Rundresa Spanien Dag 5 från Malaga med buss till Gibraltar

Jag vaknade av världens underligaste dröm: en form av förlovning där jag skötte den!? Och ett budskap från "Abu": döp inte barnet till det spanska namnet, välj det moriska...

Någon som är bra på drömtydning? Eller är det känslan från Generalife som tagit fotfäste.
Efter frukost packade vi hop och checkade ut från hotellet i Malaga. Gick bort till busstationen (bussterminalen) med våra rullresväskor och blev påmind tingens natur: 

 

En kundvagn med reklam för IKEA stod uppställd mellan dörrarna in till bussterminalen i Malaga!

Jag föredrar faktiskt bussresor av den enkla anledningen att den kör in och den kör ut i alla samhällen/städer där bussen passerar. Man hinner skaffa sig en bra överblick över möjliga platser att återvända till.

Vår mjölkbuss med bussbolaget Portillo (det är en massa olika bussbolag som trafikerar diverse olika sträckor) hann passera 9 olika stop innan vi var nere vid vår slutdestination La Linea, på den spanska sidan av Gibraltar. Busstider och rent praktiska saker kollade vi upp redan vid ankomsten till Malaga, både till Granada/Alhambra och även till Gibraltar, sålunda kunde vi luta oss lugnt tillbaka och slippa fundera dess mer.

De ställen vi hann passera klingar säkert bekant i gamla turistöron: Torremolinos, Fuengirola, Marbella. Mindre kända: San Pedro, Estepona, San Roque och sist La Linea (på spanska sidan av Gibraltar). Minns inte hur länge bussturen tog, men en normalresa med bil tar den sträckan ca 1 timma och 40 minuter och är 134 km, dryga 13 mil.

Man behöver inte fundera om man kommit rätt med bussen, eftersom Gibraltarklippan sticker upp bland molntoppen, som en operakuliss. Det är bara att plocka av rullresväskorna från bussen och bege sig med kartan i hand, om nu inte logiken säger sig vartåt man skall bege sig. Med dagens tillgång till bl.a. Google maps
https://www.google.se/maps/place/Gibraltar/@36.1373144,-5.3521449,14z/data=!4m2!3m1!1s0xd0cbf762714be35:0x384e25263600870f  

 är det ingen som helst konst, att lokalisera sig innan resan. När jag planerade den här resrutten hemifrån, insåg jag rätt snart, att denna rundresa gick till längst ut på yttersta grenen på alla tänkbara sätt. Hur mycket på yttersta grenen jag hade lyckats pricka in, det hade jag inte haft en aning om....

Namnet Gibraltar kommer från den arabiska benämningen Djebel Tariq, "Tariqs berg", efter den moriske härföraren Tariq ibn Ziyad. Det uppstod i samband med arabernas invasion i början av 700-talet. Den Pyreneiska halvön kom i spansk ägo år 1490-talet då morerna definitivt drevs ur Spanien ("morens sista suck"), se Alhambra Dag 2 på rundresan.

Är det inte märkligt, att jag helt omedvetet suttit hemma i min bostad i Sverige och planerat en rundresa, som skall visa sig vara en helt och större sammanhang, en spegling tillbaka i tiden och där samma tema med morerna hela tiden upprepar sig. Ännu i skrivande stund funderar jag över vad livet egentligen vill säga mig, eller är hela livet enbart ett kluster av slump?

Statyn vid gränsövergången är rätt tydlig hur saker och ting alltid har fungerat mellan de olika länderna, där endast en landningasbana skiljer de båda länderna åt, men står i stor kontrast till varandra. Det är inte hut tal om något annat: man knallar helt enkelt över till andra sidan och bunkrar upp! Det är som en kort fotvandring mellan Andalusiens Spanien och England.
Jag vet inte men jag tror att det är det enda stället på jorden där en flygplats är gränsen och där man får gå över en landningsbana!

  

Inne på den brittiska sidan hängde alltjämt efterlysningar av den ännu inte återfunna Madeleine McCann, vars öde tagit många olika vändningar i utredningen genom årens lopp.

Här på bilden kan man se landningbanan, som delar de olika länderna och städerna åt. Utställningen fanns inne i "gränsövergången", dvs. den byggnad som man passerar igenom. Efter start och landning är det bara havet som väntar, så det gäller nog att det engelska flygbolaget som varit känt för sina fulla piloter är nyktra, annars blir det ett jätteplask rakt ner i Medelhavet.

Under det spanska tronföljdskriget anföll den engelske amiralen George Rook Gibraltar och dess fästning (morisk). Han steg iland med 5 000 man och till sin förvåning upptäckte han att förvarna bara var ca 500 man och efter två dagars belägring kunde han inta fästningen. Gibraltar deklarerades officiellt som en brittisk besittning. Spanien försökte med hjälp av Frankrike att ta tillbaka fästningen, men misslyckades. I början på 1700-talet ansåg spanjorerna, att det inte var någon idé att anfalla igen och i freden i Utrecht. Territoriet överläts därefter till Storbritannien "för all framtid".
Gibraltar har tillhört Spanien i 212 år (1492–1704) och Storbritannien  så långt och ännu dvs. ända sedan 1704. Spanien har både militärt och politiskt försökt att ta tillbaka halvön vid ett flertal tillfällen, men misslyckats. Vid en folkomröstning i Gibraltar 1967 röstade en överväldigande majoritet för att Gibraltar skulle fortsätta vara brittiskt, så har det fått förbli, eftersom man till skillnad ifrån Sverige låter folkomröstningar vara det utslagsgivande.

Första delen av Gibraltar är mest en historia om mindre attraktiva byggnationer, men sedan ändras karaktären.

Uppackning på hotellrummet. Den inte alltför långa promenaden med rullresväskorna mellan La Linea och hotellet i Gibraltar var en svettig historia i värmen och den brännheta solen, trots att solen delvis gömdes bakom ett dis.

Herr H utprovar alla varianter av dörrmeddelanden man kan lämna på utsidan...

Jag botaniserar runt på hotellet på egen hand sedan jag tagit en dusch, eftersom Herr H hann göra det medan jag stod i duschen efter framkomsten till hotellet. Sedan låg jag utslagen på sängen en stund efteråt och måste ha somnat till innan han dök upp igen. - Den här dagen var det Herr H som var utslagen, han mådde dåligt i magen efter ankomsten till hotellet och vägrade t.o.m. att komma med ut och äta något på kvällen. Så jag tog en vaniljpåse Modifast, som fått följa med som nödproviant om jag inte någon dag kände för att proppa i mig vanlig mat, det är ju lite annorlunda mattider att anpassa sig efter både i Italien och Spanien, så det fick bli en pulver-skak-påse och en kopp te, sedan satt jag mig framför PC:n och vända på alla felvända bilder, sedan fördjupade jag mig i en bok som jag släpat med mig hemifrån. Herr H stackaren såg inte ut att må alltför bra, dryck och låta tiden ha sin gång är alltid den bästa läkaren.

Utsikten från takterrassen med poolen får mig att få en rätt klar bild över hur staden ser ut. Här lär knappast behövas någon Hop on Hop off Sightseeingtur, vanlig busstur för att utforska yttersta grenen är nog fullt tillräckligt.

Det är däruppe på toppen, som man med hjälp av kabinbanan kommer upp med, som de berömda Gibraltar-aporna håller till...

Jag stod ett bra tag och undrade om det låg en orm på ett av taken nedanför vid takfönstret. Men det måste ha varit en svångrem, hur nu den kommit dit....

Ute på gatan strax nedanför hotellet fanns en leksaksaffär där man hade en bubbelmaskin. Hade det inte varit för att packningen är begränsad när man reser med rullresväska, hade den fått ta plats i väskan. Jag ringde hem till Sverige och gratulerade min yngste son som hade födelsedag. Det känns inte bra att inte vara närvarande, när någon av barnen fyller år, på något sätt fanns en tröst i såpbubblorna som jag stod och lät mig omslutas av. Jag bara avskyr det hjärtligt, eftersom de aldrig någonstans inom mig slutar upp att att vara barn, även om de faktiskt är vuxna allihop.

Rundresa Spanien Dag 4 Malaga

En del dagar är inte roliga att hantera. Speciellt inte när man t.o.m. är svullen runt knäna och det hela har spritt sig till baksidan så där det egentligen borde vara knäveck, är något form av rund bulle. När knän slår bakut rejält, sprider sig eländet även ner till fotknölar och vrister, som är alldeles svullna. Det har sitt pris att få båda knän skadade. Resten av kroppen skall vi inte ens nämna! Men Sverige är ju ett helt fantastiskt land, på alla tänkbara fronter, det är ju det alla strutsar tror!
 
Försäkringsbolag med sina lierade förtroendeläkare de hävdar med en dåres envishet, att allt skall vara självläkt på 2 månader! Vilket i sig fått min opererande och behandlande läkare, att betrakta mig klentroget ungefär som om han tror att det är jag, som försöker mig på en amsaga om försäkringsbolag. Hur hela historien kommer att sluta får vi se, men det kanske finns all anledning att återkomma med ett helt eget blogginlägg. Vem vet...

Vi får väl se hur det hela slutar, därför att äntligen är det på upploppssträckan: efter 4 knäoperationer är allt så färdigt det kan bli. Mer finns inte att göra förutom knäproteser vilket jag vägrat redan i inledningsskedet. Jag förutsätter att läkarvetenskapen går framåt och att det går att lägga till broskinplantat och bortkarvade delar av menisker.

Är det en lika eländig typ som jag, som ligger där och har gett upp?

Nej, han har bara tagit siesta även om plåtunderlaget inte ser speciellt skönt ut. Garneringen runt plåten av diverse förbipasserande hundar gör att lukten inte känns alltför tilltalande i hettan.
- Du har för bra luktsinne, säger Herr H, när jag klagar över lukten.

Idag får det bli en välbehövlig vilodag med både inlagd låååååång siesta och även ett eftermiddagsnedslag i sänghalmen och inte något speciellt på schemat. Kroppen orkar inte, förmår helt enkelt inte. Men Herr H är van, han har sin lilla PC att joddla runt på medan jag sover som en stock på Hotell Astoria, totalt förbi p.g.a. all vedervärdig värk, trots det tycker jag mig bli varse i halvkoman, att han även är ut en sväng.

Men mitt sinne är aldrig länge i downläge, så länge jag andas, försöker jag att ta mig framåt, även om jag innerst inne vet, att nu har jag överskridit alla gränser. Redan dagen innan vet jag vad det kommer att stå på nästa dags räkning, som skall betalas kontant. Smärtor ger inga krediter. Men själv är jag som vilken annan schizofren som helst, med dubbla personligheter. Det andra, jaget, är helt frikopplat från kroppen och den kikar just nu på något tilltalande i skyltfönstret.

Det enda som är väldigt synd, när man valt alternativet hotell, är att man inte kan bestämma själv vad som står på menyn. Men det finns inget land, inget plats, som inte får besök av mig i saluhallarna och frukt-och grönsakstorgen.

Det är lite annan still på utländska saluhallar i förhållande till svenska.

Lite suddigt foto, men saluhallar i Spanien det är rena rama språkkurserna. Det är bara att kika på texten ovanför och se vad som ligger på disken. Pedagogiskt värre och ännu bättre blir det, när man är som jag, som frågar och frågar och frågar och får veta vad det och det heter och om det blir rätt uttal.

Ägg på spanska där snubblar man över första delen av ordet.... :P

Om du vill se bilderna i lite större format, så vet du väl om att du kan klicka på bilderna så kommer de i större format.

Ibland får jag för mig att livsmedelslagarna i Sverige är onödigt krångliga.

Kyrka i lite Sevillafärger: vitt och apelsinfärg. Det gäller att ta små nätta promenader med rumpan nedslagen lite varstans. Den här dagen går det bara inte, jag påminner om vilket litet småbarn som helst, där man också får röra sig nära bostaden för att inte överstiga förmågorna.

Herr H som gjort många utlandsresor i jobbet också, han har en alldeles speciell favoritvaruhuskedja El Corte Inglés jag och dottern tycker väl att den är helt ok.
Vi passade på att äta där i restaurangen.
Deras matavdelning går inte heller av för hackor.

Vid 21-tiden, när jag återuppstått, gick vi bara runt hörnet och åt lite lätträtter: tapas så klart, på "smutsiga duken". Inte det flottaste stället men helt ok och god mat. Det är rätt skönt att kunna sitta ute och äta om kvällen på en vanlig trottoarservering i mitten på oktober, när den värsta dagshettan lagt sig.

Rundresa Spanien Dag 3 Malaga

Efter frukosten tog vi oss en tur till Media Mark och köpte kortläsare som glömts kvar hemma 14 Euro, kostade den glömskan. Men vad gör väl det. Vi knallade iväg till buss/järnvägsstionen med det klämkäcka läspnamnet, som får en att låta som en riktig spanjorska. Rolig utsmyckning hade de klämt dit sedan sist. Men i övrigt var det lika ofärdigt på en del ställen, som förra gången vi var i Malaga.

Köpte biljetter till Malaga Tour (Sightseeing), eftersom vi inte gjort det förut i Malaga. Det var nu hög tid att få en total överblick över hela Malaga. Få hela kartan inplanterad i huvudet. En biljett kostade 16 Euro och det är det väl värt. Men det blev många hop on/hop of  från bussen. Hett så in i glödheta i solen och sightseeing skall man se från bussens övre plan.

Stranden i Malaga låg öde och tom VEM orkar ligga och vändsteka sig i 30 graders hett i skuggan....

Tapas tapas och åter tapas... det är ett väldigt småätande folk. Ofta gratis tapas till vinet, men det är uträkning bakom det hela, därför att tapas till ett glas vin det gör att suget efter mat tilltar för att inte tala om törsten. Dock fungerar jag inte så. 5 smårätter för 9 Euro går man runt på rätt länge. Min favorit är Gambas al Ajillo (räkor i vitlök), som serveras rykande heta i sin egen form. De är enormt goda tillsammans med en liten yttepyttebit baguette, som doppas i det aromatiska vitlöksspadet…

Inne i Katedralen i Malaga (tyst och svalt!) hade man försökt sig på en annan variant av Michelangelos Pietá, som finns i St Peterkyrkan i Rom. Men här hade den döde och korsfäste Jesus halkat ur Marias famn.

Jag blir alltid lika glad när jag hittar gamla notböcker. De är riktiga konstverk och man kanske inte tänker på det till vardags, men även noter har haft sin egen utveckling och förändrats genom tiden.

Förargligt men jag har glömt vem som målade denna våldsamma tavla, som man inte kan låta bli att hajja till vid. -  Skäms på sig Gun!

Däremot fanns i Katedralen, Alonso Canos Madonna del Rozario. Cano var en mycket speciell herre. Han blev hovmålare i Madrid och gjorde flera utsmyckningsarbeten. I Pradomuseet i Madrid finns bl.a. hans tavla "Kristi lik upphållet (eller det kanske skall vara upprätthållen) av en ängel". Det låter inte speciellt lustbetonat, men det var Cano inte heller själv. På grund av sitt våldsamma temperament och misstanken om hustrumord blev han tvungen en tid att hålla sig borta från Madrid. Han höll till i flera spanska städer men hamnade slutligen i Granada, där han blev överbyggmästare vid katedralen i Granada. Även Magdalenakyrkan i Granada bär spår av hans yrkeskunnande.

- Nej, jag vet inte vad en överbyggmästare i Spanien gjorde på 1600-talet, men jag antar att man är en överdängare på kyrkobyggnader, eller så var han bara det som en överbyggmästare i Sverige var=bygglovsgranskare. Men sån´t lär väl inte ha funnits i 1600-talets Spanien, det känns mer som om det bara är en svensk nutidsåkomma.

Den här bilden fick mig att förstå hur exceptionella foton kan komma till, även om denna inte är av någon högra klass. Den erfarenheten gjorde att jag fick en riktigt bra bild av Uppståndelsekyrkan i St Petersburg, som är alldeles omöjlig att få ett bra foto av, med kameran direktriktad mot kyrkan. Jag hittade och fångade den i en bils bakruta, där den avspeglades.

Pablo Picasso föddes i Málaga i Andalusien, i ett hus vid Plaza de la Merced. Det var rätt häftigt att sitta i hans trädgård, sedan vi knallat runt i museet, huset, som bjuder på lite överraskningar, som jag inte skall avslöja.

Det var konstigt nog en mycket speciell känsla, att sitta där på bakgården och kika upp mot de fönster och veta bakom dessa fönsterrutor och öppna balkongdörrar, där hade hans liv hade pågått och det kändes för ett ögonblick att tiden hade stannat. Jag hade inte blivit ett dugg förvånad om någon av dem hade stuckit ut huvudet genom de öppna bakongdörrarna med "spyräcke".
Nu suckar min dotter högt! Det finns nämligen ett Picasso museum i Barcelona också, eftersom det var där han tillbringade många år av sina studier. Av antalet år att döma och ofullbordade verk i Barcelona, så måste han ha ägnat sig mer åt andra nöjen än sin blivande karriär. Det var först när han kom till Madrids konstskola, som det blev fart på studierna.

Men i museet i Barcelona, som ligger bland de gamla slingrande gränderna, där har man ju inte lyckas plantera in ett enda verk som han slutfört, vilket fick det att tillslut riktigt ånga ur öronen på min dotter, som är en riktig konstnärssjäl och inte minst en riktig sprinter på att färdigställa sina verk. Hon avskyr Picasso, som måste vara en världsmästare på att ha lämnat påbörjade verk efter sig.

Jodå, jag blir grön av avund på min dotters snabbhet, därför att vad än jag gör så är det i lus på tjärsticka-variant. Jag är nog mer besjälad med Picassos konstnärshastighet, men i övrigt har vi inte många gemensamma nämnare, jag kan t.ex. sätta dit näsor och rätt antal ögon på ungefärlig rätt plats. Det privata planet skall vi inte ens tala om!

Tja, jag tillhör nog inte nutidsfreeken, dylika byggnader går jag igång på med att betrakta, det finns så mycket att hitta i utsmyckningen. Jag undrar alltid men hur kom man på att man skulle göra så där? De mest enkla lösningarna och saker kan se våldsamt märkvärdigt ut, ända tills man börjar studera hur det egentligen är gjort. Men alla dessa utsmyckningar med gubbar och amoriner och annat hejsvejs, det har nog krävt sitt mått av konstnärskap.

Växtligheten är rätt fascinerande på dessa breddgrader.  Vad sägs om en liten dadelpalm inne i vardagsrummet?

Eller en hibiskus?

Denna änglatrumpet är något större än min, som varade endast en sommar.

Idol á la Malaga?
Aquí vamos!

Monstera i krypvariant. Min här hemma har rundat taket. Denna vinter har den dessutom fått oss att gå hukande fram till TV-soffan. Det är väl straffet för att den inte fick stå kvar i hörnet och slicka TV-rutan. Men jag har inte haft ork att börja bråka med den just nu. Om ett tag skall den få en stödkorsett för dålig hållning. Kutryggig Monstera som hindrar all framfart är ingen höjdare att glo på, eller umgås med.

Alcazaba, en arabisk fästning, av modell större. Här på fotot ungefär som en fondvägg. Byggt på 1000-talet, byggherre här är dock en morisk kung, men som erövrats av nasriderna (se resmål Alhambra). Alcazaba är nu hem till det arkeologiska museet, som vi inte besökte. Jag har lite svårt för det här med arkeologiska museer. Det är liksom inte riktigt min grej.

 Eftersom jag nu berättade att vi tog en dagstur med Hop On Hop Of Malaga Tour (Sightseeing), så får jag väl glänta på på lite utsikt från den bussturen.

Jag gillar arkitektur, men det kanske redan har framgått. Vissa byggstilar fascinerar mig mer än andra. Skulle jag välja mellan en betongbunker i fyrkantig stil, totalt avskalad, eller en dylik byggnad, skulle valet bli väldigt enkelt. Min hjärna vill helt enkelt ha roligt!

Här på Malagas gräddhylla fanns många hus och lägenheter till salu. Det har säkert inte förändrats med tanke på det ekonomiska läget i Spanien. Men varför köpa, när man kan hyra och känna sig för, vart man vill bo. Om man nu skall tillbringa vinterhalvåret, eller en del av vinterhalvåret på lite varmare breddgrader, någon gång, eller mer frekvent.

Framemot kvällningen var det riktigt skönt, att komma ner till stranden igen och känna en stilla bris från havet. Vi satte oss ner och jag grävde ner tårna i sanden en stund, innan vi tog oss tillbaka till hotellet. Vilade ett slag och gick ut vid 21-tiden för att äta.

Beställde Paella mix, men fick en Paella Valencia. Det var snubbelfot som serverade på Pasteria Anglada. Han rörde ihop beställningarna, hade lite svårt med allt annat också. Men man lär sig att ta det mesta med ro. Han hade väl gått i lära hos Basil och Manuel, ni vet mannen från Barcelona....

Rundresa Spanien. Dag 2 Generalife - Granada och åter Malaga

Generalife -Arabiska: جَنَّة الْعَرِيف

Vilket vackert skriftspråk, till skillnad på hur det låter. Det känns som om en konstnär av högre rang gjort de arabiska skriftspråket.
Namnet, Generalife kan härledas från arabiskans jannat al-’arîf, arkitektens eller konstnärens trädgård och konstnären det är med all säkerhet Allah själv.


Det finns inte mycket skrivet om ursprunget till Generalife, mer än att det är ett av de äldsta existerande Nasrid­palatsen. Men med minsta lilla historia i bakfickan är det inte svårt att själv inse vad som är ursprung och vad som tidens naggande och fula tand har lagt till, eller för den delen: tagit bort.

Enligt en inristad skrift ska kung Ismâ’îl den förste under tidigt 1300-tal ha anlagt palatset och dess trädgårdar på platsen för en av Alhambras många lantgårdar, vars uppgift var att försörja hovet med frukt och grönt.

Generalife ligger nästgårds med Alhambra. Bara en liten vacker promenad krävs mellan de två olika platserna. Här kan man från Alhambra se bort mot Generalife, ta fäste med blicken på den vita byggnaden, så hamnar du rätt på Generalife.

Generalife liksom Alhambra ligger uppfluget på höjderna ovanför Granada och floden Darro. Från 1200-talet och ända fram till 1492 var det hemvist för Nasriddynastin – de sista moriska härskarna i Spanien. Men de moriska inslagen kom till långt innan den sista dynastin.

När det spanska kungaparet, Ferdinand och Isabella, intog Granada lär de särskilt ha fastnat för Generalife. Det sägs också att det var precis hit som sjöfararen Columbus kom för att få det enade Spanien, att sponsra hans lugnt sagt sjövilda sjöfararplaner.

Mellanakten mellan Alhambra och Generalife har fått det mest skiftande utseenden, jag gissar att mycket av trädgårdarna som skulle fylla magarna låg här och hade ett helt annat innehåll än dagens. Jag betvivlar också starkt, att det överhuvudtaget fanns någon Tuja så långt ögat nådde. Morerna anlade inga kompakta växtligheter, som mest påminner om gravkammare med obefintligt ljus.
Jag har själv blivit omgiven av Tujor som häckar och fristående kompakta 6-8 meterhöga utan finess i de angränsande tomterna. Är det något som jag verkligen öppenhjärtigt avskyr i alla trädgårdar så är det just Tuja. Jag tycker inte ens att de hör hemma på kyrkogårdar. Det enda vackra jag sett i dess väg är de som är formklippta och det kompakta har tagits bort, eller möjligen Pinjeträd, eller Italiens speciella formgivare, som jag alltid gillat:
 italienska/toscanska cypresser. De står där som stolta solitärer, uppstickarna ur jorden som berikar det öppna landskapet.

Min mamma brukade ha tuppkam i köksfönstren om somrarna. De här var dock ca 2 meter höga och helt sagolika!

Se själv vad jag menar om kompakta väggar. Tänk istället en annan bild, med skira apelsinträd och sådant som morerna verkligen planterade. Utsikten skulle onekligen vara något helt annat än att stirra in i en kompakt grön betongvägg. Man kan ana sig till att nivån, på de försänkta rabatterna längs mittkanalen, förmodligen var lägre på morisk tid och flankerade med låga apelsinträd och doftande buskar. Morerna var i allra högsta grad sinnenas männskor.

Här kan man se bort mot Alhambra och som synes är tuppkammarna i manshöjd.

När man väl står här är det fint att ha i åtanke legenden om prins Ahmed Al Kamel, ende son till kungen av Granada:

Den lille Ahmed spåddes all framgång och lycka av kungens astrologer – om det inte hade varit för en liten detalj: för allt i världen måste han hållas ifrån all kärlekens frestelser fram till mogen ålder.

Den omsorgsfulle fadern lät så bygga ett palats, Generalife, på höjden ovanför Alhambra, där prinsen skulle hållas lyckligt okunnig om kvinnlig fägring och kärlekens mysterier.
Innanför de höga murarna, bland de vackraste trädgårdar, växte så den unge prinsen upp i sällskap av sin läromästare. Eben Bonabben, denne vise man och läromästare, anförtroddes uppdraget att uppfostra pojken och lära honom allt han visste allt. Utom förstås om kärlek.

Som man kan ana sig till finns även i den här legenden en sensmoral. Eben Bonabben misslyckades med sitt uppdrag. Den unge prinsens känsloliv vaknar och i sin frustration fäster han sig vid de vackra trädgårdarnas blommor och träd. (förstår ni nu att Tujor inte fanns här!) Undervisningen i filosofi och algebra ter sig allt mindre lockande för den unge prinsen, Ahmed Al Kamel. Läro­mästaren ser ingen annan råd än att låsa in prinsen i det högsta av Generalifes torn.

Som plåster på såren för denna bryska behandling får den unge prinsen lära sig fåglarnas språk - så att han har någon att samtala med där högt uppe i tornet. Vad läromästaren, Eben Bonabben, inte tänkt på var vårens ankomst och med den det utbrott av fågelsång, som nådde prinsens öron med budskapet: kärlek, kärlek, kärlek och återigen kärlek....Så återberättas i alla fall legenden av Washington ­Irving, den amerikanske diplomaten som skrev sin bästsäljande Tales of Alhambra efter att ha bott där några månader i början av 1800-talet. Sant, eller ren skröna har väl ingen betydelse. Legenden duger gott för själens upplevelse av Generalife.
Själv är jag bärare av något helt annat, vid blotta åsynen av byggnaden:

Ett möte som börjat med att en kvinna av högre rang skickats ut för att förhandla med morerna. Men det hela slutar med att hon sitter där omgiven av slöjorna som böljar sakta fram och tillbaka i arkaden och tjänare som vinkas undan, eftersom kärlek vid första ögonkastet har skett. Den tänkta förhandlingen slutar med ett kärleksmöte, som sträcker ut sin hand ända in i vår tid...
Granada lydde 755-1028 under umaijadkalifantet i Córdoba.
1238 blev Granada ett självständigt rike, under vilket staden och omgivningarna nådde sin högsta blomstring. Inre stridigheter försvagade snart Granadas makt och gjorde dess härskare tributpliktiga under Kastilien. När så Abu-l-Hasan vägrad tribut utbröt 1481 det 11-åriga krig, som slutade med att Granada, morernas sista fäste i Spanien föll och Boabdil överlämnade staden åt Ferdinand II av Kastilien och hans rovgiriga hustru, Isabella I av Kastilien, varefter staden alltmera förföll.

Utsikten härifrån är inte heller någon dussinvara. Bara bussresan från Malaga upp till Granada blir man starkt varse, att man reser upp mot bergkedjan Sierra Navada, bergskedjan i Andalusien, med 20 toppar på över 3 000 meter.
Det är en gudomligt vacker bussresa, med många vackra byar, varav en har gömt sig i mitt hjärta. 

Här har nog en gång i tiden funnits en plantering av apelsinträd, eller möjligen Pomerans, som hela Sevilla ännu bär frukt av från morernas tid. En annan tid, ett annat liv.

Trappräckena fungerar finurligt nog som vattenrännor, som leder vattnet in i Generalifes trädgårdar. Det är ett av få inslag som faktiskt är ursprungligt moriskt och som inspirerat många trädgårdsformgivare sedan dess. Nerför trappor igen och ut ur det moriska och in i nutidens tillägg och man får en stark känsla av, att vilja klamra sig fast i något som inte längre är.

Grundstrukturen och känslan av avskildhet från verkligheten dröjer sig kvar. Minnet om paradiset på jorden helt enkelt.

Så en kort bussresa ner från Alhambra ner till Granada, som också en stad att botanisera runt i. Men det orkar inte vi. Början av oktober är alltjämt kokhet och solen gassar obarmhärtigt.

Jag nås av insikten än en gång: Morerna visste mycket om hur man skapar skugga med växtlighet och att leva i symbios med naturen och där varje natur med karaktär inbjöd till ännu en arkitektonisk utmaning och fulländning.

Utsikten från fönstret vid hotellet i Malaga är väl ungefär som en fisljummen strimma av hopp. Dock inte så pjokig

bara man inte höjer blicken och ser rakt in i den torrlagda kanalen. Ett tydligt tecken på tidens åkomma, som aldrig förnekar sig.