http://www.st.nu/opinion/vi-ar-kvinnorna-som-gar-sonder
Jag behövde inte någon längre stund för att ha sugit klart. Suck säger jag bara. Men jag har i ärlighetens namn att också nämna, att jag suckat många gånger förr åt journalisten Lina Norberg Juusu, som då bara hette Juusu och vi hade en gemensam nämnare i NSD (Norrländska socialdemokraten) då det begav sig.
En journalist som bloggar i en dagstidning. Men hur skruvat är inte bara det, att kasta bort yrkeskunskaper till eviga rapporter om hur hennes mamma får komma hem och vika tvätt åt henne, hur hon måste städa bort julen långt innan tjugondaknut och bla bla bla och ändå är det jämmer och elände och änkors klagan.
Det här skriver jag inte för att på något sätt verka präktig, men någonstans tycker jag att galenskaperna ändå får lov att ha en ände. OM journalisterna hade ägnat tid åt det som händer i landet hade de varit förutseende att se lite längre än det egna navelluddet sträcker sig. Då hade vi kanske rent av sluppit att som gemene man bli kallad för rasist, spaltmeter upp och spaltmeter ner, när det faktiskt i själva verket handlar om REALISM istället för det numera kräkframkallande ordet RASISM.
När jag läste rubriken i NSD "hennes stress delades friskt" var det nog tur att jag satt ner och läste och inte har ett ståbord till min högst privata stationära dator. Hade jag haft det hade jag nog riskerat att trilla omkull - Gissa varför!
http://www.nsd.se/nyheter/hennes-stress-delades-friskt-9637443.aspx
Men det säger nog en hel del om vad Lina Norberg Juusu själv lagt i sina värderingar om hur kvinnorollen rent historiskt har sett ut innan hon själv blev förälder. Borde man inte som 35 åring och som journalist ha lite mer insikter om kvinnorollens historik, eller är jag nu igen ute och fordrar för mycket av en vuxen människa, som även satt barn till världen.
Nog är det fråga om ett paradigmskifte bland de som förvärvat titeln förälder, därför att jag förstår verkligen inte vari Lina Norberg Juusus problem egentligen ligger. Det är som att sitta och läsa ett litet barns självömkan, som inte lärt sig att prioritera vad som är väsentligt i livet, eller inte ens att kunna stå på egna ben.
Glädjande nog verkar jag inte vara den enda som förvandlats till en skräcktant, det verkar som om jag är i gott sällskap eftersom jag nyss råkade av andra anledningar surfa in på Expressen, vars sidor jag inte besöker speciellt ofta och fann ett svar till Kitty Jutbring från Britta Svensson: http://www.expressen.se/kronikorer/britta-svensson/det-ar-nagot-sjalvdestruktivt-i-den-svenska-kvinnorollen/
Stäng av de där mobilerna som ständigt finns i handflatan varthän ni än befinner er, så skall ni nog se att tid finns både till era barn och att sköta det egna livet. Det hela handlar om prioriteringar och att ha sunda rutiner, när man är småbarnsförälder och inget annat! Nutidsföräldrar som klagar över sin föräldraroll verkar inte ha en susning om vad tidigare generationer har varit förmögna till.
Min generation föräldrar har varit en hel generation, som fått träna hemma framför TV:n eller med ett band och instruktionsbok tillsammans med våra barn. Vi hade varken tid eller ork att ränna runt på gym, ha egen PT, anmäla oss till några välkända lopp. Vi hade fullt upp med att få debet och kredit att gå ihop. Där kan man snacka om avancerade livspussel, att få det att gå ihop. För att inte tala om de kvinnor/mödrar som kom före oss.
Så här med handen i backspegeln kan jag själv ibland slås av tanken: HUR i hela fridens dar hann jag och framförallt orkade. Men på det sista vet jag svaret: jag orkade egentligen inte, men var tvungen eftersom jag faktiskt själv valt att skaffa barn. Gjorde det medvetna valet redan som väldigt ung och vet också med mig, att det är det bästa jag någonsin gjort. Det är den absolut viktigaste titeln i mitt liv: att vara mamma, att jag sedan blev farmor var en naturlig följd. Sedan blir det inte mindre av att veta, att jag också varit bonusvuxen i många olika skepnader och på senare år även fått tillskott av bonusbarnbarn och även där försökt att göra allt som står i min makt för att finnas till.
Men att läsa Linda Norberg Juusus problem är som att läsa om valen mellan att käka praliner & läsa veckotidningar, eller att låta barn få växa upp både mentalt & axla ansvar efter ålder. Till det sistnämnda gäller att barnen har vuxna föräldrar, som klarar av att vara just vuxna föräldrar. Det finns alltför många som bara drar sig undan det ansvaret. - Då tycker jag i ärlighetens namn att det är mer renhårigt att prioritera sin mobil och egentid och välja bort att skaffa barn.
Skuldbelägga sina barn för att man själv inte är vuxen att hantera sitt föräldraskap. - Hur tänker man då? Tänker man ens på, att de här små liven en vacker dag kommer att sitt och läsa vad som deras mödrar skrev om sina barn och bredvilligt delade med sig till kreti och pleti. Kan man som barn verkligen känna sig fullt ut älskad efter en sådan upptäckt. - Vi som inte fick de resurser som idag finns att tillgå, vi kunde både älska våra barn fullt ut utan att tycka att de hade tärt på våra egna liv.
Vara mor-och farföräldrar är både till glädje men kan också innebära oönskade inslag, för dem som inte har turen att det bara flyter friktionsfritt i tillvaron. Dvs. om man nu inte tillhör den nya varianten, som häromsistens fick ett alldeles eget epitet. Vad det nu var kommer jag inte ihåg, men de reste hellre runt på golfresor än brydde sig om att de hade barnbarnen.
Sedan finns det alltid mer än två sidor av ett mynt och där ber jag att få rösta med fötterna och skickar istället med lite länkar att läsa för den som behöver lite magstöd:
http://www.svd.se/okad-narhet-ger-ocksa-fler-konflikter
http://www.dn.se/insidan/lasarna-kommenterar-serien-inte-utan-mitt-barnbarn/
Själv har jag föredragit och föredrar att ta del av barnbarn och bonusbarnbarn så länge det varar. Två ögonblinkningar bort så har de börjat förskolan och tiden för de där förtroliga tillika kontinuerliga stunderna har gått förlorade. Jag hävdar vis av egen erfarenhet, att barn behöver andra vuxna vid sin sida, inte bara föräldrarna. Jag fick det som barn och lever gott på det fastän det är länge de allihop levde.
Varje tidsålder har sina egna problem att ta uti med och därför är det nog också viktigt att varje generation ägnar sig åt just det. För att veta vem man själv är i dagens samhället och få en riktig omdömesförmåga, måste man också lyfta blicken från mobiltelefonen och inse vilka prioriteringar man skall göra när man är småbarnsföräldrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar