- Årets snålaste bil

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 9 oktober 2008, kl 10:20

är utsedd, mässade Ville Vessla vid frukostbordet. Lustigt sa han, nu vet vi både vem som är den snålaste människan och vilken som är den snålaste bilen! Han satt och läste högt ur tidningen, som han brukar göra för oss.

Det här är mannen som visar ideliga prov på munvighet och ibland är det sannerligen inget fel på det i övrigt så teflonartade minnet.

Dagen innan hade nämligen dottern berättat vid middagsbordet, att hennes GL-kort hade gått ut. Hon hade misstagit sig och trott att det var en dag senare, som hon skulle ha behövt köpa ett nytt kvartalskort. Hon hade också berättat att busschauffören hade låtit henne åka med ändå.

- Men, sa Ville Vessla myndigt, vad hade du gjort om kontrollanterna stigit på då?
- Vadå, sa dottern, jag fick ju åka med för chauffören!
- Det skiter väl kontrollanterna i, vidhöll Ville Vessla.

Då blandade sig vän av ordning sig i samtalet och frågade om hon inte hade haft pengar med sig.

- Vadå? sa dottern med en högst förvånad min, tror du jag är dum, eller? Han lät ju mig åka med, varför skulle jag då hala upp börsen och betala? Klart att jag hade pengar med mig!

- Gratis är gott! konstaterade Ville Vessla med en förnöjsam min och sedan kom hela den här vanliga ramsan om hur dottern alltid har "råkat glömma" börsen hemma, när de två är ute och handlar och att hon måste vara sprungen ur det där folkslaget *, som sägs vara så snåla att de t.o.m. skiter i motvind för att få tillbaka lukten.

- JA och vadå? sa dottern igen, tror du jag är dum, eller?

Vad vän av ordning gjorde?

Ja, jag röstade definitivt med fötterna!


-----------------

* = som jag inte skriver ut, därför att då sitter det säkert någon därute i etern, som villigt vill göra den här töntiga "ordramsan" till något helt annat än den är.

LKAB saknar ALL trovärdighet!

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 8 oktober 2008, kl 07:51

- Vi dimensionerar vår bergförstärkare efter den kännedom vi har om berget.

- Allt ska gå fort, berget får inte vila. Vi har enormt mycket gamla maskiner och det mesta av de nyare maskinerna går till Kiruna. Vi hade gärna sett att vi fått några nya maskiner hit.

- Förmodligen berodde det på en rörelse i berget, en seismisk aktivitet. Personalen befann sig i fara, så är det ju, om man befinner sig under ett ras, säger Björn Korem.= (gruvchef)!!!

- LKAB har beslutat att provflytta två villor från Elevhemsområdet. - Sedan tar vi ställning till det framtida projektet, säger Jan-Christer Gärde vid LKAB.

- De boende på Elevhemsområdet har haft en besvärlig tid sedan husflytten misslyckades i sommar. Många bor nu i tillfälliga boenden och har sina möbler magasinerade.

- LKABs högsta ledning har lovat att senast vecka 48 ska samtliga lösningar vara på plats i Malmberget. LKAB har gjort ett dåligt jobb på Elevhemsområdet, det har de talat om i Malmfältsgruppen inför två ministrar. Går det inte att flytta husen vecka 48 då inträder plan B och plan C.
 
- Jag har ingen aning om vad de planerna är, det håller de för sig själva, säger Tommy Nyström.=(kommunalrådet i Gällivare kommun)!!!

I det hårresande reportaget berättas hur gruvarbetaren L Klingert höll på att ta bort en större sten som fastnat i schaktet, detta orsakade en fördröjning som räddade Klingerts liv.

- Om inte skutet hade fastnat så hade jag varit direkt under raset och då hade jag inte varit i livet nu, säger en något skakad L Klingert. - Jag försökte ta mig ut ur maskinen tre gånger. Jag började springa, men varje gång började det släppa från taket och stenar rasade nära mig. Fjärde gången möttes jag av en våg av vatten. Femte gången lyckades jag ta mig ut. Jag kunde inte springa, då det var för mycket vatten och vassa stenar omkring mig, säger Klingert.


Allt det här är ändå BARA ett axplock ur den senaste nyhetsskörden! Man behöver inte vara en raketforskare, för att inse att här har LKAB fullständigt tappat greppet om situationen. Vore läget inte så allvarligt skulle jag nog likna det hela vid en lekstuga!

I det här landet är vi måna om att rikta blickarna utåt, bortåt, där nöden är stor. Det är väl helt riktigt, det får vi inte heller glömma bort. Men när man väljer att FULLSTÄNDIGT negligera det som sker i Malmberget och Gällivare kommun, då kan jag tycka att det gått för långt. Visserligen har den här regeringen fått ärva hela situationen ifrån den förra som låg i komatillstånd. Det kan knappast ha kommit som en överraskning vad framtiden skulle ha med i sitt sköte vad gäller gruvbrytningen i Malmberget och hur det skulle påverka hela Gällivare kommuns planering och sist men inte minst både malmbergsbor och gruvarbetare.

Men oavsett den förra regeringens fullständiga nonchalans, kan det knappast friskriva den nya regeringen ifrån sitt fulla ansvar.

Tidigare har stått att läsa att "Malmberget är vårt gemensamma barn, vårt gemensamma ansvar" NU skall de gemensamt börja ta ansvar för "barnet" och det hela har liknat en hårresande gemensam vårdnad, där den ena "föräldern" är så förslagen att den bara har för avsikt att kapa åt sig ALLT! Precis ALLT!

Dessutom inte haft någon annan avsikt än föra den andre "föräldern" Gällivare kommun bakom ljuset. Situationen har hela tiden varit att "barnet" Malmberget av "föräldern" LKAB lämnats åt dess öde. "Barnet" Malmberget dvs. alla innevånare i Malmberget har helt lämnats åt sitt öde sedan "föräldern" LKAB roffat åt sig allt bara vad tyget hållit! Jag vet ärligt och uppriktigt talat inte om jag skall skratta eller gråta, men det här liknar vilken förslagen förälder som helst, som fullständigt skiter i sina barn, utan enbart har den egna vinningen inför sina ögon!

Nu kommer jag säkert i vanlig ordning att få en massa dunk i huvudet av typ: "Men lilla Gun", "Du som försvunnit med svansen mellan bena", "Du bor ju inte här längre", "lägg dig inte i" och alla andra infantila kommentarer, som jag inte mer än kan känna största förvåning inför.

Det här gäller inte MIG, eller min person, eller vad någon "von oben" anser sig veta om min person, eller mitt liv, det här handlar om LKAB/Malmberget/Gällivare kommuns innevånare och är en mycket allvarlig samhällssituation och psykosocialt problem: det här gäller en hel population, som av profithungriga LKAB, dvs. staten lämnats åt sitt öde!

Utsugna intill sista kronan, lämnade åt sitt öde, därför att profiten går först!

Det finns i den här soppan varken vanligt folkvett, eller någon form av etik eller moral, att uppbringa från LKAB:s dvs. staten sida! Det hela är så genomruttet att det är svårbegripligt att det ens får pågå!

Den nu som ämnar blåsa upp sig och komma med något huvudlöst uttalande om innehållet i denna blogg, borde innan den ens tänker tanken ut, läsa på vad som Sverige förbundit sig att följa. Det rimmar illa med vad som nu sker i Malmberget och som faktiskt inte enbart rör malmbergsborna, utan hela Gällivare kommun, eftersom de också är ekonomisk involverade och har en hel infrastruktur att ansvara för, som håller på att fullkomligt skaka sönder, av alla sprängningar och nidingsdåd och vanskötsel ifrån LKAB:s håll, dvs. staten:s.

Sedan finns två betydligt allvarligare inslag, som det dessvärre helt negligerats. VAD händer i förlängningen pga. alla dessa jordbävningar som ständigt pågår och eskalerar däruppe i norr? Vill det inte till att man ändrar brytningsmetoder, innan man förorsakat en naturkatastrof av oanade format?

Kommer vi att bli konfronterade med en situation där allt detta påskyndat ett större händelseförlopp? Precis som miljöförstöringen eskalerat och fått ett betydligt snabbare förlopp än det antagligen haft utan vår inverkan.

Jorden är vår hemvist, en hemvist som är under ständig omvandling. Vi lever på en planet som i dess historia genomgått stora och radikala förvandlingar inte att förglömma. En enda sten i vattnet sprider många ringar utanför.

Sist men inte minst, hur mycket skall profithungern få härja fritt? Har LKAB dvs. svenska regeringen blivit så fartblind att de "räknar med" ett visst människosvinn? De experter som tidigare varit involverade i hur brytningen går till i Malmberget, har varnat för att hela berget kommer att kollapsa. Det har inte föranlett LKAB att tänka om, eller säkerställa tryggheten för sina arbetare eller för ortsbefolkningen.

För mig handlar det inte längre OM det kommer att ske en större och allvarligare olycka. För mig är det enbart en fråga om NÄR?

Malmbergets Högre Allmänna Läroverk

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 7 oktober 2008, kl 13:42

Låter det namnet inte pompöst så säg!

Innan jag kom till läroverket hade jag verkligen gillat att gå i skola! Folkskolan dvs. Centralskolan i Malmberget, där var mina ljuvliga skoldagar, förutom slöjden som överlevdes med ett nödrop! Ty gullgrisar de fick sy i vackra färgglada tyger och icke-gullgrisar fick sy i snusbruna tyger med svarta prickar på! Gullgrisar fick obehindrat med hjälp och icke-gullgrisar fick ingen hjälp och förväntades trots detta, utföra samma vidunderliga resultat helt utan undervisning! Slöjden gick att komma förbi, eftersom den undervisningen kunde tillgodogöras på hemmaplan.

Det betydde att även det mörka molnet kunde negligeras. Det andra tog överhand och gjorde hela folkskolan till en sann glädje. Jag hade Phyllis Strömqvist i klass 1-3 och trots alla dessa år, är minnet av hennes undervisning som om det skedde igår! Sedan följde resten av tiden i folkskolan, av ängeln Eva Vikman! Rektor Axel Fransson var en gudasänd man i dubbel bemärkelse. Vi hade honom i ämnet "kristendomskunskap", som det hette på den tiden. MEN han lurade mig fullständigt! För mig framstod Gamla Testamentets berättelser, som en verklig sagobok, som väckte så många bilder inom mig, att det inte fanns någon ände på det hela.

Därför blev det också mer eller mindre chock, när jag själv betydligt senare i livet tragglade mig igenom Gamla Testamentet, därför att det ingick i studiepaketet. Det fanns helt enkelt inga likheter alls med det underbara, som Axel Fransson berättat om och det jag själv upptäckt dvs. i klass med rena rama motorsågsmassakern! Det finns bara ett enda ord för innehållet i GT och det är genuin ONDSKA! HUR kunde han berätta så underbart om GT undrar jag fortfarande!? Ett obesvarat mysterium. Men dessa tre lärare var RIKTIGA förebilder, som lade grunden till min sanna studieglädje!

Men den där villfarelsen att skola var roligt, den togs jag snabbt och effektivt ur, när jag kom till läroverket. Det poängterades också hysteriskt skrikande av "kvinna med postisch och klingande tyskt efternamn" och några andra, vars namn jag gett mig vinn om att förtränga och förpassa ut i O-befintlighetsregistret. De hävdade bestämt att där gällde minsann allvar.

Allvar är det på alla läroANSTALTER! Nog var det anstalt allt! Citat:

"Läroverket var minsann ingen lekskola som folkskolan hade varit, där man hade delat ut gratisbetyg! (Ett förskräckligt omdöme om sina lärarkollegor måste jag säga! DÅ kände jag mig bara kränkt å Centralskolans lärares vägnar!) En betygssänkning var att vänta rakt över basunerades också rakt ut! Komma här och tro att man var något! Bah! Här gjorde man sig förtjänt av betyg, här delades inga gratisbetyg ut som det gjordes i folkskolan!"

Den tyska postischfrillan hon var under en tid barnledig och då steg mina betyg i takt med hennes frånvaro, när hon kom åter och såg vad som skett, konstaterade hon med ett vrål, att de skulle hon snabbt ändra på. Den här gången slapp hon ensam vara skuld i det. Jag uteblev helt enkelt från lektionerna och skrev bara proven så att jag skulle hålla mig så pass, att jag kunde få min examen, vilket gällde att man inte fick vara underkänd i något ämne!

Mitt slutbetyg i alla läsämnen från läroverket lät ungefär som en entonig melodi: BBBBBBBB (sjunget i melodi "en sjöman älskar havets våg") följt av övriga ämnen, som bröt av den entoniga melodi. De var i betydligt bättre valörer och ända högst upp. Men det miserabla slutbetyget har jag reparerat 100 gånger om, när jag åter kom till andra utbildningar där jag fick utvecklas, utan att dunkas ner i skoskaften.

De få gånger jag fått visa upp mina betyg, har det alltid låtit "men oj, då glömde jag att ta med betygen från läroverket?" Domstolsverket eller rättare sagt Hovrätten för Övre Norrland, som då administrerade våra personalärenden, fick vänta förgäves. Så många undanflykter har de nog aldrig fått travade på varandra. Det var väl bara "egen död" som INTE förekom som ursäkt för varför jag inte ännu hade skickat in betyget från läroverket. De lessnade tillslut och inte var jag ledsen över det!

Jag känner många som helt enkelt hoppade av, de orkade inte med trycket! I en del har de här åren satt hiskeliga spår. Vara ungdom och inte kunna sätta ner klackarna mentalt, eller ha oturen att få de allra värsta diktatorerna till lärare, ja, jag har full förståelse för vilka minnen som bitit sig fast. Något som man helt enkelt sopat under mattan och inte vill tillstå, mer än i förtrolighet. Mig bet det aldrig på. Det fungerade tvärtom! Det väckte enbart trotset, men inte alltför sällan förundran inom mig.

Jag brukade sitta och göra karikatyrer på lektionerna av dem vars måtto var att vara agitator och översittare. Men inget ont som inte har något gott med sig. Utan dessa minst sagt vidriga personer, hade jag inte heller lärt mig i mitt yrkesverksamma liv, vända på dåliga trender för människor som jag arbetat med. Jag har helt enkelt förstått vad de mött på sin väg genom livet och också förstått hur man bryter dålig inverkan.

Jag själv började SKOLKA när måttet var rågat. Det är ingen bra väg, eller som jag ens vill rekommendera, men så här i efterhand lyder insikten, att det var ett sätt att klara den mentala hälsan! Jag har lärt mig mycket ur denna mörka tid av mitt liv!

Min pappa brukade ofta säga till mig, när läroverket och betygen avhandlades:

- Står du där och är obstinat unge?

- Nej, brukade jag svara honom, jag förklarar bara för dig att jag inte finner mig i att bli hunsad. Inte av NÅGON!

Så fanns även den där andra kategorin som fick mig, att trots allt inte bara gå raka vägen därifrån och aldrig mer återvända! Den första var naturligtvis vår underbare klassföreståndare Ragnar Sundberg. Utan hans sprittande charm och stora glädje i undervisningen, tror jag att jag hade mentalt korkat ihop. Det fanns ibland någon vikarie som fick tillvaron att glimma till, när någon av diktatorerna var ur spel. Sedan följde de som var oerhört stimulerande och förde mig framåt i tillvaron. Dit hörde bl.a. den sluddrande Axelsson (i engelska) för att inte tala om Eije Åsbrink och gympa- och musiklärarna.

Utan dem hade jag nog dött en invärtes död! Eije Åsbrink kunde vara mördande sanningsenlig i sina omdömen, men det fick till följd att under hennes fingervisning utvecklades jag.

Så hade vi de där som var varken fågel eller fisk! Tänk er en lärare som hela lektionen stod och spelade "fickpingis", eller satt uppslängd på katedern och skevade med benen och visade hela vägen upp till "halsmandlarna".

När folkskolan, dvs. Centralskolan i Malmberget sprängdes stod jag med gråten i halsen och såg på.

När de rev Läroverket kände jag enbart en befrielse! Jag tyckte att det var lika bra att hela den företeelse och allt vad den skolan hade stått för raderades med marken!

När jag senare fortsatte på Handelsskolan osv. kände jag att studierna åter blev meningsfulla och jag kunde vara den jag var. Fick vara den jag var och hjälp att utvecklas till det jag själv ville. Så fortsatte livet tack och lov därefter och jag har egentligen aldrig slutat att studera och läsa.

Det hade dock varit intressant att idag få höra förklaringen av "den tyska postischfrillan" vad hon hade ansett om mina efterföljande studieresultat: jag som var så värdelös och obildbar i hennes ögon! Men så vidare värst skärpt vet jag inte om hon själv var, eftersom hon aldrig förstod vem det var som var mamma till den där "ovanligt artiga och belevade eleven med ett skarpt intellekt", eller hur det kom sig, att han blev just allt det där inför hennes ögon! Den dagen han modstulen kom hem från skolan och berättade om sin nya lärarinna, lägrade sig tystnaden inom mig och jag vet att jag hann tänka:

"måtte det INTE vara hon"! 

Men det var det naturligtvis och efter repat mod och en rejäl stridsplan löste sig det hela till full belåtenhet. Man behöver som bekant inte älska alla här i världen, för att lyckas!

När jag var utlånad en kortare tid till tingsrätten i Malmö för ett specialjobb, hyrde jag en lägenhet strax utanför vallgraven i Centrala Malmö. Jag kom därför att varje morgon på väg till jobbet passera, "Högre Allmänt Läroverk för Gossar uti Malmö", kallat Latinskolan. Över ingången stod i guldbokstäver PRINCIPIUM SAPIENTIEA (EA ihop förstås, men inte på det här tangentbordet) TIMOR DEI

Dvs. "Herrens fruktan är vishetens begynnelse."

Fascinerande devis, eller hur? En devis som borde ha hängt på Malmbergets Högre Allmänna Läroverk också, tänkte jag många mornar när jag passerade förbi byggnaden.

En morgon hade jag stannat och stod och tittade på den pampiga byggnaden utifrån trottoaren, när en gammal skröplig, välspacklad, parfymindränkt, Malmödam kom hasandes fram med en bjäfsande dammtrasa i koppel. Jodå, hon hade noterat att jag passerade där varje morgon och brukade sakta in stegen vid byggnaden. Var det något jag ville eller sökte?

Varvid jag bredvilligt förklarade att jag påmindes om en tid ur mitt eget liv, när jag passerade byggnaden och det kanske var därför jag omedvetet hade saktat in farten.

- Jahau du, sa hon på klingande, skorrande skånska och granskade mig uppifrån och ner, där jag stod i saltslasket på mina högklackade skor, innan hon torrt fortsatte med lätt hopsnörpt mun:

- Men i den härrrringa Latinskoulan haurrr baurrra gosarrrr guått ui.

Ungefär som om hon tvivlade på att jag verkligen gått där eller var en av dessa gossar...

Gamla nyfikna tanter de är som de är, spelar ingen roll vart än man möter dem, de är universella. Det är likadant med dåliga förebilder!

Atom=odelbar

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 6 oktober 2008, kl 12:12

Ja, det är nästan så jag är benägen att hålla med om, att det måste vara en definition, som är fullt giltig och stämmer.

Om jag ägnar mig åt atomklyvningsförsök? Nej,verkligen inte. Jag har en hurtfrisk kontakt här i hålan där jag är bosatt, som glatt delar med sig och låter mitt nyfikna jag, ständigt göra flera intressanta upptäckter här i livet. Den hurtfriska kontakten som förmedlade "atomen" heter Ingegerd Forssén och arbetar på församlingshemmet, där det är lite "action" av högst varierande skala.

Anledningen till att mina och Ingegerds vägar möttes var konstens villovägar och skedde för många år sedan. En fortsättning blev det och jag kom att skänka en glasfusningshistoria med en duva, som jag själv producerat. Jag kände att den mer hörde hemma där än här hemmavid, eftersom den kändes lite "för kyrkliga" för våra egna fönsterrutor. Det är med andra ord högt till tak och en bra beskrivning av den här församlingens arbete och hela Ingegerd själv. OM jag gått och blivit högkyrklig? Inte alls. Även om jag inte lämnat svenska statskyrkan, som jag fötts in i, ligger mina ägg inte samlade i någon religions korg. Mina vingar och mina tankar flyger fritt utan religionsbindningar. Det hindrar mig dock inte att ha kontakter högt som lågt. Mina medmänskliga kontakter är många och där ingen eller inget är exkluderat!

Den här "atomen" då? Jag talar om Ester och Gustaf som nyss firat 75 årig bröllopsdag, alltså har de firat "Atombröllopsdag". Något som verkligen fallit in i mitt medvetande, att så kan man också få lov att ha det, när allt är som det ska vara! En avundsvärd situation kan jag nog allt tycka.

Ester fyllde 94 i april och Gustaf blir 97 år nu i oktober. Ester förklarar det långa äktenskapet kärnfriskt:

"Man får gifta sig när man är ung och dum och inget begriper"! Gustaf som inte uttrycker sig lika drastiskt säger med en pillemarisk röst och blick: "Det har la gått bra." Han säger det med bästa Gôtebosska dialekt.

Det får Ester att utbrista: "Han pratar inte så mycket men är godmodig och flitig", detta säger hon medan hon själv är i full färd att hänga ut lakan på tork i solskenet.

"Visst har de haft en hel del oro och bekymmer och en hel del har varit bra, kanske hela livet, egentligen", funderar Gustaf vidare.

När Ingegerd en stund senare går runt med Gustaf i trädgården säjer han stolt om Ester "Hon går här och rotar varenda dag med ändan i vädret. Tagetes ska planteras eller astrar".

Själv har Gustaf satt potatis, lök, purjolök, morötter, rädisor och persilja i ett ganska stort land och sköter om fina tomatplantor som de har fått av de nya grannarna. När det begav sig inom yrkeslivet var Gustaf byggnadsarbetare och cementarbetare, medan Ester var hemmafru och skötte om barn och hem. Sedan har de också fortsatt att bruka jord och sköta djur tillsammans på olika platser. Men sedan 1965 har de haft samma bostadsadress och inte rört på sig mer. Det blir en himla massa år bara det!

Jag ser på Gustaf och Ester där de går runt och påtar i sin trädgård. Gustaf iförd sin skärm för solen, krattan i näven och sin fina röda trädgårdskärra, som han själv snickrat ihop av brädor och gamla cykeldäck. Ester i skuggan av den vackra flädern, blommorna och staketet med alla växter runtomkring och lakanen som fladdrar glatt i solskenet. En bild på näthinnan som påminner om en bild hämtad ur Astrid Lindgrens "Bullerbyn". Inte bara det.

Det Ingegerd berättat om Gustaf och Ester lägger sig som bomull kring bilden av Gustaf och Ester där i sin värld. Det får mig att känna hur livets kontraster blir enormt stora, en sån här dag när TT-nyheterna låtit kabla ut, att idag kommer domen på Anders Eklund. Ibland känns det onekligen, som om livet levs i helt olika parallellvärldar: en där friden finns och en där så mycket oreda råder, att man inte annat än kan bli gråtfärdig vid blotta tanken.

Hur många monster finns det?

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 3 oktober 2008, kl 10:43

Jag skall genast ringa Jansson och be honom om ursäkt för att jag alla dessa år har tvivlat på sanningshalten i hans ord, när han hävdat att det är "sockmonstret" som tagit hans sockor.

Sedan Jansson avflyttat har jag kunnat konstatera att "sockmonstret" fortsätter att norpa åt sig en och annan socka. Men tänkt att "sockmonstret" har väl på något underfundigt sätt ynglat av sig och fått en avkomma, som inte är lika vrålhungrig, som det "sockmonstret" som föredrar Janssons sockor.

Janssons egna "sockmonster" som ibland kunde ha slukat halva hans sockförråd i ett enda nafs, fortsätter fortfarande med samma glupande aptit år efter år enligt Jansson.

Så det brukar bli en och annan socka i julklapp, födelsedagar, eller helt appropå. Vi vill ju inte att Jansson skall gå omkring med udda strumpor pga. "sockmonstrets" framfart och våldsamma aptit. Vi får ju lov att bidra lite till hans enorma årliga sockkonto.

Jansson, han har konstant fortsatt att vidhålla denna tes om "sockmonstret", även som vuxen och äntligen har han nu fått upprättelse! Det är nämligen så att en forskare i tyska Müster har kastat sig över det av mänsklighetens stora problem: "hur kan sockor försvinna spårlöst"? Forskaren Boris Grunwald har följt tusentals sockor och iakttagit dem strax före försvinnandet. Om han legat på lurpass dold bakom tvättunnan, förtäljer dock inte historien. Men min hjärna, den kopplade genast upp bilden över hela händelseförloppet, från början till det bittra slutet! Det har i 98 % av fallen inträtt när någon fyller en tvättmaskin, konstaterar han. Sedan dyker sockan aldrig upp igen!

Men som om detta inte vore nog med information, att hantera för min lilla hjärna! Nu har Jansson ringt och dillat om sin bil. Det är något lurt där också! Skall jag vara skeptisk, eller skall jag nu förvänta mig att någon ny forskarrapport så småningom ramlar ner i huvudet på mig?

För något år sedan vägrade Janssons bil bara att starta, för att nästa dag glatt starta som om inget hade hänt. En fredag för några månader sedan hände samma sak, fortfarande samma bil, den vägrade i sten att start. Men de sista rapporterna talar dessvärre för att den nu satt detta i system! Finns det både ett "bilmonster" och ett "sockmonster"? Undrar jag nu därför. Tanken har onekligen slagit mig, med tanke på den vetenskapliga studien om "sockmonstret".

Jag kan för mitt inre frammana en av alla dessa telefonsamtal, när han lät som om han var fullständigt övertygad om, att vad som helst kan inträffa av underliga ting:

- Fredagen det var en allmän skitdag, beklagade Jansson sig i telefonluren. Annat var det i torsdags, då var jag som en gud! Allt bara föll på plats, vad jag än gjorde, så föll allt bara på plats. Spelade ingen roll vilka problem de ringde om, eller kom med, jag bara fixade allt! Det var inte små problem jag löste den dagen. Jag löste precis allt! Känslan av att vara fullkomlig, den verkligen satt där! Men dagen efter, i fredags, då sket sig precis allt och då menar jag verkligen allt! Det började redan på morgonen, jag försov mig och väl ute på gården, vägrade bilen att starta. Inte ett ljud, totaldöd! Ingen av försöken lyckades. Hela dagen fortsatte i samma anda, jag hade lika gärna kunnat ligga kvar i sängen och aldrig stigit upp! Men på lördagen, startade bilen igen, som om inget hade hänt och den fortsätter med det! Men hur kan det vara så här? Vad beror det på? undrade han uppgivet.

- Det kanske är något UFO som har dig under observation och som specialiserat sig på dig, dina sockor och din bil, försökte jag trevande och hörde ett stön från andra sidan telefonluren.

Jansson är uppenbarligen inte road av mina små egna teorier.....eller?

Denna dag ett liv?

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 2 oktober 2008, kl 11:28

Jag undrar om det nya lugnet på villakvarteret kan hänga ihop med hur årets gräsklippartävling inleddes? Först ut som årets första gräsklippare blev för första gången i villakvarterets historia en kvinna och dessutom ett fullständigt otippat kort! Henne hade jag ALDRIG i hela mitt liv satsat en spänn på!

Normalt sett sitter hon nämligen med häcken stadigt placerad på sin trädgårdsstol och rör sig inte ur fläcken, mer än när det är matdags. Varma dagar gör hon inte ens det, därför att då står mannen ute vid grillen och sköter hela ruljansen. Då böjer hon sig på sin höjd framåt för att greppa tag om ketchupflaskan. Hon sitter stadigt på trädgårdsstolen, från att de första varma vindarna kommer dragandes över kullarna, ända tills det är dags att vika ihop trädgårdsmöblerna för vintern.

Njae, nu kanske jag var liiite orättvis. Jag har faktiskt sett henne gå omkring i sin trädgård ett par gånger. Ett år klippte hon t.o.m. häcken! Tja, eller rättare sagt, försökte klippa häcken. Det var visst någon ny modell häcksax med vidhängande elsladd. Hon stod där i full mundering, med visiret uppfällt på hjälmen och fötterna nedklämda i ett par enorma, knallgula gummistövlar. De var för övrigt stadigt placerade i marken. Det rådde det ingen som helst tvekan om. Därför att fötterna var utställda, en åt öster, en åt väster. En IMPONERANDE syn måste jag tillstå. En "hårdkokt" syn dessutom, därför att hon hade den sedvanliga fimpen hängande i ena mungipan, där hon stod och pillade med häcksaxen, en stor rackare, som hon dessförinnan fullkomligt bollat runt med. Det har onekligen sina fördelar att vara i modell XXXXXL och inte se ut som en klen klädgalge.

När hon var redo för att gå till attack, slängde hon ner fimpen i backen och trampade till bestämt. Den fimpen måtte ha försvunnit ner i underjorden. Sedan fällde hon ner visiret. Greppade nytt tag om häcksaxen och knäppte igång den. WWWWRRRRROOOOOOOOOMMMMM! Hon gasade på ett par gånger, innan hon tryckte ner häcksaxen i häcken. Sedan lät det ungefär som en bil tvärnitar på asfalten IIIiiiiii... Innan tystnaden lägrade sig på kvarteret. DÅ var det, skall jag villigt erkänna, inte bara mina ögon som var uppspärrade. I min mun hade man nog säkert kunnat köra in en hel långtradare, vända och köra ut igen. Jag trodde nästan inte mina ögon, när jag betraktade vad som pågick på andra sidan vägen! Jag måste nog ha sett ut som den värsta flane där jag stod, som fastvuxen i marken och hade inte rört en fena under hela "föreställningen". Högt för mig själv mumlade jag:

- WOW!!! Vilket hastigt påkommet initiativ, så här efter 7 år och VILKET initiativ sen!

Men vilken syn! Vilken föreställning! DEN gick inte av för hackor. Dirty Harry släng dig i väggen, du har aldrig gått till attack med en häcksax med sladd! Dvs. den hade sladd. Men den finessen blev liksom lite abrupt bortfriserad. Man får väl vara glad och tacksam, att jordfelsbrytare är standard i våra hus. I annat fall hade det kunnat bli en riktig rysare.

Men det där med trädgårdsstolen, det kan man bara inte hoppa över att berätta om. Därför att hon är nog den enda som lyckats få till den där biten med barn, ifrån en trädgårdsstol. Hon lyfte helt enkelt bara på häcken, åkte in till BB och återvände tillbaka till trädgårdsstolen. Dra barnvagn, ut och leka med barn, det är INTE hennes grej, liksom. Nej, trädgårdsstol, det är vad som gäller och så den ständiga fimpen i mungipan förstås och mobiltelefonen. Jag kan för mitt inre riktigt se vad som kommer att stå på hennes gravsten:

"här sitter bastanta tanten på sin gröna trädgårdsstol och du skall fasen inte tro, att du passerar förbi här obemärkt, för då är du rökt!"

På sin gröna trädgårdsstol sitter hon från morgon till kväll och uppbådar då och då sin "ljuva" stämma, så fönsterrutorna skallrar och pelargoniorna, som normalt står där och strålar upp mot solen, drar ihop blommorna och försvinner bakvägen ner i krukorna och krukorna de försvinner ner under terrassen, när mistluren ljuder:

-EEEEEEEEEEEEESKIIIL!!!!!!!!

Jaha, tänker man och väntar ivrigt på resten av meningen. Men det kommer inget mer. Det är väl den nya varianten av barnuppfostran antar jag.

Jag har många gånger funderat på att ringa Stena Line och tipsa om, att hon går nog att använda som mistlur, ifall de skulle ha fått problem med den nere i hamnen. Det finns nog inte en enda båt i hela hamnkanalen, som skulle våga röra en fena efter ett enda trumpetande av denna dam! Gäster som kommer hit för första gången och slår sig ner i vår trädgård, intet ont anande, brukar vid detta obeskrivliga ljud av:

- EEEEEEEEEEEEESKIIIL!!!!!!!! se ut, ungefär som om de svalt hela Kattegatt och är på väg att få upp det igen, men försöker att hålla igen. De brukar ha en något stirrig blick, samtidigt som de med förundran i rösten väser fram:

- VA FASEN, var det? och så brukar de se ut ungefär som om de förväntar sig, att Jack the Ripper skall kliva rakt ut ur buskagen.

Ja, nog var årets gräsklippare allt ett otippat kort! "En harmlig miss" klassade Ville Vessla min förlust till och tillade triumferande, att hon inte alls var ett otippat kort. Undrens tid är inte alls förbi och jag satt bara inne med en massa fördomar, tyckte han.

Fördomar eller ej. Undra om detta inte måste vara rekordtidig start för årets gräsklippartävling? Visserligen vet jag att jag varje år är lika förvånad och tagen på sängen. De här tävlingsdeltagarna börjar alltid gräsklippartävlingen långt innan jag ens har funderat på, när gräsklippningsinfernot skall dra igång.

Men i år har jag noterat det i min almanacka. Det står där nu med svajig handstil:

"24 april 2008 kl. 19.15 drog bastanta tanten igång årets gräsklippartävling", alltså en outsider. Helt utanför tävlingsfältet! En annan granne kallar de här tävlingsdeltagarna för något annat, men det lämpar sig då rakt inte att skriva ut i text i en rumsren tidning. Hur som haver. Jag tror jag skall införa den vanan, att skriva in i almanackan, när gräsklippningen startar varje år. Ungefär som de där som ägnar sig åt att skriva när första svalan anlände.

Jag vet att jag tänkte, när jag kikade ut för att se vem det var som kört igång årets gräsklippartävling:

"stackars gräsklipparmaffian de hade väl just bänkat sig framför TV:n i lugn och ro. Intet ont anande, med ölburken i ena handen och fjärrkontrollen i den andra och fotboll på TV! Det måste ha föranlett en och annan dyrbar droppe, att skvimpa ur, eller en och annan klunk att fastna i vrångstrupen, när ljudet av årets första gräsklippare ljöd över villakvarteret!"

Vilket pådrag det måste ha blivit! Slagen av en kärring dessutom! Undra om de någonsin kommer över årets förlust?

Nä, den här sommaren har verkligen inte varit sig likt. Det har varit en händelsefattig sommar på det här villakvarteret. Inte ens bastanta tanten har suttit på sin gröna trädgårdsstol. Hela det ekipaget är dessutom utbytt till två nya, tomma stolar i flashigt silverfärgat, med vidhängande bord. De riktigt skriker ut ensamhet, som i de där homestylingreportagen och jag har knappt sett till henne under hela sommaren.

Hon kanske rent av tyckte, att den gräsklippningsentrén fick vi suga på resten av året? Det är bara ibland man hört hennes "ljuva" stämma ifrån något odefinierbart håll. Hela hon har förvandlats till en spökröst och det är nästan så jag går omkring här och funderar på om inte hela villakvarteret råkat ut för en större punktering. Luften gick liksom ur. De verkar helt tappat stinget, eftersom inte ens gräsklippningen är som den varit. Jag kan bara erinra mig två söndagsmornar då jag före sjusnåret blivit väckt av en gräsklippare i år. Dessutom har det förblivit en soloklippare och resten av gräsklipparmaffian har inte ens startat sina i snabb följd! Häpnadsväckande är bara förnamnet!

Gräsmattorna har dessutom varit ovanligt gröna i år. De brukar vara som ett brunbränt stäpplandskap redan i mitten på juni av allt gräsklippande. Men jag är nog inte den enda som undrar vad som hänt. "Farbror Blå" och Brandkåren som säkert hade laddat upp med allmänt peptalk och kickoff tidigt i våras och förberett sig på en lika svettig sommar som vanligt, undrar nog också vad som hänt.

Nej, den här sommaren har varit en alldeles lugn och normal villakvarterssommar, med lite grillning och fester och surr ur trädgårdarna vackra sommarkvällar och barnens röster. Inte ens:

"nu DÖDAR jag dig!" har ekat denna sommar!

Villakvarterets TT-avdelning har man inte ens sett röken av! Jag är benägen att hålla med farbror Melker i Saltkråkan, när han suckande sa:

"denna dag, ett liv", men får nog göra om den travestin till: "denna sommar, ett liv".

Författarfrukost

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 1 oktober 2008, kl 11:15

Åter i lilla ankdammen, var vi på författarfrukost på Elite Plaza i lördags. Där hade alla de "stora elefanterna" ramlat in och de presenterade sina böcker och tankar kring dess tillkomst. Alltså intogs scenen, förutom av den stora, lilla förlagsdamen Dorotea Bromberg av de författare jag presenterar i den turordning, som de inbördes hade. Anledningen till att det vid just den här författarfrukosten var så många författare, berodde enbart på att Bok- och Biblioteksmässan pågick på Svenska Mässan. I normalfallet går dessa författarfrukostar av stapeln med endast en författare och publik. Hur som haver, själva idén är ett trevligt sätt att starta morgonen på. Jag kan varmt rekommendera det för Gällivare kommuns kulturansvariga, som ett måhända nytt och annorlunda KUL-tur-grepp!


Alexandra Zazzi "Torsdagarna med Zazzi". Ni vet vinnaren i dokusåpan Robinson anno 1998. Hon driver till vardags en gemytlig och professionell restaurang "La Stazione", som faktiskt är det gamla stationshuset i Partille. Inte nog med det hon gläder oss Göteborgs-Postens läsare på torsdagar genom att ha en matspalt där, därav namnet och boken. HUR hon hamnade i Göteborg? Tja, hon blev helt enkelt kär i en skön tjomme från den gôteborska stadsdelen Kålltorp.

Henning Mankell "Kinesen". Mankell tror definitivt på Kina som det land, som kommer att ta över USA:s nuvarande roll. Men att införa kinesiska i nuläget, istället för engelska i de svenska skolorna, kändes för mig något överdrivet. Olika språk som tillval tror jag dock på. Men det där med Kina på världsmarknaden det är han väl inte ensam om att spekulera tro, kan jag tänka mig. - Jag loggade mig in och kollade in statens tvångsförvaltning i form av PPM-fonder. Man skall inte vara hjärtsvag skall jag säga! Men när jag väl hämtat mig ifrån chocken, kunde jag inte annat än skratta åt eländet. Ett gott skratt förlänger också som bekant både munnen och livet, kanske de här som fattade PPM beslutet värnar folkhälsan? Jag tror dessutom att det hela på sikt rätar ut sig och vinden kommer att skilja agnarna från vetet. Alltså när de här låtsaspengarna i den här låtsaspappersvärlden, med de här låtsasmänniskorna, som styr skutan är ute ur leken. Rollskiften finns det dessutom i historien, det var likadant när USA axlade manteln från Storbritannien. Jag handlar inte i panik och väljer att ha kvar mina Indien- och Kinafonder trots halveringen av kapitalet och jag byter inte heller bort den bank, som var i blåsvädret i ett tv-program i söndagskväll. Inte än i alla fall, skall jag väl för säkerhets skull tillägga!

När man som Henning Mankell är bosatt i Afrika, är det lätt att tappa helhetsperspektivet till vad som händer i Sverige, det framgick av hans åsikter. Handlingen i "Kinesen" är en historisk händelse på 1860-talet, där mina historiska kunskaper har uppenbara blottor, eftersom jag inte ens hört talas om den. Jag har bara läst "om den" i samband med att boken "Kinesen" utkom. Jag har sålunda inte läst boken. Dock "Italienska skor", som Bi övertalade mig att läsa, eftersom vi hamnat i en diskussion, där jag talat om att jag hade fått nog av Henning Mankells "samma story-böcker i lite olika vinklingar". Men Bi hade rätt och jag hade fel. "Italienska skor" var verkligen annorlunda.

Karin Thunberg "En dag ska jag berätta om mamma", dvs. familjehemligheter. Liknelsen "skådemur" framförde författaren: På utsidan (det som syns) är den fin, på insidan ful och däremellan vräker man in en massa dynga, som aldrig syns eller någon vet något om. Tja, så kan det väl också vara och man behöver sällan vända på så många stenar i en människas liv, innan man upptäcker, att det finns mycket under de där vända stenarna. Men sedan har hon liksom många andra gjort ett tankefel. Hon drar alla mammor över samma kam, som någon tid av sitt liv varit hemmafru dvs. varit hemma med sina barn. Det kunde säkert i många fall vara problematiskt, att helt plötsligt bli hemmafru. Men jag som arbetat med människor hela mitt vuxna liv, kan sannerligen inte döma ut "hemmafrun", mer än att det varit en kvinnofälla rent ekonomiskt. Stadsapparaten gjorde det inte jämlikt i förhållande till den insats de gjorde som hemmafruar. Det är inte heller någon hemlighet, att det fanns hemmafruar, som inte hamnade i "goda äktenskap", utan blev prisgivna åt sina mäns godtycke och senare även arbetsmarknadens, när barnen väl var stora och kvinnorna inte längre behövdes hemma.

Men det är som livet i stort. Det finns bra hemmafruar och det finns dåliga hemmafruar. Liksom det finns bra mammor och dåliga mammor, oavsett om de arbetar eller ej. Detsamma gäller män dvs. pappor! Vi är dåliga på att dra lärdom ur historien, lyfta fram det goda och väldigt snara att förkasta allt ur historiens vingslag! Ett bra koncept som haft sina fördelar, borde alltid analyseras och sättas i det sammanhang det hör hemma. Hur många arbetande föräldrar har inte ständigt andan i halsen och känner att de inte räcker till? Är det bra? Är det ett mått på frihet? Är det ens ur barnets perspektiv rimligt?

Pierre Schori "Draksåddens år", handlar om 11 september. Dock inte vårt eget 11:e september, utan händelserna i USA. Det gäller uppenbart att ständigt rikta blickarna på något annat än den egna bakgårdens brister. Just hans navelskådande utan helhetsperspektivet i sikte och att han dessutom kom att förringade avrättningen på vår egen justitieminister Anna Lind, som skedde med SÄPO:s goda minne, gjorde mig mycket illa berörd! Så NEJ, jag står över att vidlyftigare kommentera Pierre Schori. Dvs. det han lät undslippa och innehållet i hans bok, gjorde att han förblev det han hittills varit i mina ögon: en "wannabee". Den här spalten är dessutom begränsad för att ingå i några djupare förklaringar. Det är dessutom inte mödan värd.

Helena Tursten "Det lömska nätet". Är en i den långa raden deckare som finns utgivna. Men själva grunden s.k. "nätgrooming", som storyn också bygger på, den problematiken borde alla vuxna/föräldrar ägna sig åt. För att inte tala om lagstiftarna i det här landet, som ännu INTE kriminaliserat sexuella kontakter med barn! Det har man gjort i andra länder för länge sedan. Det finns alltför många godtrogna föräldrar, som inte har ett enda hum om vad deras barn pysslar med, på alla dessa populära ungdomssidor, som bara blir fler och fler och VAD barnen/ungdomarna blir utsatta för! Visst går det bra att klicka bort "fula, äckliga gubbar på nätet". Men jag vet också att dessa förövare, har tålamod och de är MYCKET förslagna. De kan också vänta i flera år om så behövs. "De som väntar på något gott, väntar som bekant aldrig för länge" och deras tentakler är många och långa. De ÄR proffs på det här och föga anar de här pojkarna och flickorna, att föremålet för deras drömmar inte alls är en Kalle eller Liza 13 år, utan en förslagen förövare!


Det här suspekta världsomfattande nätet finns i precis VARJE land, de samarbetar dessutom med varandra! "Alexandermannen" från "ungdomsnätet" fälles för 50 våldtäkter, mörkertalet torde vara i skrämmande omfattning! För hur mycket skam finns det inte i att ha råkat ut för en förövare? HUR många talar om vad de råkat ut för, lurats av? Det kan ta åratal innan en sådan sak kommer fram i en människas liv, om det ens någonsin gör det!!! Jag skulle önska att det i varje kommun/skola fanns en föräldrautbildning, som någon form av vaccination mot dylika händelser. Vi lever i en helt ny tidsanda, där våra barn och ungdomar lämnat HELA föräldragenerationens tekniska kunnande, ljusår bakom sig! Vi vill till varje pris förhindra att våra barn vistas ute i dåliga miljöer, men nickar intet ont anande glatt åt, att de sitter hemma med näsan hängande i PC:n. Vuxna och föräldrar är helt omedveten om vilka faror som finns där! Sånt händer bara "andras barn", inte "mitt barn"! Men det är inte så livet fungerar, de här nätförövarna de finns! De är inte någon fiction!

Täppas Fogelberg "Trött, Fet & 50", blev en chockupplevelse för mig att läsa. Denne tillsynes goa, underfundige man, som inspirerat mitt yngsta barn, att ha en vattenfylld glasskål på köksbordet med en egen "Anki Anka" i, när hon var liten, var långt ifrån denne mysprick jag lurats till att tro att han var, genom TV-programmets förmedling av barnprogram. Själv är han ett offer, prisgiven åt en dålig förebild. En förebild, som han själv anammat, utan att fundera närmare över saken förrän han nått "vägs ände". Han vet idag allt som är värt att veta om hur man genom olika droger får den där inre smärtan att kännas ok. T.o.m. den enklaste av alla genvägar, att nå dit: genom en Stensolid och lite öl har han väl utprovat. Dvs. det där som är ett enda kaos i magtrakten och som han inte begripit ett enda dyft om, dvs. ända till den dagen han slutade upp att bedra sig själv. Man kan som bekant enbart bedra sig själv. Sedan spelar det ingen roll vad det än må handla om: Man kan bara bedra sig själv!

Helena Henschen, "Hon älskade". Nu en roman om hennes fascinerande farmor och kärlekens vägar, som även machomän kan läsa med behållning och är en skildring ur krigets Tyskland. Helena Henschen hade lovat sig själv att ALDRIG mer skriva om någon släkting, efter hennes första bok "I skuggan av ett brott", som handlade om de i medierna kallade "de von Sydowska morden". Men man skall som bekant aldrig uttala de där magiska ordet "ALDRIG"! Fö. en intressant kvinna, som bl.a. är en av grundarna till designföretaget Mah-Jong, har jag att tillägga.

Jan Guillou, "Men inte om det gäller din dotter". Han är mannen som genom sina västar, gett "den manliga handväskan ett ansikte". En man som man antigen älskar eller avskyr. Dylika färgstarka människor måste man helt enkelt ta ställning till, de kan inte passera obemärkt förbi. Jag har precis avslutat den boken, i form av CD-bok, ett underbart sätt att tillförskansa sig litteratur! För den som inte är uppdaterad på JG, lät han meddela att han i denna bok, haft för avsikt att knyta ihop alla sina romanfigurer och ge dem respass ut i evigheten. Tja, Arn gick det inte att baka in, påstod han, pga. tidsperspektivet. Men jag kan nog tycka att han lyckades även med det, eftersom muslimerna och det saudiska kungahuset hade en framträdande roll i den nya romanen. JG har aldrig duckat för att städa upp i det egna landets bakgård, även om detta städande blev tröttsamt i form av ideliga upprepningarna i boken: FRA-problematiken har man tidigare i svensk historia genat sig igenom, genom att köpa de tjänsterna från utlandet. Det har INTE varit förbjudet! Det har alltså inte skett någon förändring i underrättelsetjänstens arbetsmetoder. Han var fascinerad över att Tomas Bodströms arbetsmetoder lyckats få fri lejd av svenska folket, men då stackars Fredrik Reinfeldt gjorde samma handling, men valde att ha helt öppna spelkort, rasade hela taket in och det blev ett ramaskri bland svenska folket och journalistkåren! De förtroendevalda, dvs. riksdagsmännen fegade ur vid omröstningen och låg hemma och pillade i navelluddet istället för att rösta om lagen!

Jag kan inte mer än hålla med JG:s åsikter, eftersom det varit/är mina egna åsikter. "Damernas ögonfröjd" Bodström slutar dessutom aldrig att förvåna mig. Inte blev jag heller så förvånad vid hemkomsten till Sverige, att få läsa/höra att försvaret lagt ut pengar på en enkätundersökning bland de anställda, som kostat 100 miljoner kronor! Projektledaren, brigadgeneralens mångordiga förklaring om: "att det hela kommit sig av att de anställda fått säga vad de tyckte om sina chefer"! - " För 100 miljoner kronor"??? blev min spontanreaktion. Det fick mig närmast att tänka på min mammas förmanande ord: "Börja inte förklara något som redan gått åt skogen, det kommer inte att bli till det bättre". -

Men Jan Guillous skrivande i övrigt då? Än så länge gillar jag hans skarpa intellekt. Hans stil med att inte ducka för något, även om han personligen får plikta i slutändan, är helt i fas med min egen. Jag är måttligt road av förljugenhet och maktmissbruk! - MEN: "Överinlärningsprincipen där förmedlaren är ett manipulerande geni och mottagaren en förmodad idiot", som Bi helt nyligen träffsäkert uttryckte det hela, när vi diskuterade JG:s sista boks innehåll, DEN hoppas jag inte Jan Guillou fortsätter att slå an. Hela hans Arn-serie vittnar om hans yrkeskunskaper och är ett helt mästerligt hantverk, anser jag. Bi och jag kom fram till slutsatsen, efter att ha vridit och vänt problematiken ut och in, att det kanske i slutändan "kostar på" att vara så insatt i fina vinsorter och spankulerat runt på fina heltäckningsmattor. Eller är det så att jag bara hakat upp mig på dessa otaliga upprepningar mm. i Guillous sista bok?

Jan Guillous egna ord får avsluta det hela: "Vinälskande amatörer kan bekymmerslöst botanisera bland de sydafrikanska vinerna. Allt är bra från Sydafrika, såväl rött som vitt. Sydafrikanska viner som kostar en hundralapp eller mindre på Systemet är lika bra som motsvarande franska viner för femhundra kronor."

Catarina Kjellberg "Dödens ö", är ett gammalt kriminalfall, som dammats av och fått ny skepnad i någon form av personanalyser, enligt mitt tycke.

Sist ut slutligen:

Mark Levengood "Hjärtat får inga rynkor". Hela hans sjungande finlandssvenska med oförargligt inslag av "pojke", kan få vilket stenhjärta som helst att mjukna. Men de som hört Mark sommarprata, varit på tidigare författarfrukost med honom, eller läst hans tidigare böcker, hört honom på TV etc. har inga större nyheter bland skämten att förvänta sig. Men det förlåter man honom så gärna! Han är och förblir en sann kuckelurare, som det alltid är lika trevlig att konfronteras med. Han bjöd åter på en annan vinkling om det där om att "förklara sig, när det redan gått åt fanders". Ett lite mer mustigt uttryck än min mammas. I Marks familj heter det istället: "Om du har ett paraply. Uppstucket i rumpan. Så fäll int´ ut de´"!

Idag är en födelsedag som inte är

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 30 september 2008, kl 18:00

Fågelskuggor

över vattnet drömlikt

glida

hon var här

och ännu skälver gräs

i hennes fotspår

hon var här och stjärnorna som

lågo

tyst i hennes hår

förvirrat glänsa utan

fäste nu



Bengt Anderbergs dikt får ge uttryck för den tysta glädje, som fortfarande breder ut sig inom mig, vid blotta tanken på henne. Mina minnen av henne är rätt fragmentariska. Jag minns hennes skratt, jag minns hur hon luktade, jag minns hur mjukt hennes hår var och som jag brukade linda in mina små armar och händer i, jag minns närheten.

Min dotter och hon känns lika, så lika att jag ibland får för mig, att om jag tittar upp är det hon, som håller ett stadigt tag i min arm och inte min dotter. De har något av samma lugn, samma trygghet, utstrålar samma närvaro, som jag känner mig hemma i. Jag känner igen drag av henne även i mina äldsta barn.


Jag minns många, många händelser, de löper som små pärlband i mitt inre och jag minns samtalen. Men när jag skall frammana hennes bild spelar mig ödet ett spratt och jag ser åter de smala tunna, stilla, sparvliknande händerna på täckets kant, som hör hemma i en sjukhussäng. Det var en död som tåligt och länge väntade att omsluta henne. Väntade på att få föra henne bort. Hon lärde mig en stor livsvisdom om när det är dags att släppa taget, oavsett om det gäller ens barn, relationer, arbete eller livet självt.

Hon sa tröstande till mig: "Gun, det kärleksfullaste vi kan göra, är att släppa taget när det är dags". De orden har följt mig genom livet, de är en verklig sanning inom mig. Det är så hela livet är, oavsett vad det än handlar om. Men jag har också förstått, att hon härigenom bad om lov att få släppa taget. Nu orkade hon inte kämpa emot döden längre. Därför tror jag också att hon somnade in i frid för att aldrig mer vakna.


Jag har ett enda mycket suddigt foto av henne som jag spontant känner: "JA, det är hon!" De andra fotona jag har av henne känns främmande och jag känner inte igen henne i dem.


Jag var 16 år den där morgonen då hon inte vaknade mer, efter många år på sjukhus i både Boden och Umeå. Den dagen hade föregåtts av till brädden fyllda år, av tomma, kalla, ensamma dagar, då bara saknaden och ensamheten bredde ut sig inom mig. Den ständiga längtan efter henne fanns där djupt rotad inom mig. Så många lördagar efter skolans slut, jag befann mig på tåget till henne. För att med sista tåget på kvällen, tillsammans med alla skränande militärer, vara på väg ifrån henne. Några få ynka timmar på sjukhuset, där hon låg nedbäddad i en sjukhussäng, var vårt gemensamma liv. De och några få korta dagar av permission från sjukhuset ett par gånger under de här årens lopp.

Jag minns att det var påsklov den där morgonen, som förändrade hela min tillvaro i ett enda slag. Jag låg och sov den här morgonen, när jag väcktes av telefonen som ringde. Jag skulle egentligen ha varit på väg ner till henne denna morgon. Men hon hade ringt kvällen innan och bara viskat i telefonen, att jag inte fick komma dit, hon orkade inte prata med mig. Förvirringen var stor inom mig och jag förstod inget. "Varför ville hon inte prata med MIG"? Jag möttes av svaret: hon orkade inte! Hon hade bara viskat i telefonen, att jag inte fick komma dit. Inget mer hade hon sagt, sa man mig.

Jag tror att det är en av anledningarna till, att jag blir illa till mods, när det ringer i telefonen om morgonen. Det har aldrig varit några bra besked som nått mig, när telefonen ringt just kring den tiden på morgonen. Men just den här gången sprang jag aningslöst nerför trappan, in i köket och svarade yrvaket i telefonen. Det var då jag lärde mig vilken tidpunkt alla dåliga telefonsamtal når en. Jag tror att jag ringde till vår granne tant Lola, eftersom hon plötsligt var där hos mig. Men jag vet inte säkert. Allt är lagt i en enda obegriplig röra och kaos.


Jag minns att jag lång tid efter hennes begravning, vände mig om varje gång jag såg någon i likadan kappa som hon hade haft. I hopp om att allt bara skulle ha varit en dröm och att det verkligen var hon, som skulle finnas där bakom den där ryggtavlan med samma kappa, leende, glad och FRISK! Men det var aldrig hon. Hon kom aldrig tillbaka.

Åren gick.

Jag blev själv mamma två gånger och hon bleknade alltmer bort. Men så hände något märkligt. Jag blev mamma en tredje och sista gång när jag var 35 år. Jag blev ensam tidigt i den graviditeten och då var det som om hon plötsligt var ständigt närvarande. Jag kände mig aldrig längre ensam, hon fanns där ständigt med mig. Det var som om vi gemensamt gladdes åt det efterlängtade, väntade barnet. En märklig känsla. Meningen var att mitt yngsta barn skulle ha blivit en liten Lucia, men hon föddes i början på oktober och vi överlevde båda två med ett nödrop. Mina två yngsta barn kom att fira födelsedag samma vecka och i nära anslutning till hennes födelsedag.


Tiden läker alla sår sägs det "ungefär som om tiden är någon form av läkare", men inget är så fel som just det uttrycket. Tiden är ingen läkare! Jag tror inte ens att det är sår jag bär efter henne inom mig. En så stor lycka kan aldrig lämna några sår. Hon har aldrig skadat mig, hur skulle hon då kunnat efterlämna sår inom mig? Hon har bara lämnat en oerhörd saknad efter sig.


Det är saknaden som jag blivit tvungen, att lära mig att uthärda, att leva med och att bära. Saknaden har blivit en stor del av vad som är jag.

Saknad har lagts till saknad. Men glädje har lagts till glädje och jag har mycket att glädjas åt! Hon skrattade ofta. Hon lärde mig att skrattet är underbart, till och med i de mest sorgliga stunder är skrattet en befriare!


Det finns så mycket glädje att minnas och blotta tanken, att hon faktiskt funnits, DEN fyller mig med stor tacksamhet! Hon var min mamma. Hon ÄR min mamma, hon lever i allra högsta grad inom mig och just idag, skulle hon ha fyllt 83 år. Men blev bara 42 år. Just att hon bara blev 42 år är en sorg inom mig. Jag känner också sorg över att hon aldrig hann få glädjas över mina egna barn. Jag vet att hon hade blivit lika lycklig över dem, som hon blev över min systers son.

Jag har överlevt min mamma med många år. En märklig, sorglig känsla och en märklig tanke att tänka och jag kan som mamma förstå, all hennes vånda och tänkta tankar: "snart är jag inte längre här, snart har jag lämnat er, mina barn: mina flickor, mitt älskade barnbarn". Jag är övertygad om att det var det hon tänkte, där hon låg i sin ensamhet nedstoppad i sjukhussängen. För på den tiden fanns inga hospice, inga egna telefoner vid sjukhussängen, ingen hemtjänst som ambulerade och lät folk dö hemma i sin egen säng i lugn och ro bland sina kära.

Jag vet att hon visste att hennes dagar var räknade, hon sa det ofta till mig. Det är DÄR min sorg finns, att alla tröstade mig med, att hon skulle bli frisk och komma hem snart. Jag var ett stort, längtande barn, jag valde att tro lögnen, istället för min egen mammas ord! DET är en sorg, stor att bära. Det är också därför jag som vuxen valt, att aldrig ljuga för mina barn! En stor lögn skapar en stor sorg. En sanning aldrig så svår, är alltid en sanning! Det är också därför jag valt att tala om döden med mina barn, när jag vetat att den varit väntad. Döden är en större självklarhet än livet!


Jag tror att det var mycket som hon egentligen skulle ha önskat tala med mig om, när det gäller hennes förestående död. Men då jag aldrig gick hennes till mötes och frågade vad hon tänkte på, "eftersom hon skulle bli frisk och komma hem", tystnade även hon och inget mer blev sagt. Det var bara tystnaden, som talade högt emellan våra ögon. Hennes mörka ögon fyllda av sorg och ömhet, där tårarna rann tyst nedför hennes kinder. Mina ögon fyllda av längtan och glädje "Mamma, du kommer hem snart! FRISK"!
 

Jag vet att hon visste, att hon var en älskad mamma, en älskad mormor, en älskad människa och


Fågelskuggor

över vattnet drömlikt

glida

hon var här

och ännu skälver gräs

i hennes fotspår

hon var här och stjärnorna som

lågo

tyst i hennes hår

förvirrat glänsa utan

fäste nu

Konsten att ha långtråkigt

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 29 september 2008, kl 14:31

Sitta på sjukhus och vänta måste vara det absolut långtråkigaste jag vet. Jag liksom nästan inte vet hur jag ens skall sitta, utan att halka ur mitt eget skinn, därför att jag vänt och vridit mig så många gånger bara på en liten stund.

Idag när jag hade "loggat in mig" i kassan, slog jag mig ner på en stol i väntrummet och sökte med blicken om det möjligen fanns någon snacksalig typ i väntrummet, vars blick jag kunde möta och få igång någon form av konversation för att "slå ihjäl" lite tid. Men nej, mitt hopp sjönk genast som en sten ända längst ner i skoskaften. I väntrummet satt endast en dam, vars kroppsspråk tydligt talade om att "tilltalar du mig slår jag dig på käften med handväskan" och en rundnätt herre vars suckar ljudligt fortplantade sig t.o.m. i takets ljudisoleringsplattor.

Nähä, tänkte jag och suckade uppgivet och min blick sökte sig runt för att finna något intressant och det gjorde den när den kommit fram till det bortre hörnet.


Ny inredning! Ett tidningsbord! FYND! Väl framme vid bordet var mitt hopp i fallande skala. Apotekets tidning. Apotekets tidning. Apotekets tidning. Apotekets tidning..... får väl duga i värsta fall.

Nästa tidning. Damtidning med julpynt och bullbak!

Nää.... kändes inte så vidare värst aktuellt, även sett ut ett arkeologiskt perspektiv, som man nog måste betrakta det årtalet på tidningen som. Nästa tidning fick mitt hjärta att göra ett glädjeskutt: Illustrerad Vetenskap! Inte precis från det här århundradet heller, men ändock.

Jag tog den och slog mig ner och börjad bläddra. Hamnade i det första reportaget. Det var ett reportage om dinosaurier. Någon paleontolog hade fått fram bevis för att det funnits en dinosaurie, som hade haft en hjärntumör och den dinosaurien hade snurrat runt när den gått pga. av denna hjärntumör! HUR fasen kunde de veta att den hade snurrat runt när den gått? Det undrade jag genast. Den frågan måste jag komma ihåg att ställa till Peter Bengtsson. Han är professorn i Jurrasic Park.


Längre än så hann jag inte innan jag blev uppropad och inföst till den där blodtörstiga typen, "Drak-Ulla". Hon sticker så "smidigt" att jag bara förväntar mig att få syn på hammaren och huggmejseln i ögonvrån. Dvs. OM jag nu mot förmodan skulle vilja vrida på huvudet för att se VAD hon EGENTLIGEN har för sig! Men det är lika bra att inget veta. Men jag är fullt övertygad om att hon måste ha en myggfarm av dignitet, som hon utfordrar med mitt blodförråd. Jag brukar känna mig rätt slak de dagar jag varit hos henne. Vid närmare eftertanke är hon en märklig kvinna. Därför att jag vet INGEN som kan se så överlycklig ut, efter att ha tappat upp ett helt gäng glasrör med blod. Hon riktigt smackar med läpparna, när hon trycker dit gummiproppen, som fungerar som kork.

Hon kanske står i maskopi med Gällivares "Myggmuseum"? Förresten det var ju Staffans bror Ulf, som stod för den lustifikationen: ett myggmuseum. Ja, jäsingen. Inte hade jag en aning om att han höll sig med en sån blodtörstig bekantskapskrets. Men hur gör man när man umgås med sådana? Fixar en riktig Bloody Mary och skippar tomatjuicen och blandar i ren vara istället? Hur var det nu han uttalat sig? Det var någon jämförelse mellan myggen och engelsmännens Afternoon Tea.

Jag minns att Jonas och Jocke i kvartersbutiken uppe på Lasarettsgatan i Göteborg hade jätteroligt åt den artikeln, som var i någon av kvällstidningarna. De undrade om jag kände den "blodtörstige typen i reportaget". Jag skall säga att det är inte ofta jag blir svarslös. Men då blev jag det. Snälle, vänlige, sympatiske Ulf, hade börjat kränga blodtörstiga typer! Räckte det inte med skolungarna?

Nä... han hade nog allt rätt min pappa, när han brukade stå och försöka förinta badrumsspegelns glas, genom att upplåta sin ljuva stämma, medan han stod och rakade sig om morgonen under en kackafonia av:

"Allting går att sälja med mördande reklam. Kom och köp konserverad gröt". 

Vem katten skrev den knasiga slagdängan? Äh.... strunt samma! Men här gäller det att hålla tankarna igång, så att man inte kommer på idén att vrida på huvudet för att se vad "Drak-Ulla" har för sig. Alltså inte den mest komfortabla situationen att befinna sig i. När tankarna ebbat ut, sökte sig blicken åter runt och jag upptäckte då ett par stråtavlor, som hade ett Carl Larsson tryck på sig. Nya de också. De hade inte funnits där tidigare.


- Annorlunda tavlor ni fått, blev min kommentar.

"Drak-Ulla" tittade förvånat på tavlorna. Hon hade inte lagt märke till dem tidigare, sa hon. Jag undrade för mig själv:
"Hur kan man ha ett arbetsrum, som man inte lägger märke till?"

På väg ut från sjukhuset bestämde jag mig för att besöka "damrummet för att pudra näsan" innan jag passerade ut till friheten igen. På toaletten var uppsatt en ny skylt på pappershanddukshållaren. Fortfarande hade texten samma uppmaning, som den som hängt där innan. Men man får väl helt enkelt utgå ifrån att den förstorade skylten, med den kraftigt förstorade texten, som nu var åtminstone fyra gånger så stor och i FET text, numera betydde i klartext och enkelt uttryckt:

"Spola för hel..te inte ner det här pappret i toalettstolen. Det blir stock!!! Ditt dj...a pucko!"

När jag kom fram till Hagabadet och hade kunnat konstatera, att vattengympan pågick ännu en liten stund, gjorde jag mig ingen större brådska. Utan hann notera att den gamla skylten bytts ut mot en betydligt större, men fortfarande med samma innebörd. Hela texten uppvisade dock en övertydlig irritation. Detta hindrade inte en nyanländ, parfymstinkande, välspacklad "dam" att ta av sig kläderna iförd baddräkt under, stiga rakt ut i korridoren och rakt ner till bassängen, utan att ha "duschat UTAN baddräkt innan badet"!

Vad jag vill säga med detta?

Ja, vi har tydligen blivit ett helt förblindat folk i den här världen! Undra om det är något skit i dricksvattnet det beror på? Eller kan det vara så att vi inte bryr oss i något längre?

Eller är det så att vi aldrig har så långtråkigt mellan varven, att vi hinner upptäcka när någon vill säga oss något?

Murphys lag & dag

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 29 augusti 2008, kl 15:58

To be or not to be that is the question: whether 'tis nobler in the mind to suffer, tänkte jag när jag funderade på hur just denna dag startat.

Roger, om du inte lagt av att läsa ännu, så gör det nu! Det är sånt här som du betraktar som "tjejgrejer" och dessutom tramsigt långt för dig att läsa: 1 428 ord! Ta och sprätta en Marieholms istället och dra av en redig rap och fis, så tapeten på väggarna fladdrar och katten slänger upp nosen mot ventilationsluckan, fullt övertygad om att gaslarmet kommer att ljuda inom två röda!

Såja.

Nu åter till Murphys lag & dag. Denna morgon fick jag ett hastigt uppvaknande i duschen. Han som brukar slinka in i duschen före mig, under ursäkten:

- Jag duschar på 2 minuter, jag kan väl få gå före, duschar i pärskans kallt vatten.

Vad 2 minuter är. Det har han ingen aning om. Plus det där andra, lilla, som han tycks ha förbisett i tidsangivelsen: rakning, tandborstning, sjungandes halva Radio Partilles repertoar medan han torkar håret etc.

Så står jag där var och varannan morgon, sen som attan och ser ut som en plockad gås, därför att jag har glömt att kolla vad duschreglaget är inställt på och frusen är jag nog som det är om mornarna. Morgonen toppades av den värsta av alla hemsökelser, som inträffar i mitt trötta, eller frusna jag, ibland både ock = HICKA! Det är ingen normalhicka, utan en redig en. Den kalibern som går under namnet "fyllhicka". Den är ljudlig, smärtsam och synnerligen långvarig.

Just precis när jag hickandes nästintill hade lyckats korva på mig de nya tightsen, kände jag hur ena nageln fastnade och... Ja, i vanlig ordning, blev inte revan där den inte syns! Nästa par: felsydda och för små upptill! Så fort jag böjde mig hängde halva rumpan ut och hela skiten knorrade ihop sig under magen. Alltså ett ”sånt där läckert par", som man lika gärna kan ge upp med på en gång! Men så smart är inte jag! Det är först efter jag dragit upp dem ca 20 ggr jag inser, att jag aldrig borde ha försökt. Det sket sig redan från första början. I BÄSTA fall har jag INTE hunnit ut genom ytterdörren, men ibland händer det också! Såna dagar är HAPPY DAYS som brukar sluta med att jag helt plötsligt går omkring barbent, även om det är mitt i vintern och får hela omgivningen att tänka:

"Men ojdå, i år kom sommaren VÄLDIGT tidigt!"

Jag har insett att egentligen borde jag satsa på en resa till Finland. Jag borde gå och slänga upp alla de här feldimensionerade sakerna på skrivbordet hos de finska gubbarna, som tagit över Lindex och fråga dem hur det står till "med storleken i den finska gubbvärlden!" Men det nyttar väl inte att ens försöka sig något sådant. De sitter väl där och flinar med sin Koskenkorva i högsta hugg, med korken bortslängd! Ty det en svensk dricker en lördagskväll, (jo, jag vet vad det är för veckodag idag) det spiller en finne på sig! De hoar väl glatt till varandra, där de sitter finsk-bastu-rosiga och skålar direkt ur flaskan och hojtar på sin klingande finlandsvenska:

- Di dära svenska synden, di ska nog allt få nåt att bita i... Med HELA röven hängande utanför, så fort di bara rör sig! KIPPIS på er gobbar! HeHe...

Nästa elände och fortfarande med hicka. VEM fasen är det som har konstruerat kylskåp? Kallast upptill! Mjölk skall förvaras kallt. Stora mjölkförpackningar är svåra att hantera! Mjölk som blir utspilld, blir enormt mycket mjölk. Speciellt när den börjar breda ut sig under kylskåpet. Förutom att den redan plaskat ner mina ben, fötter och skvätt runt i halva kylskåpet och dessutom droppar, från hyllplan till hyllplan. Varför finns det ingen stopp under kylskåpets nederkant, som förhindrar att det rinner in under kylskåpet?

Det är dylika tillfällen jag önskar att jag kunde nå kontakt med Einstein och ställa lite frågor om termodynamik dvs. "kritisk punkt". När jag ändå har honom på tråden, kanske jag kunde fråga, om han kände min mamma, eftersom jag fått samma frisyr som han höll sig med. Jag tror den mannen missade något väsentligt, när han satt där på sin kammare och kuckelurade! Ty en kommentar kommen ifrån köksbordet av kalibern:

- Varför gjorde du så där?" Måste nog anses som en "väldigt kritisk punkt" i samband med ca. en liter utspilld mjölk.

Ute piskade regnet och blåsten. Men Murphys lag gällde uppenbarligen inte enbart mig. Hon som med ett stön fullkomligt rasade in bakom väntkurens skyddande glas, fick mig att brista ut i skratt. Hon såg för trallig ut. Det droppade från näsan. Det droppade från huvan. Det droppade precis överallt ifrån henne och mascaran hade flutit ut och dessutom tagit sig nerför kinderna. Den stela kostymnissen i järnspettställning, som också stod där i väntkuren flinade överseende, när jag framförde förslaget att grodmansutrustning kanske hade varit en mer passande klädsel idag, medan jag hjälpte henne att få bort mascararänderna ur hennes ansikte. Heltvätt hade nog varit det allra bästa, men det hade jag inte hjärta att säga henne, utan berättade bara för henne att "mascaran hade runnit liiite". Fingers cross!

Sedan var det leka packa-tätt-sardiner-i-en-trång-burk på spårvagnen och det vanliga inträffade.

VAD faaasen är det med en del karlar? De kan inte sätta sig ner på ett normalt sätt! Nej, de kraschlandar på en. De bryr sig inte om att de sitter på en! Inte ens när man signalerar, att nu håller jag på att strypas därför att kappan dragits åt som en snara, när du satte dig på den och halva mig.

Sedan jag väl lyckades tråckla mig lös ifrån strypgreppet, då kom nästa glada överraskningar slag i slag.

Varför kan karlar inte sitta normalt? MÅSTE de fälla ut benen, som om de väntar på att en hel armé ardennerhäst skall grenslas?

Tja, så sitter man där inklämd och halvt ihjälklämd och funderar starkt på att dunka handväskan i skallen på dem. När de den ena gången efter den andra dessutom kör in armbågen i magtrakten på en, när de sitter och krafsar runt i fickorna, som de ändå inte verkar ha något i, eftersom det sällan och aldrig dyker upp något efter ett ivrigt sökande. Eller är det ett nervöst beteende för att kontrollera om allt är på plats? Några större fyndigheter kanske, som de tror sig inneha, men inte kommer åt, eftersom det uppenbarligen saknas förbindelse dit? Det är inte bara DÄR som det verkar sakna förbindelse, det verkar som om grabbarna i hjärnkontoret släckt och gått hem, med tanke på konversationen, som en del av dem försöker sig på.

En gång utmynnade dock detta krafsade i att en något decimerad och illa tilltygad förpackning "Strong" dök upp strax under min näsa med frågan:

-Vill du ha?

Jag fick kika med ögonen i kors och dra in hakan en bit för att se vad det var som var instucket under min näsa. Men t.o.m. från den vinkeln gick det inte att undgå, att se att det var ingen vanlig Strong, med det obligatoriska upplindade pappret som en serpentin.

- Damerna först! la han till. Killen talade som en robot!
"Jotack, tänkte jag, du vill att jag skall ta översta biten så att du slipper få fickluddet och det där andra odefinierbara i munnen, som också ingår i första biten," men svarade med ett något påklistrat leende:

-"Ääähh...NÄ, tack"... medan jag tänkte: "Over my dead body!!! Hellre stoppar jag i mig mina dammtussar, som konstant ligger och ynglar av sig hemma i hallhörnet. Skall det spottas och harklas, skall det vara av rejäla och fluffiga doningar! Inget ynka, tilltufsat fickludd, här inte!"

Sedan kan man ge sig katten på, att efter detta evighetskrafsande ägt rum i fickorna, anländer nästa tålamodsprövning. Man får en tidning uppfläkt rakt i nyllet! Jodå. Den kom den också. Inte nog med att de sitter på en och brer ut benen, så man redan är hopknycklad till ett nästan intet, då har man dessutom en tidning utbredd över sig och hängande i näshålan och duktigt instucken i ögonen mellan varven, som extra bonus! o-O (=blink, blink) - Murphy, why do you do this to me?

När jag lydigt stod vid rödljuset och väntade att komma över gatan, kom en BMW framförd av en kottlettfrilla i hur många överknyck som helst och siktade in sig på de obligatoriska vattenfyllda försänkningarna i gatan. Jag är fullständigt övertygad om, att det är någon illvillig typ som konstruerat dem, eftersom de återfinns vid vart och vartannat övergångsställe! Jag stod och riktigt kippade efter andan efter det häftiga lervattenbadet. Blöt... Det var bara förnamnet! Efter en stund, kom slutknorren: HICKA!

Är det någon idé att hetsa upp sig? NÄÄ...Verkligen inte. Men jag rår inte för det. Därför att det är ”såna” här dagar, jag starkt funderar på VARFÖR jag överhuvudtaget steg upp? Borde jag inte ha legat kvar i sängen istället, viftat på tårna och sjungit: http://www.youtube.com/watch?v=mt7W6a_gQSM

- En sak till, Murphy & Co, släng er i väggen!

----------------

Roger, kul att du läste ända hit, trots att du bara klagar på mig. Vad sa du?

Oh, ja... jag gillar dig också!


Nu tar jag ledigt från min blogg ett par veckor. Möjligen återkommer jag via något internetcafé i Italien. - Ha´det gott och gör nu inget som jag inte skulle ha gjort!

Om konsten att åter stå i ruta ett

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 28 augusti 2008, kl 15:22

VARFÖR är det så eländigt att allt jag förut klarade av i mitt liv, galant dessutom, det fungerar inte längre? Jag hade en dålig start i morse, när jag insåg att jag inte ens kan åka bort till stallet på egen hand och preparera lite "vårgodis för rosorna". Inte ens skotta ihop lite hästdynga fungerar! HUR irriterande är inte det?

Mitt liv har förvandlats till en väntan på "perrongen i Krylbo". Samtidigt som ljusskylten "Once upon a time" hänger där och flinar mig rakt i nyllet! Mina tillkortakommanden är många och jag tänkte därför bjuda på en liten sedelärande historia ur verkligheten och min skrivbordslåda:


Jag och husets herre, hade stegat ut i trädgården, han skulle vara gentleman och gräva och jag skulle stå bredvid och "lufta käkarna". Ungefär som det brukade gå till i Gällivare kommun, när det skulle grävas hål i backen. Då var det tre-fyra man som stod i en rund ring. En skottade och resten "luftade käkarna" och gav "goda råd," till den som skottade. Sedan tror jag att de bytte om, eller så var det så att det var en del som helt enkelt skötte "luftandet av käkarna" mer och andra som jobbade och slet, precis som det är på varje arbetsplats. Det var väl just det här spadhänget, som gav kommunalarbetarna dåligt rykte. Där kan man verkligen snacka om dold tidstudie, minst 400 granskande blickar på ett och samma arbetsmoment.

Jag hörde hur husets herre pustade vid varje spadtag, lerjord är sannerligen ingen enkel match och i Göteborg finns det mycket lerjord. Enbart lerjord faktiskt och trots att vi försökt allsköns trick för att lätta upp jorden lite, har det förblivit i stort sett resultatlöst! Men det växer enormt i denna jord. Så bra att det är snudd på att sticker man ner piassavakvasten i jorden, har det till veckan därpå vuxit ut grenar på skaftet.

När han hade vilat sig på spadskaftet för femte gången, bara på en kort stund, frågade jag om jag skulle visa spadtricket för honom, medan han tog en liten större paus för att återhämta andan. Jag gissar att dotterns plötsliga infall av kanelbullebak, hade nog satt sina spår. Han hade nog haft lite för mycket kanelbulleorgier framför TV-rutan under vintern och bestämt tappat flåset!

Visst, han hade idel öra och jag övertog spaden ifrån honom. Han tillade mellan pustarna och stånket, att jag var ständigt fylld av idel överraskningar. Ty trots alla dessa år tillsammans och mycket trädgårdsgrävande, hade han aldrig känt till, eller ens hört talas om att jag var en hejare på spadtricket. Han sa att han för övrigt aldrig hade hört talas om något som hette spadtricket. Det var fullständigt okänd terräng för hans vidkommande. Varvid jag kontrade det hela med, att man kan väl inte skryta om ALLA sina bedrifter, lite får man väl spara inför "rainy days" också. Nu var ett sånt tillfälle, när han stod där och lät som om någon hade snott respiratorslangen ifrån honom.


Sålunda körde jag igång med förevisningen av spadtricket. Jag dängde ner spaden en bra bit i jorden. Greppade ett stadigt tag i öglan i skaftet, med båda händerna. Ställde mig på kanten på spadbladet. Kände att jag hade full balans och sedan vickade jag över kroppen bakåt. Meningen är att när spaden börjar falla snabbt och är nästintill nedfällt mot backen, hoppar man ner från spadbladskanten och landar med båda fötterna på backen. Dvs. man undgår med nöd och näppe, att falla i marken raklång som en fura.

Hur som haver, istället för att komma ner på fötterna, föll spaden så snabbt, att jag själv blev oerhört förvånad över fallhastigheten. Det hela var över på ett ögonblick, milt uttryckt. Det fick till följd att jag på "två röda" befann mig liggandes raklång på rygg i lervällingen. Fortfarande hårt greppande båda händerna runt spadhandtaget och båda fötterna uppgillrade på spadbladets kant och seismologen i Uppsala kikade förvånat upp på apparaturen och noterade helt överraskad, att en smärre jordbävning just inträffat inom Göteborgs stad.

Jag kände hur hela jag var spänd som en stålfjäder och insåg med skammens rodnad hängande på mina kinder, att jag måste ha liknat en fallen telegrafstolpe. I alla fall måste smidigheten haft vissa likheter med en sådan! Lååångt ifrån den gracila varelse, som jag hade önskat att likna.

Saken var den att sist jag kontinuerligt utövade spadtricket var en massa år sedan, alltså bland Malmbergets aldrig sinande snöhögar. Man tappar lätt bort tidsaxeln och övrigt vid min ålder. Vid analysen efteråt förstod jag att spadtricket inte föll så himla väl ut av två olika anledningar. Tja, kanske tre rent av:

1) Jag vägde mindre då.
2) Jag var betydligt yngre och vigare.
3) Jag kanske hade blivit nååågot ringrostig och ... ja... Äsch, jag tror bestämt vi tar det en annan dag.

Jag hade dessutom gått i backen med en rätt bra smäll och eftersom jag landat med ryggen före, hade jag mer eller mindre tappat luften. Jag utgår ifrån att det också måste ha framgått för betraktaren och ni vet ju vem det var! Dessutom kände jag hur det iskalla lervattnet, snabbt trängde sig igenom mina kläder, där jag låg fullständigt orörlig. Dels pga. förvåning, men också för att jag var tämligen mörbultad och var fullt övertygad om att "rör jag mig så dör jag". Fortfarande med ett järngrepp om spaden och i läge "stålfjäder". Det var nog bara ögonen som möjligen rörde sig på mig.

Jag inser också så här i efterhand, att alla dessa ingredienser torde ha avspeglat sig i mitt yttre och inre. Det här var onekligen en något prekär situation. Det går liksom inte att bara försvinna spårlöst, eller ta sig obemärkt ur en dylik situation. Det insåg t.o.m. jag rätt snabbt, när jag låg där raklång och stirrade upp mot ett par antagligen ännu mer förvånade ögonpar än mina.

Jag funderade på hur jag överhuvudtaget skulle kunna ta mig upp, med någon form av värdighet i behåll. Sålunda låg jag där och åsåg hans, till en början, fullständigt uppspärrade ögon. De var snarlika två blåa bowlingklot och det var minst sagt, en stor förvåning jag kunde utläsa i hans ansikte och kroppshållning. Dvs. till att börja med. Det är min käre sambo vi snackar om!


Vad gör då denne grävande gentleman, i denna uppkomna situation?
1) Erbjuder sig att hjälpa mig upp?
2) Frågar om jag gjort mig illa?

Nej, då, inte alls!
Han säger istället med en kolugn röst och nu med en MYCKET road blick:

- Kan du göra om det där igen?


Meeeeh.....det här spadtricket gick nog inte riktigt heller, som jag hade tänkt mig. Jag får nog satsa på en annan karriär, inte fullt lika dramatisk om jag inte skall vara totalinvalid snart.

PS. Angående "vår-ros-godiset", det går an att bära en halvfull plasthink i sänder fram till bilens bagagelucka. Samma sak när det skall lastas ur och när allt skall blandas får man helt enkelt ta lite i taget. Allt löser sig. Det tar bara BETYDLIGT längre tid och man får allt gnugga geniknölarna ordentligt, för att komma på hur man skall bära sig åt, när man måste börja om i ruta ett. Jodå, de har erbjudit sig i stallet att skotta och bära, men ibland måste man få känna att saker och ting kan lösa sig ändå och på egen hand. Men hur jag skall återupprätta mitt anseende i "spadtricket" det har jag däremot inte löst ännu. DS.

Analyser på hög nivå

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 27 augusti 2008, kl 12:11

En del lyssnar på konsert medan andra räknar ut. Det finns inget som han inte hinner räkna ut dvs. analysera! Han har t.o.m. noterat vem av dem det var som vände notblad och hur mycket var och en spelade, hur många klädbyten etc.

Han hinner räkna ut hur många personer som varit engagerad, alltså vad de genererar för kostnad i form av lön, övernattning, resekostnad, beläggningen av evenemanget, hur många outnyttjade platser osv.

Jag däremot sitter djupt försjunken och försvinner ganska omgående långt bort ifrån omvärlden, när jag lyssnar på konsert. Är det andra tillställningar är jag helt uppslukade av det. Det är vid få tillfällen jag inte varit fångad av utbudet, det har bara hänt när livet varit fyllt av för mycket annat, som tärt på sinnesnärvaron.

En gång för något år sedan vet jag att vi satt, som om vi var behäftade med svårartad springmask båda två, när vi såg "Den flygande holländaren" på Operan. Det var en osedvanligt dålig uppsättning och inget fungerade dessutom. Det kändes tillslut som om det var en segdragen "nu trampar vi ihjäl katter historia". Inte blev det så mycket bättre av att vi båda två var helt utarbetade och egentligen alldeles för trötta för en så lång föreställning. När crescendot av kattrampningen kom, trumhinnorna var nära bristningsgränsen och jag önskade att hela skeppet bara skulle försvinna i underjorden, då mimade vi med en och samma mun till varandra:

- skall vi sticka i paus?

Ögonblinkningen och den runda munnen som visade ett "JA", gjorde att jag nätt och jämt överlevde katastrofen och sjönk ner i fåtöljen, som en ihopsjunken sufflé i avvaktan på "frigivning".

Men vi var inte ensamma den gången, som bara gav upp. Vi var rätt många som lite skuldmedvetna sneglade på varandra under lugg, när vi passerade genom ytterdörrarna vid första paus. Men t.o.m. den gången hann han analysera ett och annat.

Vad han kan komma fram till under de här timmarna evenemanget pågår är ibland häpnadsväckande saker.

Det här pysslar han alltid med. Sedan spelar det ingen roll om vi är på Konserthuset, Stadsteatern, Storan, Lisebergshallen, Ullevi, Scandinavium eller "where ever"........sist var det under Göteborgs Kulturfestival, när vi befann oss vid Feskekôrka och satt utomhus och åt medan "Ostronöppnartävling" pågick som bäst.

Jag var djupt försjunken i den goda smaken från maten, som äntligen höll på att radera ut smaken av det råa ostronet, som vi alla hade provsmakat på innan maten kom in. Livet kändes onekligen helt OK. Men koppla av det gjorde uppenbarligen inte han den här gången heller, trots löfte om att han inte skulle ägna sig åt de vanliga sakerna, dvs. räkna ut och analysera.

Jag lovar ni kan i er vildaste fantasi inte gissa er till vad som denna gång hade fångat hans analytiska talang. Men en rejäl fetsmäll skulle han nog ha åkt på av den i komatillståndvarande servitrisen, hon "den glada", "intuitiva & smidiga", med den "förlängda catwalkkursen!"

Vilken kategori tillhör du?

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 26 augusti 2008, kl 10:57

Den beryktade vithajen är på väg mot den danska kusten och kan simma rakt mot de västjylländska badstränderna, det tror danska nyhetssajten Newspaq, sedan en fjärrstyrd ubåt lyckats filma vithaj i Nordsjön utanför Aberdeen. Men för säkerhets skull har Newspaq talat med en biolog som säger: "Danska farvatten är en sak, men sju meter långa vithajar på badvattensdjup är föga realistiskt.? Jag undrar då vad samma biolog skulle ha sagt om följande inslag:

En stor knölval dök helt osannolikt upp vid Lerkils hamn i går eftermiddag. Solen sken och knölvalen simmade alldeles bredvid Lars-Erik Arvidssons båt och gjorde krumsprång. En knölval kan bli upp till 15 meter lång och Arvidsson uppskattar att valen var runt åtta meter. 

Vari ligger skillnaden på åtta och sju meter och vari ligger skillnad mellan tron och vetandet nu då undrar jag?

De här som tror att det bästa är att släppa vapnen fria, borde besöka svenska Vilda Västerns högborg, Göteborg för att bli befriade ifrån sin tro. Igår var det dags igen. Den här gången fick vi uppleva gråtande barn, som på väg hem från skolan möttes av polisens avspärrningar och andra som inte kunde gå hem därför att det låg innanför avspärrningarna och där det hade utrymts från bostäder. Det börjar bli ett alltmer förekommande inslag i tillvaron med avspärrningar och utrymningar runt helt vanliga bostäder. Igår sköt polisen så småningom sönder bomben.

Den här gången var bomben placerad under en bil nära en skola som inrymmer årskurserna 0-9. Häromdagen passerade jag en våldsamt brinnande bil med hela spektaklet runt omkring. Som jag tidigare skrivit har vi haft nog så mycket action sedan början av augusti. Men inte bara det. Det har varit rätt frekvent under de sista åren, med rätt våldsamma inslag. Vilket jag bedömer att skjuta in genom café/restaurangrutor och in i lobbyn på dansställen också är, förutom all "tvångsanslutning till beskyddarverksamhet", bilsprängningar och prickskytte.

Dagens barn behöver inte längre se på actionfilmer och tro att det bara är på film det finns. De kan flytta till Göteborg eller några andra ytterlighetsställen t.ex. Rödeby, som hunnit passera löpsedlarna. Då VET de. De lär också veta vad som saker och ting osökt leder till, när man blundat lite för länge och bara ägnat sig åt tron.

Men å andra sidan, en man som inte längre tror, till skillnad från sina tidigare företrädare, är socialministern Göran Hägglund. Han säger att det inte är acceptabelt att personer som bedömts som farliga och sitter på exempelvis Säters sjukhus, inte skall kunna röra sig fritt. Bland offrens anhöriga finns ett mycket välkänt omdöme om när en patient är färdigbehandlad på Säters sjukhus:

- Den dagen de kan bädda sin egen säng är de färdigbehandlade på Säter sjukhus och kan röra sig fritt och göra vad de vill.

Några fler som inte heller är troende är sakägarna i Malmberget, som är kritiska till att LKAB finansierar och samtidigt tagit sig rätten att styra den studie som skall göras. Jag undrar varför inte LKAB vill omfatta medborgarna i Skåne också, när de nu ändå är ute och svävar fritt och vill ta med de som bara kan leva i trons sfärer istället för de berörda? De icke troende sakägarna yrkar på att en epidemiologisk undersökning skall omfatta centrala, östra och västra Malmberget, dvs. där huvudproblematiken finns.

Nu uppkommer fråga, skall vi säga:

- Tack för dessa uppvaknande stjärnor, som glimmat till i verkligheten, eller skall vi sänka våra blickar, göra oss döva och fortsätta att tro där bakom de nedsänkta ögonlocken?

Vilken kategori tillhör du?