Seriöst frågat, vad skulle du klä ut dig till?

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 8 augusti 2009, kl 13:37

"a person I admire", for better or worse, for right or wrong". Det betyder att kriteriet "beundrar" verkligen inte är ett måste.

Men när "hushänget" satt och dillade om att klä ut sig till Göran Persson, höll jag och dottern på att kränga ur oss halva den nyss intagna middagen och hela trädgårdsidyllen förvandlades till "polsk riksdag" och långt till konsensus.

- NIVEAN!? Du kan väl inte klä ut dig till "fet och dryg!

Visserligen hade vi kriteriet i bakhuvudet, att det kunde vara en person, som man beundrade just därför att den personen varit tvärtom vad man önskat sig av mänskligheten, men ändå lyckats i sina föresatser. Men beundra? Detta var nog gränsen. En djup förtroendekris var under uppsegling, det var jag och dottern eniga om. Hur han sedan skulle trovärdigt kunna spöka ut sig till "Nivean", det var verkligen också en smärre gåta. Det måste i så fall vara en "Nivea", som likt en gasballong dagen efter ligger där nedfallen från taket i emligt tillstånd, eller skulle han kanske köpa upp hela vaddlagret hos Knapp-Carlssons och göra rent hus hos Butterick´s?

Vid kaffet hade vi ännu inte smält det där med "Nivean".

- Jaa, förklarade "hushänget" är det inte en bragd, att kunna sitta som statsminister under så många år och vara en sån´ riktig nörd? Dessutom lyckades han punktera hela den socialdemokratiska rörelsen för gott! Det måste man väl verkligen beundra, eftersom det är en bragd att kunna köra något så in i nordens djupa avgrund i botten på något som dessförinnan blomstrat så länge.

- Vadå? Det är det väl betydligt fler som varit med i den soppan och fixat till det. De finns ju massor i toppen, som är lika korrupta och de andra de nickar ju bara tysta instämmande, sedan spelar det ingen roll om det gäller några Toblerone, eller om det är LO-förmåner, eller svindlande statliga direktörer det handlar om.

Våra reservationer var en gång för alla lagda. Någon "Nivea" ville vi inte se på någon avskedsmaskerad. Där gick gränsen. Då skulle vi i egenskap av husfolk och tillika tilltänkta festarrangörer göra myteri! Trodde man nu att "hushänget" var en slagen man, då trodde man helt fel. Det skulle visa sig att han skulle ta sig rejält efter att han hade genat över att klä ut sig till Mahatma Gandhi. Då skulle han vara Hitler istället! Jag satte kaffet i vrångstrupen, när han sa det och dottern undrade om han inte borde ta det lite lugnt med kaffet. Det kanske var koffeinet han inte tålde? Nu visade han viss irritation och kallade oss "lierade fruntimmer med en hjärna och två munnar".

Förresten, vad skulle vi själva klä ut oss till för skarpsinnigt, undrade han.

Dottern slog ut händerna och såg ut som det levande frågetecknet jag också satt och såg ut som, över den plötsligt uppdykande frågan. Jag måste medge att det är trist, att både tillstå och känna sig så himla utfluten. Men jag lär mig ständigt nya saker om mig själv, inte helt fördelaktiga kan jag nog tycka. För är det inte något som klickar när man inte har några idoler? Jag kan verkligen helhjärtat beundra en hel del kulturprofiler och även allehanda personer för vissa insatser de gjort, eller deras sätt att vara, tänka, klura ut, men jag är inte och har aldrig varit någon idoldyrkare.

När jag föreslog att jag kunde väl åter klä ut mig till tandkrämstub, det var ju inte samma människor på den här festen, som på "tandkrämstubmaskeraden". Men då tände "hushänget" på alla cylindrar.

- Vadå, en tandkrämstub var väl ingen person, som man beundrar!


Jag protesterade. Det måste väl vara en bragd att som tandkräm vilja befinna sig inne i somligas garnityr? Men en tandkräm var väl inte en person! Nähä, var det så himla kinkigt!? Jaha, men då kan det väl bli Kalles Kaviar istället. Kalle finns i alla fall som tecknad person! Utomordentligt fånigt tyckte han. Inte? Men man kanske kunde bli välklämd om man var Kalles Kaviar? Nähä...inte det heller. Då gjorde jag ett rejält lappkast.

- Jag får jag väl klä ut mig till Jesus då. Yngste sonen har ett par rejäla slipers liggande på tomten, som jag kunde spika ihop till ett kors jag kunde släpa runt på. Det skulle nog bli ett jädrans släpande. De är tunga som stryk och fråga är om jag ens skulle få upp dem från marken i ena ändan. Det skulle bli ett helt trovärdigt och tillika verkligt lidande! Jag skulle nog vara ett solklart fall för hospitalet efter den festen!

- Skär till ett kors i frigolit, inflikade dottern raskt.

Då vaknade foxterriern i "hushänget":

- Vad var det för beundransvärt med Jesus? Han var ju bara korkad som lät korsfästa sig!?

- Mja, säg inte det, sa jag och tog ny sats. Vilket resulterade i att "hushänget" lutade sig tillbaka i trädgårdsstolen, lade handen för munnen och gjorde flera teatergäspningar i följd. Jag tog ingen notis om det hela utan mässande på.

- Jag tycker nog att Jesus var väldigt smart. Därför att odödlig har han blivit. Han nådde verkligen sina syften och inte var han heller någon flane som bara jamsade med. I mina ögon stod han verkligen för både etik och moral på ett sådant sätt, att det verkligen blev den största kärleksgåva som någonsin getts mänskligheten. Sedan får man väl tycka vad man vill om religion och det budskapet det har verkligen misstolkats och skrivits om många gånger om av maktfullkomliga gringubbar. Du vet ju vad de kom fram till i den där nya forskningen som presenterades alldeles nyss. De som är på dåligt humör får tunnelseende, medan om man är på gott humör ser man fler detaljer och tar in mer information om det som finns i omgivningen. Det är inte så svårt att inse den självklara vetenskapen.

"Hushänget" satt nu och gjorde så många teatergäspningar, att han såg ut som en stumfilmssnutt som hakat upp sig. Jag tog ny sats och fortsatte.

- Men det var minsann inte små ord Jesus uttalade, när han travade in i Jerusalems tempel och hade stora röjarskivan inför grand finale. Han gillade verkligen inte korruption och skenhelig förljugenhet. Dessutom tycker jag att han visade prov på något, som de flesta människor har svårt med i dagens läge, att visa empati för sina medmänniskor, även för de som har trasslat till det rejält.

"Hushänget" såg ut som om han fått plötslig örsprång.

Medan jag och dottern övergick till att diskutera hur jag skulle lyckas omvandla mig till utmärglad Jesus, dvs. göra det omöjliga möjligt. Hur göra en kvinnlig, komprimerad heffaklump till en lång, manlig, utmärglad typ? Då måste en del attribut både komma ut, men även försvinna.

- Mangel, eller ångvält är en bra början, föreslog dottern.

Men det visade sig att då hade "hushänget" fått nog, när vi halvlåg skrattandes över trädgårdsbordet. Vi var inte det minsta seriösa ansåg han!

Nähä... Inte det...

Den där påstådda devisen, utan LKAB

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

 den 6 augusti 2009, kl 10:25

är Gällivare kommun död. Den tycker jag har många likheter med salig Mark Twains numera bevingade ord: 

"Jag vill härmed meddela att ryktet om min död är betydligt överdrivet".

Det står trots allt en hel del hugade spekulanter och väntar på att få stoppa in foten i den penningmarknaden. Men så länge det gränsar till redan kända aktörer låter det sig helt enkelt inte göras. Men eftersom man ändå inte håller styvt på redan befintliga lagar, kanske det vore idé att släppa marknaden fri och bara ha som krav, att det avsätts pengar kontinuerligt för dess framfart och att man börjar på ruta 0 och ställer upp kriterier för vad, som obönhörligen skall gälla för det boende och drabbade folket.

Den stora inventeringen, med spelet för gallerierna, City Move, visade att det var i stort sett bara kommuns byar och Sikträskhållet, som det inte var "mark av nationellt intresse". Mao tämligen fredat, så fredat det nu kan bli i en landsända, som uppvisar stora mineraltillgångar. Diskussionen på bloggen om mätpinnarna var understundom intressant, när det ointressanta persontjafset utelämnades.

Jag tyckte mig se en enighet: mätpinnarna skall slås ner där marken än så länge är opåverkad, om det skall vara någon större mening med det hela. Är det trots allt inte en internsak för LKAB, om de nu vill mäta när de måste upphöra ett slag innan de åter fortsätter att urholka marken. Hela problematiken står faktiskt i att de envist hänger kvar i denna brytningsmetod, som det numera är väldigt många som varnar för.

Jag kan inte se att det överhuvudtaget finns någon mening med mätpinnarna för allmänheten, eftersom LKAB ändå inte tar hänsyn till av skalv skadade hus, eller att folk känner att det inte längre har ett acceptabelt boende? När är gränsen nådd undrar jag därför? När mätpinnar, hus och kyrkogård trillar ner i avgrunden och endast linbana återstår, att ta sig från en punkt till en annan?

Jag minns min yngste son som sa när han var liten:

- Mamma kan vi inte strunta i att ha en ytterdörr, vi kan väl vinscha ut oss från balkongen från andra våningen istället och klättra vidare på andra rep.

Man kan tycka att det var en utopi han hade en vision om. Men sanning att säga börjar det ligga en hel del verklighet i det hela.

I många år var jag skeptiskt till mina egna tankar, som ramlade över mig allt tätare och jag slog bort det hela med:

"Men så kan det väl ändå inte vara. LKAB och staten kommer nog att ordna upp det här".

Efter besöket år 2002, insåg jag att det var betydligt värre än jag någonsin befarat, både med LKAB:s och Aitiks framfart med miljön.

Jag har sedan dess följt utveckling dvs. avvecklingen för människorna, dock ej "kapitalet" och först i juni 2008 började jag skriva min blogg. Jag har insett att man väntar tydligen på att det hela skall vara självsanerande, dvs. att folk frivilligt skall överge sina boenden och att folk skall glömma bort att förnya sina gravrätter, eller inte inse hur systemet med gravrätter funkar, vilket som. För vem ställer sig upp och drar en match mot "jätten Goliat", med det rättssystemet vi har?

Billigt och bra för LKAB och en betydligt dyrare historia för skattebetalarna i kommunen och för dem, som får överge sitt boende, därför att de inte längre uthärdar, eller inte har något annat val än att låta investerade pengar gå förlorade pga. vad LKAB:s gruvdrift fört med sig. Redan har många tagit till schappen.

Det hela kallas för "uttröttningsmetoden" och är oslagbar vad det än må handla om. Allra helst om man inte vill betala sina skulder, eller sköta sina åtaganden! En del kallar detta beskrivande för att slänga in en brandfackla och att jag borde tystas. Jag kallar det för att bli medveten och påverka framtiden på ett sunt sätt, precis som alla andra som är av den åsikten. Vi ser gärna en sund utveckling än en avveckling för människorna, som detta leder till om inget förändras.

Gällivare kommun kan i dagsläget syna sin hand, precis som i alla kortspel och se vad de redan sakat bort och vad som återstår, förutom det nu tillskyndande biståndet från allsköns myndigheter, som en efter en insett vad det hela handlar om. Kommunmedborgarna sitter fortfarande med en bra hand: Gällivare kommun, Sveriges tredje största kommun, med Luleälven som rinner genom kommunen och är den älv som producerar mest vattenkraft i landet. Redan på 1600-talet var kommunen känd för sin malm och mineralfyndigheter, så det är ingen dagslända, som en del nu också försöker sig på att tillverka. Det som kommit mer i skymundan är skogen.

"Man har väl inte sett skogen för alla träd" och den tror jag med dagens minskade naturtillgångar, att just den varan är ett nygammalt tillskott inför framtiden. Jag tror att både skog, men även odlingsmark kommer att visa sig vara en nödvändighet, att återuppväcka till forna glansdagar. På det kan man fläska på med jakt och fiske, som man inte skall underskatta värdet av. Det finns massor av teknologi som hänger och dinglar i krokarna och som kan utvecklas ännu mer. Liksom en turistnäring, som ännu inte nått sina verkliga höjder och genuina matvaror, som blivit en helt ny marknad och som den som har råd, kan och vill betala. Maten är redan en klassfråga! Vårda och förvalta tror jag är rätt hållbara ord.

Hur vill vi egentligen ha det i framtiden?

Förespråkarna av centralisering tror att det är lösningen på samhällsekonomin, att stapla 100 personer i ett och samma rum för att göra det "ekonomiskt försvarbart", eller favorituttrycket "de tärande kan vi inte längre ha kvar, det är bara att inse fakta". Jag å min sida säger med ett finger i luften: 

den som inte bevarar kulturen i alla dess former har ingen framtid!

Vi alla har nog att ta ett steg tillbaka och betrakta tillvaron med nya och något sundare ögon.

Det hela blev rätt påtagligt när vi var på Nossebro marknad och en ung kille försynt sa till den store bullrige mannen, som stod och höll på att vifta ner oss allihop:

- Ursäkta, men du står på min hund.

Hunden, en liten dammvippa i koppel och med stora runda, sorgsna ögon, satt där med svansen fast under mannens stora och tunga fot. Det är lite så i Malmberget och hela Gällivare kommun. Någon sitter i kläm under någons tunga fot, ego och habegär.

Nossebro är ett blomstrande litet samhälle med förvånansvärt många småbutiker. Det är som att stiga tillbaka till det gamla Gällivare, Malmberget och vidhängande byar. En sådan som började sin bana i Nossebokrokarna dvs. Fåglum är det kända musikföretaget Ginza, som nu mera har intagit Internet och lämnat katalogvärlden därhän. Man är inte längre avhängig av geografinärheten. Den nya tekniken har slagit ut det behovet.

I Nossebro har man marknad sista onsdagen varje månad, året runt och det har de haft sedan 100 år tillbaka! Köerna ringlar sig till både allehanda småaffärer, matställen, kafeterior och den egna köttmarknaden, som saluför sina egna tillverkade produkter, liksom det finns närodlat och närproducerat. Hönorna kläcker också glatt fram sina ägg och brödet smakar lika gott, utan att det har transporterats från den ena landsändan till den andra. Det är lite "Gnosjöanda" över Nossebro. http://vastgotalandet.vastsverige.com/templates/product.aspx?id=1229&prodId=47694

Marknadsstånden ringlar sig mellan de ordinarie affärerna och tillströmningen är precis som det var förr i tiden i Gällivare kommun, innan de stora jättarna Coop, ICA, Tempo, Bonniers Bokklubb, Lindex etc. tilläts utmanövrerade den inhemska marknaden och tömde kommunen på inkomsterna och det hela blev en alltmer minimal och utarmad historia.

Det hela fungerar som vilken blodgivarstation som helst:

tömd, borta och står ej mer att återfinna!

Jag stod också "blåögd" i den där "blodgivarkön" och lät det villigt ske, ända tills jag fick ett abrupt uppvaknande. Insåg vad det hela handlade om och att utsikten är aldrig sämre än man själv medverkar till.

Filmen "Public Enemies"

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 5 augusti 2009, kl 12:23

såg vi igår. Mycket skjuta och mycket blod och enormt mycket våldsamheter, med några knorrar över det fräcka och utmanande, som huvudpersonen John Dillinger stod för.

Handling: http://www.sf.se/filmer/film/49000332/

Jag och "hushänget" vi var definitivt besvikna över att J. Edgar Hoover och hans "The Bureau of Investigation", sedermera "Federal Bureau of Investigation" och slutligen "FBI" inte fick mer plats i filmmanuset. Då hade det kunnat bli riktigt bra film.

Den yngre kvinnliga fägringen, som också var med, suckade djupt åt Johnny Deeps väna anlete. Vem kan väl inte göra det? Innan bion hade vi suttit på Saluhallens uteservering, "Till Salu", där hon beklagat sig över "vart man hittar några normala killar". Ute på krogen fanns de verkligen inte och någon ur vänskapskretsen gick bort ur den aspekten, att de faktiskt var hennes riktiga vänner.

Säga vad man vill men nog är det helt häpnadsväckande vilken makt J. Edgar Hoover tillförskansade sig. Han satt som en orubblig koloss i 48 år i sin egen högst privata verksamhet, som han drev med järnhand ända fram till sin död. Efter hans död såg hans sekreterare till, att en mängd lådor omgående fraktades till Hoovers bostad, enligt Hoovers anvisningar. Vad som fanns i lådorna, lär ingen annan än sekreteraren, som hade varit lika trogen medarbetare som inventarierna, utöver den då döde Hoover haft vetskap om. Men man får väl utgå ifrån att Hoover haft en rejäl backup i sin sekreterare, eftersom man aldrig fann några lådor, när man väl bestämde sig för att göra en undersökning.

Här kan man verkligen tala om "härska genom att söndra" och devisen om att "hålla sina ovänner närmare än sina vänner" blev verkligen en sanning med den mannen. Det fanns nog inget som undgick den mannen, som systematiskt kartlade de han ansåg att han skulle kartlägga. Under sin tid som FBI-chef hann han dirigera över inte mindre än 8 presidenter, som aldrig någonsin vågade utmana Hoover. Skälet torde nog ha varit en hel del komprometterande saker i hans "privata" kartläggning av folk.

Jag såg SVT:s dokumentärserie, som sänds nu i sommar, där en del var vikt för Hoovers imperium. Där fanns bekräftelse på vad jag insett för bra länge sedan, i samband med klanen Kennedys märkliga liv och livsöden och hela vimlet av människor och förvecklingar kring dem. Jag läste "tegelstenen" om J F Kennedys död när den utkom och redan där börjat ana mig till att här fanns mer än en hund begraven. Men Hoovers motvillighet att låta FBI bekämpa den organiserade brottsligheten är förvånande, eftersom han inte duckade för något i vanliga fall och vida överskred sina befogenheter. Kanske låg det något i påstående om att den organiserade brottsligheten hade komprometterande bilder på Hoover i någon homosexuell akt.

Men jag vet sanning att säga inte om det kan ligga något i dessa spekulationer. Kanske var det en helt annan kakburk, som hans hand hade befunnit sig i och som de hade ertappat honom med. Trots allt var han onormalt intresserad av folks sexvanor. Antagandet att han bodde hemma hos lilla mamma tills hon avled, när han var 43 år, tar jag inte som något bevis för att han var homosexuell, eller inte var gift, eller inte hade flyttat hemifrån. Han torde ha varit gift med sin byrå, FBI, på heltid. Något annat är fullständigt omöjligt.

I dokumentären var det någon som påstod att 11:e september aldrig skulle ha kunnat inträffa om Hoover fortfarande hade varit i livet. Något som jag inte alls håller för osannolikt, därför att det fanns inget som inte rapporterades direkt till honom. Nu är det en massa olika "dunkla verksamheter", dvs. högra och vänstra handen som inte vet vad den andre gör och ingen som samordnar och har helhetsbilden klart för sig.

Känns det igen?

Det måtte vara ett nutidsfenomen.

Det har fått mig att tänka tankar, som jag inte ens kunde drömma om att inneha för 20-30 år sedan:

"Undra om det trots allt inte vore bra med en enda liten inre klick som administrerade upp precis allt som händer i ett land. Då slapp man ifrån alla småpåvar hit och småpåvar dit, som ändå bara ställer till en oreda av Guds nåde och inte har koll på någonting, eller ens begriper vilken oreda de ställer till med. Vilken besparing det skulle vara och så många fler som kunde få ett arbete med tanke på vilka enorma kostnader de här småpåvarna kostar ett land. Lönerna skulle helt plötsligt kunna ligga på en bra nivå för alla och ingen skulle behöva bo på gatan, alla fick den omvårdnad de behöver!"

Min lille sagoprins fyllde 1 år

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 3 augusti 2009, kl 12:01

igår och jag hade nästan glömt bort hur omtumlande ett barnkalas kan vara.

Det är så mycket fart och fläkt och livslust över honom. Samtidigt som alla de där mjuka finstämda stunderna av betraktelse och upptäckarglädje finns med honom. Jag känner mig djupt tacksam över att få ha lyckan att vara nära honom. Så mycken glädje och djup tacksamhet han skänkt mig. Så mycket han förgyller mitt liv och mina tankar och min vardag. När hans små armar sträcker sig mot mig och jag möter hans klara blick känns det ibland, som om det går en ängel genom rummet.

Han kom till oss alla som en mycket efterlängtad gåva, som gett våra liv ytterligare en oanad dimension.

För en del av oss mildrade han den oerhörda sorg och smärtsamma förlust livet lagt ut i vår väg. De andra inser det smärtsamma som hänt oss. Ett barn skall inte försvinna ur någons liv, det känns helt enkelt onaturligt fel. Men hon är inte borta. Hon har dröjt sig kvar i våra inre rum. I de inre rummen lever både glädjen över att hon funnits med oss, blandat med den oerhört grymma och totalt meningslösa förlusten av henne. Den går aldrig över och någon tid går aldrig att backa tillbaka. Fortfarande känns det som om livet vände oss ryggen och tog med en bit av oss för alltid.

Jag tror att det finns en djupare mening i alla meningslösa förluster, som drabbar oss människor, även om det kan te sig fullständigt obegripliga i många stycken.

Skåne runt

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

den 2 augusti 2009, kl 08:53

började med det sedvanliga nedslaget för att smörja kråset i Laxbutikens restaurang i Heberg. Ett behändigt lappkast från motorvägen. Befinna sig i Halland är även en déjàvu upplevelse från folkskolans tid, då vi fick sitta och traggla alla "viktiga" vattendrag i Sverige.

Vem minns väl inte minnesramsan, som är beroende av en uppräkning norrifrån: "Vi ska äta ni skall laga". Dvs. Viskan, Ätran, Niskan, Lagan. I dessa tidevarv då man ägnar så mycken energi åt alla former av diskriminering, dvs. tämligen godtyckligt tyckande, kan jag inte låta bli att undra: hur var det egentligen förr? Varför blev Fylleån, som flyter mellan Lagan och Niskan diskriminerad? Eller Suseån, som också håller till mellan dessa "fyra vattendrag".

Men de kanske inte hade en susning om hur de skulle trixa till en sådan ramsa i folkskolans läroplan, med etiken och moralen i behåll. För blotta ögat är det nämligen ingen skillnad på storleken. Alla sex ser likadana ut, eller var det siffran som inte var lämplig då det begav sig.

Långt innan Mickael Niemis helt underbara skrivningar i romanen "Populärmusik från Vittula”, hade jag beklagat mig för "hushänget" över snurrigheten i att sitta och memorera alla vattendrag, som med "norrlandsmått" mätt var som en droppe i havet vid jämförelse. Varför hade man i undervisningen inte ägnat samma frenesi åt att memorera alla liknade "stora" vattendrag i norr?

"Hushänget" han undrade å sin sida varför vi norrlänningar inte fått memorera Svartån, eller Puttlabäcken. Det måste verkligen vara en stor kunskapslucka, att inte känna till dem! Det där med Svartån är jag inte helt säker på att den inte ingick. Däremot kan jag ta gift på att Puttlabäcken inte fanns inskriven i världsgeografin, lika lite som Slaskbäcken från fiskodlingen i Malmberget, eller Rostbäcken som låg en bit ifrån Slaskbäcken.

Lilla fnuttlandskapet Skåne fick en hel sida i skolatlasen. Något som inget annat landskap av den kalibern fick. Det var också rätt märkligt och bidrog säkert till en sned uppfattning om man nu inte var så förutseende, att man noterade skolatlasens skalangivelse. Något som min eminenta skolfröken, Phyllis Strömqvist, från folkskolan dvs. Centralskolan i Malmberget, hade poängterat. Vi fick veta hur många Skåne det rymdes i Lappland. Som barn köper man en sådan förklaring, men som vuxen undrar man varför det var så opedagogiskt upplagt. Eftersom någon större utforskning i kartböckers olika skalor inte förekom, utan bara nämndes i förbifarten. Först med läroverksupplagan av Nordisk Skolatlas fick det hela ramla på plats.

Blekinge salufördes i geografiundervisningen, som "Sveriges Trädgård", något som Phyllis Strömqvist däremot inte protesterade emot. Kanske hade hon själv inte kunnat göra den jämförelsen på plats.

Sanning att säga tror jag mer på Ulf Lundells melodi "Öppna landskap". Han är själv bosatt på Österlen och jag antar att det är där han fått inspirationens ifrån till just den låttexten. Jag håller med honom "Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo" och det gör man verkligen i Skåne. Med mina ögon mätt är Skåne definitivt "Sveriges absoluta Trädgård" och bokskogar har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Men det finns många vackra ställen runt om i vårt avlånga land, som flimrat förbi bil eller tågrutan genom årens lopp.

- Det är synd att de talar sån obegriplig utrikiska, att man inte kan bo här, beklagade sig "hushänget" när Skånes landskap flimrade förbi bilrutan och trots att halva hans släkt har emigrerat till just Skåne.

Jag skrattade gott åt den devisen. Därför att när jag knegade åt tingsrätten i Gällivare och genom Domstolsverket var utlånad för specialarbete vid Malmö tingsrätt, innebar det en skräckupplevelse min första arbetsvecka där. Ta emot telefonsamtal från någon riktig grötig och obegriplig skåning, tillhörde inte "grrrädde´ pau mauset". Men när örat väl vant sig innebar det inga svårigheter alls, utan jag blev rätt släng på skånska uttal. Auu jaaa....

Denna gång valde vi Lund som utgångspunkt för "exkursion Skåne". Det skulle visa sig att Lunds stadspark bjöd på en helt ny form av "knoppning". http://sydsvenskan.se/lund/article520195/Picknick-med-pisk.html
Eftersom vi inte var pålästa om vad som var på gång fick "gå ut med hunden i koppel", ordet "picknick" och "IKEA stekspadar", helt plötslig en helt annan dimension, för oss oinvigda i ämnet sadomasochism, fetischism och transvestism.

Fastän kanske inte när det gäller sadomasochism vid närmare eftertanke. Därför att dagen innan när jag hade bett "hushänget" om att få en provslick av hans glasstrut, sa han först ja och sedan drog han undan glassen just precis när jag trodde, att nu var det bara att hugga in.

Det visade sig också när vi satt och kollade nöjesutbudet i Sydsvenskan, att även Malmö låg i för att hålla jämna steg med Lunds frigjordhet. Jag funderade på vad som hände om man nu inte ville bejaka den kyssgalne personen, som hunnit med hela inneliggande lagret och nu stod där med putade läppar, likt en tjockläppad fisk och redo till attack? Jag tänker sega tankar: Vad månde bliva på nästa sommars agenda? Samarintillverkarens herpeskur? http://sydsvenskan.se/malmo/article520596/Trettiotal-par-i-hangelmanifestation.html

Från det ena till det andra, eftersom det hela redan är SJ, dvs. urspårat. Visste ni förresten att Malmö håller sig med en egen Dildoman? (Nu gäller att hålla tungan rätt i mun när ordet Dildoman uttalas, så att det inte blir en "åkomma" istället för en man). Kanske kommer det att bli ännu ett nytt grepp i kategorin installationer på Malmö konstmuseum med dildos´? (Vad heter det egentligen: en dildo, flera dildos´, eller heter det flera dildosar? Mina nysvenska ordkunskaper sviktar onekligen...)
http://sydsvenskan.se/malmo/article519989/Han-drar-upp-gamla-pinsamheter-.html

Men heter man Gun, får man allt lägga pannan i extra djupa veck, utan att förstå hur det hela hänger ihop. Jag filosoferar: Men varför så många dildos´ i just den kanalen? Och varför fler dildos´ i kanalen när det är varmt ute? Är det rent av några påstridig försäljare, som börjat kränga dildos´ runt om på landets perronger:

- Köp en kall läsk i sommarhettan, en dildo ingår på köpet!


Är det då troligt att tågresenären börjat fundera över nyttan med en dildo på köpet och de därför tänker vid framkomsten till kanalen vid Malmö Centralstation:

- Äh, fasen jag tror jag kastar den här värdelösa saken. Nu skiter jag i den! ... och så kastar de ner den i kanalen och går vidare.

Eller vad är det fråga om? Nej, jag fortsätter att se ut som ett livs levande frågetecken!

I Gällivare klagades det nyss över lite abborrar och gäddor i fontänen. De kan väl vara glada över att det inte varit nattygsbords- eller fickrensning och samma "fiskelycka", som i kanalen vid Malmö Centralstation. Men jag kan inte släppa mysteriet med dildos´och undrar fortfarande: Är det nya turistattraktioner som är under uppsegling och en avdankad tant som jag, inget begriper av nymodigheterna, eller tidens anda? Eller är det den fria marknaden, som helt plötsligt vill bana väg för eget företagande. Har rent av Måddans mentorsprogram "Styrelsekraft" slagit igenom rejält, medan de suttit där på tåget i värmen och kuckelurat?

Själv hörde jag talas om en pinsam upprensning vid ett stock i avloppsledningarna, utanför Rättscentrum i Gällivare, på den tiden jag jobbade där. Det fick i alla fall mig att undra vilka aktiviteter, som egentligen pågick bland husets folk under arbetstid, eller efter kontorstid. Var det något jag hade missat? Eller kom dessa små "ballongpåsar" tuffande i otaliga gross från någon annan krök i avloppssystemet? Var det därför polisen hade så lång utryckningstid? Kanske var det så att det pågick en okänd gummitillverkning i "Friska Gällivare" som ingen hade nys om? Eller något annat otillbörligt verksamhetsområde i avloppskrökarna? Frågeställningarna hopade sig onekligen.

Här trillar det ett och annat i kanalerna, för det mesta slutar det lyckligt. Vi har en liten båt som tuffar runt i kanalerna. Båten är namngiven på aktern med det dubbelbottnade namnet "Renat". Arbetarstad och förr i tiden även nära till hands med "en halvböj" på lördagen vid arbetsveckans slut. Renat kallades så på Systembolagen under den tiden när det inte var självbetjäning och det hela skulle vara nära till hands, där under disken för att spara in på stegen. Dykare är också ett vanligt inslag här för att rensa upp i kanalerna, precis som i alla andra vattenstäder. Några dildos´ har jag inte hört talas om här i kanalerna. Dock torsk av olika slag vid Rosenlundskanalen. Den ena sorten inne i Feskekôrka och den andra sorten ute på gatan. Den senare verkar svårrensad.

Men jag och "hushänget" vi börjar nog bli lite luggslitna och "out of order". Vi valde bort både det sistnämnda pusskalaset, även marknadsfestival med en hel hopen artister och hela SAS Masters på Barsebäck.

Ty, efter att ha gått på blåsningen med att finna att Wanås skulpturpark inte längre hade någon jättespindel och att Ottossons Färgmakeri i Genarp, trots löften på hemsida, hade semesterstängt och allt annat tycktes stämma väldigt illa med hemsidorna, bestämde vi oss för att leka turister för hela slanten och gick på fotvandring i Lund. Det blev 12 864 steg på stegräknaren den dagen, även om de sista var i rätt stapplande form och rumpan gärna ville slå sig ner allt tätare på något sittvänligt och nästa morgons uppstigning mer påminde om sista dödsrycket än ett vigt krumsprång ur sängen.

Som lördagskvällsnöje åkte vi till Bjärred och gick längs den längsta svenska brygga jag i alla fall känner till. Dryga ½ km lång, ut till kallbadhuset och restaurang "Långa Bryggan". Det var en vidunderlig utsikt med Malmös skruvade höghus Torso, bron över till Köpenhamn, oljebåtar och Köpenhamn i fjärran. Medan den närmsta utsikten framför de stora panoramafönstren bjöd på nakenbadare, som visade hela härligheten i det grunda vattnet. För att ingen skulle missa någon detalj valde en att oavbrutet stå på händer i vattnet. Ding dong ding dong och en lättroad japansk turist uppskattade tydligen vyn, eftersom kameran klickade i ett.

På himmelen pågick ett annat skådespel. Där var det åskmoln, regn och solsken med fluffiga moln om vart annat. På tallrikarna fanns ett försvinnande färgsprakande fyrverkeri, som fortplantade sig ända in i smaklökarna och fick oss att börja snegla efter eventuella sängar. Det blev i så fall till att hänga knäveck längs räcket runt Långa Bryggan.

Livet är här. Livet är nu.. auu jaaa....

På hemmaplan igen, gungade Göteborg och Ullevi i ett unisont vemod i sommarkvällen

Mätpinnarna kring Malmberget,

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 15 juli 2009, kl 12:43

de blir jag inte riktigt klok på. För hur jag än vrider och vänder vad tanken och vitsen är med dem, får jag det inte att gå ihop. Det är något som allvarligt haltar i mina tankegångar!

http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/artikel.aspx?ArticleId=4746494

Jag hade kunnat förstå det utifrån att LKAB förflyttade hus och människor bort ifrån gruvbrytningens skalv och påverkan etc. Men nu kan jag svårligen få det att gå ihop. Jag begriper helt enkelt inte vitsen med dem. Möööjligen kan jag tänka dem, som en ren säkerhetsåtgärd för dem som befinner sig under jord.

Nä, redan där blir det svårt att få ihop det, med tanke på den händelsen där Lars Klingert var involverad i, som det stod om i NSD, dock inte i LKAB:s egen årsrapport. Än mer tveksamt blir det med tanke på det svarsmail jag fick av LKAB. Där de angav:  

"Seismiska händelser i berggrunden går inte att förutsäga med något exakt scenario, vare sig för gruvor eller andra seismiskt aktiva områden. I takt med att LKAB:s mätsystem byggs ut och mer data samlas in får man större möjlighet att se när man kan förvänta sig större skakningar, men det går aldrig att i förväg säga exakt när de ska inträffa."

Det lät ju betryggande värre. Man skall nästan ligga i koma för att tycka att det är lugnande besked.

Nej, de här mätpinnarna. De känns mer som ett slag i luften. Ett yttre garnityr för syns skull. Jag har suttit och kuckelurat här på morgonkvisten ute i trädgården med min frukost, om det trots allt inte hänger ihop med att miljö- och byggnadsnämnden försöker att streta emot vad som händer i förhandlingarna i kommunhuset och LKAB, där det mesta verkar vara till salu för en (1) svensk krona och i stort sett är en envägskommunikation.

"Kampen mot Goliat" klassade en herre med huvudet på skaft det hela som.

Ja, jag vet kära vänner, men oroas inte över mig igen. Jag vet vad som kommer att ske när jag kastar in denna blogg!

Den första som kommer att göra inlägg i den här bloggen som ni tycker känns osmakligt, det blir Staffan och där kommer att stå hur urbota korkad jag är och vilka mentala problem jag har. På den sistnämnda fronten återstår nu inte så mycket. Hela listan är väl i princip genomgången av möjliga diagnoser. Det är väl i princip enbart ev. förekomsten av nageltrång och kantarellodling mellan tårna, som återstår som de bakomliggande orsakerna bakom min mentala ohälsa. Ohälsan beroende på den dynga jag skriver om LKAB. Inte bara det, vad jag förstår är det väl i princip allt, eftersom resten är saxat.

Det märkliga är att det är precis tvärtom, när det gäller LKAB och kommunfullmäktiges ageranden. Då håller jag mig verkligen till strikt saxning, ur protokoll och svar jag sökt och fått.

Det hela är i alla fall urartat till den nivån, att jag övervägt starkt att anhålla om tillstånd av Staffan och lilla ludna svansen, med att pilla mig i näsan, om behovet skulle uppstå. Men det finns inte ens ett komplett namn. Där slutar all kurage. Därför får nog i så fall den anhållan komma i någon blogg, om behovet skulle uppstå.

Hmmm... undra just vad jag skall göra om det blir ett hastigt påkommet behov? Nä, jag får nog allt fortsätta med att inte vara livegen. Jag ser ingen annan lösning på problemet.

Inte blir det någon lösning på de nya mätpinnarna heller, som LKAB låter sätta upp. Nej, som sagt var, mitt tips om de här mätpinnarna de ser ut som en EKG kurva som upphört. Det är ett rakt streck ut i eonernas värld. Därför att enligt LKAB:s hypotes så har inget skett med husen trots enorma och eskalerande skalv.

Hmm... men nu tror jag att jag knäckte ett och annat! Jag var nämligen på "mingel med Maud", som det hela döpts till. Där talade festföremålet själv om, dvs. den minglande kära näringsministern Maud Olofsson, att Sverige fått i uppdrag att fixa fram jordskalvssäkrade hus till Kina. Nu trillade min pollett ner! Det var ju ett superenkelt uppdrag som Sverige tagit på sig.

Han har nog rätt den där Staffan, jag är nog korkad i alla fall, i alla fall inte snabbtänkt. Tänk regeringen sitter ju redan med det esset i rockärmen! Det statsägda LKAB, så klart. Varför kom jag inte på det med en gång? LKAB vet ju hur jordbävningssäkrade hus skall se ut! Ta vart enda hus i Malmberget! Inget av dem är skadat av alla skalv, som skett pga. gruvbrytningen. Det kan man läsa om i Miljö och byggnadsnämndens protokoll från den 25 juni 2009 på sida 388. Där framgår klart och tydligt att LKAB frånsäger sig ansvaret till de skador som uppstått. Där står sig fastighetsägare till egnahem och hyreshus sig slätt.

Staffan, de där två sistnämnda meningarna är en direkt saxning. (Ja, jag tänkte så att du vet vad skillnaden på saxat och eget skrivet). Det finns gränser för det egna skrivandet och när man måste hålla sig till strikta regler, även om du inte har förstått det än. Men vem vet, polletten kanske singlar ner någon vacker dag för dig också.

Dagen till ära skall jag klistra in en bild av Skärhamns glada kyrktorn, speciellt till dig Staffan. Sedan skall jag åter stega ut i min egen trädgård, som inte befinner sig i Skärhamn, utan inom Göteborgs stad.


PS. Den första bilden är av Skärhamns oslagbara glada kyrktorn, tyvärr ser jag att det lilla bildformatet som det blir i bildspelet där syns nästan inte den lilla näsan och den glada munnen, som finns under de två fönsterna under taket (dessa två fönster bildar ögon). Men funktionen med bara en bild funkade inte idag, tyvärr. Jag tar därför med ett par andra bilder, som är vyer från Skärhamn. DS.

Signaturen Staffan vad tycker "vi" om

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 12 juli 2009, kl 07:50

de tillresta fotbollsungdomarna, som kommer till Gothia Cup? "Vi" vill väl inte att de skall drabbas av några former av våtbehandling?

Invigningen är på måndag och än vräker regnet ner mellan varven. Innerligen hoppas jag att deras vistelse skall utfalla till full belåtenhet och att de kan återvända hem till sina fotbollsklubbar, med det mentala bagaget fulladdat med idéer om vad livet kan vara och bli.

Det finns två "begivenheter" som jag brukar försöka anpassa mig till, efter bästa förmåga. Det ena är köerna vid Gothia Cup. De köerna ter sig för ögat som oändliga, även för en tålig köare som jag. Det är då alla tanter av min kaliber drar sig undan och bereder plats till de förväntansfulla ungdomarna, som väller fram i horder överallt. Vi passade därför på, att bevista ljudupplevelserna på Liseberg, innan de korta anpassningsuppehållet. Det var Kebnekajse som höll låda. De har jag inte sett röken av sedan Hedenhös (eller hört).

Jag satt och undrade varför JP Nyström lyser med sin frånvaro, eller har jag helt missat dem någon sommar? Det är mycket valuta för Lisebergskortet. Sommaren lång går det att njuta av en hel hord av artister över en kopp kaffe, eller som en del gör, hakar sig stadigt fast vid baren. Tills greppet inte alls är så stadigt. I december är det jul på Liseberg med blingbling och souvas!

Den andra "begivenheten" är när Flying Riders har jättefest i dagarna fler. Ja, dagar och dagar. Man kanske skall uttrycka det så här istället, vid 23-tiden befinner sig högtalarna i toppform och vid 04-tiden på morgonkvisten brukar det ha blivit lite längre pausar mellan hårdrocksbanden. Sedan är det tyst och stilla som i graven, hela dagen. (Oj, här blev jag ju nästan en rimpoet! Vad säger du om det, signaturen Staffan?) Ända tills de sovit en smula, då drar de igång igen.

I år har de dessutom 40-års jubileum och då kommer nog t.o.m. de ryggsimmande pissmyrorna i Kockumstvättfatet med Hibiskusarna, att inse att jordens undergång verkar vara i annalkande av ljudnivån att döma. Om jag räds att bo nära Flying Riders och Hells Angels? Nä, faktiskt inte. Tanken har aldrig ens slagit mig. Det är inte så det funkar helt enkelt. En av medlemmarna bor här t.o.m. på vårt villakvarter. Då passar jag mig hellre noga för att hålla till i de kvarter där stora uppgörelser med puffror pågår och skotten viner friskt mellan varven. Det som var klassat som högriskområden och dit ambulans inte satte sin fot utan poliseskort.

Jag kommer ihåg när jag och "hushänget" häromåret satt och sippade på en kaffeslurk och en försäljare från Sector Alarm slirade förbi och slog sig ner på en kopp kaffe, eftersom vi redan hade ett hus av "Fort Knox" varianten.

Försäljaren berättade skrattande, att han hade varit uppe i "de där krokarna" och så pekade han med hela handen åt det väderstreck, där även min yngste son har sitt hus. Där vid något hus hade de satt ut en skylt där det stod nåt´ i stilen med "This property will be protected by Hells Angels", han hade ringt på, men ingen hade öppnat. Försäljaren skrattade så hela magen guppade: "vilka roliga skyltar det fanns nu för tiden!"

Jag och "hushänget" satt där som två flanar och undrade förvånat vad det var som var så himla roligt med det. Men det var innan vi hade rett ut begreppen. Då var det vi som skrattade och han som satt där blek som en Albyl och inte hade tänkt ringa på mer och erbjuda sina tjänster.

På tal om grannar. Jag kan inte låta bli att undra över den här signaturen Staffan (tja, "kära barn" har flera namn). Men när jag bytte sida av skrivbordet, till den plats där "hushänget" brukar sitta, upptäckte jag att den utsikten är verkligen inte som den sidan jag brukar sitta på. Där jag skådar ut över nejden och villaträdgårdarnas skira grönska. Nej, från "hushängets" sida skådar man in i grannens ständiga julgransförsäljning! Jag begriper mig helt enkelt inte på folk, som låter bädda in sina påslaksstora villaträdgårdar med Tujor, som växer sig höga som tallar och blir en kompakt mur, som inte ens en knappnål kan ta sig igenom. Undra just om det kan vara belivande, att sitta och stirra in med nosen intryckt in i en kompakt vägg, som slutar någonstans däruppe där molnen tar vid?

Oj, nu tappade jag visst bort spåret "signaturen Staffan". Staffan är ju så himla nöjd med hur läget ser ut för malmbergarna och även med LKAB, som följer miljölagarna! (Nej, jag vet, man skall inte retas med de som inte är pålästa!)

Staffan och den lurviga svansen de verkar vara av den åsikten, att är folk så förbenat korkade, att de bor i hus som LKAB bestämt sig för att skapa jordskalv under, så är det bara att klassa dessa individer som asociala, som står ivägen för: "Utvecklingen".

Nu plöjer ett område rakt igenom hela Malmberget, som mest påminner om... om... om... Ja, inte fasen vet jag! Därför att jag och många med mig har aldrig sett något liknanden. Men står man vid det krackelerade Fokushuset och tittar mot blindtarmen av Kaptensvägen, då upptäcker en sådan klåpare och antimänniska som jag, att de allierade bombmattorna har gjort ett jädrans bra jobb! De som en gång var grannar kan numera bara vinka till varandra över hålen och barrikaderna och ett tungt industriområde har tillåtits att placeras mitt bland bostadsbebyggelsen, utan att blinka! Utbudet av logistik är sålunda också kraftigt nedsatt och synen över det som "en gång var" kan kvala in för vilken ödslig science fictionfilm som helst. Än värre skall det dessutom bli, inom en mycket snar framtid.

Ju fler som inte känner varandra sedan koltåldern, eller bär på en "VI-känsla", eller sundhetskänsla, desto bättre tycker LKAB och politikerna. För då kan de inte gadda ihop sig! (Staffan håller nog också med, även om han varken är fågel eller fisk. Men jag skall skicka in till förslagslådan, att signaturen borde få "Årets LKAB Pris").

Nu stegar jag ut genom ytterdörren för här skall pysslas om de nya plantorna av "Romeo & Julia", dvs. han- och honplantor av Havtorn. Jag hoppas det blir mycket kuckelimuck mellan "di tu". Mullbärsplantorna dök också upp. Igår kunde jag äntligen hämta dyrgriparna.

-Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, sa den skrattande Linda i handelsträdgården.

Jag vet inte det. Jag tycker att jag har fått vänta alldeles för länge, alla andra genuina malmbergare också!

Igår ringde telefonen,

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 10 juli 2009, kl 10:42

just precis när jag hade slängt i en liten slatt mjölk i mitt te.

Efter att ha gjort tre misslyckade försök med att få i mig en fisljummen kopp te, tillsammans med två knäckemackor som en försenad lunch, trodde jag att nu äntligen hägrade den. Det skulle visa sig att knäckemackorna hade legat där så länge med smör och ost, att de inte längre var lika spröda som de i vanliga fall brukar vara.

Det var en gammal klasskamrat från folkskoletiden som ringde. Sedan jag lotsat mig genom den sedvanliga väderleksrapporten och kunnat förmedla till telefonringaren, att jag hade inte alls begrät regnandet, utan istället uppskattat hela dagen, att sitta/ligga och titta ut på regndropparna som föll och hade dessutom försett mig en Torsten Ehrenmarks nyfunnen upplaga.

Det ihållande regnet gör mig så himla gott. Inget dåligt samvete behöver jag ha, för att jag inte har gjort det jag egentligen borde ha gjort. Jag kan bara ligga där på sängen och läsa en bok, känna hur värken mal på i kroppen, medan jag själv ligger och tittar på takrutorna och metallstjärnorna i taket.

Det retliga är att rutorna inte går att jämka ihop i strikta geometriska figurer. Hur man än räknar går det inte att göra något vettigt mönster. Det taket blev verkligen en utmaning att ligga och stirra upp på. Men jag vet inte om det var något bättre tak, när jag nästan hela min graviditet med dottern låg och stirrade på de tre prickarna i taket på Köpmangatan i Malmberget. Jag kom på igår att det trots allt var bra när ett tak inte var helt slätt och vitt, utan att något satte hjärnan i omloppsbana.

- Regn, skockade han, här har vi inte haft något regn. Gräsmattan är alldeles gul pga. värmen.

Jag lade genast in mitt veto:

- Gräsmattan är inte gul för att ni inte haft något regn. En gräsmatta är alltid gul därför att man klippt den lite för ofta och klippt ner den för kort!

- Då måste man vattna!

- Nej, här vattnas aldrig någon gräsmatta, den är alltid grön ändå. Det handlar om att hantera klippningen på rätt sätt.

Så hade alltså väderleksrapporten övergått till gräsmattor, som ser ut som stäpplandskap.

Det är samma fenomen här på kvarteret. Den där samägda korven som ligger bakom vårt hus, den är varje sommar en historia i gult istället för grönt. Det beror bara på att det pågår en gräsklippartävling om vem som varit duktigast och klippt den allra flest gånger och klippt ner den så långt ner, att den helst skall vara gul så tidigt som möjligt. Själv jublar jag när den riktige gräsklipparen, han som har betalt för att klippa den, klipper den. Därför att då börjar det åter likna den äng som detta område från början egentligen var och barnen leker lika glatt på den ändå!

Det är ett himla hoverande varje årsmöte i samfällighetsföreningen, om detta gräsklippande. Vad katten gör det om en samägd jordplätt har lite inslag av naturen i gröna färgtoner istället för stäpplikt gult. Sedan undrar de i samma andetag hur det kommer sig att stolparna, som de ankrat fast trädplantorna i, är högre och fylligare än själva trädplantorna.

"Ja, få se nu, vad kan det bero på? Kan det bero på att stolpar är mer livskraftiga än veka trädplantor, som behöver någon form av vattenbehållande runt omkring sig?"

När vi hade gått igenom biotoper, så ändade samtalet ut i nytt arbete. Då kunde jag smyga med mig min tekopp och knäckemackor ut till vardagsrumssoffan och började försiktigt knapra på de nu nästan segmjuka knäckemackorna, med frågan:

- Gör det något om jag knaprar på knäckemackor medan vi pratar?

Nejdå, det funkade fint! Men vad var det för knäckemackor jag tuggade på? Jaha, Pyramidbagarens. Det hade han aldrig hört talas om. Så mellan tuggandet förklarade jag att det hette så, eftersom en egyptier hade fallit handlöst i farstun för en dalkulla och efter att de hade slagit ihop sina påsar, börjat diskutera gamla sätt att baka bröd på, såg Pyramidbagaren dagens ljus.

- Korsbefruktning är inte av ondo, ut och köp och testa. Jag föredrar det hårdbrödet därför att det är mycket tunnare, blir inte så mycket bröd.

Så avhandlade vi inköpsställen för att helt plötsligt befinna oss i bilmarknaden och bilreparationer och bilbesiktningars förlovade land. Nu blev det långvarigt.

Vad han egentligen ville?

Ja, han skulle bara tala om, att jag skulle slå på TV:n det pågick ett program om Appojauremorden, dvs. Thomas Quick, som han satt och såg på!

När jag berättade om samtalet för "hushänget", lyssnade han nog med ett halvt öra, men hade tagit fasta på mitt knorrande över att jag är "tvångsförvaltad" av staten och min kropp. Han hade ett förslag på problemet, som han just hade läst sig till ur morgontidningen. De sökte en ny häxa i Somerset, ett ganska stressfritt jobb med flexibla arbetstider och en årslön på 550 000:-. Det enda som krävdes var att man kunde kraxa och inte var kattallergiker. Det skulle väl kunna funka med alla mina kroppsliga tillkortakommanden och de "röster" som jag kunde härma?

Ja, egentligen, vad han förstod, behövdes ingen större arbetsinsats från min sida. Jag kunde ju bara gå omkring och vara mig själv och vad är det som säger, att häxor inte kan ligga på flygspaning rätt vad det är, eller med täcket draget över huvudet?

Vem var det som påstod att karlar inte kan göra flera saker samtidigt?

"Johanssons Grävlingkorv",

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 9 juli 2009, kl 11:25

tillverkas av grävlingar som återfunnits döda på vägbanan. Det var i alla fall det som "hushängets" lillebror hade tutat i sina småkusiner en sommar för mycket länge sedan.

Det hela hade tagit sin början, när de tillresta småkusinerna skulle sätta sig till bords och käka vid den sedvanliga släktträffen. När de undrade vad korven var gjord av, det var då som den fullständiga innehållsförteckningen av korven kom ifrån "hushängets" lillebror. Men äpplet faller som bekant inte så långt ifrån trädet och likadana blevo alla äpplena!

Jag skall väl säga att det var minsann inte bara "Johanssons Grävlingkorv" som stod på den menyn. Det var nog det mesta man kan återfinna av vägdöd och ur skog och mark. Sanning att säga skrattade vi alla så tårarna rann, när vi fick höra av de numera fullvuxna småkusinerna, vad som hade diktats ihop om menyn på denna släktmiddag av de förhärdade kusinerna, som var numret större. Det hade därför blivit ett sparsamt intag för de förskräckta småkusinerna, som den aktuella släktträffen hade levt på hårdbröd och vatten!

Glädjen blev ännu större kring bordet, när det meddelades att sedvanliga bilder från släktträffen kunde återfinnas under fliken.... "slakttraff". Nog var det slakt allt. Slakt av brustna illusioner, i det här fallet var de nog inte helt av ondo.

När vi åkte från släktträffen, hade det tragiska med att se en massa överkörda grävlingar på vägen utbytts till:

- Undra hur många "Johanssons Grävlingkorvar" man kunde ha gjort av den där?" eller den där hade det kunna bli jättemånga "Johanssons Grävlingkorvar" av.

En som det däremot hade kunnat bli "Johanssons Grävlingkorv" av med lite annorlunda smaksättning, om man nu skall tro historien, var den grävling som tysk polis skulle flytta ifrån vägbanan, eftersom de trodde att den var död. Men det skulle visa sig att den inte var död, utan bara på gasen.

Grävlingen hade vräkt i sig övermogna, jästa körsbär och därefter stapplat ut på vägbanan, där den rejält överförfriskad helt enkelt bara hade fått slut på orken. Någon fyllcell blev det inte tal om, utan polisen väckte djuret, som kröp ut på en äng för att sova ruset av sig på ett betydligt säkrare ställe.

Jag funkar ju aldrig som någon normal människa. Men det visste jag redan innan. Jag tänkte därför:  

"Men hur i jäsingen kunde den tyska polisen veta, att grävlingen hade käkat övermogna jästa körsbär? Fanns det något ögonvittne? Eller fyllsvamlade grävlingen på tyska?"

"Tänk på barnen i Biafra",

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 8 juli 2009, kl 11:06

det fick jag ofta höra när jag inte ville, inte orkade äta upp maten, när jag var liten. Jag undrar hur många fler det är som fått höra det där någon gång under sin uppväxt?

Visst, jag kan verkligen hålla med om att det finns en moralisk poäng i det hela, eftersom det varje dag visar sig att det finns människor, som hellre vill kapa åt sig än använda sans och balans.

På barns enkla sätta att reagera, var jag de första gångerna helt inställt på att skicka min överblivna mat till "barnen i Biafra". Men efter ett visst resonemang visade det sig att det inte var en så himla enkel historia. Det gick liksom inte att skicka ett kuvert med mat med utanpåtexten "Till barnen i Biafra". Jag var enveten och villig att dela med mig redan på den tiden och därför upphörde diskussionerna kring matbordet kring detta tema.

Hur många slantar jag hunnit skicka till det ena eller andra ändamålet, det har jag inte en susning om. Men nog känns det hela som en fullständigt meningslös kamp, därför att 53 år senare kan jag inget annat än upptäcka, att situationen på intet sätt har förändrats, trots enorma resurser som skickas kors och tvärs över världen. Det får i alla fall mig att fullständigt tappa modet och hoppet om mänskligheten.

Är jag fullständigt blind, eller är det någon som sett till någon förbättring?

Rovdrift, pengar, makt det pågår överallt på vår, egentligen helt underbara och fantastiska, planet. Ju mer det handlar om profit desto fler oroshärdar.

I morgontidningen kunde jag läsa, att Bolivias ambassad kritiserar "Svensk lärobok som är full av fördomar". Den är fördomsfull och rasistisk. Det är organisationen ALMAeuropa som har fått 700 000: - från Socialstyrelsen för att ta fram seriealbumet "Tilt", som skall informera ungdomarna om droger.

Men är man nu liiiite klarsynt, är det faktiskt så att Bolivias president Evo Morales, arbetar för att FN skall ta bort kokabladet från listan över förbjudna droger. Därför att kokaplantan ses som helig i Bolivia och bladen tuggas bland annat för att motverka hungerkänslor!

"Men vaff... är han dum på allvar, eller spelar han bara korkad?" tänker jag. Vore det inte bättre att de använde alla de där arealerna till att odla mat till människorna, då behövde de inte tugga kokablad för att motverka hungerkänslor!

Nej, den gubben gick inte hem hos mig. Det hela handlar om pengar och makt, bakom den översvallande "omtänksamheten" hos herr presidenten.

Samtidigt gör det mig heligt förbannad över, att ens behöva sitta och läsa om skiten, därför att man angriper helt fel part i vanlig ordning! På debattsidan hade "Läkare utan gränser" skrivit ett brandtal om "Baksidan av våra semesterparadis" och att tusentals båtflyktingars drömmar slås i kras, när de kommer till Europa och blir inspärrade och får leva under omänskliga förhållanden. Medan vi sitter där 4 timmar bort med flyg och gottar oss!

Enligt EU: s lagstiftning kan de nämligen helt legalt vara fängslade i upp till 18 månader. Det är samma snurriga debatt, som bedrivits i NSD i två olika reportage de sista dagarna. Jag har full förståelse för att människor behöver få komma undan "ond bråd död" och att stänga gränserna för all invandring, det är bara så korkat, att jag inte ens gitter utveckla det hela. Vi är ju trots allt inte fullständigt livegna, men det vore väl det ultimata för en del, om vi verkligen var det.

Jag vet inte om jag är totalt urhakad uppe i knoppen, men nog vore det väl hög tid att FN, EU och "just name it" vad de nu än må heta, tänker om och drar åt svångremmen mot länder, som inte uppför sig på ett anständigt sätt. Ingen penningtillströmning och ingen avsättning, alltså en fullständig och kompakt blockad, det skulle nog få varje maktberusad potentat att tänka om. Sluta tillverka allt vad krigsvapen heter! De här infantila avtalen om "men nu skall vi bara tillverka 400 megaton, istället för 800 megaton", det duger verkligen inte! Det kan t.o.m. ett litet barn räkna ut, att det inte funkar.

Jag hade ett intressant samtal med de intagna på säkerhetsavdelningen för något år sedan. Där satt vi och diskuterade hur man skulle kunna lösa bl.a. drogproblem osv. Efter att ha vridit och vänt på det hela, framlade jag tillslut den enda lösningen som återstod:

- Man fixar en fin plats, där alla drogare kan hålla till, de får mat, husrum och fri tillgång till så mycket droger de vill ha. Sprit och allsköns droger etc. bara dumpas ner.


- JA!!!, jublade de, det var ett jättebra förslag.

Men så var det någon som började tänka till och sa:

- Men vänta nu, du menar att det inte skulle finnas någon vanlig människa där, bara drogare?

- Självklart bara de som valt denna livsstil, det hela skulle ju utgå ifrån ömsesidig respekt, svarade jag.

Helt plötsligt var det inte en enda som var intresserad av förslaget!

- Det går ju inte fattar du väl! lät det nu modstulet.

Ja, det är nog mycket som jag inte "fattar", fastän jag föredrar nog andra ord än just "fattar", som är och förblir ett skällsord i mina öron, när det är använt i den meningen.

Nu är det inte "tänk på barnen i Biafra", som stoppar upp pekfingret i ögat på mig. Nu är det "Läkare utan gränser", som skall få mig att ha dåligt samvete för att jag just precis beställt flygbiljetter och hotell i Malaga, där jag och "hushänget" skall börja vår "rulla-rullresväskerundtur". Alltså bl.a. den plats där båtflyktingarna dråsar iland, dvs. OM de överlevt så långt.

Jag bara undrar vad är det som fordras och förväntas av oss vanliga dödliga? Det är ju ni som tagit makten & positionen, som tagit på er ansvaret att fixa till det här. Det är ju ert jobb som ni inte klarar av!

Borde man inte införa totalt över hela världen, att de som inte sköter sitt jobb på ett humant sätt, helt enkelt blir satta på bar backe och får klara sig bäst de gitter?

Precis på samma sätt som de gör med sina medmänniskor.

Mina franska drömmar har fått sig en knäck.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 7 juli 2009, kl 13:05

Länge gick jag och funderade på att försöka hyra en pytteliten lya i något mysigt kvarter i Paris, under ett par månader, eller något ditåt. Men det hela hade bara stannat vid funderingar. Varför insåg jag först, när en väninna till mig ringde och glatt meddelade, att hon skulle få välja en weekendresa vart hon ville. Hon funderade på Paris.

- Jovisst, är Paris ok, men man får inte vara rädd för att ständigt trampa runt i hundskitar. Det är ju tur att du inte är hängiven åt det backsläpande byxmodet, då hade du nog fått en fin kant runt byxbenen innan dagen var slut, mässade jag på helt spontant.

Jo, det där med hundskitarna kände hon till, en av hennes döttrar hade hakat upp sig på just det.

Jag blev faktiskt rätt häpen över vad jag rent spontant hade sagt, när Paris kommit på tal och jag senare funderade över saken. Det var då jag egentligen förstod vad det var som hållit mig tillbaka från den där "franska drömmen".

Det är ett förunderligt fenomen egentligen. Det verkar finnas hur mycket hundar som helst i just Paris och det finns inte något som heter hundbajspåsar, eller soptunnor för dessa påsar så långt ögat når. Åtminstone är det inget som jag under alla mina besök har lyckats upptäcka. Nu är det inte så att Paris är någon skitig stad, därför att man spolar gatorna varje dag och gatsoparna är flitigt ute och vippar på och så mycket skräp som ligger och flänger runt, som det är t.ex. här i Göteborg är det sannerligen inte hut tal om.

Men det där med hundskitarna gjorde att dottern vägrade i sten, att åter besöka Paris, sedan hon en resa "hade fått lite för mycket av det goda". Hon föredrog London och hade mentalt raderat Paris ur sitt medvetande under åtskilliga år. Hon ville inte längre följa med till, som hon kallade Paris, "hundskitarnas hemvist". Hon stannade hellre hemma. Men när avogheten hade lagt sig, så var hon åter upp på banan och i januari hoppade hon hejvilt mellan hundbajshögarna igen och njöt i fulla drag av det förföriska som Paris faktiskt är.

Märkligt är det dock att hundägarna inte behöver ta upp hundbajset. Inte är det heller speciellt lustfyllt, att se hur de där prydliga efterlämnade högarna, smetat ut sig när någon inte vart observant och klampat rakt i, för att sedan gå vidare. Plump plump plump och hela vägen tills färgen mattat ut sig, eller så kan man se hur någon ivrigt försökt att göra sig av med gojan under skosulorna. Sanning att säga har jag mina blickar riktade lika mycket på marken, som jag går på, som på vyerna runt omkring.

Man ser nästan ut som Jack Nicholson i den där filmen, "Livet från den ljusa sidan", när han har en massa ticks för sig och inte kan gå på vissa ställen på trottoaren, utan studsar runt som en vettvilling och nästan går fram som en livs levande korkskruv.

Man skall inte klaga,

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 6 juli 2009, kl 15:06

sägs det.

Vem är det som hittat på ett så korkat uttryck?

Det är i alla fall inte någon som dygnet runt befinner sig i ett bastuliknande tillstånd. Dvs. i den tryckande värmen som varat lite för länge i min smak. Det är så kvalmigt att jag tittar längtansfullt upp mot de mörka molnen och tänker:  

"Men herre gud hur lång betänketid behövs för att slänga ner lite regn så att man kan andas igen?"

Just precis när jag tänker:

"Nu kan det inte vara långt borta tills regnet faller", då sticker solen fram igen och allt hopp rinner av mig längst ner i skoskaften. Så var det med den saken.

Utlovat regn har de gjort flera dagar på den lokala väderleksrapporten.  

"De bara lovar och lovar", tänker jag.

Men jag vet nog när det ösregnet kommer. Antagligen ikväll när vi står där på Liseberg och tänkt sälla oss med resten av den nygamla flugan, att sjunga allsång. Det vankas ett helt pärlband av sjungande damer, Lotta Engberg, Agnes, Charlotte Perrelli och Sarah Dawn Finer. Något som "nöjesoraklet" på Nöjesbloggen i NSD borde glädjas åt, eftersom hon nyss "kräktes" över all gubbmaffia som uppträder på scenerna runt om.

Märkte ni något vid uppräkningen. Det är en som saknar efternamn! Agnes. Hon är efternamnlös!

Det är den nya flugan att inte heta något i efternamn. "Jag håller nog på att bli gammal", tänker jag ibland, därför att så här kan det låta, när telefonen ringer en sen kväll och det är jag som dragit den korta stickan och svarat, därför att resten av latpottorna vägrar att röra på sig:

- Hej Gun, hur mår du?

Jag står där och ser ut som ett levandes frågetecken och tänker: "Men vem är det, jag känner inte igen rösten?" Men med lite uppfostran i bagaget (JA, jag skrev lite), svara jag lydigt:

- Jo, tackar som frågar. Vem är det som frågar?

- Det är Patrik.

- Patrik??? säger jag och ser nu ut som ett livslevande frågetecken medan jag tänker:  

"Tänk nu din klåpare, så svårt kan det väl ändå inte vara att minnas någon som heter Patrik och låter så där!"

Men så pågår samtalet en liten stund och jag får klart för mig, att det är någon som vill kränga något och man lider inte av total minnesförlust, därför att man känner verkligen inte personen som ringt upp. Alltså är det inte att undra på att man inte haft en susning om vem det så klämkäckt presenterat sig som Patrik. Då harklar jag upp mig, vänligt men bestämt, därför att de försöker faktiskt bara utföra ett jobb mot tvivelaktig betalning.

- Jodu, Patrik, tack för att du ringde, men nu är det så att vi har NIX-tjänst på den här telefonen och jag behöver nog inte det som du har att erbjuda.

När jag lagt på telefonluren tänker jag igen:  

"Du håller på att bli gammal, eftersom du hakar upp dig på att folk inte presenterar sig med hela sitt namn och varifrån de ringer".

Men det är likadant när jag ringer någon myndighet, eller what ever, de heter aldrig något i efternamn de heller. Det är den nya eran som råder på de allra flesta ställen. Kanske ett utslag av "nånannannismen"?

Egentligen rätt fiffigt att inte ha något efternamn. Om man har dötråkigt någon dag, kunde man kanske sätta på sig en ögonbindel och slå ett telefonnummer på måfå och se vart man hamnar. När någon svarar säger man bara lite klämkäckt:

- Hej det är Gun! Om du undrar vilken av dem, så skall jag ge dig en liten hint. Gun ligger på 56:e plats på statistiklistan, alltså inte jordens mest eftertraktade namn. Men det här valkyrianamnet bärs av 34 655 personer, varav vi är 21 626 stackare, som tilldelats det som tilltalsnamn. Alltså är vi rent procentuellt 62,4 uthängda, som inte kan gömma det namnet bland något annat namn, som vi kanske haft turen att också tilldelas. Men nu undrar jag, hur mår du?

Låter inte det uppiggande trevligt så säg?

Nej, jag har nog fått värmeslag....

Jag skall nu rada upp hela raden av drycker, som jag haft stående framför mig dessa olidligt kvalmiga dagar. Det är rena orgien i drycker och familjen tittar på min samling framför mig och undrar om jag väntar gäster, som skall sitta i mitt knä:

ett glas vanligt isvatten
ett glas citron och myntavatten
ett glas isté
en rejäl balja kaffelatté.

Lite kaffe skall enligt dagens tidning förhindra förlust av minnet, så man skall inte klaga!

Skira rosen- och trädgårdsdrömmar.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 5 juli 2009, kl 16:07

När rosorna började planteras i vår trädgård, såg jag riktigt för mitt inre, en drömsk bild hur jag i gryningen skulle gå där, med en vacker rosenkorg på min arm och klippa av en roskvist här och där. Sommarbrisen skulle smeka mitt långa hårsvall och klänningen i tunt tyg skulle släpa efter mig, när jag på bara fötter gick genom morgondaggen. Efter denna himmelskt makliga och sinnliga promenad på lätta steg, skulle jag slå mig ner under parasollet och inta en sinnlig frukost. En drömsk vision över något direkt hämtat ur en Jane Austin filmatisering.

Fel fel fel tänkt! Jädrans fel tänkt!

Sanning är den att jag klafsar runt i mina slippers, som vittnar om att de hunnit uppleva den tunga lerjorden i blött tillstånd under åtskilliga år. Den kalla lerjorden inbjuder sannerligen inte till några barfotavandringar! Jag är också iförd det värsta tänkbara i klädväg. En ärmlösa klänning, som just precis täcker "gluteus maximus". Jag vet att jag ändå bara kommer att se ut, som om jag varit ute i slagsmål med 350 vildkattor! De flesta som möter mig om sommaren, tror att vi plötsligt skaffat katt och ler nickande.

Jag ler tillbaka och svarar:

- Nej, tyvärr ingen kattunge så långt ögat når.

Då finns det ju en och annan som är den "undersökande typen", som säger med mycket bestämd röst:

- Men vem har gett dig såna rivsår? Det är ju inte normaaalt!
Jaha, tänker jag mitt papphuvud, drar djupt efter andan och börjar uppräkningen:

- Rosa Mundi, Magna Charta, Elizabeth, The Fairy, New Dawn, Gudhem, Jungfru, Astrid Lindgren, Sommerwind, Polarstern, La Paloma, Louse Ocher, Martin Frobisher, Sympathie, Schneewittchen, Felicia och så en klättervariant, som jag inte har en susning om vad den heter. Därför kallar jag den efter stället där jag köpte den "Florentinska Rosengården". Den får alltid mina använda teblad därför att den ligger närmast till hands. Den älskar mina gamla teblad. Kanske lika bra att det inte blivit någon katt, den skulle nog inte vilja livnära sig på gamla teblad, krossade äggskal och dynga från stallet?

Men nähä... inte det.....

Efter att jag stått där och fått den ena rispan efter den andra längs armar och ben och det minimala tyget mer eller mindre är perforerat, blir jag starkt medveten om min kortklippta Einsteinfrisyr, som för en stund sedan spretade ut åt jordens alla hörn och kanter. Nu börjar den klibba ihop sig som en våt pälsmössa längs huvudsvålen och svetten rinner längs ryggraden.

Jag minns underbara Gunnis ord, när jag var tonåring. Hon intalade mig att "tjockt hår var en avundsvärd tillgång för en kvinna". Mja, det kan väl så vara. Men att ständigt tjava omkring iklädd något, som liknar en tjock pälsmössa kan ha sina för- och nackdelar, beroende på yttertemperaturen. Min dotter, som också begåvats med likadan skalp, filosoferade djupsinnigt häromdagen:

- Det vore egentligen rätt praktiskt om man kunde alternera mellan "polerad pinpongskalle" och långt hår, från den ena dagen till den andra.

Men "tillgång" eller inte. Nu ligger "tillgången" där som en genomsvettig "paroski". Ni vet den där skinnmössan med öronlapparna, som knöts under hakan. Vars utrustning även en pannflärp ingick. Jag hade en sån mössa, när jag var liten. Mina föräldrar hade väl en sadistisk ådra. Men vid bra väder kunde det tolereras, att öronlapparna var uppknutna på huvudet och pannflärpen i upprättstående läge. Men nu för tiden finns det väl inte en livs levande själ, som springer omkring med de pälsmössorna längre. Det brukade jag inte heller i alltför långa sekvenser. Jag brukade nämligen snabbt som ögat slänga ner min i brevlådan. Redan framme vid brevlådan var jag nämligen genomsvettig av "eländet". Varvid jag kunde höra mammas röst bakom mig:


- Jag hörde minsann att du slängde ner mössan i brevlådan!

Nu för tiden låter man hellre ungarna frysa öronen av sig än spökar ut dem i pälsmössa. Tja, dubbla pälsmössor blev det i mitt fall.

Mina tankar om att samla in rosenblad, för olika ändamål känns lika verklig som en hägring denna morgon, där luften står alldeles stilla.

"Det får bli en annan dag, när det inte är så förbenat hett", tänker jag. Ändå vet jag med mig att klosterrosorna pga. värmen inte kommer att blomma så länge till. Underbart är kort.

Efter denna arla blodprovstagning och taggar som sitter kvar och måste ryckas bort med pincett, ser jag fram emot frukost under parasollens skugga. Medan kaffebryggaren kokar upp vattnet hoppar jag snabbt in i duschen igen och spolar av mig.

Väl ute under parasollen slår jag upp morgontidningen och blir sittandes en stund, innan jag upptäcker att på bordet utspelar sig en större invasion. I torsdags var jag och dottern på Plantagen och hon envisades med att köpa tre stycken Hawaiiblommor, eller vad de nu hade satt för nytt fånigt namn på dem. I mina ögon är det Hibiskus och inget annat. De sänktes alla tre ner i det emaljerade Kockumstvättfatet för att undkomma den snabba torkdöden.

Där de nu står mitt på bordet under parasollen har de dragit till sig något som liknar filmen "Myrornas krig". Små, små rackare, som annars huserar runt bland alla pionerna, har nu invaderat bordet. Dvs. upptäckt dessa utslagna Hawaiiblommor, som prunkande böjer sig ut ur tvättfatet. Invasionen är total! Kvickt kilar det en hel myriad över bordet, upp i handfatet med Hawaiiblommorna och sen kommer de ut igen och irrar omkring helt sinnesförvirrat över bordet. Som om det nu inte kunde räcka. De har attackerat mina två hårdostknäckemackor! En myra ligger dessutom och simmar ryggsim i mitt iste!

"Jaha, så var det med den vackra Jane Austindrömmen", tänker jag, medan jag skakar bort myrorna från mina knäckemackor och fiskar upp den ryggsimmande typen ur mitt iste och släpper ner den på gatstenarna: "Flyg lilla myra flyg och den lilla lilla myran dunsade rakt ner i backen!" Resten av dem som pilar fram och tillbaka på bordet rakar jag bort med tidningen och ställer bort tvättfatet med myrinvasionen på de stora plåtlådorna som står på behörigt avstånd ifrån bordet.

"Hawaiiblommor, tänker jag, vad är det för fel på vanliga, hederliga, illaluktande Mårbackapelargonier utomhus? Det finns inte en livslevande själ, som vill röra i dem, eller ens komma i närheten!"

Grammatica hur förhålla sig till Toni Alldén?

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 3 juli 2009, kl 14:37

Jag vill helt enkelt svara dig signaturen Grammatica på ett anständigt sätt. Du själv skrev bl.a.:


"Nu, för att det sårar mig kolossalt dessa elaka och grymma kommentarer om en släkting. Jag mår så illa. Toni Alldén är normalt ingen dålig människa. Flera andra släktingar hukar sig bara skräckslaget inför dessa vidriga kommentarer. Tala blir silver men tiga är GULD!"

Dina ord är inte alls svåra att ta till sig. De är helt förståeliga. Jag ser det dessutom som väldigt viktigt, att de faktiskt också blir poängterade. Det här är en del av er verklighet. En del av det som smärtar. Det som inte syns utanpå.

Du och jag har tidigare haft diskussionsväxlingar i helt andra ämnen och jag upplever dig, som en väldigt vaken och finstämd person. Vi behöver ibland tid att tänka över vad den andra har förmedlat, så fungerar iaf jag. Säkert också du vad jag har kunnat utläsa av våra tidigare små diskussioner i andra bloggar om "väder och vind".

Kanske är det helt förkastligt, att vi har den här diskussionen helt öppet. Kanske är det så att den på sikt kommer att föra något gott med sig. Det kan man inte avgöra förrän väldigt långt efteråt. Min erfarenhet är iaf att kan man prata om saker och ting och inte vara så snar att tabubelägga, har man mycket att vinna. Helena Henschens bok "I skuggan av ett brott" är en klar pekpinne över vad som kan hända om tigandet tar överhand och man istället väljer, att sopa allt under mattan. På något sätt måste vi bli lyhörda för dem som redan har ett facit i sin hand.

Det finns ingen normal människa som på något sätt önskat hänga ut, eller skada er anhöriga. Det har inte heller varit NSD:s avsikt, de har redogjort för sina ställningstaganden och jag köper dem dessutom rakt av (se tidigare blogg och länk).

Snarare är det så att ni anhöriga har de stora massornas fulla sympati och förståelse! Visst finns det säkert en och annan, som kommer att betrakta er som "personae non gratae", läs bara t.ex. kommentarerna i min blogg om min person, så förstår du nog vad jag menar. Man kan inte bli älskad av alla här i världen (den som tror sig om det, saknar helt förankring i verkligheten). "Jorden fortsätter att snurra ändå", oftast på ett mycket bättre sätt, när man blivit av med onödig barlast, som ändå inte har något att tillföra i den egna tillvaron och man ser sig själv dessutom i en ännu tydligare bild. Vet ännu bättre vem man själv är och står för och vill med det egna livet.

Där ni befinner er, är både ett mardrömsscenario och även en sorg, det förstår varje normal människa. Det ofattbara har hänt. Men det finns en baksida av myntet, som du och dina släktingar "hukat er skräckslagna inför" och vars reaktioner ni inte förstått var de hör hemma. Ni kan av helt naturligt skäl inte länka ihop dem med den Toni ni känner. Men ni behöver egentligen inte gå längre än till svaret, vad ni själva tycker om hans handlingar för att ha en egen "mental hälsokontroll" och egentligen också förstå "varför" dessa "kolossalt elaka och grymma kommentarer".

Det går inte att bortse från det groteska som utspelat sig! Kommer det inga reaktioner på det, ja, då är vi illa ute som mänsklighet! Fördöma brott, våldsamma handlingar, förnekande och skuldbeläggande av offret, istället för att själv stå för sina handlingar. Det är det som skapat sådana reaktioner. Förstår du skillnaden?

Du anklagar mig också för samma sak, trots att jag bara citerat hans egna ord. Jag kan bara helt ärligt svara dig, om jag inte skulle fördöma hans ord, hans handlingar när det gäller Carolin, då vore det illa ställt med mig! Personen Toni Alldén, känner jag inte och jag kan därför inte heller döma ut honom som person. Men eftersom jag nu själv haft enskilda samtal med åtalade/även dömda personer, dvs. fört regelrätta samtal om deras livssituation och handlingar, men även arbetat rent praktiskt & kognitivt & pedagogiskt med dem, känner jag mig av helt naturligt skäl väl insatt i den problematiken.

Jag steg in i den här yrkesrollen redan på 70-talet. Därför kan jag också se, att här har hans barndom och hans egna tillkortakommanden under livet, hunnit ifatt honom och han har inte haft den professionella hjälp vid sin sida, som han borde ha haft, eftersom han med all övertydlighet har visat att han inte själv har kunnat hantera saken! Istället har det eskalerat helt åt fanders, rättfram uttryckt. Han har inte klarat av det här själv, utan han har gått ner sig allt djupare i den avgrund som öppnat sig inför honom. Så till den milda grad att han även har varit kapabel att utföra dessa handlingar!

Ur ett sånt bråddjup, med dessa minnesbilder ur egna handlingar tar man sig inte själv, om man inte ens tar första steget och berättar utan omsvep vad som hänt, steg för steg och varför. Trycka ner dylika saker, fungerar bara som än värre tryckkokare, än vad som hittills blivit i hans liv. Att inte vara saklig med en sådan person, är att göra den personen en rejäl "björntjänst". Det är därför det blir så många tragiska återfall. Dessutom är det så att bilden av vad som skett med honom på ett personligt plan, är inte alls svår för mig att se. Jag ser så många parametrar även om jag aldrig själv har talat med honom, utan enbart har haft uppgifter ifrån nätet + rättegången dag för dag, som jag stödjer mig på. Jag kan t.o.m. se av den hantering han haft av sitt offer och hans svar, vad det är han har gett uttryck för. Dessutom är jag helt enig med åklagarna, till 100% , han har inte svarat på alla frågorna!

Om du känner att jag skulle kunna vara dig till någon hjälp, får du mer än gärna höra av dig. Det är då lämpligt att göra det via NSD, så kan de förmedla din kontakt vidare till mig. Det kan vara nog så förvirrande att vara anhörig i "anstaltsvärlden". Det finns små resurser, men en del saker för att bättre "kunna hantera framtiden på bästa tänkbara sätt" både för er egen skull, men även för hans del. Han har i dagsläget försatt sig i ett Moment 22 av dignitet och hans nuvarande advokat är honom inte alls till hjälp, även om ni nu förleds att tro det. Hans ombud har helt inriktat sig på det juridiska, men borde efter så många år av att ha varit offentlig försvarare insett, att det finns även en person han också har att bära ansvar för!

Ni som känner TA som någon som inte har varit kapabel till att göra något dylikt, som han faktiskt har varit kapabel till att göra, befinner er nu i ett tillstånd, som man inte ens kan önska sin värste ovän. Era upplevelser är traumatiska, men som jag skrivit tidigare och som även NSD framfört har det funnits starka skäl till att få spekulationerna att upphöra, därför att ännu fler oskyldiga har hunnit skadats. NSD har helt enkelt bara stoppat ner foten "för att mota Olle vid grinden" och jag är tacksam för att de har gjort det i det här fallet! Det har dröjt lång tid innan åklagarna överhuvudtaget kunde ringa in honom och det i sig har skapat en problematik, som absolut inte är önskvärd eller acceptabel! Vårt samhället är uppbyggt på så sätt, att det är meningen att medborgarna har rätt att känna trygghet och rättssäkerhet.

Dessutom är jag fortfarande av den bestämda uppfattningen, att PO missat en väsentlig sak, precis som jag skrev i den inledande bloggen. Förutom att PO missbedömt situationen som rått på plats vid tidpunkten, alltså NSD: s egna förklaringar, har det också faktiskt kunnat vara så, att nya vittnen hade kunnat finnas till att bringa bevis till TA: s fördel. Trots dina inlägg kvarstår mina åsikter i den bloggen och jag undrar fortfarande: Har han gjort anmälan till PO, som en ursäkt till sina egna anhöriga över vad han förorsakat dem, eller är det här ännu ett uttryck av "förnekelse därför att han inte själv uthärdar sina egna handlingar"?

Sedan finns här en allmänmänsklig problematik som gäller, inte enbart här, det är inte så du skall tolka det som. Hur mycket ser vi egentligen av de människor vi har runt omkring oss? Vill vi bara se det fina och blundar för det mindre bra? Kan man tycka om en människa och ändå veta att den personen har andra sidor, som vi inte alls tycker om? De här frågeställningarna måste var och en fundera på. Därför att det säger mycket om vem vi själva är!

I nöden vet vi också "vilka som är ens vän och ens fiende", dvs. vem som är våra verkliga vänner! Är en riktig vän bara någon som hela tiden "jamsar med"? Är det, det?

Jag vet inte, men utifrån det perspektivet har jag en vän, som tidvis kan upplevas som en "finne i något onämnbart ställe", men utan honom skulle jag verkligen inte vilja vara!

Det är sannerligen ingen tröst, nu, för dig och dina anhöriga Grammatica. Men jag hoppas att du tar fasta på det jag skriver, därför att det är något, som jag själv ser håller i alla lägen och som är universalt vad som än drabbar oss under livsvägen = Det är inte av det lätta man lär sig mest av här i livet, det är faktiskt det svåra, dvs. om vi tar det till oss, betraktar det rakt upp och ner och osminkat:  

"så här blev det, hur går jag nu vidare och bygger upp något på en ny fast och hållbar grund"! Bygga något på förnekelse och på samma lösa grund, det vet alla som har försökt, det fungera inte! Inte sällan upprepar sig istället historien. Det går inte heller att bortförklara, eller tiga ihjäl. Dessutom är det helt fel, att tiga ihjäl saker och ting, det finns inget som försvinner, eller blir ogjort för att man tiger ihjäl saker och ting. Det krävs mod att vara människa och visa vem man är även i de ofördelaktiga rummen!

För er kommer det att ta tid innan läkningsprocessen kan ta vid och det gör den inte så länge rättsprocessen pågår. Det här är att likna vid dödsfall, en skilsmässa, eller vilken annan traumatisk händelse som helst som drabbar oss. Vi människor är inga ljusknappar med två lägen: On eller Off.

Jag vill gärna belysa något från ett yrkesperspektiv, eftersom du är avogt inställd till åklagarnas arbete. När man väl trätt in i en människas sfär, som begått något brott då blir det personen ifråga, som man har framför ögonen som gäller. VAD har den personen verkligen gjort och VAD har den inte gjort? Ibland slutar det med, att man kommer fram till att inget brott har begåtts, likväl som att man inte hittar tillräckligt med bevisning och då kvarstår bara misstanken dvs. "brott kan ej styrkas." Varje situation är unik och man måste utgå ifrån att varje situation är något nytt och arbetar därför alltid förutsättningslöst.

Man vill bara att hela sanningen skall komma fram, inget annat. Det är också därför det finns teknisk bevisning och sakkunniga, bara för att eliminera risken för att ingen "erkänner ett brott som de inte begått", eller att fel gärningsman döms, eller att rätta saker inte framkommer vid en domstolsförhandling. Något offer har inte kunnat själv berätta om händelseförloppet i det här fallet, därför har det varit åklagarnas skyldighet, att inte bara styrka brottet mot rätta gärningsmannen, utan även vara hennes röst, genom de fynd de har kunnat påvisa.

Som du vet var det inte helt enkelt, att ens hitta honom efter så pass lång tid. Han hade dessutom lagt ut så många rökridåer och nekanden i sten. Systematiskt har det varit så, att inte förrän han har blivit överbevisad har han medgivit något. Ett problematiskt dilemma! Sedan att åklagarna envisats med att fortsätta hävda, att han inte berättat hela sanningen, beror enbart på att debet och kredit helt enkelt inte går ihop! Bara en sådan enkel fråga, som han ännu inte gett något rimligt svar på: "varför skjuta henne om han redan trodde att hon var död"? Han är jägare, brukar han skjuta ett djur som han uppfattat som dött? Vad han svarat på det vet du ju.

Jag förstår inte vart du fått för dig att experterna inte är överens om hur det hela gått till. Hon har inte varit död när han skjutit henne, dessutom stämmer inte heller vinkeln av skottet med att hon skulle ha legat ner. Han kan inte ha berättat hela sanningen om händelseförloppet. - Han kanske helt enkelt inte orkar konfronteras med den sidan av sig själv. - Det som hävdats från den tilltalades ombud i tingsrätten, har åter granskats på nytt. Skärpningen i skrivningen från hovrätten visar också sina tydliga tecken. Åklagarnas upprepade frågeställningar "VAD hände Toni?" har varit helt befogade.

Hur skulle du själv ha agerat i åklagarnas ställe? De har faktiskt bara skött sitt jobb och dessutom på ett helt föredömligt sätt, så långt det överhuvudtaget låtit sig göras!

Den högteknologiska värld vi lever i idag, blir på gott och ont, det har nu du och dina anhöriga vittnat om. Men jag vet inte om världen hade blivit bättre av att tiga still. Det känns inte som om det heller är en hel sanning.

Vi hade den debatten också när det var fråga om min blogg om Annika Östberg. Man får väl anse hur mycket som helst, att hon sonat sitt brott, genom den långa tid hon suttit inne. Men så länge en människa omskriver det som den varit involverad i och i synnerhet nedskriver sin egen "skuld", eller förflyttar ansvaret till någon annan person, är en högriskperson och inte på långa vägar klar att stiga ut i samhället bland andra människor. Just det kriteriet har vi skapat i våra lagar. "Landet skall med lag styras", det var ett stort men viktigt steg, som vi skall värna om och hålla fri ifrån godtycke!

All förändring börjar med en själv! Utan det fungerar det helt enkelt inte. Sedan må man tala sig hur varm som helst inför yttre omständigheter, som har provocerat, eller trängt fram en handling. Det är inte så verkligheten fungerar. Man är alltid själv, enbart själv, ansvarig för sina egna handlingar.

"Tiden läker alla sår" sägs det, ungefär som om tiden skulle vara någon doktor. Så är det inte. Ärren blir vi aldrig befriade ifrån, oavsett vad de än handlat om. Med tiden lär vi oss att förhålla oss till saker och ting, när vi väl bestämt oss för att ställa oss de frågor, som jag redan skrivit om. Däri ligger hemligheten, att gå vidare med livet, bättre rustad inför framtiden.

Det här blev lååångt, men förhoppningsvis har du hittat något, som kan vara till någon tröst och hjälp och att du kanske på ett bättre sätt förstår mitt sätt att tänka/vara och också allmänhetens "elaka och grymma kommentarer".

Årligen ägnar jag energi åt att göra något rent handfast till alla de barn, som har föräldrar i fängelse (anstalt), eller alla hemlösa, eller alla de som lever på skuggsidan av tillvaron. Även om mina bidrag är som en droppe i havet, är det ändock en droppe! Många droppar blir något helt annat, det vet alla som stått ute i ösregnet. När jag får göra gott för andra, då mår jag som allra bäst. Vilken strömning man själv tillhör i livet, det är väldigt viktigt att ta reda på. Kanske är det meningen, att du också "Grammatica" skall lära dig något ur allt det här svåra och kanske är det så, att det finns en alldeles speciell uppgift du har att fylla just pga. det som nu skett.

Vi måste lära oss att bli mycket bättre på, att göra rätt saker för dem som drabbats, eller drabbat!