Tillvaron med en "telegrafstolpe" till ben.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 26 mars 2011, kl 12:41

Min tredje knäoperation, skedde precis som förra gången i vaket tillstånd. Visserligen var jag denna gång mentalt förberedd inför bedövningen av knäet. Men något som jag däremot inte var förberedd på, var att bedövningen inte hade tagit fullt ut. Sånt har jag bara hört talas om, men aldrig trott mig om att behöva uppleva.

När jag på bildskärmen kunde se en borr inne i knäskålen och sedan känna den ena våldsamma smärtan efter den andra, även efter påfyllning av bedövning mitt under pågående operation, då tyckte jag att det var lagom lattjolajban.

Kallsvetten och illamåendet gick i vågor och det var tufft att besvara "knäsnidarens" entusiasm över upptäckter: "Här är det som du ser alldeles illrött. Det normala är ljusrosa färg. Det illröda är en våldsam inflammation. Inte undra på att du haft ont". Till: "Som du ser, ser din knäskål ut som en ryamatta, fransig, den skall egentligen vara alldeles slät. Det är inte så mycket att göra åt, därför att du har en alldeles för stor broskskada för att det skall bli riktigt bra... Jag slipar av knäskålen lite till från det jag gjorde förra gången. Men som du ser är knäskålen fortfarande som en fransig ryamatta, broskskadan är alltför stor. Jag filar lite till på den skadade menisken. Vi får hoppas att det här i alla fall skall hjälpa dig lite."

Nej, jag fallerade helt enkelt och narkosläkaren försökte bistå mig med lite syretillskott, för att kallsvetten och illamåendet skulle ge vika. Det var mao svårt att upprätthålla ett sunt förnuftsresonemang med mig själv: "Det är lugnt. Det ordnar sig. Nu kan det bara bli bättre". Samtidigt titta på bildskärmen och delta i händelseutvecklingen och resonemanget om tillståndet inne i knäet och ett tu tre åter konstatera tyst för mig själv: "AAAJ f@n där hade bedövningen inte heller tagit!"

Den relativt långa operationen kändes helt enkelt, som ett smärtsamt maratonlopp att genomlida. Så här med handen i backspegeln, bävar jag inför nästa operation, som kommer vara ett måste. Men så illa kan det väl ändå inte gå en gång till? Nej, det kan inte vara möjligt, så tänker mitt sunda resonerande jag.

Kan man då skippa den fjärde operationen? Nej, hur skulle det gå till... Gå i trappor utan att dubbeltrampa, som ett småbarn... Gå utan att knän smärtsamt och tvärt låser sig, är nästan ett måste för ett tämligen normalt liv. Så normalt liv det nu kan bli med hela mitt kroppsskadepaket.

Inför torsdagens operation var det tillräckligt mycket vånda ackumulerad, eftersom förra operationen höll på att ta en ände med förskräckelse. Ja, faktiskt så höll livet på att plötsligt ta slut.

Jag hade vid förra knäoperationen fått 4 Panodil och 2 Panacod mot smärtorna efter operationen, ett minimum ansågs det och helt ofarligt (!?) Jag avböjde vänligt men bestämt allt övrigt och tog med viss tvekan denna 6 pillercocktail. Tvekan därför att jag har sedan tidigare ett medicineringsrelaterat magsår med i bagaget från några år tidigare. Men den gången pga. mördarbakterier, som jag fick vid en annan operation. Trots denna "ofarliga" 6 pillercocktail vid förra knäoperationen, inträffade ett nytt akut blödande magsår, med blodet sprutande i kaskader och iltransport tillbaka till sjukhus i ambulans mitt i natten. Som tur var har intensivvården gått hyfsat framåt och påbörjades redan i ambulansen. Det var mycket sporadiska minnesbilder från själva ambulansfärden, som jag hade. Hela sommaren försvann i ett enda långt elände fyllt av den ena osannolika händelsen efter den andra, med avbrott för vanligt liv dessemellan.

Men som allt annat i livet, som drabbar oss människor, går det bara att tänka, att nu skall det väl ändå inte kunna bli mer. Nu kan det bara bli bättre. Men den där hypotesen, den visade sig inte bli så självklar. Det är mycket som kan gå åt skogen och det blev det verkligen mycket av förra året.

När "hushänget" kom och skulle befria mig från den illa omtyckta sjukhusmiljön i torsdags, vankade jag omkring i rummet för att få igång blodcirkulationen. Bandaget kring benet hängde först som "Kalle Ankafötter", för att slutligen se ut som en historia av varianten "Mumiens återkomst" och jag blev tvungen att sätta mig ner för att inte snubbla över bandaget.

- Lustigt, sa dottern, de här som huserar på operationsavdelningarna, de brukar i regel hålla på med hästar privat och är strålande på att bandagera hästarna, därför att där får verkligen inte bandagen gå upp. Det som är rätt typiskt för de här sköterskorna, förutom att de är klippor på att bandagera, är att de som regel röker som borstbindare, kör gamla pansar-Volvon, som orkar dra hästkärror. Det är lite rekorderligt kruska över dem helt enkelt.

- Ja, men de här var uppenbarligen begivna på golf, svarade jag och förstod att det var nog anledningen till ännu en misslyckad bandagering av benet på operationsbritsen, medan golfbollar och misslyckade utslag ven hemtrevligt i luften.

Sålunda blir det ingen TUR-mässa (turistmässa ) för min del i helgen. Men väl ett 8 årskalas idag på eftermiddagen. Imorgon eftermiddag dimper den inspirerande 2 åringen upp. 2 åringen som har en favoritsiffra, som är 5 och vars favoritfärg är blå.

Man frågar honom:

- Hur gammal är du?
- Fem, svarar han.
- Men om du är fem år nu, hur många år fyller du då?
- Fem, svarar han, som den allra självklaraste saken i världen. För att i nästa sekund uttrycka en fascination över upptäckten, att något har färgen blå och som om han aldrig i hela världen redan tidigare gjort oss uppmärksamma på att hans favoritfärg är just blå.

- Åh, den äj bå! Bå det äj min fabojitfäj! utbrister han i ett förnöjt och lyckligt konstaterande och man kan inte annat än bli rusigt lycklig över att få vara en del av hans värld.

Han kommer nog att bli fascinerad över att "fabjoj doktojn" målat en stor svart pil på hans "Gung". Man ser den inte först, bara kan ana den till sig. För att när man viker ner bandaget på benet, får man syn på pilen i dess fulla prakt.

- Det är väl tur att han gjorde pilen i den riktningen på ditt ben, säger "hushänget" och flinar stort. I annat fall vete gudarna vad som hade kunnat hända...

"Det kan inte vara kul att vara en snopp.

Bo granne med två nötter och ett rövhål."

Ja, så stod det med stora spretiga bokstäver över hela ena toalettväggen. 

Mitt i julruschen möttes jag av detta budskap, när jag slagit mig ner i ett brådskande ärende, som hade förorsakat mig dimseende av ubåtar och kluckande som irriterat mina öron, den sista halvtimman. 

Heliga bananer, tänkte jag när jag fick syn på väggen.

Först skakade jag bara på huvudet, men sedan kom fnisset.

Toalettklotter kan i sina bästa stunder vara smått filosofiska. Mestadels är det inte det. Vad som står på herrarnas dass har jag givetvis ingen susning om. Men jag har hunnit läsa ett och under mina dar´ på damtoaletter. En del lämnar en lika snabbt som man läst dem. Medan andra har blivit något form av livsdeviser, som den här t.ex. :

”Karlar är som toaletter. Antingen är de upptagna, eller fulla i skit!”

Saken är väl bara den, att de faktiskt kan vara både ock! Men det hade väl toalettväggsklotterskan ännu inte upptäckt. Karlar kan också vara allt annat än fulla i skit, vare sig de är upptagna eller inte.

Oavsett vilket kan det väl vara en betraktelse, som säkert många med mig, kunnat konstatera i ett visst skeende i livet.

Innan det försonliga och tilltron åter vinner över det, som skavt och gjort herrans ont.

Vad är det värsta, eller bästa väggtoalettklotter du läst?

Slutligen en fråga som jag ständigt har burit med mig. Hur tänker ni som klottrar på väggar som ni inte äger? Är det bara en självklar rättighet?

I köket griljerar ”hushänget” skinkan som bäst. Han hade hittat ett nytt recept som han gärna ville testa. Inte mig emot, jag har griljerat skinka i mina dar´så det kan räcka och bli över. Själv har jag för en stund sedan avslutat det jag hållit på med. Tänkte testa en ny avrundning på julmiddagen, vete gudarna vad det smakar. Men yngste sonen var inte så glad åt det:

-         Vadå, skall vi inte ha ris à la Malta? Då är det väl inte julafton.

Nu är det inte riktigt så att det är en renodlad ris à la Malta jag brukar göra, eftersom det är finskivade apelsiner och även en kombination av ris à la mandel över det hela. Men nu är det dags för att ta lite nya grepp om julen, även om ramen fortfarande är densamma.

En fröjdefull julafton önskar jag er.

Nu skall jag på en spännande träff i sovrummet. Tror jag i alla fall. John Blund heter han.

Ställ ut Vilks rondellhund i Riksdagshuset.

Det begär man i en motion mitt under pågående rättegång i Göteborg mot de åtalade i Vilks rättegången.

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.802350-stall-ut-vilks-hundar-i-riksdagshuset

Av vilken anledning Lars Vilks rondellhund skulle visas i Riksdagen är mig en gåta. Eller som det var när fotografen Elisabeth Ohlsson Wallins utställning "Ecco homo" ställdes ut i Riksdagshuset. Det är snudd på sinnesförvirrat.

Lika lite som jag tycker att det är passande, att Uppsala Domkyrka visade upp "Ecco homo" utställningen. Det är faktiskt fullt jämförbart med att någon skulle placera en rondellhund inne i en Moské. Är det någon som ens skulle komma på en sådan tanke?

Ändå försvarar jag, liksom Riksdagens talman, yttrandefriheten med näbbar och klor. Men liksom all frihet är den inte förbehållslös. Med all frihet följer också ett ansvar. Den biten glöms oftast bort.

Personligen skulle jag aldrig komma på idén, att häckla någon annans religion, nationalitetstillhörighet, eller sexuella läggning på ett så sårande sätt, att man ger det publikt tillträde i Riksdagshuset. Jag har inte heller något till övers för religioner, som kört in på fel spår och anpassat skrivningarna till självändamål. Någon Gud har knappast givit ut några böcker, det är ett mänskligt påfund i hopp om goda levnadsregler. Vilket dessvärre har urartat, eftersom de flesta krig sker i Guds namn. Det kan knappast vara någon gudomlig vilja.

Lika lite som jag själv skulle kunna bli en självmordsbombare för att någon skulle ha bränt den svenska flaggan i något land. Dylika handlingar kan jag dessvärre bara förpassa till det "konto" där det hör hemma. Våld och vedergällning kan inte annat göra än enbart föda nytt våld och nya omöjliga maktstrukturer uppstår.

Det måste finnas andra och betydligt bättre sätt, att visa Sveriges ståndpunkt, när det gäller den oinskränkta yttrandefriheten: Rätten till sitt eget privatliv, rätten till sin sexualitet och rätten till en eventuell religion, än att placera en rondellhund i Riksdagshuset.

Samtidigt så är det sorgligt med den flathet, som landets kulturinstitutioner duckar av rädsla för att stöta sig med islamistiska grupper. Jag vägrar att bistå alla former av förtryck.

Det har blivit en enda sörja i det här "mellanmjölkslandet". Det var inte alls så länge sedan DO med flathet godkände ett hårresande fall av segregering inom svensk invandrarutbildning, eftersom männen i utbildningen inte ville vistas i samma skollokal etc. som kvinnorna. Någonstans måste man hålla isär vad som det här landet har genomfört för jämställdhetsregler och som inte någon religion vare sig bör, eller kan hävda bättre rätt till.

Här är det passande att flika in två extrema saker, som jag konfronterats med alldeles nyss:

Den första är boken "Kyrkogården i Prag", av Umberto Eco. http://www.bokus.com/bok/9789173373241/begravningsplatsen-i-prag/

Visserligen driver boken med förskräckliga rasistiska klyschor, som är sammanvävd med historiska händelser och platser som jag själv är bekant med. Men jag kan slå vad om att ingen svensk förläggare hade vågat, eller ens kunnat ge ut den boken.

Den andra är det populärvetenskapliga föredrag som jag och ”hushänget” var och lyssnade till: "Hur mycket mångfald tål demokratin? Demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige." av Andreas Johansson Heinö, Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

Andreas Johansson Heinö, disputerade 5 juni 2009 i ämnet: http://andreasjohanssonheino.blogspot.com/2009/05/hur-mycket-mangfald-tal-demokratin.html

Själv är han att betrakta som politisk filosof och även empirisk statsvetare, som egentligen var hans ingång till hans disputation.

Sveriges egen historia har gått från ett sekulariserat samhälle på väg mot friheten och är åter på väg att bli ett synnerligen inskränkt land.

Vi gick från att det bara var vissa män, privilegierade, välmående män som hade rösträtt, till att alla män hade rösträtt. Så småningom fick även kvinnorna rösträtt. Till att minoritetsgrupper och även urbefolkningen fick sina rättigheter, åtminstone så där till synes. Alla blankröster har aldrig någonsin räknats! Nu har man dragit åt klutarna igen och är på tillbakagång igen. I en del kommuner, som Gällivare kommun t.ex. där har man nått det till fulländning av s.k. demokrati (anarki) och går helt i fas med vad som i övrigt håller på att ske i landet. Där yttrandefriheten blir alltmer inskränkt och det är en inre klick som styr och ställer.

Man har t.ex. infört 4 % regeln i Riksdagen, man får inte heller vara över 60 år för att få sitta i Riksdagen. Börjar man syna systemet i sömmarna, kommer man rätt snart fram till att vi egentligen aldrig nått fram till den demokratiska ordningen som vi tycker oss ha haft. Mycket snack och lite verkstad, tycker jag det mest har handlat om. Någon af eller von har aldrig någonsin behövt ställa sig i någon kö och buga och bocka för att få sina medborgerliga rättigheter tillgodosedda.

Det finns ingen statsvetare som idag skulle skriva det som Herbert Tingstens gjorde i sin bok "Den lyckliga demokratin" om ett homogent och lyckligt samhälle.

Idag har vi börjat röra oss i svårbemästrade frågeställningar och de eviga demokratiska frågorna hänger och dinglar där i kulissen:

Sverige ställer inga som helst krav på invandringen, rätt eller fel? På empiriskt sätt går det inte att säga vad som är sämre eller bättre.

Bara det att göra ett tankeexperiment, att man med datorns hjälp rent slumpmässigt utbytte Sveriges befolkning bland 9 miljoner världsmedborgare. Vad var det för kriterier som skulle gälla?

a) religion?

b) blodsband?

c) vems lagstiftning är det som skall gälla?

Nationaliteten står i passet. Hur gör man när det inte längre stämmer. Har vi för höga eller för låga anpassningskrav?

Vi har i Sverige under vår senare historia, 40-talet och framåt, haft en invandring som anpassat sig till det svenska samhället, men ändå har behållit sitt eget kulturliv. Medan det numera inträtt en annan tågordning där det mer eller mindre fordras, att vårt eget kulturliv inte kan behållas.

Det har blivit svårt att empiriskt utröna vari man kan hitta samhörighetskänslan.

Input till demokratin har blivit att rösta.

Output har blivit det som kommer oss tillgodo av välfärdsstaten. Staten är den som skall omfördela. Men redan där har vi passerat ett stadium, det är i alla fall min bestämda hypotes.

Efter ett dylikt bloggämne bör vi lugna ner tankarna med något handgripligt:

Idag väljer jag att lägga till ytterligare ett boktips eftersom det är några slappardagar extra: "Galileis dotter" av Dava Sobel

http://www.smakprov.se/bok/galileis-dotter/dava-sobel/isbn/9789146176800 Som på många sätt är en unik läsupplevelse, eftersom de utgår från brev mellan Galileis dotter och fadern.

Överkursexperimentet som man kan ägna sig åt är under julledigheten är Leidenfrosteffekten (utan att för den skull gå till överdrifter och tillverka rejäla explosioner.) Vi som är mer loja och inte önskar pyssla med vetenskapliga experiment, kan studera Leidenfrosteffekten genom att studera vattendropparna, som sprätter hejvilt omkring på spisen när vattnet kokar över.

Vad är förklaringen till varför ärtsoppan tjocknar till, när man pytsar i senap i sopptallriken. Någon som har kommit på det?

Bilderna. Judiska kyrkogården i Prag, där man har staplat de döda på hög, en turistattraktion, inte helt lättillgänglig.

Gravstenarna står tätt packade och faktiskt huller om buller.

 Idag ligger sista lagret på kyrkogården långt ovanför gatunivån.

Turisterna som går runt kvarteret och förgäves försöker att få en glutt, om inget annat kan man genom kameralinsen få en bra överblick över den judiska kyrkogården. Kanske har de läst den omåttligt populära boken "Kyrkogården i Prag", av Umberto Eco.

 

Vad är det som pågår inom hela Gällivare kommuns förvaltning?

Hur kan det komma sig att Top-bostäder har så dålig ekonomi och ändå har så eftersatt lägenhetsbestånd?

http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/artikel.aspx?ArticleId=6602851#forum

Blir det bättre av att sälja ut ett lägenhetsbestånd till "bra pris". Till LKAB är det väl som kommunalrådet menar. LKAB som redan har havererat hela bostadsmarknaden och förutsättningarna för en bra samhällsutveckling i kommunen. Vad är det som blir till det bättre av att fortsätta, att göra fortsatta och ännu sämre affärer?

Många människor i kommunen verkar lida av hypokondri med ett "kung Midas syndrom", inte minst de som sitter vid spakarna och skall föra skutan framåt. Vad katten spelar det för roll om så Kung Midas, LKAB, skär guld med täljkniv, när kommunens skattebetalare fortfarande är de som går på knä pga. det som gruvans utveckling fört med sig.

Det hela är så märkligt att man nästan vägrar att tro att det är sant. Vilka amatörer är det som är "pappa" till det här rent ut sagt pinsamma resultatet inom Top-bostäder. Det kan jag inte sluta att undra över. I och för sig vet jag redan svaret, det är glada amatörer som driver ett bostadsföretag, så är det. Därför att det vet varje människa med någon form av skolning, att det är totalt omöjligt, att få en black om foten om man äger ett fastighetsbestånd och mark av denna dignitet. OCH ändå ha både ett eftersatt underhåll och gå på knä, i ett läge där lägenhetsbristen är total. Man kan inte vifta omkring med ursäkter om djupdykning i ekonomin/eller tidigare konjunktursvackor. Den som har en framförhållning råkar inte ut för dylika saker.

Skulle det finnas någon som helst sanning i det som nu VD:n och även kommunalrådet vill låta påskina, då skulle dylika fastighetsbolag, som t.ex. Wallenstams aldrig någonsin kunnat existera. http://www.wallenstam.se/om/ Jag känner till Wallenstam redan i dess linda och jag vet precis vad de har gjort under åren. Det är tvärtemot vad Top-bostäder gjort!

Så kära revisorer och hierarki inom Top-bostäder. Korten upp på bordet, tack!

På tal om bord:

Skall man slå sig för pannan? Nu igen?

Nej, det är ingen idé. Vad det hela handlar om framstår nog alltför klart för att man ens skall behöva ta till en sådan åtgärd. Dessutom är det så, att om man skulle slå sig för pannan varje gång man upptäcker ny galenskap. Ja, då skulle man gå omkring med konstant hjärnskakning.

De här kommunnissarna de har beviljat sig själva en arvodeshöjning, som en vanlig svensson inte ens kan drömma om att få i sitt lönekuvert. Sedan nu när kalaset skall betalas, då har man inte ens räknat ut om man faktiskt har råd med det!

Det är ungefär lika intelligent, som att lova sin 4 åring 14 miljoner i veckopeng och inte ha en susning om att pengarna måste kunna ta någonstans ifrån.

http://www.kuriren.nu/nyheter/default.aspx?articleid=6219134#forum

Men så dumma är inte de här arvodeshöjarna, de vet vart de skall ta det ifrån. Det är mycket som redan är eftersatt och värre lär det bli.

Det hela påminner inte om något annat än "när katten är utmanövrerad dansar råttorna på bordet!"

I Gällivare kommun, där är det ett rasande tempo på dansen i hemliga klubben. De är så festliga att de kallar det för ”demokrati” också.

Det är satir på hög nivå. Satiren är ju som bekant snäppet värre än ironin...

Det är någon form av jul på gång.

Jag vet bara egentligen inte vilken:

En med ösregn och blåst, som gör att tillvaron blir ett hårcrescendo, så fort jag sticker näsan utan för skyddande dörrar och som får mig att undvika vissa gator, där bilen riskerar att förvandlas till en u-båt.

Eller en med vitt pudrat snö, som vi vaknade upp till imorse. Där de bautastora röda kulorna med vita prickar, som hängts upp i äppelträdet och fått en aningens julstämning över sig. Ungefär som förr i tiden, när jag bodde i Malmberget och jag tejpade köksfönstret till en fuskspröjs: sprayade på julsnö kring tejpkanterna. Drog bort maskeringstapen och voilá hade rejäl julstämning i ett nafs, med julgardiner, stora pepparkaksfigurer upphängda i röda snören, där julstjärnan blev pricken över ”I:et”. Lite Carl & Karin Larssons hem över det hela.

Eller en som bara känns som en flyktig tanke, som inte går att fånga i handen.

Igår satt jag och ”hushänget” på var sin sida av skrivbordet, bänkade framför varsin PC och skrev julklappsrim. Det är så praktiskt att kunna klippa och klistra med datorn, inga långa papper där ändringarna tillslut blivit så många att det blev svårt att hitta ut eller in på det slutliga rimmet.

När jag brast ut i gapskratt över slutresultatet, eller mitt i skapandeprocesssen, undrade ”hushänget” vad jag skrattade åt.

- Det kan jag inte svara på, det är din julklapp, svarade jag och skrattet övergick till ett hemlighetsfullt leende.

Detsamma hände mig. Nejdå, det kunde jag inte få veta. Rimmet var till min julklapp, det kunde han väl inte sitta och läsa upp för mig nu!

De julklappar vi rimmade ihop till, var precis som vanligt. Bästa rim är det som får stå på julklappen, ibland så får de olika rimmen ”gifta ihop sig”, man tar det bästa delarna ur var och ens rim.

Slutprodukten blir: antingen tummen upp, eller tummen ner. På något sätt blev det bra, att vi redan igårkväll blev tvungna att få rimmen undanstökade, eftersom det händer något varje dag ända fram till engelskans ”Boxing Day.”

Jag skulle för mitt liv inte vilja uppleva en julafton, utan julklappar med rim.  Varje rim läses upp, julklappsmottagaren får gissa. Julklappen öppnas, utan att rimmet har blivit bekräftat. Andra som inte vet vad som är i julklappen brukar lägga till sina stalltips och det blir ibland hur tokigt och roligt som helst. För att inte tala om alla "snillrika" rim och de där andra onämnbara "de dåliga rimmen". Alla är närvarande i vad som finns i julklappen, det tittas och vänds och diskuteras. Tid tar det, men det är väl det som julaftonen är till: samvaron.

Vi är praktiskt lagda vid inköp av julklappar, utom när det gäller småbarnen, där det blir en förening av behov och lite ”grädde på tillvaron”.

Jag satt och lyssnade till ”Så mycket bättre”, på TV:ns 4, med ett öra. Det är ett program som jag uppskattat. Eva Dahlgrens ”Ung och stolt” med henne och Mikael Wiehe.

Jag är ung och stolt, där på insidan. Aldrig någonsin har det blivit något annorlunda i mitt liv, fastän år efter år lagts till och mitt pass och körkort krassa persondata säger något helt annat. Eva Dahlgrens lyrik har jag burit med mig sedan 70-talet i både medvind och motgång. En del hyllar Nobelpristagare i litteratur, andra kan lika gärna bli fångad av dem, som aldrig någonsin kommer att hålla något litteratur Nobelpris i sin hand.

Ibland kan jag känna att det i alla fall är tur, att det inte finns förbipasserande Stimkontrollanter, när jag hemfaller i mina orala musikaliska ovationer. Jag hade varit urpank om det hade funnits Stimkontrollanter! Alltid något också glädjas åt.

Det får mig att fundera. Hur är det nu. Har ni beställt blanketter hos Stim? Det blir väl till att skråla en hel del julsånger i vart fall under julhelgen.

Kom ihåg att ”Julen är vit!”

Julen hör barnen och familjen till, även där inget av dem existerar. Jodå, jag vet vad det vill säga att vara ensam under helger, även en stor del av julafton. Men med mig är det så, att livet är fyllt ändå. En ensam båt på öppet hav, som kan njuta av ensamheten, där vetskapen att det går att förtöja i land när man vill det.

Adolphson & Falk ”Mer Jul”, den finns där i mitt julmedvetande blandat med frid på jorden och alla de där vanliga vackra julsångerna. Vårt eget kulturarv, som snart är det enda som ännu inte har utplånats, eller hotats försvinna.

En liten praktisk upplysning om hur man kan skicka in en kommentar till bloggen.

Nu är inställningarna ändrade så att även om man vill förbli anonym och inte har något annat konto att gå via, går det alldeles utmärkt att tycka till.

Låter den rediga tf webbchefen meddela via Blogg-Bossen. (@_@)

Gällivare kommuns SOT-nämnds ageranden mot brandmännen, som säger upp sig i protest. JO-anmälan mot Gällivare kommun. Top-bostäder och kommunens affärer med LKAB.

Jag börjar bli smått fundersam om inte Gällivare kommun börjar bli aktuell för ytterligare "Årets guldmedaljer". 

Visserligen lär Göteborg inneha "Guldmedalj i korruption", därför att där har man blivit avslöjade med brallorna nere så många gånger, att man i det allra närmaste kan betrakta hela staden som totalt byxlös. Eller hur man nu vill uttrycka det. 

Gällivare kommuns SOT-nämnds ageranden mot brandmännen, är nog en av de märkligare handläggningarna jag hört talas om. Varför brandmännen istället ombads att skriva samma skrivelse, som de redan skrivit och som beslutsfattarna inte har tagit någon notis om, behöver man inte vara raketforskare för att förstå vilken nivå det hela hamnat på.

http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleID=6589816#forum

http://www.nsd.se/NYHETER/ARTIKEL.aspx?ArticleID=6585009

Klubba igenom en omorganisation som inte har förankrats hos brandmännen själva, är väl ytterligare bara ett tecken på att det är något som är allvarligt fel. Speciellt om det gäller så allvarliga saker som att det försvagar skyddet för allmänheten.

Mycket skall man tydligen läsa innan ögonen trillar ur. Men en SOT-nämnd, som kan bli hämmad av att prata, om media är med. Tja, käre hjärtanes, vad säger man. Den första spontana reaktionen är naturligtvis att börja fingra på almanackan. Kan det verkligen vara 1 april? Redan? Å julen varar än till påska.... Å det var inte sant och det var inte sant...

Hur skall man då komma till en vettig lösning, så att de här räddhågade i nämnden törs prata, när media är med. 

Jag gräver runt i tankarna och tänker på andra hämmade personer, som ändå ville bestämma om vart skåpet skulle stå. De ville bara inte att någon skulle få veta att det var de. Det första som dyker upp är de här ljusskygga individerna, som klädde ut sig i vita särkliknande saker och hade strut på huvudet, med fallucka för ansiktet. Förvirrade själar med fascination för eld. 

Ja, det där sista blev det ju mitt i prick förstås vad gäller ämnet. Men resten. Nej jag får nog tänka om. Det är nog inte synligheten som är problemet här, därför att synas det vill de verkligen. De vill bara inte stå för sina åsikter. I alla fall inte offentligt. Alltså faller en vanlig hederlig ICA-pappåse över huvudet, som en av möjliga alternativa lösningar på en av de uppenbara problemen.

Vad för slags beslut som SOT-nämnden än fattade sedan media slängdes ut, torde det vara ett ogiltigt beslut, eftersom det inte föregåtts i laga ordning och enligt offentlighetsprincipen. Jag har en stor blå tjock historia, som det står kommunallagar på och som står här i min bokhylla. Jag kanske borde donera den till SOT-nämnden. 

Åter tänker jag på det vetenskapliga föredraget jag och "hushänget" var på igår, som passande nog hette "Hur mycket mångfald tål demokratin", ett bra och intressant nutidsämne, som jag skall peta ner så fort orken kan och vill.

Det är väl så att vi lever i ett samhälle där omsorgen om våra medmänniskor blir allt mindre. Just därför kan jag inte annat än glädjas åt brandmännens ansvar gentemot de medborgare som de är satta att värna om.

http://www.gellivare.se/sv/Kommun/Om-kommunen/Sakerhet/

Vilket får en naturlig övergång till nästa ämne, som är en del av bl.a. Räddningstjänstens arbetsuppgifter. Där har Räddningstjänsten i Gällivare för bra många år sedan uttryckt, att det varit oacceptabelt att de inte har information från LKAB. 

Villaägarförbundet som JO-anmäler Gällivare kommun för att inte ta ansvar för befolkningens säkerhet i Malmberget. 

http://www.kuriren.nu/nyheter/default.aspx?articleid=6213126#forum

Den här heta potatisen, som ingen vill ta något egentligt ansvar för: de stora förväntade och kommande rasen i Malmbergsgruvan har bekymrat mig en hel del. 

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har uttryckligen sagt vem som bär ansvaret: det ligger på Gällivare kommun och vad jag kan förstå finns inte så mycket tid till att sitta på sin kammare och fundera över hur och om man skall agera. Göra något samåk med Aitik och annan problematik, den tiden är nog dessvärre passerad med råge. 

Tittar man på LKAB:s hemsida 

http://www.lkabframtid.com/Malmberget/Varfor/Malmkroppen-Fabian/

 

kan man notera att pelaren från maj månad gått från sina 29 m, till en tjocklek på 27 m. Det kan inte betyda annat än att pelaren sannolikt kommer att brista först och än har jag inte hört talas om några Houdini trick med takskivor med dylika ytmått, som kan förbli hängande i tomma luften om pelaren brister. Det är väl samma fenomen som är att vänta i Prinzsköld, där LKAB förutspått det raset till i år. 

Köra på som kommunen gör med rullgardinen neddragen och huvudet nedstoppat i sanden, tror jag kommer att funka dåligt.

Än så länge har ingen kunnat säga vid vilka mått, som det hela kommer att rasa, vare sig det gäller takskivas tjocklek eller pelarvägg.

Säga vad man vill men nog får man tanken kring aningslöshet inför framtiden.

Därmed är jag framme vid det tredje och sista delikata ämnet, vilket får hela devisen om att ”alla goda saker äro tre”, att falla pladask:

Top-bostäder och kommunens affärer med LKAB.

Ärligt och uppriktigt måste jag säga, att vi har nog inte gått i samma kurs, när det gäller ekonomi och redovisning, eller något annat heller för den delen, som handlar om inkomster och utgifter. Inte verkar vi heller ha några andra tankar som kan tänkas kunna sammanfalla. 

Ni kanske minns det här finfina tårtkalaset, som man kunde följa både i TV-rutan och i dagstidningarna och så även på LKAB:s hemsida, där man firade att Top-bostäder hade sålt 93 av Top bostäders lägenheter på Mellanområdet, Granbacka, samt dessutom byggrätter som medger byggande av ytterligare 40 lägenheter på platsen. 

http://www.lkabframtid.com/Malmberget/Nyhetsarkiv/80-helt-nya-bostader--resultat-av-fastighetsaffar-i-Gallivare/

Priset för det nya affären, som enligt FAB-dirren var ett bra pris. Hur bra då? Ja, det var i vanlig ordning en hemlighet.

Den var så hemlig, att åtskilliga kontakter med VD:n på Top-bostäder och cc till kommunalrådet, visade sig vara helt i klass med att klämma tårar ur hälleberget. Men förr eller senare halkar den fram, så är det bara.

Lagfartsskyldighet, eller förrättningar via lantmäteri går helt enkelt inte att sopa igen spåren efter, eller hemlighålla saker och ting.

Enl. styrelseordföranden skulle i vart fall försäljningen av Granbacka och byggrätterna, innebära att Top-bostäder skulle kunna bygga nya lägenheter.

Glädjeyran blev dock rätt kortvarig och alla som nu blev förvånade kan räcka upp en hand! Därför att hur det blev med den saken vet vi redan, det var liksom inte måttliga hyreshöjningar som TOP-bostäder begärde. VD:n på Top-bostäder medgav inför tidningsreportern, att Hyresgästföreningens analys av den ”strålande” försäljningen av Granbacka mm till LKAB, där hade väl ett och annat räknefel uppstått hos Top-bostäder. Jasså, det säger hon. Hon som företräder alla räknegenier på Top-bostäder.

Men det är inte bara en (1) affär mellan LKAB och Gällivare kommun alt. Top-bostäder, som gått åt pipsvängen rent ekonomiskt. 

De ”strålande” husaffärerna mellan Gällivare kommun och LKAB, tycker jag mer blivit en följetong. Där man i praktiken har gett bort egendom:

Tallbacka, Bäckåsen, Myråsen m.fl. fastigheter för allt mellan 0:- - 1:-, eller 309 000:- för ett knippe med fastigheter på mellanområdet, några av prisexemplen. 

Det gör mig rent ut sagt bekymrad, därför att även om kommunen tycks ha ett överskott på 15 miljoner, har neddragningarna börjat visa sig. Läser man då på hur mycket som privatpersoner fått betala för enbart tomter på Söderbergs Kullar, där genomsnittsstorleken är 900 kvadratmeter och genomsnittspriset ligger på 160.000:- står det i bjärt pris från det som LKAB har förhandlat fram hos både kommunen och kommunens fastighetsbolag Top-bostäder, som man trots allt måste betrakta som rena rama Ebberödsbankpriser: alltifrån 0:- och upp till 390 000:- för en klump av fastigheter. Jag begriper helt enkelt inte varför Gällivare kommuns företrädare leker privatbank till ett stort affärsdrivande företag. Men berätta det gärna för mig, ni som nu har kallingar där det står LKAB-ingraverat!

Så långt blir det inte mycket till återbäring, eller betraktat som affär till kommunens skattebetalares kassa. Det hela är en ren brakförlust, något annat går inte att förstå.

Jag är fortfarande fundersam över kommunens revisorer, när de skall återkomma från lååååångsemestern och kavla upp skjortärmarna.

Där finns dock en ordväxling, som måste gå till historien, som ett mått på hur illa ställt det är över lag. På frågan av kommunens revisorer blev svaret av kommunstyrelsen. Citat: ”kommunstyrelsen har blivit tagen på sängen av samhällsomvandlingen, med åtföljande beslutsvånda.”

Det kanske är något i det gemensamma fikat som de ägnar sig åt. Därför att LKAB verkar också lida av samma åkomma, "tagna på sängen", "hade vi ingen aaaaning om".

Jag å min sida kan tycka att det är otur att kommunförhandlarna inte alltid drabbas av samma beslutsvånda. När det gäller tårtkalas och affärer och avtal med LKAB, förefaller de dock aldrig tagna på sängen. 

När kan den frågeställningen, "Trolöshet mot huvudman", egentligen dyka upp.

Enligt LKAB:s hemsida verkar det som om LKAB och Gällivare kommun är samma sak:

http://www.lkabframtid.com/Malmberget/Nyhetsarkiv/LKAB-presenterar-markbehov-i-Malmberget/

På måndagen den 19.12.2011 kan du lyssna på Gellivare närradio, då är det direktsändning från KF. Klockan 11.00 drar det igång.

Lite läsetips som jag kan rekommendera så här inför julen.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 8 december 2011, kl 22:25

Jag har släpat hem dem från stadsbiblioteket och i CD-bokform. Än en gång slår jag ett slag för Ljudböcker, eftersom det är praktiskt "mitt i livets alla skeenden". Man kan ha blicken fri och inte behöver man heller sitta djupt försjunken hela tiden med näsan i boken. Passar bra på diverse resor till och från något, eller när man faktiskt behöver koppla av med något annat än det brusande livet.
Först ut bland läse-, eller lyssnartipsen är:

Karin Fossum, "Brott".
http://www.bokus.com/bok/9789170015656/brott/
Jag skall inte föregå handlingen, mer än säga att tillslut blir man både upprörd och uppgiven över hur det hela utvecklar sig. En del människor är verkligen prisgivna åt de förslagna. Ändå förstår man hela händelseförloppet och hur det ens är möjligt. Framförallt förstår man upplösningen.
Det tidigare böcker jag läst av Karin Fossum har varit mer i krimialvarianten, men även där är hon en strålande berättare. Hon är säker på personliga relationer och intriger.

Majgull Axelsson, "Is och vatten, vatten och is" (jodå, en rätt omständlig boktitel)
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9113018361
Men efter en lika omständlig uppstart, tar sig boken rejält och här slutar det inte med att alla frågeställningar får sin lösning. Precis som livet självt, lämnas livet åt en del frågeställningar, som aldrig får något svar.
Boken grep mig ända längst in i själen, eftersom jag själv har fått stå inför fullbordat faktum, att någon plötsligt försvann. Man visste aldrig varför döden inträdde, eller när, eller ens varför han försvann. Jag har min egen teori om det hela, men vad hjälper det när ingenting, någonsin fått sin förklaring, eller lösning.

Mitt nästa boktips gäller faktiskt en Nobelpristagare, som jag äntligen hade kommit fram till, att jag borde läsa nu, trots att han redan år 2003 fick Nobelpriset. Kan vara passande med ett sådant boktips, eftersom det börjar dra ihop sig till "Årets Märklighetsintriger" i Stadshuset på lördag:

J. M. Coetzee, "Onåd"
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9176089754
Berättelsen är suveränt målande skrivet. Faktiskt i en klass för sig, även om man kan bli irriterad på den fåntratten, som är huvudpersonen, David Lurie. Rätt patetisk i mina ögon, men han tar sig.
Av berättelsens innehåll förstår man också, att boken måste vara skriven av en person, som är väl förankrad i de Sydafrikanska livsvillkoren och motsättningarna. Det kanske låter trist, men det är den långt ifrån.

Så slutligen ett tips för de som gillade den Danska TV-serien "Borgen". Politik... politik och personliga förvecklingar och maktspel. Ja, det är trist.
Men Hanne-Vibeke Holst roman, "Kronprinsessan" är inte trist. Långt därifrån.
http://www.bokus.com/bok/9789100103606/kronprinsessan/

Jag lyssnade också till Hanne-Vibeke Holst, "Kungamorden", http://www.bokus.com/bok/9789100114534/kungamordet/
en fristående fortsättning av "Kronprinsessan". De kan läsas ihop, men lika gärna bara en av dem, om man nu skulle känna för det.

Den mest skruvade boken, väntar jag med att skriva om tills min egen blogg på http://gun-m-ek.blogspot.com/
har kommit igång. Vilket blir så snart "hushänget" fått någon ordning på tekniken från NSD och kan föra över mitt enormt stora bloggarkiv från NSD, så att det blir rätt kronologisk datumordning i min egen nya blogg.

Uppstädningen och iordningställandet får sedan ske pö om pö. Huvudsaken är att bloggen kommer igång så snart som möjligt.

Det finns en hel del intressant att skriva om!

Sålunda syns vi och hörs där, om du vill och vill du inte det: tackar jag dig för att du läst min blogg här på NSD, oavsett vad din bestående tanke om den varit.

Här är länken till min nya blogg = definitivt under uppbyggnad!

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 7 december 2011, kl 21:43

http://gun-m-ek.blogspot.com/

Där ni kan hitta mig och min blogg fortsättningsvis. Men just nu känner jag mig som Kalle Anka på julafton, med ögonen som bara snurrar runt som spelkulor av trötthet i huvudet. Den nya bloggen är domänräddad och upplagd. Alltid en bra början. Men bara en skälvande början. På väg, igen. Den ständiga och eviga vandrerskan, ständigt på väg.

Det som hänt känns både bra och dåligt samtidigt. Nu är det upp till mig själv, att förvandla det till gudomlig fysik. Minus och minus skall bli till plus.

Dåligt. Enormt dåligt och dessutom med en fadd smak i munnen och en känsla av att ha blivit förd bakom ljuset. Därför att min julefrid är på rejäl kollisionskurs, tack vare NSD:s minst sagt "strålande" planering, där intet ord andats om den nu plötsliga nydaningen. Ingen som helst förberedelse, eller vink om vilka diskussioner som pågick. Det här lär de inte ha kläckt från den ena dagen till den andra.

Min blogg här på NSD kommer endast att vara "sökbar". Det är ett (1) nytt bud, som jag fick idag på mailen från webbansvarig. Tvärtemot det som chefredaktören skrivit: "Vi kommer inte att radera din blogg direkt, det vi tar bort i första läget är möjligheten att uppdatera den."'

I hela mitt liv har jag alltid ogillat dubbla budskap. Det blev ingen skillnad den här gången heller.

Ett delikat I-landsproblem, som någon uttryckte det i min blogg. Någon som väl antagligen har mer än 24-timmar på sitt eget dygn och inte har så mycket till övers för andras nedlagda arbete, eller beror det enbart på dålig insikt om vilket arbete som egentligen ligger bakom min blogg?

Tur att "hushänget" finns till min räddning och kan föra över bloggarna och bilderna. I annat fall skulle nog det hela helt och hållet stå på näsan. Därför att skutta mellan tungoperation (godartad, tror man) och ställa sig upp så sakteliga på fötterna igen, med hjälp av kryckor och vara ännu mer kroppsligt justerad. - Tja, då kan man onekligen hålla sig för skratt inför ett så plötsligt och brådskande besked.

Men huvudsaken är väl att några är nöjda och glada, så här inför den stundande julen och nyordningen.

Igårkväll när jag gick och lade mig, så tänkte jag medan drömmen började inräknandet av alla "får":

Får. Får inte. Får. Får inte.

- Låt stora kvasten rensa hela skiten, som jag slitit med under flera års tid, var nog min allra sista tanke bland alla "får" och "inte får". Det är väl deras innerliga önskan och nu orkade jag bara inte sätta något emot. Må deras vilja ske... Jag skiter i alla Får... Får inte... Får... Zzzzzzzz...

Men så hände något, när jag befann mig i John Blunds förlovade "Får"... "Får inte-land" under natten.

Jag vaknade upp med insikten, att jag visst inte skulle låta hela mitt enorma bloggarkiv bara låta sig trampas sönder och hanteras av ovarsamma händer. Så fasiken heller. Här skulle inget sopas från jordens yta! De var jag som bestämde över vad som skulle hända med mitt arbete. Mitt slit. Nu var Landströms dotters 5-årstrots väckt. Dessutom trotsigt uppstigen, om än på mycket skrangliga knän.

Så medan jag satt där hos tungdoktorn på förmiddagen, i något som mer liknade en tandläkarstol och han drog i min tunga och krafsade runt i min mun, tänkte jag:

"Undra om han skriker lika mycket åt julgrisen, som säkert inte heller vill bli av med sin tunga. Var kommer alla dessa tungutdragare från?"

Helt plötsligt kände jag, att nu var både jag och julgrisen i onåd. December! Här gäller det att ställa in sig på överlevnad.

Han gillade inte att jag gång på gång fick kväljningar, när han krafsade runt i munnen med båda händerna och höll i min tunga med en kompress. Han blev rent ut sagt skogstokig och skrek som en... En...

Tja, stucken gris är nog ett rätt bra och rätt snällt omvandlat ordval. Piteå 5 5:a låg sanningen rätt nära till hands.

- Känner du dig orolig, frågade han mig flera gånger.
- Nej, svarade jag, varför skall jag vara det. Jag vet ju ännu inte om jag har något att vara orolig för.

"Det är märkligt hur olika vi kan sätta oss in i varandras kläder", tänkte jag och åter så föll mina funderingar på det mina tankar sedan morgonen varit fyllda av.

Det som är bra med hela den här hastigt påkomna turbulensen och den plötsliga förpassningen ut i kylan, är att jag äntligen kan få fria tankar, fria tyglar och inte längre behöver känna, att någon begränsar inlägg, eller det fria ordet. Så många inlägg i NSD, som varit direkt kränkande på min privatperson, som väldigt få verkligen känner till och som ändå publicerats. Medan inlägg som bara har handlat om en ren diskussion, eller meningsskiljaktigheter, aldrig nått bloggens inläggssidor. Bra också för framtiden, därför att då slipper en skugga av misstro oförskyllt falla på mig.

Mina tankar om den nya bloggen är, att så snart "hushänget" har fört över alla gamla inlägg och bilder från NSD. Skall jag gå igenom dem. Allt eftersom krafterna kan erbjuda det.

Det gamla bloggarkivet behöver en rejäl genomgång och redigering. Därför att i dagsläget ser en hel del av dem rent bedrövliga ut. Bloggverktygen har varit långt ifrån strålande under de här åren. Tekniken... Tja... Jag vet inte riktigt hur man skall formulera den. Men det skulle nog få Håkan Julholts fantasi, att komma på någon ny smuggelhistoria till Öststaterna.

Mina tankar om min nya blogg på

http://gun-m-ek.blogspot.com/

är att så småningom ha ordnat upp det gamla, räddade bloggarkivet i någon form av dubbelregister. Dvs. att man kan läsa dem i kronologisk ordning, men även att de kommer att ligga i någon form av olika nischer.

Kanske kan det se ut så här t.ex.:

* "Malmberget i mitt hjärta".
Här tänkte jag att det kanske kunde bli någon form av trivsam mötesplats för oss vars hjärta klappar för Malmberget och kommunen. Nya som gamla. Där tänkte jag att vi kunde dela berättelser/minnen och bilder etc. Där kommer alla mina gamla bloggar, som haft med Malmberget och kommunen att göra, att finnas som en språngbräda. Bloggar som handlat om Lea Wikström, ”Svängis”, Läroverket, Gammelfarmor och den årliga kyrkogårdsvandringen, Uppväxtmiljön etc. kommer att hamna där. Nya blogginlägg kommer att tillkomma, som ännu bara ligger i mina USB-minnen. De gamla bloggarna i den här genren behöver dock putsas till och renodlas något. Någonstans inom mig när jag en dröm om att sammanställa det hela i ett tryckt häfte/bok. Det är den ultimata drömmen. Något som vi gemensamt har bidragit till.

* LKAB och samhällsfördrivningen, alias "samhällsomvandlingen".
* Politik och samhällsfenomen. (=Skola, vård och omsorg etc.)
* Recept.
* Design/Konst.
* Mina tankar och glimtar ur min vardag.
* Webboken. Den tänker jag nu göra till en verklighet. Fila om och släppa alla förtöjningar. Därför att nu har jag ingen tidning, eller chefredaktör, som jag behöver ta hänsyn till. Webboken får skrivas under hand och kanske är det så, att vi slutligen skriver den tillsammans på ett eller annat sätt. Vem vet hur det utvecklar sig och blir. Den som känner hela vägen får en tråkig vandring in i framtiden.

* Kropp och själ.
* Prematurbarn - hur tacklar man det?
* Rehabiliteringens vedermödor och när livet aldrig någonsin kan bli detsamma.
* Hur överlever familjen en cancerdiagnos?
* Resor och speciella platser etc.

Överdådiga planer? Nej knappast. En stadig grund är redan lagd, nu skall den bara putsat till och få lite finesser som garnityr.

Det är bara att vandra på. Vägen vet vart den skall gå.

Jag och alla lösa bloggare har fått sparken av NSD och det är inte precis fråga om några uppsägningstider.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 5 december 2011, kl 21:54

Raska fötter springa trip trip trip, chefredaktören, den nye bloggaren, har så bråttom klipp klipp klipp...

Så bråttom att han under julmånaden bestämmer sig för att göra rent hus bland oss bloggare, som inte tar betalt för det som vi levererar till webbtidningen. Det kom inte som någon överraskning precis, därför att jag har noterat, att alltfler av tidningens egna journalister har blivit bloggare. Problematiken som jag fått ta del i allt högre omfattning i telefonluren och i min privata mailbox har också varit en bra temperaturmätare.

Jag vet inte riktigt hur NSD tänkt, men jag ser det som en olycklig utveckling. Varför man nu väljer en så drastisk omdaning, får väl chefredaktören förklara för sin läsekrets. Själv kan jag spontant tycka att journalister är journalister och har ett mycket viktigt yrkeskall, som skall fylla upp det viktiga och bärande innehållet i en dagstidning, utan att riskera att tidningen hamnar i någon variant av "Hänt i veckan" kaliber. Men smaken är som bekant som baken, delad.

Upphörandet av bloggen i NSD, som sådan känns inte som någon katastrof för min egen del, eftersom jag hunnit ompröva mitt bloggande ständigt. Så skall det också vara. Men detta besked kommer rätt olyckligt ur många aspekter, som gör att det inte känns bra. Bara spola rakt av allt jag skrivit och låta det gå hädan, känner jag mig inte beredd att göra. Trots allt är det ett rätt frekvent bloggande, sannolikt NSD:s mesta bloggare sedan 2008. Jag har oerhört mycket som ligger opublicerat och som fått ligga till sig till "rätt tidpunkt" och där bedömer jag inte att en del saker ännu är av olika anledningar.


Jag har fått rätt mycket respons privat ur de olika genren, som jag skrivit om. Jag har av det själv dragit den slutsatsen, att jag tror att det är viktigt att inte tysta ”det vanliga folkets röst”.

Dessutom är det så att jag själv, i lugn och ro, vill kunna göra den rensningen över vad som skall leva kvar ute i etern och vad som även av mig kan betraktas som "Que Sera, Sera". Det är mycket material som skall tas ställning till.

Var mitt bloggarkiv, skall dra vidare och bunkra upp, tills jag har tid att gå igenom mina bloggar, det har jag inte någon som helst aning om. Jag har aldrig satt mig in i blogghemmens förlovade värld. Men är det någon som har något riktigt bra tips, mottages detta tacksamt emot.

Är det dessutom enkelt att föra över mina befintliga bloggar från NSD, blir saken inte precis sämre av det. Därför att just nu känner jag, att jag har störst fokus på att ta mig upp på banan igen efter ytterligare en rätt knepig operation, som tar det mesta av det som är jag.

För att det nu inte skall bli någon form av spekulationer "hur och vad", publicerar jag det mail jag fick i min mailbox idag från chefredaktören:

Ämne: Din blogg.

Hej,
Vi jobbar just nu med en översyn av innehållet på nsd.se. Vi inför några nya avdelningar samtidigt som vi tar bort en del funktioner och avdelningar.
Bland annat har vi beslutat att renodla bloggandet. Framgent kommer vi bara att ha NSD:s egna bloggare på nsd.se, vilket betyder att vi upphör att erbjuda plats åt stadigvarande externa bloggare.

Detta innebär att möjligheten för dig att uppdatera din blogg på nsd.se kommer att upphöra från 2011-12-16. Vi informerar om detta nu för att du ska ha tid att skaffa dig en annan plattform för ditt bloggande. Du får givetvis också lägga in en länk på din blogg på nsd.se till din nya blogg.
Vi kommer att låta din blogg på nsd.se ligga kvar en tid av just den orsaken. Dock tar vi som sagt bort möjligheten att uppdatera den.

Jag vill samtidigt med detta brev passa på att tacka för din tid som bloggare på nsd.se.
Har du frågor kring detta nås jag på anders.ingvarsson@nsd.se eller 0920-26 30 06.
Har du tekniska frågor, vänligen kontakta webbchef Lenitha Andersson-Junkka. Hon nås på lenitha.andersson-junkka@nsd.se eller 0920-26 30 11.
/Anders Ingvarsson
Chefredaktör och ansvarig utgivare för NSD och nsd.se

Björn Rosengrens utspel om att Håkan Juholt måste gå.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 3 december 2011, kl 01:42

Ja, Herre min skapare, kan man annat än sucka. De här slirande politikerna slutar aldrig att förvåna mig.

Men är verkligen Björn Rosengren rätt person, att snacka om "partiets förfall." Är inte det att kasta stenbumlingar i glashus.


Om jag inte missminner mig var det väl herr Rosengren, som själv inte mindes att han varit på porrklubben Tabu och åkte ut ur TCO så det skramlade i de fackliga väggarna. Det var väl inte precis han själv som stod för notan heller när det rumlades runt.

Men de här gubbarna de har en tendens att komma igen. Spelar liksom inte någon som helst roll vad de slänger ur sig, eller gör så får de rejäla plåster på såren och uppbackning och sätts på banan igen.

Sedan det så till den milda "rökiga" porrklubbsbesöket, att han inte ens visste var han var, har väl Björn Rosengrens tunga sluntit både en och två gånger. Han höll väl på allvar att förklara krig mot Norge, när han slängde ur sig att "Norrmännen är ju egentligen den sista Sovjetstaten" eller hur det nu var han tyckte, när han trodde att TV-kamerorna var nedsläckta.

Det stora förtroendet och förhoppningarna jag en gång hade för Björn Rosengren, när han satt vid TCO:s roder. Det finns det inte många uns kvar av. Han är ännu bara en till av det här glassiga pajasgänget (i mina ögon), vars förtroende sedan länge är förbrukat.

Eftersom jag nu har legat uppbunkrad igen. Med ännu en omgång nyopererad telegrafstolpe i vädret. Har jag haft ovanligt mycket tid att kika på nyheter och följt det politiska babblet, dimridåerna och nedskärningarna i samhällssystemet, som ligger som en smet runt hela Svea Rike.

Det är toppolitiker som är upprörda över vårdskandalerna, som avlöser varandra. Själv funderar jag hur det egentligen är ställt med politikernas minne, eller insikter i ämnet. Därför att inte är det någon nyhet som dykt upp om vanvården, som äger rum både inom äldreomsorgen och sjukvården p.g.a.. nedskärningarna. Inte heller är det någon nyhet om den problematik som återfinns inom skolans värld, socialtjänsten, rättsväsendet, socialstyrelsen, livsmedelsverket m.fl.

För att inte tala om alla de taffliga lagarna som äter upp varandra etc. och lämnar hela samhället i en uppenbar blotta.

Aldrig förr i vår historia har vi varit så väl insatta om den problematik, som Sverige släpar på. Aldrig förr har vi skådat så mycket ego, som tillåts ha förkörsrätt. Den som påstår något annat är en förnekare av högsta mått, eller så är det någon som inte är torr bakom öronen.

De fortsatta problemen med socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt har helt enkelt urartat.

Påstår man något annat vet jag inte hur man är funtad.

Nu tycker jag att det hela har blivit rent ut sagt pinsamt värre. Därför att nu kommer det att bli rent hus i slutändan, om så många tunga politiska namn skall offras bara för att bistå ett korthus, som sakta men säkert håller på att falla isär och blottorna är helt uppenbara.

Man kan inte göra som Göteborgspartipampen Göran Johansson i DN-debatt. Försöka lägga ut dimridåer för att ta fokus från det som borde ligga varje sann socialdemokrat närmast hjärtat. Eller ser inte han och de andra förnekarna på TV-nyheterna och upptäcker grodorna, som flyger ur munnen på Håkan Juholt. Kan det verkligen vara så illa.

TV-nyhetsreportern intervjuar två av de stora elefanterna, bl.a. Göran Johanssons egen dotter, Anna Johansson. När hon kommer ut från mötet berättar hon inför TV-reportern, att Håkan Juholt intygat inför dem, att det funnits ett skriftligt avtal om SVT:s bojkott. När reportern pressar henne lite mer, säger hon, att säger Håkan Juholt att det är så. Då är det så det är. Men man ser på henne, att den där "kärleken", som hon helt euforiskt skrek ut till omvärlden, när Håkan Juholt valdes, den är definitivt till ända. Några illusioner kvarstår inte längre.

Nästa klipp till reporterns nästa intervjuoffer blir Miljöpartiets Åsa Romson, som intygar att det aldrig funnits något sådant avtal som Håkan Juholt påstår. När så reportern fångar in Håkan Juholt och ställer samma fråga till Håkan Julholt, svarar denne inte på frågan. Han börjar i vanlig ordning att dilla om något helt annat. Det hela blir helt uppenbart, att han dragit ännu en vals för sina partikamrater, som ställt sin tillit till honom!

Nej, kära solidariska socialdemokrater och partihöjdare, det här är precis som när man gjort ett dåligt bilköp. Det är bara att erkänna det och göra något åt saken. Det går inte att släppa iväg villospår om att det skulle vara trafikpolisens, eller Bilprovningens fel, att bilen är defekt och inte kommer att rulla på som man förutsatt. Det går inte heller att skylla på någon, som känner till bilens beskaffenhet, men är så väluppfostrad och solidarisk, att man istället säger att biltillverkaren är bra.

Det har blivit fel i hela maskineriet och fortsätter man då ändå att rulla på med denna synnerligen defekta bil. Tja, då kommer det i slutändan få till konsekvens, att man tillslut når vägs ände. Det går inte att svamla sig ur ett dåligt bilköp. Lika lite som man på en tillhafsad kongress valt en person på 10 år, som med all övertydlighet har visat att han på intet sätt håller måttet.
Den enda framtid som nu finns för den socialdemokratiska politiken, ser verkligen inte lovande ut.

Det skulle inte förvåna mig det minsta om två av de partier, som insett allvaret med att det vanliga folket lämnas vind för våg, till förmån för de redan besuttna, är de två partier som kommer, att göra en kometkarriär på socialdemokraternas bekostnad. Folk väljer t.o.m. det högborgerliga alternativet, därför att de tillsynes ger sken av att kunna sköta framtiden för alla medborgare.

Det jag skrev i min blogg den 29 mars 2011 verkar kunna bli en verklighet. Någon större djupdykning än den här i socialdemokraternas historia kan jag verkligen inte dra mig till minnes. Fråga är om ens 15 % av väljarna kommer att finnas kvar bland rösterna vid nästa val.

Det här påminner verkligen om "rosornas krig". Ett inbördeskrig, som blev långvarigt och förödande.

Säga vad man vill om Håkan Julholt, men nog spelar han i en egen buskisdivision allt. Men är det detta som socialdemokraterna vill gå till historien som.

Håkan Juholt säger:

"Nu tycker ju omgivningen och partiet att jag är den bäste, och då tycker jag att de har rätt".

Självförtroendet är det i alla fall inget fel på. Det är som att hälla vatten på en gås. Han är inte mottaglig för något alls.

Vad väljer du för samtalsämne, när du är på restaurang?

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 1 december 2011, kl 08:44

Jag och "hushänget" åt lunch på en indisk restaurang på Kvilletorget, eftersom vi var i krokarna för att uträtta ett ärende.

Eller åt och åt. Jag försökte länge att undgå det högljudda samtalet, som pågick i bordet bakom oss. Tänka bort det. Istället försöka att fokusera på maten, som låg upplagd på min tallrik. Men det var stört omöjligt. Därför att det var vämjeliga spyahistorier, den ena värre än den andra.

Jag bet lite försiktigt i nanbrödet och stoppade ner det i såsen på tallriken. Ni vet väl hur lunchbuffémat ser ut på Indisk restaurang. Det smakar betydligt bättre än det ser ut. Nog stämde konsistens och färg mer överens med det som det högljudda samtalet utgick ifrån och som för övrigt var det värsta jag hört i den genren. Och jag har hört mycket i mina dar´, det skall gudarna veta och ändå lyckats fortsätta att äta. Men här gick det verkligen inte på några villkors vis och med bästa vilja i världen.

Skulle de nu vara klara snart? Nej, de skulle tydligen fortsätta att glappa högljutt och alla andra bord var upptagna. Sålunda fanns ingen reträttväg i sikte.

Det hela slutade med, att jag blev kallad för "kärringjävel", sedan jag vänt mig om och bett dem byta det högljudda samtalsämnet. Nu fick det faktiskt vara nog med de avancerade spya-berättelserna, den ena värre än den andra. Eftersom detta trots allt var en restaurang dit man kommer för att äta!

Den lille hjärnan kunde "som bäst" motprestera ett: "kärringjävel" följt av ännu mer provokativt spyasnack, nu i högt skrikläge och lite annat som skulle visa hur "duktigt" han nu vinglade fram på styva linan. Nu var dock måttet rågat för min del!

Jag vände mig då om en gång till och frågade om han fattade dåligt, eller om han behövde få en gaffel inkörd i pannbenet för att kunna byta samtalsämne. Till en början stirrade han på mig, men sedan accelererade munnen på snorhyveln. Det var inte enbart han som stirrade, "hushänget" såg ut som om han lekte "ett två tre stopp" och hade hamnat på "stopp"...

Men skall man föra en dylik diskussion i hamn vill det nog till att välja något annat än en "kärringjävel" och en indisk restaurangägare, som uppenbarade sig vid disken och såg bort mot "spyorna," som vällde fram i alla möjliga varianter.

"Spyorna" fick ett hastigt slut. En tillfällig tystnad infann sig och tillvaron tilläts att räta ut sig. Sedan övergick de att prata illa om alla som bodde i de hyreshus, som den ene av dem uppenbarligen ägde.

Jag vet inte men det verkar som om folk... ja, folk och folk. Men de här som tar sig fram på två ben. De har i alla fall blivit fullständigt gränslösa. Tror de verkligen att de sitter hemma vid det egna matbordet. Alls inte behöver ta någon som helst hänsyn till omgivningen, eller tror de bara att omgivningen är en skuggbild och i själva verket inte existerar.

Skulle du gå in på en restaurang och välja vilket äckel-samtalsämne som helst?

Anser du att det är din fulla rätt att göra det?

Utveckla det gärna, om du är av den åsikten. Så skall jag åtminstone försöka att förstå dina åsikter...