- den 16 november 2010, kl 18:28
En lärobok som jag hade på den tiden jag släntrade mig uppför sista knycket av Roxybacken i Malmberget och då siktade Högre Allmänna Läroverket.
Låter inte det namnet pampigt så säg? "Högre Allmänna Läroverket". Får man inte en känsla av något stort, genuint, något med tyngd och som är för evigt? Nu stämmer det lika illa på alla tänkbara sätt, som det som nu ligger där istället: "Gropen".
Det där med att kalla denna kolossala avgrundskrater för "Gropen", är det inte in i baljan fel ordval? En "grop" (?) Vad tänker du på när du hör det ordet "grop"? En liten grop i backen, kanske? Lagom stor grop för att lite regnvatten skall kunna samlas där för att i nästa stund vara utplånad, när solen torkat upp dess innehåll?
Jag hade rundfrågning vid matbordet och bad mina nära och kära beskriva ordet "grop". De kom fram till samma sak. På det hela taget blev namnet helt obegripligt. Kanske inte undra på att folk i resten av Sverige inte förstår något av vad det är som händer: "vadå klaga på gropar". Vem har inte upplevt en grop i vägen.....
Jag har funderat på hur benämningen "Gropen" egentligen såg dagens ljus. Kommer den ifrån bolaget med en speciell begåvning för ordförminskande hjärntvätt? Eller är det så, att vi malmbergare är så hängivna åt galghumor, att vi väljer att använda det minst smärtsamma för något så kolossalt utplånande och som för alltid sopade bort stora delar av det som en gång var Malmbergets själ och därmed också våra egna själar.
Nog om det. Men vad säger ni om detta alster från Läroverket, som i ärlighets namn har en helt annan författarinna än undertecknad. Men travestin den är min. Jag vet att jag skrev den medan min bänkkompis, Christina, satt och omstrukturerade en annan känd dikt till oigenkännlighet. Inga direkta Pulizerprisvinnare precis. Men tyska lektionstimmar, det var något som bara inte gick att överleva på annat sätt. Inte så mycket för tysk grammatik, som kan vara nog så knepig, utan mer hängde ihop med lärarinnan. Hon med postischen på tre kvart så fort hon nös och Läkeroltabletterna ständigt snurrande runt i munnen, medan hon själv gick runt i någon av de oändliga dräkterna och slängde kring sig otidigheter till dem hon inte fattat tycke för. Jag förstod på ett tidigt stadie, att hon var tvungen att hata (dvs. mobba) några för att överleva dagen.
Men hur hänger nu finnar ihop med tyska grammatiklektioner?
Ja, båda var lika plågsamma företeelser i min tonårsvärld. Tänk att på den tiden var omgivningen så oinformerad, att den inte förstod varför vissa fick mycket finnar, eller ens varför man fick finnar. Jag vet en del av mina kompisar som blev ärriga för resten av livet. Inte bara i huden utan även i själen. Helt nyligen läste jag på löpsedlarna, att många tar livet av sig just p.g.a. svåra acneproblem. Jag kan inte låta bli att undra vad den verkliga författarinnan till originaldikten, skulle ha sagt om min finniga travesti, eller om den sten som numera finns utmärkt på en turistkarta i Alingsås. Den sten där hon satt och inväntade döden, endast 40 år gammal.
Ja, visst gör det ont när finnar spricker
varför skulle jag annars stå och tveka.
Varför skulle all min heta längtan
bindas i det icke finnigt feta?
Höljet var ju finnen hela veckan.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när finnar brister,
ont för den som klämmer
och som klämmer.
Ja, nog är det svårt när varet sprutar.
Skälvande av ängslan spegeln duckar,
klamrar sig vid kroken, gnäller, kvider -
varet rinner neråt, klibbar, hänger.
Svårt att vara kvisslig, ful och finnig,
svårt att känna finnen, utan att fingra,
ändå sitta kvar och bara undra -
svårt att vilja stanna
och vilja klämma.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel finnars knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
rinner i ett klet/smet varets droppar
glömmer att jag skämdes för de andra
glömmer att jag ängslades för världen -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den varhög
som skapar ickeflärden.
Bilderna ovan är från min klass, Läroverket i Malmberget
Låter inte det namnet pampigt så säg? "Högre Allmänna Läroverket". Får man inte en känsla av något stort, genuint, något med tyngd och som är för evigt? Nu stämmer det lika illa på alla tänkbara sätt, som det som nu ligger där istället: "Gropen".
Det där med att kalla denna kolossala avgrundskrater för "Gropen", är det inte in i baljan fel ordval? En "grop" (?) Vad tänker du på när du hör det ordet "grop"? En liten grop i backen, kanske? Lagom stor grop för att lite regnvatten skall kunna samlas där för att i nästa stund vara utplånad, när solen torkat upp dess innehåll?
Jag hade rundfrågning vid matbordet och bad mina nära och kära beskriva ordet "grop". De kom fram till samma sak. På det hela taget blev namnet helt obegripligt. Kanske inte undra på att folk i resten av Sverige inte förstår något av vad det är som händer: "vadå klaga på gropar". Vem har inte upplevt en grop i vägen.....
Jag har funderat på hur benämningen "Gropen" egentligen såg dagens ljus. Kommer den ifrån bolaget med en speciell begåvning för ordförminskande hjärntvätt? Eller är det så, att vi malmbergare är så hängivna åt galghumor, att vi väljer att använda det minst smärtsamma för något så kolossalt utplånande och som för alltid sopade bort stora delar av det som en gång var Malmbergets själ och därmed också våra egna själar.
Nog om det. Men vad säger ni om detta alster från Läroverket, som i ärlighets namn har en helt annan författarinna än undertecknad. Men travestin den är min. Jag vet att jag skrev den medan min bänkkompis, Christina, satt och omstrukturerade en annan känd dikt till oigenkännlighet. Inga direkta Pulizerprisvinnare precis. Men tyska lektionstimmar, det var något som bara inte gick att överleva på annat sätt. Inte så mycket för tysk grammatik, som kan vara nog så knepig, utan mer hängde ihop med lärarinnan. Hon med postischen på tre kvart så fort hon nös och Läkeroltabletterna ständigt snurrande runt i munnen, medan hon själv gick runt i någon av de oändliga dräkterna och slängde kring sig otidigheter till dem hon inte fattat tycke för. Jag förstod på ett tidigt stadie, att hon var tvungen att hata (dvs. mobba) några för att överleva dagen.
Men hur hänger nu finnar ihop med tyska grammatiklektioner?
Ja, båda var lika plågsamma företeelser i min tonårsvärld. Tänk att på den tiden var omgivningen så oinformerad, att den inte förstod varför vissa fick mycket finnar, eller ens varför man fick finnar. Jag vet en del av mina kompisar som blev ärriga för resten av livet. Inte bara i huden utan även i själen. Helt nyligen läste jag på löpsedlarna, att många tar livet av sig just p.g.a. svåra acneproblem. Jag kan inte låta bli att undra vad den verkliga författarinnan till originaldikten, skulle ha sagt om min finniga travesti, eller om den sten som numera finns utmärkt på en turistkarta i Alingsås. Den sten där hon satt och inväntade döden, endast 40 år gammal.
Ja, visst gör det ont när finnar spricker
varför skulle jag annars stå och tveka.
Varför skulle all min heta längtan
bindas i det icke finnigt feta?
Höljet var ju finnen hela veckan.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när finnar brister,
ont för den som klämmer
och som klämmer.
Ja, nog är det svårt när varet sprutar.
Skälvande av ängslan spegeln duckar,
klamrar sig vid kroken, gnäller, kvider -
varet rinner neråt, klibbar, hänger.
Svårt att vara kvisslig, ful och finnig,
svårt att känna finnen, utan att fingra,
ändå sitta kvar och bara undra -
svårt att vilja stanna
och vilja klämma.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel finnars knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
rinner i ett klet/smet varets droppar
glömmer att jag skämdes för de andra
glömmer att jag ängslades för världen -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den varhög
som skapar ickeflärden.
Bilderna ovan är från min klass, Läroverket i Malmberget
