Trotjänarrinnehemmet i Göteborg - det får mig att fundera över dagens domar och s.k. kriminalvård.

Jag försöker att snirkla mig runt i mitt manusskrivande som tagit avspark från  fenomenet stiftelser. Det är en betydligt trevligare/otrevligare historia än faktabaserat, som jag valt att enbart ta med så där i hastigheten. Men som egentligen är intressant  värre att fördjupa sig i.

För drygt hundra år sedan var nästan 100 000 kvinnor anställda i hushållsarbete hos familjer i städerna. Det var ofta den enda försörjningsmöjligheten för de kvinnor som inte tillhörde de välbärgade klasserna. Dessa lågavlönade tjänarinnor var en förutsättning för den borgerliga livsstilen med bonade golv, nyputsat silver, brutna servetter, krusade örngottsband, konstfärdiga smöruppläggningar, visiter och kalas. När hög ålder eller sjukdom gjorde att de inte kunde arbeta längre, stod de på bar backe utan vare sig familj eller hem.

De sociala skyddsnät som finns idag fanns inte då och den första folkpensionen var ett mycket litet belopp och infördes först år 1913 men sanning att säga så har vi väl till år 2018 inte hunnit så vidare väst längre än att vi alltjämt har en strykklass i Sverige som t.o.m hamnat under EU-fattigdomsgräns.

Tjänarinnorna var hänvisade till välgörenhet och det var ett privat initiativ som grundade Stiftelsen för Gamla Tjänarinnor. Kikar man i stiftelseböckerna så hittar man ett par stycken faktiskt och skötseln är på det hela taget tämligen gott, men så är det som alltid är genom alla historier. Det saknas inte avskräde bland stiftelsefolket som gått långt utanför ramarna vad testatorn hade föreskrivit skulle gälla. Dvs. småpåvar ger sig själv frikostiga fördelar och bryr sig inte om vilka som skulle vidkännas förmåner från bildad stiftelse, eller för den delen arvodesdelen för stiftelseuppdraget.

Dock är det inte alla gånger lätta att hitta uppgifter om hur vissa företeelser hittat vägen genom historien. Trotjänarinnehemmet i Göteborg var en sådan stiftelse, som bildades i slutet på 1800-talet av Göteborgs rika. Har man nu gjort dumheten att börja gräva så kan man som jag med lätthet gräva ner sig i en djup skyttegrav, som är svår att ta sig upp ur! Det är mao ett elände att ha blivit född vetgirig och dessutom veta att livet inte är oändligt, även om man som jag hyser en förhoppning om att kunna bli 111 år med knoppen i behåll.
https://data.kb.se/datasets/2015/02/sou/1943/1943_31%28librisid_13518054%29.pdf

Varför då denna klagan? Tja, när man halkat in på det ena i sitt manus och dragit in andra komponenter så hamnar man osökt in på brott och straff.

Skillnaden idag är många ljusår ifrån både lag och vad som egentligen står i Brottsbalken (Brb). Idag får man oftast inte mer än max 14 år i fängelse även om det är fråga om rena avrättningar. Dessutom har genierna infört straffrabatter och tidigare frigivning! - Det hade hänt mycket på den fronten bara under de åren jag satt på skolbänken igen och inledde en ny karriär för att åter snöa in i mitt gamla klientel: brottets bana. Ja, inte jag själv, men å yrkets vägnar eftersom jag än en gång kom att återvända till de kriminellas skara genom att arbeta vid en av våra anstalter som pedagogisk ansvarig för verksamheten på ett "kvinnofängelse".

Rent historiskt var det därför inte svårt att snöa in på Spinnhuset vid Svingeln här i Göteborg, där de intagna var dömda för olika brott och förseelser. En del hade begått grövre brott såsom barnamord och så fanns det naturligtvis en fallande skala såsom stöld, olovlig brännvinstillverkning, slagsmål, sedelförfalskning och det ögonbrynshöjande brott mot tjänstehjonsstadgan, eller legostadgan som den officiellt kallades. I den anges vilka regler som gällde i arbetslivet för pigor, drängar och andra som var anställda inom ett hushåll. 
När man ramlar in på straffet för att någon burit hand på sin husbonde behöver man knappast vara mer begåvad än att man förstår vad det har handlat om. Det var nog inte lätt att vara piga på den tiden när kvinnorna skulle underkuva sig männen, ett synsätt som dessvärre dröjt sig kvar i alltför stort antal. Inte ens i Meeto-rörelsens spår är intet att förvånas över, eftersom ny statistik säger att det minskat dramatiskt bland männen som kallar sig för feminister. Det funkar tydligen inte att känna till/ha vetskap om eller kanske rent av själv schackra med moralen.

Men vissa satt på spinnhuset dömda för brott som idag ter sig ganska harmlösa att lås in folk för: fylleri, sturskhet, olovligt kortspel, ”spådom i caffe” eller ”oljud på gatan”.

Brott som endast kvinnor dömdes för var liderlighet och skörlevnad. De allra flesta hade dock dömts för lösdriveri och tiggeri. Personer som sågs som lösdrivare greps och fick redogöra för sina levnadsomständigheter inför kronofogden eller stadsfiskalen. Vid första förhöret fick de endast en varning men redan andra gången kunde de dömas till tvångsarbete.


Frigivning gavs efter landshövdings eller magistratens befallning. En del av fångarna kunde friges ifall de fick en anställning, speciellt om de endast dömts för lösdriveri. Dessutom hade ett kvinnligt spinnhushjon möjlighet att bli frisläppt om någon fri person var villig att gifta sig med henne. Strafftiderna för lösdriveri och tiggeri var annars ett halvt till ett år. Stöld gav några månaders straff den första och andra gången brottet begicks, men straffet ökades med flera år och ända upp till livstid för tredje och fjärde gången.

Under vissa perioder fanns inte tillräckligt med hjon att sätta i arbete på spinnhuset, och därför utfäste entreprenörerna en pengabelöning till polisen för ”de lättingar och lösa personer som stadens betjente kunna påträffa.” Även personer med epilepsi riskerade att bli intagna. Helst greps sådana som bara fick enstaka epileptiska anfall per år och för övrigt utgjorde en fullgod arbetskraft.

Någon hänsyn till ålder eller arbetsförmåga togs inte. Både sjukliga åldringar och barn kunde dömas till straffarbete, oftast var tiggeri deras enda brott. Det förekom att även mycket små barn vistades på spinnhuset då deras mor skickats dit. Men det finns också exempel på att kvinnor frigivits då det upptäckts att de var gravida eller som det står i fångrullorna var ”med barn rådd”. Så ett visst mått av medmänsklighet tycktes ändå ha funnits.

I somras läste jag boken om Ester Blenda Nordströms liv. När hon skrev sin reportagebok hade det varit det dominerande yrket bland kvinnor i århundraden.

För de allra flesta fanns inget annat alternativ efter konfirmationen. De lämnade hemmet och tog arbete hos någon lantbrukarfamilj i grannskapet där de stannade åtminstone ett år, till friveckan under hösten, då de ofta flyttade vidare till ett nytt hushåll. Arbetstiden var 4 på morgonen till nio på kvällen med tre kortare avbrott för mat.

De förblev pigor tills de gifte sig och förhoppningsvis fick möjlighet att sätta eget bo. Kring sekelskiftet 1900 tjänade en piga 100–150 kronor per år, förutom mat och husrum. Ett kilo saltat fläsk kostade vid denna tid en krona och ett kilo sill 30 öre. Det var ungefär hälften, eller kanske två tredjedelar av vad drängarna fick. - Sålunda intet nytt under solen...

Vid sekelskiftet 1900 fanns ungefär 140 000 pigor i Sverige. Därefter minskade antalet i snabb takt. Industrialiseringen gjorde att kvinnor blev alltmer efterfrågade i fabrikerna, där ägarna sökte billig arbetskraft. Lantbrukets mekanisering krävde mindre folk på heltid samtidigt som stadslivet lockade med större frihet för de unga. Men att vara piga i stan, eller jungfru som det kallades, innebar ofta högre lön och mera ledighet, medan de "oäkta barnens" antal minskade dessvärre inte i de hushållen.  

I domstolarnas värld finns det än idag en märklig kvinnosyn och det kan man bara konstatera vid våldtäktsmål. Det är nog enda gången inom svensk rättshistoria som fokus sätts på målsäganden istället för att skärskåda förövaren.

Tja, så hade vi också det berömda kapitlet att vara jurist då kan man t.o.m. ha överseende med en kollega som begår enorma kränkningar mot en kvinnlig arbetskamrat. När det kniper så kan man t.o.m. råka ut för en fullständig blackout fastän man varit i handgemäng med den som antastat grovt, alt. så vill man inte komma ihåg hur de rätta förhållandena var. Arbeta inom domstol har mao en förhöjd risk att drabbas av plötslig senildemens.

Men allt som man förlorar på gungorna får man ta igen på karusellerna.