Jag
har en förmåga att drälla runt mig, små hastigt nedklottrade meningar,
tankar om något som har inträffat, människor som jag mött, eller bara
sett. Oftast återfinner jag detta i mina otaliga anteckningsböcker, som
företrädesvis hänger med mig på alla former av resor. Men allt det här
bär mina avtryck i USB-minnen, postit-lappar, kvitton, små avrivna
lappar och servetter i väskan, som bär spår av mig och mina hastigt
nedtecknade tankar, eller ord.
Allt som sker omkring oss människor. Det har fått mig ibland att undra, hur det gick sedan för de här människorna, i den här situationen, som de befann sig i. Han som sprang efter tåget, med famnen fylld av blommor. Skulle han med tåget, eller var det någon på tåget han missade. Vad försiggick i hans tankar, när han stod där, ihopsjunken och såg tåget försvinna i fjärran.
Jag vet inte vad som hänt de sista åren. Men det verkar som om jag lösgjort mig från vad som mitt tidigare yrkesliv var så fyllt av. Det är ett mycket roligare skrivande, som jag kan ägna mig åt, när kroppen orkar och kan. Dessemellan pågår mycket idisslande. Jag "ser & tänker mig in i" mina roll/romanfigurer helt enkelt, när jag skriver, eller börjar forma vad de skall ha för sig, hur berättelsen skall gå vidare.
Kanske är det en konsekvens av, att ha mött så många människoöden inom yrkes- och privatlivet. Det som triggar mitt fria skrivande kan oftast bara vara fråga om något litet pyttefrö, av något som inträffat. På den vägen är det. Ett förfluget ord, eller del av samtal, som jag har tagit del av. Inte sällan ljuder inom mig ord och händelser, som funnits där mycket långt tillbaka i tiden. De träder fram och vill bli synliggjorda.
Men egentligen är jag väl en sådan människa, som alltid haft ett högst energiskt inre. Jag tycker mig kunna betrakta detsamma i min egen dotter. Hon kan vara djupt försjunken t.o.m. i de allra rörigaste situationer. Vi kan befinna oss på ställen där det råder en öronbedövande ljudstyrka, folk som springer huller om buller. Men hon sitter där djupt försjunken i någon bok i ett helt obeskrivligt stoiskt lugn. Eller så kan hon se helt nollställd ut. Stunden efteråt, greppar hon papper och penna och ur hennes fingrar uppstår de mest fantastiska bilder.
Det hela har fått mig att fundera över hur olika vi människor fungerar. Jag har vänner, som aldrig någonsin skulle kunna tänka sig, att gå ensam på ett café, en strand, en konsert, fiska, eller det allra värsta scenario av dem alla: att gå ensam på bio.
På många sätt är inte mitt liv, som det var en gång var. Då tankarna tyst bara fanns där, utan att det kom till vidare uttryck på några mer märkbart sätt. Kanske är det samlarens drag, som kommit till utlopp på detta vis.
Vi människor är samlare ut i fingerspetsarna. En del samlar på pengar, nya kärleksäventyr, eller på skivor. Medan andra samlar på gamla bildelar, eller gamla tandborstar. Vem den där sistnämnda är och av vilken anledning, skall jag inte avslöja. Men när man börjar undersöka sin omgivning vad de har en förmåga, att samla på sig. Då kan man göra de mest oväntade upptäckterna. Vet du t.ex. vad dina vänner har för samlarvanor. Ibland är de inte helt lätta att urskilja.
Men vad händer i slutändan, egentligen, med människans samlande.
Hur går våra liv vidare, efter att något har inträffat.
Ta t.ex. reportern från Fjollträsk, som dödade elva renar, när han kom brassandes in i det norrländska vinterlandskapet år 2008. Helt novis om att det sprang omkring renar på vägarna. Vad hände med honom? Började han kränga renskav, eller souvas. Vad gjorde han med alla elva renarna och hur blev hans liv efter denna händelse?
Vad tänker du själv, när du betraktar denna bild. Är du den praktiska handlingsmänniskan, som förargat tänker "och vem är det som har ställt skorna där mitt i vägen?"
Eller är det något annat, som rör sig i dina tankar. Hur långt svävar dina egna funderingar ut över bilden.
Allt som sker omkring oss människor. Det har fått mig ibland att undra, hur det gick sedan för de här människorna, i den här situationen, som de befann sig i. Han som sprang efter tåget, med famnen fylld av blommor. Skulle han med tåget, eller var det någon på tåget han missade. Vad försiggick i hans tankar, när han stod där, ihopsjunken och såg tåget försvinna i fjärran.
Jag vet inte vad som hänt de sista åren. Men det verkar som om jag lösgjort mig från vad som mitt tidigare yrkesliv var så fyllt av. Det är ett mycket roligare skrivande, som jag kan ägna mig åt, när kroppen orkar och kan. Dessemellan pågår mycket idisslande. Jag "ser & tänker mig in i" mina roll/romanfigurer helt enkelt, när jag skriver, eller börjar forma vad de skall ha för sig, hur berättelsen skall gå vidare.
Kanske är det en konsekvens av, att ha mött så många människoöden inom yrkes- och privatlivet. Det som triggar mitt fria skrivande kan oftast bara vara fråga om något litet pyttefrö, av något som inträffat. På den vägen är det. Ett förfluget ord, eller del av samtal, som jag har tagit del av. Inte sällan ljuder inom mig ord och händelser, som funnits där mycket långt tillbaka i tiden. De träder fram och vill bli synliggjorda.
Men egentligen är jag väl en sådan människa, som alltid haft ett högst energiskt inre. Jag tycker mig kunna betrakta detsamma i min egen dotter. Hon kan vara djupt försjunken t.o.m. i de allra rörigaste situationer. Vi kan befinna oss på ställen där det råder en öronbedövande ljudstyrka, folk som springer huller om buller. Men hon sitter där djupt försjunken i någon bok i ett helt obeskrivligt stoiskt lugn. Eller så kan hon se helt nollställd ut. Stunden efteråt, greppar hon papper och penna och ur hennes fingrar uppstår de mest fantastiska bilder.
Det hela har fått mig att fundera över hur olika vi människor fungerar. Jag har vänner, som aldrig någonsin skulle kunna tänka sig, att gå ensam på ett café, en strand, en konsert, fiska, eller det allra värsta scenario av dem alla: att gå ensam på bio.
På många sätt är inte mitt liv, som det var en gång var. Då tankarna tyst bara fanns där, utan att det kom till vidare uttryck på några mer märkbart sätt. Kanske är det samlarens drag, som kommit till utlopp på detta vis.
Vi människor är samlare ut i fingerspetsarna. En del samlar på pengar, nya kärleksäventyr, eller på skivor. Medan andra samlar på gamla bildelar, eller gamla tandborstar. Vem den där sistnämnda är och av vilken anledning, skall jag inte avslöja. Men när man börjar undersöka sin omgivning vad de har en förmåga, att samla på sig. Då kan man göra de mest oväntade upptäckterna. Vet du t.ex. vad dina vänner har för samlarvanor. Ibland är de inte helt lätta att urskilja.
Men vad händer i slutändan, egentligen, med människans samlande.
Hur går våra liv vidare, efter att något har inträffat.
Ta t.ex. reportern från Fjollträsk, som dödade elva renar, när han kom brassandes in i det norrländska vinterlandskapet år 2008. Helt novis om att det sprang omkring renar på vägarna. Vad hände med honom? Började han kränga renskav, eller souvas. Vad gjorde han med alla elva renarna och hur blev hans liv efter denna händelse?
Vad tänker du själv, när du betraktar denna bild. Är du den praktiska handlingsmänniskan, som förargat tänker "och vem är det som har ställt skorna där mitt i vägen?"
Eller är det något annat, som rör sig i dina tankar. Hur långt svävar dina egna funderingar ut över bilden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar