Den 12 februari 2010

skrev jag i min blogg i NSD, den blogg som nu håller på att räddas över till blogspot, dvs. den här blogdomänen:  

"Malmbergstösen filosoferar vidare... "

Visserligen har jag förstått, att den här tröstlösa debatten jag fört i min blogg om samhällsfördrivningen i Malmberget, varit alldeles nödvändig. Varit ett komplement till tidningsartiklar och dess inlägg, som kommer att vara mer svårsökta och svårsummerade, ju mer tiden flyktar iväg.

Och visst har jag förstått, att det är ett tidsdokument där alla möjliga har getts tillfälle att komma till tals. Även om väldigt många trots allt faktiskt inte har tillgång till vare sig dator, eller vad som avhandlas på etern. 

Men nog har det kostat mig en hel del, att skriva om samhällsfördrivningen, som bedrivs av LKAB, med hjälp av många som valt att praktiskt nog vända bort blicken. Det man inte ser, inte vill se, det finns som bekant inte heller.

Man ställer sig inte upp på de bespottades och negligerades sida, helt ostraffat.

Jag har ännu inte nått fram till det kritiska datum för min stalker, som jag vet att jag datummässigt obönhörligen närmar mig, nu när kommentarerna lyfts över till blogginläggen. Vilket känns tungt att vara medveten om.

Det här är en bild som lika gärna kunde ha varit tagen av honom själv. Många gånger beskrev han om sitt älskade ofelbara LKAB, kontra sitt eget kylskåp, där korven låg som bolaget såg till att han hade.

Det var allt han behövde i livet, enligt honom själv. Jag kan inte säga emot, men betvivlar sanningshalten i hans påstående.

Bilderna är från Berlins Currywurstmuseum. 

Historien om hur såsen till Currywursten och framförallt "såsen" kom till är en helt sagolik historia i sig. Men jag säger inte mer. 

Gör ett besök i Currywurstmuseumet om du besöker Berlin. 

Testa en äkta Currywurst vid något av de många försäljningsställena som finns på kartbilden.

USA som tror att de alltid är "Biggest"...

Kartan föreställer alla Currywurst försäljningsställen i Berlin, stadsdel för stadsdel.

Tystnad är inte en självklarhet.

- den 27 januari 2012, kl 15:59

Jag hade makat in mig längst in i kaféhörnan, långt ifrån gladpladdrande människor. Längst in mot pianot kändes det som om det skulle kunna vara lugn och ro.

Fylld av stundens allvar, att kasta mig över de världsliga nödvändiga. Förnya matmenyn en smula och fixa en inköpslista till.

Jag hade precis satt mig in i planeringen med liv och lust, när det klev in en man bakom pianot och började rumstera om. Jag tog en klunk kaffe och fortsatte skriva. Sedan startade det hela upp.

Den som inte suttit framför ett pianos klanglåda förstår nog inte heller vad jag talar om.

Skulle jag nu flytta alla mina papper, kryckor, väskor, penna, postitlappar, kappa, halsduk, handskar och mobiltelefon till ett mer fredat ställe. Nej, himlarnas skyar jag orkade bara inte!

Jag bestämde mig för att härda ut. Men är det något som jag definitivt inte tycker om, så är det när man förvandlar allsköns melodier och stycken till en jazzvariant. Jazz är helt enkelt svårsmält, när man heter Gun. Nu var det enbart en sådan repertoar han hade.

Eftersom klinkandet fortgick, så strömmade människorna till som ville prata och prata och prata med pianisten och dela minnen med spelade stycken. Det pratades oavbrutet.

"Tålig typ", tänkte jag. Men hann inte tänka tanken ut, förrän jag hörde hur han sa till en dam, som hade stått där med foderluckan glappandes utan uppehåll, eller minsta tillstymmelse till att andas mellan varven.

- Det är himla trevligt att höra dig berätta, men jag kan inte sköta mitt jobb om jag måste koncentrera mig på dig hela tiden.

- Varför sa du inget då, svarade hon förnärmat.
- Det var ju det jag gjorde just nu, sa han i en lika vänlig ton.

Damen dröp av. Men nu kände jag mig i min tur färdig för klagomål, av mild variant. Jag skrev på en postitlapp, som jag hängde fast på pianots ytterkant, så att han skulle kunna läsa den först, när han gjorde en paus mellan styckena "Har du inget mer modernt som t.ex. ...."

Nej, det hade han inte noter till, men önskade att han hade haft det.

Men det hade jag. Hemma.

Igår lade jag noterna på snigelpostlådan. Må nästa jazzallergiker få ett behagligare liv!

Fredagen den 27 januari är det ”Förintelsens minnesdag.”

Förintelsen, som smånassarna förnekar någonsin ägt rum.

Hur det nu än är med dem, så kan man knappast påstå att de är något ämne som raketforskare.

Något svårbegripligt blir det hur de anser att hela förintelsen skulle ha gått till, eftersom de påstår att den aldrig har existerat. Enligt dem så måste folk har tatuerat in nummer på sig. Dvs. de som överlevde grymheterna. Vilket nu inte var så många i förhållande till de som raderades ut ur världshistorien. Tänk bara vilket jobb de måtte ha haft med att massproducera alla dessa handlingar, som trots allt finns bevarade till eftervärlden, ögonblicksbilder och vittnesmål. T.o.m. från de egna leden.

Hur de tänkt sig att det skulle vara efterhandskonstruktioner i alla dessa dokument som finns bevarade. T.o.m. funna i ”Stormens öga,”  i högkvarteret i Berlin. För att inte tala om alla samstämmiga vittnen till vad som försiggick.

Nej, jorden vore en bra mycket bättre plats, om vi slapp smånassar och alla andra som vill utplåna sina medmänniskor.

Mina besök i Berlin har aldrig någonsin kunnat passera, utan att detta stormat över mig och lagt sig som ett kallt och otäckt filter över min själ. Jag tror inte att jag någonsin, hur gammal jag än blir, tillnärmelsevis kan förstå hur människor kan göra något sådant mot varandra.

 Det är obegripligt att fortfarande så finns det ytterlighetsgrupper, som är villiga att utplåna andra människor pga. religion, folkslagstillhörighet, homosexualitet, eller bara därför att de är kvinnor Dvs. anses vara den underställda "arten", som har männen som sina överhuvuden. Överhuvuden som bestämmer om kvinnorna får leva eller ej.

De som påstår att vi lever i en tid där mänskligheten står i sin högkulturella blomning, vet inte vad den talar om.

Socialdemokraternas nye partiledare.

- den 26 januari 2012, kl 15:20

Stefan LöFven, mannen som pysslar med lönedumpning för dem han företräder.
Mannen som höll på att sumpa löneförhandlingarna för resten av arbetslivets löneförhandlingar!

Aj aj aj, säger jag bara...

PS. En bild säger ibland mer än 1000 ord. DS.

Jag har bidragit till Göteborgs KUL-tur-liv.

Men är det inte lite töntvarning, när man måste skriva en låttext, som är på rim, om året 2011 i Göteborg?

I alla fall blev slutprodukten en rejäl textslakt. Av två meloditexter som jag levererade är det endast dessa rader som återstår i den 9,30 minuter långa mixlåten:

Efter första textslakten återstår endast:

Med ångvält har du kört över mig.

Hur skall jag nu kunna älska dig?

Ingen skandal som jag inte hört.

Hela skiten verkar ju rent av: kört.

Å den "Röde Ormen" som du lade ut.

Hurra, tänkte jag, nu kön tagit slut.

Trafiken förblir ett evigt stopp

och inom sjukvården finns inget hopp.


Ur den andra låttexten, den betydlig vackrare texten trots rimmet, återstod endast refrängen:

(refräng, helst en rejäl tempoändring med "gung", stod det i mitt förslag till arr.)

Jag har känt gunget i min barm,
fyllts av Göteborgs charm.
Hagas gränder å stadens torg,
känt hjärtesorg, utan dig Göteborg.

********

Undra om myndigheterna nu kommer att jaga mig med blåslampa över min enorma royalty, som jag kunde cacha in?

"Det nya Gällivare" nu skall politikerna tycka till.

- den 25 januari 2012, kl 10:59

http://www.kuriren.nu/nyheter/default.aspx?articleid=6271669#forum

En dylik rubrik går bara inte att negligera, hur mycket jag än stoppade ner händerna i fickorna under gårdagen och tänkt: "Nej, jag skall inte skriva något som har med samhällsförstöringen att göra." Men det fungerar inte. Därför att det inte går att undra över:

Men hur det blir med "gamla Malmberget", det andas det inte ens fem lungtag om.

Redan för flera år sedan fastslog forskarna i Umeå i ett utlåtande till Miljödomstolen, att "tung industri och boende inte är förenligt". Man dömde ut hela Malmberget som boendemiljö. Boverket har inte haft någon annan uppfattning, t.o.m. inom riksdagen anser man att läget i Malmberget är "bekymmersamt". Det är de inte ensamma om. Tillsynsmyndigheten, Länsstyrelsen är mycket bekymrad över LKAB:s hantering av människorna i Malmberget. Bergsstatens jurist konstaterar att i Malmberget råder egna lagar. Den som inte förstår LKAB:s egna budskap fastän jag många gånger t.o.m. har citerat dem i min blogg i NSD och det vidlyftigt ventilerats i pressen i olika reportage både i NK och även i NSD, har jag väl inte så mycket annat att tillägga än att var och en blir väl salig på sin tro.

Miljönämnden i Gällivare har ett flertal tillfällen under årens lopp överlåtit ansvaret till tillsynsmyndigheten, Länsstyrelsen, trots att det är kommunen som har det egentliga ansvaret! Kommunen låter LKAB bestämma, men stretar ibland emot och har bl.a. för många år sedan uppgett att något "nytt Elevhemsområde vill de inte veta av". Ändå är det detta som blivit kontentan. Sedan år 2005 har inte några markanvisningar skett. Det sköts uppenbart via personliga förhandlare hos kommunen med LKAB. Efterhand ändras detaljplanerna enligt bolagets önskemål. Därav juristen vid Bergsstatens konstaterande.

Problemet är bara att det finns inte några som helst villkor för deformationer i Malmberget! Sådana villkor finns enbart i Kiruna. Malmberget får villkor fastslagna tidigast 2014 om LKAB får det uppskov till sista december 2013, som de begärt, precis som jag skrivit i tidigare blogg. Inte ens Länsstyrelsen som tillsynsmyndighet har något att övervaka, eftersom det inte finns några villkor för deformationer fastställda. Tidigare bergmästarens agerande har fått mig att lägga pannan i djupa veck. Vad den nya gör, vete gudarna. Fram till för något år sedan användes "järnspettmetoden", dvs. man körde ner ett järnspett i backen för att mäta deformationer och markrörelsen. Dessa järnspett joddlade upp och ner i marken beroende på tjälen. Ända tills en grupp malmbergare fick metoden utdömd. Men det tog sin rundliga tid.

LKAB har inte lyckats sköta de nya mätningsmetoderna och har fått starta om mätningarna pga. att de inte varit rätt inställda. En skröna känns det mer som, eftersom dylika mätningar har kunnat utföras i Kiruna under väldigt många år och fungerat.

Husägare vid Kaptensvägen uppgav att t.ex. fredagen den 13 januari 2012, var det tre skalv inom 5 minuter, med de sista mycket märkbart då hela huset förflyttades i sidled. Enligt info från Marita Mossberg, LKAB, finns inte noterat något utslag på Konsumhallens mätare! Trots LKAB:s hemsida som skriver att det finns en förhöjd aktivitet i bergmassan. Det är fortfarande ett detaljplanerat bebott område och dylika svar från LKAB:s infokvarter går därför bort som godtagbart. Nu finns på LKAB:s hemsida en blänkare om det som de själva för något år sedan förkastade, som troligt scenario med Fabiantaket och pelaren, som håller upp hela takskivan. En pelare som går in under samhället enligt de uppgifter, som man kan läsa i olika handlingar. Nu verkar mätningarna åter ha hamnat på "järnspettsnivå".

LKAB:s egna utsaga om anledningarna till att de inte vill ordna upp situationen för de som inte längre tycker att det är en lämplig boendemiljö, har varit så många, att man rent ut sagt kan bli kräkless. Därför att det hela talar sitt eget tydliga språk. Det är den ena valsen efter den andra och inget av substans för ett företag som vill anse sig tillhöra världseliten.

Det som blir ypperligt märkligt, för att inte säga helt sagolikt (!) är att alla motioner, som är ställda till kommunfullmäktige om situationen, de tystas ner, avslås och når inte ens tänkt slutinstans för diskussion. "Makteliten" inom kommunen har talat och nog verkar det finnas mer än en (1) dold agenda, eller så är det så att de har noll koll över helhetsläget. Det är bara att välja orsak.

Vem som sitter på ömse sidor av förhandlingsbordet och vad det innebär för kompetens är dock väl dolt. Kommunens snabbsvarande skara kan inte lämna den uppgiften och kommunchefen Lennart Johansson lämnar inte ifrån sig några upplysningar. Men det finns indikationer om att den ansvariga tjänsteman, som vägrat att lämna ut uppgifter om hur vattenledningsbrottsräkningen, som kommunen skickade för flera år sedan till LKAB, har utfallit i de s.k. förhandlingarna kan vara en av dem. Vilket inte får mig att göra ”vågen” precis. Därför att mer "Fort Knox" än så kan det knappast bli.

Man spar inte heller på krutet från maktens korridorer genom att lägga upp dimridåer där man t.o.m. undanhåller fakta för de folkvalda. Det planeras stort hur "det nya Gällivare" skall se ut. Man tar fokus från det mest grundläggande och på så sätt dödar man allt vad diskussion och insyn heter. Dvs. ALLT som i grund och botten är avhängigt av!

Hur det blir för alla de som nu sitter fast bakom det alltmer utbredda LKAB-stängslet och som bor i det sönderbombade Malmberget. De verkar inte ens existera som en frågeställning, som kräver sina svar först och främst. Detta kan inte godtyckligt överlämnas till LKAB att bestämma över. Kommunen har ett ansvar för sina medborgare. Det finns inga seriösa byggnationer som börjar med att man sätter dit skorstenen, när inte ens grunden är anlagd.

När de frågeställningarna är uträtade och inte sker i lönndom för dem som det berör i allra högsta grad. Först därefter är det dags, att filosofera över vad som kan vara tänkt med "nya Gällivare". Det är först då man har svaren som man kan planera framåt, därför att det är först då man sitter med hela finaniseringen i hamn.

Dvs. det som nu kan tänkas bli kvar sedan det frikostigt delats ut till LKAB, allt de pekat på och många gånger fått helt gratis av kommunalägt kapital (0:- och 1:- som köpeskilling, måste trots allt räknas som gratis). Medan resten gått för häpnadsväckande priser, som den vanliga kommunmedborgaren inte kan räkna med. Följer man turerna kring de kommunalägda Top-bostäder och byggrätter mm. kan man med lätthet få magsår för mindre.

Rent moraliskt borde LKAB istället ha börjat med att köpa in det fastighetsbestånd de förött i Malmberget. Det verkar inte finnas med i tankebanorna hos de här "dolda-agendan-folket," som påstår sig arbeta för kommunmedborgarnas bästa.

Bästa för vem då?

Det här är kommunen, som inte tycks ha alla bestick i lådan:

http://www.kuriren.nu/nyheter/default.aspx?articleid=6275823

http://www.kuriren.nu/nyheter/default.aspx?articleid=6268093

http://www.kuriren.nu/nyheter/default.aspx?articleid=6251058 Nämnas bör att pengar har avsatts av KF redan i december 2010 till luftmätning, utan att ansvarig tjänsteman, miljöchef Sture Sundquist, har agerat. Därmed blir hans svar till Villaägarnas Riksförbund en smula ögonbrynshöjande (milt uttryckt).

Jag fick en inbjudan till en rysk vodkafest.

- den 24 januari 2012, kl 14:22

Nu kunde det i och för sig inte vara en mer illa ställd inbjudan, eftersom jag inte inmundigar denna ryska nationaldryck. Inte ens undantagsvis, sedan jag sluppit ifrån envetna kollegor, som gett mig kommentarer av typen: "men smaka för fan och bli som vanligt folk", i ett skede av livet då jag insett att dessa dryckesvanor är absolut inget för mig. Det är inte jag.

I mitt stilla sinne har jag då tänkt, att det är just det jag inte vill bli: "Som folk i de norrländska skogarna, som dricker tills ögona blö´r och förståndet är passerat för länge sedan."

Visserligen köpte jag med mig från tax-freeshopen i St Petersburg, en liten flaska av vardera havtorns- och körsbärsvodka, som sägs vara en dryck som det vanliga ryska folket fixar till för eget bruk. Men de har blivit stående där bland de andra resgodsen och bara blivit till kaffesmakduttar för besökare vid något enstaka tillfälle.

Efter ett litet mailande fram och tillbaka, stod det klart att det hela rörde sig om en mer buskisfest, där man skulle bära attribut från Sovjettiden. Något som finns även här på den här adressen, efter en del resor till Prag och nu även till St Petersburg. Det hela skulle också ta avstamp ifrån det kulturella, som varit det som fört mina vingar till denna förening. Men naturligtvis ingick vodkan i denna fest, dock som ett frivilligt inslag.

Mina minnen från alla de föreställningar, som har gått av stapeln på Nordan i Malmberget. Det är barndomsminnen som inte förbleknar och som varit anledningen till att jag föredragit, att behålla ett kulturliv. Även över gränserna. Fritt från allt vad politiskt mischmasch heter.

Innan Nordan i Malmberget revs fanns en sagolik repertoar, som så här med handen i backspegeln känns märkligt unik. Detta hände i den norrländska urskogen, där t.o.m. odlingsgränsen borde ha varit ett naturligt stopp för allt växande. Jag är än i denna dag glad och tacksam över att ha fått växa upp i en miljö, som varit mycket tankeväckande. Det har gjort mina egna val i livet betydligt lättare, vad jag vill ägna mig åt och vad jag avstår.

Mitt bidrag till rysk vodkafest bestämdes att bli, en del ur en ofärdig dikt i Vladimir Majakovskijs självmordsbrev. Då han på kvällen den 14 april 1930 sköt sig själv.

Kärlekens båt har krossats
mot vardagens rev.
Vi är kvitt
vi två.
Ingen anledning att föra bok
över smärtor
bekymmer
och gräl.
Det finsk/ryska svårmodet hänger där och guppar tillsammans med den rena glädjen, allt i en befriande mix. Ryktena om att självmordet egentligen varit en order från Stalin, att låta mörda Majakovskij, kunde handlingarna med Glasnost inte bekräfta. Men glädjen över att Majakovskij funnits kan bli till en vodkafest.

Häromkvällen såg jag dokumentären "De bortklippta". En rörande familjehistoria, som fick sin tänkvärda upprinnelse i slutet av dokumentären. http://svt.se/2.149955/1.2673252/

Hur möter omgivningen självmord och vad står det för.

Nu finns mitt bloggande på Norrbottens-Kuriren också.

http://www.kuriren.nu/bloggar/bloggentry.aspx?blogg=6274239&entry=6274251#

Under Gällivare-fliken.

Men den här bloggen skall fylla ett annat syfte, precis som jag meddelat tidigare. Den har bara ännu inte fått den slutliga form den skall få.

Dessvärre är arbetet med att flytta över alla kommentarer från NSD ännu inte avslutat och därmed blir saker och ting som de blir i den här bloggen.

Tålamod är visst en dygd. Har jag hört... det gäller väl bara att ta ett steg i taget och ha förtröstan att det kommer att bli bra i slutändan.


Vi syns och hörs både här i bloggen och även i Norrbottens-Kuriren om du vill.

Bilden: två av mina älsklingar har morgonkonsert. Vad de spelar?

Håkan Juholts avgång påminner starkt om 3-åringen,

- den 23 januari 2012, kl 18:24

när han säger:

- Jag kan "hälv".

Dvs. 3-åringen tycker att han själv kan klara av det, även om han faktiskt inte gör det. Men man låter honom hållas. Små barns självkänsla skall man vara försiktig med och inte göra någon större affär av det hela, om han misslyckas. Men varför VU curlat runt en sådan ständig klavertrampare, som är mer än fullvuxen. Det är däremot svårbegripligt.

Efter fastighets- och reseräkningsaffären visade det socialdemokratiska partiet vad det står för. Numera är dylika uppgifter omöjliga att få tag i. Ett parti som inte är transparent är alltid problematiskt.

Sven-Erik Österberg, har hittills varit den som känts mest trovärdig av VU:s ledamöter, som stått inför mediabrusets kameror under den socialdemokratiska krisen. Dock är jag tämligen osäker på om han i slutändan har den formella utbildningen, som kan vara bra att ha på lager om man skall axla oket som partiledare. Men han skulle nog kunna dra det här lasset vidare till dess en ny partiledare har utsetts i lugn och ro och med eftertanke, som omväxling.

Jag kan inte förstå den brådska, som nu tycks råda för att få fram en partiledare. Det känns som om det här kommer att bli fråga om ännu ett överilat beslut. Lika överilat som det var, när man skickade ut Mona Sahlin ut i kalluften från den ena dagen till den andra.

Det VU och ledande socialdemokrater istället borde ha ägnat all energi åt är att forma ett partiprogram, som förtjänar ordet partiprogram.

Skulle någon fråga mig vad socialdemokraterna står för, kan jag sanning att säga inte svara på det. Jag tycker att socialdemokraterna urartat till ett parti, som först sticker upp fingret i luften för att känna åt vilket håll vinden blåser och om finns det någon egen bonus, eller privat förmån som det går att tjäna på det hela. Om det låter hårt av mig. Möjligt, men det är länge sedan det var det parti som de en gång stod för.

Socialdemokraternas riktiga nedgång och fall började med Göran Persson. Men det allra värsta med honom var att han gjorde rent hus, när det gällde möjliga efterträdare till ordförandeposten. Själv var han en katastrof för partiet.

Partiledarfrågor oavsett parti tycks ha fått helt fel fokus och verkar numera handla om personkult, istället för vad det är för partiprogram som bedrivs. Jag kan svårligen tänka mig att någon stor ledare, själv står och gnisslar tänderna fritt ur hjärtat. Utan det skall vara väl förberett vad som skall sägas! Finns det verkligen inga talskrivare nu för tiden inom socialdemokratin? Det är faktiskt partiets åsikter, som till 100% skall framkomma. Det är det som väljarna har valt, ett parti med ett partiprogram, inte en personkult.
Vill socialdemokraterna, eller något annat parti ha en chans att framstå som trovärdiga, måste de börja med att skicka fram en "partilydig" ordförande. En som vet vad partiet bedriver för frågor, vad partiet står för, men framförallt känner till faktauppgifter!

Därför var det förvånande, att statsminister Fredrik Reinfeldt körde en "Juholtare" för några dagar sedan, då han stod och fabulerade om att Sverige var det enda landet som hade överskott. Det tar inte så många sekunder innan ett sådant infantilt påstående är söndersmulat. Det har också fått till följd att jag har börjat bli överallergiskt mot oprofessionella politiker. Det stärker mig ännu mer i min åsikt om politik och religion.

Skall man då inte kunna begå misstag? Ja, det kan man göra, men sånt får man ägna sig åt som privatperson. Det man mot förmodan inte är tvärsäker på i det yrkesmässiga rummet, det ber man i så fall att få återkomma till. Sedan tar man reda på hur det förhåller sig med saken. Men man står inte och håller ett tal, eller anföranden och drar valser.

Söndagmorgon och igår föll snö.

Dagen blev fylld av annat än att föra över resten av inläggen till bloggen från NSD. Det är bara det som återstår av flytten.

Men vilket slavgöra!

Till vilken nytta, har jag undrat ibland under den här tiden. Men så vet jag, att jag redan har rådbråkat mig med den funderingen. Min intuitiva magkänsla har sagt mig, att göra det och nu har jag så många gånger i mitt liv gått emot den. Så den dumheten tänker jag inte göra om någon fler gång.

Turbulens med Fabiantaket, som nu tycks hålla på att ge vika och kanske mycket mer än så.

Men även Sveriges nye politiska stand upare, den monstruöse klavertramparen Håkan Juholt och hans innersta krets, dvs Åsa-Nisse, Klabbarparn & Co, det avhandlar jag i en ny dagstidningsblogg, som förhoppningsvis går igång till veckan. Det blir en blänkare här var & när den kommer att finnas och kunna läsas.

Som vanligt har jag mina egna tankar om ovanstående, efter att ha lagt pannan i djupa veck och funderat rejält.

Trots det nya med ny dagstidningsblogg (inte NSD, som detta bloggmaterial är överfört från åren 2008-2011) kommer den här blogspotbloggen, att finnas kvar och även uppdateras. Den kommer att ha lite annat sikte än den nya tidningsbloggen har. Men sikta mot stjärnorna och nå knäveckshöjd är inte heller fy skam tycker jag.

En del saker man gör i livet, kan man inte se resultatet av förrän med handen i backspegeln. Det här är nog en sådan sak.

Bilden: snödropparna som stuckit upp i trädgården och som nu snön dragit ett täcke över. Fy, för den lede! Även om de vuxna och 8-åringen hade fullt snöbollskrig igårkväll på väg mot bilen. Vilket fick mig att känna glädje inombords. Det är väl det barnsliga inom mig som fortfarande tycker, att inget är så upplyftande som ett snöbollskrig där tjuv- och rackartyg går igen. Idag lyser solen och det gnistrar så vackert mot snön. Kanske att jag ändrar uppfattning ändå. Det är + 5 grader ute.

Yttrandefriheten och friheten. Hur är det ställt med dem egentligen?

Precis som jag skrivit tidigare, om hur vi gått från att ha varit ett relativt stängt samhälle. Ett samhälle för få utvalda välbeställda män. Gick vi den långa vägen till två kammarriksdag. Allmän rösträtt, till att även kvinnorna fick rösträtt och andra rättigheter, utom det sista steget: lönediskriminering. Det var fortfarande tillåtet enligt svensk lag.

Innan tillbakagången på allvar började sin ankmarsch.

Den s.k. svenska demokratin var en chimär, som aldrig nådde riktigt fram.

Redan är vi med raska steg tillbaka mot det som rådde tidigare. Vi har hunnit fram till att man begränsar de demokratiska möjligheterna vid en procentgräns för att ha tillåtelse att sitta i Sveriges Riksdag. Men det är värre än så:

Uppdrag Granskning visade igår, 20:15 in på programmet, ett genomgående svenskt fenomen, som kan skönjas i de allra flesta kommuner. Något som också är fullt jämförbart med Gällivare kommun och även deras fastighetsbolag Top-bostäder. De otaliga transaktionerna med LKAB och de hemliga förhandlingarna talar sitt nog så tydliga språk. De allmänna åsikterna känns också igen. För hur skall folk i allmänhet veta, när inte ens de som är upp till halsmandlarna involverade, många gånger inte heller känner till hela köret. Man måste granska handlingar och hantering för att inse vad det hela handlar om.
http://svtplay.se/t/103535/uppdrag_granskning


Vi ser nederlaget vid att ha varit redskap i krig, som rättfärdigats tillslut, med att vi gjort det för att "Afghanska flickor skall ha rätt att gå i skola". Vi har också medverkat till att den "arabiska våren" dvs. fundamentalisterna fått fritt utrymme och kommer att förpassa kvinnorna till den plats de anses höra hemma. Bakom burkan, knytnävsslagen och godtyckligheten.

Den 21 januari är det 10 år sedan Fadime Sahindal mördades av sin far i det här landet. Idag är 70 000 svenska ungdomar berövad rättigheten, att själva välja vem de skall gifta sig med!

Igår protesterade Wikipedia, genom att blockera tillgången till uppslagsverket under 24 timmar i den engelskspråkiga delen. Den protesten är inte så konstig. Bloggplattformen Wordpress har blivit de mest uppskattade och omtyckta. Facebook har inplanterats precis överallt och nu vill någon ta kontrollen.

Om jag är förvånad? Nej, inte speciellt det är förväntat.

De här två lagförslagen som Wikipedia protesterade emot är de två amerikanska lagförslagen, kallade SOPA och PIPA. 

SOPA en förkortning av "Stop Online Piracy Act" och PIPA av "Protect IP Act" (IP står för intellectual property.) De lagarna kan tolkas, som att stora sajter med användargenererat innehåll skulle kunna ställas till svara för eventuella brott mot upphovsrätten, som deras användare laddat upp på deras servers.
http://www.sydsvenskan.se/varlden/article1602395/Zuckerman-stoder-Wikipedia.html

http://www.gamereactor.se/brev/182241/Vad+%E4r+redaktionens+st%E4llning+till+SOPA%3F/

Konklusion: Ut mot ljuset för att sedan återvända mot mörkret!

Sicken rövare han drog igen, den gode Håkan Juholt!

Här på hemmaplan fick vi oss ett hjärtligt skratt över Håkan Juholts senaste stand up comedyinslag i media.

Det var på rikskonferensen Folk och försvar i Sälen, som han gick till attack mot regeringen för att ha drivit igenom det nya försvaret med anställda soldater. Det här hade regeringen gjort upp med Sverigedemokraterna. Fastän Sverigedemokraterna inte ens satt i riksdagen när det beslutet kom... 

Ursäkta men är karl´n dum på allvar? Ja, jag menar på riktigt. Nästan så man funderar om han är värvad av något "dolda kameran team".

Nu urskuldar sig Håkan Juholt med att han "drog till lite" för att visa hur det är.

Är med vadå?

Hur det är att dra en rövare och sedan stå där än en gång med skägget i brevlådan?

Skall han nu åka land och rike runt ett varv till och be än en gång om ursäkt...

Dottern tyckte att det skulle nog vara enkelt, att vara politiskt rådgivare till Håkan Juholt. Det fanns egentligen bara ett (1) enda hållbart råd att ge Håkan Juholt:

- Säg absolut ingenting och då menar jag verkligen ingenting!

I ärlighetens namn trodde jag aldrig att det gick att slakta det socialdemokratiska partiet så snabbt. Men nog borde väl den mest inbitne sossen sätta sig ner och fundera över den dystra tillvaron.

Under helgen lät "hushänget" meddela att han hade läst, att Håkan Juholt hade låtit meddela pressen, att han kommit tillbaka som en "bättre människa" efter en semester utomlands. 

- Bättre på vilket sätt då, undrade jag som lyssnade på med ett halvt öra, eftersom Håkan Juholt fyllt min kvot med råge för mycket länge sedan.

- Det står inte, lät "hushänget" meddela. Men det står att han blivit en bättre människa.

- Sure, sa jag. Himlade med ögonen och kände att det var lika troligt, som att det skulle regna manna från himmelen. 

Sedan fortsatte jag efter en stunds tvekan:

- Den mannen borde ha hålla sig till dylika kryptiska uttalanden då skulle han ha stått sig betydligt bättre.

Söndag och jag känner mig som utskiten äppelmos.

Mörkt är det ännu väldigt tidigt på dagen. Idag var det visserligen kallt och klart när vi kom ut, men det trötta tycks ha slagit rot i benmärgen på mig. Min eviga och outtröttliga energi, den finns där bara inte. Vi hade tänkt oss flukta in Jan Lööf (Skrot-Nisses "pappa"), Frida Kahlo & Diego Rivera-utställningen på Göteborgs konstmuseum. Men väl där fick köerna och den fullpackade entrén mig att backa ut igen. Det får bli någon av vardagarna istället. Så vi halkade istället in hos Göteborgs okrönta kaffedrottning och hennes första ställe, "Eva´s Paley". Det tog hon över från det gamla anrika Café Paley, som öppnade vid sekelskiftet 1900. Eftersom vi ändå var i dessa kvarter passade jag på att lämna tillbaka lite CD-böcker på stadsbiblioteket.

CD-böcker är min livlina, eftersom förmågorna att hålla i böcker under längre stunder är tämligen begränsade. Dessutom ger CD-böckerna mig friheten att vara närvarande med ögonen på något helt annat än bokens texter. Man behöver inte vara så introvert uppslukad till hull och hår, som man blir med en bok.

Strax före jul lyssnade jag till Liza Marklunds senaste bok "Du gamla du fria".

Det är del 9 om journalisten Annika Bengtzons öde, som Liza Marklund tagit fasta på. Enligt ingressen hittas en småbarnsmamma död. Hon är det fjärde offret på kort tid. På Kvällspressen anar man en seriemördare. Men nog borde Liza Marklund sätta sig ner och fundera om hon inte borde släppa det här med Kvällspressen och olika mordgåtor. Här blir det så himla övertydligt att "fallet" med seriemördaren, bara är en utfyllnad som faller pladask i ett intet. Hon hade lika gärna kunnat hoppa över hela den tåten, eller bara i förbifarten ha den som utfyllnad i själva storyn. 

Någonstans måste man, även om man heter Liza Marklund, bestämma sig vad storyn skall ta fasta på. Det hade kunnat funka mycket väl om hon bara hade låtit bli att blåsa upp "seriemördarspåret," som ändå inte leder någon vart. När boken var slut, fick jag en känsla av att Liza Marklund inte hade orkat skriva färdig boken och därför hafsat ihop det på slutet utan att knyta ihop seriemördartråden. Jag kände mig ungefär som om jag hade blivit snuvad på vad två biobiljetter skulle ha kostat. Dvs. inköpspriset för denna mp3 bok.

Nedanstående ljudböcker har jag burit hem från stadsbiblioteket, som lån:

"Den tionde gåvan" av Jane Johnson. Storyn: http://www.bokus.com/bok/9789100116309/den-tionde-gavan/

Det är en annorlunda bok. Väldigt njutbar bok. Därför att så här i "den arabiska vårens" tidevarv, när fanatismen inom muslimvärlden får hjälp på traven, att härja fritt. Då människans värde allt mer faller isär inför makten inom religionen, visar boken på hur strukturerna såg ut några 100 år bakåt i tiden. Den gången var det katolicismen och inkvisitionen, som slog sig genom med sin syn på hur religionen skulle se ut. Dvs. makten! Samtidigt är det en skildring om det ständiga drama som pågår i våra liv. Vad blir följden av våra egna val. Detta är verkligen en oförglömlig berättelse, samtidigt som den är ett historiskt äventyr och en saga om livets drivmotor.

Så till den författare som är helt unik i sitt slag, Jo Nesbø. Det spelar liksom ingen roll hur man är tankestegen före honom om upplösning, eller vad som kan hända. Han slår mig med hästlängder. "Hur i helsicke kunde han komma på att skriva så," tänker jag och förstår att det verkligen är skillnad på klass och klass i författarskapet. Även om han är lagd åt det mer våldsamma hållet, är det ändå rätt allmänmänskligt beskrivande.

Den första CD-boken jag tog med mig från stadsbibioteket var hans "Smärtans hus" http://www.bokus.com/bok/9789185625482/smartans-hus/  Tja, vad säger man? Annat än: han kan sin sak den här författaren.

Den andra var hans "Pansarhjärta", som delvis hänger ihop med "Snömannen". Men det går alldeles utmärkt att inta "Pansarhjärta" som fristående. Storyn: http://www.bokus.com/bok/9789186675035/pansarhjarta/  Jag har svårt att föreställa mig att någon författare kan mäta sig med Jo Nesbøs berättande. Var får han allt ifrån tänker jag. "Leopolds äpple", fanns det något så djävulskt i verkligheten, kan jag inte låta bli att undra. Det är liksom ingen hejd på hur det kan utvecklas och dra vidare. Dessutom precis när man tror att nu är målsnöret nådd. Men så är det inte. Det går inte ens att gissa sig till hur nästa förveckling blir.

Jo Nesbøs böcker är inget för känsliga personer, eller de som inte orkar ta del av den mänskliga naturen. Huvudpersonen i Jo Nesbøs böcker, polisen Harry Hole, blir jag alltmer bekymrad över. Vis om att varje författare har någon form av alter ego i den person, som man väljer som huvudperson.

Ibland blir umgänget med andra människor rätt påfrestande.

Ibland får jag den känsla av att det spelar liksom ingen som helst roll vad någon säger/skriver. Nog fasen väljs det att tolkas på det mest negativa sätt, som uttalaren inte ens har menat.

Man kan undra egentligen vilka ämnen som kan beröras, får beröras, när man skall beskriva någon, eller något som gett upphov till något, eller kanske bara ett öknamn, som någon är allmänt känd under.

Vilka är egentligen ok?

Var går gränsen?

Om man nu t.ex. väljer bort kränkande öknamn, som personen är känd under. Vad får man egentligen beskriva istället för att det ändå skall förstås vem som menas.

Får/kan man beskriva :

1) att någon är blind?

2) alltid burit gula glasögon?

3) har n-släkt och därför har ett speciellt krulligt hår?

4) glad i sprit?

5) benprotes?

6) utbytta knäskålar?

7) gomspalt?

Var går din gräns över uppräknade saker 1-7. Bara som exempel...

Jag känner att t.om. den där travestin om synålen, som bara har ett öga t.o.m. kan uppfattas, att det är riktat som något kränkande mot alla som är enögda. Något att bli stött och sur över.

Nä... vet ni vad. Ibland känner jag för att tvångsemigrera, eller är det så att en del skulle behöva göra det för att få rätt perspektiv inställt.

Sällskapsöarna, tror jag kan vara rätt val. Om man undantar de största öarna som t.ex. Tahiti, som är bebodda. Men det är väl bara en tidsfråga det också. De verkar vara på väg under vattenytan. Det är lika långt åt alla håll och kanter för mänsklig samvaro. Ingen Internet. Inga telefoner. Posten funkar inte, men det gör den snart inte i Sverige heller.

Sällskapsöarna... Hör ni inte hur trevligt det låter för någon som lider av "jag väljer att misstolka-sjukan därför att jag vill det!"

Om det är sällskapligt där?

Antagligen inte det minsta. Men nog låter det i alla fall tillräckligt tillspetsat fint, det fransmännen kallar Sällskapsöarna:

Îles de la Société eller Archipel de la Société.

Det skall nog bli det som står på adressändringslappen. Det kan väl ändå inte gå att misstolka, som något nedsättande?

Eller gör det...

Malmberget - Gropen som Gud och regeringen glömde - Sveriges största miljöskandal.

Det vände sig i magen när oppositionspartiers motioner ang. ”samhällsomvandlingen” till KF avslogs. Då var den allra sista gnutta hopp ute för min del.

Ännu har jag inte ens fått något svar på vad det är för personer, som sitter och förhandlar med LKAB, eller vilken expertis som finns att tillgå i dessa förhandlingar. Ej heller vilka som skall omfattas av dessa förhandlingar och vilka som kommer att lämnas därhän åt sitt öde!


http://www.kuriren.nu/nyheter/default.aspx?articleid=6259078#forum

Dolda förhandlingar som dessutom sker långt över de drabbades huvuden. Vi har med andra ord infört livegenskap i Sverige och smygkonfiskering av högst privat egendom!

Efter att haft så många och nära kontakter med en alltför stor del av drabbade i Malmberget, har mitt förtroende både för LKAB, LKAB:s styrelse, Bergsstaten, Länsstyrelsen, Malmfältsdelegationen, Näringsdepartementet/Regeringen för att inte tala om de styrande inom Gällivare kommun förbrukat mitt förtroende. Av det kapitalet återstår idag precis ingenting.

Men LKAB:s greenwashing drabbar inte enbart Malmbergsborna. Även i Koskullskulle finns gott om fullt med synliga bevis. Det är inte enbart så att bolaget lyckas slå split mellan lokalbefolkningen genom en massiv propaganda. Utan man negligerar problemen, trots att LKAB säger sig inte ha något ansvar, än mindre kunskap för vad som händer utanför industristaketet.

När jag tänker på vart och ett av de öden jag mött, eller fått vetskap om, alla de rättsprocesser mot privatpersoner som finns i domstol, blir det nästintill obegripligt. Det här händer i Sverige, utan att det svenska folket är medveten om vad som egentligen händer på hemmaplan.

De sitter möjligen och på sin höjd inne med den glamoriserade bilden, som LKAB:s VD Lars-Eric Aaro förmedlade i sommarpratet: Hej å hå vi till vår gruva gå. I en glättig sommarbild, från en person vars hela liv har gått på "räls". Men som befinner sig ack så långt ifrån den verklighet bolagets fördrivning och den mentala & psykosociala tortyr som ortsbefolkningen i Malmberget utsatts för i allt högre grad.
 

Lyssnar man till kommunalrådet Tommy Nyström i Uppdrag Gransknings reportaget, som sändes i TV-rutan december 2006 och ser till hur han idag agerar och uttalar sig, förstår man att morgonmöten och dunkla förhandlingar med LKAB haft en stor påverkan på honom och resten av de ansvarig för ortsbefolkningen.

LKAB håller dessutom på att mer eller mindre överta den kommunala attraktiva marken och byggnationer för priser som en vanlig dödlig inte ens kan drömma om! Priser från 1:- och uppåt! Trots att LKAB i rimlighetens och anständighetens namn borde ha gjort rätt för sig och köpt in de fastigheter som finns i Malmberget i första hand. Det är trots allt där bolaget har havererat både boendemiljö och hela bostadsmarknaden!

Den epidemiska undersökningen, som inkom till miljödomstolen har för åtskilliga år sedan dömt ut Malmberget som boendemiljö. Men domstolens rättsprocess mal sakta och under tiden mals tillvaron sönder och samman för de som drabbats. Det är många tragedier jag hunnit ta del av. De som fortfarande bor kvar har inte ens valfriheten att få välja: stanna kvar eller flytta till likvärdigt boende.

Men kovändningen som kommunalrådet gjort från TV-reportaget 2006, gäller inte enbart honom. Därför att inom kommunens ansvarsområde finns idag inte ens en handlingsplan för de olika svåra scenarion, som den utomstående experten Graham Swan varnade för.

Förutom Fabiantaket som han varnade för t.o.m. kunde sluta i en utblåsning av gruvan (blow out), fanns inte ens omnämnt det som kommer att ske i Printzsköld. Någon helhetsbild över samtliga brytningsställen inom Malmbergsgruvan har inte heller gjorts, trots att man begagnar sig av skivrasbrytning. Det är dessutom helt uppenbart att de olika brytningsställena påverkar varandra. Det framstår väldigt tydligt i de skalv som uppstår. Något som LKAB själva kallar för "händelser". En händelse låter onekligen inte lika farligt som skalv!

De otaliga skalven från de olika brytningsställena har fått en oroväckande utbredning, därför att det är inte ens längre i den delen som händelsen sker som de största utslagen blir. Trots det och så många år som nu förflutit finns ännu varken en handlingsplan inom kommunen, eller regelrätta mätningar över de digra föroreningar som kommer från gruvverksamheterna. LKAB själva är kallhamrade, de säger att vill Räddningstjänsten ha information är det på deras eget initiativ! Trots att de själva är medvetna om att varken de eller kommunen sitter inne med den kompetens som egentligen hade behövts. Så talar ett statligt ägt bolag till den ortsbefolkning, som de dragit alltför stora växlar på. Hur upplösningen blir står skrivet i stjärnorna.

Taket till Fabianhålrummet är enligt senaste lämnade uppgiften 55 i tjocklek och har en rejäl yta. Vad det omräknat i ton handlar om, den siffran undanhålls alltid, inkl. fallhöjd etc. Dvs. allt av värde, som möjligen kunde få en beräkning om vad det hela kan handla om för människor och byggnader. Alla experter på byggnaders hållfasthet etc. de tvår sina händer och vill inget ha att göra med saken. Ändå skall Sverige vara Kina behjälplig vid jordbävningar, när det gäller byggnader, allt enligt förre näringsministern Maud Olofsson, när hon besökte Göteborg innan valet.

Då skall man också hålla i minnet att pelaren som håller upp Fabiantaket urholkats rejält. Pelaren verkar ha minskat ytterligare 2 cm från de redan urholkade ca 30 cm. Man behöver inte ens ha ett sommarprogram för att inse att detta tak, vars pelare håller på att ge vika och gräver sig in mot bebyggelsen, inte har någon större skillnad från det tak som i Uppdrag Granskningsprogram var 100 och ändå helt plötsligt störtade in. Visserligen tycks LKAB hysa en förhoppning om att Fabiantaket skall vara som Karlsson på taket, självhängande i luften. Men är inte Karlsson på taket världens största påhitt?

Skillnaden är bara att taket på en tjocklek av 100 (i TV-reportaget 2006) inte var i bebyggelsens omedelbara närhet, som det nu är fråga om. I ett yttrande till Miljödomstolen har Länsstyrelsen (tillsynsmyndigheten) poängterat att det inte finns någon buffert till bebyggelsen vad gäller Fabiantaket och dess pelare! Det tycks dock inte bekymra kommunens ansvariga tjänstemän, eller förhandlare, vilka de nu må vara. Än mindre det statligt ägda LKAB, eller dess ägare, vars närmast ansvariga är regeringen!

http://www.kuriren.nu/nyheter/default.aspx?articleid=6258971

 En vanlig syn....

 
Ett steg i Malmbergets förintelse.




Här är det husen på Hertiggatan som går i graven för att aldrig mer uppstå.

Serien "Starke Man i Svinarp" skall läggas ner.

Det var en serie som jag såg tre ströavsnitt av. Sedan räckte det för min del. 

För er som tycker att det är synd att serien läggs ner, säger jag bara. Hav förtröstan: 

Håkan Juholt och de andra pajasarna finns kvar, så varför misströsta?


De är inte ens en dokusåpa där man kan använda avstängningsknappen, eller byta kanal.

Jag har fått ett riktigt svinjobb så här inpå det nya året.

Men det gör väl kanske inte så mycket, att det råder allmän förvirring bland inläggen på min blogg.

Det är ungefär samma stuk på det hela, som det är på dagstidningen, NSD, därifrån hela mitt bloggarkiv håller på att flyttats över från. Där kör man med repriser från 2008 bland nyheterna och fyller upp med nyheter från andra orter för att hålla igång Gällivaresidan.

Jag försöker att se optimistiskt på webbtidningens förändring. Men jag har svårt att se vari förbättringen blev. Det har blivit lite av storregion över det hela och där de enskilda småorterna drar den kortaste stickan.

Igår blev jag klar med redigeringen och överföringen av inläggen från 2008. Nu återstår bara att lägga upp dem i ett års- och månadsregister.

Efter god lunch som dottern hade förfärdigat tog jag itu med år 2009. Men se
nu var det allt annat än vind i seglen. Det visade sig vara en äkta ”Murphys lag” dag idag.

Av tre redigerade bloggar från 2009, där jag nu lyft över inläggen hamnade två av dem bland årets. Ibland får jag en känsla av att tekniken för ett helt eget liv.

Efter att ha joddlat runt bland bloggverktygen en längre stund, kändes det ungefär som om hjärnan råkat ut för en större härdsmälta. Tillfälligt ger jag upp och får be tf bloggchefen om hjälp, när hon återkommer från bio, eller har tid.

Kanske är det frånvaron av filmen ”Ivanhoe”, som ett riktigt gott år brukar inledas av, som är anledningen till eländet. De körde den häromdagen i TV 3. Men vem orkar se en film på TV 3, inte jag i alla fall.

Dryga timman av Glukosaminer, bilmodeller, tandskölj och annat svammel gör sig inte riktigt mitt bland 1100-talets Englands tempelriddare, Robin Hood, saxare och normander och den hjärtknipande judinnan Rebeccas öde.

Bilden är dock marsipanfigurer och inte fullt så svinaktiga.

Så här efter alla helger är det dags att koppla upp de grå cellerna igen.

Kanske har du också dragit på dig åkomman, att dras med sega tåtar. Rent av komatillstånd, vilket jag tycker att jag befinner mig i. Antagligen är det också psykologiskt betingat, eftersom den här bloggen måste bärgas hem från NSD och friseras till pga. det erbarmliga bloggverktyget som fanns där.

Jag vet inte riktigt hur det kommit sig, men i vanlig ordning så har dygnet hamnat på tre kvart. Inte har det väl blivit så mycket bättre av att det varit hockeyn i TV-rutan om nätterna. 

Okay, litet uppvaknande det kanske blev ändå, när det svenska hockey-guldet blev bärgat vid 5-snåret förra natten. Något som jag var totalt omedveten om ända tills hela vardagsrummet lät som om det innehöll hela kvarterets instormande elefantjord, fastän det bara var herrarna som satt (halvlåg) framför TV-rutan.

Det har varit en släng av dålig förlorare på svenska sidan, trots hockey-guldet. I en enkät frågade man:

Borde Petter Northug ha bestraffats hårdare än med en varning sedan han åkt utanför banan igår?

90% av de röstande tyckte att svaret var JA!

Själv har jag lite fascination för hur nya stilar kan bli utbuade, eller rent av underkända för att några stunder senare bli fullständigt acceptabla.


Jag tycker därför att vi skall testa den norska pulsen, eller är du långsint kanske?

”Finn Patysvensken” sett ur ett norskt perspektiv. Sedan du klickat på länken http://p3.no/svensker/finn-svensken bara att trycka på startknappen och sedan kan du börja sökandet. Vem är party-svensken bland alla figurer?

Den bästa tiden hittills är 1.14. Men så innehas den också av en observant svenska på vift ute i Europa när den tiden nåddes.

Själv är jag uppenbarligen halvblind, halvstirrig och med en reaktionsförmåga värdigt vilket hypotekslån som helst...

 

Hur kul är särskrivningar och felskrivningar egentligen?

Mitt svar är: hur kul som helst. Men det är klart vissa dagar är de extra roligt. Det är väl då humorerna rullar runt och gör kullerbyttor i min kropp.

Det i sin tur beror nog på någon överproduktion, eftersom min hjärna tycks ha ett behov av att fjanta sig så mycket och ofta som möjligt.

Eller kan du inte hålla med om att det är liiite roligt i alla fall, när det står t.ex. "snor kråka", "hugg orm" "släng gunga", "kassa skåp", "skygg lapp".

Men nog blir man lite betänksam vad det är för varelse som skall dyka upp,

när man läser: "brun hårig sjuk sköterska". Är det snömannens släkting som aviseras.

Då är det nästan så man tar det ena långa benet före det andra, men blir tvärstående vid skylten: "Håll platsen". Då är det nästan så man hör ett "ett trumpet solo". Men vem vill egentligen lyssna på någon som är trumpen och ändå vill framföra ett solo.

Lite mer oroande tycker jag dock en del annonser blir. I alla fall om man tänkt sig några inköp, eller vad sägs om "stekt kyckling lever". Man kan undra hur är ens detta möjligt, rent tekniskt sett, eller vem kan köpa en "skum släckare". Det är nästan lika eländigt som "kassa skrin". För vem vill egentligen köpa kassa varor.

Speciellt roligt blir det i min lilla hjärna, när de förkommer syftningsfel, eller stavfel i tidningsrubriker, eller som säljargument. Under många år har jag passerat en neonskylt där något är alldeles på tok felstavat i företagsnamnet, men jag skall inte vara så tyken att jag skriver ut det här.

Jodå, det händer, att denna lusttörstande hjärna ibland begår dessa lustifikationer, dvs. struntar i formalia fullständigt. Syftningsfel är rätt roligt, speciellt när man kan undra vem det är som egentligen slaget vem på käften. Eller som det blev i en av mina bloggar när man undrade om det var husen, eller länsstyrelsen som skulle hinna hamna under jord. Men sådant bjuder jag på. Det blir så när fingrarna hinner före tankeskärpan och när jag i efterhand upptäcker det hela. Då bjuder jag helt enkelt på det hela. Tankeskärpa har blivit allt mindre viktigt för min del, med ålderns rätt kanske.

Jag funderar ibland på de som inte fått en så grundlig skolgång, som man fått om man är i den här åldern. Ja, jag tänker på att datorn är en regelrätt språkfascist, som dessutom har helt fel rätt ofta. Den är kopiös på att vilja ha särskrivningar och fikonformuleringar förstår den sig då rakt inte på. Det gäller alltså att ha huvudet på skaft om man har stavningskontrollen på, vilket jag nästan helt undviker. 

Onekligen är det lite spännande att publicera en halvt dyslektisk blogg, där man klippt och klistrat hit och dit och allt blivit ett sammelsurium. Kanske är det mitt sätt att slå tillbaka mot det byråkratspråk som varit nödvändigt i yrkeslivet. Fö det enda ställe jag tycker är helt kompromisslöst nödvändigt, att använda sig av fikonspråkets alla regler och formalia.

För något år sedan hade jag och dottern en liten diskussion hur uppställningen i ett CV skulle se ut. Hennes lärare hade gett henne sådana skrivinstruktioner, att det hade fått min gamla lärare på handelsskolan, att lägga sig i spasmer av att bara höra talas om det. Lite av ett hopplock utan guds nåde att tugga i sig. Aningens svårsmält blandning.

På tal om språkfascister. Jag trodde att jag med ålderns rätt en dag skulle bli befriade ifrån dem. Men de fortsätter att finnas. 

Jag också.

Usch då vilka "vänner" som man kan få som förslag på Facebook.

En rena rama mardrömmen från Palermo, Sicilien, som hemsökte min mailbox under lång tid. 

Inte bara min mailbox. Han hade långtgående planer om att flytta in hos oss! 

Självinbjuden... ville han bara förvissa oss om hans behov och krav, nu när han skulle komma flyttande till Sverige och vårt hem. Vi skulle bli tvungen att försörja honom under en rätt lång tid tills han etablerat en ny verksamhet. Verksamheten skulle vi naturligtvis betala inkl. hyra av nya lokaler etc. 

Dessutom var han på kant med sin hustru och hon skulle bli kvar i Palermo och måste också försörjas av oss...

Huruvida han hade tänkt packa ner de stackars barnen i resväskan framgick tack och lov inte.

Mitt svar denna gång blev något hjärnsläppaktigt, där jag mer eller mindre bad honom att istället uppsöka ett betydligt varmare ställe än både Palermo och Göteborgs stadsgräns. 

Klimat: ungefär den värme dit pepparn växer.

Efter det blev det lugna gatan i min mailbox.

Jag kände att jag nu kunde betraktra mig med nya ögon. 

Med en ny yrkestitel, sprungen ur en korsbefruktning av Pakistan och  Palermos mylla: Effektiv sanitetstekniker...

Konklusion: man skall passa sig för vilket internetcafé man använder sig av i Palermo.

Facebook eller Fäjsbok?

Under flera års tid har jag fått olika inbjudningar till Facebook genom en del av mina vänner. 

Men också förvånande nog av människor, som jag inte är medveten om att jag någonsin stött på vare sig i privat, eller inom yrkes- eller studerandelivet. Inte heller haft någon form av övrig kontakt, som det nu kan bli oss människor emellan. Hur de har kunnat hamna i min högst privata mailbox är en outgrundlig frågeställning.

Men när det gäller personliga kontakter, som livet bjudit på, på ett eller annat sätt, äro Herrens vägar ibland outgrundliga, som det så vackert heter. Hur vi människor etablerar en kontakt, som ibland leder vidare, eller rent av till en djupare relation, tycks ibland stå skrivet i stjärnorna. Slump eller inte. Det kan man inte ens ta gift på, så där i efterhand, eftersom man ibland inte ens minns hur det kom sig att man fick kontakt med just den människan. 

Ibland lär vi också känna den andra människans djupare inre, trots att det inte helt sällan varit fråga om ett mycket hastigt möte av något slag. 

Dylika möten tror jag varje människa har en hel uppsjö av, när man tillryggalagt en hel del år av livet.

Eller att det blir som det oftast blir: ett hastigt möte där vi delar varandras tankar en stund och sedan går vidare i livet. Det å sin sida kan innebära att vi av den anledningen länkar en kontakt med den andres kontaktnät. Ibland vet man i efterhand inte ens riktigt hur det gick till. Det bara skedde, kanske av nödvändighet, kanske av en vilja att föra en mer privat diskussion om något ämne.

Återfinna människor, som man förlorat kontakten med någonstans på livets väg, eller rent av få möjlighet till att kanske dela en och annan tanke med en människa som man normalt kanske inte hade ”mött", det kan jag se vitsen med Facebook. Vi människor är trots allt inga öde öar, som flyter omkring ensamma i livet. Det kan mao bli en form av korsbefruktning i våra liv.

Vid sena frukostbordet idag hade vi en liten diskussion om Facebook, eftersom jag igår mer eller mindre föll till föga inför påtryckningar från flera olika håll och nyfikenheten tog överhand. 

När jag väl hade loggat in mig och öppnat ett facebookkonto, blev jag inte lite häpen över vilka förslag, som datorn hade till presumtiva vänner. En del av dem går nog att förstå med tanke på att någon jag känner, känner andra. Men en del av förslagen var direkt hämtade ur min högst privata mailbox, inte bara det. Besynnerliga förslag kom upp, som på allvar fick mig att fundera hur mycket vi egentligen är registrerade via den virtuella verklighet, som vi lämnar spår efter oss vare sig vi vill det eller inte.

Det å sin tur har lett till att jag idag hamnat i en mer eller mindre existentiell frågeställning, som inte slagit mig tidigare. Vem av dina vänner känner egentligen till hela ditt livs historia. Jag påstår att inte ens de som är mina allra närmsta vänner känner och som jag haft en relation till sedan barnsben känner till alla mina kontaktytor och vilka jag känner och vilka jag inte känner på ett eller annat plan. Där är t.o.m. min egen familj exkluderad.

Hur skall man då se kontakterna på Facebook. Tja, det är nog en frågeställning från individ till individ och ett eget ställningstagande över vad man gör sitt Facebooks konto till. Ett mer lättillgängligt sätt att ha kontinuerlig kontakt med människor, som i annat fall hade tagit tid. Kanske inte ens hade blivit av pga. dygnets begränsningar av 24 timmar och andra praktiska/geografiska synvinklar och vardagslivets utseende.

Diskussionerna kring frukostbordet ledde i alla fall till att äldste sonen berättade om TV-programmet, #Kjell5000

http://svt.se/2.166543/sandingsinformation

Berättelse gick vidare till hur udda det kan bli, när man drar saken till sin spets: 

Gå på bröllop och säga sig vara vän med brudgummen, eftersom denne lagt till en som vän: 

http://svt.se/2.166569/1.2628808/del_3_av_10?page166569=1 kan onekligen bli en av de mer intressanta frågeställningarna.

Jag har i alla fall med stigande irritation märkt, att jag i alltför många sammanhang pressas in i Facebooks värld, vare sig jag vill det eller ej. Det spelar liksom ingen som helst roll vad det än är jag ingår i, som en liten del eller större del, nog fasen är det Facebook som jag skall inlemmas i.

Skall man flina åt det hela. "Gilla läget", eller skall man bara lägga pannan i veck...