Hasse Holmström och jag. De sista fria rymmarna!

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 5 juli 2008, kl 00:01

Sommaren har onekligen återvänt med stormsteg, men länge såg det ut som om t.o.m de asiatiska bladgrönsakerna, stod där i grönsakslandet och tvekade om att våga sig fram. Trots att de växer där hela vinterhalvåret. Egentligen är alla bladgrönsaker som bäst nu, innan de hinner dra iväg så mycket på höjden. Men alla tomatplantor ser eländiga ut, liksom alla varianter av Basilika. De gillar verkligen inte kyla. Jag kan förstå dem, det gör inte jag heller. Jag tvekar också att bege mig ut i kylan och jag inser, att jag skulle frysa ihjäl på stört, om jag skulle flytta tillbaka till Malmberget.

Förresten vart skulle jag bo där? Hänga i en luftballong över gropen? Jag noterade också att persiljan hade flyttat ut från kryddlandet igen. Den är ständigt på rymmen. Jag har börjat inse problemet med att ha en ständig rymmare, det gäller att hitta reda på vart den finns någonstans och sedan återbörda den igen.

Jag har varit en professionell rymmare, när jag var liten och ränderna finns kvar. Sista gången jag rymde, eller rättare sagt skulle rymma, var jag 12 år och skulle rymma med cirkusen. Jag hade bestämt mig för att jag ville lära mig att gå på lina, inte bara på järnstängerna till staketet runt Centralskolan. Det var skralt om stänger att balansera på i Malmberget, därför hägrade cirkustältets linor uppe i luften. Jag hade hjälpt till under de dagar cirkusen var i Malmberget och jag hade också fått testa att gå på lina, när de tränade, fast på låg höjd.

Jag har som vuxen funderat, hur i jisses namn kunde de bara ta med en snorunge, så där utan vidare utan att fråga något. Eller trodde de att jag var äldre än jag var? Men min karriär som "cirkusprinsessa" den blev kortvarig. Jag åkte med från Malmberget till Gällivare, steg ur vid Malmbergsbacken och tog mig hem igen. Jag kände när vi började närma oss Folket Park, att mina cirkusdrömmar nog hade varit smått överdrivna, efter att ha suttit inklämd i baksätet med två pladdrande cirkusarbetare, med rekorderlig armsvett. Ja, armsvett var nog bara förnamnet.

De hade dessutom ideligen sträckte sina svettiga armhålor rakt över ansiktet på mig, när de skulle utbyta saker med varandra där de satt och åt. De ville dela med sig av sin mat till mig, men jag tackade vänligt bestämt nej, trots ett väldigt trugande. Kan fortfarande känna lukten av den korven i näsan.

Men som liten var det en annan kaliber på mina rymningar. Min mamma och pappa hade fäst en lapp i kapuschongen på mig, där det stod vad jag hette och vart man kunde ringa om någon hittade mig ensam någonstans. Jag blev aldrig riktigt klok på varför de var så himla upprörda över att jag tog mig en liten tur på egen hand. Det var spirituella ställen jag uppsökte. Alla var dessutom jätteglada när jag kom inklivandes.

Många, många gånger begav jag och min bästis Hasse Holmström oss ut på långa promenader. Vi kunde stå i evigheter och fantisera utanför Slöjd-Anders, Lalanders osv.

Slöjd-Anders ja. Jag kommer ihåg min systerson Lennart. När han var liten brukade jag fråga honom om han kunde se "Slöjd-Anders somhängeropp(h)inkaritaket". Det brukade hänga hinkar i taket.

Lennart han stod och stirrade rakt in i skyltfönstret med gapande mun och påstod att han inte såg någon Slöjd-Anders, som hängde och pinkade i taket. Humor? Nja, men liiiite roligt allt, att han varje gång gick på det! Men hela Slöjd-Anders affär var verkligen en totalupplevelse och det var Lennart också. Det är han fortfarande! Han fyller förresten 44 år idag, så han är inte precis liten längre.

Men det var ett ställe som satte myror i huvudet på mig, när jag var liten rymmare. Det var när jag kom till Nanna Pärnis Bageri, som låg i de röda husen på Bergmansgatan, där det nu finns gula hyreshus. Alldeles i närheten låg Konsum 6:an, dvs alldeles i början på Smedjebacken.

Tant Nanna hon välkomnade mig glatt med ett:

- Nej, men så trevligt är det inte lilla Gun som kommer här, alldeles ensam?

Sedan hissade hon upp mig på disken, hämtade ett glas saft och en nybakt bulle och bad mig sitta kvar, hon hade ett samtal hon måste ringa först. Sedan försvann hon in bakom disken, drog igen dörren efter sig och efter ett kort slag var hon tillbaka och pratade glatt med mig.

Strax därefter dök mamma alltid upp. Jag kunde aldrig begripa hur det kom sig, att mamma alltid råkade komma förbi när jag var i tant Nannas Bageri. Idag tror jag mig däremot bestämt veta hur det hela gick till. Jag hade närt en tjallare vid min barm! En ömsint tjallare, skall jag väl tillägga.

Ett till favoritställe var definitivt Petterssons Väskaffär efter Gällivarevägen. Underbara människor var de också och strålande glada var de när jag kom inklivande i affären. Därför att alltid när jag kom in genom dörren ropade farbror Pettersson på sin fru och bad henne komma in i affären och titta vilken överraskning som fanns i affären. Deras lägenhet låg bakom affären.

Det var fö farbror Pettersson som kom smygandes med min första tvåhjuling kvällen innan jag skulle fylla år. Jag hörde hans röst och undrade varför han kom på så sent besök, jag hade varit på väg att somna när han kommit. Sanningen var inte det jag fick veta, utan en "vit lögn", det skulle ju bli en överraskning till födelsedagen.

Ja, det var en bänglig cykel farbror Pettersson hade kommit dragandes med den där kvällen. Den förorsakade mig två inslagna mjölktänder, diverse blödande sår på knän, händer och ansikte och ett rekorderligt näsblod. Naturligtvis hade även byxknäna gått sönder, när den envisa cykeln inte ville stanna i backen nedför Grevgatan, hur jag än försökte att bromsa. Jag hade slagit mig halvt fördärvad och grät i högan sky, när min moster Alice kom springande för att plocka upp mig. Men det var inte så mycket för det egna prekära tillståndet jag grät. Jag hade tappat två skruvar till cykeln och det var när jag inte hittade dem, som det blev klart för hela kvarteret, att en mistlur hade kört igång.

När jag var inlagd på Gällivare lasarettet en längre tid, fick jag en hel bondgård av Petterssons. Alla djur och staket etc. var gjorda i någon form av hårdplast. De sålde inte bara väskor i den affären, utan det var cyklar och lite annat smått och gott. Det som jag minns bäst ifrån den affären förutom hur det såg ut, var lukten av cykeldäck och läder från väskorna. Den bondgården som jag fick av Petterssons, den blev min räddning ur den mördande lasarettstristessen.

Jag och en sameflicka vars föräldrar var uppe till fjälls så där års delade sal med en massa andra barn. Men de andra barnen kom och gick och vi två låg länge kvar och blev på så sätt helt hänvisade till varandra. Den här sameflickans föräldrar de var renskötande på heltid, så det var inte ens tal om att de skulle kunna besöka henne. Hon var helt hänvisad till lasarettspersonalen, mig och mina föräldrar.

Men just det här förhållandet tror jag smälte sjuksystrarna, därför att vi fick faktiskt hålla till i min säng och leka med bondgården. Dvs. om det var de snälla systrarna som var i tjänst. Var det sjuksystern med ett mun som ett rakt streck och en militant hållning, var det inte ens förhandlingsbart! Det var stränga regler då, man fick absolut inte stiga ur sjukhussängen.

En svår regel att uppfylla med så mycket spring i benen. Hon med munnen som ett streck, hon hämtade mig gång efter annan i lekrummet dit jag olovandes tagit mig. De hade så roliga leksaker där och jag minns många av dem fortfarande hur det såg ut och innehållet i lekrummet. DET lekrummet var ett barns paradis.

Därför minns jag också hur jag blev ertappad och bortförd just när jag hade det som allra roligast. Jag kommer så väl ihåg känslan av att hänga där i ena armen, som en trasdocka i luften och mer eller dingla och möjligen nå med tåspetsarna mellan varven i golvet. Munstrecket hon kunde verkligen konsten att koppla järngrepp. Mina fingrarna var helt blodlösa, när jag väl var framsläpad till sängen i min och Saras sal. Så blev jag ikastad i sängen med en duns och täcket stadigt paketerad runt madrassen.

Jag kan fortfarande känna känslan av total fångenskap, en tvångströja, tror jag måste ha varit skön i jämförelse med detta öde. Jag tror att alla små ryska nyfödda måste känna sig så, när de blir paketerade. De slutar gråta på stört så fort de blivit paketerade och jag kan intyga, att gråta det är det sista man ens skulle komma på tanken att göra! DEN råttfällan man blev paketerad i, den tog det t.o.m. en bra stund för fröken" Houdini-"Landström, att ta sig ur och det vill inte säga lite.

När jag långt senare i livet låg inne, (tja låg och låg, man fick sitta på en pinnstol ett par dygn) med min äldste son Jan på gamla lasarettet, upptäckte jag att det var samma leksaker som fortfarande var kvar i lekrummet. De hade t.o.m. fortfarande kvar de stora roliga akvarierna på barnavdelningen, men munstrecket såg jag inte en skymt av. Det var väl tur det, eftersom det senare i Jans liv skulle visa sig, att han hade "ärvt" ett och annat munstreck ur mitt liv, men det är en helt annan historia.

Jag har tänkt många gånger på den här sameflickan Sara och jag minns hur jobbigt hon hade det. Hon måste ha känt sig totalt övergiven. Det fick till följd att jag gav henne den docka jag också fick av Petterssons vid ett senare tillfälle. Jag var helt häpen över hur glad hon blev över den docka. Man kan bli häpen över en dylik reaktion, när man själv dittills i sitt liv bara haft en killkompis att leka med. Dockor var liksom inte förstahandsvalet i mina och Hasses lekar.

Dock minns jag ett inslag av just dockor. De hade blivit placerade vid matbordet, därför att det vankades käk för dockorna. Det var jag och Hasse som var kock. Vi rensade fiskarna med min lilla lappkniv (en souvenirkniv) på träskärbrädan, det var inte helt lätt skall jag säga, eftersom kniven var tämligen slö. Men det var passande storlek på kniven i förhållande till fiskarna. Sedan smörstekte vi min systers akvariefiskar, antagligen på högsta temperatur av oset att döma. Jag minns också att det var väldigt varmt och vi fick köra med dubbla grytlappar. Men vi insåg rätt snart att något hade gått snett, när det färdiga resultatet bara var ett par svarta, rykande, små kolbitar, som låg där i stekpannan helt fastbrända. Guppys gör sig inte smörstekta i gjutjärnsstekpanna kan jag säga.

Tja, någon likhet med Jamie Olivers, "den nakne kockens", kokkonster hade vi nog inte, däremot var vi nog lika DAMPig som han är! Vi måste ha varit hela bokstavsskogens ursprung och uppkomst. Vi, de sista fria rymmarna!