En får va gla att en ä sum en ä när en inte ble sum en sulle!

Tror du att jag fått problem med stavningen?

Nix, men jag har varit i Vara hela veckan och där pratar man så där mysko...Men jag har inte varit där med Herr H för att lära mig prata så, utan jag har varit där med honom därför att nu är det teckenspråk som alltmer kommer att prägla vårt liv. Det är inte mycket till hörsel som nu återstår för hans del, trots hörapparater som numera övergått till att vara formgjutna och pluggat igen allt av hans öron, så till den milda grad att han känner sig instängd i en burk. Fanns det inte sms på hans mobil skulle han inte vara kontaktbar om jag inte är hemma.

Jag däremot får stå ut med alla pipande, gnisslande och skrapande apparater som hela tillvaron består av nu för tiden. Har han glömt att slå av hörapparaterna när han pluggat ur dem så låter det som om man ristar med något vasst mot plåt. Det ljudet skär genom märg och ben, så det är bara att bära bort dem till andra ändan av huset och hoppas att ljudet inte tränger igenom där man befinner sig, i sovrummet t.ex.

Jag trodde aldrig att jag skulle komma till den punkt i tillvaron där jag inte ens längre lyssnar på musik, vill bara att det skall vara tyst och stilla när jag är ensam hemma.

Det är genom Sahlgrenskas försorg vi har varit där på "korvstoppning" under flagg TSS, dvs. tecken som stöd. Jiises säger jag bara det är som att erövra ett helt nytt språk, om du nu kan sätta dig in i hur det är. Bara alla småord och språkläran sätter hjärnan på svåra prov, för att inte tala om händerna hur de skall vara vinklade. Bara att hålla isär alla begrepp vad händerna heter och hur de är vinklade, det är en hel vetenskap i sig.

Alfabetet har jag lyckats få in i mitt arma huvud, det är bara Z som verkar vara ute och valsa ute i periferin. B som är ett vridet Q också svårt att få in i huvudet. T.o.m. fulfingret får man använda, som betyder R, det kändes lite udda så där till en början. Men nu är jag så avtrubbad att jag inte ens reagerar över det längre.

Det 3 åriga barnbarnet börjar bli en fena på det här, hon vet vad alla i familjen börjar på för bokstav. Det kan hon visa med sina fingrar.
Efter en vecka, eller rättare sagt måndag-fredag, har det lyckats fastna en hel del i teflonminnet, så till den milda grad att när jag vaknat se två sista mornarna har jag legat kvar i sängen och tänkt språk/ord med handrörelser. Men jag kände igår när jag körde hemåt igen, att det var som ett enda sus uppe i huvudet och det var ju tur att det inte var samma lååååååånga resväg som det blev på måndagmorgonen, när NCC:s juveler var ute och plogade hela vägen till Alingsås och effektivt hade barrikaderat båda väghalvorna!

Ha en tid att passa och ligga och köra allt mellan 30-60 i en ändlös bilkö i snömodden, det var kanske inte riktigt det som jag kände att jag ville ägna mig åt. Det var bara att kasta sig in i kurslokalen direkt, utan att ens ha hunnit checka in, än mindre ta på sig något bekvämt på fötterna. Allt det där fick sparas till lunchavbrottet.

På tisdagen fick vi prova på att vara ute på kaféet, Nordpolen, för att konversera med händerna. Den ljudnivån var inte något för de som inte längre har så mycket kvar till hörsel. Sanning att säga är det inte så mycket bevänt med oss medföljande/hörande heller, den ljudnivån var verkligen inget att leka med. Mycket folk och helt uppenbart ett av Varas  "vattenhål", de måste ha en dagskassa av modell större. Hela tiden en strid ström både in till kaféborden men även den ständigt ringlade kön vid bröddisken, där man fick beställa.

Trevligt med servering vid bordet och att man själv inte skulle skramla runt med någon bricka.

I onsdagskväll släpade de andra med sig Herr H ut och åt, men jag låg kvar i sängen och lekte Motala med korsordstidning och en bok. Det har blivit mycket korsord, faktiskt löst en hel tidning bara för att få hjärnan att slappna av från det ihjälstressade tillståndet. Dessutom passade jag på att åka över till Willys när de hade gått iväg. Jag införskaffade en blomma som en liten födelsedagspresent till en gammal arbetskamrat till mig, som också går på denna teckenspråkskurs. Tyckte det kändes lite trist att hon skulle behöva fylla år mitt i allt och långt ifrån sin egen familj.

På torsdagskväll hade vi lite trivselkväll med ostbricka och många glada skratt. För att inte säga helt urspårat. Gunnar lärde oss en hemsnickrad variant av "stick och brinn", som Elisabeth tyckte skulle bli mycket användbar. Tror nog att det inte bara är Elisabeth som kommer att begagna sig av Gunnars hemsnickrade...

Förstår du bara hur jobbigt det är att vifta med händerna för att säga något så enkelt som t.ex.: "du måste gå ut med soporna", antingen det eller så får man göra det själv liksom allt annat som man inte orkar försöka ge sig tillkänna med längre.

Det värsta är ju att så många tecken kan betyda så väldigt mycket och är en snårskog precis som svenskan är: http://teckensprakslexikon.su.se/manualTesta att söka så förstår du nog vad jag menar om du inte har lyckan att kunna teckenspråk redan.

Nu är det åter en gång i månaden som gäller till det är dags för nästa intensivvecka. Vi har just börjat termin 2 av 5.... phew!