Eftertankens kranka blekhet.

På en bänk i Trådgårdsföreningen sitter Kal och Ada.

Plötsligt lägger Kal armen om Adas axlar och säger:

- Dô, skulle du vella bli min fru?
- Oh! JA! Gärna!

Lång. Mycket lång tystnad följer.

- Varför säger du inget, Kal?
- Ja, tror ja änna redan har sagt för môcke.

Resignation is our biggest enemy - Anna Lindh 1957 - 2003.

Några vettlösa knivhugg och den politiska kartan ritades om totalt för 10 år sedan. 

 

Jag är helt övertygad om att det var ett politiskt mord, en ren och skär hämndaktion mot Anna Lindh. Sanningen finns nog någonstans bland dessa rader: http://sv.wikipedia.org/wiki/Zoran_%C4%90in%C4%91i%C4%87

 

Jag tror ärligt och uppriktigt att svensk politik åsamkades ett svårt nederlag, som den aldrig kommer att återhämta sig från. Det finns inte längre några ideal, eller kamp om en rättvis värld. De idealen lades i graven med Anna Lindh. Kan man lägga så stora ord på en mördad människa, vars livverk inte hann gå i full blom. Jo, jag tror faktiskt att man kan det.

 

Aldrig har jag röstat på socialdemokraterna, men ändå kan jag tillskriva henne, att hon var en av de mycket få som lyckades bibehålla sin övertygelse- och sina värderingar. Hon stod till vänster och gjorde aldrig avkall på att skrota kärnkraften, eller arbeta i en god miljös tecken och för fredsbevarande operationer. För henne var en rättvis värld det enda tänkbara redan när hon som 12 åring stegade in i SSU. Hennes tankeskärpa var något alldeles speciellt.

 

Jag minns den känslan jag hade när hon med stadiga steg följde den mördade Olof Palme till graven, jag trodde då att hon skulle bli en av våra verkligt stora politiker. Föga anade jag då hur verkligheten kan bli i en allt sjukare värld. 

 

Anna Lindh var också något så sällsynt som en äkta pragmatiker.

 

Jag har svårt att föreställa mig att Sverige hade gått den kräftgång som blivit om vissa personer hade varit kvar vid rodret. Landet Sverige styrs och genomsyras idag av en sådan fullständig inkompetens, att det verkar som om hela samhällssystemet har havererat. Jag kan inte låta bli att fundera: hade det ändå blivit det till slut - Är det så att var sak har sin tid och nu fungerar inte det här systemet längre, någonstans i världen. Nu måste ett helt nytt synsätt komma in...

 

 

FN har blivit helt förfelat, de blundar för "etnisk rensning" och bara i det ligger ett stort och grundläggande problem. Hur många fler skall vara på flykt från sina hem innan de kan förstå vad som måste göras. EU har fyllts av fler lobbyister än EU-medarbetare! Världsbanken är ett enda stort aprilskämt, som trycker upp värdelöst papper, utan att ha en säkerhet i form av en guldreserv. "Min Gud = den enda rätta tron" är numera inget annat än ren och skär politik av värsta sorten.

 

I dagens Sverige utreds inte ens brott som lagstiftningen omfattar. Det mesta av brott har blivit lågprioriterat, t.o.m. mot personkrets som lagstiftaren särskilt har omnämnt. Det finns inte vård om du inte står och viftar med en försäkring eller penningbunten. Vi lämnar det mesta därhän, det har blivit en allt grövre urskiljning bland de som skall ha och de som intet skall ha.

 

Det som efter Anna Lindhs död har lagt på hennes skuldbord är utvisningen av de två egyptierna. Men jag tror inte ett dyft på Anna Lindhs skuld. Av samma anledning finner jag det så osmakligt på det sätt som fd. statsministern Göran Persson framställde det i tisdagens program om Anna Lindh. Den karlen är och förblir ett enda stort tragiskt misslyckande. Mer ryggradslös person får man sannerligen söka efter. Han förpassade både Margot Wallström och ”Chefen för fittstimmet” Margareta Winberg ut i kylan och hade han inte varit så underdånig Anna Lindh hade han säkert manövrerat ut henne också tids nog.

 

Ja, dessa strebers med gammelherrmentalitet. De har inte ens fått så pass mycket folkvett med modermjölken, att de förstår sig om att försvara feminismen fullt ut. Det om något är verkligen en värdegrund. Människors lika värde.

 

Följande finns att hämta ur JO:s handläggning om själv utvisningsärendet. Där JO riktade skarp kritik mot säkerhetspolisen!

 

http://web.archive.org/web/20070819144516/http://www.jo.se/Page.aspx?MenuId=106&MainMenuId=106&Language=sv&ObjectClass=DynamX_SFS_Decision&Id=1628

 

En person hade en stark minnesbild av att han hade talat med A.A. vid något tillfälle före mötet och att denne då nämnt att Säkerhetspolisen inte kunde ordna svensk flygtransport med så kort varsel varför de måste försöka få tag på ett utländskt flygplan. Troligen informerades utrikesministern om detta före föredragningen så att hon skulle vara beredd på frågan. Utrikesministern hade, såvitt han kom ihåg, inte någon synpunkt på vem som borde sköta transporten. 

 

Han mindes inte om de diskuterade någon speciell nationalitet på flygplanet men var rätt övertygad om att åtminstone utrikesministern skulle ha "lyft rätt ordentligt på ögonbrynen om SÄPO sagt att det skulle vara just ett amerikanskt flygplan". 

 

Samma person hade också gjort en minnesanteckning om att A.A. efter verkställigheten ringt och meddelat att allt gått bra men att planet visat sig vara amerikanskt och inte egyptiskt.

 

- Vid en sammanfattande bedömning av de lämnade uppgifterna fanns det, enligt Utrikesdepartementet, inte något stöd för påståendet att Säkerhetspolisen vid föredragningen skulle ha nämnt att verkställigheten skulle ske med ett amerikanskt flygplan eller med amerikansk medverkan. Däremot kunde uppgifterna tyda på att man skulle få amerikansk hjälp med att ordna luftrum för flygrutten. Vidare påtalades att det också var frågan om olika "informationskulturer".

Det är mer harmoni i en tudelad vattenmelon, än något som samhället står för idag.

 

Bland dönickar och dårfinkar (vi tillhör den sistnämnda kategorin).

Imorse när jag satt och dinglade med benen på den vita Ifö-tronen, hörde jag plötsligt ett väldigt brak, som fick mig att sprätta till där jag glosögd satt och läste Sara Kardefors krönika i Göteborgs-Postens "Två dagar". 

Braket följdes av en kompakt tystnad.

Jag undrade därför: kunde det ha varit den gamla Burton golfbagen, som jag återanvänt som paraplyställ och skohornshängare mm. ute i hallen...
Mjae, lät inte riktigt så. Det var ett större brak än vad den möjligen kunde ha åstadkommit om den hade trillat omkull. 
Vägghyllan då... 
Mjae, då borde det ha efterföljts av krossat glas och mer småljud.

- Vad var det? ropade jag, när jag inte längre kunde uthärda tystnaden och ovissheten.
- Det var bara jag, hörde jag dottern svara och det lät som om rösten kom från någon avgrund.

Varvid jag hörde hur hon ropade på Herr H, som från köket hasade sig in i hennes rum. Deras samtal hördes som ett mummel.

Väl ute ur lilla tronsalen, fann jag henne sittande på golvet framför hennes nog så välspäckade bokhyllor, ivrigt rotandes på de nedersta bokhyllplanen.

Här står böckerna i lager på lager i flerdubbla rader. Men hon vet var hon har varje bok! Det finns ett system i packningen.

Förklaringen kom, hon hade råkat maka undan fåtöljen för att rymmas bättre sittandes på golvet. Fåtöljen i sin tur hade stött till bordet, som hade trillat omkull. Därav det ljudliga braket.

Jag försvann ut ur hennes rum och återkom senare med kameran i högsta hugg.

- Vad skall det där föreställa hörde jag henne säga, från hennes position på golvet. Är det trakasserier på gång?
- Inte då, svarade jag, jag är bara fascinerad av compact living.
- Saknas väl bara x-antal bokhyllor om jag skall få plats med alla mina böcker, som är utspridda över hela huset, mumlade hon. 

Compact living á la bokmal

När jag en stund senare kom in i köket, efter att ha bäddat sängen. Stod hon där och höll på att fixa sig frukost.

- Inser du att det rent teoretiskt kunde ha varit så, att du hade trillat ur sängen och brutit lårbenshalsen, sa jag.
- Skulle inte tro det, svarade hon, då hade du hört ett vrål!

"Walkie Talkie Tower" i London, eller 20 Fenchurch Street,

som byggnaden egentligen heter, är ännu en vanvettig skyskrapa. Den om något måste väl ändå vara ett bevis på människans kompletta dårskaper.


Skyskrapan, som är 160 meter hög med 37 våningar, beräknas vara klar 2014 och nu försöker man som bäst på att komma på hur man skall åtgärda den konkava fasaden, som fungerar som ett brännglas, när solen gassar på. 

Jag vet inte men redan i småskolan fick jag lära mig att konkava/konvexa glas och solens strålar, det var en synnerligen dålig kombination. OM man nu inte var ute efter att göra upp eld med hjälp av det. 

Hur många villabränder som orsakats av prismor och uppställda kikare vid fönster, vete gudarna. Skall man ha dylika nära fönster skall de vara på den sida dit solens strålar aldrig når.

I det här fallet med Walkie Talkie Tower, (numera omdöpt till "Walkie Scorchie" ) smälter plastdetaljer på parkerade bilar. Det måste ju vara en höjdare och finna sin parkerade Jaguar demolerad av solreflekterna. Själv skulle jag verkligen vägra att vistas i detta sken, som många intygar att det känns rent ohälsosamt.

Tydligen är det så att dagens arkitekter inte har de mest basala kunskaper, som man förr i tiden fick redan i folkskolan.

5:2 dieten, om den säger bantningsgurun Stefan Rössner (sittande på sedvanliga dubbla stolar):

- De blir höga som hus och städar garaget klockan 05 på morgonen.

 

http://blogg.gp.se/citatet/

 

Ärligt och uppriktigt talat får jag ett enormt sug efter att testa hans teori, den där om att bli hög som hus och städa garaget kl 05 på morgonen.

 

Dels är det inte en levande själ, som kan få mig ur sängen vid den tiden på morgonen, om det inte är av någon väldigt bra anledning. Dit hör inte städning, det kan jag luuuuugnt påstå! Det var länge sedan jag ägnade mycket energi åt att jaga dammtussar och vifta mattfransarna åt rätt håll.

 

Dels har jag bara en carport, visserligen där ena väggsidan är hel, men enbart just därför vore det intressant och se hur man bär sig åt för att städa garaget klockan 05 på morgonen, när man bara har en carport. Eller är det nu så finurligt, att man får fnatt och bryter sig in i grannarnas garage och städar, bara därför att man minskat på kaloriintaget två dagar i veckan?

 

Själv kan jag riktigt se rubrikerna på Grannsamverkans meddelandena: inbrott i garaget på X-väg nr 34 i Y-stad, inget bortfört mer än en massa sopor och dammtussar! Röjningsarbetet har varit omfattande!

 

Det är liksom ingen måtta hur man slåss för att 5:2 dieten inte skall slå igenom. NU varnar man t.o.m. för ätstörning och illustrerar det med en (1) tallrik med mat på och en (1) tallrik utan mat, ungefär som om det är det som 5:2 dieten skulle gå ut på. Allt eller inget...

 

http://www.gp.se/matdryck/1.1986743-5-2-dieten-het-men-ifragasatt

 

Jag vet inte om jag tänker fullständigt fel, men själv såg jag BBC-dokumentären där Michael Mosley intervjuade ledande forskare inom ämnet för att få svar på frågan: varför är en del människor friskare och lever längre?

  Svaret var rätt entydigt: de äter mindre! Ungefär som om det svaret vore en världssensation... 

Det fanns en till intressant teori i BBC-dokumentären och det tycker jag är betydligt intressantare: 
- istället för ett krasst konstaterande, som nog varenda människa med lite handen på hjärtat och ärlighet måste kunna inse: hålla igen lite på kaloriintaget en del dagar och överlag bara äta det som kroppen egentligen förbrukar, andra dagar. - 
Det var nämligen så att han tillhörde den kategori som hade sådan gensammansättning, att det för hans del räckte med 3 minuters intensiv träning!

Inte för att det nog skulle förändra mina egna intentioner om träning/röra på mig. Jag har ett BEHOV av att göra av med energi för att ha knopp och kropp i hyfsad form. Medan andra dagar har jag helt enkelt ett behov av att göra helt andra saker, som inte ger några glädjeskutt på energiförbrukningen.

I dokumentären mättes Michael Mosley med en magnetisk resonanstomografi och klassades som en "tofi" (=thin outside, fat inside), dvs. han var smal på utsidan och fet på insidan. Det inre fettet är farligt, det är alla läkare ense om. Det var i alla fall det som man kom fram till även i dokumentären. Fettet på insidan av kroppen bäddar in de inre organen och ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar inkl. diabetes. Anledningen till hans program var hans pappa, som dog av komplikationer pga. övervikt. Det ville han själv gärna undvika.

Varna för ätstörningar, som ett argument för att inte prova på 5:2 sättet att äta, har jag lite svårt att köpa. Är man överviktig, vare sig det är på in eller utsidan, har man väl redan någon form av ätstörning, eller tänker jag fel...

För att bli av med 1 kg fett måste man göra av med 9 000 kcal. De där 9 000 kcal/överviktsfett de kom väl knappast inflygande med något UFO. 

Anledningen till övervikt är aldrig en enkel historia, vare sig det gäller inre eller yttre fett, eller både ock. Därför är det nog på tiden, att man slutar upp med att betrakta överviktiga, som intelligensbefriade, eftersom det i själva verket kan vara så att en tillsynes rätt smal person kan vara precis lika illa ute, som en som är märkbart fet på utsidan.

Ett vet jag också, man kan vara både fet och undernärd, därför är jag rätt säker på att det är betydligt bättre, att skaffa sunda matvanor. Sedan om det går ut på att under två dagar i veckan äta ett mindre kaloriintag, för att minska på fettmängden, antingen på insidan eller utsidan, alternativt både ock, så har jag lite svårt att tänka mig, att det gör någon skada. 

Jag gissar att de människor som idag är 100 år och lite till, till stora delar levt så. Inte efter konstant korvstoppning 7 dagar i veckan.

Skippar man halv- och helfabrikaten, utan äter bra mat, med bra råvaror kan jag inte tänka mig att man lider någon näringsbrist. Det är väl det som hela 5:2 dieten egentligen går ut på, eller har jag nu missat något igen.

Ut med gammal omhändertagen skörd för att ge plats för nya råvaror...

Jag skiter i....

”Jag skiter i ära, rykte och namn  
Jag skiter i guld och pengar  
Jag skiter i flickornas längtande famn  
Jag skiter i deras sängar  
Jag skiter i varmt, jag skiter i kallt  
Jag tror ta mig fan att jag skiter i allt

Men kunde jag skita pengar och guld  
Jag skulle betala all min skuld  
Då skulle jag sluta arbeta och slita  
Då skulle jag bara sitta och skita”



Inte direkt rader hämtade ur finkulturen... men jag konfronterades med dem idag, när Herr H kom hem med en bok full i fula ord, rent vetenskapligt upplagt. Han slog upp denna och deklamerade den högtidligt för mig och undrade om jag visste vem som hade skrivit den.

Jodå, jag är med i Frank Hellersällskapet sedan väldigt många år, http://www.frankhellersallskapet.se/
så jag är också med i ett smått märkligt litterärt sällskap och vet därför, att allt man läser och som förekommer i folkmun inte nödvändigtvis behöver betyda att det är sant. Jag kände därför till att Gustaf Fröding ofta beläggs med denna "Jag skiter i" sak.

Som jag nämnt tidigare i min blogg, läste jag inte kyssromaner, som normala flickor gör, som börjar närma sig tonåren, utan jag läste (Gunnar Serner alias) Frank Heller, Albert Engström och H C Andersen (som alls inte är några sagor för barn, utan psykologi på hög nivå). Fortfarande har jag full utdelning av dessa herrars pennfight med bokstäverna. Böckerna är på vanlig hederlig svenska, då svenska var svenska och inte något utarmat språk, som har en massa utstötta ljud av märkligt slag! (Öhh... dö´... Tjaba...) ??? Vafalls?

Mitt stora och betydelsefulla fadersarv består av Albert Engströms kompletta utgåva i (helt) skinnband med blingbling och hela härligheten! Dvs. den boksamling som stod i bokhyllan i mitt flickrum. Girighetens fula tryne satte inte värde på den, så den fick jag efter hans död, utan något som helst knussel.

Men saken är den, att den som skrev "Jag skiter" i temat, hette med största sannolikhet Wilhelm von Braun och var nog 1840-talets populäraste författare. Hans diktning går ju sannerligen inte av för hackor och hans satiriska noveller lockade en bred publik.

Hans minne lever också vidare i ett eget sällskap http://www.culturum.se/braun/ 

Denna diktning, av det mer skabrösa slaget, cirkulerade i akademiska kretsar och deklamerades på privata sammankomster, för den som nu mot förmodan undrar....

Jag ski...

"Jag skiter i ära. Jag skiter i namn.
Jag skiter i guld och i pengar.
Jag skiter i fruarnas svällande famn.
Jag skiter i flickornas sängar.
 

Jag skiter i vått, som i torrt, som i kallt.
Jag skiter i heder. Jag skiter i allt.
Jag skiter i helvetet även.
Jag skiter Gud Fader i näven."

Ovanstående "Jag skiter i" variant är upptecknad efter muntlig tradition genom Ture Nerman och tillskrivs också Wilhelm von Braun. Det var ju så med dylikt och skillingtryck, de levde vidare genom muntlig tradition.

Precis som den som ofta utpekats som hjärnan bakom dikten, Gustaf Fröding (och även här cirkulerar det en hel del olika varianter), även han har ett eget sällskap! Vad annars.... http://www.filmresurscentrum.se/froding/

Bysten av Gustaf Fröding står vid Alsters Herrgård i Karlstad.

Här är en av alla dessa förekommande varianter, som tillskrivs Gustaf Fröding:

"Jag skiter i ära, rykte och namn.
Jag skiter såväl i pengar.
Jag skiter i kvinnornas
svällande barm.
Jag skiter i deras sängar.
Jag skiter i Boren, Roxen och Glan.
Jag skiter i påsar och slänger på stan,
av rotmos skiter jag även
och när jag har skitit
torkar jag mig i näven.
Jag skiter i varmt.
Jag skiter i kallt.
Jag skiter i peppar.
Jag skiter i salt.
Jag tror ta mig fan jag skiter i allt."


Men så är det inte. Gustaf Fröding kan nog med största sannolikhet inte hållas som ansvarig för de nog så mustiga orden. Jag har lite svårt att fö tro, att Gustaf Fröding skulle ha skrivit "stan", som är ett tämligen nytt ord, liksom anspelningen på hundbajspåsar (antar jag att det skall föreställa).

Det florerar en hel del varianter av "Jag skiter" och det är inte svårt att förstå var musikgeniet Magnus Uggla hämtat sin "Jag skiter" inspiration.

 

Jag sökte mitt examensbevis för att häckla skolverket om en lärarlegitimation - men fann istället berättelsen om Kiosken Tolvkanten i Malmberget, som Hilding Ollikaninen skrivit.

Jag har redan skrivit om Tolfkanten (Tolvkanten) i Malmberget http://gun-m-ek.blogspot.se/2013/02/tolvkanten-i-malmberget.html

Men när jag grävde runt bland papper att spara, i hopp om att hitta mitt examensbevis, gjorde jag ett glatt fynd: min store favorit och mentor i Malmberget, Hilding Ollikainens berättelser. Hilding som varit min egen levande historiebok om Malmbergets historia. 

Jag vet att en del av Hildings berättelser också finns med i en liten skrift, som heter "Åtta Skrivare från Malmfälten", därför att den fann jag också, med dedikationen på insidan av pärmen: "Min kära omtänksamma Gun önskas God Jul och ett Gott Nytt år 1985 av Gammel Farmor Ester." 

Gammelfarmor har jag också skrivit om i olika omgångar och redan när min blogg fanns på NSD. Dvs. innan tidningsdöden på allvar svepte genom landet.

Skriften "Åtta Skrivare från Malmfälten" är sprungen ur en annan Malmbergsföreteelse, skrivarcirkeln i ABF:s anda, som profilen Sylvard Larsson i många år brann för.

Så här skrev Hilding:

Kiosken Tolvkanten

Det hände sig en klar vårvinterdag snövintern 1936 att Ragnar Fjällberg, arbetslös ung man i 20 årsåldern köpte kiosken tolvkanten som då stod vid Österlånggatan, för att flytta den till Dennewitz och där starta en kioskrörelse. Huset, som tidigare stått efter Kaptensvägen sedan omkring år 1910 men sedan flyttats till Tingvallsgatan, såg inte så tung ut, så han tänkte att han tog bort alla fönster och dörren så skulle några man, han tänkte sig en man i varje hörn alltså tolv man orka att lyfta den på en släde som han parkerade intill byggnaden.

Varifrån den ursprungligen kommit och varför den fått denna ovanliga utformning är nog höljt i dunkel, men tydligen var det en man med djärva idéer som varit konstruktören. Alltnog Ragnar samlade ihop ett antal personer och nyfikna strömmade till och så många som rymdes runt väggarna sög i, men det satt orubbligt fast på grunden, såsom gjuten. Vad var detta för ett mysterium, kiosken var ju inte stor, den borde väga några hundra kilo, tyckte man och beslöt sig för att öppna en bräda i golvet för att se efter. Där fanns förklaringen, trossbotten i golvet var fylld med sand istället för sågspån som ju var det vanliga. Gubbarna satte sig ned och tänkte och plötsligt gick det upp ett ljus för en av de äldre i gruppen. Aha! Jag vet sade han och drog till sitt minne en sommardag år 1918 när Kiosken stått vid Kaptensvägen.

Det var alltså på sommaren 1918, et svårt år för gruvarbetarna, ett nödår kan man nog säga, när gruvlastarna på av undernäring skälvande knän och med sträng kålrotsdiet innanför storvästen skulle lasta sina 30 ton malm på skiftet. Malmberget låg ju så oerhört långt från landets centrala delar och från jordbruksdistrikten, därav svårigheten att anskaffa ordentlig föda till invånarna. För övrigt så brydde man sig inte så mycket i hur en fattig arbetare hade det. Och något som var kanske lika svårt för många, det att tobak och snus med allt glesare mellanrum sökte sin väg till det inre av Lappland. 

När så ryktet en dag spred sig att kiosken Tolvkanten hade fått hem en sändning snus, så växte kön snabbt och ringlade sig några hundratal meter efter Kaptensvägen. Malmbergets poliskår anade att det skulle bli trängsel och hade därför utplacerat två av sina största och starkaste män vid dörrarna, utrustade med batonger hotfullt dragna. Klockan närmade sig det masgiska strecket nio och spänningen steg feberaktigt. Skulle man få sig ett snuspaket, eller skulle lagret ta slut innan man nådde ända fram?

Det var en månad till nästas sändning, en evighet för en rallarättling. Begäret ökade i takt med väntetiden. Där stod de stora grabbarna i sina storvästar och mollskinnbyxor och trampade, tiden kröp, men då började det att röras i dörrarna. Dom öppnades utåt, men trycket från folkhavet var för stort, det gick inte att öppna dem. De två polismännen arbetade intensivt för att bringa ordning i folkhopen, batongerna gick med ingenting hjälpte. Poliskaskar rullade efter gatan och de blanka knapparna singlade i luften under den våldsamma trängseln.

Folkmassan, med av snusbegär rödsprängda ögon tryckte på och kiosken började glida från grunden och med ett brak rullade den några varv utför slänten. Vad som hände i kiosken kan man ju endast gissa sig till, men ordningen var nog inte den bästa, med kioskinnehavaren rullande omkring bland snuspaket och karamellsurrogat.

Men efter några dagar så var Tolvkanten åter på plats, men då med sand istället för sågspån i trossbotten.

Den förkrympta "kvarlevan" som står vid Sporthallen i Malmberget, där sannolikt de flesta går oseende förbi den.

Som den såg ut innan rivningsdöden slutligen  tog den....

Är det inte smartare med lite vanlig hederlig snoppmätning istället?

Jag har en känsla av att de här stadsarkitekterna, "jag har den som når längst upp", skulle ta och besinna sig lite. Innan de ens tänker tanken ut, att bevilja några höghus på 54 respektive 60 våningar höga, när omgivande bebyggelse är 3-5 våningar höga som allra mest och bostadsbristen är skriande!

 

Vilken stad är bevänt av skyskrapor, som stegrar sig bra mycket högre än all annan bebyggelse. Det är svindyra byggen dessutom, förutom alla andra olägenheter som de skapar.

 

Jädrans hybris (läs snoppmätning) är det fråga om och inget annat.

 

http://www.di.se/artiklar/2013/8/26/stockholm-och-goteborg-i-hoghuskrig/

 

Turnig Torso, det skruvade skrytbygget på 54 våningar i Malmö försöker man  att sälja och det verkar inte gå något strålande med den saken.

 

Verkar därför vara ett väldigt smart och genomtänkt bygge, eller hur? Osäljbart och initialt en förlust på en halv miljard. Man får många normala bostäder för de summorna. Bostäder som kan vara betydligt vackrare och miljövänligare än de här totalt meningslösa nu siktar vi på molnen. http://en.wikipedia.org/wiki/File:Hundertwasserhaus-Essen.jpg

Hundertwasserhus i Wien

I Göteborg tycker dessutom stadsarkitekten, (ni vet vem jag menar, jag har redan skrivit om honom tidigare ett par svängar) att det passar utmärkt på Norra Älvstranden. På Norra Älvstranden, där det byggs som aldrig förr. 

 

Saken är bara den att innan det här nya rikskokkon kom infarande på scenen och började yra om allsköns världsstäder och getter i Brunnsparken, var man starkt oroad över hur man skulle lösa alla problem med den stigande havsvattennivån. Redan nu, vid första bästa stormar, står man i vatten upp till knäveckan inne på bl.a. Casino Cosmopol. Det är styrbord alt. babord om kvastarna, som gäller...

 

Det märkliga är att sedan han kom infarande, som ett jehu och började yra, har inte ett enda ord hörts om den svåra problematiken som måste lösas med det snaraste. Nej istället har de gått igång med både Västlänk och trängselskatter och rivit upp hela stan så att det ser ut som Jerusalems förstörelse, lindringt sagt!

 

Men det är klart han kanske tänkt sig, att de första 20 våningarna skall vara i undervattensläge och allt ovanför det skall man kunna håva in fisken direkt från balkongerna. 

 

Vem vet, det kanske de har i någon storstad i utrikes, som han har en fascination för. Han brukar jämföra Göteborgs uppbyggnad med någon amerikansk storstad, New York t.ex....Han yrar på lyriskt och är helt uppslukad, medan publiken ser ut som fiollådor i ansiktet, med foderluckorna på vid gavel.... 

 

Men vem vet. Han kanske rent av tänkt sig att det skall vara vattenrutschbanor rakt ut i spat, då kan man simma direkt in till innerstan och slipper ifrån att bygga någon ny älvförbindelse. Det slår jag ett slag för! Eftersom jag inte är så bra på att cykla. Men simma länge, det kan jag.

 

Vem vet jag kanske rent av kan simma förbi, hon den däringa unga damen, Elin Adler. Hon som tyckte att alla gråhåringar skulle ägna sig åt åldringsfrågor istället. http://gun-m-ek.blogspot.se/2013/05/trangselskatten-i-goteborg-elin-adler.html 

Vem vet jag kanske orkar simma lite längre än hon kan cykla under vattnet.

 

- Hör här vilket reseerbjudande till Turkiet, som trillade ur Göteborgs-Posten idag,

mässade Herr H i lördagsmorse. 

 

Jag bara skakade på huvudet åt de fantastiska priserna, som luktade bedrägeri långa vägar. 

 

Reseerbjudandet hade legat i ett separat igenklistrat kuvert och varit med i Göteborgs-Posten, som en lösbilaga.

 

- Ja, ja, sa jag, vem är förvånad även om det nu gäller Göteborgs-Posten. Tidningen blir tunnare och tunnare och det luktar business as usual om hela tidningsbranschen i övrigt. Göteborgs-Posten är väl inte heller mer mån om sitt renommé än så här, eftersom de nu godkänt att något dylikt delas ut med deras tidning.

 

Tydligen fann Herr H det så anmärkningsvärt och oseriöst, att han hade sparat reseerbjudandet till Turkiet. Så kom det sig att han och yngste sonen förde en diskussion om utformningen av reseerbjudandet framemot kvällskvisten, när födelsedagskalaset hade börjat lägga sig. De skrattade glatt åt högen av brister, det var liksom ingen måtta på enfalden, som de funnit ut med erbjudandet. http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.1955034-gp-star-inte-bakom-reseerbjudande

 

Själv orkade jag inte ta del av detta fullständiga nonsens då heller, trots att de försökte få mig att nappa på samtalsämnet. Turkiet ingår liksom inte i mina hägrande resplaner av många olika skäl.

 

Då fann jag resereportaget i Göteborgs-Postens "Två Dagar", som ÄNTLIGEN hade dragit igång igen efter långt sommaruppehåll, betydligt mer intressant för min del: Scilly Islands. Ögruppen utanför Cornwalls sydvästra udde. Den engelska ögruppen som snarare är Karibien än dear old England pga. golfströmmen som sniffar förbi.

 

Det lilla enkla och vänliga människor. Väldigt långt ifrån lyxsemesterparadis och med en livsstil som inte är märkvärdig, mer än priset förstås... Det var just detta lilla aber.

 

Den som försöker att odla sitt skrytbehov gör det förgäves, ingen bryr sig, det lät dock som ljuv musik i mina öron, som börjar bli övermätt på det mesta!

 

Kan det vara så att detta är det paradis som jag så länge sökt, utan att kunna sätta fingret på och säga: 

 

- Det här är mitt paradis på jorden, här känner jag mig hemma!

 

Eller kommer jag att förbli den där rotlösa, som gruvan och livet tog det mesta ifrån. 

PS. Tafsa inte på MIN bild med copyright! DS.

 

http://www.youtube.com/watch?v=pY9b6jgbNyc

"Vi stödjer hijabuppropet!"

Jag vet inte, men helt uppenbart är det så, att jag inte förstår hur de här "kändisarna", Sissela Nordling Blanco, Gudrun Schyman, Stina Svensson och toppolitiker som Åsa Romson och ”lawmaker” Veronica Palm, som nu svept slöjan om sig, tänker. Jag förstår helt enkelt inte hur de tänker, men framförallt om de verkligen tänkt hela tanken ut... 

Sedan får det vara hur mycket masshysteri på facebook och twitterstormar det vill.

http://feministisktperspektiv.se/2013/08/19/vi-stodjer-hijabuppropet/
klatschigt står det på slutet av uppropet: Vi försvarar rätten att bära slöja likväl som att inte bära slöja. Alla har rätt att bestämma över sin kropp.

Då undrar en dum en, som jag nu helt uppenbarligen är, hur kan de ens påstå att de försvarar rätten, att inte bära slöja genom att själva tråckla på sig en slöja.


För att någon komplett idiot ger sig på en kvinna, gravid eller ej, iklädd i bikini eller hijab, handlar det definitivt om grava problem hos den individen ifråga och inte om något annat! 

Idioti finns det dessutom gott om i vår värld, man behöver bara studera nyheterna en (1) enda dag för att inse det.



Hijab, Awra, Niqab eller Burka, jag tycker mig ha fått klart för mig vad det hela handlar om, eller är jag nu så himla korkad, att jag inte förstått vad dessa kvinnor har haft för "eget fritt val".


http://www.boksidan.net/bok.asp?bokid=468

Recensionerna som följer efter vad boken handlar om är onekligen tänkvärda.

Inte ens Medusa var odödlig.... Våld föder våld, det är det enda säkra vi vet.

 

Soldaten Bradley Manning dömd till 35 års fängelse för att ha läckt hemliga uppgifter till Wikileaks,

om hur USA skött krigföringen i Irak och Afghanistan.

Allvarligt talat, borde inte USA:s regering lagföra sina egna "allvarliga människorättskräkningar". Allt kan inte rättfärdigas genom påstådd kamp mot terrorismen.

Jag kan bara hoppas att USA:s egen befolkning på allvar diskuterar sitt varande ute i världen och på vilket sätt det sker.

För mig personligen vänder det sig i magen vid blotta tanken på, att president Barack Obama mottagit Nobel fredspris. Han är dessutom inte den ende, som man starkt måste ifrågasätta utdelande av fredspriset till.

Vore det inte hög tid att USA friger Bradley Manning med omedelbar verkan och slutar upp med att jaga runt humanitära whistleblowers, som t.ex.  Edvard Snowden. Ge dem istället Nobels fredspris.

Idag när jag satt under paviljongen och åt min sena frukost på solterassen på Hagabadets tak,

kom jag att tänka på, när jag följde med Herr H på en av hans många affärsresor. Just den här gången var det till Paris.

Fråga mig inte hur, eller ens varför jag plötsligt kom ihåg den dagen i Paris, som utspelade sig i slutet på 90-talet. Den dagen som hade börjat med att jag hade suttit nere vid Seine och läst en bok. Vilken har jag glömt.

Kanske var det den gamla slagdängan "Under takåsarna i Paris" (Au bal de lámour), som hade fått mig att dra mig till minnes den här händelsen.

Solterassen på Hagabadets tak (under Hagabadets takåsar i Göteborg), med Skansen Kronan, som sticker upp där i fjärran. Här är ljuvligt att avnjuta frukost, eller bara en stilla stund före eller efter träning. Medan andra föredrar att ligga utsträckt i solen.

Den här dagen i Paris hade jag sett mig omkring emellanåt, därför att det kändes, som om det var någon som iakttog mig. Men jag hade inte kunnat upptäcka någon. Det skulle dock visa sig, att min känsla varit helt rätt. Jag hade fastnat i ett helt konstnärsblock, som tillhörde en ung, energisk och mycket begåvad konstnär. 

Fram på eftermiddagen slog han sig ner bredvid mig på bänken och pratade, som om han hade känt mig väldigt länge. Han kanske tyckte att det var så, eftersom han hade tillbringat många timmar med att fylla sitt block med skisser föreställande mig.

Hans ordsvada när han förklarade för mig hur orolig han hade blivit, att han skulle få avsluta sitt arbete mitt i en ny skiss, när jag hade lyft på mig och gått därifrån bänken, fick mig att le.

Han visade mig sitt skissblock, med alla skisserna han gjort på mig. Han hade följt mig som en liten hundvalp. Bäst tyckte jag om skisserna, där jag satt med ena benet uppslängd på en stol med kaffekoppen och det halvätna brödet framför mig och tittade både med och utan solglasögon på folk. T.o.m. jag själv kände igen mig på dessa. Det var något fascinerande med just dessa skisser. Så här i efterhand kan jag inte riktigt bli klok på mig själv, varför jag inte bad att få någon av de skisserna.

Jag fanns även med i arkaden i hans skissblock, där jag hakat fast rumpan i en nisch en liten stund och satt och spanade på folkvimlet, innan jag återvände till bänken, som tack och lov fortfarande var tom. 

De korta ögonblick jag fått sällskap på bänken, hade han snabbt dokumenterat. Av deras kroppsspråk, av skisserna att döma, gissade jag att jag hade väl antagligen utstrålat det där "högst tillstängda", som jag är medveten om att jag kan inta. Då är jag verkligen inte speciellt inbjudande. 

Vilket kan skilja sig rejält så där till vardags, då min dotter ibland undrar, när vi är ute tillsammans, om det är så att jag har en lapp i pannan där det står "Prata med mig, jag pratar med alla som vill prata med mig och jag hjälper alla vilsna tillrätta!", därför att folk kommer fram till mig och pratar, eller vill ha hjälp med något. Det händer aldrig när jag är ute med någon annan, brukar hon säga.

Jag brukar skrattande svara, att de tycker väl att jag ser ut som klagomuren, eller så är det så att folk fortfarande är mer öppna än vi vill tro att de är även i en storstad. Kommer man till ett litet ställe, eller by, så hälsar alla, när man passerar varandra... så egentligen är det väl inget konstigt.

Minnas den här dagen i Paris, var som att vara på besök hos mig själv. Bli medveten om vad jag är, när jag är disträ och fullt upptagen i mina egna tankar. Jag har en förmåga att bara vara, när jag är mig själv som allra närmast. Betraktar, pendlar någonstans mellan tillknäppt, avstängd och totalt utfluten. Jag kan verkligen vara & sitta där med vidöppna ögon, men ändå vara bortrest, under mina ögonlock. Den andra som också är jag, är öppen och  oskyddad som ett litet barn. Två helt olika personer.

För mig är det hela livsberättelser som passerar framför mina ögon varthän jag befinner mig. Jag insuper dofter, små korta ordfraser, sinnesstämningar, tystnaden, eller ljud. Det finns verkligen inget som passerar mig obemärkt, även om jag kan verka vara avstängd och otillgänglig.

Fascinerande liten Paris-historia, eller hur... Han frågade mig när vi delade middagsbord på en litet bistro, om jag inte ville vara hans nakenmodell, de dagarna jag skulle vara kvar i Paris. Frågan överrumplade mig, eftersom den hade kastats ut som om det var någon helt naturlig fortsättning.

Men jag vet att jag svarade, sedan jag svalt förvåningen, att jag suttit/stått modell, som liten för min mamma, när hon jämt och ständigt skissade av mig i alla tänkbara situationer och det passade mig inte alls. Inte då. Inte nu. Jag var dessutom i Paris för att njuta stillheten med mig själv, följa med någon på en affärsresa innebär mycket ensamtid. Ett medvetet val, sålunda.

Herr H som varit ute med fransoserna på jobbet den här kvällen för samkväm, efter gemensam middag efter jobbet, frågade om jag hade haft långtråkigt, men ångrade sig mitt i meningen, nej, det var en dum fråga, sa han. 

Han känner mig bättre än så. Jag var faktiskt på väg att berätta om den unge konstnären, men gjorde det aldrig. Istället var det Herr H som hann berätta om sin dag och händelsen med den unge konstnären föll i glömska och blev aldrig berättad, tills nu.

När de drog igång salsa-gruppträningen och de medryckande tonerna strömmade ut genom fönstret vid Solterrassen, reste jag på mig och gick bort till omklädningsrummet, för att duscha och ta mig ner till bassängen. Meditationssimning i dryga timman i min ensamhet och huvudet genomströmmande av ordnande tankar.
Jag tänker så bra, när jag simmar!

Finns verkligen ett radioliv efter Kjell Alinges Eldorado?

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programId=2196

120 minuter att softa in på "det bästa ur Eldorado". Mjae, det vete gudarna om det verkligen var det, det bästa. 

Jag minns en del söndagskvällar i Malmberget, då jag legat andlös i sängen och bara insupit detta sagolikt, underbara radioprogram, helvilt och ändå så helt obeskrivligt roligt, allvarligt och allt det där andra på en gång. Hur mycket ny musik rann inte genom mina öron....

Gud vad jag älskat det här programmet och det helvimsiga störtsköna snacket, som är så unikt för just Kjell Alinge. För att inte tala om hans mycket unika radioröst.

Vad skulle väl söndagkvällarna på radion ha varit om inte Kjell Alinge hade funnits på P 2...

Jag önskar att de kunde ge ut hela upplagan på 200 timmar, eller vad det nu var Kjell Alinge har hunnit snacka sig igenom i sitt Eldorado. 

Kjell Alinges men även Torten Ehrenmarks program skulle jag kunna betala skjortan för att komma över. Det är riktig örongodis det! 

Lite halvjolmig musik blev det dessvärre mellan varven i detta Eldoradopotpurri, men vem har väl glömt sådana artister som Adolphson & Falk, Eva Dahlgren etc.


Det här får i allra högsta grad bli till en hyllning, inte bara till mina söndagskvällar i Malmberget, utan det som är mitt egen livs "Vintersaga". Min mamma hade två artister som hon gillade, kanske inte så mycket för deras musik, utan de härliga människor som de var. Den ena var Lill-Babs och den andre var Jerry Williams. 

De båda gjorde sina årliga nedslag på Folkets Park, som låg mellan Gällivare och Malmberget, där mina föräldrar arbetade åtskilliga frivilliga timmar tillsammans med en herrans massa underbara människor, som var och en gjort stora avtryck i mitt då mycket unga barn&flickhjärta. I mitt fotoalbum finns några riktiga godbitar från den tiden.

Man arbetade mot en macka och kaffe, jodå, ungar drack kaffe på den tiden och arbetade gjorde väl även jag och min syster på sätt och vis. Själv minns jag det eviga kontrollräknandet av småmynten, som alltid blev min och min systers uppgift, för att inte tala om stämningen i kaffestugan, som var hjärtat i hela verksamheten.

- Folkets Parks entré räddades till eftervärlden genom, att portalen fick ta plats ute vid MMCK:s klubbstuga.