I dessa tider är det nog enbart "Världens gång" i Göteborgs-Posten, som får mig att inte vilja släppa taget om livet utanför min egen sfär.

Allt annat är bara för bedrövlig läsning. Då blir t.o.m. dödsannonserna livfullare och kortvarianter av epos.

Igår läste jag med stor behållning Kristian Wedels berättelse om Ivar Arosenius - under rubriken "Välkommen hem till Ivar och Lillan".

Alla som läst eller fått sig läst "Kattresan", den vådliga sagan om Lillan och katt, vet väl kanske också måhända att "Lillan" i själva verket var Ivar Arosenius egen dotter "Lillan", som sagan skrevs till.


Själv insåg jag som liten hur det skulle gå med de stackars frossande katt och Lilla, som svällde upp i kolossalformat. Den alltför frikostige kungen var nog inte en helt bra bekantskap för katt och Lilla hur vänlig han än tycktes vara. Själv hade jag ett klart minne av både en hel läsk och moccabakelse, den kombinationen klarade inte min lilla mage.

Det där med att bli sydd i magen av skräddares nål och tråd kändes rätt otäckt, eftersom jag själv precis hade fått min egen mage ihopsydd efter en vådlig blindtarmsinflammation som så när kostat mig livet. Det slet och drog i stygnen, så jag förstod att det där med magen var en känslig historia. Själv hade jag bara mycket fragmentariska bilder av tillvaron och redan vid ankomsten till Gällivare lasarett hade tangerat gradantalet när man alltjämt är i livet.

Jag hade fram till igår inte en susning om Ivar Arosenius hade en livvakt vid namn Ernst Spolén. I all tragik som det egentligen är framgick en mer än mustig och burlesk historia av sant läsvärde.
 
Läs och begrunda du också och inse att världen inte enbart fylls av giriga människor i maktpositioner, eller de som vägrar ta kvinnor i hand och hyllar våldets förespråkare och då talar jag inte om Ivar Arosenius dåliga ölsinne, som ter sig som en väldig lightprodukt i jämförelse med övrigt epitet ur vår nutidshistoria.


http://blogg.gp.se/wedel/2016/04/20/valkommen-hem-till-ivar-och-lillan/ 

Det finns onekligen många vackra och humoristiska bilder, som denne Ivar Arosenius har lämnat efter sig. Man kan undra vad han mer hade gjort om han inte alltför tidigt dukade under p.g.a. sin blödarsjuka.

Själv måste jag säga att varje gång jag besökt Göteborgs konstmuseum och närmat mig tavlan med fyllefesten, så ler jag inombords och inser att en bild många gånger säger mer än 1000 ord.

http://tidningenkulturen.se/index.php/konst/essaeer-om-konst/14612-vaellusten-sagorna-och-doeden--om-ivar-arosenius

Bilden av mannen (kunde lika gärna ha varit en kvinna) som står där i mitten och det går en myriad av vägar som löper än hit än dit känner jag har landat inom mig, som en bild av livet självt.
Läs även mer under följande länk: http://aroseniusarkivet.org/projekt/