Tid för begrundan uppe på Dundret och då gör jag som jag alltid gjort.

Efter att jag besökt Else-May, som blivit inlagd på sjukhuset under min vistelse, gör jag som jag alltid gjort, när jag behövt perspektiv i livet.
Men inte riktigt. Jag kastar en blick upp mot Dundret, när jag passerar över bron till Gällivare lasarett.

Det är för mycket snö som ligger kvar på Dundret för att jag skall kunna åka upp till toppen på Dundret via 5:an/Porjusvägen och sätta mig vid min "målar- och filosoferarsten", med en vidunderlig utsikt och där jag tillbringat som många timmar av mitt liv under de 40 år som jag bodde i Malmberget.

Ta mig upp via liftarna och gå upp till toppen är i mitt fall uteslutet. Jag har inte ens med mig de kläder och skor, som det kräver och det känns lite snopet, faktiskt, att inte kunna få stå där på toppen av Dundret och höra livet pulsera i öronen.

Tänk att man därifrån Dundrets topp, kan man se 1/11 av Sverige. Det är så obeskrivligt vackert, att kunna skåda ut över de ständigt snöklädda bergstopparna mot Norge, se hela fjällvärlden som finns och se vattenvägarna, som ringlar sig fram mot Vassaraträsket.
Lustigt namn egentligen: träsk.
Torneträsk, Vassara träsket.

Från Dundrets topp mot "baksidan" av Dundret, där det alltid fanns så mycket orm bland de stora stenarna. Därifrån kunde man se mot Porjushållet till och inte sällan kunde man få syn på björn. Minnena från tiden kring Hapsasjön, med björn tornar upp sig i min minnesbank. Det är minnen som idag känns som om de hände i något av mina tidigare liv.
Så dyker det upp ett, som ligger lite närmare, i slutet på 80-talet. Min dotter och hennes dagis, som skulle göra en utflykt till Dundret. Det var bara det att just de dagarna så hade en ovanligt närgången björn varit synlig på Dundret och kring Björnfällan. Naturligtvis gick även det bra och inte heller hittade de någon gubbe, som hängde i något träd, som också tillhört begivenheterna ute i naturen. Arma barn, vad de kan få möta egentligen, när livet slår slint.

Jag tittar på tripmätaren, när jag stannar till utanför Björnfällan och ser att jag kört nära 200 mil från starten från "Sveriges Framsida".  Det har varit många mil för mig själv. Mina tankar och minnen som trillat på efterhand, när jag passerat genom Sverige, från Göteborg - via Fjollträsk och längs E 4:an och vidare från E:4an via den olycksdrabbade och undermåliga E 10, som går från Töre och vidare upp till den del av landet, som inte existerar för Regeringen:

Den tärande bidragsdelen av Sverige, där politikerna i Regeringskansliet och den svenska Riksdagen inte tycks vara medvetna om, att denna tärande bidragsdelen av Sverige i själva verket är ryggraden i den svenska ekonomin och har alltid varit det. Den landsändan som levererar vattenkraft, skog och mineraler. 

Blotta tanken på stolligheterna, får mig att mentalt skaka på huvudet och undra om det inte är dags, att får utbildade människor som sitter i Regering och Riksdag, som åtminstone har grundläggande kunskaper i kulramen. Efterlyser man nu lärarlegitimation, så varför inte Riksdags och Regeringslegitimation?

Jag kommer på mig i mina funderingar, att det var ett bra beslut att köra hela vägen upp själv och bara vara ensam med mig själv och mina egna tankar.
Kanske fanns det en djupare mening med, att de ljudböcker, som jag egentligen hade tänkt lyssna på - den ena på uppvägen och den andra på nervägen - visade sig vara av det slag, som tyvärr är rätt vanlig när det står Bonnier Audio, som studio. Förstår inte att de inte klarar av att spela in ljudböcker, som går att avlyssna från alla former av speldon, när billigare inspelningsstudior klarar av det. Men inte de.

Jag stannar till utanför den byggnad, som jag har en samhörighet till: Björnfällan.
Det unika bygge i natursten, finsk torrfura, som finska timmermän kom från Finland och satte upp. Jag kan ännu minnas vilken yrkesskicklighet dessa killar hade, många sin ålder till trots. Flera av dem var inte äldre än jag själv var den gången.
Det var helt fascinerande att se hur de skickligt, med sina motorsågar kapade, sågade ur och lade lager på lager med "isolering" emellan. Allt på gammalt och traditionellt sätt.
Jag har en egen historia med Björnfällan, eftersom jag då arbetade på byggfirman, som byggde Björnfällan: Gällivare Byggservice AB, som ägdes av en otroligt finstämd och yrkeskunnig person, min chef, Gunnar Tolonen.

Våra underbara verkmästare, jag kan fortfarande höra deras röster inför mig: "Notte", Viktor Nordvall och Evert Andersson.

När jag står där och betraktar byggnaden, sveper minnena genom mig igen och jag inser, att jag känner till varje detalj i bygget. Det finns mycket att berätta om själva bygget och de finska timmermännen. Det här var före löner via banken. Tanken svindlar. Jag har nog levt många liv bara i detta liv.

Bokstäverna till "Björnfällan" var det vår snickare Gustav Israelsson, som var ute i skogen och sökte reda på. Det var mycket som blev till utifrån byggfirmans egna skickliga personal. De stora bassängerna skötte våra enormt skickliga murare, kungarna på firman. Ja, jisses, de fick man sköta och serva med silkesvantar...

Mycket av möblemanget gjorde våra snickare och på så sätt återanvände man mycket material, som annars hade åtgått till ytterligare kostnader för kommunen, som långt ifrån hade hela projektet under full koll. Det kom mycket ändringar och gratis skulle det också vara. Helst, eftersom de inte hade tänkt på det och det och det...

Det är få gäster i restaurangen, som är tillbyggd sedan länge. Björnfällan byggdes naturligtvis alldeles för litet för behovet och det var inte svårt att gissa sig till, när bygget pågick.
De undrar var jag vill sitta. Med ryggen emot allt naturligtvis, jag är därför utsikten och mina egna tankar. Det är lugnt och stilla och jag slipper ta del av de övriga gästernas lågmälda samtal.
Jag väljer en plats, där stolpen i fönstret stänger av det bisarra som hänt med Malmbergets siluett. Jag känner att jag behöver vila mig från vad som hänt med mitt älskade och högst döende Malmberget. Det är bedövande vackert med Vassaraträsket som ständigt skiftar i färg, när de vackra molnen drar förbi.

Det är egentligen alldeles för sent för att äta mat, men jag känner att jag är hungrig, fotandet av Malmberget, med min minst sagt skadskjutna kamera har tagit större delen av dagen i anspråk.

Jag försvinner ut i tankarna, där jag sitter och väntar på maten jag beställt. Därborta finns Patjanen och allt det där som mina farbröder berättat så mycket av från deras uppväxt i Tingvallskulle och Patjanen, där de var väl förtegna med naturen. Åter hör jag för mig själv berättelserna om hur de brukade tjuvåka med gruvans linbana och hoppa av vid det enda ställe som det gick att hoppa ifrån. T.o.m. faster Dagmar med sitt midjelånga vackra hår tog luftsprånget med sina bröder från korgen vars uppgift var att frakta det som brutits, inte ett gäng fripassagerare.

Så kommer min mat in: en Wallenburgare gjord på viltkött, något som jag dagen efter, som jag bestämt till min avresedag, får all anledning att ångra. Men som smakar delikat.

- Wallenburgare tänker jag och inser, att det är något av ett ödets nyck, att det också ställs mitt framför näsan på mig och som jag också skall tugga i mig. Det börjar bli svårsmält med kapitalet i Sverige och jag tänker på den bok, som PG Gyllenhammar skrev, "Oberoende är stark" och som han i sin enfald trodde skulle väcka debatt.

Debatt i Sverige?

I Sverige där sopar man allt, som man skulle behöva diskutera, under mattan. Det är sas en ickefråga. Här slaktar man allt som överhuvudtaget finns att slakta och som inte gynnar Sverige och dess utveckling, eller dess framtid. Sedan undrar de över politikerförakt och sviktande väljarsiffror.
Ja, käre/a vuxenpsykopater, som får mig att fundera om de ser sig själva, lika änglalika, som kyrkans gosskör, eller Sarons Vita ros: oskulderna personifierade.

Tänk att få detta också stoppad framför näsan på mig, i denna stund då jag mest känner mig tömd och utmattad av mina upplevelser av gruvbrytningens framfar.
Jag sitter där och funderar en stund över varför de inte döpt rätten till Viltburgare, eller Fjällburgare, eller Dundretbugare, eller vad katten som helst utom just Wallenburgare.
Vem vill stoppa ner kapitalet i halsen frivilligt?
Inte jag i alla fall.

Jag tvekar en stund med kniv och gaffeln i mina händer, men hungern tar överhand, det blev bara en ägg och sillmacka tidigt imorse till frukost och en slät kopp kaffe och nu är det afton och lite till. Jag är nog bra att förtränga jag också, de kanske man måste vara, som återvändare till ett illa av gruvan sargat Malmberget.

Jag tänker tillbaka på några av de sista mailen, som Rupert skrev, där han summerade på något sätt. Han visste väl kanske att slutet var nära, när han
skrev:

LKAB har inte ägt några gruvorna i Malmberget. De köpte aktierna av
Grängesberg år 1955.

Min far som jobbat åt gruvbolagen, som drev det i privat ägo mer än 20 år och sedan åt LKAB, efter 1955.

Det var Överste Bergman som såg till att gruvorna hamnade i svensk ägo.
De var tidigare engelsmännen som ägde dessa. Han såg till att det togs fram detaljplaner både för Malmberget och Gällivare. Han inrättade tillsammans
med anställda Sveriges första försäkringskassa. Huset är ännu kvar gröna huset mellan sjukhemmet och Kaptenspelet.

Även änkor som tidigare mist sina män i gruvan fick ersättning.

När LKAB köpte bolaget 1955 så var hela Bolagsområdet byggt och större
delen av Kilen.

Far min hade inte mycket till övers för Staten som gruvägare. Det var ett dukat bord, som dom tog över.

Det första som hände var att de förstörde pensionssystemet. De som arbetat
längst nollades bl.a. min far. Han hann arbeta 55 år inom gruvnäringen,
utan att få ut full pension.

Sedan kom Utm sytemet och företagsdoktorn Gustav af Trolle införde tidsstudier, vilket något år efter ledde till Gruvstrejken. Så sent som på 90 talet så ägnade
de sig åt åsiktsregistrering av politiks inriktning, vilket rapporterades till SÄPO.

Jag betalar och reser mig, ser mig om på baksidan av restaurangen genom restaurangfönstren.

Det är skönt att återvända.

Jag läser att även Dundret kommer att fortsätta att leva, det finns nya planer, nya tag. Det känns skönt, att veta.

Jag blir sittande i bilen en stund och tänker många tankar.

Vart är jag på väg...

Skall jag nu verkligen ta farväl av allt det här, utan att jag fått sitta på den där toppen där bakom tallen. Var det så här snöpligt det skulle sluta. Nära och en evighet ifrån, dit jag längtat under så många år... Min egen plats, där jag vilat i så många tankar och i själva livet....

Det är ju här jag hör hemma, det är här som min puls känner sig förbunden med livet.

Jag ser hur Vassaraträsket ständigt ändrar skiftningar, allteftersom molnen drar förbi. Reser jag bort, eller är jag hemma...

Där i fjärran finns en chimär, mitt Malmberget, som inte längre är. Jag ser de välbekanta gruvnedfarternas siluetter på Kungsryggen: Baron och Uppland, ser den sargade siluetten av Malmberget och gruvan, som blivit ännu synligare: Kaptensgruvan. Så lite medveten jag var om Kaptensgruvan, när jag växte upp. Ändå fanns jag med under den tid då alla de här små samhällena: Tingvallskulle, Dennewitz etc. bara sopades bort.T.o.m. under den tid då mina äldsta barn växte upp besökte vi de gamla nerlagda gruvområdena, som var före den brytning, som nu finns och som vållar kommunen enorma problem med saneringskostnader.

Vad kommer barnbarnen att få vara med om, finns framtiden för dem, eller har de giriga och omedvetna tagit all framtid ifrån dem....

Såren i naturen går inte längre att dölja, de syns där som bruna fläckar...

Jag känner hur jag har svårt, att ta avsked av det jag älskat så länge,
så mycket
och varit en del av.
En förlorad kärlek, till en bygd en...
jag söker orden inom mig...

en saga känns det som, när jag sitter där och ser ut över det som lever där så starkt kvar inom mig,
fastän jag sedan väldigt länge finns i en annan natur, som jag också verkligen till fullo uppskattar, de böljande kullarna i Lerjeåns dalgångar, skärgårdens kala skönhet, som så mycket påminner om denna landsända, där jag föddes.

Sverige är ett så enormt vackert och omväxlande land. Det är väl därför jag aldrig reser bort till utlandet, under sommarhalvåret: Sverige är mycket
och mer än man någonsin kan önska sig av upplevelser.

Igen har vattnet över träsket ändrat färg. Det är himmelen som är den fulländade koloristen.

Det är fascinerade att uppleva....

så många gånger jag förlorat mig i denna målarmästare, naturen och där tiden bara tagit paus...

När jag är på väg nerför Dundret och uppfarten till Björnfällan, får jag ont i själen, när jag ser Aitiks giftiga slamdammar som brett ut sig ännu mer. Ofattbart bara sedan min förra resa hem till Malmberget.
Tänkte jag hem nu, men jag bor ju inte längre där. Jag har inget hem här längre, hur jag än önskar och tänker att jag har det.

Jag åker ner till liftarean och Hellner stadion och står där och tänker på resonemanget mellan Anders och Nils i Facebookgruppen "Vi som vill att LKAB löser in allt i Malmberget".Nils, skrev:
På 50-60-70 talet så var LKAB ett företag som såg till att folket i brukssamhället hade det bra, visst dom var lite finare än oss vanliga dödliga men dom ville dock att folket mådde bra och trivdes på orten.
Nu har dock empatin i stort sett raderas ut av känslolösa och kalkylerande ryggradslösa individer som bara ser till siffror.
Censur (av mig).....
Jag lovar er att hade det varit en privat aktör så hade staten inte låtit det gå så här långt.
Dock skall det sägas att under uppbyggnaden och utvecklingen av företaget så var det nog en kraftig fördel att bolaget var statligt.
Anders svarade:

Nils. Var det inte så att bolagets högre chefer för just LKAB Malmberget även var bosatta i Malmberget på den tiden. Då var intresset stort av att ha ett fint mönstersamhälle, för inte ville överheten gå omkring i ett samhälle som liknar dagens. När cheferna flyttade så flyttade även viljan att samhället skulle vara fint och välordnat. (Så har jag fått det berättat för mig av äldre som varit med).

Ja, de här pojkarna, som är lika gamla som mina egna söner har helt rätt, tänker jag. Plötsligt blir jag avbruten i mina tankar av min mobil, som helt ringer. Kan jag komma och hämta upp domen från Miljödomstolen, som de skrivit ut till mig...

Det blir ett långt samtal om alla de punkter, som inte förståtts. Sedan att  Miljödomstolen är en gåta, det behöver man inte betvivla. Det är lätt som statligt ägt gruvbolag, bara kasta ur sig påstående i en svensk domstol, som inte krävs att man har täckning för, eller ens kan hänvisa till någon sakkunnigas utlåtande för sitt påstående.Det är midnatt när jag stannar bilen utanför Else-Majs lilla hus, men det är alltjämt ljust. Jag ville återvända under tiden då midnattssolen lyser. Det är den tiden på året jag saknar oerhört mycket, det känns som om jag är ur led på något vis, junimånad inte är ljus dygnet runt. Det är DET jag saknar i södra Sverige.
Men jag känner när jag vrider om dörrnyckeln, att jag är för trött för att börja packa, det får anstå till morgondagen. Också något jag kommer att få all anledning att ångra.



PS. om du vill se bilderna i ljusare toner och i ett svep, så klicka på någon av bilderna, så kommer hela bildsviten upp och blir synlig. DS. 


Sorry, men tekniken idag på bloggen var inte det allra bästa. Det gick inte att göra bilderna extra stora, utan att de hamnade ute i registret - och jag är alltför sjuk för att orka sitt och mixtra mer, även om inlägget redan var skrivet och bara skulle pytsas in.

Det får jag fixa, när jag mår bättre, om jag mår bättre....