Tomas Di Leva och krackelerade minnen

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 20 oktober 2008, kl 10:39

När jag satt på brusfåtöljen imorse och dinglade med benen, kom jag att tänka på konserten med Tomas Di Leva, som vi var på när vi kom hem från Italien. Han är en rätt kul priffe i sina kaftaner och glittrande gympadojor på fötterna. Tomas ser ut som en övervintrad hippie, en sån som man inte kan bli annat än glad över att ha mött. Han är som en varm ullfilt, av bästa kvalité, ett skyddande lager mot kylan som råder.

Hur skruvat det nu än kan te sig: han fick hela publiken att ta upp sina körkort eller identitetskort, hålla dem upp i luften en stund och slänga iväg dem! Bara släppa taget om sin sifferidentitet. Inte bry sig. Bara falla fritt! Han sa senare innan paus, att nu kunde alla leta reda på sina id- och körkort och fick man nu tag i någon annans id- eller körkort, kunde det väl vara intressant att vara någon annan ett tag, tills man ledsnat på det och ville byta tillbaka, om man nu ville det. Han berättade också att en av hans bästa vänner ringt och sagt:

- Tomas, du vet inte hur svårt det är att vara invandrare.

Tomas hade svarat henne:

- Då skulle bara veta hur det är att vara en utomjording.

Jag kan hålla med honom, det är inte lätt att vara ett UFO. Ett UFO som bryr sig om andra. Här kommer en gåva från Tomas Di Leva till dig, som du gratis kan ladda ner:

http://www.dileva.nu/

Om inte Tomas Di Leva räknas som en äkta knapsu, då vet jag inte vem som skulle kunna göra det. Jag vill också tillägga att han hade med sig en gitarrist som var långt över det vanliga. Sicken begåvning!

Jag vet inte varför men helt plötsligt när jag satt där i Konserthusets Stenhammarsal och tittade på Tomas Di Levas hela uppenbarelse, kom "popsnörena" från Malmbergstiden glidande förbi på min näthinna och i mitt minne. Alla de där pop-banden från "förra stenåldern", som spelade på "UNKAS" dvs. ungdomsgården i Malmberget.

När jag inte kunde komma på fler band och ansikten, blev det en tillbakagång i återblicken av ansikten, det var någon där som påminde om Tomas Di Leva på något underligt sätt.

Var det inte Roger Berlin, som hade en vit närmast cremefärgad päls med kant, en sån där flower-power-historia?

Jag minns i alla fall att han hade en underbart härlig, personlig stil och liknande långt, lockigt "Tomas Di Levahår", fastän ljust. Han hade också samma vänliga, kluriga framtoning även om han inte var en Tomas Di Leva figur? Det är egentligen lustigt att vara så väl medveten om människor som fanns i närmiljön, men som man aldrig lärde känna något närmare, bara blev till ett flyktigt igenkännande.

Det kännas rätt irriterande när något dyker upp på näthinnan/minnet och så kan man inte få dit HELA bilden. Ibland när vi suttit och talat om gamla tider, så har minnena dammats av hyggligt genom gemensamma krafter. Men med det mesta har konturerna suddats ut. Det är som ett enda stort fragmentariskt pussel som skall pusslas ihop. En liten märklig känsla som infinner sig vid dessa minnen, så många namn, så många olika sammanhang, som man minns, men förargligt nog inte greppar hela sammanhanget, hela bilden. Det känns så långt ifrån och ändå så nära inpå och jag undrar: kan det ha varit så, att allt det här hände egentligen i mitt förr förr förr förr förr förr förra liv? I alla fall är det så det känns kommer jag på mig.

PS. Det här är också en suddig bild, som jag inte heller greppar. Lika suddig som fotot är. Därför att när jag tittar mig i spegeln förväntar jag mig att det är henne jag ser. Dvs. det som jag på insidan tror att jag skall mötas av, det är hon som fortfarande lever här på min insida.

Men allt som stirrar tillbaka på mig i spegeln, eller passerar genom alla upphängda kameror överallt ute i samhället, är en högst förvånad, gråhårig tant! VART fasen kom hon ifrån? Jag kanske borde skicka ut en efterlysning? Någon som vet vart hon på det suddiga fotot tog vägen? "Hon var vid försvinnandet iklädd en annan tro om hur livet skulle komma att gestalta sig". DS.

2 vänster + 1 höger=helg

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 18 oktober 2008, kl 10:39

Det är lördag idag och Lukas har namnsdag.

Jag känner ingen Lukas, tror jag. Men det var en kille, som gick på Läroverket i Malmberget, som kallades så. Om han verkligen hette det, eller om det var hans smeknamn, det vete gudarna. Strunt samma jag minns, att han lekte kyssgurka med min kusins dotter ett slag. De var dödligt förälskade i varandra, så som man bara kan vara i den åldern.


Det där med att hitta namn från dagens namnsdagsbarn det är jag inget vidare på. Det får mig osökt att tänka på honom, som vi kallade honom för "Inge Vidare". Han tillhörde liksom inte eliten på Nex dansgolv, inte på något dansgolv för övrigt. Han var rent ut sagt inge vidare på nå´t. Därför att blev man nu uppbjuden av honom, vilket Gud förbjude. Men om man hade det oflytet, att man inte hunnit hålla koll, eller gå upp i rök, när man såg att han var på väg fram emot en. Utan man satt där helt ovetande om vem det var som knackade på ryggtavlan.

Då blev man tvungen att stiga upp och gå upp till dansgolvet. Det kändes alltid LIKA "härligt". Ungefär som att vandra fram till sin egen avrättning, därför att man visste nu vad som vankades. Man var helt övertygad om att den här gången skulle man nog inte överleva, inte en gång till, det var bara inte möjligt! Inte blev det hela så mycket bättre av, att man riktigt kunde känna de ironiska blickarna bränna i ryggtavlan. För att inte tala om de ironiska tankarna: "Lucky you", när man var på väg upp till dansgolvet redan fastkopplad i ett järngrepp!

Killen verkade konstant ha fått på sig två vänstervridna skor och en pumpande arm åt höger, då var det inte dans snarare brottning som gällde. Man försökte verkligen spänna hela kroppen så att inte den pumpande armen skulle nå halvvägs ner till golvet. Det kändes som om hela kroppen effektivt höll på att skiljas vid midjan i två delar. "Den itupumpade damen". Spjärna emot, när man dessutom är i bakåtliggande läge, det är fasen ingen lätt sak skall jag säga.

Sedan tillkom en annan sak, som man inte riktigt vet hur man skall klassa det hela. Om den var värst, eller om den bara kom god tvåa. Eller kom den rent av på delad första plats. Han brukade sticka in sin mun nära örat på en och där lät han ungefär, som om det rådde full orkan i örat. Han flåsade något enormt. Det är väl kanske inte att undra på med tanke på pumpandet och dansstilen. Men som om det inte räckte, inte sällan var han bestyckad med toy.

Tugg... tugg ... smack... smack ... FLÅÅÅS... FLÅÅÅS.

En gång kom han för sig att blåsa bubblor och det dj-la toyet fastnade i mitt hår! Hans kommentar var:  

- Oj,då!

Jag slet ut kletet bäst jag kunde och la det andra håret över. Men eftersom jag den kvällen dansat en hel del, visade det sig vid hemkomsten, att toyet hade smetat ut sig rejält och saxen var ett nödvändigt ont. Hade det nu varit så att jag inte varit begåvad med en enorm tjock ryamatta till man, då hade han legat risigt till, eftersom det blev en rejäl kal fläck strax ovanför örat efter avkapning av håret för att få bort toyeländet.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Det där med toyet fick i alla fall en positiv inverkan: jag fick fri lejd den kvällen och han höll sig undan i flera månader!

Det var nästan så jag där ett tag funderade på om toyet i håret skulle få hänga med i utelivets svängar för gott. Då hade jag kunnat peka på hårtesten med toyet, som hängde och dingla och säga:

- Tyvärr jag och mitt Toy vi har inte hämtat oss sedan sista omgången. Vi sitter nöjda som det är!

Var "Inge Vidare" på riktigt bra humör, då kom ur hans strupe något som han kallade för "jag sjunger bara för dig". JAG kallade det för "mental öronmisshandel i orkanstyrka!"

Men i vanliga fall förde han ett osammahängande tjatter, som var totalt obegripligt vad det ens handlade om, eller så berodde det på att man hela tiden fick vara koncentrerad på, att försöka att hålla örat ifrån värsta orkanriktningen samtidigt som man skulle parera de två vänstervridna skorna och den högerpumpande armen och så grädden på moset: 
D A N S H A S T I G H E T E N !

Den var imponerande oavsett om det var "tryckare", eller något snabbare som spelades, hade den samma läge: full speed! Det betydde också, att man inte bara hade brottats med pumparen, utan man hade dessutom slagit sig genom halva dansgolvets par, innan det hela äntligen var över.

För den gången!

Tja, när man gyttjebrottades med "Inge Vidare" på dansgolvet, det var då man insåg, att den där relativitetsteorin hade ett glapp någonstans. Därför att en låt kunde vara ungefär en evighet + en eon.

I BÄSTA fall klarade man sig ifrån det hela redan efter en låt under ursäkten:

- Du får ursäkta men jag känner, att jag behöver gå på toaletten.

Ingen lögn precis. Det var helt nödvändigt. När man väl stod där framför spegeln i damrummet, illanderöd i ansiktet och svettig, som om man gått tio matcher i gyttjebrottning på raken, då kunde man hålla sig för skratt. Det var liksom INTE RIKTIGT så man hade tänkt sig kvällen.

Sedan när man väl hämtat igen förlorad mark, smög man sig uppför trappan och sneglade sig runtomkring, livrädd att han skulle stå och vänta på att få gå till förnyad pumpattack.

Såg man då att han satt klorna i något nytt offer, som han just precis höll på att pumpa ihjäl ute på dansgolvet, var det fri lejd och man kunde smyga ner sin rumpa på en ny stol. Helst gömd bakom någon, så att han inte skulle få syn på en och att man själv kunde hålla bättre koll över läget. Man satt där sålunda med en hastigt påkommen krum rygg, som skulle fått vilken stilpolis som helst att slå klorna i en.

Men var det nu så eländigt att han kom till förnyad attack. Dvs. om man hade blivit kvällens "utvalda", som han hade tänkt lägga in en charmoffensiv på, då fanns liksom inget att "göra".

Man kunde lika gärna gå raka vägen hem och dra täcket över huvudet!

Tillkännagivande

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 17 oktober 2008, kl 09:17

Igår åt jag Gällivarehjortron med vällackade tånaglar.

Eller med sked om man ska vara riktigt petig.

Jag är nog en galantofil

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 16 oktober 2008, kl 09:33

inte hut tal om annat!

Det tog ett tag att utveckla det hela och åtskilliga misslyckanden. Men så kom jag på universalknepen och nu är jag ohjälpligt fast. Lyckligt fast. En av de lyckligare galantofilerna. Nej, det var nog lite ljug. Det förstår man när man träffat ÄKTA galantofiler, det är BARA det som de snackar om. Hela deras liv, tillvaro tycks de ägna sig åt dessa ljuvligheter. Jag har aldrig varit något fanatikerämne i något hänseende.

Galanthus Nivalis, hör man inte t.o.m. hur GALANT det låter och Nivalis sen, som betyder "den som kommer i snön".

Nu var det säkert en och annan med livlig fantasi som vaknade till liv.

Det var ungefär som igår, när ett av samtalsämnena vid middagsbordet var en reklam som snurrade runt på en långtradare, InterExpress, en stor rackare dessutom, som hade en reklam av något svårbegriplig karaktär.

Texten lydde "Vi sätter på allt".

Så långt var det någorlunda ok, det handlade trots allt om frakt/transport, men sedan kom resten "sedan sprutar vi". KUL va?

Inte det minsta! Rörde sig inte en krusning i munvecket eller i hjärnkontoret! Sprutar vadå? Avgaser? Det som kommer ur föraren behäftad med osedvanlig dålig matsmältning? Nä, det hela kändes enbart pinsamt dåligt.

En del reklammakare nu för tiden undrar man över. Jag sitter där och är lika förvånad varje gång, när det sedan visar sig vad reklamen egentligen handlade om. Det är ljusår ifrån produkten. Långsökt är bara förnamnet. Ett företag som verkligen håller vad de lovar är däremot, Allsugning. Deras reklam som snurrar runt på deras lastbilar, försedda med långa slangar som hänger uppgillrade på lastbilarna, lyder "vi suger allt".

Det vet varje levande människa, som gått i närheten av en sådan bil "in action" i någon avloppstrumma, att det påståendet stämmer. FY, fasen säger jag bara vilken stank!

Det lite roligare reklaminslaget med ungefär samma ordalydelse, det stod däremot alla mödrar för som hade sina barn på dagis nere vid Rosenlund. Ni vet stället där man kan hitta: "torsk av olika slag". I Feskekôrka en sorts torsk och utanför där "köttmarknaden" cirkulerar runt, en annan sorts "torsk". De här mödrarna de hade fått nog av det senare inslaget av "torsk" och textat upp stora skyltar. De hade också släpat med sig varsin dammsugare istället för handväska.

På skyltarna stod det "Vi suger gratis"!

Jag vet sanning att säga inte om den ruljansen gick bättre, än för de som stod lite längre ner och tog betalt och inte hade några skyltar.

Hmm... Det blev visst lite urspårat det här.

Vi kanske bör närma oss civilisationen igen?

Priset till språkgroda tror jag nog innehas av Göteborgs Lokaltrafik. Under flera år cirkulerade deras bussar omkring med texten:

"på den här bussen ryms 14 bilköer", det var fasen till att köra omkring med långa bussar tänkte jag.

Men en galantofil håller sig långt ifrån avgaser och tveksam reklamskyltning.

En galantofil ligger nu som bäst hopkurad i en märklig ställning ute i trädgården, med lökjärnet i högsta beredskap och pillar ner dyrgriparna i jorden.

En galantofil är just nu en lerig, skitig och frusen person, med ihållande takdropp hängandes under näsan pga. snålblåsten och det blöta som stundtals och hinkvis kommer uppifrån. Det är ett fasligt spring ut och in mellan skurarna. Men det är ytterligare ett pris man får betala, förutom ett svinaktigt dyrt pris för de pyttesmå lökarna som skramlar runt i förpackningen.

Sedan följer en tålmodig och rätt lång väntan. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Det insåg jag redan i Malmberget, när jag ivrigt väntade på att de första liljekonvaljerna skulle börja blomma ute i trädgården.

"Sheriffen" i Gällivare

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 15 oktober 2008, kl 10:04

Gårdagens blogg fick mig att tänka: Det irrar inte längre omkring några Gällivarepoliser i skogsbrynet, som kikar inåt skogen och ropar:

- Kom ut bovarna vi vet att ni är där!

Kling och Klang i Pippi Långstrump var nog gröna av avund över den repliken.

Men så är det då rakt ingen stil på Gällivarepolisen längre, de är så utstrukna att det inte liknar något! Gravallvarliga dessutom, där de sitter och vänder sina papper. De säger att de utreder.

Utreder vadå?

Papperskvalitén?

Såna Gällivarepoliser fanns det förr i tiden också. Men man fick lov att ha överseende med dessa "främmande fåglarna" helt enkelt, de passade liksom inte in i det övriga kittet som stod ut. Så var det bara. Det värsta med de här "främmande fåglarna" var att de var som de hade fått lära sig ifrån polisskolan, arbetade på enligt reglementet dessutom, som några andra fjäskgrisar. Men vem vill ha såna "främmande fåglar"? Det är ju noll action på dem.

På tal om fåglar, de skjuter inte ens fågel från det nedvevade bilfönstret längre, som en från det "riktiga" gardet gjorde. Man måste väl utgå ifrån att det är sant, det som står i domen, eller hur?

En polis ljuger väl inte?

Vad min lilla hjärna kan förstå pågick det någon form av vapenvård i bilen, fönsterrutan var nedvevad och plötsligt gick bara vådaskottet av och pang där låg döda fåglar! En så effektiv polis som sköter både vapenvård och samtidigt glider fram i sin bil med ett stadigt tag om puffran, privatspaning dessutom. Det vankades väl tallkottar som skulle bindas vid brotten. Det måste väl ändå premieras? Tok heller, man kan väl inte misstänka dunkla och kriminella avsikter? Nej, premieras och stiga i graderna, det var helt rimligt, det var ju en riktig polis med aktion i.

Inte verkar det heller som om dagens Gällivarepolis ligger i tjänst uppe i fjällvärlden och super, eller ringer ner till kollegorna på polisstationen i Gällivare, som skyndsamt får köra upp med en ny omgång i det sinande "vätskeförrådet".

Inte tipsar de tidningarna heller, så att tidningsmurvlarna hinner dit före rikskrim. Det är då rakt ingen ordning längre. Informationen till allmänheten från polishuset går verkligen trögt nuförtiden, annat var det förr när munlädret var insmort och fungerade, som dörrarna på Tempo under julruschen. Men jag undrar om de inte förklarade krig emot tidningsmurvlarna, när det rapporterades om en polis som var på väg att få sparken?

Inte vilken polis som helst heller, utan han: SHERIFFEN. "The One and only". Han som visste hur "buset" skulle tas. Jag vet inte riktig hur många han kärvänligt har kramat och klappat om, i så där all välmening. Det här med att han helt plötsligt misstänkliggjordes rejält, det var en osmaklig historia. Han kunde väl inte rå för att "buset" varit behäftad med benskörhet, som man får förmoda att det hela handlat om, eftersom en arm plötsligt gått av. Det hela löste sig dock i Hovrätten, eftersom polisens blind- och dövförening hade varit i tjänst vid det aktuella tillfället och kunde intyga:

"att de inte hade sett eller hört något".

Den här specielle Sheriffen han hade en osedvanlig meritlista och "buset" hade mycket att tillägga om hans framfart. Det går inte att fördjupa sig utan att drunkna i händelseförloppen, men samme polisman hittade en mordbrännare också.

Visserligen hade mordbrännaren befunnit sig 50 mil bort hela den aktuella helgen, men i alla fall. Polismannen hade hittat ett vittne som hade sett mordbrännaren i aktion! Thats it!

Ett vittne som med likhet med polismannen, som av en ren slump hade en stor fallenhet för stora och rikliga mängder vätskeintag och de var inte heller helt obekanta med varandra av andra anledningar, som jag inte skall gå in på här.

Det fanns också andra parametrar som ter sig slumpartade i det här fallet, som att mordbrännarens morsa hade haft ett högst privat och tillika bekymrat samtal med en åklagare, som handlat om just den Sheriffen.

Sitt nu inte där och dra några förhastade slutsatser, över att det råkade sammanfalla med att det halkat fram ett vittne, som hade sett mordbrännaren!

Häktningsförhandling blev det och mordbrännaren, som inte förstod något om påståendena, fick vid friandet från den påstådda mordbranden och frihetsberövandet, ingen ursäkt av vare sig åklagare eller polis, fattas väl bara annat! Han hade kanske TÄNKT tända en tändsticka och bara vårdslöst kasta den i backen. Det KAN börja brinna! Bättre att stämma i bäcken än i ån!

Men det är bara en i långa raden av händelseförlopp, som det grymtats om. Ingen skugga torde falla på polisen, även om de har hittat expertis, som tagit gift på saker och ting, VADÅ teknisk utredning? Sånt tjafs!

Man såg ju klart och tydligt vad som hänt och det begriper väl varenda kotte, skulle man inte kunna köra en bil från baksätet kanske? Nej, men nån måtta får det väl ändå vara på att tjafsa till det! Dessutom är det en sak till:

döda talar som tur var inte, om ingen för delas talan!

Sedan att den där drogaren flera år senare ligger på psyket och dillar om att han erkänner, det var han som körde, inte den döde. Nämen, sånt tjafs kan man ju inte komma dragandes med! VADÅ det hela är en tragedi för både den här dillande drogaren och den dödes familj?

T.o.m. domaren tyckte ju att lite knark gjorde väl inget, drogaren skötte sig fint som snus! Vadå behövde hjälp? Är man knarkare så lever man fasen i mig under helt normala förhållanden. Nämen ge dig nu, lite knark hit eller dit för fasen! Döda hit eller dit! Shit happends so what! Polisen kan ju inte leka Jesus och Lasarus!

Nä, allt var bra mycket bättre förr!

Då var i alla fall sheriffen, "SHERIFFEN". Man visste vad man kunde förvänta sig: action! Ja, jag menar sedan de hunnit dricka upp kaffet, skita klart och avsluta samtalen, då kom hjälpen! Ibland inte vilken "hjälp" som helst, dessutom... Nä, de här nya pappersvändarna till poliser i polishuset och de gamla dylika de ger jag inte mycket för. Jag minns med glittrande ögon, denne helt outstanding polisman, han, SHERIFFEN! Han som brukade med hela sin oemotståndliga charm sitta asberusad på en stol nära dansgolvet, iklädd sin uppsvällda dunjacka och köra in fingrarna i skrevet, när man dansade förbi på dansgolvet! Det var en riktig SHERIFF det, som visste vad varje kvinna och "buset" önskade sig!

Men han var inte ensam helt ensam, som redan framgått av historien, det fanns en och annan svagt glimmande vid hans sida, men de kommer inte alls upp i hans kaliber. Nej, Gällivarepolisen är verkligen inte det som de en gång i tiden var, därför att det kvaddas inte ens polisbilar längre och de där mopedisterna de får nog allt härja helt fritt nu för tiden!

Jag log när jag läste om den "främmande fågeln" som skulle gå i pension och lät röja "polisens kodsystem". Tänk bara hur många som suttit och avlyssnat polisradion, det var rätt vanligt på den tiden att man gjorde det. Men jag undrar i mitt stilla sinne vad de gjorde, när den snurrande radiobilen på raggarrundan, anropades från polisstationen med alla dessa underfundiga kodsystem i bästa Kling & Klanganda:

"två brända och en i vattnet, kom".

Dvs. de ville på polisstationen ha inköpt "två grillade och en kokt korv" ifrån korvkiosken.

Hur många var det som drog på sig skorna och slängde sig in i bilen och letade de två brända och den där i vattnet, eller ringde runt och gjorde en hel höna av en fjäder? Någon som känner någon? Det måste ha blivit "många brända och i vattnet" under årens lopp, gissar jag.

Men för att återgå till verkligheten. En hel del utredningar slog mig onekligen med häpnad, min hjärna var redan då så liten. Jag och Nalle Puh vi har många likheter. Därför att hade nu Gällivarepolisen med vidhängande svans kommit fram till att inget hänt, då hade verkligen inget hänt och hade det hänt så hade det också hänt oavsett om det hänt eller inte hänt! Eller hur var det nu Nalle Puh tänkte?

Det har nog författats åtskilliga romaner helt tagna ur luften! Inte ens sanningen behövs, det är ju det som den där professorn i kriminologi Leif G W Persson ägnar sig åt, eller hur? Man kan ju undra vart han får allt jidder ifrån?

Det är precis som hela den här bloggen om "Sheriffen i Gällivare", sicket yrande i nattmössan! Vilket påhittat svammel!


PS. Poliserna på fotot har inget med saken att göra, de knallar omkring i Pisa i Italien och lär inte ha varit i tjänst hos Gällivarepolisen någonsin! DS.

Göra en hel höna av en fjäder

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 14 oktober 2008, kl 11:02

Vid hörnet på Kopra i Malmberget låg en död gubbe.

En mosad jordgubbe för att vara exakt.

Men det var inte det som TT ringde och sa, att hon sagt till de andra, som hon dessförinnan ringt och tjatat om den döda gubben i hörnet på Kopra. Det kan man väl förstå, hur intressant är en mosad jordgubbe i hörnet på Kopra i Malmberget?

Historien och alla de inblandade "informatörerna" behövde ju liksom fräschas upp lite för att bli lite mer spännande! Lite mer up to date. Intressanta och initierade.

Innan kvällen var till ända, hade det skett en massaker vid hörnet på Kopra i Malmberget.

Polisen var visst mycket förtegen om saken, löd den sista telefonrapporten från en av de initierade, innan jag släckte sänglampan och torkade ur mitt, numera plaskvåta högeröra och tänkte på det rådande mörkret...

Dagens specialblogg

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 13 oktober 2008, kl 11:34

Jag var ute med min hund och mitt gevär i skogen för att jaga älg, när jag fick syn på en kulle.

Det låg en massa torv omkring hålet i kullen!

Jag måste säga att jag blev jätteförvånad och visste inte vad det kunde vara fråga om! Det hade de inte sagt något om, när jag tog min jägarexamen, att det skulle dyka upp sådana konstiga saker i skogen.

Irriterad blir jag också över att någon kommer och slänger sig med latinska ord. Nämen, det säger ju sig självt. Vad har "mors" med älgjakt att göra!?

Signaturen Lilla Olle

PS. Jag grunnar fortfarande vad "mors" betyder och än har det inte gått upp ett ljus! DS.

Orkidéer är inget för RIKTIGA män!

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 11 oktober 2008, kl 11:02

Jag tror att det är en myt som härmed kan avlivas för gott!

Förra helgen när det var nordens största orkidéutställning på Kviberg, fanns bland besökarna massor av män, en hel del av dem helt på egen hand. Alltså inte ens ditsläpade av någon kvinnlig partner! Myten om män och växter kom rejält på skam, när det visade sig att dessa män bunkrade upp rejäla mängder orkidéer och av samtalen att döma var rena virtuoser.

Mina iakttagelser bekräftades också i GP där det stod att läsa bl.a. om en man som bodde i en helt vanlig liten lägenhet. Han hade gjort ett "fynd" på 70 stycken orkidéer! Visserligen miniorkidéer, men ändå. Vårt hus hyser många växter, men jag vet sanning att säga inte om vi ens lyckas komma upp till det antalet på insidan av huset, trots många samplanteringar med stora växter i.

Mina egna första orkidéer kom faktiskt från sönerna på min födelsedag och Mors Dag. Jag hade i likhet med de flesta, bara tittat på orkidéer och tänkt: "nej, det där är inget för mig, sådan energi har jag inte. Jag kommer ändå bara att ha ihjäl dem på två röda".

Det visade sig vara det mest korkade resonemanget jag hittills fört, eftersom de dels stod i blom länge och dels att jag gjorde inget annat än pytsade på en skvätt vatten. De hade en väldigt lång blomning. När blomningen var över förberedde jag mig på att komposten snart skulle få ett nytt tillskott. Det var helt fel och stora ögon fick jag, när det helt plötsligt en dag fanns nya blommor på G. HUR var detta möjligt? Jag hade ju inte gjort något. "Ja, ja tänkte jag, det var väl en tålig typ", men när det hela upprepade sig med nästa orkidé, började jag förstå att jag fått det mesta om bakfoten.

Men det var då det.

Nu finns orkidén här i huset för att stanna och fascinerande är de. Det finns säkert olika knep för olika orkidéer. En del av dem bör nog inte komma i min vård. Mitt eget knep är bara att jag ser till att de inte STÅR i vatten, har stenar i botten på ytterkrukorna för att det skall kunna finnas vatten i botten på ytterkrukan. Jag låter de krukor som de är inköpta i hänga med, men vart tredje år ungefär, får de ny orkidéjord(dvs bark) och den gamla krukan sköljs ur. De här glasrören som jag har en del av orkidéerna hängande i, har ofärgade glaspärlor i botten där det alltid finns vatten (men alltså inte når upp till själva krukan). Det verkar som om ljus både kring rötter och växt och luftfuktighet är hemligheten bakom framgången. Det gamla övergivna sexkantiga akvarium har fått bli en orkidéernas barnkammare, innan de vuxit till sig och får flytta ut.

Orkidéer återfinns inte i vanlig jord, de växer i sin "bark" en del har blandningar av specialpreparerad mossa för att hålla luftfuktigheten, men t.o.m. på en träbit eller brädskivor funkar det, bara de hänger ljust och har det fuktigt omkring sig. Vad jag förstår kan man köpa de som helt hänger bara på en gammal trädbark, men då skall det till att duschas med vatten var och varannan dag. Alltså inget för slöa mig. Men i akvarie funkar sånt bra, då hålls den luftfuktighet som krävs. Gamla blomstänglar och luftrötter klipps inte av förrän de signalerat, att nu är de faktiskt nedvissnade helt och hållet. Förunderliga växter som tycks leva enbart av viss luftfuktigheten och ljus. Inget annat! De har helt och hållet kullkastat alla mina förutfattade meningar om hur växters överlevnad går till.


Under dessa år som nu hunnit förflyta, har jag lyckats omvända många tvivlare. De senaste tvivlarna, som är överraskade över att de nu har nya blommor på G lät båda två som om de trodde att ett mirakel skett, när de ringde för att berätta om tilldragelsen. Jag känner igen känslan.

En man som valde att placera sin orkidé på jobbet, fick smeknamnet "Ernst" av arbetskamraterna. Alltså inte alltid full pott så länge fördomarna finns.


Jag kommer hädanefter att "klippa in" ett nytt foto någon gång då och då i min blogg. De finns ett och annat foto att "ösa ur", det visade sig att det hade blivit nästan 300 bilder av olika orkidéer från utställningen.


Så håll tillgodo med lite orkidéblommor så här inför den kalla, vackra, norrländska vintern...

Pensionärer vet hur en slipsten skall dras!

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 10 oktober 2008, kl 10:37

Jag stod i vanlig ordning och hängde i garderobsdörrarna, stirrade in och funderade på vad jag skulle ha på mig den närmsta veckan.

- Kan man åka till Fjollträsk på sammanträde i DE DÄR klädkombinationerna?

Det behövdes inte mer än en hastig blick för att övertyga mig själv om att:

"NÄ... det går ju inte! Nu får jag allt lov att stryka". Så nu håller jag på att stryka hela galgparaden, som hängt och stirrat stint och uppfordrande alldeles för länge. För att inte tala om hela kökshandduks- och örngottshögen. Söte Jesus!

Redan häromdagen blev det något fullständigt prekärt ur klädförrådet som åkte på. Jag nästan fasade för att ens slå en hastig blick i spegeln på väg ut genom ytterdörren. Rädd att spegeln skulle spontankräkas rakt på mig och utbrista:


- Det var fasen i mig personbästa, i märklig klädkombination!

Men jag var inte den enda som hade en sådan udda utstyrsel på mig. Jag kunde lugnt och stilla luta mig tillbaka bland 111 andra dylika av fackets pensionärer, som inbjudan var riktad till och gällde bl.a. försäkringar. Men så stod också det magiska pensionärsordet "GRATIS" på inbjudan. "Gratis kaffe OCH förtäring". Sånt har jag förstått gör att varje pensionär med aktning, sitter där på post med tindrande ögon, förväntansfull, som om jultomten är på ingående och att klockan skall ticka fram till rätt tid!

Pensionärer de är en märklig samling. De kommer en timma i förväg! Jag är bara en överlöpare och ingen "riktig" pensionär, det förstår jag och sålunda har jag inte heller förstått vitsen med att stiga upp tidigare än självaste tuppen!

På programmet stod dessutom att trubadur skulle medverka. Det fick Ville Vessla att försmädligt och med ett flin i hela nyllet utbrista:


- Det blir väl trevligt, att du får lyssna på en riktig pensionärstrubadur idag. Tillsammans med de andra pensionärerna!

Jo, jo, det är till att kasta sten, när man själv befinner sig två ögonblinkningar bort ifrån glashuset. Men det där flinet var nog inte helt igenom fel.

Trubaduren intygade redan INNAN han ens hade börjat spela och sjunga:

"att pensionärerna på pensionärshemmen fullkomligt ÄÄÄLSKAR och AVGUUUUDAR hans hemsnickrade melodier"! 

Dessa betygelser omvandlades blixtsnabbt i min hjärna till:

"VARNING"!

Den hembakta sockerkakan, det goda ovanpå tekakan, de glada sällskapet och informationen styrde dock upp det hela. Det blev en rätt trevlig sammankomst, trots "viss" språkförbistring som kom sig av sorlet. En massa plastpluggar stoppades in i öronen för att minimera följdverkningarna av yrkesskadan: tinnitus. Tinnitusöronproppar stod rakt ut lite här och där. Det fick till följd att det hela blev en aning svårkonverserat. Blev det flera inblandade, duggade feltolkningarna tätt, ända tills ytterligare proppar pluggades i. Men då gick det bara att föra konversation med en åt gången och med den som var vänd i "rätt färdriktning".

Det är vid dylika tillfällen man blir varse att många ord liknar varandra till uttalet, men ligger LJUSÅR ifrån varandra till betydelsen! Det slog mig att man kan nog skriva en hel fars om hur dråpligt det kan bli. Där kan man nog också ta med den andra delen, som också tillkommer vid en viss ålder och där det går snabbt utför när "utförsbacken" väl tagit sin början. Därför att praktiskt taget hela världen formligen försvinner inför ögonen och de olika glasögonparen, från läsglasögon till TV-glasögon och tvärtom är ett faktum och kan innebära ett fasligt ambulerande mellan de olika glasögonstyrkorna, innan man talar om och ser samma sak!

Jag undrar nu därför:

HUR kommer den här nya ungdomsgenerationen att ha det? De som vistats hela dagarna i samma miljö som de här lärarna gjort. Den nya generationen har dessutom haft andra våldsamma ljudkonfrontationer, i form av hög popmusik, gastutor och att de kommunicerar skrikandes med varandra. Kommer de överhuvudtaget att kunna kommunicera med varandra, när de börjar komma upp i lite äldre årsmodell? Eller kommer de att leva i tysta, slutna världar? Kommer de att bli ett med sina PC-apparater och sina SMS på mobilen?

Men å andra sidan. Då behöver jag inte bekymra mig så mycket över, att svenska språket håller på att utarmas till att bli något gutturalt. Ibland när jag sitter och lyssnar på ungdomarna på spårvagnen är jag helt övertygad om, att vänder jag nu på huvudet kommer jag att mötas av en syn direkt hämtad ur "Djungelboken", därför att så där kan inga människor konversera!?!

Slutligen måste jag bekänna färg. Jag är nog inte riktigt rätt person att bedöma, vilket som var det "mastigaste intaget" i den här sammankomsten, som facket hade fixat:

1) den tjocka, torra tekakan, som förorsakade nästintill andstopp och snabbt som attan fick blötas upp med en klunk kaffe och en och annan, att på nytt bli barn och bara äta det som fanns ovanpå, efter att första brödchocken hade lagt sig, eller
2) de kökshemsnickrade trubadurkärlekskranka melodierna med så många verser och märkliga rim, att vår familjs urusla julklappsrim nog måste framstå som rena rama geniyttringarna. OCH det vill inte säga lite!

Men den där kärlekskranka melodin där nyssnämnde trubadur "skulle älska mig så mycket, att han vände mig ut och in" lät onekligen högintressant och väckte ett visst stigande intresse i vår svamliga bordsända och det himlades med ögonen rätt friskt.

Inte blev de korta, nedrafsade kommentarerna så mycket mindre av att trubaduren ideligen glatt aviserade, att han "stod till förfogande för den som så önskade hemma i hans kök. Det var bara till att ringa"! En och annan förhoppning hade nog tänts:

"Han ser VÄLDIGT trevlig ut, bara han inte sjöng!" kunde man nu läsa på lappen.

Men några melodier senare kom tillägget av trubaduren, som nog grusade varje förhoppning:

"i hans kök snickrades ihop en ny melodi VARJE DAG och att han kunde hålla på hur länge som helst".

Det där sistnämnda var det INGEN som ens kom på tanken att betvivla. Det visade sig dock att det fanns en med ett lateralt tänkande, en ny lapp liggandes över bordet dök upp:

"Tror ni att det där med hålla på hur länge som helst, gäller allt"?

Det finns bryska f.d. lärare som snabbt grusar varje förhoppning, svaret rafsades ner snabbt:

"GLÖM det! Han menar snickra melodier hur länge som helst! Har du gått och blivit döv också"? .....

Mja... det där om att "vända ut och in" kanske ändå var lite för avancerat för en vanlig svensk pensionär? Man får väl helt enkelt förmoda, att här gjorde var och en ett övervägande som ändade ut i "att det gick nog inte att plugga in tillräckligt många tinnitusöronproppar för en vistelse i trubadurens kök, med dagliga & nya & vådliga & eldiga kärleksrim".

Vi, i vår bordsända, var dock helt hänförda och engagerade i att tolka rimmen och gick verkligen in med liv och lust inför den uppgift som synes ha uppenbarat sig. Dvs. ända tills någon som nu såg alldeles illröd och sprängfärdig ut i hela anstiktet, lade upp en ny lapp och på den stod det:

"Om han inte slutar DÖÖÖÖR jag snart"!

Det fick till följd att vi inte ens tordes snegla på varandra och satt därefter med nedböjda huvuden, sammanpressade läppar och med ett engagemang som var som bortblåst.

Klart tagna av stundens allvar: "att här stod vi inför faktum om plötslig aviserad död vid bordsändan". Eller var det kanske vetskapen om, att nu stod vi inför skiljegränsen för "målgång med värdigheten i behåll" eller "ett fullständigt nederlag"?

- Årets snålaste bil

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 9 oktober 2008, kl 10:20

är utsedd, mässade Ville Vessla vid frukostbordet. Lustigt sa han, nu vet vi både vem som är den snålaste människan och vilken som är den snålaste bilen! Han satt och läste högt ur tidningen, som han brukar göra för oss.

Det här är mannen som visar ideliga prov på munvighet och ibland är det sannerligen inget fel på det i övrigt så teflonartade minnet.

Dagen innan hade nämligen dottern berättat vid middagsbordet, att hennes GL-kort hade gått ut. Hon hade misstagit sig och trott att det var en dag senare, som hon skulle ha behövt köpa ett nytt kvartalskort. Hon hade också berättat att busschauffören hade låtit henne åka med ändå.

- Men, sa Ville Vessla myndigt, vad hade du gjort om kontrollanterna stigit på då?
- Vadå, sa dottern, jag fick ju åka med för chauffören!
- Det skiter väl kontrollanterna i, vidhöll Ville Vessla.

Då blandade sig vän av ordning sig i samtalet och frågade om hon inte hade haft pengar med sig.

- Vadå? sa dottern med en högst förvånad min, tror du jag är dum, eller? Han lät ju mig åka med, varför skulle jag då hala upp börsen och betala? Klart att jag hade pengar med mig!

- Gratis är gott! konstaterade Ville Vessla med en förnöjsam min och sedan kom hela den här vanliga ramsan om hur dottern alltid har "råkat glömma" börsen hemma, när de två är ute och handlar och att hon måste vara sprungen ur det där folkslaget *, som sägs vara så snåla att de t.o.m. skiter i motvind för att få tillbaka lukten.

- JA och vadå? sa dottern igen, tror du jag är dum, eller?

Vad vän av ordning gjorde?

Ja, jag röstade definitivt med fötterna!


-----------------

* = som jag inte skriver ut, därför att då sitter det säkert någon därute i etern, som villigt vill göra den här töntiga "ordramsan" till något helt annat än den är.

LKAB saknar ALL trovärdighet!

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 8 oktober 2008, kl 07:51

- Vi dimensionerar vår bergförstärkare efter den kännedom vi har om berget.

- Allt ska gå fort, berget får inte vila. Vi har enormt mycket gamla maskiner och det mesta av de nyare maskinerna går till Kiruna. Vi hade gärna sett att vi fått några nya maskiner hit.

- Förmodligen berodde det på en rörelse i berget, en seismisk aktivitet. Personalen befann sig i fara, så är det ju, om man befinner sig under ett ras, säger Björn Korem.= (gruvchef)!!!

- LKAB har beslutat att provflytta två villor från Elevhemsområdet. - Sedan tar vi ställning till det framtida projektet, säger Jan-Christer Gärde vid LKAB.

- De boende på Elevhemsområdet har haft en besvärlig tid sedan husflytten misslyckades i sommar. Många bor nu i tillfälliga boenden och har sina möbler magasinerade.

- LKABs högsta ledning har lovat att senast vecka 48 ska samtliga lösningar vara på plats i Malmberget. LKAB har gjort ett dåligt jobb på Elevhemsområdet, det har de talat om i Malmfältsgruppen inför två ministrar. Går det inte att flytta husen vecka 48 då inträder plan B och plan C.
 
- Jag har ingen aning om vad de planerna är, det håller de för sig själva, säger Tommy Nyström.=(kommunalrådet i Gällivare kommun)!!!

I det hårresande reportaget berättas hur gruvarbetaren L Klingert höll på att ta bort en större sten som fastnat i schaktet, detta orsakade en fördröjning som räddade Klingerts liv.

- Om inte skutet hade fastnat så hade jag varit direkt under raset och då hade jag inte varit i livet nu, säger en något skakad L Klingert. - Jag försökte ta mig ut ur maskinen tre gånger. Jag började springa, men varje gång började det släppa från taket och stenar rasade nära mig. Fjärde gången möttes jag av en våg av vatten. Femte gången lyckades jag ta mig ut. Jag kunde inte springa, då det var för mycket vatten och vassa stenar omkring mig, säger Klingert.


Allt det här är ändå BARA ett axplock ur den senaste nyhetsskörden! Man behöver inte vara en raketforskare, för att inse att här har LKAB fullständigt tappat greppet om situationen. Vore läget inte så allvarligt skulle jag nog likna det hela vid en lekstuga!

I det här landet är vi måna om att rikta blickarna utåt, bortåt, där nöden är stor. Det är väl helt riktigt, det får vi inte heller glömma bort. Men när man väljer att FULLSTÄNDIGT negligera det som sker i Malmberget och Gällivare kommun, då kan jag tycka att det gått för långt. Visserligen har den här regeringen fått ärva hela situationen ifrån den förra som låg i komatillstånd. Det kan knappast ha kommit som en överraskning vad framtiden skulle ha med i sitt sköte vad gäller gruvbrytningen i Malmberget och hur det skulle påverka hela Gällivare kommuns planering och sist men inte minst både malmbergsbor och gruvarbetare.

Men oavsett den förra regeringens fullständiga nonchalans, kan det knappast friskriva den nya regeringen ifrån sitt fulla ansvar.

Tidigare har stått att läsa att "Malmberget är vårt gemensamma barn, vårt gemensamma ansvar" NU skall de gemensamt börja ta ansvar för "barnet" och det hela har liknat en hårresande gemensam vårdnad, där den ena "föräldern" är så förslagen att den bara har för avsikt att kapa åt sig ALLT! Precis ALLT!

Dessutom inte haft någon annan avsikt än föra den andre "föräldern" Gällivare kommun bakom ljuset. Situationen har hela tiden varit att "barnet" Malmberget av "föräldern" LKAB lämnats åt dess öde. "Barnet" Malmberget dvs. alla innevånare i Malmberget har helt lämnats åt sitt öde sedan "föräldern" LKAB roffat åt sig allt bara vad tyget hållit! Jag vet ärligt och uppriktigt talat inte om jag skall skratta eller gråta, men det här liknar vilken förslagen förälder som helst, som fullständigt skiter i sina barn, utan enbart har den egna vinningen inför sina ögon!

Nu kommer jag säkert i vanlig ordning att få en massa dunk i huvudet av typ: "Men lilla Gun", "Du som försvunnit med svansen mellan bena", "Du bor ju inte här längre", "lägg dig inte i" och alla andra infantila kommentarer, som jag inte mer än kan känna största förvåning inför.

Det här gäller inte MIG, eller min person, eller vad någon "von oben" anser sig veta om min person, eller mitt liv, det här handlar om LKAB/Malmberget/Gällivare kommuns innevånare och är en mycket allvarlig samhällssituation och psykosocialt problem: det här gäller en hel population, som av profithungriga LKAB, dvs. staten lämnats åt sitt öde!

Utsugna intill sista kronan, lämnade åt sitt öde, därför att profiten går först!

Det finns i den här soppan varken vanligt folkvett, eller någon form av etik eller moral, att uppbringa från LKAB:s dvs. staten sida! Det hela är så genomruttet att det är svårbegripligt att det ens får pågå!

Den nu som ämnar blåsa upp sig och komma med något huvudlöst uttalande om innehållet i denna blogg, borde innan den ens tänker tanken ut, läsa på vad som Sverige förbundit sig att följa. Det rimmar illa med vad som nu sker i Malmberget och som faktiskt inte enbart rör malmbergsborna, utan hela Gällivare kommun, eftersom de också är ekonomisk involverade och har en hel infrastruktur att ansvara för, som håller på att fullkomligt skaka sönder, av alla sprängningar och nidingsdåd och vanskötsel ifrån LKAB:s håll, dvs. staten:s.

Sedan finns två betydligt allvarligare inslag, som det dessvärre helt negligerats. VAD händer i förlängningen pga. alla dessa jordbävningar som ständigt pågår och eskalerar däruppe i norr? Vill det inte till att man ändrar brytningsmetoder, innan man förorsakat en naturkatastrof av oanade format?

Kommer vi att bli konfronterade med en situation där allt detta påskyndat ett större händelseförlopp? Precis som miljöförstöringen eskalerat och fått ett betydligt snabbare förlopp än det antagligen haft utan vår inverkan.

Jorden är vår hemvist, en hemvist som är under ständig omvandling. Vi lever på en planet som i dess historia genomgått stora och radikala förvandlingar inte att förglömma. En enda sten i vattnet sprider många ringar utanför.

Sist men inte minst, hur mycket skall profithungern få härja fritt? Har LKAB dvs. svenska regeringen blivit så fartblind att de "räknar med" ett visst människosvinn? De experter som tidigare varit involverade i hur brytningen går till i Malmberget, har varnat för att hela berget kommer att kollapsa. Det har inte föranlett LKAB att tänka om, eller säkerställa tryggheten för sina arbetare eller för ortsbefolkningen.

För mig handlar det inte längre OM det kommer att ske en större och allvarligare olycka. För mig är det enbart en fråga om NÄR?

Malmbergets Högre Allmänna Läroverk

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 7 oktober 2008, kl 13:42

Låter det namnet inte pompöst så säg!

Innan jag kom till läroverket hade jag verkligen gillat att gå i skola! Folkskolan dvs. Centralskolan i Malmberget, där var mina ljuvliga skoldagar, förutom slöjden som överlevdes med ett nödrop! Ty gullgrisar de fick sy i vackra färgglada tyger och icke-gullgrisar fick sy i snusbruna tyger med svarta prickar på! Gullgrisar fick obehindrat med hjälp och icke-gullgrisar fick ingen hjälp och förväntades trots detta, utföra samma vidunderliga resultat helt utan undervisning! Slöjden gick att komma förbi, eftersom den undervisningen kunde tillgodogöras på hemmaplan.

Det betydde att även det mörka molnet kunde negligeras. Det andra tog överhand och gjorde hela folkskolan till en sann glädje. Jag hade Phyllis Strömqvist i klass 1-3 och trots alla dessa år, är minnet av hennes undervisning som om det skedde igår! Sedan följde resten av tiden i folkskolan, av ängeln Eva Vikman! Rektor Axel Fransson var en gudasänd man i dubbel bemärkelse. Vi hade honom i ämnet "kristendomskunskap", som det hette på den tiden. MEN han lurade mig fullständigt! För mig framstod Gamla Testamentets berättelser, som en verklig sagobok, som väckte så många bilder inom mig, att det inte fanns någon ände på det hela.

Därför blev det också mer eller mindre chock, när jag själv betydligt senare i livet tragglade mig igenom Gamla Testamentet, därför att det ingick i studiepaketet. Det fanns helt enkelt inga likheter alls med det underbara, som Axel Fransson berättat om och det jag själv upptäckt dvs. i klass med rena rama motorsågsmassakern! Det finns bara ett enda ord för innehållet i GT och det är genuin ONDSKA! HUR kunde han berätta så underbart om GT undrar jag fortfarande!? Ett obesvarat mysterium. Men dessa tre lärare var RIKTIGA förebilder, som lade grunden till min sanna studieglädje!

Men den där villfarelsen att skola var roligt, den togs jag snabbt och effektivt ur, när jag kom till läroverket. Det poängterades också hysteriskt skrikande av "kvinna med postisch och klingande tyskt efternamn" och några andra, vars namn jag gett mig vinn om att förtränga och förpassa ut i O-befintlighetsregistret. De hävdade bestämt att där gällde minsann allvar.

Allvar är det på alla läroANSTALTER! Nog var det anstalt allt! Citat:

"Läroverket var minsann ingen lekskola som folkskolan hade varit, där man hade delat ut gratisbetyg! (Ett förskräckligt omdöme om sina lärarkollegor måste jag säga! DÅ kände jag mig bara kränkt å Centralskolans lärares vägnar!) En betygssänkning var att vänta rakt över basunerades också rakt ut! Komma här och tro att man var något! Bah! Här gjorde man sig förtjänt av betyg, här delades inga gratisbetyg ut som det gjordes i folkskolan!"

Den tyska postischfrillan hon var under en tid barnledig och då steg mina betyg i takt med hennes frånvaro, när hon kom åter och såg vad som skett, konstaterade hon med ett vrål, att de skulle hon snabbt ändra på. Den här gången slapp hon ensam vara skuld i det. Jag uteblev helt enkelt från lektionerna och skrev bara proven så att jag skulle hålla mig så pass, att jag kunde få min examen, vilket gällde att man inte fick vara underkänd i något ämne!

Mitt slutbetyg i alla läsämnen från läroverket lät ungefär som en entonig melodi: BBBBBBBB (sjunget i melodi "en sjöman älskar havets våg") följt av övriga ämnen, som bröt av den entoniga melodi. De var i betydligt bättre valörer och ända högst upp. Men det miserabla slutbetyget har jag reparerat 100 gånger om, när jag åter kom till andra utbildningar där jag fick utvecklas, utan att dunkas ner i skoskaften.

De få gånger jag fått visa upp mina betyg, har det alltid låtit "men oj, då glömde jag att ta med betygen från läroverket?" Domstolsverket eller rättare sagt Hovrätten för Övre Norrland, som då administrerade våra personalärenden, fick vänta förgäves. Så många undanflykter har de nog aldrig fått travade på varandra. Det var väl bara "egen död" som INTE förekom som ursäkt för varför jag inte ännu hade skickat in betyget från läroverket. De lessnade tillslut och inte var jag ledsen över det!

Jag känner många som helt enkelt hoppade av, de orkade inte med trycket! I en del har de här åren satt hiskeliga spår. Vara ungdom och inte kunna sätta ner klackarna mentalt, eller ha oturen att få de allra värsta diktatorerna till lärare, ja, jag har full förståelse för vilka minnen som bitit sig fast. Något som man helt enkelt sopat under mattan och inte vill tillstå, mer än i förtrolighet. Mig bet det aldrig på. Det fungerade tvärtom! Det väckte enbart trotset, men inte alltför sällan förundran inom mig.

Jag brukade sitta och göra karikatyrer på lektionerna av dem vars måtto var att vara agitator och översittare. Men inget ont som inte har något gott med sig. Utan dessa minst sagt vidriga personer, hade jag inte heller lärt mig i mitt yrkesverksamma liv, vända på dåliga trender för människor som jag arbetat med. Jag har helt enkelt förstått vad de mött på sin väg genom livet och också förstått hur man bryter dålig inverkan.

Jag själv började SKOLKA när måttet var rågat. Det är ingen bra väg, eller som jag ens vill rekommendera, men så här i efterhand lyder insikten, att det var ett sätt att klara den mentala hälsan! Jag har lärt mig mycket ur denna mörka tid av mitt liv!

Min pappa brukade ofta säga till mig, när läroverket och betygen avhandlades:

- Står du där och är obstinat unge?

- Nej, brukade jag svara honom, jag förklarar bara för dig att jag inte finner mig i att bli hunsad. Inte av NÅGON!

Så fanns även den där andra kategorin som fick mig, att trots allt inte bara gå raka vägen därifrån och aldrig mer återvända! Den första var naturligtvis vår underbare klassföreståndare Ragnar Sundberg. Utan hans sprittande charm och stora glädje i undervisningen, tror jag att jag hade mentalt korkat ihop. Det fanns ibland någon vikarie som fick tillvaron att glimma till, när någon av diktatorerna var ur spel. Sedan följde de som var oerhört stimulerande och förde mig framåt i tillvaron. Dit hörde bl.a. den sluddrande Axelsson (i engelska) för att inte tala om Eije Åsbrink och gympa- och musiklärarna.

Utan dem hade jag nog dött en invärtes död! Eije Åsbrink kunde vara mördande sanningsenlig i sina omdömen, men det fick till följd att under hennes fingervisning utvecklades jag.

Så hade vi de där som var varken fågel eller fisk! Tänk er en lärare som hela lektionen stod och spelade "fickpingis", eller satt uppslängd på katedern och skevade med benen och visade hela vägen upp till "halsmandlarna".

När folkskolan, dvs. Centralskolan i Malmberget sprängdes stod jag med gråten i halsen och såg på.

När de rev Läroverket kände jag enbart en befrielse! Jag tyckte att det var lika bra att hela den företeelse och allt vad den skolan hade stått för raderades med marken!

När jag senare fortsatte på Handelsskolan osv. kände jag att studierna åter blev meningsfulla och jag kunde vara den jag var. Fick vara den jag var och hjälp att utvecklas till det jag själv ville. Så fortsatte livet tack och lov därefter och jag har egentligen aldrig slutat att studera och läsa.

Det hade dock varit intressant att idag få höra förklaringen av "den tyska postischfrillan" vad hon hade ansett om mina efterföljande studieresultat: jag som var så värdelös och obildbar i hennes ögon! Men så vidare värst skärpt vet jag inte om hon själv var, eftersom hon aldrig förstod vem det var som var mamma till den där "ovanligt artiga och belevade eleven med ett skarpt intellekt", eller hur det kom sig, att han blev just allt det där inför hennes ögon! Den dagen han modstulen kom hem från skolan och berättade om sin nya lärarinna, lägrade sig tystnaden inom mig och jag vet att jag hann tänka:

"måtte det INTE vara hon"! 

Men det var det naturligtvis och efter repat mod och en rejäl stridsplan löste sig det hela till full belåtenhet. Man behöver som bekant inte älska alla här i världen, för att lyckas!

När jag var utlånad en kortare tid till tingsrätten i Malmö för ett specialjobb, hyrde jag en lägenhet strax utanför vallgraven i Centrala Malmö. Jag kom därför att varje morgon på väg till jobbet passera, "Högre Allmänt Läroverk för Gossar uti Malmö", kallat Latinskolan. Över ingången stod i guldbokstäver PRINCIPIUM SAPIENTIEA (EA ihop förstås, men inte på det här tangentbordet) TIMOR DEI

Dvs. "Herrens fruktan är vishetens begynnelse."

Fascinerande devis, eller hur? En devis som borde ha hängt på Malmbergets Högre Allmänna Läroverk också, tänkte jag många mornar när jag passerade förbi byggnaden.

En morgon hade jag stannat och stod och tittade på den pampiga byggnaden utifrån trottoaren, när en gammal skröplig, välspacklad, parfymindränkt, Malmödam kom hasandes fram med en bjäfsande dammtrasa i koppel. Jodå, hon hade noterat att jag passerade där varje morgon och brukade sakta in stegen vid byggnaden. Var det något jag ville eller sökte?

Varvid jag bredvilligt förklarade att jag påmindes om en tid ur mitt eget liv, när jag passerade byggnaden och det kanske var därför jag omedvetet hade saktat in farten.

- Jahau du, sa hon på klingande, skorrande skånska och granskade mig uppifrån och ner, där jag stod i saltslasket på mina högklackade skor, innan hon torrt fortsatte med lätt hopsnörpt mun:

- Men i den härrrringa Latinskoulan haurrr baurrra gosarrrr guått ui.

Ungefär som om hon tvivlade på att jag verkligen gått där eller var en av dessa gossar...

Gamla nyfikna tanter de är som de är, spelar ingen roll vart än man möter dem, de är universella. Det är likadant med dåliga förebilder!

Atom=odelbar

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 6 oktober 2008, kl 12:12

Ja, det är nästan så jag är benägen att hålla med om, att det måste vara en definition, som är fullt giltig och stämmer.

Om jag ägnar mig åt atomklyvningsförsök? Nej,verkligen inte. Jag har en hurtfrisk kontakt här i hålan där jag är bosatt, som glatt delar med sig och låter mitt nyfikna jag, ständigt göra flera intressanta upptäckter här i livet. Den hurtfriska kontakten som förmedlade "atomen" heter Ingegerd Forssén och arbetar på församlingshemmet, där det är lite "action" av högst varierande skala.

Anledningen till att mina och Ingegerds vägar möttes var konstens villovägar och skedde för många år sedan. En fortsättning blev det och jag kom att skänka en glasfusningshistoria med en duva, som jag själv producerat. Jag kände att den mer hörde hemma där än här hemmavid, eftersom den kändes lite "för kyrkliga" för våra egna fönsterrutor. Det är med andra ord högt till tak och en bra beskrivning av den här församlingens arbete och hela Ingegerd själv. OM jag gått och blivit högkyrklig? Inte alls. Även om jag inte lämnat svenska statskyrkan, som jag fötts in i, ligger mina ägg inte samlade i någon religions korg. Mina vingar och mina tankar flyger fritt utan religionsbindningar. Det hindrar mig dock inte att ha kontakter högt som lågt. Mina medmänskliga kontakter är många och där ingen eller inget är exkluderat!

Den här "atomen" då? Jag talar om Ester och Gustaf som nyss firat 75 årig bröllopsdag, alltså har de firat "Atombröllopsdag". Något som verkligen fallit in i mitt medvetande, att så kan man också få lov att ha det, när allt är som det ska vara! En avundsvärd situation kan jag nog allt tycka.

Ester fyllde 94 i april och Gustaf blir 97 år nu i oktober. Ester förklarar det långa äktenskapet kärnfriskt:

"Man får gifta sig när man är ung och dum och inget begriper"! Gustaf som inte uttrycker sig lika drastiskt säger med en pillemarisk röst och blick: "Det har la gått bra." Han säger det med bästa Gôtebosska dialekt.

Det får Ester att utbrista: "Han pratar inte så mycket men är godmodig och flitig", detta säger hon medan hon själv är i full färd att hänga ut lakan på tork i solskenet.

"Visst har de haft en hel del oro och bekymmer och en hel del har varit bra, kanske hela livet, egentligen", funderar Gustaf vidare.

När Ingegerd en stund senare går runt med Gustaf i trädgården säjer han stolt om Ester "Hon går här och rotar varenda dag med ändan i vädret. Tagetes ska planteras eller astrar".

Själv har Gustaf satt potatis, lök, purjolök, morötter, rädisor och persilja i ett ganska stort land och sköter om fina tomatplantor som de har fått av de nya grannarna. När det begav sig inom yrkeslivet var Gustaf byggnadsarbetare och cementarbetare, medan Ester var hemmafru och skötte om barn och hem. Sedan har de också fortsatt att bruka jord och sköta djur tillsammans på olika platser. Men sedan 1965 har de haft samma bostadsadress och inte rört på sig mer. Det blir en himla massa år bara det!

Jag ser på Gustaf och Ester där de går runt och påtar i sin trädgård. Gustaf iförd sin skärm för solen, krattan i näven och sin fina röda trädgårdskärra, som han själv snickrat ihop av brädor och gamla cykeldäck. Ester i skuggan av den vackra flädern, blommorna och staketet med alla växter runtomkring och lakanen som fladdrar glatt i solskenet. En bild på näthinnan som påminner om en bild hämtad ur Astrid Lindgrens "Bullerbyn". Inte bara det.

Det Ingegerd berättat om Gustaf och Ester lägger sig som bomull kring bilden av Gustaf och Ester där i sin värld. Det får mig att känna hur livets kontraster blir enormt stora, en sån här dag när TT-nyheterna låtit kabla ut, att idag kommer domen på Anders Eklund. Ibland känns det onekligen, som om livet levs i helt olika parallellvärldar: en där friden finns och en där så mycket oreda råder, att man inte annat än kan bli gråtfärdig vid blotta tanken.

Hur många monster finns det?

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 3 oktober 2008, kl 10:43

Jag skall genast ringa Jansson och be honom om ursäkt för att jag alla dessa år har tvivlat på sanningshalten i hans ord, när han hävdat att det är "sockmonstret" som tagit hans sockor.

Sedan Jansson avflyttat har jag kunnat konstatera att "sockmonstret" fortsätter att norpa åt sig en och annan socka. Men tänkt att "sockmonstret" har väl på något underfundigt sätt ynglat av sig och fått en avkomma, som inte är lika vrålhungrig, som det "sockmonstret" som föredrar Janssons sockor.

Janssons egna "sockmonster" som ibland kunde ha slukat halva hans sockförråd i ett enda nafs, fortsätter fortfarande med samma glupande aptit år efter år enligt Jansson.

Så det brukar bli en och annan socka i julklapp, födelsedagar, eller helt appropå. Vi vill ju inte att Jansson skall gå omkring med udda strumpor pga. "sockmonstrets" framfart och våldsamma aptit. Vi får ju lov att bidra lite till hans enorma årliga sockkonto.

Jansson, han har konstant fortsatt att vidhålla denna tes om "sockmonstret", även som vuxen och äntligen har han nu fått upprättelse! Det är nämligen så att en forskare i tyska Müster har kastat sig över det av mänsklighetens stora problem: "hur kan sockor försvinna spårlöst"? Forskaren Boris Grunwald har följt tusentals sockor och iakttagit dem strax före försvinnandet. Om han legat på lurpass dold bakom tvättunnan, förtäljer dock inte historien. Men min hjärna, den kopplade genast upp bilden över hela händelseförloppet, från början till det bittra slutet! Det har i 98 % av fallen inträtt när någon fyller en tvättmaskin, konstaterar han. Sedan dyker sockan aldrig upp igen!

Men som om detta inte vore nog med information, att hantera för min lilla hjärna! Nu har Jansson ringt och dillat om sin bil. Det är något lurt där också! Skall jag vara skeptisk, eller skall jag nu förvänta mig att någon ny forskarrapport så småningom ramlar ner i huvudet på mig?

För något år sedan vägrade Janssons bil bara att starta, för att nästa dag glatt starta som om inget hade hänt. En fredag för några månader sedan hände samma sak, fortfarande samma bil, den vägrade i sten att start. Men de sista rapporterna talar dessvärre för att den nu satt detta i system! Finns det både ett "bilmonster" och ett "sockmonster"? Undrar jag nu därför. Tanken har onekligen slagit mig, med tanke på den vetenskapliga studien om "sockmonstret".

Jag kan för mitt inre frammana en av alla dessa telefonsamtal, när han lät som om han var fullständigt övertygad om, att vad som helst kan inträffa av underliga ting:

- Fredagen det var en allmän skitdag, beklagade Jansson sig i telefonluren. Annat var det i torsdags, då var jag som en gud! Allt bara föll på plats, vad jag än gjorde, så föll allt bara på plats. Spelade ingen roll vilka problem de ringde om, eller kom med, jag bara fixade allt! Det var inte små problem jag löste den dagen. Jag löste precis allt! Känslan av att vara fullkomlig, den verkligen satt där! Men dagen efter, i fredags, då sket sig precis allt och då menar jag verkligen allt! Det började redan på morgonen, jag försov mig och väl ute på gården, vägrade bilen att starta. Inte ett ljud, totaldöd! Ingen av försöken lyckades. Hela dagen fortsatte i samma anda, jag hade lika gärna kunnat ligga kvar i sängen och aldrig stigit upp! Men på lördagen, startade bilen igen, som om inget hade hänt och den fortsätter med det! Men hur kan det vara så här? Vad beror det på? undrade han uppgivet.

- Det kanske är något UFO som har dig under observation och som specialiserat sig på dig, dina sockor och din bil, försökte jag trevande och hörde ett stön från andra sidan telefonluren.

Jansson är uppenbarligen inte road av mina små egna teorier.....eller?

Denna dag ett liv?

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 2 oktober 2008, kl 11:28

Jag undrar om det nya lugnet på villakvarteret kan hänga ihop med hur årets gräsklippartävling inleddes? Först ut som årets första gräsklippare blev för första gången i villakvarterets historia en kvinna och dessutom ett fullständigt otippat kort! Henne hade jag ALDRIG i hela mitt liv satsat en spänn på!

Normalt sett sitter hon nämligen med häcken stadigt placerad på sin trädgårdsstol och rör sig inte ur fläcken, mer än när det är matdags. Varma dagar gör hon inte ens det, därför att då står mannen ute vid grillen och sköter hela ruljansen. Då böjer hon sig på sin höjd framåt för att greppa tag om ketchupflaskan. Hon sitter stadigt på trädgårdsstolen, från att de första varma vindarna kommer dragandes över kullarna, ända tills det är dags att vika ihop trädgårdsmöblerna för vintern.

Njae, nu kanske jag var liiite orättvis. Jag har faktiskt sett henne gå omkring i sin trädgård ett par gånger. Ett år klippte hon t.o.m. häcken! Tja, eller rättare sagt, försökte klippa häcken. Det var visst någon ny modell häcksax med vidhängande elsladd. Hon stod där i full mundering, med visiret uppfällt på hjälmen och fötterna nedklämda i ett par enorma, knallgula gummistövlar. De var för övrigt stadigt placerade i marken. Det rådde det ingen som helst tvekan om. Därför att fötterna var utställda, en åt öster, en åt väster. En IMPONERANDE syn måste jag tillstå. En "hårdkokt" syn dessutom, därför att hon hade den sedvanliga fimpen hängande i ena mungipan, där hon stod och pillade med häcksaxen, en stor rackare, som hon dessförinnan fullkomligt bollat runt med. Det har onekligen sina fördelar att vara i modell XXXXXL och inte se ut som en klen klädgalge.

När hon var redo för att gå till attack, slängde hon ner fimpen i backen och trampade till bestämt. Den fimpen måtte ha försvunnit ner i underjorden. Sedan fällde hon ner visiret. Greppade nytt tag om häcksaxen och knäppte igång den. WWWWRRRRROOOOOOOOOMMMMM! Hon gasade på ett par gånger, innan hon tryckte ner häcksaxen i häcken. Sedan lät det ungefär som en bil tvärnitar på asfalten IIIiiiiii... Innan tystnaden lägrade sig på kvarteret. DÅ var det, skall jag villigt erkänna, inte bara mina ögon som var uppspärrade. I min mun hade man nog säkert kunnat köra in en hel långtradare, vända och köra ut igen. Jag trodde nästan inte mina ögon, när jag betraktade vad som pågick på andra sidan vägen! Jag måste nog ha sett ut som den värsta flane där jag stod, som fastvuxen i marken och hade inte rört en fena under hela "föreställningen". Högt för mig själv mumlade jag:

- WOW!!! Vilket hastigt påkommet initiativ, så här efter 7 år och VILKET initiativ sen!

Men vilken syn! Vilken föreställning! DEN gick inte av för hackor. Dirty Harry släng dig i väggen, du har aldrig gått till attack med en häcksax med sladd! Dvs. den hade sladd. Men den finessen blev liksom lite abrupt bortfriserad. Man får väl vara glad och tacksam, att jordfelsbrytare är standard i våra hus. I annat fall hade det kunnat bli en riktig rysare.

Men det där med trädgårdsstolen, det kan man bara inte hoppa över att berätta om. Därför att hon är nog den enda som lyckats få till den där biten med barn, ifrån en trädgårdsstol. Hon lyfte helt enkelt bara på häcken, åkte in till BB och återvände tillbaka till trädgårdsstolen. Dra barnvagn, ut och leka med barn, det är INTE hennes grej, liksom. Nej, trädgårdsstol, det är vad som gäller och så den ständiga fimpen i mungipan förstås och mobiltelefonen. Jag kan för mitt inre riktigt se vad som kommer att stå på hennes gravsten:

"här sitter bastanta tanten på sin gröna trädgårdsstol och du skall fasen inte tro, att du passerar förbi här obemärkt, för då är du rökt!"

På sin gröna trädgårdsstol sitter hon från morgon till kväll och uppbådar då och då sin "ljuva" stämma, så fönsterrutorna skallrar och pelargoniorna, som normalt står där och strålar upp mot solen, drar ihop blommorna och försvinner bakvägen ner i krukorna och krukorna de försvinner ner under terrassen, när mistluren ljuder:

-EEEEEEEEEEEEESKIIIL!!!!!!!!

Jaha, tänker man och väntar ivrigt på resten av meningen. Men det kommer inget mer. Det är väl den nya varianten av barnuppfostran antar jag.

Jag har många gånger funderat på att ringa Stena Line och tipsa om, att hon går nog att använda som mistlur, ifall de skulle ha fått problem med den nere i hamnen. Det finns nog inte en enda båt i hela hamnkanalen, som skulle våga röra en fena efter ett enda trumpetande av denna dam! Gäster som kommer hit för första gången och slår sig ner i vår trädgård, intet ont anande, brukar vid detta obeskrivliga ljud av:

- EEEEEEEEEEEEESKIIIL!!!!!!!! se ut, ungefär som om de svalt hela Kattegatt och är på väg att få upp det igen, men försöker att hålla igen. De brukar ha en något stirrig blick, samtidigt som de med förundran i rösten väser fram:

- VA FASEN, var det? och så brukar de se ut ungefär som om de förväntar sig, att Jack the Ripper skall kliva rakt ut ur buskagen.

Ja, nog var årets gräsklippare allt ett otippat kort! "En harmlig miss" klassade Ville Vessla min förlust till och tillade triumferande, att hon inte alls var ett otippat kort. Undrens tid är inte alls förbi och jag satt bara inne med en massa fördomar, tyckte han.

Fördomar eller ej. Undra om detta inte måste vara rekordtidig start för årets gräsklippartävling? Visserligen vet jag att jag varje år är lika förvånad och tagen på sängen. De här tävlingsdeltagarna börjar alltid gräsklippartävlingen långt innan jag ens har funderat på, när gräsklippningsinfernot skall dra igång.

Men i år har jag noterat det i min almanacka. Det står där nu med svajig handstil:

"24 april 2008 kl. 19.15 drog bastanta tanten igång årets gräsklippartävling", alltså en outsider. Helt utanför tävlingsfältet! En annan granne kallar de här tävlingsdeltagarna för något annat, men det lämpar sig då rakt inte att skriva ut i text i en rumsren tidning. Hur som haver. Jag tror jag skall införa den vanan, att skriva in i almanackan, när gräsklippningen startar varje år. Ungefär som de där som ägnar sig åt att skriva när första svalan anlände.

Jag vet att jag tänkte, när jag kikade ut för att se vem det var som kört igång årets gräsklippartävling:

"stackars gräsklipparmaffian de hade väl just bänkat sig framför TV:n i lugn och ro. Intet ont anande, med ölburken i ena handen och fjärrkontrollen i den andra och fotboll på TV! Det måste ha föranlett en och annan dyrbar droppe, att skvimpa ur, eller en och annan klunk att fastna i vrångstrupen, när ljudet av årets första gräsklippare ljöd över villakvarteret!"

Vilket pådrag det måste ha blivit! Slagen av en kärring dessutom! Undra om de någonsin kommer över årets förlust?

Nä, den här sommaren har verkligen inte varit sig likt. Det har varit en händelsefattig sommar på det här villakvarteret. Inte ens bastanta tanten har suttit på sin gröna trädgårdsstol. Hela det ekipaget är dessutom utbytt till två nya, tomma stolar i flashigt silverfärgat, med vidhängande bord. De riktigt skriker ut ensamhet, som i de där homestylingreportagen och jag har knappt sett till henne under hela sommaren.

Hon kanske rent av tyckte, att den gräsklippningsentrén fick vi suga på resten av året? Det är bara ibland man hört hennes "ljuva" stämma ifrån något odefinierbart håll. Hela hon har förvandlats till en spökröst och det är nästan så jag går omkring här och funderar på om inte hela villakvarteret råkat ut för en större punktering. Luften gick liksom ur. De verkar helt tappat stinget, eftersom inte ens gräsklippningen är som den varit. Jag kan bara erinra mig två söndagsmornar då jag före sjusnåret blivit väckt av en gräsklippare i år. Dessutom har det förblivit en soloklippare och resten av gräsklipparmaffian har inte ens startat sina i snabb följd! Häpnadsväckande är bara förnamnet!

Gräsmattorna har dessutom varit ovanligt gröna i år. De brukar vara som ett brunbränt stäpplandskap redan i mitten på juni av allt gräsklippande. Men jag är nog inte den enda som undrar vad som hänt. "Farbror Blå" och Brandkåren som säkert hade laddat upp med allmänt peptalk och kickoff tidigt i våras och förberett sig på en lika svettig sommar som vanligt, undrar nog också vad som hänt.

Nej, den här sommaren har varit en alldeles lugn och normal villakvarterssommar, med lite grillning och fester och surr ur trädgårdarna vackra sommarkvällar och barnens röster. Inte ens:

"nu DÖDAR jag dig!" har ekat denna sommar!

Villakvarterets TT-avdelning har man inte ens sett röken av! Jag är benägen att hålla med farbror Melker i Saltkråkan, när han suckande sa:

"denna dag, ett liv", men får nog göra om den travestin till: "denna sommar, ett liv".

Författarfrukost

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 1 oktober 2008, kl 11:15

Åter i lilla ankdammen, var vi på författarfrukost på Elite Plaza i lördags. Där hade alla de "stora elefanterna" ramlat in och de presenterade sina böcker och tankar kring dess tillkomst. Alltså intogs scenen, förutom av den stora, lilla förlagsdamen Dorotea Bromberg av de författare jag presenterar i den turordning, som de inbördes hade. Anledningen till att det vid just den här författarfrukosten var så många författare, berodde enbart på att Bok- och Biblioteksmässan pågick på Svenska Mässan. I normalfallet går dessa författarfrukostar av stapeln med endast en författare och publik. Hur som haver, själva idén är ett trevligt sätt att starta morgonen på. Jag kan varmt rekommendera det för Gällivare kommuns kulturansvariga, som ett måhända nytt och annorlunda KUL-tur-grepp!


Alexandra Zazzi "Torsdagarna med Zazzi". Ni vet vinnaren i dokusåpan Robinson anno 1998. Hon driver till vardags en gemytlig och professionell restaurang "La Stazione", som faktiskt är det gamla stationshuset i Partille. Inte nog med det hon gläder oss Göteborgs-Postens läsare på torsdagar genom att ha en matspalt där, därav namnet och boken. HUR hon hamnade i Göteborg? Tja, hon blev helt enkelt kär i en skön tjomme från den gôteborska stadsdelen Kålltorp.

Henning Mankell "Kinesen". Mankell tror definitivt på Kina som det land, som kommer att ta över USA:s nuvarande roll. Men att införa kinesiska i nuläget, istället för engelska i de svenska skolorna, kändes för mig något överdrivet. Olika språk som tillval tror jag dock på. Men det där med Kina på världsmarknaden det är han väl inte ensam om att spekulera tro, kan jag tänka mig. - Jag loggade mig in och kollade in statens tvångsförvaltning i form av PPM-fonder. Man skall inte vara hjärtsvag skall jag säga! Men när jag väl hämtat mig ifrån chocken, kunde jag inte annat än skratta åt eländet. Ett gott skratt förlänger också som bekant både munnen och livet, kanske de här som fattade PPM beslutet värnar folkhälsan? Jag tror dessutom att det hela på sikt rätar ut sig och vinden kommer att skilja agnarna från vetet. Alltså när de här låtsaspengarna i den här låtsaspappersvärlden, med de här låtsasmänniskorna, som styr skutan är ute ur leken. Rollskiften finns det dessutom i historien, det var likadant när USA axlade manteln från Storbritannien. Jag handlar inte i panik och väljer att ha kvar mina Indien- och Kinafonder trots halveringen av kapitalet och jag byter inte heller bort den bank, som var i blåsvädret i ett tv-program i söndagskväll. Inte än i alla fall, skall jag väl för säkerhets skull tillägga!

När man som Henning Mankell är bosatt i Afrika, är det lätt att tappa helhetsperspektivet till vad som händer i Sverige, det framgick av hans åsikter. Handlingen i "Kinesen" är en historisk händelse på 1860-talet, där mina historiska kunskaper har uppenbara blottor, eftersom jag inte ens hört talas om den. Jag har bara läst "om den" i samband med att boken "Kinesen" utkom. Jag har sålunda inte läst boken. Dock "Italienska skor", som Bi övertalade mig att läsa, eftersom vi hamnat i en diskussion, där jag talat om att jag hade fått nog av Henning Mankells "samma story-böcker i lite olika vinklingar". Men Bi hade rätt och jag hade fel. "Italienska skor" var verkligen annorlunda.

Karin Thunberg "En dag ska jag berätta om mamma", dvs. familjehemligheter. Liknelsen "skådemur" framförde författaren: På utsidan (det som syns) är den fin, på insidan ful och däremellan vräker man in en massa dynga, som aldrig syns eller någon vet något om. Tja, så kan det väl också vara och man behöver sällan vända på så många stenar i en människas liv, innan man upptäcker, att det finns mycket under de där vända stenarna. Men sedan har hon liksom många andra gjort ett tankefel. Hon drar alla mammor över samma kam, som någon tid av sitt liv varit hemmafru dvs. varit hemma med sina barn. Det kunde säkert i många fall vara problematiskt, att helt plötsligt bli hemmafru. Men jag som arbetat med människor hela mitt vuxna liv, kan sannerligen inte döma ut "hemmafrun", mer än att det varit en kvinnofälla rent ekonomiskt. Stadsapparaten gjorde det inte jämlikt i förhållande till den insats de gjorde som hemmafruar. Det är inte heller någon hemlighet, att det fanns hemmafruar, som inte hamnade i "goda äktenskap", utan blev prisgivna åt sina mäns godtycke och senare även arbetsmarknadens, när barnen väl var stora och kvinnorna inte längre behövdes hemma.

Men det är som livet i stort. Det finns bra hemmafruar och det finns dåliga hemmafruar. Liksom det finns bra mammor och dåliga mammor, oavsett om de arbetar eller ej. Detsamma gäller män dvs. pappor! Vi är dåliga på att dra lärdom ur historien, lyfta fram det goda och väldigt snara att förkasta allt ur historiens vingslag! Ett bra koncept som haft sina fördelar, borde alltid analyseras och sättas i det sammanhang det hör hemma. Hur många arbetande föräldrar har inte ständigt andan i halsen och känner att de inte räcker till? Är det bra? Är det ett mått på frihet? Är det ens ur barnets perspektiv rimligt?

Pierre Schori "Draksåddens år", handlar om 11 september. Dock inte vårt eget 11:e september, utan händelserna i USA. Det gäller uppenbart att ständigt rikta blickarna på något annat än den egna bakgårdens brister. Just hans navelskådande utan helhetsperspektivet i sikte och att han dessutom kom att förringade avrättningen på vår egen justitieminister Anna Lind, som skedde med SÄPO:s goda minne, gjorde mig mycket illa berörd! Så NEJ, jag står över att vidlyftigare kommentera Pierre Schori. Dvs. det han lät undslippa och innehållet i hans bok, gjorde att han förblev det han hittills varit i mina ögon: en "wannabee". Den här spalten är dessutom begränsad för att ingå i några djupare förklaringar. Det är dessutom inte mödan värd.

Helena Tursten "Det lömska nätet". Är en i den långa raden deckare som finns utgivna. Men själva grunden s.k. "nätgrooming", som storyn också bygger på, den problematiken borde alla vuxna/föräldrar ägna sig åt. För att inte tala om lagstiftarna i det här landet, som ännu INTE kriminaliserat sexuella kontakter med barn! Det har man gjort i andra länder för länge sedan. Det finns alltför många godtrogna föräldrar, som inte har ett enda hum om vad deras barn pysslar med, på alla dessa populära ungdomssidor, som bara blir fler och fler och VAD barnen/ungdomarna blir utsatta för! Visst går det bra att klicka bort "fula, äckliga gubbar på nätet". Men jag vet också att dessa förövare, har tålamod och de är MYCKET förslagna. De kan också vänta i flera år om så behövs. "De som väntar på något gott, väntar som bekant aldrig för länge" och deras tentakler är många och långa. De ÄR proffs på det här och föga anar de här pojkarna och flickorna, att föremålet för deras drömmar inte alls är en Kalle eller Liza 13 år, utan en förslagen förövare!


Det här suspekta världsomfattande nätet finns i precis VARJE land, de samarbetar dessutom med varandra! "Alexandermannen" från "ungdomsnätet" fälles för 50 våldtäkter, mörkertalet torde vara i skrämmande omfattning! För hur mycket skam finns det inte i att ha råkat ut för en förövare? HUR många talar om vad de råkat ut för, lurats av? Det kan ta åratal innan en sådan sak kommer fram i en människas liv, om det ens någonsin gör det!!! Jag skulle önska att det i varje kommun/skola fanns en föräldrautbildning, som någon form av vaccination mot dylika händelser. Vi lever i en helt ny tidsanda, där våra barn och ungdomar lämnat HELA föräldragenerationens tekniska kunnande, ljusår bakom sig! Vi vill till varje pris förhindra att våra barn vistas ute i dåliga miljöer, men nickar intet ont anande glatt åt, att de sitter hemma med näsan hängande i PC:n. Vuxna och föräldrar är helt omedveten om vilka faror som finns där! Sånt händer bara "andras barn", inte "mitt barn"! Men det är inte så livet fungerar, de här nätförövarna de finns! De är inte någon fiction!

Täppas Fogelberg "Trött, Fet & 50", blev en chockupplevelse för mig att läsa. Denne tillsynes goa, underfundige man, som inspirerat mitt yngsta barn, att ha en vattenfylld glasskål på köksbordet med en egen "Anki Anka" i, när hon var liten, var långt ifrån denne mysprick jag lurats till att tro att han var, genom TV-programmets förmedling av barnprogram. Själv är han ett offer, prisgiven åt en dålig förebild. En förebild, som han själv anammat, utan att fundera närmare över saken förrän han nått "vägs ände". Han vet idag allt som är värt att veta om hur man genom olika droger får den där inre smärtan att kännas ok. T.o.m. den enklaste av alla genvägar, att nå dit: genom en Stensolid och lite öl har han väl utprovat. Dvs. det där som är ett enda kaos i magtrakten och som han inte begripit ett enda dyft om, dvs. ända till den dagen han slutade upp att bedra sig själv. Man kan som bekant enbart bedra sig själv. Sedan spelar det ingen roll vad det än må handla om: Man kan bara bedra sig själv!

Helena Henschen, "Hon älskade". Nu en roman om hennes fascinerande farmor och kärlekens vägar, som även machomän kan läsa med behållning och är en skildring ur krigets Tyskland. Helena Henschen hade lovat sig själv att ALDRIG mer skriva om någon släkting, efter hennes första bok "I skuggan av ett brott", som handlade om de i medierna kallade "de von Sydowska morden". Men man skall som bekant aldrig uttala de där magiska ordet "ALDRIG"! Fö. en intressant kvinna, som bl.a. är en av grundarna till designföretaget Mah-Jong, har jag att tillägga.

Jan Guillou, "Men inte om det gäller din dotter". Han är mannen som genom sina västar, gett "den manliga handväskan ett ansikte". En man som man antigen älskar eller avskyr. Dylika färgstarka människor måste man helt enkelt ta ställning till, de kan inte passera obemärkt förbi. Jag har precis avslutat den boken, i form av CD-bok, ett underbart sätt att tillförskansa sig litteratur! För den som inte är uppdaterad på JG, lät han meddela att han i denna bok, haft för avsikt att knyta ihop alla sina romanfigurer och ge dem respass ut i evigheten. Tja, Arn gick det inte att baka in, påstod han, pga. tidsperspektivet. Men jag kan nog tycka att han lyckades även med det, eftersom muslimerna och det saudiska kungahuset hade en framträdande roll i den nya romanen. JG har aldrig duckat för att städa upp i det egna landets bakgård, även om detta städande blev tröttsamt i form av ideliga upprepningarna i boken: FRA-problematiken har man tidigare i svensk historia genat sig igenom, genom att köpa de tjänsterna från utlandet. Det har INTE varit förbjudet! Det har alltså inte skett någon förändring i underrättelsetjänstens arbetsmetoder. Han var fascinerad över att Tomas Bodströms arbetsmetoder lyckats få fri lejd av svenska folket, men då stackars Fredrik Reinfeldt gjorde samma handling, men valde att ha helt öppna spelkort, rasade hela taket in och det blev ett ramaskri bland svenska folket och journalistkåren! De förtroendevalda, dvs. riksdagsmännen fegade ur vid omröstningen och låg hemma och pillade i navelluddet istället för att rösta om lagen!

Jag kan inte mer än hålla med JG:s åsikter, eftersom det varit/är mina egna åsikter. "Damernas ögonfröjd" Bodström slutar dessutom aldrig att förvåna mig. Inte blev jag heller så förvånad vid hemkomsten till Sverige, att få läsa/höra att försvaret lagt ut pengar på en enkätundersökning bland de anställda, som kostat 100 miljoner kronor! Projektledaren, brigadgeneralens mångordiga förklaring om: "att det hela kommit sig av att de anställda fått säga vad de tyckte om sina chefer"! - " För 100 miljoner kronor"??? blev min spontanreaktion. Det fick mig närmast att tänka på min mammas förmanande ord: "Börja inte förklara något som redan gått åt skogen, det kommer inte att bli till det bättre". -

Men Jan Guillous skrivande i övrigt då? Än så länge gillar jag hans skarpa intellekt. Hans stil med att inte ducka för något, även om han personligen får plikta i slutändan, är helt i fas med min egen. Jag är måttligt road av förljugenhet och maktmissbruk! - MEN: "Överinlärningsprincipen där förmedlaren är ett manipulerande geni och mottagaren en förmodad idiot", som Bi helt nyligen träffsäkert uttryckte det hela, när vi diskuterade JG:s sista boks innehåll, DEN hoppas jag inte Jan Guillou fortsätter att slå an. Hela hans Arn-serie vittnar om hans yrkeskunskaper och är ett helt mästerligt hantverk, anser jag. Bi och jag kom fram till slutsatsen, efter att ha vridit och vänt problematiken ut och in, att det kanske i slutändan "kostar på" att vara så insatt i fina vinsorter och spankulerat runt på fina heltäckningsmattor. Eller är det så att jag bara hakat upp mig på dessa otaliga upprepningar mm. i Guillous sista bok?

Jan Guillous egna ord får avsluta det hela: "Vinälskande amatörer kan bekymmerslöst botanisera bland de sydafrikanska vinerna. Allt är bra från Sydafrika, såväl rött som vitt. Sydafrikanska viner som kostar en hundralapp eller mindre på Systemet är lika bra som motsvarande franska viner för femhundra kronor."

Catarina Kjellberg "Dödens ö", är ett gammalt kriminalfall, som dammats av och fått ny skepnad i någon form av personanalyser, enligt mitt tycke.

Sist ut slutligen:

Mark Levengood "Hjärtat får inga rynkor". Hela hans sjungande finlandssvenska med oförargligt inslag av "pojke", kan få vilket stenhjärta som helst att mjukna. Men de som hört Mark sommarprata, varit på tidigare författarfrukost med honom, eller läst hans tidigare böcker, hört honom på TV etc. har inga större nyheter bland skämten att förvänta sig. Men det förlåter man honom så gärna! Han är och förblir en sann kuckelurare, som det alltid är lika trevlig att konfronteras med. Han bjöd åter på en annan vinkling om det där om att "förklara sig, när det redan gått åt fanders". Ett lite mer mustigt uttryck än min mammas. I Marks familj heter det istället: "Om du har ett paraply. Uppstucket i rumpan. Så fäll int´ ut de´"!