Akvarellmuseet i Skärhamn.

Jag har fortfarande en obehagskänsla i magen, när jag närmar mig Tjörnbron.

Tjörnbron

Den gamla bron, Almöbron rasade 1980, sedan en båtkapten kört på brospannet. Bilar for i den tjocka dimman rakt ner i havet. Många har undrat hur det kunde hända, att 7 bilförarna inte såg att bron saknades. Men jag är den första att intyga, att det är en stört omöjlighet, att de ens har hunnit reagera förrän de befunnit sig på väg ner mot havet. 

En sensommarkväll för ca. 40 år sedan hade jag och Britt-Marie varit tvungen att ta oss in till Stenungsund, från Almön, eftersom min äldste son hade fått falsk krupp och behövde läkarvård. På hemvägen låg dimman så tät, att Britt-Marie som satt vid ratten, fick försöka att hålla koll på var mittstrecken fanns och jag kollade var broräcket fanns. Framför oss låg dimman tät som en mur. Bilen fullkomligen kröp fram och det kändes som en hel evighet innan vi var över på Almön. Hade bron saknats då hade ingen av oss hunnit reagera. Det bara är så.

Väl uppe på brospannet, faller mina tankar bort om broraset. Jag skådar ut över viken på Almön, där så många sommardagar förflutit en gång i tiden. Det är många minnen som ramlar över mig. Mina ensamma somrar med barnen men istället tillsammans med mina vänner. Min undervattensfärd på vattenskidor, sedan grabbarna slagit vad om att de skulle lyckas rycka omkull mig redan vid starten. Jag kräktes saltvatten och fick lunginflammation på kuppen. Men det var nog mer synd om racerbåtföraren än mig. Vi mådde visserligen illa båda två, men av olika anledningar. Alla mysiga kvällar, där vi satt och pratade och grillade medan mörkret sänkte sig över havet. Medan vattnet fortsatte att klucka mot strand och nattfukten började göra sig påmind.

Både Rune och "Huset" är sedan många år borta. Förlusten river tag i mig. Så unga båda två vid sin död. Men det är glädjeminnena som tar överhand. "Huset" som kryssade runt i skärgården med sin stora båt via telefonkatalogen, som sjökort. Han påstod att han inte hade någon skepparexamen och jag är nog beredd att tro, att han inte hade det. En gång hamnade vi på grund på vidöppet hav, inte land så långt ögat nådde, med båten full av alla våra barn. Men vi hade lyckan med oss. Rune hoppade ner på grundet och puttade loss oss, elegant som bara den. Båten hade inte fått någon skada och "Huset" var inte det minsta bekymrad: aj aj kapten. Malmbergskillar är malmbergskillar. - 

Minnena drar sig sakta tillbaka och jag sitter och blickar ut över busskurerna vi passerar längs vägen. Jag funderar hur de olika solcellsförsöken på busskurerna har fallit ut. När vi kommer fram till Skärhamn är ett besök i Styckens Bageri ett måste. Vi köper på oss varsitt fikabröd. Herr H och dottern även vardera liten påse, med sig hem.

Snikenheten har slagit till hos mig på allvar. Därför att normalt brukar vi äta lunch och fika på Akvarellmuseet, men jag gillar inte känslan av att ha blivit rånad. Så denna gång har vi för dagen plockat upp ljuvliga räkmackor, med ett berg av färskskalade räkor från Maxi i Kungälv. Kaffe finns i medhavda termosar och campingstolarna vecklas ut i skydd av Akvarellmuseet. Det friskar på rejält och vi söker oss därför till lä- och solsidan.


- Titta säger Herr H, som brukar stå för det obligatoriska skitsnacket till maten, på den toaletten får man bara lägga 25 meter kabel.

Mätta och belåtna packar vi ihop picknicken och går in på Akvarellmuseet. Inträdet är inte dyrt, det kostar 70:-/person för ett årskort, vi brukar normalt hinna med två svängar om året. "Lillbarnet" som fortfarande är 25 år ända fram till oktober, går in gratis.  
- Gratis är gott, säger Herr H.

Utsikt inifrån Akvarellmuseet mot stugorna som går att hyra.

Den här gången är det den amerikanska konstnären Bill Viola, som är huvudkonstnären. Han har under 40 år utvecklat videokonsten. Jag vet inte om jag blir så till mig av just videokonst, har aldrig lyckats inlemma det i mitt konstintresse. Men vi slår oss lydigt ner och tittar på en nära nog timmes lång videofilm om honom och de olika sekvenserna, som det finns i rikliga mängder av i de olika rummen. De stannar vi däremot inte och tittar på. 

Jag vet inte men det känns inte värdigt, att han filmat sin gamla mamma, där hon ligger döende med slangar inkörda i halsen och munnen vidöppen. Jag betvivlar att jag hade filmat min mamma i det läget om jag hade varit i hans kläder. Det finns inget vackert i en dödskamp. Däremot finns det något rofyllt och vackert, när det väl är över. Men det har han inte filmat. Döden skrämmer honom tydligen. Det oundvikliga, som väntar oss alla.


I det större rummet finns akvareller av en del andra konstnärer. Vi slår oss ner på bänkarna och diskuterar ingående, tekniker och alstren. Det är rätt skönt att möta konst på konstmuseer, man blir inte lika kritisk mot sina egna alster helt plötsligt. Intressant är det också att studera vilka tekniker de använt sig av. Temat heter Luft och Ljus ur museets samling.


Vi blir länge kvar vid en hel vägg av akvarellporträtt av Michael Kvinum, ur serien Flora Danica från år 2004. Helt plötsligt upptäcker jag att en av porträtten påminner mycket om Herr H: s gode vän Ingvar Johansson.
- Näää, nu svamlar du, säger Herr H.
- Kolla ögonen, näsan, huvudformen och den höga pannan (flinten), för att inte tala om munnen, säger jag.
- ...och örat, lägger dottern till eftertänksamt.

Vi tjejer står på oss, det liknar Ingvar och kom inte här och snacka!

Det är som vanligt väldigt varmt och kvavt inne på Akvarellmuseet, luftcirkulationen är och förblir en katastrof. Ett hastigt nedslag i museets affär är naturligtvis ett måste. Den här gången blir det ett tillskott till nästsista barnbarnet.


När vi kommer ut från Akvarellmuseet måste vi naturligtvis avsätta en stund nere i hamnen. Det är lika roligt varje gång, att se om de skall, eller inte skall ha snitsat till: Sveriges gladaste kyrktorn. I år har de gjort det igen. Är det inte ett bedårande kyrktorn så säg... Den som inte blir glad av det, måste det vara något allvarligare fel på.

Det är något speciellt med Bohusskärgården, med alla dessa små fiskesamhällen och skärgårdsöar, som ligger mig mycket varmt om hjärtat. De går inte att beskrivas, det måste upplevas. Men jag tror att det är svårt att missa den känslan. I alla fall när solen skiner och det är sommar.

Fiskehamnen i Skärhamn

vackra skepp

Stenar och klippor döljer många figurer