måndag 15 december 2008

JK, Thomas Quick och rättssäkerheten.

- den 15 december 2008, kl 15:00

förstora
(Bloggen innhåller 2 549 ord, avstå hellre läsandet om intresse saknas!)

Jag har nog liksom större delen av svenska befolkningen ännu inte stängt munnen, efter gårkvällens TV-program om Thomas Quick. Den person som idag förvånar mig mest, är nog trots allt vår JK, Göran Lambertz, därför att han skadar inte bara rättsväsendet, utan även tilltron till JK som ämbete. Det här handlar faktiskt om brottsoffer, deras närmaste, om dömda personer. Deras rättssäkerhet är allvarligt skadad.

Åklagaren Christer van der Kwasts arbetsmetoder har jag redan ställt mig högst tvivlande till i Quicks s.k. mordutredningar. Jag har nog aldrig tidigare ens hört talas om att kända, erfarna brottsutredare fallit ifrån pga. tvivelaktiga arbetsmetoder. Bara det är nog helt unikt inom svenskt rättsväsende.

När jag nu genom TV-programmet fått klart för mig, att åklagaren strukit SKL från utredningen, sedan han inte fått det utlåtande HAN önskat sig ifrån SKL och att han styrt polisutredningar, bara det måste sannerligen vara föremål för en självklar utredning och granskning med det snaraste! Oavsett vad som kommer att komma fram, eller visa sig vara sant, eller inte sant, är det självklart med en utredning av samtliga mål och hela handläggningen, liksom psykiatrins medverkan! Det här liknar ett sällan skådat MÖRKER inom svensk rättshistoria!

Men det lämnar jag nu därhän och återgår till JK, som skall vara "statens advokat". Nu sitter jag ÅTER här och undrar, VEM är det Lambertz och hans ämbete JK egentligen arbetar åt? Jag har själv, personligen, haft det "tvivelaktiga nöjet", att i Appojaureutredningen och samtida händelser av betydande karaktär, för mitt fortsatta liv, sprungit på pumpen hos JK.

Må så vara, men när jag ser hans agerande i övrigt, måste jag åter ställa mig frågan: VEM är det ämbetet JK arbetar för? Därför att Lambertz till Svenska Dagbladets reporter uttalat:

"Utredningen visar att Thomas Quick har lurat åklagare och polis, att det är han som begått morden. De har i sin tur anpassat mordutredningarna i tron, att det är han som är mördaren" (SvD 21/11).

JK Göran Lambertz är svårbegriplig, han talar om på DN:s debattsida, att han ändrat sig i ett fall: "Jag tror inte längre att Quick är oskyldig till mordet på Johan Asplund" (3/12). Alltså antagligen (den slutsats som jag kommit fram till) den dom, som han tidigare uttalat så här om: "jag tycker att EN av domarna är mindre bra, men jag säger inte vilken" och det uttalandet ger han, den dagen då det framkommer i pressen, att Thomas Quick erkänt att han inte gjort sig skyldig till alla de 8 mord han dömts för och som ingått i de mordutredningar, som Christer van der Kwast är involverad i.

Eller är det så att Lambertz helgarderat sig och för det fall att en av domarna inte håller, tänker ange att det var DEN han menade? Ang. de 8 morden undrar jag fortfarande varför de inte klubbat igenom de över 30 stycken mord som Quick erkänt!? Är det någon som har förstått varför man inte gjort det, om han nu är en sådan vansinnig seriemördare, som världen ALDRIG någonsin lyckats stöta på tidigare, dvs. han har lyckas med konststycket att "pinka in" alla kategorier av profiler!?

Vad säger Lambertz om det undrar jag, samtidigt som jag hunnit stanna upp åtskilliga gånger i tillvaron, med Lambertz ord ringande i mina öron: "men jag säger inte vilken", därför att jag när jag läste dem, fann jag de orden fruktansvärt stötande och något som överhuvudtaget inte hörde hemma i mordrättegångar och sålunda inte borde ha kommit ur en JK:s mun! Lambertz ord lät ungefär som om han ingick i någon form av leken "fågel, fisk eller mittemellan". Sedan halkar det fram tillslut att det är just Johan Asplundmålet, som han anser som den svaga länken. Men nu har han ändrat sig EN GÅNG TILL! VAD sysslar karl med? Har han åter blivit så maktberusad där han glider runt i korridorerna, att han igen struntar fullkomligt i vilka människor han plattar till med en "klackspark" och som om det vore väldens naturligaste sak, att helt oseriöst vispa runt på ytan och bilda sig en uppfattning om saker och ting. Inte minst tycker sig äga rätten att göra det i egenskap av statens advokat!

JAG måste bara vara dum i huvudet, eller så är det något fel på skrivningen av vad ämbetet är till för, eller Lambertz tolkning av vad hans arbetsuppgifter är!

Som om det inte vore nog. Än värre visar det sig att det skall bli, därför att ALLA andra domar anser Lambertz är välgrundade OCH välskrivna! Jag ser ut som ett livs levande frågetecken, när det framkommer i gårkvällens TV-program, att den av Thomas Quick utpekade medgärningsmannen i Appojauremorden, återkommit dvs. varit namngiven inte mindre än 17 gånger i Gällivare tingsrätts dom. Jag tror nog att JK, skall sakta in farten i maktens korridor, slå sig ner på sin stol och fundera på hur det står till inom svensk rättsväsende, om en lagman, dvs. tingsrättens högste jurist och tillika chef, får namnge en person så många gånger i en dom, utan att tillfredsställande utredning finns i akten, eller att denne påstådda medgärningsman inte åtalas samtidigt som Tomas Quick för morden i Appojaure!?!?

Den domen som lagmannen skrivit MÅSTE bara vara under all kritik! Dessutom, man får inte ägna sig åt förtal, även om det skulle vara sant det som man hävdar, men i det här fallet verkar det inte ens vara sant, det som lagmannen lägger denne person till last. Det är straffbart att ägna sig åt förtal. Men nu undrar jag, är en lagman friskriven från den lagen? Är det här inte en dom fylld av mycket allvarligt förtal? Förtal SKRIVEN av en lagman! Den domen kan omöjligen vara välskriven? Det är väl ingen deckarnovelltävling det här, utan en dubbelmordrättegång som det hela handlat om, eller är det så att JK, Göran Lambertz går omkring och tror att lagmannen deltagit i en deckarnovelltävling med sin dom? Jag ser därför med intresse fram emot vad som kommer att hända med mitt blogginlägg och vad jag här låter undslippa!

När sedan bilderna från rekonstruktionen av Appojauremorden och förhören läggs fram inför TV-tittarna, är det nästintill att jag får andstopp. Jag börjar då också förstå journalisten tillika klasskamraten från läroverkstiden, journalisten Dan Larssons ordsvada och upprördhet. Den ordsvada och händelseförlopp som fullkomligt väller ur Dan, när han försöker sammanfatta och förmedla till mig, vad han åsett under alla de rättegångar, som han följt minutiöst från början till slut.

Jag får dessa uppgifter av Dan via telefonen, eftersom jag själv redan sensommaren -91 abrupt tvingats bryta upp pga. mina allvarliga skador, som jag åsamkats vid tingsrätten och som det visar sig att de kräver neurologspecialistläkarvård. Något som jag själv har att lotsa mig igenom, dvs. HELT prisgiven till mig själv, eftersom jag åter är satt under repressalier pga. att jag fortfarande inte varit lagmannen "privat tillmötesgående". Jag kan sålunda varken lita på min chef, eller polishuset dvs. en dubbelmordsutredning, som tycks läcka som ett såll!

Jag vet alltså inte vem som är min fiende, eller vem jag överhuvudtaget kan lita på, eller vad som är vad i allt som sker under de här åren! Det är allvarlig underlåtenhet som min chef ägnar sig åt under många år, som inte blir mindre av hans klandervärdiga uppträdande och i synnerhet då han faktiskt är min chef, som arbetstagare är jag prisgiven åt hans godtycke! Hans klandervärdiga uppträdande, som han i mitt fall ägnat sig åt redan vid hans insparkningsfest vid tingsrätten och som därför blir ytterst allvarlig med tanke på vad som händer mig under de här sista åren på tingsrätten! Dan ringer mig alltså när han kommer ut med boken "Mytomanen Tomas Qvick", dvs. när Dan vill informera mig om att jag finns med och namngiven i den boken.

Visserligen har jag redan 1988 kunnat läsa om mig själv i pressen, som röjt presumtivt vittne (som faller sig av min tjänst vid tingsrätten) och MÅNGA märkliga saker har efter det inträffat i mitt privatliv! Men igår föll alla lösa tåtar på plats, där jag satt framför TV:n och bitvis knappt kunde ta in vad jag åsåg! Det som sker inför mina TV-gluttande ögon skrämmer rent ut sagt skiten ur mig att det är så illa ställt med rättssäkerheten, det har jag sedan väldigt många år förstått, men riktigt HUR illa det varit, har jag nog dessvärre inte kunnat inse fullt ut, förrän igår!

Så blir min natt åter totalt befriad ifrån sömn, som så många gånger förr, sedan jag stod öga mot öga med den nye tillträdde lagmannen efter att lagmannen Fredrik Rekke tyvärr lämnat tingsrätten för en tjänst i Växjö. Mina år med den nye lagmannen har varit ett duktigt parerande från hans vidriga lustar och parerande av hans repressalier, när jag inte gått hans högst privata önskemål till mötes! Det här är en man av Dr Jekyll och Mr Hyde personlighet, en man som t.ex. aldrig någonsin borde ha varit chef för en personalstyrka! Han var för mitt vidkommande en fullständig katastrof och har hunnit bringa mycket olycka i sina förehavanden av högst olämplig och privat natur i egenskap av min CHEF!

Men t.o.m. detta tyckte uppenbarligen JK var högst tillfredsställande, trots att JK haft en fullödig lagstiftning, att tillgå vid sin bedömning. Den är inte speciellt förvånande, med tanke på JK:s synsätt på våldtäktsoffer! Men inte har JK:s bedömning blivit mer lättbegriplig, med hänsyn till att det funnits högst allvarliga inslag och underlåtenheter i samband med det som hände mig på min arbetsplats och som leder till att jag blir handikappad! Det står trots allt jag skrivit till JK personligen inte klart, att här har han att ta hänsyn till att det är en lagman med uppenbara problem, att vara det som hans yrkesroll faktiskt även kräver av honom som privatperson. Dvs. borde innehaft både etik och moral!

Men för att återgå till Thomas Quickrättegångar: Jag dröjer mig kvar vid Appojaurerättegången, eftersom de filmsnuttarna är så påtagliga. Jag kan till viss del förstå nämndemännens sits, eftersom de inte läser brottsutredningen som bifogas stämningsansökan, det är nog faktiskt en stor blotta i hela rättegångsförfarandet, jag har alltid tyckt det och jag kommer aldrig att någonsin tycka något annat!

Men läst HELA brottsutredningen, DET borde däremot lagmannen gjort! Det är dessutom hans skyldighet, att göra det, oavsett om den är femtio gånger bibelns tjocklek! Hur kommer det sig att han med sin yrkeskunskap inte sett det, som torde vara uppenbart för vilken ung människa som helst UTAN rättegångserfarenhet!?

Sedan nästa frågeställning: vad gjorde lagmannen, när de här uppenbara filmsnuttarna gick av stapeln i rättssalen? Satt han och skrev sin sedvanliga V 75 rad? - Samtidigt som jag inte kan låta bli att undra, vad gjorde nämndemännen när dessa rekonstruktionsfilmer visades inför rätten, satt de och ritade streckgubbar, eller skrev inköpslistor, eller hade några av dem somnat till i vanlig ordning? Eller tordes de inte ifrågasätta auktoriteten som uppenbarligen funnits i rättssalen vid Tomas Quickrättegången? Ville de inte verka vara dumma om de ifrågasatt något? VAD var det som egentligen hände?

Min bild av lagmannen, är som jag redan skrivit nu och även i en tidigare blogg, HÖGST komplicerad pga. det jag varit utsatt av honom och hans märkliga underlåtenheter, som faktiskt inte bara äventyrat min säkerhet, utan även justitieministerns säkerhet! Men jag undrar är min bedömning verkligen fel? Har inte detta bara blivit det sista beviset för, att här har en person haft en befattning, som han egentligen aldrig kunnat axla. VEM bär ansvar över dylika saker kan få ske? Är det, det där berömda "någon-annans-bord" igen, som ingen ens vet vart det bordet står, eller vem som sitter bakom det bordet? I vart fall tycks det bordet iaf inte stå hos JK, Göran Lambertz, dvs. statens advokat!

VEM eller vilka som är den felande länken i hela den här rättsskandalen om Thomas Quick, det bryr jag mig inte i, det är i det stora hela egentligen oväsentligt vad de bär för namn. Men det ÄR något allvarligt galet om man i egenskap av delaktig i rättskipningen, oavsett i vilket led, eller i vilken form man än har varit medverkande i, kan undslippa sitt tjänstemannaansvar i dess helhet? Det är det blir allvarligt! Det har redan igår av det första avsnittet framkommit så mycket allvarliga händelsekedjor, som inte borde ha varit där och vid blotta misstanken om att det faktiskt inte har gått rätt till borde få de ansvariga att SKYNDSAMT utreda och granska varenda detalj, som framkommit och vem som varit delaktig i vad.

Det är högst otillfredsställande och fullständigt olämpligt, att ha en fullständigt neddrogad person, dvs. "hög som ett hus" av narkotikaklassade preparat, på vallning och att bedriva terapeutisk verksamhet, som man bedriver en brottsutredning parallellt med! De här tre sakerna passar INTE ihop, därför att det är högst osannolikt, att Tomas Quick inte påverkats av drogerna i det han sagt och gjort vid vallningarna och rekonstruktionerna! Det vet varenda levande själ som arbetat med just drogberoende personer! De är lögnen personifierad när de är drogpåverkade, eller i behov av mer droger!

Jag kan därför inte låta bli att undra: har vi i själva verket sett en hel hop wannabee i samband med Thomas Quickutredningarna och rättegångarna?

Även om man är mytoman, eller psykiskt sjuk, eller drogberoende har man rätt att få sin skuld, eller icke skuld fastslagen på ett rättssäkert sätt! Det skall vara "ställt utom allt rimligt tvivel", exakt så lyder kriteriet och det finns ingen rättssal i hela detta land, som någonsin borde ha tummat på det! Sedan kommer jag osökt in på nästa elände! Det är fullständigt olämpligt med denna skrivning, om att det skall vara "ställt utom allt rimligt tvivel" innan man fälls, att ha en blundande advokat vid sin sida, så damen i Advokatsamfundet i Agenda efter inslaget om Tomas Quick, får nog återvända till sina medlemmar och fundera på OM det verkligen är ett rättssäkert samhälle deras medlemmar bidrar till! Har man inte blandat ihop sin egen roll med den man försvarar?

Lagstiftarna å sin sida får nog också återvända till sin kammare och fundera på om det i så fall verkligen är något som skall betalas av staten, dvs. något som skall betalas av oss skattebetalare. Den totala kostnaden i brottmål stannar på staten dvs. även advokatkostnader! Jag kan inte låta bli att undra, hur många är villiga att satsa skattepengar på något så otillfredsställande?

Det är verkligen med tungt hjärta jag inser, att det är fullt möjligt, att de verkliga gärningsmännen gått fria pga. allt detta som utspelat sig. Det är nog tyvärr inte bara möjligt, utan högst troligt att det är så det kan förhålla sig. Jag kan inte låta bli att undra, hur många fler har fått sätta livet till pga. detta? Sist men inte minst VAD har t.ex. Johan Asplunds föräldrar igen fått genomgå, de har dessutom fortfarande inte fått tillbaka kvarlevorna efter sin lille pojke! De är inte ensamma om den saken! VAD är det nu med handen på hjärtat, som är orsaken till det? Är det verkligen ett dylikt samhälle vi vill ha?

Vill man överhuvudtaget återställa tilltron till rättssystemet, måste man omedelbart och på allvar ta tag i denna stinkande soppa! Men det gäller nog också att minnas att för att det finns några ruttna ägg i en korg, betyder det inte att hela korgen är fylld av just ruttna ägg!

söndag 14 december 2008

Män sover framför TV:n.

- den 14 december 2008, kl 10:48

förstora
Det är min erfarenhet. Jag har några egna exemplar att botanisera runt bland. Men sanning att säga har jag börjat greppa mekanismen varför de gör det. De är som småbarn, som när de slappnar av också bara tvärsomnar. På något sätt har män barnasinnet kvar i högre grad än kvinnor.

Sedan är det, det där andra märkliga fenomenet. Den där eviga kampen om att ha tillförskansat sig "makten" som de krampaktigt håller i handen och flippar runt bland TV programmen med. Möjligen tappar de greppet så småningom när de somnat och man kan höra när fjärrkontrollen dunkar i golvet. I värsta fall hör man även hur batterierna rullar runt på vardagsrumsgolvet och ibland även braket, som talar om att det också ligger plastdelar på golvet. I bästa fall går det att pussla ihop fjärrkontrollen igen.

Allt det där brukar normalt följas av att jag hör stånket, när det hängs över soffkanten och förnekas, att det välbekanta ljudet var fjärrkontrollen som kraschlandade. Sovs det bara vidare dvs. om stånket och stönandet i upp och nerläget uteblir. Det är då jag uppbådar min ljuva stämma:

- Har du somnat framför TV: n igen! Gå och lägg dig i sängen! Är du Kalle 5 år kanske, som tror att det är farligt att sova i sängen? Monster under sängen kanske"?

De två sista månaderna har jag varit fullständigt körd i botten. Jag vet inte varför. Men det är som om mörkret sugit musten ur mig fullständigt. Ögonen har hängt likt sladdlampor längst ner i byxfickorna, praktiskt taget dygnet runt. Allt har dragit sig runt som en seg smet. Någon form av märkligt zombitillstånd har livet förflutit i.

Det har fått till följd att jag titt och tätt har somnat framför TV: n. Dvs. så fort jag har lagt mig ner i soffhörnan för att koppla av en stund, innan jag varit på väg in i sovrummet via badrummet. Somna framför TV: n har gått på två röda. Det har bara hänt utan att jag ens hunnit begripa hur det egentligen gått till. Kraftigt filmavbrott helt enkelt.

Sedan har jag vaknat till ett helt annat program på TV: n och funderat på om Lindéns kranar inte kan köra med nattservice, ifrån soffhörn in till sovrum. Det har helt enkelt känts som en total omöjlighet, att för egen maskin göra den lilla förflyttningen. Lika illa har det varit om morgonen, då det känts som om jag varit hellimmad fast i sängbotten och kroppen vägt åtminstone 5 ton!

Dvs. det har känts som om det varit stört omöjlig att rubba mig ur sängen. Det är inte utan att jag funderat på om man trots allt inte kan göra som björnen, gå i idé. Känns som en bra idé faktiskt.

lördag 13 december 2008

Byarna/ nedläggningar/indragningar.

- den 13 december 2008, kl 02:01

förstora
För mig är det en livs levande gåta, att ni inte bildar kooperativ ute i byarna och slår er samman. Det borde man göra ändå, eftersom den delen fortfarande tycks saknas under kommunens tak konstigt nog. Det måste till nya verksamheter även ute i byarna.

Jag har noterat att det finns som vanligt kränkta röster, som gjort sig hörda dvs. att den ena byn inte har brytt sig då den andra byn blivit drabbad. Men jag skulle önska att man kunde se förbi det som varit. Det finns hur många bra tåtar som helst att ta vara på. Det vet ni alla som har era egna tillställningar och verksamheter runt om i byarna. Det helt enkelt sjuder av verksamhet och initiativ och sist men inte minst DEN GODA VILJAN, dvs. när man verkligen vill något.

Även om varje by driver sina egna verksamheter, finns det säkerligen gemensamma forum där ni kan gå samman och göra gemensam sak, nya nischer att tillföra, dra nytta av varandra och ha ett samarbete. Allt är möjligt bara man ser möjligheterna, blir varse om möjligheterna!

Det är fortfarande samma saker som gäller ute i samhället: många ÄR starka! 

Medan oenighet splittrar och revirpinkande är bara revirpinkande, oavsett vem som ägnar sig åt det hela! Inventera ordentligt vad EU kan bidra till det som ni önskar skall finnas för att byarna åter skall bli levande. Stärk de sociala nätverken som fanns förr i tiden ute i byarna. Vi lever trots allt i ett föränderligt samhälle, där jag ser mycket goda saker springa fram.

Låt era skolor och barnomsorg även ingå i kooperativet. Friskolor etc. måste kommunen knuffa till pengar till, så är reglerna! Nu kommer visserligen ett nytt lagförslag, men den kommer inte ta udden ur ansvaret ändå. If you can´t beat them join them!

För övrig verksamhet finns det en mängd EU-stöd, faktiskt betydligt mer än man kan ana sig till. Därför se till att få tillbaka det ni förlorat. Det går att göra en landsbygd levande bara man ser möjligheterna och verkligen vill förändra. Det gäller mao att vända på varenda sten och se möjligheterna istället för att rikta blickarna till det som inte fungerar. Dvs. rikta blickarna utåt ifrån sånt som idag inte fungerar. Sök nya vägar, många vägar.

Dessutom är det så att det finns hur många kooperativ ute i landet som helst, som får saker och ting att fungera. Man sköter gemensamt lanthandel och nya verksamheter utvecklas, inte sällan blir det någon form av turistnäring, som också finns involverade i och som leder tåtarna utåt i världen. Ni har duktiga människor i mediaföretag på orten redan och otroliga människor som är enorma tillgångar i varje by! Internet är en oanad resurs att nå ut med, om man inte har avsättning i närregionen för det man producerar eller pysslar med.

Man tar helt enkelt vara på vad var och en är bra på. Det den ena inte kan, kan den andra och man kan faktiskt lära sig nästan vad som helst. Det är bara man själv som sätter gränserna. Det finns t.o.m. de som går samman och planerar sin egen ålderdom hur den skall se ut. De bildar kollektiv de som vill leva och bo tillsammans på ålderns höst, när de själva inte kommer att orka med. De väljer helt enkelt hur de själva vill ha sin ålderdom och vilka tjänster som skall köpas in, bidras med. Som medborgare har vi pengar som faktiskt följer med oss, även om de flesta inte tänker på det. Det är en helt ny tidsanda som ger möjligheter på ett helt annat sätt än som var förut.

Jag har lärt mig av det svåra i livet, det som inte fungerar, en dysfunktionell miljö, dysfunktionella människor, det bör man med det allra snaraste lämna därhän. Inte lägga någon energi på. Man skall faktiskt vara oerhört glad och tacksam över att slippa det! Därför att det finns inget som skadar så mycket som just destruktiva saker och alla former av hjärnstress. Det kan inget gott tillföra i tillvaron. Tillvaron är full av möjligheter, det gäller bara att lyfta blicken och se utåt, vända på varenda sten, innan man säger att något som man verkligen vill, inte går att genomföra.

Jag har lärt mig att det verkligen är saker som inte är genomförbara. Det kanske inte blir alldeles som man tänkt sig från början, men inte sällan blir det mycket bättre än vad man någonsin tordes ens i sin vildaste fantasi föreställa sig eller hoppas på. Ibland måste man våga slänga sig i vattnet och ha tilltron över att man kommer att kunna lära sig simma under tiden!

I torsdags när jag satt i bilen hörde jag ett helt underbart radioprogram, som Sigrid Flensburg på Radio Norrbotten hade gjort. Det var på P 1 vid 14-15-tiden och handlade om ett gäng damer som bildat en orkester, Silver Hair Blues Ladies. De här underbara själarna bor i Kalix.

Inte en enda av dem hade någonsin spelat ett instrument, eller sjungit en ton i det offentliga rummet, eller inte ens haft en tanke på att skriva melodier. Det hela var bara helt underbart och ett direkt riktat budskap till JANTE-lagens anhängare: släng er i väggen! Vill man så kan man! Lyssna och lär: Går att lyssna på reprisen måndag 18 45 i P1. Vill du lyssna idag så gå in på sr.se och klicka dej fram till program a-ö och sen K1/K2 ( kulturradion) där ska det går att lyssna direkt på datorn. Du måste först lyssna/ komma förbi 30 minuter K1. Sen kommer bluesdamerna i K2. Ett tredje alternativ är att lyssna via poddradio så finns programmet där också. Finns också på hemsidan.

fredag 12 december 2008

När jag betraktar JANTE-lagens anhängare

- den 12 december 2008, kl 14:00

förstora
ser det ut så här.... till en början.

Jag ser en massa som är svår att begripa vart den börjar.

Vart tar den egentligen slut?

VAD är meningen, undrar jag inte sällan.

Men tack och lov,

- den 12 december 2008, kl 13:57

förstora

kan jag själv påverka min tillvaro, dit JANTARNA inte når och då är det en HELT annan utsikt som når mig.

Som tur är kan man lyfta sig själv och ha en HELT annan usikt i tillvaron.

Jag gillar "vuxendagis" på Chalmers!

- den 12 december 2008, kl 11:36

förstora
Varje torsdag går jag på "vuxendagis" om dagsformen är ok och det är hål i min almanacka. Det är olika föreläsningar varje gång, som hålls under Chalmers tak, dvs. på Café-å-lär. Där finns också en hel permanent utställning, som är rena julafton för dylika barn som mig. Dimper ni ner i Göteborg någon torsdag så ha detta i åtanke, det är spårvagnshållplats Kapellplatsen och adressen är Vera Sandbergs allé 8. Tiden är 15.00-17.00. Det är alltid gratis entré och gratis fika och fikat går sannerligen inte av för hackor! Alla (minimiålder är dock 18 år) är välkomna: allmänhet, forskare, lärare, studenter. Så här kan programmen t.ex. se ut:

Veckans populärvetenskaplige talare:

Docent Bo Galle, Institutionen för radio- och rymdvetenskap: "Mätning av gasemissioner från vulkaner". 

Veckans experiment: Lögndetektor.

Veckans bok: "Universums gåtor" (Illustrerad Vetenskaps Bibliotek, 2008).
-----------------

Veckans populärvetenskaplige talare:

Qiu-Hong Hu, Fysik, Göteborgs universitet: "Om elektronens natur"

Veckans experiment: Kattöga (kula av chrysoberyl).

Veckans bok: "Mytologi", red. Arthur Cotterell (2005)
----------------
Veckans populärvetenskaplig talare: Thomas Weibull, Matematik, Chalmers: "Om matematiska knutar"

Veckans experiment: Elektrostatisk levitation.

Veckans bok: "Making Modern Science" av P.J. Bowler och I.T. Morus.
-----------

Igår var sista föredraget för året, nu är det juluppehåll och jag hänger läpp.

Dagens föredrag som var det översta, dvs. docent Bo Galle, kunde knappast ha legat bättre i tiden, med tanke på att man förra veckan konstaterat att strålningen från rymden, liksom vulkanerna, är en starkt bidragande orsak till klimatförändringen på jorden. Men självklart är vår egen miljöpåverkan inte av ringa omfattning, det påskyndar hela förloppet.

Det här med det som vulkanerna spyr ut är inte att ringakta. Ta t.ex. den vulkan som finns i Kongo, som varje dygn spyr ut 10 000 ton koldioxid, i normalfallet. När den tuffar på lite extra kan det vara fråga om betydligt större mängder, 10 ggr så stora mängder är inte alls ovanliga. Etna spyr t.ex. ut 10 ggr mer koldioxid är Sverige bidrar med.

Något som inte pratades om igår, men som jag känner till från min övriga utbildningar som vuxen, det är att bara i Sverige har vi sex vulkaner, hur många tänker på det? I Tyskland finns en drös med vulkaner. Dylika vulkaner är vansinnigt farliga.

Precis så var det med Vesuvius, folk visste inte ens om att det var en vulkan. Det är bördigt och fint runt om dem och helt plötsligt så exploderar de bara. Pompeji är ett bra vittnesmål om detta.

Så vem vet, Edgar Cayce "den sovande profeten", kanske hade helt rätt: större delen av Skandinavien kommer att utplånas i ett stort vulkanutbrott. Mycket av vad han förutspått har redan hänt och en del saker håller onekligen på att hända, såväl landhöjningar som landsänkningar, dvs. land som kommer att försvinna under havsytan.

Eftersom detta nu är en blogg som hör hemma i järnmalmens förlo(v/r)ade land, kommer jag att tänka på, att just järnmalmen består av olika järnoxider. Genom att blanda malmen med koks i en masugn blir man av med syret. Två syreatomer förenar sig med en kolatom och bildar koldioxid. Kvar blir då råjärnet som förädlas till stål. DET blir mycket koldioxid som släpps ut.

PS. Det här är en bild av vad som förväntas bli kvar av Skandinavien och delar av Europa, det gäller sålunda att bli kraftigt simkunnig, eller flytta till högsta delen av Norge tydligen. DS.

torsdag 11 december 2008

Kompassen i näsan den verkar klicka ibland.

- den 11 december 2008, kl 11:43

förstora
Igår när jag hade gått runt i de vindlande gångar hit och dit på sjukhuset, kände jag inte i vilken riktning jag hade gått. Jag fick helt enkelt ta mig ut för att orientera mig vart jag befann mig.

När jag berättade det för en väninna, gapskrattade hon bara åt mig och sa att för egen del var hon glad, om hon ens visste vart hon hade parkerat bilen!

När jag framförde min teori om att kompassen i näsan måste ha börjat bli igenskrotad, skrattade hon ännu mer och trodde att jag skämtade. Hon hade aldrig hört talas om att vi har spår av järn i näsan, en outvecklad kompass, som finns i etmoidalisbenet (mellan ögonen) och som hjälper oss, att känna riktningen i förhållande till jordens magnetfält.

När jag slängde fram nästa undran, om det möjligen kunde vara all denna mobilstrålning, som kunde göra att den varit satt ur spel, eller om det berodde på att jordens magnetfält faktiskt har flyttat på sig rejält, stirrade hon på mig och slängde ner kaffekoppen så hårt, att bordsgrannarna nog funderade på vad som hade hänt. Åtminstone "gick det en ängel genom caféet?"

Jag försökte förklara att forskare funnit, att när man placerade en magnet på högra sidan om en försökspersons huvud, försköts riktningsangivelserna 90 grader åt höger. När magneten placerades på vänster sida blev felet 90 grader åt vänster, vilket slutgiltigt bevisar att människan i hög grad påverkas av magnetfält. Ingen vet hur impulserna från detta "sjätte" sinne tar emot och behandlas av hjärnan. Men mer än tjugotalet djurarter däribland delfin, tonfisk, lax, duva, salamander har visat sig ha liknande magnetiska mineraler i hjärnan som fungerar som navigationsmedel vid förflyttningar.

- Du läser och tänker för mycket, blev hennes diagnos. Jag undrade skrattande vad hon tyckte att jag skulle svara på det, vifta på öronen kanske som vår granne kan göra?

Ja, så hamnade vi osökt in i nästa diskussion. Det är en gammal kvarleva från förr. Jag kan inte vifta på öronen, men grannen kan det verkligen, det är inte småviftande utan rejäla vift! Ungefär som Dumbo.

Jag har kommit fram till att grannen viftar rejält på öronen, när det är något han är skärpt på. Dvs. när han vill hänga med ordentligt i samtalet, då börjar öronen vifta på honom. Anledningen till det att jag visste det, var bara därför att jag blev så fascinerad av öronviftningarna, att jag blev tvungen att läsa på hur det kom sig att en del kan vifta på öronen och andra inte.

Min väninna försökte sig på att vifta på öronen för att se om hon hade kvar sina gamla instinkter. Inte en krusning! Hon tog t.o.m. upp sin lilla fickspegel för att se att jag inte ljög! Jag framförde då min teori, att det nog sannolikt hänger ihop med män, eftersom de var "jägaren" förr. Jag sa också att jag hade funderat på om det rent av kunde vara så, att man har något naturfolk i ådrorna när man har kvar den här förmågan.

Min väninna sa att hon skulle gå runt på krogen och be karlarna vifta på öronen, då visste hon i alla fall om det tilltänkta föremålet var en riktig grottmänniska. Dvs. fullständigt onödigt att offra tid på!

Vem var det som påstådde att man kan dö nyfiken?

Inte var det jag i alla fall!

onsdag 10 december 2008

Alfred Nobels märkliga stiftelse.


- den 10 december 2008, kl 10:07

förstora
Idag är det Nobeldagen, dvs. Alfred Nobels dödsdag. De fem nobelprisen som Alfred Nobel i sitt testamente beslutade om skulle delas ut i fysik, kemi, fysiologi eller medicin, litteratur respektive fredsarbete. Allt skulle förvaltas i en stiftelse.

Jag sitter f.n. och skriver om just en stiftelse, dock en helt annan stiftelse, men i vissa bitar stora likheter. Stiftelse som form är det mest ogenomträngliga som finns inom svensk lagstiftning. Det är upp till stiftelsen själv att köra runt pengarna eller sköta verksamheten som de vill och långt ifrån allt vad insyn heter. Inte alltför sällan långt ifrån vad testatorn hade i åtanke. Den förvaltning som skall granska stiftelser är tämligen bakbundna i sina göranden, ingripanden eller kontroll.

Nobelstiftelsen är inget undantag. Eftersom jag gjort en rejäl research bland just stiftelser, har jag även haft anledning att kolla den gamle Alfreds testamente och de olika turerna som var vid upprättandet av stadgar osv.

Det är rätt besynnerligt, med tanke på Nobelstiftelsens "omfattande förmögenhet", att de är så fullständigt inriktade på stiftelsens förmögenhet, att de totalt glömt bort testatorn, dvs. Alfred Nobel själv!  

De vårdar helt enkelt inte hans minne, utan de förblir lika hänsynslösa och utnyttjande som Alfred Nobels älskarinna Sofie Hess var. En historia som Nobelstiftelsen vad jag förstått försökt att tysta ner, men den gode filmaren Vilgot Sjöman valde, att dra fram i ljuset och har skrivit två alldeles utmärkta böcker "Vem älskar Alfred Nobel"? och "Mitt hjärtebarn - De länge hemlighållna breven mellan Alfred Nobel och hans älskarinna Sofie Hess, med biografisk studie av Vilgot Sjöman".

Än mer häpen blev jag i somras, över Nobelstiftelsens ageranden gentemot testatorn, när jag träffade på en bekant, som lyckats samla på sig det mesta av Alfred Nobels originaltillhörigheter bl.a. den kaross som tillverkats i Ryssland och mycket, mycket annat. Dvs. HELT UNIKA SAKER och som sannerligen Nobelstiftelsen skyndsamt borde se till att överta ägandet till och vårda, till minne av Alfred Nobel.  

Den delen sköter Nobelstiftelsen mao mycket amatörmässigt, dvs. inte alls!

Nobelstiftelsen är till min stora häpnad fullständigt ointresserade av artefakterna och berättelsen, som ägaren till Alfred Nobels tillhörigheter helt förkrossat berättade för mig, fick min mun att inte stängas på ett bra tag. Men jag tänkte efteråt:

"nu är du väl bra infantil Gun, du vet väl hur det går till i revirpinkarnas förlovade land där maktberusningen överträffar allt vad sunt förnuft heter, så varför är du ens förvånad"!

Visserligen gjord Alfred Nobel processen kort när det gäller sig själv och det var en man, som livet inte hade skonat på något sätt. Han skrev i slutet på sitt testamente, citat:

Slutligen anordnar jag som varande min uttryckliga önskan och vilja att efter min död pulsådrorna uppskäras och att sedan detta skett och tydliga dödstecken af kompetenta läkare intygats, liket förbrännes i så kallad cremationsugn.


Paris den 27 november 1895


ALFRED BERNHARD NOBEL

-----------

Den mycket klurige Alfred Nobel skrev till sin älskarinna Sofie:

"Men i det stora hela hör Du ej till de olyckligaste fastän Du har ställt till allt Du bara kunde för att bli det."

Jag skulle vilja påstå att de orden, de skulle den gamle Alfred lika gärna ha kunnat rikta till Nobelstiftelsen.  

Jag, personligen, hoppas att Nobelstiftelsen får maten i vrångstrupen där de sitter och gottar i sig ikväll på Alfred Nobels bekostnad i Blå Hallen!

tisdag 2 december 2008

Min gamla fasters och maktens penningförvaring.

- den 2 december 2008, kl 12:30

förstora
(Min sista blogginlägg på ett tag, tar 10 min att läsa med normal läshastighet, för den som önskar göra det).

Jag satt häromdagen och läste finansnyheterna. På något egendomligt sätt blir det som att läsa historien om Stålmannen eller Fantomen, de klarade sig också ur alla former av knipor.

Tänk den här Ulrika Messings sambo, entreprenören Torsten Jansson, som nu gått och blivit en av börsrasets stora förlorare. Sedan årsskiftet har han tappat 1,3 miljarder kronor på sina innehav i New Wave och RnB. 1,3 miljader tänkte jag medan jag försökte tänka hur många nollor det blir. Jag har liksom inte de referensramarna riktigt klart i huvudet. Men när jag läste vidare i texten såg jag att Torsten Jansson intygade att han "klarar sig" eftersom han är obelånad. Phew! tänkte jag och drog en suck av lättnad, då slapp jag gå och skramla runt i spargrisen och se om jag kunde avvara något. Om jag är snål? Inte det minsta, jag är nog typen som kan ge bort min sista slant om det är någon som behöver den bättre än jag.

Men mina konton innehåller inte ens hans svinn om 1,3 miljarder och sanning att säga vet jag inte varför man överhuvudtaget har så mycket pengar samlade på hög. Man kan liksom inte äta sig mer än mätt osv. det blir liksom något oförskämt, att inte kunna dela med sig, se till att viss del av förmögenheten kunde t.ex. arbeta för mer rättvisa i världen.

Nu menar jag inte skänka till alla dessa stora drakar, som samlar in pengar och där det mesta bara försvinner rakt in i administrationen, utan jag menar helt egna hjälpprojekt. Från en hand till en annan. Hjälp till självhjälp att ordna upp tillvaron.

De här förlusterna fick mig att osökt tänka på min gamla faster och hennes penningförvaring. Hon litade inte på bankerna för ett ögonblick och turerna hemma i vårt kök i Malmberget hann bli många och långa. Det fullkomligt rök ur öronen på min pappa, när han diskuterade med sin syster. Han tyckte att hon var enfalden själv, som inte förstod att banken det är där man förvarar pengar!

Min faster är ett kapitel som jag dragit många lärdomar ur, men som sannerligen skänkt mig bra mycket mer än vad de flesta någonsin skulle kunna förstå. Jag tror med handen på hjärtat, att de flesta bara skakade på huvudet åt hela henne och hennes liv. De får gärna skaka på huvudet, men då är det också lite de förstått.

Min syster som alltid varit munvig, kallade henne för "gumman-tö", ni vet hon från sagobokens värld, av Elsa Beskow. Gumman tö som kom och slaskade bort all snö. Anledningen till det öknamnet berodde på att vår faster alltid brukade dyka upp, som ett brev på posten om våren och likheterna mellan sagobokens gumman tö och vår faster till det yttre var onekligen slående lika, när hon kom traskande längs Barongatan i Malmberget, i sina galoscher och övriga utstyrsel. Men föga anade väl malmbergarna att här kom en livs levande sparbank!

Min faster var en kvinna som jag redan som barn anammade fullt ut. Somt går jag inte närmare in på överhuvudtaget, men jag tror att en och annan kommer att le igenkännande, dvs. de som har gamla runtomkring sig som ägnar sig åt att gömma pengar i färgburkar, instoppade i strumpor etc. Helt enkelt har en säkerhet långt utanför bankens konton. En säkerhet om det skulle skita sig fullständigt. Det är jag helt övertygad om att även en sån som den här 1,3 miljarders förlustsnubben har, fastän han sannolikt inte har samma förvaringssystem som min faster hade!

Sparsam, ekonomisk och flitig det är nog bara förnamnet på min faster. Småpengarna förvarade hon i en börs, som var nedstoppad i handväskan eller rockfickan, där kunde det också förekomma en och annan sedel av lägre valör. Men hennes egna snillrika banksystem gick sannerligen inte av för hackor, eftersom de bestod av den ena städrocken ovanpå den andra och säkerhetsanordningen för att hela förmögenheten inte skulle flyga all världens väg, när hon böjde sig ner, var pengar nedstoppade i kuvert och dubbla rader säkerhetsnålar på vardera fickor!

Hela hon var som en vandrande Franz Jäger (kassaskåp), dock med ett öppnande som inte krävde några nycklar eller koder! Det betyder också att en del människor de fick nog aldrig riktigt klart för sig, att min faster i själva verket var smal som en skrika. Alla uppfattade nog henne som en normaldimensionerad människa. Men så var det alltså inte, det var alla hennes städrockslager som gav den synvillan.

Jag brukade sitta uppflugen på sängkanten och betrakta hela förevisningen av hennes banksystem och hur det hade avancerat bakom min pappas rygg. Han trodde nämligen den stackarn, att han hade järnkoll på hennes ekonomi. Jag knep tyst, därför att mitt barnasinne förstod att "gola" det hade varit att beröva henne både det ena och det andra. Hon brukade nämligen även förklara vad som hänt henne sist vi hade sammanstrålat. Hon saknade förtroende för större delen av mänskligheten, det fanns sannerligen anledning till det. Men hon hade även klurat ut vilka som det gick att lita på. Vilka människor hon var trygg med.

Den som nu tror att det rör sig om några fjuttiga summor som förvarades i hennes lager på lager klädsel, tror fel. Systemet gick ut på att den yttre städrocken där förvarade hon näsduk, kam och ibland en och annan tablettask eller hårspänne. Nästa lager städrock, där förvarades den begynnande uppgraderingen, dvs. 5, 10, 50 och 100 lappar. Men så fort 100 lapparna hade nått kalibern 1 000 kronor växlade hon in dem till en 1 000 kronors sedel.

Sedan kommer vi till den stora rikedomen, det tredje och sista lagret, där förvarades i ena fickan 1 000 sedlar och i andra fickan de uppgraderade 10 000 kronors sedlarna. Vad som hände med hennes städrocksförvaring, när hon blev sjuk och inlagd på sjukhus mellan varven, har jag aldrig slutat att fundera över som vuxen. Sitter det några kufar som hade extra "lättförtjänta extrainkomster" på min fasters olycka?

JA, jag tror faktiskt det! Dylika mindre nogräknade personer finns det dessutom gott om. De här människorna drar sig inte för något, även om det gäller att slå ihjäl någon! Sko sig på eller stjäla ifrån andra är också helt ok, även för de som inte är beredda att döda. Men dragen är desamma, andras liv är liksom inget att reflektera över, huvudsaken att de själva får! Eller deklarerades dessa pengar som min faster burit på sig till min pappa och sattes in på hennes bankkonto? Jag har aldrig hört talas något om det, så jag håller starkt på det första ödet: någon hade extrainkomster när hon blev sjuk.

Om hon inte svettades ihjäl av alla lager städrockar? Knappast hon var mager som en skrika och jobbade för det mesta med att städa/bädda sovvagnar, tåg och andra dragiga ställen, städrockarna var dessutom i tunt bomullstyg. Hon hade hur många arbetsplatser som helst och stundtals samtidigt. Hennes lampas flit var ständigt påslagen. Efter många diskussioner skaffade min pappa henne en liten lägenhet i Hägersten. Men jag kan nog hålla med min faster, vad skulle hon betala pengar för den, hon bodde ju aldrig där, hon kunde lika gärna förvara sina få prylar på annat sätt.

När man lever ett dylikt liv dvs. ständigt på luffen, är det mycket som följer med i dess släptåg. När hon med jämna mellanrum dök upp hos oss innebar det att badrummet var ockuperat i ca fyra timmar! Det var ALLTID de ritualerna, när hon hade trätt innanför ytterdörren. I dylika situationer man är glad över arkitekter, som ritar in en till toalettstol, i annat fall hade nog stora krissituationer hunnit utspela sig genom årens lopp:

- Vad faen gör hon där inne så länge? undrade min pappa, som i de mer uppretade lägena hade många likheter med Basil i Falwtey Towers.

Min mamma hade en helt annan syn på sin mans syster. "Ssscch", hyssade mamma ner honom innan hon fortsatte att förklara för 1000:e gången i ordningen, att hans syster faktiskt bara tvättade sina kläder, sig själv och fick ett välbehövligt avbrott och njöt av tillvaron en stund!

- Jamen vad faen i fyra timmar! försökte han lamt, men hade mamma sagt sitt var det inte längre diskutabelt, eller ens förhandlingsbart.

Det där med badrummet har fastnat i mitt sinne, det blev därför en självklarhet vart en vackert broderad kudde, som hon sytt skulle finnas. Den fungerar som sittkudde på pallen som står framför "toalettbordet" i badrummet. Hon har alltså dröjt sig kvar i det rum hon uppskattade mest i vårt hem/mitt hem, även om hon själv sedan väldigt många år är borta.

Min faster hon fortsatte att komma till mig sedan pappa var borta, jag fick liksom "ärva" henne. Men hon bröt den där trenden med att dyka upp som ett säkert vårtecken, hon kunde dyka upp på de mest oanade tidpunkterna, när hon mådde så bra att hon åter kunde vara ute på resande fot, dvs. även i väldigt hög ålder. Jag förstår att den släkten i mångt och mycket står för epitetet "dårfinkar", men alla dess inslag skulle jag faktiskt aldrig önska byta bort. Jag har som människa lärt mig mycket av det. Lärt mig att livet kan levas på många olika sätt, allt behöver inte vara inrutat och gå efter viss gjuten räls. Det är väl bara de allra värsta ögonblicken, som också följt med som en oönskad bonus, jag skulle ha valt bort att behövt uppleva.

"Sin släkt väljer man inte, den får man", är det en del som säger. Ungefär som om det vore ett nödvändigt ont. Jag hade aldrig gjort ett annat val om jag finge välja om, den som inte förstår att det finns mycket att lära i alla situationer, som kan uppstå, har inte förstått mycket av livet. Man bär ändå alltid ansvar enbart över sina egna handlingar. Jag har aldrig skämts över någon annans handlingar.

Det där andra som också sägs: "att sina vänner däremot väljer man". Det må så vara, därför att ibland har jag stannat upp i livet och gallrat friskt mellan varven! En trist handling i vissa lägen, men lika glädjefyllt blir det efter varje gallring, att konstatera att det finns de som man fortfarande kan känna sig trygg med. Man vet att där hänger inte dolken och dinglar i ryggen, när man vänt den sidan till. Man väger aldrig lätt på vågen, när det gäller skvaller, förtroenden eller diskussioner. Jag kanske låter konstig, men ibland har jag skickat ut blindskott, när jag fått tecken på att detta är ingen riktig vän.

Det har funnits en och annan "intelligent" person, som alltid räknat sig som förmer, som gått på den minan. Det här lärde jag mig av min faster som i mångas ögon inte räknades! Men hon visste mycket om vänskap och förtroenden, visste mycket om livet för att inte tala om snillrikt sparsystem och SÄKRA investeringar.

Om jag har pengar i madrassen, eller i städrockar i lager på lager.

Tja, vad tror du?

måndag 1 december 2008

Första advent är redan över och

- den 1 december 2008, kl 14:08

förstora
"att vara, eller rent av låta bli att vara" råder idag inga tveksamheter inom mig. Jag gör numera mina egna medvetna val så långt det låter sig göras. Ty, ingen människa är en öde ö.

Jag minns ännu Karins berättelse om hennes mamma, som av ren utmattning låg avsvimmad under julgranen en julafton. Bara därför att hon inte lät bli att "vara" något, som hon trodde förväntades av henne. Karins mycket korta episodberättelse om sin mamma lärde jag mig mycket av. Det var på den tiden jag trodde att jag hade, att uppfylla alla förväntningar som fanns på mig, eller måste bli en del av "Duktiga Annika-syndromet".

Karins berättelse om sin mamma, blev en klar vändpunkt, där jag frågade mig själv:

"varför jag for omkring som en skållad råtta i tillvaron"?

Alla dessa möten i våra liv, som kan te sig helt oväsentliga, men som ändå lämnar spår inom mottagaren. Karins berättelse om sin mamma blev ett sådant för mig.

Jag finner att min egen lunk alltmer tydliggjorts i Bibelns mening av advent (adventus Domini). Det är inte så att jag väntar på någon nedstigande Jesus, eftersom jag inte hör någon formell religion till, men det betyder ändå inte, att jag inte kan vara en "andlig människa". Jag klär min adventstid i ett liturgiskt violett flor, som jag behänger livet med. Därför att violett är den mest högfrekventa av de färger, som är synliga för det mänskliga ögat. Jag skådar ut i världen och jag skådar inåt mig själv.

Jag har kommit på mig själv, att jag kring advent känner den där känslan av, att ånyo bli påmind om livet storhet, det ödmjuka som livet vill visa mig, trots livets villervallor runt omkring mig. Dvs. livet saktar ner, tar lite försiktigare steg och allt är precis, som det står i den där vackra julsången, som mina skolbarn sjöng så vackert i olika stämmor på julavslutningen, att det där tjocka i halsen fick tårarna att skymma synfältet:

"Advent tid kom till mitt enliga hus, jag sätter i staken ett sparat ljus. Något skall ske bortom frostig advent, jag väntar en gåva som Herren sänt. Den gåvan är av ett hela annat slag, än gåvor vi ger till varann var dag. Öppna ditt" ... osv.

Jag kan se adventsbudskapet i det nya, som skall födas och känna den ödmjuka och stilla väntan på "det stora undret", trots bristen på min religionstillhörighet. Adventsbudskapet som är en möjlighet att bli varse vardagen, öppna upp för något nytt. Göra en summering av allt det, som inte blev som jag hade tänkt och trott och hoppats att det skulle bli. Men som ändå ledde till nya insikter och därför leder vidare och blir gott nog ändå.

Advent är för mig en stilla tid, en tid av begrundan och eftertanke över det år som varit. Kring nyår har jag genomgått den där processen, eller "kommit genom nålsögat", som min gamle mentor (en av dem alla) kallade det för.

Det gör att jag kan göra någon form av rejäl nystart och "Nyårsklockan" av Alfred Tennyson blir en verklighet för mig i nyårsnatten. Jag skyfflar mentalt bort det oönskade, som jag ändå inte kan påverka. Jag har lärt mig av den där papperslappen, som jag hade hängande i många år ovanför mitt skrivbord på tingsrätten och som jag använde mig av för att ibland orka vidare i det som mötte mig. Där ordalydelsen i korthet betyder:

"inse skillnaden i det som man kan påverka och det som inte låter sig påverkas".

Dvs. lägg inte ner enerig på sånt, som inte kommer att bli annorlunda oavsett vad man än gör. De där orden på den där papperslappen är ständigt närvarande i mitt liv, jag får hela tiden rannsaka mig själv: vad är det jag kan påverka och vad är det som INTE låter sig påverkas?

Några barn runt omkring oss har sett dagens ljus i år och förhoppningsvis kan vi få uppleva lyckan, att få se flera i framtiden och även få undslippa det smärtsamma, att inte få behålla dem runt omkring oss. Livet ger en ibland rejäla käftsmällar!

Igår på vår lilla enkla familjesöndagsmiddag, kände jag att livet verkligen gått in i en adventstid. Jag är mao fortfarande en MYCKET privilegierad människa! Men jag kom på mig själv med, att sitta där och undra vad som framtiden skulle bära med i sitt sköte för mina nära och kära. Ibland är det lite som vi vet om framtiden och det är nog på gott och ont.

Helt plötsligt "stördes" mina funderingar av ett foto och det skulle kännas som ett smärre helgerån, att utestänga er från ett av 2008 års mirakel, även om ni saknar visshet om helheten och det just bara därför kan bli ett foto att betrakta. Men ibland säger ett foto mer än tusen ord. Eller?

söndag 30 november 2008

Söndag med public service.

- den 30 november 2008, kl 11:07

förstora
"Vem vill ha mina repiga hornhinnor eller min tankfulla hjärna?


När du nästan levt ett helt liv och barnen är utflugna. När tankar och minnen irrar omkring som berusade eldflugor. När världen runt dig förfaller medan ditt ansikte speglar sig i TV-rutans glas... vad gör du då? Skiljer dig eller håller den hand som är närmast dig hårt, hårt..."?

Enligt reklamen är pjäsen "Söndag med public service" ett poetiskt och humoristiskt drama av Eva Ström om paret Britt och Seved, som tillbringar dagarna i ända med TV, radio och "public service". Mja, det lät betydligt roligare än det visade sig vara.

Sedan hur den hysteriska dottern som kom inflaxade i handlingen skulle göra det "roligare" det vete gudarna. Jag fick närmast "ont i magen" och där slutade definitivt allt smålustigt! Sanning att säga höll jag på att somna där på upploppssträckan. Det blev seeegt värre. När det hände sist på en teaterföreställning? Det har faktiskt aldrig tidigare hänt! Nej, jag håller nog på att bli för gammal. Jag med "mina repiga hornhinnor och min tankfulla hjärna".

Idag är det iaf Anders-dagen och förhoppningsvis slinker namnsdagsbarnet in på vanlig hederlig söndagsmiddag med söndagsstek, mandelpotatis, gräddsås och alla de där rätta tillbehören. Idag slaskar det värre, värst och jag läser att snön ligger i drivor i Gällivare kommun. Det kanske har börjat återhämta sig efter Tjernobyl och bli som det brukade vara? Men det där med den gamla ramsan "Om Anders slaskar skall julen braska", den stämmer nog bara däruppe i norr. Här får den mer ordalydelsen "Om Anders slaskar skall julen slaska".

Julgardiner i vardagsrum och kök hänger nu på plats och ljusstakar och stjärna är också där de brukar vara. Det lilla ljusnätet hänger i pergolan med sina små och enstaka ljuspunkter i helt vanlig hederlig lampfärg. Men på kvarteret är det som det brukar vara, nu har den stora bräckartävlingen startat, med husen invirade i bling-bling och elbolagen jublar över de kommande vinsterna. Man behöver iaf inte vara mörkrädd på det här villakvarteret och man är liksom "upplyst".

På det stora hela är jag nog benägen att hålla med John Lennon:
 
"Life is what happens to you while you´re busy making other plans".

onsdag 26 november 2008

"Den seimiska händelsen Malmberget".


- den 26 november 2008, kl 12:40

förstora
Till min stora förvåning finns inlägg av LKAB:s informatör Anders Lindberg under reportagen om "nya seimiska händelser" i Parta.

Va` fasen nu då? tänkte jag och drog mig till minnes vad jag hittills läst på LKAB:s hemsida under årens lopp. Den har liksom inte varit "helt tillfyllest", snällt formulerat. Utan haft upplägget "här är det vi som besitter kunskaperna och det vi säger är allt som du också behöver veta". Det är dock inte utan att jag undrar: sitter Anders Lindberg rent av i Malmberget och har blivit skakad han också av "den seismiska händelsen Malmberget"? Han kanske rent av ÄR skakad? På riktigt menar jag! (Dock ej rörd). Därför att rör en min, eller är rörd över malmbergsbornas förtvivlan i sina ohållbara Moment 22, det är inte LKAB:s signaturmedlodi.

Det fick mig att ånyo logga mig in på LKAB:s hemsida för att se om något nytt skett under "solen". Men sitta och läsa så mycket information via PDF-fil gör sig inte, så jag tänkte jag får väl helt enkelt skicka en liten förfrågan, om man kunde få bli uppgraderad, utan att man behöver skramla runt på sparbössan och se vad som möjligen kan halka ur den. Vi får väl se hur det blir med den saken. Hoppas på det bästa kan man väl få göra i alla fall. Jul är det ju också snart och då har jag hört att man kan få önska sig, även från de mest oanade håll.

I alla fall måste det gå ypperligt att räkna hur många hus det är som LKAB skulle behöva lösa in, när man får se de flaschiga bilderna över Malmberget, som syntes på PDF-filerna och som visar hur "den seismiska händelsen Malmberget" ser ut helt konkret i nuläget och vart myrstacken, dvs. malmstacken tar sina riktningar.

Vi får väl hoppas att det också framgår exakt var alla uppblockningar har skett och vart de förväntar sig nya uppblockningar, eftersom nu inga andra samhällsfunktioner blir informerade om vad som sker och vad som förväntas ske! Dvs. vilka deras planer är för vad som måste bort och vilken tidsplanering de har tänkt sig och vad som finns att vänta av nya ras och uppblockningar och hur de tänkt sig hantera de andra som faller mellan stolarna. Det har ju varit "liiiiiiiiite diffust" i många orienteringsriktningar under LKAB:s era och därför måste jag tillstå, att deras plötsliga framträdande, gör mig nyfiken på vad som skett. Vad som sker. Eller om det är det gamla vanliga köret.

Det är onekligen en märklig skrivning de har när de beskriver "seismiska händelser". Av någon outgrundlig anledning har de valt ut helt andra ställen runt om i Sverige och som en sista passus lagt till Malmfälten. Haha... blev min spontanreaktion. Jag vet inte men jag har då ALDRIG upplevt här på västkusten, den vardag som rådde i Malmberget.

T.ex. att hela spegelväggen i hallen rasade ner och torpederade korkmattan och jag själv sände en tacksamhetens tanke, att barnvagnen som också fick sin beskärda del av spegelsplittret, var tom och gunghästen som också stod där var lika tom, "brukaren" låg i sin säng och sov. Eller de gånger som porslinet rasade ut, när det smällde i gruvan och ändå har jag inte bott i Malmberget sedan 1991.

Stockholmarna råkade häromsistone ut för ren panik och då är det ändå bara en "brakskit" i jämförelse med "den seismiska händelsen Malmberget". Sedan tillkommer en annan prekär skillnad, här har jag fått rätt information om markbetingelserna på ort och ställe och inte blivit vilseledd, som jag blev av LKAB:s ansvariga, som bara talade om för mig "det är ingen risk att köpa något, vi kommer INTE att göra något som kommer att påverka marknadsvärdena eller säkerheten". Hur det var med den saken, tja, det vet vi ju alla som bott i Malmberget! Bära ansvar för sin brytning och vad det för med sig, det är inte precis LKAB:s främsta och starkaste sida.

Ja, som sagt var. Jag väntar nu ivrigt på att postens gula, eller Citymails vita, skall göra en tvärnit vid den här adressen. Speciellt spännande skall det bli att ta del av och om det kommer att framgå, att de som inte orkar bo kvar i "den seismiska händelsen Malmberget", dvs. leva under ständig stress, som är så förödande för människans totalhälsa, om de kan få sina hus och bostadsrätter inlösta och om det blir till samma marknadsvärden, som husen i Gällivare har och de som nu bor i vanliga lägenheter i Malmberget, om de kan få tillgång till det i Gällivare, utan att börja tillverka eget guld.

Ja, jag förväntar mig mycket "matnyttig" i informationen från LKAB. Då slipper jag fortsättningsvis oroas för mina nära& kära och ortsbefolkningen, som bor i "den seismiska händelsen Malmberget" och som i mångt och mycket lever med en tickande bomb i fickan, den eviga stressen.

Krigsoffer som också lever under osäkerhet, är fullt jämförbara med det som malmbergarna och deras anhöriga utsätts för ur ett rent medicinskt perspektiv. Det vet t.o.m. den svenska läkarvetenskapen, utan att "läkemedelsindustrin" talat om för dem vad de skall tycka eller tänka.

tisdag 25 november 2008

Det allvarliga läget för Sveriges industri.

- den 25 november 2008, kl 10:07

förstora

Jag satt och lyssnade på debatten på P 1 på väg hem i bilen igår, där regeringens talesman mötte Rolf Wolff (rektorn på Handelshögskolan i Gbg) i en ordduell om Volvo. Det är svårt att förstå hur regeringen tänkt sig, att inte ohjälpligt hamna i bakvattnet, om man inte har en handlingskraftig plan i beredskap. Det är så att ett stort och långvarigt kunnande inom bilindustrin kommer att gå förlorat om man t.ex. släpper iväg Volvo & Saab till Asien. Det är redan nog illa, eftersom de stora amerikanska bilbolagen systematiskt plundrat och haft sig.

Jag tycker INTE att detta är jämförbart med t.ex. Carnegie där staten gått in med ett övergångsägande, utan det lät mer som om "regeringens talesman" trodde sig förvalta någon "kindergarten" istället för den industri, som man måste värna om innan allt är för sent! Det ter sig en smula märkligt att staten inte funderat på vad båda företagen Volvo och Saab kan föra med sig för svensk industri, sedan den ekonomiska kallsupen har svalts klart. Eller har regeringen tänkt sig att all bilindustri skall förläggas till Asien?  

Ger man inte även den övriga svenska industrin nådastöten genom ett dylikt förfaringssätt?

Man bör komma ihåg att Volvo är ett dotterbolag, som är sprunget ur SKF och där gedigna kunskaper nu bara kommer, att försvinna ut ur landet, om man inte har en backup-plan, eftersom nu amerikanska bilmarknaden har aviserat, att de kommer att ställa in betalningarna i bilföretagen. Dvs. den amerikanska bilmarknaden är på väg mot en säker konkurs!

Jag vet inte om det är något jag har missat, men inte känns det precis som om det blir bilföretagen, som kommer att stå på den amerikanska prioriteringslistan, med tanke på landets prekära ekonomiska läge. De kommer sannolikt att lämnas åt sitt öde, det finns nog inte så mycket val helt enkelt.

Jag kommer ihåg den våldsamma turbulens som var när Gyllenhammar ville gå samman med Renault. Då var det faktiskt AKTIEÄGARNA som såg till att Gyllenhammar åkte ut med ändan före, rakt ut i kalluften! Jag råkade av en ren slump "sitta på första parkett" och lyssna på hela planeringen för att peta bort Gyllenhammar!

Den här gången verkar det dock inte som om det kommer att bli de snikna aktieägarna, som skickar ut hela Volvo i kalluften, utan regeringen i egen hög person. Förklaringen lät igår på radion, något darrig om varför den svenska regeringen inte ville rädda den svenska bilindustrin, det var en hänvisning och jämförelse om hur det gått med varven!!!??? Med varvsindustrin var det något helt annat med, det får mig att undra hur gammal "regeringens talesman" var när detta utspelade sig, eller om det inte finns någon litteratur att tillgå där på regeringskansliet.

Ty, när man talar om att man inte vill äga industrin, förstatliga den, haltar det betänkligt. De är ägare till LKAB. I och för sig kan man väl hålla med om att några BRA ägare är de inte, med tanke på hur LKAB har skött sig gentemot lokalbefolkningen, dvs. rovdriften och den bristande planeringen och sist men inte minst FRAMFÖRHÅLLNINGEN!

LKAB: s ledning som dessutom fortsätter, att tänka i kortsiktiga banor och på profiten i ett korttidspespektiv, istället för att planera/göra sånt, som är nödvändigt för full fart i produktionen i framtiden. Dvs. efter denna nedgångsperiod som är att vänta. De verkar inte kapabla att förstå det som ALLA sunda företag gör, under tillfällig nedgång: Det är då man gör det som i vanliga fall och under hög produktion inte hinns med! Helt BASAL företagsekonomi, som inte ens var främmande när jag läste det. Alltså på förra stenåldern.

Jag tror att dylika företagsledare inkl. regeringen skulle tjäna på att studera dylika gamla uvar som SKF: s grundare, dvs. Sven Winqvists upplägg, arbetsmetoder och tankegångar. Han var mannen utan långa byråkratiska vägar, där det var kort mellan ord och handling. Sven Winqvist lyckades också ta svensk industri genom inte mindre än två världskrig, han rekonstruerade Bofors etc. Hans uttalanden står sig fortfarande och hans omdömen om fackföreningsfolket är en ren profetia, men hans företagstankar ligger hästlängder före nutidsmänniskorna, som skall dra runt det här landet och dess industri.

Han kunde förutse hur saker och ting skulle gestalta sig vid ett felaktigt handhavande. Han förstod sig på både logistik och hur ett företags drivs till framgång. Det är inte utan att jag befarar att det gamla rullagret, som togs ur bruk vid SKF och som fick ge namnet åt konstruktör Larssons bilmodell och bar namnet "Volvo", nu kommer att läggas i graven för gott och med det ge resten av svensk industri dödsstöten.

Guldkalven, svensk industri kommer att vara slaktad inom kort. Man kan som bekant bara sälja, lägga ner något och vansköta det en gång. Sedan har allt gått förlorat för tid och evighet, AMEN, till andra som äger förmågan att driva och förvalta sitt pund vidare in i framtiden. Vi har då sas "framtiden bakom oss."

måndag 24 november 2008

Den stulna tjädertuppen av Berry Kurkkio

- den 24 november 2008, kl 11:03



kom jag att tänka på när jag läste att Gällivare kommun har dålig kontroll på sitt eget konstinnehav och fått anmärkning på det. Jag sökte på Internet om jag kunde hitta något om att den återfunnits. Men jag kunde inte hitta något om det. Så nu undrar jag hur det är med den saken, är den tillbaka, eller är någon ny sådan istället på plats?

Det här med att Gällivare kommun har dålig koll på konstinnehavet förefaller märkligt. (Undantaget den stulna tuppen förstås, sånt kan man inte "rå för"). Jag kommer håg hur det var när det skulle till konst till nya rättscentrum och vad som senare gällde för att konsten följdes upp. Jag satt med i den gruppen därför känns det märkligt att kommunen inte har samma rutiner.

Själva utsmyckningen i foajén på rättscentrum blev det ett himla rabalder om, när den väl var på plats! började en del att knorra, samma personer som hade antagit konstnärens förslag, dessutom! Själv förstod jag verkligen Hjördis Martinssons upprördhet, att i det läget börja och ha synpunkter på utseendet, jag kände mig själv lika upprörd över hur man behandlade henne. Ja, det var verkligen en trist historia kan jag tycka. Men det är inte så ovanligt i den kommunen.

Jag minns vilket gormande det var när Berry Kurkkio blev försenad med den ENORMA väggskulpturen, som numera hänger i kommuns foajé. Jag undrade varför han hela tiden blev försenad med leveransen, men när jag väl såg den insåg jag också VARFÖR han blivit sen med den och tyckte att det verkligen hade varit värt att vänta på den! Den som väntar på något gott väntar som sagt var aldrig för länge. Men de här som var irriterade över förseningen måste verkligen ha förstått vad det hela handlade om! Också en huvudlös historia kan jag tycka.

Synd och skam är det också att den inte lyfts fram, när man saluför kommunen. Jag har traskat runt bland Europas konstskatter och jag måste säga att maken till träskulptur det finns bara inte! Den är helt otrolig, helt enkelt.

Gällivare kommun har en egen hop konstnärer, som är sprungen ur den egna myllan. Men som de är väldigt dåliga på att lyfta fram! Varför man inte gör det är en gåta, eftersom dessa verkligen står sig på den internationella marknaden: Stig Pettersson, Kjell Knekta och redan nyss omnämnda konstnärer Hjördis Martinsson och Berry Kurkkio, bara för att omnämna några, som hängt ut snäppet mer i sitt skapande.

Det där med att ha koll på konsten påminner mig om en annan ytterlighet, när det är för mycket koll. Det var när jag var i Stockholm i privat ärende och samtidigt skulle passa på att välja vilka tavlor, som vi skulle låna till tingsrättens lokaler. Jag var inte speciellt glad åt utbudet jag hade att välja bland, med tanke på den enorma konstskatt som trots allt fanns! Det är för mig ännu en levande gåta. Det var nämligen några som var uttagna ur dessa fack, på fack, på fack i all oändlighet!

Jag tyckte helt enkelt att det var rena snurren, att inte fritt kunna få välja och jag hade en lång diskussion med intendenten om det. Men det hela påminde om att försöka rycka håret av flintskalliga. Det fick bli det som de själva plockat ut och kunde tänka sig skulle gå på utlåning. Men jag minns en tavla, som stod på raden för vad som var tänkbart att det skulle lånas ut.

Jag pekade genast på den, det visade sig vara en målning av Carl Larsson, "flicka i gunga". Intendenten stod där ett tag och vägde fram och tillbaka, nej, den var tänkt till ett annat ställe. Jaha, suckade jag uppgivet medan intendenten visade VAD jag kunde få välja bland.

Men någon tid senare släppte jag ifrån mig en suck av lättnad, att vi trots allt inte hade fått Carl Larsson målningen. Den hade blivit stulen! Eftersom det låg så pass nära i tiden, förstod jag också att den redan hade blivit utsedd, som tänkbart stöldgods. Det hade blivit en svettig historia att förklara. Det var nämligen jag som ansvarade för att det var järnkoll på alla tavlorna på tingsrätten, som vi hade lånat från svenska folkets stora skattkammare i Stockholm. En skattkammare där det förvaras så enormt mycket tavlor att det är totalt obegripligt.

Jag funderar än i denna dag, kan de verkligen vara medveten om vilka tavlor som egentligen finns där? Det är sådana ENORMA mängder att det är totalt obegripligt.

Än mer obegripligt är det att Statens konstinnehav står i mångt och mycket gömt för allmänheten, de står där och samlar damm i denna underjordiska väldiga betongbunker. Helt snurrigt, som så mycket annat snurrigt i det här avlånga landet.

Bilden har länge varit försvunnen från min blogg, eftersom den ursprungligen fanns i NSD, men allt eftersom jag ser att någon varit in och kikat på gamla inlägg, så försöker jag att lägga till de bilder som fanns i NSD och som blev för tidskrävande att också flytta över, eftersom allt fick flyttas över ett och ett, inkl. alla inlägg. Nu har även en del av hela Berry Kurkkios trätavlan hittat tillbaka till min blogg. Den som inte sett den, kan jag verkligen varmt rekommendera en liten konsttur. Sist jag såg den (1995) hängde den i Gällivare kommuns nya entré och är det så, att den inte hänger där, lär de veta i receptionen var den finns.

söndag 23 november 2008

Beckettpjäs från helvetet!

- den 23 november 2008, kl 02:10

förstora
Så upplevde jag berättelsen om "Rasputin - Rysslands svarte eminens", som Edvard Radzinskij skrivit. Radzinskij är den mest moderna framgångrike ryska författaren, men han är även historiker och också Rysslands mest spelade dramatiker efter Tjechov. Med mina ögonmått mätt en skicklig berättare.

(Handlingen i korthet t.ex. http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9789113012209 )

Boken om "Rasputin" hade precis utkommit vid den tidpunkten jag var högst involverad i, att sätta mig in i den litteratur, som satanismen i vårt land anser vara av största intresse och som de finner inspiration i och ur. Jag hade tidigare varit i kontakt med satanismen genom mitt arbete. Men nu ville jag helt enkelt gå till botten med det hela pga. att jag upprepade gånger och på kort tid fått bekräftelse på att det förekom våldsamma "lekar" och i en del fall regelrätta riter och jag ville också utröna om det fanns några likheter med t.ex. "Frimurarnas" riter.

Anledning till att jag hade beslutat mig för att verkligen gå till botten med det här en gång för alla, var att jag hört samtal ute på stan, dvs. på bussar/spårvagnar/fik och även en längre diskussion i en av universitetsbibliotekets hörsalar. Men det jag läste på om Rasputin och satanismen, de märkliga världarna gled på något förunderligt sätt ihop, till högst parallella begrepp. Den "Frimurare" jag kom till tals med och andra slutna sällskaps medlemmar, var ungefär lika lätt att få något ur, som att krama tårar ur hälleberget, eftersom deras riter är "hemliga" för "icke invigda".

Men svårare än så var det trots allt inte att spåra, att där förekommer också frågeställningen:

"Är du redo att blanda ditt blod med brödernas", under upptagelseritualen. Det är ingen t.o.m. fras och allt det här hör hemma från Biblisk tid och heliga Graal.

Vi hade också många år tidigare varit i Paris och sökt de få tåtar, som går att uppbringa av Nicolas Flamel (rue Montmorency 51 - ett stenkast från den sedan medeltiden livligt trafikerade gatan rue Sain-Martin.Flamels testamente, Innocentkyrkogården, Clunymuséet, Ludvig XIII som åstadkommit en lyckad transmutation med några korn av Flamels pulver och förvandlat bly till guld, men då kom kardinal Richelieu in i bilden, han hade låtit inreda ett alkemistiskt laboratorium i sitt slott Ruel i närheten av Paris, där han hoppades komma i besittning av De Vises Sten... etc.) 

Det är samme Flamel som J.K. Rowling några år senare skulle komma att sätta klorna i genom sina "Harry Potterböcker". Men det anade vi oss föga till vid den tidpunkten, när vi sökte finna spår i Paris om Flamel och den mystiska falangen. Det visade sig i alla fall att "frimuraren" blev högst intresserad av mina kunskaper i ämnet Flamel, men något vidare utbyte av kunskaper blev det som sagt var inte! Så kan det också gå.

Det är många som helt bara tar avstånd ifrån dylika saker och vägrar att ens befatta sig med det. Medan jag själv finner det tänkvärt att sätta sig in i olika människors sätt att tänka. Jag tror att Platon och hela det gänget hade en stor poäng i sina resonemang. Människan är i många fall skrämmande, när man betänker vad hon är i stånd att göra. Vissa saker ter sig verkligen skrämmande och främmande för stora flertalet. Men det visar också hur olika vi människor är och bara det skänker insikter om, att det som är en sanning för en, är ingen sanning för en annan. Vi har väldigt olika referensramar till mycket.

Tankarna om Rasputin och satanisterna kom åter för mig i somras, när vi vandrade pilgrimsvägen genom världens längsta arkad "Portici di Via Saragozza" upp till klostret San Luca. Det visade sig nämligen vid den sista arkaden, att den faktiskt består av 666 arkader, som ringlar sig längs berget upp till toppen.

Jag har vid hemkomsten försökt att finna något om det är en ren slump, eller om det finns något som ligger bakom just det antalet 666, precis som Bibelns 666. Det är inte utan att jag undrar om vi gått Satans väg, eller gått befrielsen ur Satans väg?

Men varför ligger det ett kloster som avslutning på de 666 arkaderna och varför möts man vid den allra sista arkaden av det befriande korset och den fria luften? Det är en högst märklig känsla som infinner sig, när synen av korset äntligen dyker upp efter en våldsam och ansträngande färd uppför, uppför, uppför. Inte ens den mest vältränade personen forcerar dessa 666 arkader helt bekymmersfritt. Ligger det en djupare tanke bakom denna världens längsta arkad, kan jag inte låta bli att undra.

Liksom jag fortfarande mellan varven tänker på den våldsamma historia som utspelade sig, när de slutligen upprepade gånger försökte ta Rasputin av daga. Hans död om något har varit föremål för våldsamma spekulationer och vad som är sant och inte sant, är faktiskt väldigt svårt att förstå. Men just temat "ett liv efter döden" finns all anledning att återkomma till, om än i en annan tappning än 666 och Rasputin.

fredag 21 november 2008

De här unika människorna.

- den 21 november 2008, kl 18:01

förstora
Har ni någon gång stött på dem? De som alltid skall uppfostra allt och alla andra. De tar ut sina vida gracer på omgivningen.

Sist jag träffade på en dylik var igår på Coffee-House, han satt och beklagade sig i "megafonröstläge" över "klantaschlet", som hade parkerat en meter ifrån nästa bakomvarande bil, som fick köra fram och tillbaka för att komma ut.

Eftersom jag satt och läste, hade jag dessförinnan blivit upprepad störd av hela hans högljudda person och när han höjde rösten i smärtnivå, när "klantaschlet" påbörjade backandet utanför på gatan, frågade jag lite försynt om han någon gång hade parkerat i Paris, eller om han var säkert på att det var framförvarande bil som hade "knôtt" sig in före. Kunde det inte lika gärna ha varit nu trixande bilen, som hade parkerat efteråt?

Jag fick då en regelrätt körskoleundervisning om hur man körde, hur man använde blinkers och hur man parkerade och att parkeringen vid sjukhuset i Kungälv kostade 2:-/timma och hur faen kunde de ta ut parkeringsavgift för patienter?

- Jaha, tänkte jag, so what? Här inne i centrala delarna av Göteborg kostar det 15-20:-/timma att parkera, eller i Köpenhamn där dygnshyra kostar som en hel begagnad bil! Intresseklubben antecknade tyst och försökte att läsa vidare i boken. Nu med båda fingrarna instoppade i öronen.

Jag undrar så, lever dessa personer ensam, eller lever de tillsammans med människor, som de gjort döva och det därför inte spelar någon roll hur de huserar och går an?

De här två "FINA" damerna, närmast på bilden däremot, de uppfostrade hela omgivningen under en hel vecka vid frukosten på ett hotell i Bologna. De blev dessutom bara fräckare och fräckare för var dag som gick. Så fina och väluppfostrade de nu än må ha varit, hade de nog grundligt missförstått det där med "frukost ingår"!

Det var likadant varje morgon. Efter att de hade tryckt i sig en frukost, som måtte ha bågnat ut genom ena örat, hängt halvvägs ner i skorna och gjort en ny sväng genom hela tarm och halsmandelsystemet för att komma ut genom nästa öra, började hamstrandet, som måste ha räckt resten av dygnet för dem och några till!

Det breddes mackor, stoppades ner frukter, bullar, kakor, yoghurt, kokta ägg.

Sista morgonen vi var där kunde man nog ha kört in en hel boggielastbil i munnen på mig, när jag fick syn på, att de nu satt och paketerade ner: "skramlade" ägg och bacon i en tvålask, som sedan stoppades ner i de sprängfyllda handväskorna. Den sista morgonen var de stora handväskorna så sprängfulla att de inte tillnärmelsevis gick att stänga!

Eftersom det var vår sista morgon där, bestämde jag mig för att dokumentera det hela. Som synes fick en av dem syn på min kamera.

Detta väckte dock glädje hos personalen, som vid det här laget var uppenbarligen hårt prövade.

torsdag 20 november 2008

Appojauremorden, domaren och JK.

- den 20 november 2008, kl 14:08

förstora
Det finns all anledning att fundera på dessa komponenter, inkl. åklagaren. Det är inte utan att jag funderar vilken roll han haft i det hela och vem han egentligen är.

Man behöver inte vara någon psykiater Ulf Åsgård, eller polisprofessor Leif GW Persson för att inse att förhörsledaren planterat information i Appojaurefallet. Det är fullt uppenbart med de beskrivningar, som återgetts i media och även tillräckligt med det som framkommit av garvade polismän, som i pressen skakat ihärdigt på huvudet åt den fällande domen i Gällivare tingsrätt och visat upp blottorna.

Har man dessutom läst f.d. NSD journalisten Dan Larssons bok om "Mytomanen Thomas Quick", då skall man nästintill vara världsfrånvänd om man inte skall inse, att här kan vara fråga om en enorm skandal. I en rättsstat måste vi kunna lita på att alla får en rättvis bedömning eller rättegång, även mytomaner. Om det är möjligt att sånt kan ha skett i rättsstaten Sverige? JA, det är det. Det är fullt möjligt, dessutom. Det vet alla som ännu har rättsskandalen "affären justitieministern Geijer" i färskt minne. Hur en stadsminister kan få komma undan med att ställa sig upp i Sveriges riksdag och ljuga till förmån för en fallerande justitieminister, har alltid varit en gåta för mig.

Det lustiga är att just Leif GW Persson åter nu hamnar i rampljuset, som var sas den som kastade in brandfacklan i Geijeraffären och själv fick leva längst ner på Maslows behovstrappa under rätt lång tid därefter. Så till den milda grad dessutom, att han t.o.m. övervägde att ta sig själv av daga, allt enligt egen utsaga i TV. Men han är som en trollerigubbe, som återuppstår och dyker upp i de mest oanade stunder, kan jag tycka.

Men just den här Geijeraffären, det fick mig att inse att ALLT är möjligt. Korridorglidare i maktens korridorer som blivit fartberusade, de sluter upp bakom varandra när så behövs. Finns det inte lagar som kan stoppa det hela, så fixar det sig ändå, om inget annat så med kompakt tystnad.

Man kan undra hur en erkänd skicklig högste jurist smäller av en dom med denna bevisning i Appojauremålet vid Gällivare tingsrätt. Ja, till det behöver man kanske ha mer insikt om domaren själv, allt är ibland inte vad man tror sig se. Det vet man när man väl befunnit sig bakom kulisserna. Även en domare av högsta juridiska kaliber kan ha bristande omdöme, som han dessutom nu kommit undan med utan repressalier. Det kan finnas mycket i ett bagage som KAN HA inverkat även här.

Inte ens höga jurister är några übermänniskor, de är också ett högst riksgenomsnitt av oss människor på gott och ont. Liksom läckande polis var det i Appojaurefallet och kanske fler? Vart läckan finns i fallet Carolin Stenvall kan man undra, men läcker gör det! Skillnaden i Carolin Stenvalls fall är bara, att här har vi fått se prov på skickliga åklagare, som dessutom visat sig ha hög arbetsmoral. Vi får hoppas att de har skickliga utredare till sin hjälp i fallet Carolin Stenvall, det är också ett A och O för en åklagare, liksom ett eget gott omdöme och allt talar för att det har de.

Justitiekanslerns uppgift har jag haft all anledning att fundera över. Jag har själv till bara för ett tag sedan levt i "min egen lilla Törnrosavärld", som plötsligt krackelerat och jag har yrvaket vaknat upp efter en djup lång sömn och undrat: VAD är JK:s uppgift egentligen?

JA, visst, man kan läsa sig till vad hans uppgift är. JK har en formell hemsida om man inte vet det av sig självt. Men hur stämmer det i verkligheten? Nyss bekräftade han bara det jag på förhand visste skulle bli utfallet, läckaget i Carolin Stenvalls fall skulle inte leda till någon åtgärd. Det är viktigare att vittnen hängs ut och brottsutredningar saboteras. Jag kan tyvärr inte tolka det på annat sätt. En subjektiv bedömning, javisst, men dock min högst personliga betraktelse av det hela och yttrandefrihet det har vi trots allt fortfarande i detta land. I alla fall till synes.

JK har också granskat Appojauredomen och inte kunnat konstatera någon blotta i tingsrättens dom, en dom som fö stannade i tingsrätten och aldrig överklagades dvs. aldrig prövades av Hovrätten, allt enligt uppgifter från media. JK har alltså gjort en helt annan bedömning än efterföljande mordutredare och herrar Ulf Åsgård och Leif GW Persson. Märkligt kan jag tycka med tanke på vad dessa framfört.

Men JK har även haft annat på sitt skrivbord, som hänger och slänger där som en av alla dessa lösa och tilltrasslade tåtar i Appojauresoppa, men även där valt att klistra på skygglapparna. Jag är därför HELT övertygad om att kommer det överhuvudtaget att prövas i HD, kommer Thomas Qvick att tillerkännas de 10 miljonerna i skadestånd av nyssnämnde JK, som är det som kan förväntas. Något annat förväntar jag mig inte heller. Men alla andra som lidit skada av dessa maktens män kring tiden för Appojauremorden och vad som följt i dess sköte, de kommer fortfarande, att stå där med benen avsparkade och de kan inte ens få en fjällvandring som ersättning. Till skillnad ifrån Thomas Quick som under en fjällmarsch, ler sitt soliga leende åt Aftonbladets lösnummerköpare!