Lurigt värre det man kan hitta i kylskåpet.

Dottern hade långdag häromdagen. Helt utschasad kom stackaren instapplande genom ytterdörren efter mörkrets inbrott. Hem till ett hem där ingen middag hade lagats därför att jag och "hushänget" hade varit och vräkt i oss sen lunch på ett av matställena i Saluhallen Briggen i Linné. 

Wallenburgarna vi hade ätit var så salta, att våra magar framemot eftermiddagen lät som två kluckande vattentankar, som skvalpade runt i huset. I ett tappert försök att om möjligt ta död på den allt intensivare saltsmaken och törsten. Tanken på att laga någon middag kändes inte speciellt attraktivt och jag stod därför över. Viss om att dottern redan hade ätit på vägen hem. Trodde jag, ja!

På morgonen hade jag botaniserat runt i alla burkar, som "hushänget" och dotter hade samlat på sig i kylskåpet under min frånvaro. Jag öppnade burk efter burk och kom så fram till en av burkarna, med ett obestämt innehåll. Kunde det vara någon form av paj, eller vad var det för något märkligt? 

Jag frågade "hushänget" om han kände igen det som något, som de hade ätit medan jag varit borta. Nej, det kände han då rakt inte igen, det måste vara dotterns kokihop, konstaterade han lugnt. Jag luktade på innehållet och bestämde mig för att "det här måste vara gammalt" och slängde därför resolut innehållet. 

Nu bar det sig inte bättre, att det inte var något gammalt. Det hade dottern fixat till kvällen innan och bespetsat sig på att ha något ätklart, när hon skulle dyka upp sent på kvällen nästa dag, efter en ovanligt lång dag hemifrån.

Två timmar senare efter den snopna dotterns upptäckt över den bortkastade maten, ropade jag till henne, när jag passerade ute i hallen på väg in mot badrummet för att gnugga bort tandtrollen inför natten: 

- Är jag förlåten ännu?

Det hördes bara en grymtning till svar inifrån hennes rum. 

Arma barn, tänkte jag, är detta något som måste klassas som misshandel av vuxna barn? 

Dagen efter ställde jag samma fråga igen och möttes av samma grymtning till svar. 

Konklusion: det är vådligt att kasta bort någons mat...

PS. Är det någon som kan skicka över mig en påse energi, eller två? Jag bara måste ta mig i kragen och få över resten av kommentarerna från NSD-bloggen, hur mycket än nu solen skiner, målningarna och annat trevligt hägrar. Det här med den gamla bloggen på NSD börjar kännas som gäster, som blivit kvar lite för länge. Dvs. det luktar gammal prutt, som en mig närstående person brukar säga, när livsrummet börjar kännas lite väl tight. KOM arbetslust och träng dig på! Här skall du motstånd finna! DS.