Dagens efter vandringen upp till San Luca Basilikan genom världens längsta arkad, fick min att känna mig samtida med en av de gamla ruinerna i Bologna,när jag vaknade. Vi var visserligen uppe med tuppen, men jag jag var stel i knät, ont i häcken som f-n efter alla trappsteg via Saragossa (Saragozza) upp till San Luca. Vilket fick Herr H att fälla ett yttrande, som här blivit censurerat. Men de här aktermusklerna har en gång på Susanne, det är bra knip åt, Landfeldts, tid varit i hög trim. Man kanske skulle återuppta stjärtmarschen( sittandes på golvet) gåendes genom rummet med en skinka i taget, filosoferade jag till Herr H. Det skulle jag aldrig ha gjort. Herre Gud, så snackar man om att kärringar har akut mundiarré....
Men förutom att det kändes som om jag blivit överkörd av en ångvält, hade något hänt, därför att den här dagens stegräknare på vardera benet visade efterföljande kväll enbart en differens på 774! Något för sjukgymnaster och knäopererade att fundera över... Nästan så jag överväger att på nytt bege mig till Bologna igen. Nu skulle det verkligen behövas gå i den här arkaden igen, upp till San Luca basilikan. Tre år på kryckor har inte varit till någon fördel precis. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar