Erkänna. Du undrar nu vad som var på G...
Inget mer intressant än att han skulle hämta in Göteborgs-Posten från brevlådan. Minusgrader och kalla vindar från havet, då fryser det mesta till. Nästintill omöjligt att få upp dragdörrarna och bagageluckan på bilen, man får köra en stund för att de skall gå att öppna. Så det är tur att framdörrarna har vanliga dörrar, de kan var nog så knepiga att forcera dylika dagar.
Samma problem med is i låset är det med brevlådan. Märkligt nog tog han med sig kompostpåsen vilket förvånade mig oerhört, trots att jag satt där vid matbordet och var mer än lobotomerad med håret som en obäddad soffa. Kanske var det i avsaknad av kyrkbesök med bedjan om syndarnas förlåtelse, som fick honom att göra detta fullständigt otippade drag med kompostpåsen. Det är annars inget han direkt har på första priolistan trots att han kan passera komposttunnan hur många gånger som helst en och samma dag.
Jag lyckades med bragden att sno första delen av GP, när han i ett obevakat ögonblick satte på sitt kaffe. Nej, vi dricker inte samma kaffe. Han dricker sedan massor av år tillbaka enbart Zoegas, Mollbergs blandning och jag har lärt småbarnen hur det kaffet smakar. Det har de och jag vansinnigt roligt åt! Små hjärnor små glädjeämnen.
När jag frågar hur farfars kaffe smakar, sätter de två fingrar i närheten av den öppna munnen och säger äääähhh, ungefär som om de skall stoppa fingrarna i halsen och kräkas. DET tycker vi är himla roligt.
- Se nu vad du har lärt barnen, säger Herr H.
- Men det är ju sant. Ditt kaffe smakar ju så. Fullständigt odrickbart.
Dagens namnsdag står varje dag i Göteborgs-Posten och jag såg när jag snabbläddrade igenom tidningen, att det var Yngve som har namnsdag idag. Vem heter då Yngve tänker du kanske, som gör att det särskilt måste uppmärksammas.
Jo, det är namnet på en av mina romanfigurer som heter Yngve, men han har ett betydligt längre namn än så, ett namn som trillar runt i mina skrattmolekyler. Men vad det är vill jag inte avslöja, eftersom jag ärligen snott det av en spirituell och rolig ordbajsare, som brukar använda hela det långa namnet som sitt alias.
Den andre Yngve stod faktiskt i vårt vardagsrum under många år, han blev bara alltmer krokig och tillslut såg det ut som han led av permanent ryggskott. Men om det var av sviterna efter tidigare vanvård och ålderdom han slutade sina dar, eller om han inte klarade av ännu en omställningen till ännu en tillvaro i vanvård, som den städslade blomvattnaren som vi lejt in vid en semesterresa hade att erbjuda honom, det har jag inte den blekaste aning om.
Yngve ville i vart fall inte längre hänga med. Vem vet han kanske inte gillade att ständigt vara föremål för våldsamma gapskratt, när någon ny person anlände huset och undrade över den udda växten, som skilde sig markant ifrån resten av den frodiga djungeln i sina krukor på golvet.
Yngve var en av de mer sällsamma växterna jag någonsin sett. Han var faktiskt det fulaste jag någonsin har sett i växtform, men med tiden uppstod tycke mellan mig och Yngve. Egentligen hade Yngve nog en gång i tiden varit en yvigt grön yuccapalm, dock var nog det innan han började vanvårdas på detta kontor där han av längden att döma hade stått väldigt många år.
Jag glömmer aldrig när Herr H kom invirvlandes med Yngve, glad som en lärka ungefär som om han skulle förevisa något av världens sju underverk. Jag stirrade på yuccapalmen, eller rättare sagt det som en gång nog hade varit en yuccapalm, men nu var en lång och krokig pinne med något fluff där upptill, som Herr H ställde ner på vardagsrumsgolvet med en smäll. Överlycklig över att han hade lyckats rädda Yngve från närmsta soptunna dit han skulle ha förpassats.
Hur yuccapalmen hade fått ett sådant namn som Yngve undrade jag. Det visade sig att det var efter en av cheferna som han var döpt efter: lång och torr.
Men så hände det sig sommaren 1995 som var ovanligt lång, torr och varm, att chefen Yngve blev passionerat förälskad i en trevlig kvinna i kontorskomplexet, som enligt nyssnämnde sagesman bara räckte chefen Yngve upp till de nedre regionerna. Visserligen förstår jag att chefen Yngve var lång, men att damen ifråga bara skulle ha räckt honom upp till de nedre regionerna tror jag inte ett smack på.
Men genast döpte kontorspersonalen om yuccapalmen till: lång torr och het, än en gång efter sin namne chefen Yngve.
Vid närmare eftertanke känner jag också en Yngve, som verkligen hette så. Han var också ovanligt lång och jobbade på brandstationen i Gällivare. Men den Yngve var verkligen inte torr, han och hans fru Anita, som inte heller var speciellt lång, har jag mycket glada minnen ifrån. Många glada skratt fanns i umgänget med dem. Minnen som gör mig alldeles glad att tänka tillbaka på.
 |
| Snorres Yngve - konungasagan |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar