Ja, se dessa ungar...

Mittemot mig vid matbordet har 3-åringen och hans farfar slagit sig ner, efter sedvanlig springa-i-kapp-tävling till matbordet. Ibland får man ta till kvinnlig list för att göra sin vilja hörd. Det går därför inte att bara ropa: "kom och ät", utan det blir istället "maten är klar, få se vem som hinner först till matbordet". 

3-åringen är naturligtvis först till matbordet. Men numera tillåter han även Fajfaj, att komma på delad första plats.

- Sping, Fajfaj, sping, manar han på. Det springs så att halva huset håller på att välta omkull.

- Fajfaj, vi killar är bäst. Tjejerna är sämst... Alla utom mamma, tillägger han efter viss tvekan. Han riktigt lyser av glädje i samförstånd med sin farfar.

Mmm... nickar Fajfaj instämmande och flinet i hela nyllet är inte precis svårtytt. Manspakten håller stilla men säkert på att byggas upp. 3-åringen är överallergisk mot allt, som heter tjejleksaker. Det skall vara killgrejer och bilar, helst bilar som kraschar och har monsterdäck. Själv skall han äga äga en ljusblå bärgare, med en ljusblå jättekrok och ljusblåa monsterdäck, när han blir stor.

Hur man än försöker att försöka locka in honom på andra yrkesvillospår, är det skrivet i sten: han skall bli bärgargubbe, punkt slut! Han har tänkt ut det hela. Men inte bara det, han skall ha barn också. Han vet hur många barn och vad de skall heta.

Det spelar ingen som helst roll hur vi kvinnor runtomkring honom försöker, att intressera för annan mjukvara, i lekarna. Det kammar hem noll.


Köttsoppan jag serverar för dagen vill 3-åringen inte höra talas om. Munnen är och förblir stängd! Det hela förstärks av två korslagda händer över munnen.

- Jaha, säger jag, van vid matanalyser, som min äldste son fortfarande ägnar sig åt, trots att han hoppat över 40-strecket. Han skulle aldrig stoppa något i munnen, som jag lagat, utan att ha fått en fullständig ingrediensförteckning över innehållet. Varje måltid med honom vid matbordet har alltid varit som en kemianalys, på nanonivå.

- Har du gått och blivit vegetarian, frågar Fajfaj 3-åringen.
- Nej, svarar 3 åringen.
- Vet du vad en vegetarian är, frågar Fajfaj.
- En sån som inte äter kött, säger 3-åringen, som om det var den dummaste fråga han någonsin hört uttalas.

Nu är det vi tjejer som flinar vid matbordet. En spricka i manspakten är synlig.

- Gillar du inte kött, säger jag frågande till 3-åringen. Redan klar över vad svaret kommer att bli.
- Ja, säger 3-åringen. Han gillar kött.

Jag fortsätter analysen ända ner till sista beståndsdel: vatten i köttsoppan. Jodå, han gillar också vatten. 

- Dåså, säger jag förnöjt, då finns det inget i den här tallriken du inte gillar. Men eftersom jag förstått 3-års viljan, frågar jag avledande.

- Vill du ha en ostmacka till köttsoppan?

Jodå, killar-är-bäst, vill ha det och mitt emellan ostmackstuggorna passar jag på, att köra in en sked köttsoppa i hans mun. Han tuggar glatt på och diskussionerna går vidare runt köksbordet.

Ibland blir även jag tagen över hur snabbt han lärt sig allt mellan himmel och jord. Frågvis är han också, men det hör liksom till med barn. Ett nytt ord som man säger, som han inte känner igen vill han genast ha förklaring till. Han är rena rama datorhjärnan. 

Visserligen har jag lärt honom väldigt tidigt, att se matematik. Därför att varje gång vi passerar i Götatunneln, sedan han varit dryga 1 år, har jag räknat och visat på siffrorna på nödutgångarna. 1 - 15 reservutgångar finns det och det betyder, att han också snabbt blev bekant med både framlänges och baklängesräkning beroende på vilken väg in i tunneln vi tog. 

Rimma ramsor till varje siffra lade vi också till tämligen omgående. 4, jag vill äta en myra. 5, nu är vi på väg hem. 6, jag vill köpa kex. 7 skall vi sova nu?.. osv. 

Det går inte att komma körandes in i tunneln utan att han säger:
- Räkna!
Fastän numera är han mycket aktivt med i räknandet och ordrimmandet. Fantasin är det inget fel på någonsin.

På frågan av Fajfaj, vilket som är mest 18 eller 21, när vi talar om åldrar och hur länge det är kvar tills han skall fylla 4 år, vet naturligtvis 3-åringen på besked. Den färgglada kulramen, rim och ramsor och bokstavssånger har gjort sitt till.

Liten stilla stund efter maten med högläsning blir det alltid för 3-åringen. Läsandet är fördelat efter behovet av vila hos oss vuxna. Det tillhör numera undantagen att 3-åringen sover middag.

Fajfaj tror ibland att han kan köra sitt eget race med 3-åringen. Men si den gubben går inte. 3-åringen vet vad som ingår i vissa kitt: datorminne.  

Fajfaj skall läsa om dinosaurier, vilket 3-åringen också är som en levandes uppslagsbok om. Då propsar 3-åringen på att Fajfaj skall läsa allt, som står där. Jag hade läst den tidigare till 3-åringen, så han vet vad som står där. Så Fajfajs försök att inte läsa allt, som stod på sidan kom på skam. Det var väl Fajfaj-slö-gillar-inte-dinosaurier-speciellt-mycket-genen, som slog till vid högläsandet. Men 3-åringen visste, att det stod mer på sidan. Åter ser hans farfar snopen ut.

Men nog är det lite skrämmande vad en 3-åring av idag är och hur det var när mina egna barn var små.

Helt förnärmad blev han, när porlinsfaster tog av honom sin iPhone, när han som bäst var på gång att beställa en spelapp. Han hade fått låna hennes iPhone för att inte somna i bilen på väg hem till mamma och pappa. Absolut enda sättet att hålla honom vaken i bilen på kvällen.

Eller vad sägs om 3-åringens sista utspel på spelfronten:

- Pappa, jag har har hittat en app, som jag tror att du skulle tycka var mycket intressant.

Ja, så kan man också uttrycka det hela, när man själv vill...

Min bil passerar förbi

Kattegatt, Stilla Havet, Indiska Oceanen, Skagerack, Sydatlanten längs Nordatlanten.

Om du nu tror att min bil blivit någon världsomseglande skuta, då tar du fel. 

Nej jag har bara förirrat mig ut till Skandiahamnen. 

När jag passerat Rosenhill låter det som om jag är på väg in i sagans värld. Eller en sång av Povel Ramel: adress Rosenhill. Låter det inte drömskt: Rosenhill. Ja, rent av svärmiskt.

Men det är fel. Snart dyker det också helt plötsligt upp massor av dåligt väder bland gatunamnen. Jag är ute på okänd terräng i stadsdelar där jag känner mig helt förvirrad. Jag saknar den inre kartan. Jag kan sanning att säga inte skilja på var Biskopsgården, eller Länsmansgården ligger. Bortanför Lundby Sjukhus och Eriksberg är jag helt vilse i pannkakan. Hamninloppet däremot, där känner jag till allt som flimrar förbi, som hand i handske. Älvsnabben (båtfärjan) var länge min favoritlänk från Lilla Bommen till Rosenlund och över till Eriksberg.

I Biskopsgården dyker Ruskvädersgatan, Åskvädersgatan, Hagelvädersgatan och alla andra dåliga vädervibbar upp. När man närmar sig Länsmansgården lättar det hela och t.o.m. Solvädersgatan dyker upp. Väl ute på Björlandavägen klarnar min inre bild och nu hittar jag själv vägen in till stan igen. Trots alla mina år i Göteborg måste jag fortfarande köra raka vägen till färjorna för att hitta vägen till Hönö och Fotö. Detsamma gäller till Långedrag för att komma med färjorna till Södra skärgården. Men ute i skärgården är jag mycket bevandrad ända sedan flytten till Göteborg. Jag har hittat mina egna smultronställen ute bland skärgårdsöarna.

Många blinda fläckar finns ännu på min inre karta över Göteborg och dess alla stadsdelar. Den inre kärnan hittar jag innan och utan efter så många år av centralt boende och till 90% via allmänna kommunikationer, varav det hela mest gått av stapeln med mina egna apostlahästar. I dagsläget och sedan flera år tillbaka på kryckor, gör det sig inte lika lätt längre. Det blir ett evigt planerade hur jag enklast kan göra för att orka studsa runt till dit jag skall. Men vem vet. Det är alltid för tidigt att ge upp.

Jag och ”hushänget” hamnade ute i Majorna i torsdagskväll. Satt ute och åt sen middag i den löftesrika sommarvärmen. Kaffe på maten fick bli utomhus vid Saluhallen och Kopparmärra istället för Majorna. Där spelade ett engelskt band. Riktigt bra faktiskt. Vete gudarna vad de hette. Coldplay, trodde "hushänget" med ett gapflabb. Mmm... påminde mycket om Coldplays musik, men sannolikheten att det skulle ha varit Coldplay ser jag som mikroskopisk. De hade i alla fall riggat upp en scen på trottoaren vid hotell Avalon.

Jag älskar verkligen dessa spontanmusiker i stan. Bara man slipper kategorin som fortfarande håller på med någon form av musikkurs, som istället blir som en hemsökelse i öronplågor. Två toner på en flöjt, eller alla tonerna på en enda gång på ett dragspel är på något sätt, som ett val mellan pest och kolera. Man vill inte ha något av dem.

Det är något speciellt med sommaren. Med alla utomhusserveringar och folkvimmel, böljande gula ängar som flimrar förbi bilrutan. Göra små strandhugg ute på någon av skärgårdsöarna. Eller bara företa sig en stilla promenad längs havsbrynet, känna hur fötterna möter sand och vatten. Sommarlivet har en sakta lunk, som tilltalar mig på ett djupare plan. 

Det är om sommaren jag upptäcker, att de små betraktelserna blir till hela världar. Bara betraktelsen av ett vajande grässtrå är fullt tillräcklig. Vattnet som kluckar stilla fram och tillbaka över musselskal och tång vid strandkanten i en undangömd havsvik. En mås skri över havet blandar sig med vattenkluckandet i viken. Sommarlätta moln, som breder ut sig över himmelen och solen som gassar.

Att se hur pionerna i trädgården fullkomligt exploderar med sina enorma blommor, för att när blomdöden inträder, tappa alla bladen på en gång.

Lördag och regntunga skyar.

Jag vet inte om jag av bekvämlighetsskäl, eller kanske i ärlighetens namn tycker att det är skönt, att bara få kura ihop mig under täcket. Läsa lite kurslitteratur. Kanske rent av släpa mig fram till soffhörnet och kika lite på reprisen av vad som utspelar sig i Börje Salmings kök, när det tillreder något på rester, eller vad det nu är som skramlar runt i hans kylskåp. På kvällen är det Lag-VM i Speedway. Det får bli via TV:n, eftersom Målilla inte är granngårds direkt. 

Å någonstans där mittemellan skall det väl rotas runt i det här kylskåpet också och bli till något matnyttigt. Sommar då, på P 1? Jag vet inte om Petter Stordalen, Sveriges största hotellägare, är något att bli lyrisk av. Det tål att tänkas på. Om jag ångrat mig till dess kan jag alltid lyssna till sena kvällsreprisen.

Noterade att jag imorse förbrukade den sista CD-boken, inte bra. Den CD-boken hette "Släktfeber" av Sara Paborn.  
http://www.bokia.se/slaktfeber-4308479
En si så där lagom upphetsande historia. Ungefär som en berättelse ur vilken knasfamilj som helst och inget som jag tror kommer att lämna några bestående minnen hos mig. Mer än en och annan formulering och beskrivning, som var genialiskt genomtänkt och satt på pränt. 


Ty vari består t.ex. alla familje- släkt- och nära relationsgräl egentligen? Det hade författaren klurat ut.


Ja, jag får väl se vad min egen snigeltillvaron säger mig, att jag orkar ta mig till. Det är rätt skönt att bara tillåta sig att vara också. Mina behov är inte speciellt stora. Våra långresor med begränsad packning har fått mig att inse, hur lite jag egentligen behöver. Fått mig att betrakta världen med delvis nya ögon.

Den här envisa förkylningen har ännu inte släppt greppet om mig och energin den finns där bara inte. Trots alla måsten som jag känner hänger över mig, som en våtklibbig måste-mössa:
Måste gå igenom och rensa hela vinden.  
Måste städa igenom hela huset rum för rum.  
Måste försöka ta mig till Hagabadet, så fort det inte rosslar ifrån rören längre. Måste fixa färdigt lille nyfödde barnbarnet Lucas, svid. Men han var en så liten gullplutt, att det finns gott om tid. Även om den planerade saken var i minsta modell.

Det är säkert en hel hög med andra måste, som jag måste. Men jag har blivit bättre med åren. Jag har utvecklat ett måste-teflonminne av manlig karaktär på bekostnad av Duktiga-Annika-syndromet, som vi kvinnor inte alltför sällan har en tendens att lida av.

Igår gjorde jag ett tappert försök ute i sålådorna ute i trädgården. Det var rot-dag igår och jag har därför inväntat den för att så dessa salladsmorötter i alla de färger. Regnet forsade på uppifrån, men jag vecklade ut mitt huvudparaply, som "hushänget" köpte för en massa år sedan i Lisebergsshopen. Ännu en till bra-att-ha-pryl, tänkte jag då han inköpte dem. Igår insåg att han hade helt rätt: "Man vet aldrig när den här grunkan kan komma till nytta."  

För att se alla de små morotsfröna behövdes bokstavsförstorarna och bokstavsförstorare i regn, det är verkligen ingen höjdare. Nu gjorde uppfinnar-Jocke-Paraplyet att läsglasögon och frön fredades från tunga regndroppar. Det hade strilat på så bra under dagen, att när jag kom till hörnet av lådan, hade det bildats en insjö. Orkade inte stega in efter stövlarna, så jag klev ur sandalerna och steg ner i insjön. Fuktigt, plaskvått, men inte speciellt kallt var vattnet. Fotsanering behövdes visserligen efteråt. Men det tillhörde det mer världsliga problemet. 

Nu skramlar dottern runt i köket, skall nog dra mig ditåt och se vad jag kan bidra med. Vilken gudagåva att ha barn, det var bara att sätta sig vid dukat bord! Nu behöver jag inte bekymra mig om Sommar på P 1, det är redan försent, om jag inte skall lyssna till reprisen förstås...

Extra gnälligt - Del 2 av 4

Låg i soffhörnet igårkväll och kikade på programmet. Jag fick mig ett och annat gott igenkännande flin. Jag visste inte att jag tillhörde kategorin Grumpy Old Women. Men det gör jag!

http://www.svtplay.se/extra-gnalligt

Se det. 

Helt oroligt på pricken i mångt och mycket. Nu är mina barn vuxna, men oj vad jag kände igen mig. Jag har ibland funderat över, när sov jag EGENTLIGEN medan de växte upp?

Å vissa delar går ränderna tydligen aldrig ur. En jättealmanacka hänger i hallen, hur många gånger har mina kära fyllt i vad de är uppbokade för, eller något annat som de skall komma ihåg...

Har också konstaterat, att nya produkter måste ha någon form av inställd klocka, när garantin löper ut. Jag vet nästan inte om jag vågar ens skriva det här, då är det väl hög risk att någon av vitvarorna, eller pannan får en "god ide´" att lägga sig i strejk, eller helt sonika lägga av helt och hållet, igen. 

När jag växte upp så fick man sparka ut de gamla prylarna, de gick helt enkelt inte sönder.

Det sista som pajade i det här huset, var brödrosten (förra veckan). Sist in först ut! Vilket lett till att jag senast idag hållit i spaken, eftersom den inte längre håller sig nere av sig självt och poppar upp när brödet är tinat (eller färdigrostat). Förut hade jag en brödrost, inköpt 1978, som fullkomligt slängde ut brödskivorna och ungarna tyckte det var sport att fånga dem i luften. Men trasig det var den inte. Den fick dock "fötter", när flyttgubbarna valde att lägga beslag på mitt halva bohag i samband med flytten till Göteborg 1991. Flyttfirma från LULEÅ. Gott råd: Anlita aldrig en flyttfirma från Luleå!

Rörmokaren ett kapitel för sig. VEM känner INTE igen sig där? Endast min kvinnliga list gjorde, att badrummet blev färdigrenoverat på ett par veckor. Hade inte Hagabadet funnits vete gudarna hur vi skulle ha överlevt. Men vid renoveringen var det istället klantaschlet, som sabbade hela badrumsmattan. Det ser ut som någon lekt "nu skall vi göra småbitar av badrumsmatta", trots att jag hade köpt en hel mattbit, som räckte mer än väl. Samordna rörmokaren för ur och senare inmontering, elgubben och dessemellan mattläggaren. Tja, klarar man av det konststycket, då är man värd en medalj. Jag gjorde det. Medaljen uteblev dock.

Jag fasar för att hitta yrkesfolk till att sätta dit nya nockbrädor i plåt. Här håller inget trä, alldeles för mycket fukt från havet. Brostolparna var ruttna redan efter tre år. Har ännu inte lyckats tänka ut hur man skall kunna byta ut dem, utan att undvika att riva hela takentrén. Älvsbyhusdesign....

Reklamen. Ibland blir jag så grinig, att jag helst av allt är beredd att tejpa igen hela brevlådan med silvertape. JAG har mödosamt suttit och målat dit med guldbokstäver "Ingen reklam tack". VAD svämmar brevlådan över med?

Just det: REKLAM! 


Frågan hos frissan. Tja, den frågan är standard... Vem klippte dig? - Men jag är i vissa fall en snäll flicka. Jag gapflabbar inte och säger, den här värdelösa hårsalongens personal. Utan finner mig i att det är jag som utses till hårskurken.

Lite "cat nap" är verkligen inte fel, efter lunchen. Något som jag med åldern och efter de två blödande magsåren känner ett allt större behov av. Magen måste få vila på maten, för att jag skall orka existera.


Nästa på GOW gnällista: Idag satt jag hemma hela dagen och väntade på att den där sega doktorn på Östra sjukhuset skulle ringa. Enligt sjuksköterskan skulle han ringa mig på em. troligast ca kl. 16.30. Du får en kallelse hem till dig. Gissa vad som stod på den? Just det förmiddagen. Absolut hela förmiddagen var tänkbar. Så vad var det nu som gällde. När ringde han, tror du?

Kl. 17.15!

Tror de verkligen inte att man har ett liv? Sådan spurtare jag är med de här snigelknäna, så tordes jag inte mig ens ut i trädgården.
 
Sopsortering... Phew! 

Men jag snubblar omkring på återvinningskassarna i tvättstugan dit de har blivit förpassade. Ingen i det här hushållet tycks veta var de finns, eftersom diskhon för det mesta har ett innehåll av sånt som skall iväg till återvinningsstationen via de stora plastkassarna i tvättstugan. Inte heller tycks det gå upp ett ljus i vilken av de stora plastkassarna, som respektive skall hamna i. Men de har blivit bättre, så här efter 8 år av sopsortering!


Konsumenten får hela ansvaret. Producenten går fri hur jädrans många förpackningar som än omger varan. Tänk den dagen man slipper bära hem en himla massa totalt onödiga förpackningar från affären. Ibland känner jag mig så sur, att jag gladeligen skulle kunna bära tillbaka varenda förpackningsomslag till varorna. Men det går ju inte att göra. De är så himla trevliga där jag brukar handla. Jag är för återinförandet av mjölkkannor och gräddkannor etc. 

Det är egentligen bara i Ekostore, som det inte förekommer en massa onödiga förpackningar runt varorna.

Jag håller med de engelska grinkärringarna, när Kina eller USA börjar fundera på saken. Då skall jag ärligt och uppriktigt tycka, att det inte i själva verket är sila mygg och svälja kameler, det jag själv håller på med. Eftersom jag bor i ett land, där det mesta är fullständigt baklänges på miljöfronten, jag är faktiskt född och har tillbringat mina första 40 år i Sveriges absolut största miljöbovs territorium: Malmberget. Bolaget som staten äger. 

Sedan blir det inte bättre med resten heller. Här importerar man tigerräkor från andra sidan jordklotet, som håller på att utplåna det mesta av värde. Man skickar räkor till annat land för att skalas, efter skalning skickas de åter till Sverige. Man köper kött och kyckling från andra sidan jordklotet, medan bonden som har gården intill inte kan leverera maten till skolans, sjukhusets, äldreboendets osv. kök.

IKEA såg dagens ljus i det här landet. IKEA som, som bäst håller på att skövla de sista urskogarna.


Jag är en GOW med en död bisamråtta tidvis till hår. Vid fyllda 27 hände något i mitt liv. Det var då jag insåg att: "Man sover mycket bättre i sin egen säng"...

Nordnytts granskning av det statligt ägda LKAB visar att bolaget ägnat sig åt rena rama baggböleriet!

- den 4 juli 2012, kl 13:37

Så blir sanningen offentlig för något, som vi känt till och vetat i många år.

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/nordnytt/lkab-betalade-inte-lika-till-husagare

Något som LKAB själva ivrigt t.o.m. förnekade, när de av Villaägarnas jurist blev anklagade för just det som nu visat sig vara helt riktig anklagelse. LKAB ägnar sig åt baggböleri på hög nivå mot dem, som bolaget och ägaren staten tjänar pengar på: de drabbade ortsborna!

Det statligt ägda LKAB:s gruvverksamhet i Malmberget är omgärdat av så mycket smutsigt byk, att bolagets förtroendekapital hos de drabbade är totalt förbrukat. Inte blir deras agerande i Miljödomstolen så mycket mer upplyftande läsning. Där har man satt i system och med rättssystemets tröghet, surfar LKAB vidare på vågen och alla anständighetsgränser är sedan länge passerade.

Den stolthet som vi malmbergare har haft över LKAB: s verksamhet, den existerar inte idag. Det skall mycket till verklighetsförnekelse för att kunna ha en fortsatt tro på bolagets verksamhet och företrädare, inkl. LKAB: s styrelse, som trots allt är ytterst ansvariga tillsammans med ägaren/staten.
De fullständiga personliga katastrofer, som bolaget står för har sedan länge passerat det som kan anses som acceptabelt, eller något "tillfälligt olycksfall i arbetet". Det hela är helt enkelt tveklöst satt i system.

Inte nog med att bolagets verksamhet i Malmberget idag är en total miljökatastrof. Man har t.o.m. lyckats förhandla sig till med Gällivare kommun, ett avtal som har mycket övrigt att önska för de kommunala skattebetalarnas vidkommande. Man har åter lyckats försätta boende i ett sådant otroligt Moment 22, att det måste sakna motstycke inom svensk historia. De som LKAB i Malmberget har drabbat genom sin gruvverksamhet kan idag inte själva ens bestämma om de skall bo kvar, eller om de anser att boendemiljön inte längre känns acceptabel. Detta trots att de drabbade har både forskarnas och även Boverkets intygande om att detta är ingen lämplig boendemiljö.

Till det skall läggas alla de andra medverkande till den uppkomna situationen: handlingsförlamade och i många fall bakbundna tjänsteman både inom kommunen, men i synnerhet inom tillsynsmyndigheten/Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Anmärkas skall att den nu avgående landshövdingen, Per-Ola Eriksson, dvs. chefen för tillsynsmyndigheten/Länsstyrelsen suttit på dubbla intressestolar. Dvs. även i LKAB:s styrelse och personligen vidkänts en hel del förmåner från LKAB. Man har från statens/ägarens sida frångått alla tänkbara regler för betalda bisysslor och förtroendeuppdrag. Men det är inte första gången det sker inom svensk rättshistoria.

Man vet tydligen inte och kan helt uppenbart inte heller få ut uppgifter om vad dammet innehåller för beståndsdelar, som vräker ut över människor, natur och vattendrag. Uppföljningen av diverse miljöstörningar och miljöpåverkan har varit minst sagt tveksamt uppföljt. Bolaget tillåts alltjämt köra sitt eget race och har även gett kalla handen till tillrest tillsynsmyndighets företrädare, liksom kommunens egna MoB, trots att damningen idag överskrivit alla tänkbara former av vad som kan tänkas vara acceptabelt att människor skall utsättas för.

Men med tanke innehållet i utsläppen, som redovisats av Naturvårdsverkets utsläppssiffror, behöver man sannerligen inte vara raketforskare precis för att kunna gissa sig till en stor del av innehållet. Inkl. det Osmium som en analys av Malmbergsmalmen visade sig innehålla. En utredning, som av outgrundliga anledningar (?) grävdes långt ner av länsstyrelsen.

I bakvattnet finns även en alltför stor del av politikerkåren inkl. revisorer inom Gällivare kommun, som också i slutändan medverkat till en regelrätt folkfördrivning och en bostadsmarknad, som i det allra närmaste är totalt utplånad. Många är de märkliga turer och  affärstransaktioner, som ägt rum mellan en klick inom kommunen och LKAB. Intresset från stora aktörer tar naturligtvis fasta på den storskaliga gruvdriften i både LKAB men även Bolidens gruvbrytning inom kommunen. Så många som möjligt vill naturligtvis vara med om att få en garanterad plats av vinstmöjligheterna. Detta har inte gagnat fotfolket som lever och bor på plats.

Fördrivningen är så total och så fullskalig, att man inte annat kan göra än att skaka på huvudet åt LKAB:s informationschef Anders Lindbergs uttalande i DN 30.6.2012. Inte blir det så mycket mer upplyftande med tanke på den lilla rutan i DN av hur den huvudlösa avvecklingen av Malmberget rent tidsmässigt är tänkt. Men också att källan till skissen är LKAB:s. Jag kan inte annat än fundera på om ansvariga för LKAB tillhör "de glada amatörernas afton." Därför att där står klart och tydligt uppgivet, att Östra Malmberget skall byggas ut!
Östra Malmberget är redan ett bostadsområde, som är så svårt sargat boendemiljömässigt av LKAB:s gruvbrytning, men som bolaget avhänder sig alla former av ansvar. Trots att boendet är omgärdat av LKAB:s gruvbrytning. Den boendemiljön är redan nu, att mer likna en instängslad och avskuren hundgård, än ett bostadsområde med möjligheter till expansion.

Malmberget av idag är en bedrövlig syn. LKAB: s stängsel, det itudelade och helt utarmade samhället, blir en så påtaglig bild av hur en illa skött påverkan förrött en tidigare så blomstrande boendemiljö och samhälle. Malmberget bär idag tydliga spår av hur det hela urartat av giriga, penning- och maktfullkomliga individer.

Man kan undra vad nästa steg blir. Därför att Pandoras ask är redan öppnad. Girigheten vet uppenbart inte längre några gränser.

Som gammal malmbergare kan jag tycka att det vore en enkel sak för vinstmaskinen LKAB, att de väljer att göra rätt för sig omgående och utan dröjsmål. Vill man åt innehållet i marken, borde det underlätta för bolaget, att lägga sin fulla energi till gruvbrytningen och inte ägna sig åt baggböleri och rena psykiska tortyren mot dem som de drabbat genom sin gruvverksamhet.
Här finns tungt vägande skäl till att även backa bandet, eftersom det är så solklart kartlagt, att bolaget inte stått för det som de ihärdigt vidhållit. Vill man framstå som ett trovärdigt bolag, kan man inte ägna sig åt nån-annan-nismens snurriga påståenden.

Bilden. Av alla malmkroppar som gruvbrytningen sker ur har Fabian blivit ännu en i den långa raden av problem för de boende. Fotot taget den 22 maj 2012 och visar hur omfattande damningen är för de boende.

När den reglerade arbetstiden övergår till dygnet-runt-anställning, utan rätt till semester, sjukdagar och andra förmåner.- den 3 juli 2012, kl 15:22 Han pustade och stånkade redan i oktober 2009, när han erbjöds och fick tjänstepension. Visserligen fann företaget, att man hade varit för snabb. Hans tjänster behövdes fortfarande och världsmarknaden hade vänt, innan det redan påskrivna tjänstepensionsavtalets startdatum hade nåtts. Det blev både ock och fortsatt arbete på konsultbasis. Men det blev längre och längre mellan uppdragen. Hans känslor var nog både ock. Glad över att få en sådan förmån, samtidigt någonstans medvetenheten om att nu försvann den dagliga rutinen med arbetskamrater. De spreds alla vidare ut i världen, hittade nya ställen inom koncernen, att arbeta vidare på. Medan han själv blev klart medveten om, hur snabbt man egentligen faller i glömska på en arbetsplats. Hur lite man egentligen betyder för någon verksamhets fortsättning. I bästa fall finns i slutändan någon kvar, som minns en efter något år. Det var bara de av ungefär samma årgång, som han själv, som uppmärksammade honom. De andra var fullt sysselsatta i ekorrkhjulet. Återkom bara om de behövde någon hjälp med referenser. Visserligen började det hela inte så tokigt vid tjänstepensionens inträde. En rundresa i Spanien, som avslutades något tidigare än beräknat. Bara därför att han skulle hinna med en resa med sonen, som hade föräldraledighet och så barnbarnet, föremålet för föräldraledigheten förstås. Ett engångstillfälle i livet. Men väl hemma, det var då han insåg vad som var de stora förändringarna. Kanske var det tur att han genom omgivningen kunde göra en mjuklandning. Det var långt ifrån något surfa runt på arbetsresor runt om i världen. Vardagssurfandet sträckte sig nu till barnbarnets mer stillsamma värld och hemmets helgd och nya världar att upptäcka utanför hemmet. Det var en ny tid, utan inställda flygplan och hastigt tillkomna arbetsmöten någonstans på jordklotet, med ständig tillgång till service och byte mellan de olika språken. Hemmavid fanns en aldrig sinande sjö av saker som skulle göras. Hade de alltid funnits där, eller hade han bara inte sett det. Ingen längre som gjorde vågen åt kocken, som tidigare slank undan med, att lämna köket i ett tillstånd, som mer liknade ett regelrätt fältslag än en tillagad enstaka middag. Inte heller föll de tacksamma håvorna ut, när bilen var städad, eller annat hade fått sin behövliga tillsyn och omtanke av honom. Visserligen var han nu fri att sticka iväg på något billigt resmål och göra precis det som han ville. Men den otacksamma världen hade helt plötsligt blivit fullt synlig. Vad var det för värld han hade trätt in i. Var hade den befunnit sig tidigare i hans liv? Det blev en värld som befann sig ljusår ifrån representationsmiddagar runt om i världen. En värld som nu innehöll kladdiga rester av ostmackor och allsköns matrester under fotsulorna. (I bästa fall). Det var inte längre fråga om lite utskvimpat vin från något vinglas på en vit stärkt duk och en servitör, som genast kom och torkade upp, eller osynliggjorde fadäsen. Nej, här var det fråga om regelrätta insjöar av utspillt mjölkglas, eller juice med lite tillslag av en kladdig barnbarnsnäve. Plask! Rakt i den utspillda insjön, som sakta men säkert bredde ut sig och omslöt precis varenda pinal på köksbordet och avslutades med ett envist droppande ner på golvet. Inte en enda servitör så långt ögat nådde. Här krävdes att vara oavbrutet idérik, ta initiativ och vara intill döden flexibel och snabbfotad, mellan disktrasa och diskbänk. Bärande droppande, kladdiga slaskiga barnbarn till badrum, eller för blöjbyten, eller klädsanering. En tid som till stora delar påminde om det han tidigare hade upplevt med sina egna barn, bara inte fullt lika arbetskrävande. Vad var det som hade blivit skillnaden? Det blev längre och längre mellan de nystrukna skräddarsydda skjortorna och tätare och tätare mellan de praktiska kläderna. Kavajerna blev också hängande kvar i garderoben och slipsanvändandet blev mer en enstaka händelse. Insikt kom sakta men säkert smygande, att det inte fanns någon semester inlagd och att helgdagar mer flöt ihop med de andra dagarna. Ingen som längre frågade hur länge till en förkylning skulle fortgå och när han skulle komma tillbaka till jobbet. Så bjärt skilda världar, ändå fortfarande samma värld. Utbytt till en i ett rasande tempo, där det knappt hade hunnits med att vara en årstid och nytt år, innan en annan stod för dörren. Glädjen över att han hade fått förmånen, att bli farfar och samma unika upplevelse, med ännu ett barn att fundera, upptäcka och diskutera med. Barnbarn konstaterade han var verkligen livets efterrätt. Han kunde tagga ner dagen efter en intensiv dag med barnbarn. Vara som en bohem, som sent omsider stiger in i duschen. Morgondusch funkade även på eftermiddagen. Han kunde också helt plötsligt köra iväg till golfbanan. T.o.m. kunde han ha tid att ta cykeln dit. Hinna fundera ut vad omgivningen gjorde och inte gjorde. Fortfarande summerande sina egna insatser och jämförde dem med omgivningens. Vad gör de egentligen, medan jag gör allt det här? Han kom på att man kunde läsa morgontidningen ett par timmar, något som förut bara hade varit vikt till helgerna, eller ledigheterna. Det var något bekant med morgontidningsläsandet. Luktade inte det kaffe på precis samma sätt, som det brukade göra på jobbet? Timerfunktionen i det egna köket för kaffebryggaren satt där fortfarande, utan att användningsområdet blivit tydligare med åren för honom. Ändå var det fortfarande en besynnerlig skillnad med kaffe på jobbet och hemmavid. Glaskannan och muggen hemmavid var fortfarande mystisk fri från tecken på bränt respektive intorkat kaffe. Han insåg att han fortfarande kunde joddla runt i trädgården och rensa lite ogräs, för att i nästa stund få syn på lite stenar, som han för 100:e gången motionerade om till en annan och tillika inte heller avslutat projektplats i trädgården, som han påbörjat för åtskilliga år sedan, medan han ännu jobbade. Projekten inomhus och utomhus blev inte färre, eller mer slutförda för att han gått i tjänstepension, konstaterade omgivningen. Själv noterade han inget dylikt. Han fick helt plötsligt tid, att plocka fram och breda ut det där blåa nätet över jordgubbarnan. Insåg fullt ut att han annasrs riskerade att åter bli blåst mitt framför näsan av kajorna och skatorna, som förr om åren ständigt hann före honom. Det blev viktigare och på ett annat sätt allt oviktigare. På tal om skator. Han upptäckte att han egentligen bar på samma tankar, som hon som odlade i köksträdgården. Hon som varje sommar hade en egen fjärilsodling, där fjärilslarverna hann äta sig mätta och hon istället fick göra motsvarande inköp i affären. Som extra bonus kom det fram fjärilar i februari på de mest oväntade ställen inne i huset. De satt varje år förpuppade i sovrumstak, bakom tavlor och på de mest oväntade ställen. En nykläckt fjäril fladdrande omkring inne i huset mitt i vintern, gjorde minsann ingen sommar. Han tänkte allt oftare hur det skulle bli med inkomsterna i framtiden. Den skall förväntas räcka till att finansiera alla utflykter och innovativa tankebanor. Vad skulle hända med alla de projekt, som han hade tänkt ta itu med när han väl gick i pension. Tiden räckte inte till. Vad skulle hända om ålderskrämporna tilltog i styrka. Insikten om att livet inte skulle fortgå i all evighet fanns där plötsligt. Å vad skulle hända bara med denna sommar. Somrarna hade han noterat hade en tendens att bli allt kortare. Redan nu var det juli och långt ifrån sommar ännu och sommaren var verkligen så kort. Precis så där kort som Tomas Ledin sjöng om. Han funderade över hur det egentligen skulle bli med det här ”kortvariga semestervikariatet”, som tycktes pågå dygnet runt och hela tiden, det som gick under benämning pension. Vad skulle han egentligen hinna med. Den där sysslolösheten, som det talades om skulle följa när man gick i pension, var fanns den? Skulle han verkligen hinna sitta på en parkbänk och mata duvorna, sträcka ut en framtida gångkäpp och lyfta på damernas kjolar, när de passerade förbi…

- den 3 juli 2012, kl 15:22

Han pustade och stånkade redan i oktober 2009, när han erbjöds och fick tjänstepension. Visserligen fann företaget, att man hade varit för snabb. Hans tjänster behövdes fortfarande och världsmarknaden hade vänt, innan det redan påskrivna tjänstepensionsavtalets startdatum hade nåtts. Det blev både ock och fortsatt arbete på konsultbasis. Men det blev längre och längre mellan uppdragen.

Hans känslor var nog både ock. Glad över att få en sådan förmån, samtidigt någonstans medvetenheten om att nu försvann den dagliga rutinen med arbetskamrater. De spreds alla vidare ut i världen, hittade nya ställen inom koncernen, att arbeta vidare på. Medan han själv blev klart medveten om, hur snabbt man egentligen faller i glömska på en arbetsplats. Hur lite man egentligen betyder för någon verksamhets fortsättning. I bästa fall finns i slutändan någon kvar, som minns en efter något år. Det var bara de av ungefär samma årgång, som han själv, som uppmärksammade honom. De andra var fullt sysselsatta i ekorrkhjulet. Återkom bara om de behövde någon hjälp med referenser.

Visserligen började det hela inte så tokigt vid tjänstepensionens inträde. En rundresa i Spanien, som avslutades något tidigare än beräknat. Bara därför att han skulle hinna med en resa med sonen, som hade föräldraledighet och så barnbarnet, föremålet för föräldraledigheten förstås. Ett engångstillfälle i livet. Men väl hemma, det var då han insåg vad som var de stora förändringarna. Kanske var det tur att han genom omgivningen kunde göra en mjuklandning.

Det var långt ifrån något surfa runt på arbetsresor runt om i världen. Vardagssurfandet sträckte sig nu till barnbarnets mer stillsamma värld och hemmets helgd och nya världar att upptäcka utanför hemmet. Det var en ny tid, utan inställda flygplan och hastigt tillkomna arbetsmöten någonstans på jordklotet, med ständig tillgång till service och byte mellan de olika språken.
Hemmavid fanns en aldrig sinande sjö av saker som skulle göras. Hade de alltid funnits där, eller hade han bara inte sett det. Ingen längre som gjorde vågen åt kocken, som tidigare slank undan med, att lämna köket i ett tillstånd, som mer liknade ett regelrätt fältslag än en tillagad enstaka middag. Inte heller föll de tacksamma håvorna ut, när bilen var städad, eller annat hade fått sin behövliga tillsyn och omtanke av honom.

Visserligen var han nu fri att sticka iväg på något billigt resmål och göra precis det som han ville. Men den otacksamma världen hade helt plötsligt blivit fullt synlig. Vad var det för värld han hade trätt in i. Var hade den befunnit sig tidigare i hans liv?

Det blev en värld som befann sig ljusår ifrån representationsmiddagar runt om i världen. En värld som nu innehöll kladdiga rester av ostmackor och allsköns matrester under fotsulorna. (I bästa fall). Det var inte längre fråga om lite utskvimpat vin från något vinglas på en vit stärkt duk och en servitör, som genast kom och torkade upp, eller osynliggjorde fadäsen. Nej, här var det fråga om regelrätta insjöar av utspillt mjölkglas, eller juice med lite tillslag av en kladdig barnbarnsnäve.

Plask!

Rakt i den utspillda insjön, som sakta men säkert bredde ut sig och omslöt precis varenda pinal på köksbordet och avslutades med ett envist droppande ner på golvet. Inte en enda servitör så långt ögat nådde. Här krävdes att vara oavbrutet idérik, ta initiativ och vara intill döden flexibel och snabbfotad, mellan disktrasa och diskbänk. Bärande droppande, kladdiga slaskiga barnbarn till badrum, eller för blöjbyten, eller klädsanering. En tid som till stora delar påminde om det han tidigare hade upplevt med sina egna barn, bara inte fullt lika arbetskrävande. Vad var det som hade blivit skillnaden?

Det blev längre och längre mellan de nystrukna skräddarsydda skjortorna och tätare och tätare mellan de praktiska kläderna. Kavajerna blev också hängande kvar i garderoben och slipsanvändandet blev mer en enstaka händelse. Insikt kom sakta men säkert smygande, att det inte fanns någon semester inlagd och att helgdagar mer flöt ihop med de andra dagarna. Ingen som längre frågade hur länge till en förkylning skulle fortgå och när han skulle komma tillbaka till jobbet.

Så bjärt skilda världar, ändå fortfarande samma värld. Utbytt till en i ett rasande tempo, där det knappt hade hunnits med att vara en årstid och nytt år, innan en annan stod för dörren. Glädjen över att han hade fått förmånen, att bli farfar och samma unika upplevelse, med ännu ett barn att fundera, upptäcka och diskutera med. Barnbarn konstaterade han var verkligen livets efterrätt.

Han kunde tagga ner dagen efter en intensiv dag med barnbarn. Vara som en bohem, som sent omsider stiger in i duschen. Morgondusch funkade även på eftermiddagen. Han kunde också helt plötsligt köra iväg till golfbanan. T.o.m. kunde han ha tid att ta cykeln dit. Hinna fundera ut vad omgivningen gjorde och inte gjorde. Fortfarande summerade sina egna insatser och jämförde dem med omgivningens. Vad gör de egentligen, medan jag gör allt det här?

Han kom på att man kunde läsa morgontidningen ett par timmar, något som förut bara hade varit vikt till helgerna, eller ledigheterna. Det var något bekant med morgontidningsläsandet. Luktade inte det kaffe på precis samma sätt, som det brukade göra på jobbet? Timerfunktionen i det egna köket för kaffebryggaren satt där fortfarande, utan att användningsområdet blivit tydligare med åren för honom. Ändå var det fortfarande en besynnerlig skillnad med kaffe på jobbet och hemmavid. Glaskannan och muggen hemmavid var fortfarande mystisk fri från tecken på bränt respektive intorkat kaffe.

Han insåg att han fortfarande kunde joddla runt i trädgården och rensa lite ogräs, för att i nästa stund få syn på lite stenar, som han för 100:e gången motionerade om till en annan och tillika inte heller avslutat projektplats i trädgården, som han påbörjat för åtskilliga år sedan, medan han ännu jobbade.

Projekten inomhus och utomhus blev inte färre, eller mer slutförda för att han gått i tjänstepension, konstaterade omgivningen. Själv noterade han inget dylikt.

Han fick helt plötsligt tid, att plocka fram och breda ut det där blåa nätet över jordgubbarnan. Insåg fullt ut att han annars riskerade att åter bli blåst mitt framför näsan av kajorna och skatorna, som förr om åren ständigt hann före honom. Det blev viktigare och på ett annat sätt allt oviktigare.

På tal om skator. Han upptäckte att han egentligen bar på samma tankar, som hon som odlade i köksträdgården. Hon som varje sommar hade en egen fjärilsodling, där fjärilslarverna hann äta sig mätta och hon istället fick göra motsvarande inköp i affären. Som extra bonus kom det fram fjärilar i februari på de mest oväntade ställen inne i huset. De satt varje år förpuppade i sovrumstak, bakom tavlor och på de mest oväntade ställen. En nykläckt fjäril fladdrande omkring inne i huset mitt i vintern, gjorde minsann ingen sommar.
Han tänkte allt oftare hur det skulle bli med inkomsterna i framtiden. Den skall förväntas räcka till att finansiera alla utflykter och innovativa tankebanor. Vad skulle hända med alla de projekt, som han hade tänkt ta itu med när han väl gick i pension. Tiden räckte inte till. Vad skulle hända om ålderskrämporna tilltog i styrka. Insikten om att livet inte skulle fortgå i all evighet fanns där plötsligt.

Å vad skulle hända bara med denna sommar. Somrarna hade han noterat hade en tendens att bli allt kortare. Redan nu var det juli och långt ifrån sommar ännu och sommaren var verkligen så kort. Precis så där kort som Tomas Ledin sjöng om.

Han funderade över hur det egentligen skulle bli med det här ”kortvariga semestervikariatet”, som tycktes pågå dygnet runt och hela tiden, det som gick under benämning pension. Vad skulle han egentligen hinna med. Den där sysslolösheten, som det talades om skulle följa när man gick i pension, var fanns den?

Skulle han verkligen hinna sitta på en parkbänk och mata duvorna, sträcka ut en framtida gångkäpp och lyfta på damernas kjolar, när de passerade förbi…

DEO..... Justitiedepartementet och lagstiftarna!

Igårkväll passerade vi förbi Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Hela akutintaget var flankerat av polisbilar. Denna gång har det igen varit ett utdraget raj-raj i den här skjutgalna stan. 

Det som är lite ovanligare är att det denna gång handlar om ett 30 tal knäppgökar ur samma släktkrets, som verkar ha många olika åsikter om det mesta. Man tycks redan nu bråka om den dödssjuka kvinnans begravning, kosta på utländsk operaration eller inte, religionens seder eller inte och naturligtvis det som alltid ingår i alla släktfejder av klass: pengar!

Men det är minsann ingen vanlig släktfejd, där man bara avskyr varandra hjärtligt. Nej här drar man sig inte ens att dra puffrorna mitt bland allmänheten. Man hotar t.o.m. med puffran i högsta beredskap för att bli insläppt på vårdavdelningen.

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.992316-tvist-om-pengar-bakom-tumultet 

m.fl. reportage.

Visst kan man resonera så, att de här knäppgökarna, som inte drar sig för att dra fram puffrorna i regel skjuter på varandra och är interna uppgörelser. Oavsett om det som i det här fallet gäller släktfejd, eller när det gäller uppgörelser i undre världen, när något gått snett, eller man helt enkelt bara slåss om makten. Men vad är det som säger att en förlupen kula inte lika gärna kan träffa någon, som bara befinner sig på fel plats vid fel tillfälle. 

Hittills är det väl bara ett större mirakel och ogjort att så inte har varit fallet.

Man talar inom domstolens dörrar om grov misshandel, eller mordförsök, eller dråpförsök i alla dessa skottlossningar, som funnits i Göteborg de sista åren. Vad lagstiftarna tycks fullständigt förbise, är att det behövs en allvarlig skärpning, när det gäller illegala vapen och tveklösa straff. 

Sverige börjar likna USA i allra högsta grad. Delar du inte min åsikt, så pang en kula i foten, eller rätt mellan ögonen. Illegala vapen är numera vardagspotatis för alla hel- och halvkriminella. 

Sist var det en 9-åring i den här stan, som viftade med en pistol och snodde en elbil. Visserligen lär han inte tillhöra världseliten av smarthet på den brottsliga banan, men övning ger som sagt var färdighet. http://www.expressen.se/gt/nioaring-stal-elbil---och-drog-pistol/

Svenska rättssamhället har blivit så avtrubbat, att de snart inte ens blinkar över att vapen varit inblandade. Det ser man liksom förbi, ungefär som om det varit fråga om en lindringare fall av nageltrång, som förekommit i förbifarten.

Hur många illegala vapen och hur många knäppgökar är det som finns egentligen i det här landet? Hela situationen håller redan på att gå oss ur händerna, om det inte redan gjort det. Vi godtar t.o.m. import av redan tungt kriminellt belastade personer. Det sker t.o.m. med SÄPO:s goda minne.

Hur många vapen/jaktlicenser finns utfärdade för personer, med helt uppenbara missbruksproblem, eller psykiska störningar? Den kontrollen kan jag säga är baske mig både undermålig och i allra högsta grad minimal. Jag vet det eftersom jag nu själv har ett långt arbetsförflutet inom domstolsvärlden.

Bara militära automatvapen, som är på drift är svindlande till antalet. Påföljden för olaga vapeninnehav är oftast inte mer än någon månads fängelse, om ens det! Detta imponerar inte på de kriminella, som irrar omkring med puffran i byxlinningen, eller när man släpar med sig automatvapnen för att visa sin makt.

På nattkvisten när vi skulle passera förbi korsningen Vasaplatsen - Parkgatan, lystes hela natthimlen upp av gäng saftblandare igen och jag undrade om vi överhuvudtaget skulle kunna ta oss förbi. Polisbilar stod kors och tvärs precis överallt. Då känner man hur man har den där numera välkända känslan i magtrakten av obehag och så hinner man tänka: "bara det nu för guds skull inte är ännu mer skjuta på gång i den här skjutgalna stan". 

Den här berömda puffran, av konstnären Carl Fredrik Reuterswärd, är en non-violencesymbol, som träffande nog står utanför den fd. nattklubben Park Lane. Där sköt man rakt in i entrén ett 10-tal skott, sedan två män nekats tillträde.

Redan i mitten på 2000-talet började man fundera över om man överhuvudtaget skulle välja fönsterbord i den här stan, efter flera skjutningar rakt in i fönster med automatvapen. Det är sedan dess man inser att valet av fönsterbord är förenat med risken, att det verkligen kan bli fråga om sista måltiden.

Man skall inte klaga, men vissa dagar känns det inte som någon sanning.

Hade osmaken att vara till frissan och hjälpa Guds misslyckade verk på traven. Dvs. permanenta och klippa håret. 

Jag har gått omkring och sett ut som en korsning mellan ett gammalt skatbo och utsliten golvmopp i skallen. Hade inte ens reflekterat över hur långt mitt hår var. 
- Axelhöjd undrade hon i telefonluren, för att veta hur mycket tid som skulle krävas. 
Jag kände efter med handen.
- Jodå, det var nog axelhöjd.

Eller inte. Det skulle visa sig att håret nådde ända ner till skulderbladen. Man kanske inte kan anklaga mig för att vara självfixerad i alla fall.


Jag fick mig en tankeställare över hur jag egentligen såg ut, när jag helt oförhappandes stötte på en gammal väninna från Malmbergstiden ute i storstadsvimlet.


- Men vad långt hår du har, var hennes första kommentar. Trots att vi inte sett röken av varandra på 10 år.

Osmak, tänker du nu. Är det osmak, att gå till frissan och få skatbogolvmoppen fixad. 


JAPP!

Det var en dålig repris på mitt förra besök hos frissan, då jag också skulle permanenta och klippa håret. Dyblöt ända ner till trosorna och hackade tänder av allt det plaskvått kalla, som jag fick sitta i under rätt lång tid. De har bytt till såna däringa stilflotta sköljfat i svart. Inte var de gamla så vidare värst up to date, men kunderna blev i alla fall inte badade samtidigt.

Som om det inte kunde ha räckt, förra gången var jag lika spikrak i håret redan efter 14 dagar. Den här gången har det inte blivit så mycket bättre resultat. Fläckvis krusningar. Nu står jag här och känner mig obekväm. Skall jag ringa och beklaga mig, eller kommer det att bli som förra gången. 2 000:- å Tack för besvikelsen...

Fy vad jag frös, innan jag var klar med permanenttortyren. Inte blev det så mycket bättre av att det blåste snålblåst ute och långt till bilen. Dyblöta, kalla kläder och snålblåst, det är ingen höjdare.


Därtill tillkom 1 års kalas. Dvs. allehanda bakterier i omlopp.


Slutresultatet lät inte vänta på sig. Feber till och från och ett elände, som gått rakt ner i lungorna.


Så har jag hasat mig runt i 3 veckor nu. Ena stunden känns det som om det håller på att bli bättre. Men icke sa nicke. Bara "lurur" som islänningarna säger.


Inte har jag fått ner fröna i sålådorna heller. Men å andra sidan satt jag och bläddrade i en av mina gamla anteckningsböcker häromdagen, jag noterade då att jag hade sått sent. Den 30 juni det året och med bra skörd som resultat. Nu blir det ännu någon dag senare, eftersom såkalendern är det jag slaviskt följer. Det är ingen idé att så något på streckade dagar. De dagarna kan man lika gärna sticka ut tungan och vifta genom fönstret istället. Det blir ungefär samma resultat.


På måndag skall jag så allt som är blad, dvs, olika salladssorter, mangold och det som skall vara teblad. 


På tisdag 11.00 - onsdag 12.00 då är det frukt. Av allt att döma och av det jag har hemma i fröväg blir det bara kronärtskocka den dagen om jag inte hittar några frön från de italienska små sqvashen jag sådde häromåret, som jag tror att jag har här någonstans i mina frögömmor. Konsten är bara att hinna plocka och äta squashen innan de drar iväg och blir så stora.

Kronärtskockorna sår jag inte så mycket för matens skull, utan för dekorationen. De är lite tuffa att ge sig i kast med, när man skall ha dem på tallriken. Jag hittade också en vitlök, som hade börjat spira i lökgömman, alltså dammar jag ner dem i jorden också. Det är rätt gott med stängerna och har man riktig flax, så har man en rejält samling nya vitlökar.


Torsdag - fredag är det rot, alltså blir det alla sorters rötter då. I år tänkte jag så olika former av morötter och rödbetor med lite skojiga färgsättningar. Får se om jag får tag i några frön till svartrötter till dess. 


Odlare har jag varit redan som liten brakskit. Jag kommer ihåg när jag odlade morötter i Malmberget. Sytrådar påstod min pappa, att det mer liknade. Men jag tycker att späda morötter är betydligt godare än stora feta, så jag hoppas att de här inte hinner bli så pärskans stora de heller. Det är mycket godare att ha dem i matiga sallader då. 3-åringen lär gilla utfallet också.

 

Sommarmysterier i Malmberget - en berättelse i otakt

- den 28 juni 2012, kl 13:42

25 plywoodkossor står stela i gräset
2 saknas plötsligt
de engagerade undrar
det diskuteras
det funderas
och spekuleras

Vart har de tagit vägen
hur blir det nu med gräset
när två fjällprickiga plywoodkossor plötsligt fått "fötter"
vem är det som är så fräck, som snor plywoodkor?

Ja, gräset står där lika orört
som efter plywoodkossorinvasionen
som obalansen i kommunkassan
å hur blir det nu med pensionen?

Jag tänker tillbaka till tiden
innan höghus, kiosk och rivning
Den tid när ängen fanns där orörd
och vildblomstren var lika många sorter
som ungarna i Bäcken

Den tid när inte allt var hysteriskt gräsklippt
när vildblomster fick vara vildblomster
och barn fick vara barn

När Malmberget var en idyllisk plats
och inte ett inhägnat
sönderbombat Gulag
med stoflagren som en hinna

När barnasinnet fortfarande fick flöda
utan en tanke på någon oklippt ängsgröda
utan kommunal ekonomisk obalans

Jag tror det förr fanns lite mer vett och sans

National Geographic fotografen Steve McCurrys bilder har alltid fängslat mig.

- den 25 juni 2012, kl 16:03

Fråga mig inte hur, eller ens varför. Men kanske är det något av närvaro i dem som tilltalar mig.

Jag hade förmånen att bli inbjuden till en VIP-kväll i Köpenhamn i torsdags, dagen innan själva fotoutställningen öppnade i Oksnehallen. Det var den danska delen av National Geographic Nordic, som hade ordnat utställningen med foton/bilder av Steve McCurry. En utställning av allra högsta kvalité. Smickrande nog för danskarna var det så att de allra största bilderna, som fanns med på utställningen hade gjorts i Danmark. Medan ett fåtal mindre bilder hade gjorts i New York och inte alls höll samma bildkvalité.

Vi var en del som kommit resande till denna lilla speciella tillställning med lite mingel och tilltugg. Ett väldigt trevligt arrangemang mitt i denna ombonade miljö, som de hade lyckats skapa och storslagenhet, som bilderna stod för i denna enorma lokal. Jag kan tycka att det är synd att inte Skagenmuseet och även Louisiana tagit hjälp av dessa utställningsskapare. Här var det verkligen bildernas exponering, som kom till sin fulla rätt. Det hela var helt sonika mycket tilltalande.

Utställningen pågår till 29 juli och har du vägarna förbi Köpenhamn, så kan jag varmt rekommendera denna utställning, som är Steven McCurrys första och största som visats i Skandinavien.

Efter att ha mött Steve McCurrys egna tankar känns det som om en liten bit till lagts till bakom hans bilder. Det var i Indien som Steve McCurry lärde sig att betrakta och invänta det rätta ögonblicket, när folk glömmer kameran.

Själv är han verkligen lika avslappnad bakom mikrofonen, som när han sedan står i minglet och samtalar. 

Under de senaste 30 åren har han tagit nästan en miljon bilder. Många är publicerade i hans böcker, i tidningar och visats på hans utställningar. Men av bildmängden förstår man att de flesta av hans bilder aldrig har visats.

Kuwaitkriget under 90-talets början:

T.o.m. läsandets mysterium har Steve McCurrys lyckats fånga. Följ det fascinerande bildsvepet över temat "läsande"
 https://stevemccurry.com/

Det regnar i våra liv:https:https://stevemccurry.com/

Hans teman har varit många. Men det som förändrade Steve McCurrys hela tillvaron, som frilandsfotograf var bilden han tog 1984 efter talibanernas invasion av Afghanistan. Bilden som fick namnet "Afghansk flicka".

Den fanns på National Geographics första sida 1985 och var den som fick representera bilden av hela konflikten i Afghanistan. Det numret av National Geographic hade jag i min hand i Malmberget. Sedan dess har utmärkelserna regnat över honom och förändrat hans tillvaro fullständigt.

National Geographic blev överöst av människor, som ville hjälpa den Afghanska flickan med de gröna ögonen, som hade gått rakt in i betraktarens själ. 17 år senare bestämde man sig för att söka reda på henne. Ett sökande likt sökandet efter en ny Dalai Lama tog sin början. Sökteamet med Steve McCurry i spetsen begav sig till flyktinglägret i Pakistan där allt hade tagit sin början. Steve McCurry ville själv att hon skulle få ta del av allt, som han själv hade fått pga. henne.

Efter en del villospår blev de tillslut kontaktade av en man, som visste vem flickan på bilden var. De hade bott i flyktinglägret tillsammans som barn. Han visste att hon hade återvänt till Afghanistan och bodde nu i bergen nära Tora Bora. Han skulle föra dem till henne. Det blev ingen enkel turistresa dit.

Steve McCurry fick tillåtelse att ta en bild av den kvinna, som hon nu hade blivit. En bild som åter publicerades i National Geographic tillsammans med den som hade funnits där 17 år tidigare. Jag vet att jag satt länge och betraktade dessa två bilder i National Geographic och försökte tänka mig in i hur hennes liv hade varit mellan dessa två bilder. Hennes ögon, ansikte och hållning tycktes berätta en hel berättelse i sig, vad som hade hänt mellan dessa två olika tillfällen i hennes liv.

Men den här gången satt jag i min nya hemort Göteborg och betraktade bilderna av henne. Det var inte bara i hennes liv som det fanns flera världshav av händelser under dessa 17 år som förflutit, utan även i mitt eget liv.

Idag vet vi att hennes namn är Sharbat Gula och att hon är en pashtuner. Hon har man och är mor till tre. I flyktinglägret var hon en föräldralös flicka vars hela liv slagits i spillror. Hon mindes tillfället när fotografen tog hennes bild. Mindes sin egen ilska därför att mannen var en främling. Hon hade aldrig blivit fotograferad innan. Tills de träffades igen 17 år senare, hade hon inte blivit fotograferad. Genom detta fotografi, som togs av henne i flyktinglägret, förändrades hennes liv radikalt. Åtminstone rent ekonomiskt, 17 år senare.
Bl.a. har hennes önskan om att hennes barn skulle få möjligheter att studera säkerställts. Det finns en flickskola i Afghanistan, som också stod på hennes önskelista och som hon är mycket stolt över. Den är uppkallad efter henne och drivs med det som hennes bild har åstadkommit. National Geographic har bistått med humanitär hjälp för de behövande. Själv har Sharbat Gula det hon önskat sig.

När teamet fick veta vad hon önskade sig, önskade hon sig också en resa, som alla pashtuner skall göra enligt tron. Önskningarna kring denna resa ändade ut i att tillslut var det elva personer, som följde med på resan, däribland hennes bror. Steven McCurry ler lite, när han berättar om det alltmer svällande resesällskapet. Men man förstår att hon betytt och betyder något särskilt för honom. Han har bibehållit kontakten med henne.

Sharbat Gula har mao fått del i den inkomstbringande attraktionen, som hon själv bidragit till genom detta fotografi, som spreds över hela världen. Det känns gott att veta, att det inte blev en ensidig business.

Steven McCurry berättade att personerna på hans bilder förblir anonyma för honom. Jag tolkar det som att enbart ett inre möte äger rum inom honom, som tar sig uttryck genom kameralinsen och objektet. Ändå känns det som om det bara är en (1) sanning av många närvarande.

Själv undrade jag över en frågeställning, som jag aldrig ställde till Steven McCurry. Jag bär en stark känsla inom mig att hans bilder är en förlängning av vad som rör sig i hans eget inre. Bilderna är inte slumpmässigt tagna, utan berättar mycket om fotografen själv. Men den frågan jag ville ställa kändes därför alldeles för påträngande, att ställa till denne man med en mycket speciell karisma:

- Om man nu varit på resande fot, gjort så många resor, varit på resande fot så stor del av tillvaron, är man då inte monogamt gift med sin kamera?

Nu är det ögonblick över. Möjligheten att ställa min fråga är förlorad. Min frågeställning har blivit hängande där outtalad och obesvarad.

Guds gudomliga finger pekar på dig så här till midsommarens högtid!!

Du skall icke leva i synd och dricka dig full 

 

Du må hellre hänge dig åt, att dansa kring den här uppresta (omdiskuterade) fallossymbolen, som är prydligt pyntad. Kvacka runt i den här obegripliga sången, som får varje utländsk turist att spärra upp ögonen och betvivla varje uns av genetiskt släktskap med det svenska folket: 

 

EJ svansar EJ svansar EJ öron hava de. Goackkackkack goackkackkack goackkackkackkaka...

 

 

Gunborg & Albin Wennström, det äldre paret som inte fick tillbringa sin sista tid tillsammans,

- den 19 juni 2012, kl 01:06

trots att de hade tillbringat hela livet tillsammans. De hade levt med varandra dygnet runt. Arbetat tillsammans och delat smått som stort genom ett helt långt liv.

Jag skrev om dem 2009, när jag hade min blogg i NSD. En blogg som nu är överförd och lever vidare i blogspot.

Tidningarna och även riksnyheterna berättade om Gunborg & Albin och även deras fall nådde Regeringskansliet. Men det hjälpte föga:

http://www.nsd.se/nyheter//artikel.aspx?articleid=4875397 Tillsammans byggde de upp företaget Malmfältens Gräv & Schakt med som mest 50 anställda.

- Vi jobbade tillsammans och sprängde 500 kilo dynamit i Malmberget när de två tornen byggdes. Vi har betalat skatt i den här kommunen och aldrig tagit ut en krona av kommunen, allt vi begär är att få vara tillsammans på ålderns höst, berättade Gunborg för NSD:s reporter.

http://www.nsd.se/nyheter//artikel.aspx?articleid=4946772
http://www.nsd.se/nyheter//artikel.aspx?articleid=5013055

Jag tvekar att skriva om det än en gång, eftersom Gunborg hastigt avlidit söndagen den 3 juni. Men så tänker jag på alla de telefonsamtal jag och Gunborg haft genom de här svåra åren hon haft. Då sorgen över hur den sista tiden med hennes älskade Albin blev och att hon inte var där när han somnade in. Det var en stor sorg hon ständigt bar med sig och genomlevde varje dag. Gunborgs längtan efter Albin fanns i varje samtal vi hade, även om vi dryftade annat och också skrattade en hel del under dessa samtal.

Gunborg hann dock glädjas åt att ingen fler i Sverige skulle behöva uppleva det hon och Albin fick göra, pga. tafflig hantering från kommunens sida. Hon kände att den kampen hade haft sitt pris. Men insåg att det som hade hänt henne och Albin hade fått det resultatet, att Sverige skulle bli en liten bättre plats för människorna, att få ett värdigt avslut i livets slutskede. Tanken är att den här lagändringen skall träda ikraft 1 juli, 2012. Utredningen gick under arbetsnamnet "Länge leve kärleken", en kartläggning om parboende i Sveriges kommuner.

Ett passande namn, när man tänker på Gunborg och Albin. Därför blir det ännu svårare att tänka på Gunborgs och Albins förtvivlan, att bli åtskilda i livets slutskede. De var en av många par, som drabbades av detta inhumana bemötande från samhällets sida.

Förtvivlad blir jag också, när jag tänker på att vissa människor fått betala ett orimligt högt pris, för det samhälle och maktstrukturer vi har. Oavsett hur de än har slitit för att bidra till samhällets nytta. Den här nyligen påstådda och saluförda flugan som "gruvmentaliteten", den är i själva verket ett allmänt och utbrett samhällsproblem, som växer och blir allt större. Sverige har blivit en parodi på sig självt. Så fort en brist åtgärdas har under tiden ännu fler problem och brister dykt upp och är ett fullbordat faktum.

Gunborg var min mammas barndomsvän. Det har känts gott att ha henne där. Fått förmånen att känna den värme och omsorg hon haft om mig och de mina i sina tankar.

Det är bara alla minnen och glädjen, som tar sig förbi de sista svåra åren. Naturligtvis går mina tankar till Gunborgs barn och barnbarn. Det har åter varit de kännbara förlusternas år i år. Plötsligt har döden gjort sin entré där jag minst har anat mig till det. Än mer medveten har jag blivit om livets skörhet och att ingen går att tas för givet.

Men kanske är det så, att mamma och Gunborg, nu åter där i sin himmel åker omkring med Gunborg bakom ratten. Mamma som njuter av Gunborgs trygga framfart genom naturen i Amazonen. Hon litade blint på Gunborgs körförmågor och njöt av deras bilturer på tu man hand. Mamma visste hur skickligt Gunborg också kunde ratta stora trailers och stora maskiner, det imponerade på oss alla.

Mamma och Gunborg skrattade mycket båda två, de två var levnadsglada själar. Kunde verkligen konsten att njuta av livets enkelhet. Det mamma bad Gunborg om 1968, när hon själv var döende, det löftet höll Gunborg. Något som man bara kan be en mycket nära vän om, i all sin enkelhet och storhet.
Kanske är det också så att morfar än en gång står där lutad mot räfsan och ser hur vägdammet virvlar upp i Lillbergsbacken. Han tar sig över håret och säger åter med leendet över hela ansiktet:

- Nu är flickorna på väg hem till Sammakko och Gunborg kör så det ryker.

Fria ord: "skolgång med morot och piska" på Tallbackaskolan i Malmberget.

- den 16 juni 2012, kl 08:10

Fria ord: Morot och piska ...

SKOLGÅNG med morot och piska? På den kommunala och skattebetalda Tallbackaskolan i Gällivare belönas elever med en ros vid skolavslutningen i kyrkan. Den får inte elever som beviljades en ledig dag på grund av avslutningen i kyrkan. Snacka om skolans likabehandling av alla elever som krackelerar och går isär mellan ord och handling. Snacka om att barnen känner sig mindre värda.

Ateistföräldrar
http://www.kuriren.nu/nyheter/default.aspx?articleid=6449793

***
Tyvärr fanns ingen kommentarsfunktion, så jag öppnar här upp för möjligheten att diskutera den framförda åsikten.

Själv har jag naturligtvis egna åsikter om innehållet i det skrivna "Fria ordet" från signaturen "Ateistföräldrar":

Har man som förälder valt bort skolavslutning, som skolan bestämt skall ske enligt gammal skoltradition dvs. i kyrkan. Då har man också som förälder tagit ett aktivt val för sitt barns räkning.

Rosen är i allra högsta grad förenad med kyrkan, som symbol. Därför kan jag inte förstå upprördheten över att inte avslutningsbefriade skolbarn har blivit tilldelad denna kyrkosymbol, som delats ut under kyrkans tak.

Man kan som bekant inte båda äta kakan och ha den kvar. Någonstans måste man trots allt vara medveten om, att man i egenskap av förälder, bär fullt ansvar över vilka val man träffar för sina barn. Men även eventuella konsekvenser som det kan få.

Mina föräldrar lämnade mig i fullständig frihet, att träffa mina egna val som vuxen och döpte mig endast. Jag valde själv och på eget initiativ, att gå till EFS som 7-åring. Jag vet att mina besök berodde på att där fanns missionärer, som berättade om Afrika och lärde oss afrikanska sånger och seder. Mitt intresse för andra människor och kulturer har alltid funnits där. Sedan missionärsbiten var avklarad saknades intresse för mig för vidare kontakt.
Själv valde jag bort både konfirmation och religion. Trots det har jag besökt kloster, olika former av kyrkobyggnader och andra rituella platser. Jag ser inget stridigt i det, eftersom jag accepterar allas enskilda val av olika religion, eller icke religion, avgudadyrkan, eller om man nu föredrar att tro på tomtar och troll etc.

Jag lämnade mina egna barn samma valfrihet. Alla tre avstod konfirmation och religion. Jag har varken avrått eller förordat, utan konkret berättat hur olika tänkandet och utövandet kan vara. Utan att förorda min egen passiva åsikt, innan de själva blev vuxna.

Jag besökte häromdagen en skolavslutning i en låg/mellanstadieskola där vi bor. Skolavslutningarna i den skolan kan av praktiska skäl inte kan hållas i kyrkan. Den kyrkan är för liten helt enkelt för att rymma så många klasser och anhöriga. Dessutom ligger kyrkan alltför långt ifrån skolan. Av dessa anledningar hålls skolavslutningarna i Idrottshallen. Men man sjöng som vanligt traditionsenligt psalmen: "Den blomstertid nu kommer", verserna 1 och 2. Något som jag till fullo alltid uppskattar lika mycket trots mitt val av icke religion. För mig är det en del av svensk skoltradition, varken mer eller mindre.

Barnen sjöng även Carl Mikael Bellmans "Fjäril vingad syns på Haga" också något ur den svenska sångtraditionsskatten. Liksom varje klass hade något eget inövat, att bjuda föräldrar och övriga anhöriga på.

Själv minns jag min egen skoltid. Det var alltid traditionsenlig skolavslutning i Malmbergets Allhelgonakyrka, som på den tiden fanns under adress Kaptensvägen. På den tiden var prästerskapet en mässande skara, som understundom hotade med svavel i helvetet för alla förtappade varelser.
Min syster läste till konfirmationen till skillnad från mig. Jag hade absolut inte något emot rektor Axel Franssons kristendomskunskaps timmar, där gamla testamentet avhandlades. För mig var det riktigt tänkvärda och moraliska berättelser. Något som jag kan tycka att skolan inte längre lämnar som värdemärke! Religion kan framföras på så många olika sätt. Jag anser att rektor Fransson klarade av den biten galant! Han fick fram budskapet, som trots allt handlar om sunda, goda levnadsregler.

Eftersom det var många klasser som skulle rymmas i Allhelgonakyrkan i Malmberget, fick olika klasser och skolor, olika tider i kyrkan. Efter det avtroppades det tillbaka till de olika klassrummen för att uppföra någon egen form av evenemang, som vi elever stod för. Starkast i mitt minne finns jag själv utklädd till en blomma av kräppapper. Inte den blomman jag helst själv ville vara, utan en annan. Tog jag nu någon skada av att inte få min egen vilja igenom. Nej, det hjälpte mig att inse, att det är långt ifrån alla gånger som livet bjuder på två "räkmackor" under vardera fotsula.

Jag tror på fullt allvar inte att barn blir sämre rustade inför vuxenlivet av att möta många olika sorters människor, hudfärger, olika traditioner och religioner. Förhoppningsvis skall det hjälpa dem att själva hitta sin egen väg genom livet, utan yttre påverkan. Jag tror att det är väldigt lätt att skapa fanatiker av endera slaget i annat fall.

Själv har jag haft förmånen att ha hunnit med att ha en egen småskoleklass, som är en grundläggande tid för vad barn formas till, som vuxen. Jag lade stor vikt vid att uppmärksamma alla traditioner, som vart och ett av barnen hade med sig genom sina föräldrar och hade även en öppen dialog med föräldrarna.

Det gick sålunda att förena både muslimer, kristna etc. med icke troende.

Det är många gånger inte lätt att alltid vara en bra förälder och förebild. Men med lite eftertanke, tror jag att vi kan befria våra älskade telningar från att bära våra egna ryggsäckar i livet alltför hög grad. Med lite eftertanke kan vi lämna våra barn till att bli det som de själva önskar vara.

Morgonkaffet sprutar som en fontän ur min mun...

den 15 juni 2012, kl 23:10

Omgivningen blir lätt kaffeprickig och jag håller på att få avsluta mina dagar helt oväntat.

Orsak?

Jag har läst följande annons i morgontidningen:

***

Den av alla
så älskade
N N
fyller 60 år den 18 juni och i anledning av detta är det öppet hus X-vägen xx, N-stad klockan 17.00-20.00.

Då jag redan har ett överskott av blomstervaser, chokladkartonger, vinflaskor, blomsterbuketter och löjliga prydnadsföremål anser jag - att om man vill överräcka en present som bevis på medlemskap i den stora skaran beundrare så är det endast följande ting jag önskar mig och gärna då begagnat, men i gott skick;

Märklintåg, s.k. Trinett med plattor, diskho och kylskåp, krokodilskor storlek 41, glasad altandörr med karm, räls och växlar till Märklin, flaggstång ca 10 meter hög modell av Checkertaxi, Armanikostym i storlek 50, badbalja i trä för 4 personer, Ronsontändare, kompakt kaffebryggare, som mal bönor, som nämnts, det är sådant jag önskar mig och gärna i begagnatform, men Du är välkommen utan det upprabblade men då UTAN något annat krimskrams, eljest någon egenpåhittad variant.

För att kunna dra kostnaden på denna annons vill jag nämna att jag och mina fem medarbetare är kopiöst bra på husfasadmålning med 10 års garanti och telefonnumret till X måleri är x-x.

Reflektanter som är i valet att uppvakta - eller ej - bör i vågskålen lägga in det faktum att detta kanske är sista chansen innan begravningen - då jag för övrigt inte önskar mig någonting.

***

Här kommer en "första förbandslåda" under ämnet "Gruvmentalitet".

- den 12 juni 2012, kl 11:45

Positiv "gruvarbetarmentalitet" det har alltid funnits i hela Sverige!

Men det krävs både förstånd, självdistans och eftertanke för att förstå "gruvmentalitetens" budskap.

När man fått upp nedanstående länk kan man klicka på "CC" nere i högra hörnet av videon för att se texten. Det är rätt bra att förstärka hörseluttrycken med det som ögat rent pedagogiskt hämtar in. Dvs. om man nu har förmånen i livet att ha tillgång till även dessa mänskliga förmågor.

Människor runt om i detta land är tålmodigheten själv och har alltid varit det. Den som påstår något annat är dystert påläst. Men den som kan sitt eget lands historia vet också riktigheten av mitt påstående. Ingen gillar att i ett redan alltför utsatt läge bli såld till, eller av, något "maktfolk", som dessutom talar över människornas huvuden:

- Så här skall ni ha det i 20-30 år till, eller tills färden till kyrkogården går av stapeln.

Inte heller att någon skyller sina egna "grodor" på andra. Det hela är mycket simpelt. Det gäller bara att *) "vara karl för sin hatt", oavsett om man är man eller kvinna.

Förnedrande kvinnosyn kan man få en förkortad svensk historia om. Om man läser den nyutkomna biografin "Ellen Key - en europeisk intellektuell", skriven av idéhistorikern Ronny Ambjörnsson.

Ellen Key är i allra högsta grad på väg tillbaka i samhällsdebatten, trots att hon en gång i tiden mer eller mindre fick gå i landsflykt. Samtida är hon och lika internationellt känd är hon också, som både Selma Lagerlöf och August Strindberg, ändå helt i skymundan och knappast föremål för några 100-års minnen.

Herrgårdsflickan Ellen Key som 1894 Första majtalade på Gärdet och krävde bättre villkor för arbetarna. Ellen Key som i allra högsta grad knyter an många områden. Bl.a. "Barnets århundrade" (utkom 1900) är den mest spridda i värden, som innehåller pedagogiska idéer, som man än idag kan hitta inom den svenska skolan, utan att hon någonsin fått cred för det. Med "Missbrukad kvinnokraft" (utkom 1896) förblev hon en dolk i ryggen på stora delar av kvinnorörelsen, eftersom hon menade, att kvinnorna hade viktigare uppgifter än att bara anamma områden och arbeten som dittills varit männens. Ellen Key varken duckade för något ämne, eller lämnade något ämne därhän. "Skönhet för alla" (utkom 1899) är fortfarande en auktoritet inom designområdet.

Ellen Keys storhet låg i att hon insåg, att individens frihet, men framför allt helheten, kropp och själ är lika värda hos både män och kvinnor.
Vi har massvis med riktigt gamla multinationella företag och företagshistoria i det här landet, som visar att främlingsfientlighet inte existerar, mer än i politiska och religiösa sammanhang.

Kan man sitt eget lands historia kan man inte heller gömma sig bakom egna misstag och fördärvliga uttalanden.

********
*) "vara karl för sin hatt" = klara sina åtaganden.

PS. Humor är alltför underskattat. Det är alls inte tokigt. Man kommer långt med den i alla möjliga tänkbara lägen, även när det är som allra sorgligast.
Överkursen består av följande text, vars ljud dessvärre inte gått att sopa fram på nätet, mer än i en kortversion. Ibland ligger det stora och smärtsamma sanningar i de allra enklaste budskap. Det krävs självinsikt och sunt förnuft, att förstå innebörden och vidden. Men framförallt respekt för vad som kan finnas i varje människas inre rum.

Där kan man inte sätta sig på egna höga hästar pga. en vidare insikt saknas:

http://www.hadebra.nu/euske/Texter/Hipphapp/Gropen.html
DS.