"Gruvarbetarmentaliteten" är kommunalrådet Tommy Nyströms förklaring att han sagt,

- den 9 juni 2012, kl 17:57

när tidningen felaktigt återgett det till "Gruvarbetarattityden". Oavsett vilket ord han nu sagt, eller menar så är i alla fall inte resten felciterat enligt honom själv. Konklusion: G-ordet skrämmer bort folk!

Inte för att jag hade någon lust, men eftersom nu uppmärksamheten gått varm om Tommy Nyströms påhopp, blev jag tvungen att lyssna mig genom eländet som hade sänts via radion:

http://195.196.138.128/Program/Webben/Radioprogram/Tommy%20Nystr%C3%B6m%2020120608.mp3

(Om ljudlänken inte funkar med ett klick på den. Kopiera den och klistra in den)

Jag hade väl önskat att "den socialdemokratiska Juholtaren", som kommunalrådet begagnat sig av, hade stannat härvid. Men icke sa Nicke. Det hela fortplantade sig till båda papperstidningarnas reportage.

Jag tänker på min mamma, som brukade säga: "Börja aldrig förklara något som redan gått åt skogen, det blir aldrig bättre, det blir bara ännu mer tilltrasslat."

Själv har jag aldrig någonsin, trots att jag är född i Malmberget och bott där i 40 år, aldrig aldrig aldrig hört talas om någon gruvarbetarmentalitet. För mig är människorna i min hembygd precis det som jag skrev i mitt förra blogginlägg. Något annat känner jag inte till. Människorna har överlag varit både modiga, starka personligheter och framförallt jordnära. Det tycker jag är bra egenskaper!

Härskartekniken med nedlåtande kvinnosyn behöver man sannerligen inte hänvisa till norra inlandet. Speciellt som det fortfarande är påbjudet, att lönediskriminera kvinnor i det här landet. Om inte det är en nedlåtande och allmänt vedertagen kvinnosyn så vet inte jag. Kvinnoförnedringen har jag nyss skrivit ett blogginlägg om här i NK.

Inte blir det hela heller så mycket lustigare av att Gällivare kommun fått pinsamma resultat i egenskap av arbetsgivare. Man skall som sagt var inte kacka i eget bo, om man vill förbli trovärdig.

PHEW, med tillägget PUST, URK, STÖN. - Den hänvisning som kommunalrådet har till tidningsbloggar gör, att jag i allra högsta grad känner mig utpekad. Eftersom han inte ens klargör om det är inläggen, eller själva bloggarna som är problemet, utan enbart vimsar på hit och dit i radion. Men med tanke på förtydligandet i papperstidningarna så måste man förstå, att han nog trots allt går till angrepp på tidningsbloggarna. Vilket inte blir så många kvar än Bror Wennström och jag själv att välja bland. Vi två har valt en öppenhet, trots att det knappast gagnat någon av oss på det personliga planet.

Med tanke på vilket personangrepp kommunalrådet Tommy Nyström själv presterat mot mig i FB:s gruppen "Vi som vill att LKAB löser in ALLT i Malmberget", känns det verkligen, som om han går över ån efter vatten ang. den nedlåtande kvinnosynen och attityden han själv så nogsamt påtalar i radioprogrammet och nu även i dagspressen.

Han försöker sig sedan på en abrovinsch om sitt pryande i kortvarubranschen där han träffat människor, som inte är från Gällivare kommun och som påtalat det hårda klimatet i tidningsbloggarna, som något specifikt för norrlandstidningarnas bloggar. Skall man häpna eller skall man häpna. 

Inte blir det så mycket bättre av att han drar in sitt eget bloggande och svävar ut. Det är nog inte bara Tommy Nyström som är dåligt uppdaterat hur det ser ut bland kommentarer oavsett i vilken landsända, som det än är fråga om. Här på NK har jag varit befriad från de hätska, personliga påhoppen bland inläggen. Däremot var det inte så i NSD, där t.o.m. en av dem utkristalliserade sig till en ren stalker, innan ödet slog ett slag till min favör.
Kan kommunalrådet Tommy Nyström inte stå på egna vuxna ben och valt det här yrket och positionen borde han tänka om. Dock är jag inte intresserad av att lägga någon målboll i någon nykläckt politisk drömmares, som nu uppenbarligen vädrat morgonluft och inte heller drar sig för att sätta partidolken i ryggen på kommunalrådet. Har man suttit så många år i LKAB:s styrelse och agerat nickerdocka, tycker jag att man förverkat sin position inom samhällets tjänst.

Vad kommunalrådet har haft för tidigare yrkessysselsättning, eller hans icke fullgjorda gymnasieskola är mig fullständigt egalt. I det fallet förstår jag inte kommunalrådets kverulans och utfall mot det utpekade tidningsbloggarna. Jag själv tycker att dylik retorik om "badkillen" är bortom gränsen för vad som är relevant. Men tydligen tycker kommunalrådet själv att häcklandet som flitigt används om min bloggkollega Bror Wennström (SKP) här på NK är ok, eftersom han inte ens nämner den. 


"Badkillesnacket" är lika skrattretande, som uttrycken med anspelning på Stalin och Brors folkskoleutbildning. Jag förstår inte ens vad det har att göra med Brors cancerbehandling eller vad som förekommer/förekommit på kommunalnivå. Har man som Bror suttit så länge inom politiken och varit en aktiv del av samhället, kan man sannerligen inte vara någon novis. Det påståendet talar mot bättre vetande och är enbart ett tydligt tecken på enfald av angriparna. Ideologiska synpunkter såväl socialdemokratiska som SKP:a avstår jag, eftersom jag anser att både politik och facket överlevt sig självt.
Det tillhör överhuvudtaget inte mina värderingsgrunder, eller livsfilosofi, eller livssyn, att sätta enbart högskoleutbildning, som det enda allena saliggörande. Min morfar hade inte gått många veckor i skolan. Men det är nog få skolade människor, som skulle ha slagit honom på den breda intelligensnivån. Han visste sånt som inte går att läsa sig till i en skolbänk.

Jag har mött tillräckligt många människor, som inte sitter inne med högskolemeriter och ändå är betydligt klokare än de som har professurer.
Personligen kan jag inse att min egen bredd och de personliga tillkortakommandena är det som utvecklat mig mest som människa. Det är inte de enkla räkmackeåken i livet, som man lär sig mest av. Det är de som beredde tufft motstånd och i en del fall en rejäl luftspark i solarplexus. Den som jobbar med människor och tror sig om att det är ett enkelt arbete, har många bakslag ännu att lära sig av.

Snarare är det så att jag personligen anser det vara väldigt viktigt, att den som sitter i en dylik position måste ha ett oerhört öppet sinne och breda erfarenheter. Framförallt har en krass och osminkad syn på sig själv. Den som för ett ögonblick tror sig om att kunna vara en tillgång som kommunalråd och samtidigt vara något av en soloåkare, eller någon som skall tillfredsställa alla mäktiga medspelare, har grundligt missbedömt komplexiteten av uppdraget. Den människan finns inte och är ännu inte uppfunnen.

De kunskaper som krävs för att ha en kommun, som skall rulla på framåt och inte baklänges, där är det många olika yrkeskategorier som måste bistå med. Det handlar helt enkelt om att ha en rejäl palett av duktiga medarbetare kring sig, som man också kan göra bruk av. Så fort det utkristalliserar sig en inre krets är loppet kört. Högt till tak är inte enbart en klyscha, eller uttrycket kaos är granne med Gud. De är realitet liksom en verklighet. På den punkten finns inga genvägar.

Det handlar sålunda om att kunna äga förmågan, att delegera, samordna, men samtidigt ha överblicken. En förutsättning för utveckling är att man måste vara öppen för "korsbefruktning". Det är i mötet med olika människor, olika yrkeskategorier, olika livsvillkor, som man verkligen utvecklas som människa, såväl i egenskap av kommun, eller företag. Den som tror något annat har fått det mesta om bakfoten.

Med tanke på det hyss-hyss som rått både inför de andra partierna i KF, men även inom de egna leden, finner jag det som högst osannolikt att det varit något av de ultimata förutsättningarna. Det har under den här resans gång varit mycket svårt att förstå, på vilken fot kommunalrådet Tommy Nyström egentligen önskat hoppa omkring på, eftersom det ena stunden låtit på ett sätt och i nästa tvärtemot. Det är svårt att uppfatta ljussignalen, när det visar både rött och grönt samtidigt. Hela den här s.k. samhällsomvandligen, som urartat i en samhällsfördrivning av dignitet, är ett mycket tungt vägande skäl till aktuell situation och däri är och förblir min kritik.

Stalkers, mordhot eller fruktansvärda verbala påhopp på privatpersonen är sannerligen inget som kommunalrådet ensam är drabbad av. Det är en del av det som man kan räkna med från mindre nogräknade personer, men det är sannerligen inget som är signifikativt för människorna i Gällivare kommun. Alltså går G-mentaliteten bort även i det fallet. Fråga Markus Birro, Kristina Lugn m.fl. offentliga personer vad de anser om den serverade och modifierade sanningen, som kommunalrådet försöker sig på. Jag är en none i dessa kretsar och jag kan ändå verkligen intyga, att hela den hopblandade kompotten existerar.

Sedan tycker jag att det är under all kritik, att som kommunalråd sitta i radion och svamla på om att "det finns företag som inte vill etablera sig i kommunen pga. attityderna" utan att tala om VILKA typer av företagare det kan ha rört sig om. I mina ögon är det en sandlådeargumentering man för, när man kastar ut sig något dylikt, sannolikt ämnat att freda sitt eget skinn över begången fadäs. Lika förvirrande blir även detta påstående, när han i några andetag bort flyter ut i den ruschen på etableringen det är bland nya företagare i kommunen. Man skall vara jädrans duktig på att förstå baklängesargumenteringarna, som kommunalrådet bjuder på i alltför rikliga mängder.

När man i egenskap av kommunalråd ensidigt ställer sig på LKAB:s sida. Hyllar okritiskt Landshövdingen, som suttit avlönad i LKAB:s styrelse, utan någon hänsyn till vad som drabbat ortsborna. Då känner jag att det är i det magstarkaste laget. Lägga upp ortsborna på ett bräde och inte bry sig om orimliga tidsfrister och på vilket sätt det drabbat enskilda människor, det är i mina ögon inte på långa vägar acceptabelt.

Likväl har kommunalrådet inte förstått, att det faktiskt varken är värdigt, eller ens möjligt, att det är några tidningsbloggar som skött hemliga förhandlingar med LKAB, eller gett kommunen en rejäl spark i avgrunden. Den hypotesen han nu försöker sig på, får mig att känna mig väldigt ambivalent åt det infantila påhoppet. Tveklöst gäller gamla sanningar än: den som inget har att dölja, har inget heller att frukta. Men när det börjar viftas på i bästa väderkvarnstil efter varje litet halmstrå, att rättfärdiga sig själv och de grodor som halkat ur munnen. Då blir det betänkligt. Det kanske är hög tid för lite semester, eftertanke, ladda om batterierna och se den osminkade verklighetens krasshet och analysera vari den härrör sig. Det gäller inte enbart kommunalrådet, utan samtliga politiker som anammat avtalet. Extra hårresande är de tidsfrister, som bolaget genomdrivit.

Sedan må mitt ställningstagande, eller analys gå att hänföra till ”G-mentaliteten” eller inte. Men även om kommunalrådet Tommy Nyström inte är inföding och till skillnad från mig inte heller kan inräknas bland de som besitter G-mentaliteten. Känner jag, att steget mellan honom och mig i det fallet blir dött lopp på finkulturens gällande uttrycksformer.

Jag skall bära den enfaldiga foderlucksklyschan och negativa omdömen med både stolthet och jämnmod. Jag gör det därför att jag alltid har haft svårt för både politiska och religiösa övertoner. Speciellt när det är frälsaren som kräver respekt trots att respekt är något man visar, inte något man får. Jag blir också vankelmodig värre när jag tänker på alla de utsattas ord och blickar, som jag nästan inte orkar möta längre. De har blivit allt fler. Fallskärmarna, bonusarna och makten för de giriga och inkompetenta är fortfarande lika väl utvecklade, som lönerna och livsvillkoren är urusla för dem som gör mest nytta för samhällets bevarande.

Den där "solidaritetstanken" har blivit något, som man bara dammar av vart fjärde år inom vissa kretsar. Jag undrar var man kan hänföra och vad man kan kalla den mentaliteten...

Nationaldagen idag, fastän i mina tankar heter den ännu Svenska Flaggans Dag

Jag trodde nog att jag hade nött pall färdigt på barnidrottsevenemang, men då trodde jag fel.  Jag hade glömt det där lilla, att av barn blir/uppstår det nya barn.

9-åringen spelade fotbollsturnering i + 15 grader och en jädrans snålblåst. Ett stort mörkt moln vägrade att flytta på sig och de få sekunder som solen sprack igenom, blev man hastigt upptinad. Men så drev molntäcket ihop sig igen och då var det lika eländigt. Snacka om att frysa häcken av sig! 

Som tur var hittade jag ett par kvarglömda fingervantar i capefickan, i annat fall hade nog fingrarna klirrat runt som istappar.

"Hushänget" gjorde sig en snabbtur hem för att hämta upp en brassestol till sig. Själv satt jag parkerad på min superlätta regissörsstol, med kryckorna korslagda över stjälkarna. Utan den stolen är en fotbollsturnering inte att tänka på i mitt fall. 

Jag måste säga att "hushänget" skötte sig riktigt fint, därför att när han kom tillbaka hade han inte bara brassestolen, utan även tre ullfiltar, en termos kaffe och kaffemuggar med sig! 

Gissa om jag och yngste sonen hade hela tandraderna synliga, vid det trollerinumret. Vi hade just precis innan han dök upp konstaterat, att vi antagligen skulle frysa ihjäl. Båda iklädda 3/4 byxor! Smart val av klädsel mao.

Jo, jo äpplet faller inte så långt från trädet. Men bara i det fallet beträffande klädvalet.

Herre Gud, vad yngste sonen satt och hojtade till sonens fotbollslag:

- På bollen! Passa! Var inte rädd för bollen, på den! Bryt igenom! Det är bra!

Jag bara stirrade på honom och sa:

- Herre Gud, vad du går an. Så där gjorde jag aldrig när du idrottade. Jag satt helt tyst och möjligen utstötte jag något tyst ljud för mig själv.

"Hushänget" och sonen bara flinade och påstod att ungarna behövde peppning.

- Det är det som de har idrottsledaren till, svarade jag.

Frusna var dock inte fotbollslirarna, de var svettiga och rödrosiga med sina medaljer runt halsen. 

Nog värmer det allt hjärtat, att se gemenskapen som de har:

Men de där planerna att åka in på något Nationaldagsfirande, det avstod vi från. Vi hade frusit nog för idag. Det fick räcka med att fasadflaggan viftade på från ena pergolastolpen.

"Gruvarbetarattityden som skrämmer bort folk!"

- den 6 juni 2012, kl 00:26

Det tål att tänka på vem som kommunalrådet egentligen menar, när han slänger ur sig detta påstående.

Ett är helt säkert. Inte kan han mena gruvarbetarna och alla de andra som byggde upp Malmberget, Dennewitz, Tingvallskulle, Robsam, Koskullskulle, Gällivare och hela Gällivare kommun.

Gruvarbetarna som såg till att malmen kom ur berget, under fruktansvärda arbetsförhållanden. Såg till att hela gruvverksamheten fortsatte, trots att de ena gruvpamparna efter de andra avlöste varandra. En gång i tiden fanns i vart fall någon form av symbios mellan ortsbefolkning och gruvföretaget. Nu handlar det hela enbart om vinster och profit sedan lång tid tillbaka och till vilket mänskligt pris som helst.

Det är verkligen obetänksamt, att kasta ur sig något så enfaldigt dumt, som att det är gruvarbetarattityden som är problemet. En ursäkt är verkligen på sin plats.

Detta samhälle som har byggts upp med oändliga umbäranden och under lång tid. Under hela min tid i folkskolan fanns i varje klass, någon elev/ett barn som hade förlorat sin pappa i gruvan. Det ingick i samhällsbilden, när jag växte upp.

Alla de här människorna som trodde på framtiden och ville göra den till en medmänsklig boning för människorna, var de som formade hela samhället. Det var dessa människor som fick hela Malmbergets municipalsamhälle, att bli ett blomstrande kulturliv, med affärsverksamheter i precis varje kvarter.

Folkbildningen fick en given plats i samhället. Liksom skolor, vård och omsorg var en naturlig sak, att förse människorna med. Friluftsliv och idrott var också givna inslag, liksom allt annat som mer eller mindre sedan dess gått förlorat pga. gruvans ensidiga utbredning, utan att bolaget ersatt det man tagit bort, eller lagt under sig.

Befolkningsfördrivningens siffror talar sitt tydliga språk.

Idag finns all anledning att skärskåda vem det är som står för fördrivningen av människorna och de dåliga attityderna, som skrämmer bort folk. VEM är det som sakta men säkert har monterat ner hela samhället, gjort det till ett avgrundshål, som alltmer breder ut sig och där mänskliga fötter aldrig mer kommer att kunna beträda marken.

Malmberget är bara en i mängden. Försvunna är redan Tingvallskulle, Dennewitz, Robsam. Malmberget är sedan länge redan döende och lika ohjälpligt bortom all räddning, liksom de samhällen som gick före Malmberget. Idag är LKAB Malmberget Sveriges i särklass största miljöbov, som toppar utsläppslistan av miljögifter. Bolaget tar vad de vill ha och i den takt de själva tycker sig att det skall ske, oavsett att de förött boedemiljön för de som mot sin vilja tvingas kvar. Man är fråntagen rätten att själv bestämma om man anser att det är en värdig boendemiljö. Det hela är helt absurt, därför att resten som LKAB inte vill ha kommer de att lämna därhän. De människorna kommer att lämnas åt sitt öde.

Lyssna till piedestalfolket, som de själva nu också har utnämnt sig till och sedan på några av de boende och drabbade i Malmberget i den bifogade länken. Känner du som jag, att det är något, som inte går ihop. Något som haltar och inte är i takt med sanningen, över vem det är som blivit problemet i Malmberget och som skrämmer bort folk.

LKAB påstår att det inte funnits någon detaljplan i Malmberget. Medan jag är väldigt säker på att jag t.o.m. läst, när detaljplan för Malmbergets municipalsamhälle fastställdes. Skulle emellertid den uppgiften från LKAB vara riktig och min felaktig. Skulle det betyda att jag som ägare av mark i Malmberget, inte behöver bry mig om att söka bygglov för det jag gör på min mark. Vilket naturligtvis får mig att sväva ut i vilda fantasier. Tänk om jag skulle bygga ett 8 meter högt torn, utan att ansöka om byggnadslov. Där kunde jag sitta och kika ut över förödelsen i Malmberget. WOW...Jag förstår verkligen att man lätt kan bli maktberusad.

Bolaget ägnar sig åt att saluföra, att det är ett naturligt resultat av gruvbrytningen, att gruvbrytningen tar ifrån folk boenden och livsvillkor. Vad de glömmer bort hela tiden i denna hjärntvätt, som tycks funka alldeles utmärkt på den icke observante är att det är på sin plats, att ersätta det man lägger beslag på. Mina grannar skulle nog bli rätt så sura om jag anekterade deras boende, så där rakt av, utan att betala för mig. Men med det statligt ägda LKAB skall det tydligen fungera. Opponerar någon sig utses de snarast möjligt av mobben, som "gnällare". Men ursäkta hur står det till där under hatten, med ett sådant resonemang? 

(Inslag från Nord-Nytt som inte gått att föra över från NK-bloggen).

Men att LKAB anser sig vara självutnämnda härskare och äger alla som bor i Malmberget och Gällivare kommun, det inser man rätt snabbt. Sedan att det är de som håller i taktpinnen hur samhället skall se ut, det råder det ingen som helst tveksamheter om längre. Så piedestalfolket må ursäkta, men de är bara en parentes för hela härskarfolket LKAB. Liksom tillsynsmyndigheten och MoB, som blir avfärdade som några oönskade byrackor, när de vill veta vad det är som dammar över människorna, som lessnat på att översköljas av bolagets damm. Vad dammet innehåller, det redovisas inte heller av bolaget.

Vad härskarfolkets intentioner är, kan inte ens den blinde längre blunda för. LKAB säger i klartext: Vi kan inte ha en mixad zon! Vi betyder att det är LKAB, som dikterar hur bebyggelsen skall se ut. De boende i kommunen är de som får betala förödelsens konsekvenser, eftersom piedestalfolket inte haft något att sätta emot. LKAB är de som skall tala om vilka som skall tvingas kvar, eller som i annat fall bara har en enda utväg kvar, som så många redan fått välja: att bli fördrivna av bolagets verksamhet. Tung industri och bostadsbebyggelse går inte ihop, har forskarna och Boverket sedan länge slagit fast. Inte något som bolaget reagerat över, eller är speciellt brydd över. De har egna lagar.

 http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/artikel.aspx?ArticleId=4888068#fank4888374

Härska genom att söndra heter den här välkända metoden. Den får som konsekvens, att det är så man gör sig av med det som är ett streck i den egna räkningen. Bolaget pekar hela tiden med hela handen och sätter ortsbefolkningen på plats i hundgården! Samtidigt som bolaget sopat banan inför framtiden. Det man inte vill ha, det lämnas åt sitt öde.

Nu kanske du är en lika obstinat och förhatlig typ, som jag är och undrar: Men hur i helsefyr gick det till, när det var LKAB som började fastställa egna detaljplaner, ta kommandot över människors levnadsvillkor och hela kommunens väl och ve?

Tror man nu, att nu kan det inte bli snurrigare än så. Då tror man fel. Fel! FEL!

http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleID=6953917#forum

NU är det helt plötsligt: "Gruvarbetarattityden som skrämmer bort folk!"

Piedestalfolket har nu äntligen förstått, att hela kommunen håller på att försvinna/gå under! Men ännu är det tydligen en bra bit kvar att inse varför. Så till dess så får vi andra bära det oket, som Oscar Wilde, gav uttryck för: "A dreamer is one who can find his way by moonlight, and his punishment is that he sees the dawn before the rest of the world".

Men man kan inte göra det så enkelt för sig, som att skylla på någon "badkille med visioner". Därför att den här baklängessagan tog sin början långt dessförinnan:

http://www.youtube.com/watch?v=odul5lX0TcA 

Röstar det gör varje människa på eget ansvar!

Det känns som om det kommer att dröja en stund till, innan tankarna har landat. Trots att det redan börjat bli uppenbart vad som kommer att bli, eftersom nedskärningarna börjat bli ett faktum. Det blir den konsekvensen när man varit alltför underdånig och villig till underkastelse. Men också skänkt bort alltför mycket av kommunalägt till bolaget, som går att skänka bort, inkl. mineralersättningar.

Det ena efter det andra uppdagas och när det framkommit, att man från kommunalt håll inte ens längre driver in det som är fakturerat, inser man att det finns mer än en dold agenda. Det hela börjar bli rätt så svårtuggat, eftersom det är så mycket som ingår i den blaffiga tuggan.

Hade det här inte varit så allvarligt hade jag nog betraktat det hela som en saga, som någon berättat för mig.

Själv hade jag önskat vara Rödluvan i den. Saft och kakor i korg och solsken i blick, tycker jag verkar lite mer oförargligt att bjuda på. Eftersom jag inte har med saken att göra, så något smarthuvud på piedestal uttryckte det. Tänk på det, nästa gång ni skänker pengar till något välgörande ändamål, eller till U-länderna: Ni skall BO där om ni är berörda. I annat fall kan ni knäppa ihop börsen igen och ruska på axlarna och tänka: "Det angår ju inte mig, jag är inte drabbad!" alternativt: "Jag bor ju inte där så vad rör det mig, att dem jag är förbunden till har det eländigt!"

Så nu undrar jag. Är det inte dags att vakna? Spotta gemensamt i händerna och ro det här iland, även om skutan kantrar åt alla möjliga håll och hamnat helt ut kurs. Man kommer inte så långt med att försöka dränka någon verbalt i badbassänger, någon som dessutom bara varit en liten bricka i ett stort fult spel, som heter "Härskarna LKAB – statens eget bolag".

Kom också ihåg att just "gruvarbetarattityden" blev skillnaden, som gjorde att utvecklingen gick framåt. Trots att strejken formellt sett var olaglig, samlades sex miljoner kronor spontant in av allmänheten runt om i landet till gruvarbetarnas stöd. Det var mycket pengar på den tiden. Nu menar jag inte att man skall förvänta sig insamlade pengar, men ett stöd och krav om förändring är gott nog. Jag tror inte att svenska folket skulle ge nådastöten nu heller åt de utsatta. Med dagens kommunikationsmöjligheter är det dessutom ingen omöjlighet att genomföra. Det är bara i princip två knapptryckningar bort.

Jag kan inte låta bli att tänka på vad Harry Isaksson sa efter gruvarbetarstrejken:

Bolagsgubbarna är som gökungar – vi matar dem. De är inträngare och puffar vi dem ur boet klarar de sig inte.

(För dem som nu undrar vart mitt första inlägg försvann, vill jag bara tala om att det här blev en betydligt sämre upplaga pga. att den tycktes ha blivit dubbelt införd. Men så var inte fallet. När jag tog bort den ena, så försvann precis alltihop och någon förlaga fanns då ej längre kvar i mitt USB-minne. Den hade jag hunnit radera!)

De här elitmänniskorna får mig att bli odräglig inombords.

Idag hände det igen. Men jag undrar om detta trots allt inte tog alla tidigare rekord i mysko simstil. 

Jag tog min vanliga dryga en timmas simtur. Det är väl inga 24,23 på 50 meter direkt. Men jag harvar på. Har inte speciellt bråttom att komma fram, eftersom jag simmar, runt, runt, runt, runt...

Förhållandevis många män är det som skall visa sig på styva linan. En del drunknar nästan bara för att simma förbi mig. Men jag tänker bara:

"Jojo, knô dig du bara, du är ändå ner för räkning innan jag ens har simmat halva tiden av vad jag har tänkt mig".

Jag har upptäckt att jag börjar bli otäckt segerviss och odräglig i mina tankar. Det står liksom på något sätt en osynlig stämpel i pannan på dem, att de inte kommer att orka brassa på till slutet. Utan kommer att bli bara ännu en till på "slaka linan". 

Dessutom har de en förmåga att slinka upp ur bassängen med svansen mellan benen, ungefär som en dränkt katt. Det är inte alls samma "här kommer jag flô på dig kärring-stil", som de har när de dyker ner i bassängen. De dyker ner så nära mig och så provokativt, att jag nästan håller på att drunkna av svallvågorna. Men när de lämnar bassängen är de lagom tuffa. Då är det  nästan så de ålar sig upp för trappan för att om möjligt avtroppa obemärkt. Macho-egot har väl fått sig en rejäl knäck, av en gråhårig kärrrrrring!


Heliga moder!

Jag ler inombords och känner mig lite som Esther Williams, där nere i plurret där jag bara lugnt simmar vidare, när jag ser att de inte känner sig lika strong, som när de dykt i och antagligen tänkt:

"Flô dig, din gråhåriga kärring!" 

Jag känner att jag nästan har ett sadistiskt småflin på läpparna och inne i huvudet har tankarna satts på samma repeat: "haha... jag slår dig ändå med hästlängder din fjant!"

Värre är det när jag själv skall uppför bassängtrappan. Då är det till att vrålhålla i räcket som gäller och stegen är stapplande, som om det är de absolut sista stegen i det här 600-åriga livet!


Då rinner mitt segervissa lika lätt som vattnet rinner av mig och lämnar stora pölar efter mig.


Snubben idag, den tredje av dem som tydligen tyckte att jag var en lort i bassängen, som borde forslas bort. Han hade den märkligaste simstil jag någonsin sett. Det är nästan synd att det inte går att kika in i mitt öra, för att se hur det såg ut. Jag kan se det inför mig, när jag nu skriver om det.


Han hade någon konstig variant av fjärilsim, som var en korsning mellan forsande u-båt i undervattensläge och en valross, som fnyser så det stänker om det hela. Det bara ekade mellan kakelväggarna, när ha frustande tog sig fram och i all hast upp till ytan. 


En bassänglängd och vi trodde nog alla, att vi skulle behöva ingripa med Lung- och hjärträddning på stört!

Han avverkade tre längder, innan han fullkomligen kröp uppför bassängtrappan. Sedan satt han som en krökt märla över stolen och stånkade och stönade, så t.o.m. TT-hörnan med senaste nytt från gårdagens byta-karl-festligheter tystnade och stirrade undrande om de skulle bli tvungna att ingripa. Det lät ungefär som om någon hade slitit respiratorslangen av honom.

Sedan satt han och stirrade på mig, innan han efter en halvtimma avvek, med en mörk blick. Gråhåriga tanter kan tydligen utmana egot från bassängen där de bara fortsätter att simma på, ungefär som en Duracellkanin, helt obekymrad.

 
Bilden är lånad av Biggan http://bigganed.blogspot.se/ med hennes tillstånd. Hon är den flinkaste och mest avundsvärda kortmakerskan jag känner till. Ibland önskar jag att jag hade en gnutta av hennes energi och hittapåförmåga.

Har kvinnor rätt att säga NEJ - förfoga över sina egna liv?

- den 2 juni 2012, kl 10:43

Det har de inte.

I alla fall inte om man lyssnat till vad som sägs i våra rättssalar landet runt.
Där går man fortfarande grundligt igenom offrens sexvanor, vilken klädsel, berusad, icke berusad, tillräckligt mycket motstånd etc. etc. Det spelar liksom ingen roll hur det är med den saken. Det är kvinnan som felat. Inte ens i mordrättegångar, där offret varit kvinna går man in på vad förövaren har för genusperspektiv.

Speciellt i minnet har jag en brottsmålsadvokat med stjärnstatus inom de kriminellas värld, som på fullt allvar undrade, om offret trots allt inte njöt av att bli våldtagen i flera timmar. Inte bara genom penetrering utan fått t.o.m. en flaska och andra ting uppstuckna i slidan. Det var en förnyad undran från den manliga advokaten om det inte var pga. lusten hon skrikit högt i flera timmar.

Ett annat scenario: En kvinna som blir misshandlad, eller våldtagen av den hon har en relation till. Acceptabelt? Ja, i alla fall om man ser till vad det leder till. Samhället i stort sitter med armarna i kors, även om det finns barn, som också befinner sig inom samma familj. Det räknas liksom inte, eftersom psykisk barnmisshandel ingalunda heller räknas.

Uti i övriga världen är det inte ett dyft bättre. Där är det ännu värre http://sv.wikipedia.org/wiki/Waris_Dirie Här är Waris Dirie, som satt den undantryckta kvinnan på världskartan, ända upp i FN. Ändå är det lång väg kvar att vandra t.o.m. i det svenska samhället.

Nu är det inte så att jag är så enfaldig, att jag inte vet att det finns massor av kvinnor, som både älskar att slåss, skapa intriger, undandra barnen från barnafadern, hota med repressalier om inte den egna viljan kan drivas igenom etc. Men det är inte dessa jag skriver om nu. Inte om de mänskliga männen heller.

Hur många kvinnor är det inte som till dags dato fått höra, i alla tänkbara situationer, att man är en "jävla fitta" för att man inte ställer upp på första bäst invit av i princip vilken karl som helst och i princip vilken situation som helst. På något sätt så förväntas man vara ett objekt i många mäns ögon. Någon som är ett lealöst kolli, som man kan förflytta och placera var som helst och i vilka positioner som helst och i princip i vilka sammanhang som helst.

Min dotter skickade mig en länk till en blogg i Dagens Nyheter, http://www.dn.se/blogg/pa-stan/2012/06/01/hanna-men-om-man-nu-hagaktningsfullt-skiter-i-herrn-day/comment-page-2/#comments som var på något sätt ett genusperspektiv, som inte är helt obekant. I alla fall inte när man som jag har hunnit bli en halvt "Jurassic Park" historia och fyllt kvoten kvinnligt kontra manligt i avigsidor. Kommentarsfältet var tämligen intressant, eller skall man egentligen tycka att det var rätt skrämmande…

Hjärtehjälpen - hjälp oss att hjäpa!

stod det på lappen, som "hushänget" kom intravandes med i ena handen. Det var en man som hade stuckit den i handen på honom, när han stått ute i trädgården och rensat ogräs.

"Hushänget" hade ena ögonbrynet så där välbekant höjt. Vilket i klartext betyder att han inte gillar det som pågår. Han stegade raka vägen in i arbetsrummet, knäppte på datorn och kunde bara konstatera det han redan visste.

V A R N I N G  - för oseriöst företag!

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.285848-svartlistad-organisation-samlar-in-klader

Ett företag som bara skriver att "den här insamlingen stödjer olika forskningsfonder" utan vidare hänvisning till en enda fond, där det skulle ha skänkts pengar till, låter lurigt värre. Inte heller har ett 90-konto. Har tvivelaktig redovisning och underkänd deklaration, då blir det inte ens i närheten av 10-i-topp-listan. Driver de dessutom second-handbutiker i både Ystad och Trelleborg är det än mer tvivelaktigt ändamål. 

- Man borde passa på att göra sig av med brännbart, som skall till återvinningsstationen. Ett lager med kläder överst i plastsäcken och resten brännbart skärp borde bli en varning, tyckte han. 

Jag röstade med fötterna och återgick till att läska mig med den lilla påsen chokladpralinerna jag fått, därför att jag har namnsdag idag. 

- Va, sa dottern, har du namnsdag idag. Är det Alla Helgons Dag idag? undrade hon lite förvirrat.

- Tok heller svarade jag, den namnsdagen infaller inte förrän i november.

Men pralinerna och en knippe röda rosor från "hushänget" gick hem. Dessutom står han som bäst och skramlar runt i grytorna ute i köket. Av visslingen att döma går det bra...

Det onda tillhör inte sagan.

- den 1 juni 2012, kl 13:42

Aldrig blir det så uppenbart, som när man ställer sig upp mot den mänskliga karaktärens mörka sidor. Ständigt uppstår frågor om var man bör väcka förståelse och var det måste sättas gränser.

Idag är det mörka en sådan aktuell verklighet, att inte ens den mest blåögda kan blunda för det. Ändå är det just det valet som många gör.

OM det låter deprimerande?

Ja, det är rätt deprimerande, att betrakta människor.

Enbart ett stilla betraktande av ett foto av en älskad person, kan visa upp de allra mörkaste sidor av människans karaktär och vilja. Viljan att ständigt kasta sig in i grupptryckets girighet. Till vilket pris som helst. Även om man trampar rakt över döda. Allt kan förringas, skadas, såras och förpassas till ytterlighetens marker. Inget är längre heligt i jakten på att visa sig duktig. Höra till den stora massans förljugna präktighet.

Det är också därför jag blir så innerligt glad, när jag träffar reflekterande människor. Reflekterande människor, som inte går i det allmänna grupptryckets band. Utan har en egen tanke, om vad moral är i praktiken. Ger sig tid att tänka efter. Har modet att möta verkligheten som den är.

Man kan undra vad det är, som driver människor att till varje pris skriva om verkligheten. Blunda in till det yttersta. Bara inte verkligheten blir uppenbar.
Står man inte ut med sig själv och sina tillkortakommanden? Mänsklighetens tillkortakommanden, fel och brister?

Man kan vara en alldeles utmärkt människa, även om man inte skaffat sig det här skyddande höljet av människor, som beter sig likt rovdjur och som jagar i grupp.

Vad skall hända med alla dessa människor, som till varje pris blundar för verkligheten och därför inte heller förstår, att all verklig förändring börjar i det egna jaget.

Ibland händer det att jag blir riktigt förvånad.

- den 31 maj 2012, kl 02:37

Jag tycker att mycket av det som Trafikverket har stått för de sista årtiondena, har blivit alldeles uppåt väggarna galet.

Hur de än bygger om, så verkar det bara bli alltmer rejäla hål i vägarna och en allt större oreda. Då skall vi inte ens tala om tågtrafiken, eller alla de här svindyra lösningarna de gjort med vägomdragningar, vajerräcken, tunnlar och broar, som dessvärre inte blivit till det bättre. Snarare tvärtom, de har oftast bara flyttat på problemen.

Trafikverket har blivit riktigt duktiga på att sila mygg och svälja kameler ur miljösynpunkt. De vill att vi vanliga dödliga skall ägna oss åt fotvandring, eller cykla dit vi skall. Trots att vi betalar alltmer pengar till detta ändamål och sponsrar i allt högre grad de affärsdrivande företagen, såväl inom landet som utrikes, som rullar omkring på våra vägar.

Långtradar- och den tunga trafiken ökar hela tiden och innebär enorma belastningar på vårt vägnät och miljön. Under vintern snurrar dessa dödspiloter dessutom omkring med blankslitna sommardäck i sina tunga mordredskap. Istället för att man förpassar dessa till tåg/godstrafik, som trots allt måste blir betydligt billigare och miljövänligare i det långa loppet.

Trafikverket har ännu inte förstått att järnvägar i stora delar av Europa är välutvecklade. Valmöjligheterna är dessutom många, det finns snabbtåg och lokaltåg att välja mellan. Det går tåg i stort sett mellan varje litet samhälle. Billigt är det också i jämförelse med svenska tågbiljetter.

Inte så lite häpen blev jag häromdagen, när jag insåg att Trafikverket nu hittat sitt verkliga kall, som de är bättre på än självaste skvallerpressen.
Men hur i hela fridens dar´ kunde Trafikverket veta, att Åsa & Tom separerat och gått skilda vägar?

Jag inser att mina och gammelfarmors promenader på Kyrkogården i Malmberget,

- den 27 maj 2012, kl 12:34

var så före sin tid, att vi nog inte riktigt förstod oss på det.

Vid frukosten ute på däcket imorse, läste jag i tidningen om ett lokalt hembygdsgille, som bjuder in på guidad vandring på kyrkogården. Det står specificerat om kyrkan och själva kyrkogården, där spännande levnadsöden berättas om de som befolkade trakten förr i tiden.

I en Facebook-grupp, "BILDER från Gällivare/Malmberget", som fd. Gällivaregrabben, tillika popsnöret Håkan Målle Vestling (tidigare Nilsson) startade, brukar spontant historik uppstå kring bilderna. Bilderna som FB-gruppen själva får sätta in i olika kategorier. T.ex. personbilder, bilder på byggnader, vyer från Dennewitz, Gällivare, Malmberget etc. Många är de små bildgåtor, som pusslats ihop. Något att minns om något här och någon, annat om något där. Det är också någon form av levande historia.

Idag så här på Mors Dag, Día de la Madre, sänder jag inte bara min egen mamma en djup och innerlig tanke, utan även gammelfarmor. De och alla mödrar som inte längre är, men som lämnat outplånliga spår efter sig i våra liv.

Varje år brukade jag boka in en gammelfarmor-dag på Kyrkogården i Malmberget. Allt annat avbokades den dagen.

Förutom att vi besökte graven hon ville besöka på ett mycket speciellt sätt, vandrade vi kyrkogården upp och ner. Hon stannade till vid var och varannan gravsten och berättade om de, som nu vilade i graven. Hon berättade om de olika livsöden och i de allra flesta fall av vilken anledning de hamnat på kyrkogården. Men oftast i vilket hus de bott, vilka de olika släktskapsbanden var till de nu ännu levande och historierna svävade ut till egna små historieböcker. Det var en historisk vandring om bygden, dess innevånare, livsöden, livsvillkor. Kort sagt: levande gräv-där-du-står-historia.

Jag inser så här, med handen i backspegeln, hur mycket mina tidiga kontakter med äldre människor haft för betydelse i mitt liv. De har haft tid att berätta. De har haft tid att återge historiens vindslag vidare. Samtidigt som jag inser, hur lite jag ställt frågorna medan jag kunde göra det! Så liten framtidsinsikt jag själv har haft, trots denna tidiga lyssnarbegåvning.

Jag inser också, att jag alltid haft detta lyssnar-öra, men också hur viktig den förmågan har varit. Kanske är det därför som mina besök nere i tingsrätten arkiv, bland gamla bouppteckningar och rättegångsprotokoll, gett så mycket mer insikt än, att bara komplettera ett pågående ärende.

Man kan utläsa mycket om människors liv och livsbetingelser, enbart genom att läsa innehållet i en gammal bouppteckning:

En gungstol 3:-, en spegelbyrå 10:-, en kaffepanna i koppar 2:-, 6 silverskedar 2:-, Katekesen 50 öre... Boets värde. Si och så många barn. Hustrun, eller mannen tidigare avliden. Ingående i den eller den bouppteckningens dödsbodelägare.

Snabbt har kunnat inses hur familjer slagits itu av dödens obarmhärtighet. Barn som har tagits om hand av någon släkting, bekant till familjen. Efternamn som bara har antagits rakt av, utan den formella pappersexercisen: Johansson, som egentligen heter Karlsson etc. men skriver sig som Johansson, därför att det har botts hos Johanssons sedan tidiga barnaår.

Långt från barnavårdsnämnders långa och i alltför många fall livsförspillande ageranden. Många trasiga själar, redan som barn. Barn som aldrig fått någon trygghet och omsorg. Barn som själva bär på detta svarta tomrum. Barn som sedan länge är vuxna, där ingen ser eller anar sig till det som skaver ännu inombords.

Själv hade gammelfarmor en rätt, med den tidens mått mätt, inte helt ovanlig livshistoria. Hon hade som ung kommit till sin avlidna kusins änkeman, där det fanns barn som ännu inte var vuxna och som var i behov av kvinnlig omsorg. Eftersom mannen stod där ensam med en barnaskara, som hade mist sin egen mamma, genom dennas alltför tidiga frånfälle. Den minsta av barnen var endast 2 år gammal. Med tiden hade väl tycke uppstått och de tu hade gift sig och själva fått ett gemensamt barn. Gammelfarmors kärlek till alla barnen och omsorgen om dem gick det inte att ta miste på.

På hemvägen från kyrkogården gick vi ofta förbi det hus på Österlånggatan där de hade bott. Där allt en gång i tiden hade tagit sin början. Hon berättade med saknad i rösten om hur mycket familjen, huset och trädgården hade betytt för henne. Men även om allt slit som hade funnits med på vägen. - Det här var långt före dagens slit och slängsamhälle. - Hon bodde själv i en insatslägenhet på Gunillagatan, där de hade dragit sig tillbaka, så där på ålderdomens tröskel. Där hade hon nu själv även fått konstatera livets egen lag: att all sorg föds ur kärlek. Hon hade själv blivit änka.

Nedpackad i en kartong, finns ännu gammelfarmors förlovningsklänning väl bevarad i min vård. En klänning som hon själv hade sytt upp. Säkerligen hade någon modetidning från yttervärlden varit förlagan. Varje trädd knapp, varje söm bär spår av nål och tråd. Trots det inser man inte vid en första anblick, att inte ens en symaskin har varit i närhet i klänningens tillblivelse. Vem vet, vem som den klänningen skall givas vidare till. Någon som kan vårda den och förstå dess historiska värde, någon som vill ta till sig den ursprungliga ägarinnans liv. Än så länge avvaktar den rätt tidpunkt, rätt person. Trygg i mitt förvar, undan nutidens förgänglighetsmönster.

Gammelfarmor och Hilding Ollikainen, fyllde på många bitar av den historia, som löper parallellt med min egen. Gammelfarmors man, den samhällshistoriske F O W Pettersson, hann jag själv aldrig lära känna, innan mina vägar korsades med den släkten. När jag fick min dotter, 1986, var gammelfarmor redan på väg in i det som brukar följa med åldern. En del av livet som jag lärt mig med tiden, att lyfta upp blicken ifrån, hur smärtsamt det än må.

Mors Dag, brukar vara en dag, där jag själv förstår storheten i att ha fått lyckan att vara mor. Men alltmer som tiden går. Hur kort ett liv är och hur viktigt det är att fylla det livet med omsorg och kärlek till sina medmänniskor.
Det är många foton, brev och gamla handlingar, som alla berättar om en annan tid, ett annat liv och som finns här i min vård. Många som en pusselbit av det samhälle, som en gång fanns i Malmberget och som tillhör Malmbergets, Gällivare kommuns historia.

Många liv som har korsat min egen livsväg. En del av dem har jag en biologisk samhörighet med, andra har bara på andra sätt kommit in i mitt liv.

Betydelsefulla är de alla i livets livspussel, ty de har alla sin alldeles egen historia.

Runda bordet

hade imorse en intressant frukostdebatt.

"Hushänget" påstod att han skulle se på Melodifestivalen ikväll. Hur han nu fått sådant plötsligt vansinnigt intresse för det programmet, kan man undra en stund över. Det är väl ett utfall av retsticka, som slagit rot i honom. Betvivlar att han kommer att se programmet.

Han favorittippade de ryska gummorna och så hade han vind & skriklåten "Euforia" på en andraplats. Med tillägget att det var samma koreografi, som Caroline af Ugglas har, minus blåsten.

Enligt honom åmar Caroline af Ugglas omkring på scenen, med knappt en tråd på kroppen och halvliggande, som ett gammalt fyllo, som tappat färdriktningen på upp och ner. 

- Vaa? utbrast jag med emfas, hon är ju himla störtskön. För att inte tala om vilken klädgarderob hon har. Både skor och kläder är sannerligen inga dussinvaror. Undra om hon låter sy upp kläder och skor...

Det hade gått "hushänget" fullständigt förbi, han vidhöll att hon mestadels hade någon klädtrasa, som med nöd och näppe täckte kroppen.

- Du är bara avundsjuk, inflikade jag, för att hon vågar vara originell.

Skulle jag nu vilja ha samma klädgarderob som hon har? NEJ, absolut inte, men man kan väl beundra mängden och det originella ändå. Det är trots allt ett och annat program hon har flimrat runt i, så insikt saknas inte på den fronten.

Efter att vi hade haft en runddiskussion huruvida någon av oss kunde texten till "Euroria". Kunde bara konstateras, att ingen av oss kunde mer text än just ordet "Euforia" och sedan hur musiken låter, strax efter det ordet. Hon är dock favorittippad av oss, som inte följt de andra låtarna. 

Alltså är vi en tämligen slak jury i det här segdragna spektaklet, som man inte orkar följa längre. Förut gick det hyfsat att hänga med, eftersom det då bara var en enda tävling på hemmaplan och sedan själva Eurovisionsschlagerfestivalen.

Sedan övergick diskussionerna till vem som skulle ockupera stora TV:n i vardagsrummet.

- Du får göra precis som du vill, sa jag, men på vardagsrummets TV är det GP Speedway ikväll  fr.o.m. kl. 19.00 och inget annat. Det är nog eländigt att jag inte kunde gå på Ullevi och se tävlingarna där.

Dottern suckade ljudligt:

- Skall du ockupera min TV ikväll också, undrade hon klentroget till "hushänget". Då får vi sitta i köket och jobba ikväll konstaterade hon. Jag skriver hellre med musik som bakgrund, än Speedway konstaterade hon med ännu en ljudlig suck.


Förstår inte hur de där flickorna orkar, de har suttit ute i solskenet i flera dagar nu. Visserligen delvis under parasollen och skrivit på sin kandidatuppsats på dator. Men själv är jag helt färdig av att varit ute i solen en liten stund då och då, trots att det mesta av hela jag dolts av parasollen.

Det har nog börjat bli en ny fluga med utomhusgym.

den 26 maj 2012, kl 16:05

Något som jag aldrig i min vildaste fantasi ens skulle kunnat tänka mig, skulle få något större bruk.

Tja, förutom för de här sysslolösa typerna, som drar runt med förstörelselusten, som högsta intresse. Men ack så fel jag hade.

De är förståndigt placerade de här utomhusgymmen. På språng med gångstavar, eller på spurtvägen för de mer spänstiga, som i vanliga fall älgar runt i stan bland bilar och cykelbanor. Där de använder barnvagnar och hundar i koppel som hopphinder. De gör också en avstickare in mot de fria gång- och springytorna och utomhusgymmen.

Gamla gråhåriga hurtbullar slänger sina gångstavar och går lös på utomhusgymmet. Pustar, stånkar, dricker ur medhavd vattenflaska i pistolbältet, sedan plockar de upp sina gångstavar och drar vidare. Innan det kommer något hurtbulle springande på löprundan, som också genar in i utomhusgymmet och sedan försvinner efter avslutad aktivitet.

Jag satt och funderade hur det skulle fungera med ett utomhusgym i Sandviken, via en gång- och löpbana längs älvstranden. Skulle de här sysslolösa typerna få något vettigare att göra, än försöka elda upp och banka sönder hela Sandvikens badanläggning, eller skulle det bara bli pannkaka av det hela.

Men det är klart finns det nu inte pengar till det mest nödvändiga, lär väl Sandvikens upprustning och ett utomhusgym vara det sista som man har råd att utvidga med. De där goda förslagen om turistanläggning i anslutning till Sandviken de föll väl in i den allmänna törnrosasömnen av idéer.

Synd kan jag spontant tycka, därför att hela Sandviken är en tämligen outnyttjad och unik plats. Sandviken och hela älvstranden ligger där i skymundan. Det borde kunna ha ett bättre användningsområde och saluföras betydligt bättre än vad hittills gjorts. Sandviken är något som aldrig har varit inplanterat på turistkartan, ett fenomen som alltid har förbryllat mig.

Men annonseringen i övrigt i Gällivare kommun ligger sannerligen inte i träda. Den är det inget fel på. Den sista med stora likheter med TV:ns testbild var det sannaste och mer spirituella jag sett på länge.

Men jag vet inte om "Tillfälligt avbrott i Gällivare" stämmer. 

Sandviken med Dundret som bakgrund.  (Men antagligen inte den bilden som låg inne från början då den fanns i NK).

Kontentan av Gällivare tingsrätts dom: Lärare skall förväntas tåla att bli misshandlade på jobbet.

- den 24 maj 2012, kl 11:03

Domen har naturligtvis väckt både lokalt, som internationellt intresse och bestörtning.

http://debatt.svt.se/2012/05/23/larare-ska-inte-forvantas-tala-att-bli-misshandlade-pa-jobbet/

I en tid då våldet blivit alltmer utbrett i vårt samhälle, är det en svårbegriplig motivering, som domaren valt:

att lärare ”ska ha beredskap för att visst hot och våld kan förekomma vid ett ingripande mot en elev, på samma sätt som exempelvis en ordningsvakt eller polis”.

Den faller dessutom på sin egen orimlighet. En lärarutbildning har inte samma kriterier som polisens, eller ordningsvaktens. Tingsrätten har godtagit, att det förekommer våld mot lärare i skolan. Något som helt och hållet strider mot vad som ingår i utbildningen och anställningsvillkoren av lärare.

Skall man följa det resonemanget i dess fulla konsekvens, finns det numera ingen yrkeskår, som kan räkna med att vara skyddade mot våld.

Är du värd din vikt i guld?

Det har varit mycket "vikt" den sista tiden i mitt liv. 

 

Nu finns det iof två olika sorter av vikt:

 

1) man har vikt ett papper (vilket inte var fråga om här)

2) eller så är det den där grunkan man ställer sig på och som genast fyller hela badrummet av en mental ångestattack

 

Jag läste en gång en broschyr om en våg som talar. 

 

"Fy, farao vad hemskt, tänkte jag genast. Det räcker väl med att man själv skall stå ut i med det tysta sifferbudskapet där nere bland tårna, att starta morgonen med."

 

Varför detta vikt-tjat då? Ja, anledningen är verkligen enkel och okomplicerad: Jag har varit på en livsstilsanalys. Hårda bud serverades där. Jag åt alldeles på tok för lite protein och hade väl en vattennivå, som understeg fotknölarna. Dvs. det mesta var under all kritik.

 

Diskussionerna vid köksbordet inför min livsstilsanalys var minst sagt urspårade. I den här nya tidsandan, när det blivit så inne med att man är något signifikativt med en grunka, eller en företeelse: "En Ferrari det känns som jag" drevs det hejdlöst med. Och hur mycket skulle nu min uppmätta ålder egentligen bli. Äldste sonen tippade att han nog skulle bli betraktad som död, med tanke på vad tidigare personer som utsatt sig för detta hade fått för resultat.

 

Nu var det där med Ferrarin bara något plockat ur luften och ett synnerligen dåligt jämförelseunderlag, när det gäller mig. Det hade nog blivit mer "En korsning mellan Biffens DKW från läroverkstiden, en snigel och en knubbsäl, det känns som jag."

 

Efter avslutade år av operationscirkus, förlust av knäinnehåll och de andra allsköns skadorna, blev denna livsstilsanalys droppen som fick min bägare att rinna över. Det här duger inte längre, det insåg jag. Jag har inte ringt en "livlina", men väl mailat Hagabadets PT-skara med specialkompetens: MAYDAY MAYDAY...

Min kropp består numera av en herrans massa kroppsskador och tydliga tecken på att ha farit väldigt illa. Men ändå och nu kommer det viktigaste av allt: "still going strong". Så fort det blir något snack kring runda köksbordet så kastar "hushänget" ur sig den kommentar han tycks störa sig mest över:

Min opererande läkare sa vid sista knäoperationen, att mina bens utseende var som på en 18-årings. Inte telegrafstolparna, utan skicket på själva benstommen. Tydligen var det så unikt, att det uppstod förvirring där ett tag i operationssalen, när man började bläddra runt i papperna efter min ålder. De trodde väl att jag surrade i nattmössan trots att jag bara var lokalbedövad i knäet.

 

Jodå, jag har insett att jag tillhör en seg virkessort, norrländsk och som "eljest". 

 

Dessutom värdefull om man nu skall tro de stigande mineralpriserna! 

 

Förutom dessa består även människan av kol. Något snille hade väl räknat ut att man skulle räcka till två påsar grillkol. Järnet skulle bli ett par rejäla spikar och så det där lilla tillägget, svavel. Några stora tändsticksaskar upplyste samma snille om.

 

Trot´ den som vill. 

 

Jag har dock träffat på en del, som svär så det osar om dem. Av dem måste det bli en hel båtlast tändsticksaskar av.

 

För någon tid sedan diskuterade vi hur vikten förändrats med tiden. Tänk, att de som man under tonårstiden betraktade som lite mulliga och som stegade runt där i Malmberget. När man ser bilder av dem idag fundera åtminstone jag, men hur i hela fridens dar kunde man tycka att de var lite runda? Idag skulle ingen ens lyfta på ögonbrynet.

 

Genomsnittsvikten måste ha varit betydligt mindre bara på 60-talet, det finns det strålande bevis om. Inte bara jag själv, som då hade en matchvikt på max 47 kg till mina 164 cm. Något som förändrades efter varje barn jag fick.

 

Jag åker ofta i en hiss där det står max 3 personer 225 kg. 

 

Den här hissbilden är från Paris:

 

Värmen, den riktiga värmen har Ä N T L I G E N anlänt!

Ett mått på verklig värme det är, när man kan sitta ute och äta lunch och även middag, utan att vara påpälsad. Bara sitta där i kortärmat, med bara ben och bara fötter och enbart njuta av tillvaron.

Det är ett bra mått på att värmen i luften verkligen har anlänt.

Inte den där låtsasvärmen, som infinner sig i mars/april, när några huvudlösa hurtbullar ränner runt på stan i Göteborg, eller i skärgården, i kortärmat och kortbrallor. Bara därför att det är varmt i solen. Medan vindarna fortfarande isar blodådrorna vid första bästa anblick av de här avklädda typerna. 

Jag brukar tänka "å så kallar de oss norrlänningar för hårda typer som tål kyla". Medan det i själva verket är så, att jag håller på att falla ner död av frostskador bara vid anblicken på dessa bara armar och ben, som ränner runt i snålblåsten.

När jag som 35 åring fortfarande fick visa leg. på en av mina sällsynta besök på Systembolaget, kommenterade en god vän från Göteborg det hela som:

- Det är väl inte undra på att du får visa leg. på bolaget, ni är ju djupfrysta 9 månader om året däruppe i Malmberget.

Prinsessdop och den svenska dubbelmoralen är åter ett faktum.

- den 21 maj 2012, kl 16:37

Inte vet jag. Men än så länge har vi en monarki, som majoriteten av befolkningen önskar behålla. Kungen är statschef och som varje svensk medborgare betalar ca 5:-/år till.

Personligen bidrar jag hellre med denna 5:-/år, eftersom jag kan läsa en redovisning över vad denna slant åtgår till. Hur den politiska makteliten använder sina, eller ens hur de sköter sina åtaganden, har jag däremot ingen som helst aning om. Men turbulensen kring dessa oräkneliga politiska personer och tjänstemän har varit betydligt allvarligare och mer frekvent än turerna kring kungahuset, som i det fallet närmast kan liknas vid "en storm i ett vattenglas."

I vårt kungahus har glädjande nog fötts en ny liten prinsessa. Nu skall det lilla flickebarnet döpas. Trots att hon har en familj, som bryr sig om andra barns väl och ve. En familj som lägger tid, pengar och energi till dessa ändamål, är det många beklämmande uttalanden, man kan läsa om detta lilla flickebarn och hennes familj.

Nu har jag sanning att säga lite svårt med religioner och religiösa yttringar, men själv har jag valt att döpa mina barn. Sedan har det varit upp till dem själva att vidare i livet bestämma över sina egna val. Dvs. att själva välja religion eller välja icke religion.

Men enligt Bibelns Markusevangelie lär Jesus skall ha sagt: Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till.
Han tycks inte ha sagt: Låten barnen komma till mig, men inga kungliga prinsessor, ty denna sort hör icke himmelriket till.

Vart och ett av de små barnen borde inte vara föremål för vare sig dubbelmoral, eller människans tarvligheter.

Jag väljer att glädjas med de glädjeämnen, som livet fortfarande erbjuder. Barn, alla barn, oavsett härkomst är ett sant glädjeämne. En ny möjlighet till lite mer människokärlek människor emellan, oavsett om man är ateist, eller bara allmänt akterseglad på den fronten.


*****

Fotot föreställer ett flickebarn som döptes 1951 på övre plan i det hus, som en gång stod på Dalagatan 15 i Malmberget. (En gata som gruvan slukade i början på 90-talet.) Dopfunten var en efterrättsskål, sannolikt i slipat glas och inte i kristall, trots att de äldre barnen var övertygade om att någon vackrare skål aldrig någonsin funnits.

Samtidigt döptes två grannflickor, som var betydligt äldre och själva kunde stå på egna ben.

En av dessa flickor, den mindre av dem, stod gömd bakom sin mamma, eftersom hon var rädd för prästen. Den lilla flickan var ivrigt sysselsatt med att knäppa upp och knäppa igen alla knapparna, som fanns hela vägen baktill på mammans kjol.

Ingen av de två barnafäderna, som hjärtligt avskydde prästerskapet, var närvarande.

Efteråt bjöds på kaffe- och saftkalas. Det doppades hembakta bullar och kakor i sällskap med  kyrkoherden, som förrättade dopen.

Fotot är taget av fotograf Lea Wikström i hennes fotoateljé på Köpmangatan 11 i Malmberget, några dagar efter dopet. Den döpta dock inte iförd dopklänningen, utan snarare i den dress som "Vår Herre skapat".

101 årig dam med stridsvana!

Hon intog en hotfull försvarsställning, istället för att bli rånad.

Ja, dessa sköna människor. Ibland är det väl tur i oturen, att de hunnit bli prövad av livet redan innan.

http://svt.se/2.33919/1.2802023/101-ariga_barbro_jagade_tjuven_pa_flykten

Skönt är det också. Därför att när det väl händer, blir det inga lagrade tankar, som dröjer sig kvar inom en. I vanliga fall skaver den här sortens vetskap i mitt minne och sinne. Därför att oftast blir de gamla otrygga och vågar varken gå ut eller öppna dörren. De blir mer eller mindre fråntagna sina liv och tämligen vingklippta.

När det istället får sluta som en solskenshistoria hamnar det istället på det positiva mentala inneliggande kontot. Det känns betydligt skönare att veta, att där gick ännu en ynkrygg på pumpen. Istället för att ännu ett till offer skall ha fått livet förstört, eller påverkat och kringskuret.

Det händer sällan, men när det väl händer, kan man inte annat än glädja sig åt det hela. Man kan väl hoppas att den lille ynkryggen fick sig en rejäl näsbränna.

Själv funderar jag skarpt på om jag inte skall ansöka om vapenlicens för innehav av en elpistol, den dagen jag känner att jag inte har något att sätta emot dessa fräcka ynkryggar. Man kanske kan ladda elpistolen med rullatorns hjälp och på så sätt göra två flugor på smällen. Både ladda pistolen och sköta den viktiga och förebyggande hälsovården.

Men det är klart, som vanlig skraltig medborgare har man väl inget att sätta emot vapenlagar. Det är ju aldrig offren som försvaras, utan allt utgår ifrån förövarens synvinkel.

Man får väl satsa på att bli kriminell den dagen, när förmågorna tryter. 

Är det någon som vill gå med i mitt framtidsparti VEM

(Vi som El-återvinner Muskler)

Blindhet kan komma plötsligt!

- den 19 maj 2012, kl 11:44

Vi är ute på en shoppingtur i syfte, att det skall bli en uppdatering från tonåring till en ung dams garderob.

Det är bestämt att vi samtidigt skall passa på, att ta oss en tur i den vackra, skira omgivningen, som spirar av nyutsprungen grönska i det böljande landskapet.

Vi ställer kosan mot kaféstaden Alingsås, som har en stark gamla Malmbergetkänsla och som bara ligger en körvägs spottloska bort.
Fylld av tilltro om att dagens expedition skall bli en enkel sak, möter verkligheten oss som en påsprungen betongvägg!

Vi stiger in i Gina Tricots spotlightbadande affär och färgchocken är ett faktum...

Självlysande gult, självlysande grönt, självlysande i precis varenda tänkbar färgskala. Blandat med mönstereldoradot får de oss att snabbt bli riktigt yra i huvudet.

Hon suckar tungt och jag inser, att det här var kanske inte det optimala för hennes klädförnyelseentusiasm.

Vi stiger ut och in i alla butikskedjor och boutiquer, samma syn möter oss.
Det får oss att ta en välbehövlig lunchpaus i hopp om en välbehövlig omladdning av shoppingbatterierna. Jag drömmer mig tillbaka till en inte alltför långt svunnen tid, när man fortfarande kunde göra normala färgfynd i klädesväg.

När vi fått nog av det självlysande modet ställer vi åter kosan mot färdriktning hemåt och gör ett stop i Partille i shoppingcentrat Allum.

Det blir ungefär samma tröstlösa ankmarsch genom neonfärgens- och mönstrens sinnes- och ögonrubbande värld.

Hon lufsar alltmer tilltufsad vid min sida och jag känner hemvittringen från hennes näsborrar. Men tillslut när vi når Jack & Jones i slutänden av Allums alla shoppingplan, Northugsspurtar hon och greppar tag om en knippe klädesplagg, som får följa med till provrummet.

Men av klädeshögen hon provar sig igenom, blir det bara en (1) enda svart ynka kjol med en detaljdragkedja baktill á 180:-, som får följa med till kassan.

Innan vi slutligen åker hemåt slår vi oss ner i Le Pain Francais café. Ungefär som att fira målgången, även om den haft ett klent resultat. När vi sitter där och slött rör om med våra skedar i våra caféfynd far hon plötsligt upp som en raket i kapprak ställning och utbrister:

- Wow, såg du?
- Såg vadå? undrar jag halvt medvetslös av ett helt gatlopps vedermödor via kryckor efter nya klädesplagg.

När "utsiktsfyndet" åter blir synligt, studerar jag vad hennes "Wow" består av.

En bastant Michelingubbe-variant, inpressad i ett par neongrisrosa till bristningsgränsen fyllda och illasittande tights, en neongul flera nummer för liten, kort och snäv kjol och om ännu mer illasittande. Överdelen är lika till bristningsgränsen fylld och illasittande och dessutom i en annan kulör neonfärg. Det hela för tankarna till ordet "korvskinn" med tillägget: åtskilliga nummer för litet. Slutligen kröns huvudet av en sedvanlig Hijab, som på något sätt får den mentala punkteringen att bli fullkomlig och omedelbar, tillika ofrånkomlig fråga uppkommer:

Men... men... men... Varför skyla håret, när man i övrigt inte går det minsta lilla spårlöst förbi?

Politikerna har breda kunskapsområden liksom, tjänstemän vid olika inrättningar & myndigheter.

- den 18 maj 2012, kl 10:57

Det är egentligen inte riktigt klokt hur väl skickade man nu för tiden tycks vara, trots avsaknaden av formell utbildning, eller behörighet i det som de ägnar sig åt. Man har blivit lite av self made inom samtliga förekommande områden.

Försäkringskassan bedömer numera om man är sjuk eller inte. Arbetsskadade blir utförsäkrade och får leva på socialbidrag istället för att omfattas av den arbetslagstiftning, som rimligen borde ha trätt i kraft, när det är arbetet som gjort någon sjuk, eller skadad. Förut var det läkarna som stod för den kompetensen och bedömningen.

För att underlätta "utsorteringen" av människor så hjälper s.k. förtroendeläkare till att bedöma.

Förtroendeläkare som aldrig själva träffat patienten ifråga, är dessutom avlönad av försäkringskassan. De har en sådan swisch på handläggningen de här anlitade och betalda förtroendeläkarna, att de vid en granskning inte ens hunnit ögna igenom alla journaler som finns tillgängliga. Vid en granskning av förtroendeläkarna så kom man fram till att en förtroendeläkare i genomsnitt lägger ner ungefär 3-5 minuter på en patients bedömning. Det hela går mao enligt löpandebandprincipen.

Samma system används inom försäkringsbranschen, de håller sig också med egna betalda läkarkonsulter. Dvs. förtroendeläkare som aldrig heller träffat, eller undersökt patienten de bedömer och blir tummen på vågskålen.

Skulle sånt här förekomma i något annat land skulle det kallas för korruption, eller i lindrigaste fall inkompetens.

Vad gör då tillsynsmyndigheten, Socialstyrelsen åt det här ofoget, att en hel behandlande läkarkår blir sidsteppad och ifrågasatt.

Tja, vad jag har kunnat utröna precis ingenting. Personligen kan jag tycka att antingen skall behandlande läkare prickas, eller frånta sin legitimation p.g.a.. oskicklighet i tjänsteutövning, eller så får väl de s.k. förtroendeläkarna bli av med sin legitimation alternativ prickas. Behandla/operera någon som inte är sjuk, eller skadad måste väl rimligen vara ett kriterium för att stängas av. Någondera av det två olika läkarlägren måste rimligen vara den felande länken, båda kan absolut inte ha rätt! Det faller på sin orimlighet.

Politikerna sköter sjukvård och är de som bedömer om det behövs hjärnkirurger, akutsjukvård, fungerande cancervård etc. Tja, överhuvudtaget vårdpersonal, som helt uppenbart skall kunna atomklyvas för att kunna fullfölja sina arbetsinsatser. Patientsäkerheten är allvarligt åsidosatt och rättsförhållandena tämligen oklara, för att inte säga hårresande.

Socialstyrelsen granskar numera endast ärenden, som ligger två år tillbaka i tiden, oavsett om sjukvården varit vållande till någons död! Sedan skall tilläggas att ärendet kan ha legat till sig rejält hos Socialstyrelsen, med det är ändå inkomstdatum som räknas! Klura på den du, om du klarar av den abrovinsch.

Nyss följde jag med som medlyssnare till en studievägledare. Hela betygssystemet har än en gång gjorts om av politikerna och skall fr.o.m. 1 juli 2012 ha ett helt nytt betygssystem! Man har sedan mycket länge avskaffat yrkesskola och annat som tidigare skapade en bred yrkesutbildning och tillräckligt mycket hantverkare.

Flyktingbarn skall klara av skolgången på precis samma villkor som svenska barn oavsett i vilket skede de anländer till Sverige. Det skall bli så bra så, trots att trenden visar att kunskapsnivån i svenska utbildningar stadigt sjunkit.

De som anländer Sverige har alltför ofta mycket bristfällig skolgång, ändå är det inget prioriterat ämne för att de skall komma in i arbetslivet. Sfi har blivit en evighetsinrättning för de som föredrar att vara arbetsskygga invandrare. Dessutom en inrättning där man godtar religiösa påhitt, om kvinnans underlägsenhet.

Ändå skall alla i det här landet bli högskoleutbildade för att axla poster, som direktörer och bonusnissar. Man kan undra om det är några som har sysselsättningsproblem, eller lider av någon svårartad form av "bokstavsskog", med tanke på den ständiga förändringen. Den har pågått i vart fall de sista 35 åren och stadigt förändrat lärarkåren till regelrätta pappersvändare i systemet.
Politikerna har också öppnat upp för ett system, som gör att pengar hamnar hos utländska riskkapitalbolag, eller i vart fall i en hel del mindre lämpliga verksamheter. Man skär guld med täljkniv medan brukarna, dvs. de handikappade, äldre och skolbarn har ett betydlig sorgesamt läge. 

Flyktingpolitiken, arbetskraftsinvandringen och lönedumpning omsätter också enorma belopp för skrupelfria verksamheter. Medan det vidlyftiga skattesystemet öppnat upp för precis vilken form av skatteflykt och skatteplanering som helst för de redan burgna. En vanlig svensk pensionär göre sig dock inget besvär.

Den politiska hjärntrusten i Sverige har snart förverkat varenda insparad krona, som det arbetande folket tjänat och sparat till sina pensioner, medan de byggt upp det här landet. Hur man har tänkt sig att finansiera alla dessa girigbukar, som åker i "gräddfil" med fantasilönehöjningar och bibehålla det som byggts upp av det arbetande svenska folket, det är också verkligen en smärre gåta för mig.

De här "högintelligenta" gardet på Svenskt Näringsliv, de får det dessutom att låta, som om det är några allmosor, som det arbetande folket får ta del av när de pensioneras. Medan sanningen är att det har arbetstagarna själva under ett långt arbetsliv sparat in till sig själva. Många gick dessutom ut i arbete direkt efter en mycket kort utbildning, oftast direkt efter folkskolan.

Det snackas vidare vitt och brett från Svenskt Näringsliv om pensioner och ansvar. Ungefär som om svensken är något dumhuvud. Men de tycks i det sammanhanget sakna fullständig insikt om var pensionsåldern i Europeiska länder ligger och annan anledning till uppkomna prekära situationer i ländernas ekonomier. Ta t.ex. krisen i Grekland. Den har uppkommit av att girigbukarna inte gjort rätt för sig och betalat in till systemet det som de borde ha gjort. För mig är det en gåta, att den grekiska befolkningen i högre grad inte förstår det.

I Bryssel uppskattas ca 20 000 lobbyister jobba för att påverka 754 EU-parlamentariker. Det är i runda slängar 20 lobbyister per politiker. Hur många svenska politiker som "hämtats hem" av företagen/lobbyister, kan man väl bara gissa sig till. Allt är uppenbarligen till salu, det hela är bara en förhandlingsfråga om priset.

Här kommer den berömda Parkinsons lag och Peters princips huvudregel, där man befordras till sin inkompetensnivå. Fenomenet som klassas som den laterala arabesken, eller sparken uppåt.

Bland alla former av ekonomisk brottslighet förefaller det vara en överrepresentation. Risken för repressalier är i det allra närmaste obefintlig, eftersom tröghetssystemet fungera alldeles utmärkt och i många fall skyddas av svensk lagstiftning, eller EU:s regelverk.

Trodde man nu för en enda sekund, att nu kan det inte bli värre. Då tror man fel. Ständigt får man inse att det är just precis vad det kan bli. Bottennivån verkar befinna sig någonstans nere i ett bråddjup, djupare än Marianergraven.