Börjar inte papporna bli lite väl gamla nu för tiden?

Jag tror att jag träffat på en morfar, eller farfar, som är ute med barnbarnet och det fullvuxna barnet. Det betyder också att jag hinner göra bort mig fullständigt, eftersom det visar sig att det är pappan, som är ute med den lilla telningen och han som jag tror är pappan, är i själva verket storebrorsan till telningen. För att inte tala om den unga mamman, som jag tror är storebrorsans fru. Men i själva verket är hon bonusmamma till telningens storebror.

Meh... har det inte blivit något snedvridet i samhället, när pappors nya fruar/sambos är yngre än de vuxna barnen. Lite huller om buller känns det som.

Ja, nu menar jag inte, att det finns några garantier för hur länge en förälder lever. Det skall gudarna veta, att jag personligen känner till hur det kan bli, att helt plötsligt ha i stort sett hela släkten bortryckt i ett nafs. Medan man själv är småbarnsmamma och fortfarande väldigt ung och ändå är det yttersta släktledet. Men är det inte på något sätt, att medvetet försätta barnet i en rysk roulettesituation, lite av: Går det så går det.

Häromkvällen låg Herr H och jag och förde en sån´ där sedvanlig urspårad konversation, innan John Blund skulle göra sitt inträde, där i sovrumsmörkret. Jag berättade för Herr H i förtroende att jag börjat, att en liten gnutta förstå mig på Ulf Lundell, som i hela sitt vuxna liv har ryst vid tanken, att ha någon relation med kvinnor som är lika gammal som han själv är. Han har hela sitt vuxna liv valt bort det, enligt egen utsaga. Till helt nyligen har jag tyckt, att han varit bara allmänt skruvad och en suspekt snuskgubbe, som väljer tjejer som han gladeligen skulle kunna vara farsa till.

Nu är det inte så att jag börjat snegla på jämnåriga till mina söner, nej på något sätt har min hjärna hängt med där. I den ålderskategorin är de liksom avkönade och jämngamla med mina söner. Jag betraktar dem ur perspektivet, att jag kunde vara morsa till dem.

Men förståelse hur Ulf Lundell tänkt, har sakta smugit sig på mig, när jag studerat nytagna foton och mött jämngamla och t.o.m. yngre herrbekanta. De är ju gamla stötar största flertalet av dem!

- Och du är förstås ung flicka i förhållande till dem, lät Herr H undslippa 
ur mörkret.

- Ja, något ditåt, pep jag och insåg, att det kanske inte var riktigt så det heller var.

Resonemanget gick vidare över hur hjärnan uppenbarligen spelar mig ett rejält spratt, eftersom den inte hänger med att jag åldras. Fortfarande går jag omkring med den där inre bilden av vad jag egentligen är. Jag tror att jag sitter fast i åren kring 35. För lika förvånad blir jag varje gång jag ser ett foto av mig själv, eller får syn på mig i någon varuhuskamera. Det är som om jag betraktar en vilt främmande människa, som det är något bekant över, innan polletten trillar ner: Men herre Gud - det är ju jag!

Men det är inte så jag ser ut helt enkelt. Det är verkligen inte min inre bild av mig själv.

- Om det så vore den sista mannen i hela världen, så skulle jag hellre sätta mig på glasberget, än välja en sådan gammal stöt till man, hörde jag mig själv säga i nattmörkret i sovrummet.

- Hmmm, intressant... lät det ifrån Herr H.

Det värsta är, att jag faktiskt menade vad jag sa. Ända längst ner ifrån mitt hjärterots urdjup menar jag det. Men jag har också märkt att det finns en skillnad. Män jag träffar kontinuerligt de hänger utanför den här bedömingsgrunkan, fastän de åldrats de också. Jag tänker inte på dem som just äldre män. Är inte det skruvat så säg.

Om det känns förödande, att ha kommit till det vägskälet i livet? Nej, inte det minsta lilla. Det skulle vara som att gråta över ett litet mörkare moln på den i övrigt så blå fluffiga sommarhimlen.

Är det inte så man betraktar världen, iförd nya gula fingerstrumpor...

Men nu återstår lösningen på de riktigt viktiga frågorna, som väl antagligen är lösningen på universums gåta också.  

HUR i hela fridens dar kommer det sig, att unga kvinnor väljer äldre män, t.o.m skaffar barn med dem. Fastän dessa äldre män gladeligen skulle kunna vara deras pappor, eller t.o.m. morfar eller farfar?

Beror det på att män i deras egen ålder är så barnsliga, att de inte har något gemensamt med dem.

I så fall vänder vi på hela pannkakan, hur kommer det sig, att en del män väljer yngre kvinnor istället för någon i sin egen ålder?

Handlar det verkligen bara om psykologins Oidiups- och Elektrakomplex? Jag tror inte det. Det känns inte så enkelt. Vi kanske rent av går omkring och är smått hjärnskadade allihop...