Sveriges Regering de borde dras inför EU-domstolen för brott mot mänskligheten i Malmberget. Det statligt ägda LKAB de är en enda stor skamfläck!

De här skitregeringarna vi haft i Sverige, de är värre än en stor böld i baken.
Jag förstår den goda tanken, att skicka katastrofhjälp till jordbävningsdrabbade i Nepal osv. Men när man inte bryr sig ett dyft om att gruvskalven i Malmberget bara når allt högre höjder och det bor massor av människor inom detta katastrofområdet. Då har jag inte ens någon lust att knyta någon näve i byxfickan längre!


Högsta vibration var 36,6 mm per sekund på Sveavägen i Malmberget inatt. Tänk efter att vakna till det! 

Det är ju inte bara Malmberget som drabbades av det, utan det kändes av både i Koskullskulle och i Gällivare.

Det här är värdigt ett diktatur, att ha människor boende mitt i skiten. Alternativet har inte varit något bättre, när de inte orkat bo kvar och sålunda fördrivits från sina hem.

Den här gången var det Partas hängvägg på 500 meters nivån, som var anledningen. Men det kunde lika gärna vara några av alla andra 8-10 brytningsplatserna, vad det till dags dato kan röra sig om, eller de som de redan lämnat därhän och underminerat marken fullständigt, eller som redan gett vika. Kikar man på satellitbilderna, på gula sidorna, över Malmberget med omnejd och faktiskt ända bort mot Aitikgruvan, då inser man rätt snart vilken fullständig miljö- och människokatastrof det här håller på att utvecklas till.

Det är ju inte så att miljöproblemen enbart drabbar ortsbefolkningen, utan det finns något som heter vatten också och hur de vägarna fortsätter ända ner till Bottenviken, det behöver man inte vara raketforskare för att kunna upptäcka.

Vilka skalvvärden som uppmätts på de andra minimalt rapporterade och uppmätta platserna i Malmberget och Koskullskulle förtäljer inte historien och LKAB själva de passar sig för att sätta upp mätare, som mäter skalven från tre håll och mätningarna av stoft det har de placera så långt ut i periferin på åtskilliga mils avstånd, att det liknar ingenting.

Sedan att bergmekaniker har besiktat närliggande områden i gruvan och inte funnit några skador är knappast förvånande, eftersom hela Malmberget är en urholkad schweizerost, som vittnar om att berget är så instabilt överallt att det fungera som vilken klanglåda som helst.

Man kan ställa sig frågan om hur säkra LKAB egentligen kan vara med tanke på att stor del av Malmberget är underminerat, det är ju inte så att LKAB strålar ner sig likt Stålmusen under jord, utan det sker via en mycket snillrik och omfattande dragning genom berget, under jord, det betyder att det mesta är underminerat, även om nu Bergsstaten ivrigt förnekar all kännedom om att det skulle förhålla sig så.

Flera boende i Malmberget men också i de kringliggande samhällen, Koskullskulle och Gällivare, skriver på Facebook i bl.a. gruppen "Vi som vill att LKAB löser in ALLT i Malmberget, hur skalvet orsakat spruckna fönsterrutor mm och en skräck över vad som händer.

De stora hälsorisker som finns med att leva under denna ständigt närvarande stress, att aldrig veta när nästa stora smäll kommer, vad som skall rasa in, eller om berget verkligen kan hålla för framfarten med gruvbrytningen.

Den 19 maj 2015 kommer Miljödomstolens beslut, som blivit uppskjutet över de stora miljöstörningarna som folk får leva med dygnet runt. Får LKAB fortsatt tillåtelse att härja runt med ortsbefolkningen och bara suga ut pengarna till statskassan. Då kan de lika gärna montera ner hela rättssystemet, därför att då existerar det överhuvudtaget inte. Lyssnar man inte ens på tillsynsmyndigheten, Länsstyrelsen i Norrbotten, så har det här blivit ett lysande exempel på hur svensk korruption och tättsittande pappstrutar över huvudet fungerar ut i fingerspetsarna. Bergsstaten de är bara ett enda stort aprilskämt, de har överhuvudtaget inte tagit sitt ansvar!

journalisten Dan Larssons Foto, av hur gruvbrytningen i Malmberget ser ut och då skall man veta, att det är enbart det som är synligt. Under jord är marken underminerad precis överallt!

Myndigheternas nya strategi mot de gängkriminella - borde den inte gälla alla kriminella.

Ibland är det märkligt hur segt hela maskineriet i Sverige är och hur polisen och andra myndigheter hela tiden är hur många steg efter som helst.


Idag delade jag min balja morgonkaffe med att ta mig genom Göteborgs-Postens ovanligt tjocka blaska (den består numera av något som hemma i Malmberget, kallades för Annonsbladet och hade ungefär samma tjocklek, som nuvarande Göteborgs-Posten). Idag hade man ett halvuppslag om domar mot kriminella nätverk. Jaha...
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2712899-polisen-tar-sikte-pa-pengarna

Polisens beslag har inte bara rört sig om 3 200 000:- i kontanter, inom ramen för "Trygg Göteborg", utan en hel del annat smått och gott också.

https://polisen.se/Aktuellt/Nyheter/Vastra-Gotaland/april-juni/Utredningshogarna-vaxer-inom-Trygg-i-Goteborg

Det kan förefalla lite märkligt att man redan på 30-talets USA använde metoden för att sänka maffiabossen Al Copone. Dränera tillgångar, som inte tillkommit på laglig väg, det är väl hittills den enda metod som fungerat i längden. Ändå har det inte haft några större framgångar i det svenska samhället, trots att vi nu är så kontrollerade av USA:s jakt på terrorister, att vi nu har helt penninglösa bankkontor och definitivt inte kan sätta in pengar på sina konton. Det går inte heller att vända sig till Svenska Spel oregistrerat, eller what ever. Överallt lämnar man efter sig digitala spår och är man inne på Facebook, eller något annat, så nog katten kan man ge sig den på, att den klänning, eller de trosor man googlat, dyker upp som reklam!
Nu kommer 100 000:s frågan:
1) Tillfällighet eller  
2) bevakad ända under fotsulorna och upp över hårfästet....

Det borde därför inte heller vara någon större omöjlighet, att spåra även de fina herrarnas penningtvätt. Köpa ädelstenar, investera i utländska bolag, ha penningplaceringar utomlands och andra investeringar låter sig inte heller göras, om man bara pluggar för alla möjligheter att kunna göra det. Med EU och FRA borde det vara en smal sak och ett återinförande av tullkontroller igen.

Eller tror man bara att det är "smågangsters" som är ett hot mot samhället, eller att människosmugglare och människohandlare blir allt fler och verkar närmast ha kackerlackornas spridningsökning.
Häromsistens fick jag, igen, en pålaga i snigelpostlådan, att det var förbjudet med penningtvätt och "har du tvättat pengar". Det är inte första gången det hänt mig och det gör mig lika upprörd varenda gång! Ändå är jag så kontrollerad ända upp i hårfästet av både FRA-lagarnas övertramp i mitt privatliv och allt annat så jag knappt numera kan gå in på toaletten, utan att det också registreras.

Men mitt svar på frågan om jag har tvättat pengar är sanningsenligt: ja, jag har tvättat pengar många, många gånger!

Inte bara pengar. Pappersnäsdukar, kvitton och gudarna vet allt. En gång slängde jag in yngste sonens jobbarbrallor, som han undrade om jag kunde tvätta eftersom hans tvättmaskin inte funkade för tillfället. Han är snickare och jag trodde naturligtvis, att han hade vittjat fickorna, innan han sträckte fram brallorna åt mig i ytterdörren. - Men det hade han inte!

Helt plötsligt hörde jag hur det lät, som jag tvättade järnskrot och så tvärstannade tvättmaskinen. Tvättmaskinsreparatören tyckte att jag hade haft svintur, att tvättmaskinen stannat pga. all spik, som hade trillat ut i trumman, innan den hade slagit på centrifugen. Hade den hunnit göra det hade det varit goodbye tvättmaskin! - Nu kostade den tvätten bara dryga 800:-.

Men om vi nu skall återgå till riktigt svarta pengar, inte bara de jag råkat köra i tvättmaskinen av misstag. Så kan jag för mitt liv inte förstå varför man sätter åt en form av kriminell verksamhet, medan man tittar bort allt vad man bara kan, åt annan kriminell verksamhet. 

HUR kan man t.ex. tjäna 0:- eller annan struntsumma, bo i lyxvilla på fin gatuadress, ha flott båt, bilar etc. Berätta det för mig! Jag har idel öra?

Eller jag vet redan, jag behöver varken info eller någon uppdatering.

För det första så har vi ett skattesystem, som är rent kriminellt. Sedan är det så att jag jobbade ett slag extra, när jag kom ner till Göteborg åt ett "konsultbolag". Jag förhörde mig naturligtvis om det var fråga om dunkla pengar med tanke på verksamhetens art och fick svaret, att det var det inte fråga om. Det tyckte jag lät bra, sa jag, eftersom min etik och moral inte kan figurera i dylika sammanhang.

Men så ringde jag upp en gammal kund en morgon och hörde om vi kunde göra lite mer investeringar åt honom, om jag kunde boka in honom för ett möte och fick då veta: att han var såååå himla nöjd såååå med vårt samarbete, eftersom vi hade tvättat så mycket pengar åt honom. Nu var det inte ordet penningtvätt han använde, utan han använde det vi hade använt som penningtvätt. Jodå, han var allt mycket nöjd och man hörde hur präktigheten rann ut genom telefonluren. Så, jodå, han kände att det var nog dags igen, det hade samlat på sig lite väl mycket nu igen.
Jag kan väl lugnt säga att efter det telefonsamtalet, traskade jag raka vägen in till chefens rum, utan att ens knacka och läste lusen av honom... Väl på utsidan av huset, jobbade jag inte längre åt det företaget. Jag såg genom fönstret hur han satt kvar i sin snurrstol och gungade fram och tillbaka och tittade begrundande på mig. I det ögonblicket höll jag på att snubbla över en gatsten, som låg löst på trottoaren. Jag brukar inte ångra något här i livet, men det här har grämt mig ända sedan den där dagen 1991. Jag borde ha följt min första ingivelse och svingat in gatstenen genom hans fönsterruta!

Vad skulle han ha gjort? Ringt polisen? Vad skulle han ha sagt till polisen och berättat vadå, att jag stunden innan varit rosenrasande över att han hade lurat mig om vad företags affärsverksamhet, som visat sig även ha skumraskaffärer med sina klienter, trots hans intygande innan jag tog anställningen, att några sådana affärer idkade de inte. Jag kunde vara alldeles lugn.

Varför jag själv inte gjorde en polisanmälan? Ja, gissa det. 
Eller att jag inte slog mig på brottets bana: stjäla svarta pengar torde vara ett tämligen riskfritt extraknäck. Ja, gissa det...

Finns det några fina herrar i sina fina märkeskostymer med mingelchampagnen i handen, som någonsin blivit granskad i något hänseende... Skulle inte tro det. Det är en genomrutten värld vi lever i och värre lär det bli.

De ena kategorin kriminella, de nagelfars med lupp. Medan den andra kategorin, de andra simmar lugnt vidare, med hjälp av sina betalda hantlangare.

Inbrotten har länge varit en farsot i Göteborg.

Varje vecka ligger flera rapporter från Grannsamverkan och polisen i brevlådan. Men så vidare värst många knop läggs inte ner på att stävja inbrotten. Vad som händer den vanliga människan är inte längre en sak som prioriteras i vårt land. Under ett år bestämde jag mig för att spara alla rapporter från Grannsamverkan. Det blev en 7 cm tjock pappershög, med åtskilliga brott på vardera pappret. Då skall man veta att det är bara inrapporterat från vår stadsdel, inte från de övriga.

Så säger man att brott inte lönar sig. Jag tycker det verkar vara alldeles förskräckligt lönande att vara kriminell i alla dess tänkbara varianter.

Jag har en gammal elev vars morföräldrar vaknat av att någon befunnit sig inne i deras hus. Första gången vaknade de av att någon stängde deras sovrumsdörr. Andra gången varseblev de bara att de inte var ensamma i huset längre, någon fanns på nedre plan. - Känslan de måste ha känt är nog obeskrivlig, jag har en egen referensram att tillgå.

Själv har jag vaknat med en vilt främmande berusad finne i mitt hotellrum på Hotell Gillet i Uppsala 1974, där jag var på kurs i Domstolsverkets regi. Det höll på att sluta riktigt illa. Det var först när allt blivit svart och  ljusprickarna strålade över synfältet medan greppet om min hals blivit helt förlamande och ljudet kom och gick, det var först då som en knivskarp tanke kom farande genom mitt huvud: Jag håller på att bli strypt! Jag dör nu! Jag VILL INTE dö!

Hur en 164 cm kvinnlig gestalt med en kroppsvikt på 58 kg, kan bli starkare än en tvåmeters man av grov kroppsbyggnad, är för mig ännu en gåta. Med fötterna sprattlande i luften, blev bordet räddningen och han föll baklänges över bordet, med mig hängande i ett grepp som plötsligt slaknade. Innebörden att slåss för sitt liv, fick efter den händelsen en helt ny innebörd.

Man jag vet också att ibland handlar man inte heller rationellt. Springa ifrån döden är som att springa i mardrömmar, allt verkar gå i ultrarapid. Men känslan går aldrig att glömma, stegen bakom. Lugna stora kliv, segervissa steg: jag tar dig, spring du bara. Känslan av att kunna läsa sin förövares tankar är fruktansvärd, de hemsöker när som helst och när man minst anar det. Ännu kan jag känna känslan över mina bara fötter på korridorens heltäckningsmatta, hitta en olåst hotelldörr, hinna låsa igen just precis när han når fram. Bara för att sedan sitta bredvid en telefon och inte förstå att räddningen är där - bara att lyfta på telefonluren. Kortslutning...

Sedan efter en hel evighet, lyssna och försiktigt öppna dörren. Se de långa korridoren mot det egna hotellrummet i slutet av korridoren. Bege sig ut i korridoren för att ta sig tillbaka till rummet för att få på sig något och ta sig ner till receptionen. Men bara för att finna att han bara stått gömd bakom en nisch och inväntat det flydda bytet.

Jag blev märkt av den händelsen och har bara sovit under Fort Knoxliknade förhållanden sedan dess. Ingen i min omgivning förstod heller, att hantera det trauma jag hade upplevt. Jag drog mig inom mitt skal, tystnade istället, förstod att jag skulle vara lämnad ensam åt mitt öde.

Det finns bara en plats på jorden, där jag har sovit många nätter sedan dess, utan den minsta tanke på att finnas bakom dubbla lås. Men så skör bubblan är och hur lätt osäkerhetsmomentet med att sova finns där ständigt närvarande. Hur kan man förklara det som inte låter sig förklaras.

Sov du så vakar jag, finns det inte många av i det verkliga livet. Mer än de av märket Assa säkerhetslås.

Varje nytt blad från Grannsamverkan, som singlar ner i brevlådan läser jag noggrant och inte vet jag om det är alla mina egna dåliga erfarenheter, som får mig att göra det, eller om det är mitt tidigare yrkesgebit, eller om det är så att jag inte duckar för verkligheten, som får mig att vara den enda i hushållet som läser allt från första till sista bokstaven.

Men idag inträffade något helt nytt. Bland fyra olika rapporterade händelser från polisen föll mina ögon på två som avvek starkt.

Adress, område, tid stod som vanligt utsatt och så händelseförlopp:

Båda målsägande far och son har varit hemifrån i några dagar. Då sonen lämnade bostaden gav han nycklarna till sin bror. Brodern tappade sedan nycklarna och då sonen kom hem igen upptäckte han att någon varit inne i bostaden och tillgripit gods. Sonen bytte lås direkt. Oklart vad som tillgripits.

Jag hade högläsning för Herr H och sade:

- Kan du ge mig minst två troliga händelseförlopp här...

Jodå, det kunde han. Det är många lägenheter att prova på om nycklarna passar. Måste ha varit som att söka en nål i en höstack, tillade han dessutom. Han är nog lite mer skarpsinnig än jag ibland tror honom om, när han sitter där och inte lyfter blicken från morgontidningen medan jag pratar med honom.

Adress, område, tid stod som vanligt utsatt och så händelseförlopp: 

Okänd gärningsman kan misstänkas för stöld genom inbrott i bostad, genom att ha brutit upp ytterdörren och sedan i bostaden tillgripit en parfymflaska.

Nu fanns det inte någon uppgift om parfymsort, men känner ni nu parfymdoft kring någon mörkskygg person, då vet ni också vem det är, eller?

Såja, upp med vädringskornen i näsan. Vi skall väl inte tro att det kan var fråga om något annat...

Själv hade jag nog satsat på en kaviartub ur kylskåpet om jag hade gjort omaket att bryta upp en ytterdörr, eftersom min Kalles Randiga tog slut för någon vecka sedan. Crème Fraichen ligger där så ensam på skivan Lingongrova, utan den där lilla klicken av Kalles Randiga utsmetad och den där teskeden Rödlökscumberland blir inte riktigt detsamma. Men det får duga tills hjärnan också är påkopplad, när jag seglar in i ICA-butiken.

Kul med stollar som blir så uppjagade, att de sitter och skickar massor av sms mitt i natten utan text.

Jag övervägde faktiskt ett tag att låta mitt bättre jag ta överhand. Men efter att ett 4:e sms utan text singlade ner i mobilen kunde jag inte motstå frestelsen och skickade iväg ett svars-sms:

Är det inte tämligen kontraproduktivt, att skicka mig en massa sms som saknar text?/ Gun Ek
Man kan undra om det trots allt inte är så, att kärringen sitter och super till mitt i natten och DÅ kommer på, att det var nog inte så bra att svara så där och därför inleder en förnyad kontakt med ännu ett överlägset sms.

Men då har man ju skickat det till fel mobilmottagare, om man tror att dylika saker går hem...

Attityden "meeen lilla vän" funkar inte så bra på en kvinna av min kaliber. Det går ju inte att skita på hela jordens befolkning, även om man hittat ett nog så försvarslöst offer, att slå klorna i.

När mobiltelefonen inte funkar... suck, säger jag bara.

Igår försökte Herr H ladda sin mobiltelefon, som jag tycker mest av allt här i världen ligger på laddning. Framemot kvällen undgick det inte att känna av desperationen, när det var helt uppenbart att timmar av laddning hade gett 0 resultat.

Min egen antika modell av märket Nokia laddar jag mellan varven och det går på två röda. Men så har jag inte heller några högre anspråk än att kunna ringa/eventuellt kunna nås via mobilen, skicka/ta emot sms och använda klockan mellan varven (istället för väckarklocka).

Hans reaktion fick mig att allvarligt överväga om jag överhuvudtaget skulle ta den Iphone i anspråk, som jag fått ärva av dottern, när hon fick en ny av sin arbetsgivare. Så hennes gamla studietelefon överlät hon till mig. Jag ordnade med nytt mobilnummer till den, eftersom det var en evighetsföljetong att ärva det mobilnumret hon hade haft. Jag hade även laddade den med kontanter eftersom jag inte tror på idén att ha något så kostsamt i min budget. Dock har jag inte haft tid att sätta mig in i hur den fungerar, eftersom det inte varit prio nr 1 i mitt liv. Min tanke har varit att den kanske kunde vara rätt bra att, när man är ute på resande fot.

Det var som om någon hade släppt lös en tornado här i huset över den döda mobiltelefonen. Herr H älgade runt i huset som en osalig ande och undrade tillslut om han inte kunde använda min ärvda Iphone. Ja, visst det skulle väl gå bra, den har ju ändå bara legat där orörd och avstängd på skrivbordet sedan i höstas. Men så tillkom det här lilla extra problemen, vad var det för Puk-kod och alla lösenord och annat hejsvejs.

Jag loggade in på mitt Telia-konto och fick ett och annat klart för mig, men sedan var det fråga: var fanns det lilla kuvertet, som kommit från Telia med resten av hemligheterna, eftersom kuvertet inte längre låg tillsammans med mobitelefon och laddarsladd på skrivbordet.

När jag insåg hur mycket hinder, som skulle avverkas så snart man slagit av mobilen tog jag mig en allvarlig funderare. I mitt liv är nog av koder och lösenord, ville jag verkligen ha ännu fler att hålla reda på bara för att kunna slå på den mobilen och göra några extra gracer.

Under tiden hann herr H gå upp i taket och den beskrivningen är en klar underdrift! Det var alltifrån att han skulle ut på stan omgående och köpa ny mobil, till något som lät som om den fullständiga katastrofen hade inträffat.

Det fick mig att betrakta min käre sambo, men även teknikberoendet med helt nya ögon. Var inte det här trots allt en signal om högrisken, att bli så helt beroende av en mobiltelefon!

Nå, nu löste sig det hela med hans döda mobil. Eftersom han i desperationen hade plockat ut och in simkortet från min ärvda grunka och hans egen, fick den lilla manövern mobilen att åter fungera. Den var fulladdad, fastän det inte såg så ut.

När jag släppte av honom imorse, så lät jag meddela honom med myndig tant-ton, att jag just på grund av hans reaktion kvällen innan, över det han trodde var en död mobiltelefon, fått mig att inse att en dylik person ville jag verkligen inte riskera att bli. När man blir så desperat att man t.o.m. genast måste ta sig till närmsta  mobilförsäljarna för att införskaffa sig en ny mobil, då har världsbilden på vad som är viktigt här i livet totalt spårat ur!

-Jamen, sa han, jag har ju en massa telefonnummer i den som jag behöver.

Jag tittade bara på honom och tänkte: aha, det är direktlinje till det Ovala rummet och Putins högborg, som han gått i taket över att ha förlorat. 

Men jag som helt uppenbart ännu har fotsulorna väl förankrade i verkligheten,  insåg att det går att slå upp telefonnummer i en vanlig papperstelefonkatalog, eller surfa in på gula sidorna vid tillfälle. Livet upphör inte över en dylik förlust, som en mobiltelefon och några sparade telefonnummer.

Jag känner hur jag mer och mer inser, att den här nya världen har förändrat människorna till något, som känns alltmer obegripligt. Teknik skall vara ett hjälpmedel, inte det som livet kretsar kring.

 

Nej, det går bara inte längre. Jag måste erkänna, att jag börjat avsky alla dessa horder av tiggare, som kryper innanför mitt skinn.

Eländet som jag bevittnar varje gång jag besöker Ica-butiken har sedan förra våren fått mig att pendla mellan sorg och ilska. Sorg över de här människorna som skjutsas dit till obygden tidigt om morgonen och hämtas vid kvällningen i en inte alltför oäven bil. De människorna som tvingas sitta där i ur och skur och som blir utbytta allt eftersom kroppen kroknat på dem, eftersom man får fel i kroppen av att sitta i den ställningen hur många månader som helst. Ilska över de som helt uppenbart utnyttjar dessa utsatta människor.

Jag ryser, jag fryser invärtes, när jag möts av åsynen. Ändå är den mer uthärdlig än det jag möter inne i centrala Göteborg. Jag rannsakar mig själv och inser, att jag vill inte. Jag värjer mig, därför att jag har noterat att det är alltför många, som inte är där av egen förmåga. Jag vägrar att bistå kriminella som lever på andras misär och det riskerar jag i allt högre grad, att göra så fort jag bara öppnar börsen för en enda pappmugg!

De här tiggande människorna de placeras om av män, som säger till dem att nu får du inte stå här längre, nu är det någon annan som skall ha din plats.

Kanske var det den där dagen, när jag stod och väntade inne i Nordstan på Herr H, som sprungit tillbaka upp till tandläkaren i all hast. Men den lilla stunden hann jag observera vad som hände inför mina ögon med kvinnan, som stått där när vi anlände till tandläkaren. Det hade då länge pågått en debatt om det var kriminella som låg bakom, eller inte. Jag har sett hur det varit när de blivit avplockade det som de haft både ur kassar och i form av pengar.

Maktmännen, slavdrivarna i Nordstan, de fick mig att vilja gå fram till dem, som på fullt allvar tror sig om att äga andra människor, vara lika hänsynslösa som de var mot den skygga kvinnan, som hukande tog sina pinaler och försvann med ett kroppsspråk, som talade sitt alltför tydliga tecken. Medan dragspelaren ställde sig på hennes plats.

Kanske är det så att jag helt enkelt med vilje undvikit dylika situationer efter den dagen. Jag har för mycket av människor runt omkring mig, som råkat illa ut ifrån svenska statens sida, som jag försöker att hjälpa ifrån att helt ensamma och prisgivna åt sig själva gå under i den herrelösa byråkratin.

Människor blir så utsatta, när makten visar sina muskler. De musklerna drar de sig inte heller för att visa, det har blivit en sådan allmän och utbredd hänsynslöshet, att jag saknar ord!

Jag har inte besökt Centralstationen på mycket länge och det gjorde vi därför, att vi skulle vinka av en familjemedlem, som vi skulle träffa där innan tåget.... tja, ersättningsbussen skulle gå. Vi skulle sätta oss ner och prata en liten stund innan det var dags för hennes avfärd och hade bestämt var inne på Centralstationen vi skulle träffas.

Det blev ett fruktansvärt chockartat besök inne på Centralstationen. Det fanns horder, jo, jag menar verkligen horder av kvinnor i långa kjolar, som antingen viftade med sina pappmuggar, eller tidningar under näsan på alla förbipasserande. Det var inte så att vi mötte dem en och en utan klungvis blev vi stoppade alternativt  provokativt påhoppade.

T.o.m när vi satt vid bordet på Express House för att prata med familjemedlemmen, som skulle vidare och hem, fick vi sitta ifred. Jag vet inte hur många gånger under det 40 minuter långa samtalet vi blev avbrutna med, att det stacks in en pappmugg under våra näsor och på ett mycket provokativt sätt anmodades, att fylla pappmuggen med pengar.

Vår familjemedlem sa, att det var likadant i Stockholm. Tiggarna fanns överallt och det var precis likadant där.

Ja, jag medger det utan omsvep, tillslut vet jag att jag tänkte: de är som ohyra, som man inte kan bli kvitt!

Det var en sak till som jag lade märke till då och som jag inte tänkt på dessförinnan. De Faktum-försäljare som jag normalt träffar på inne på Centralen, de såg jag inte ett spår av. Inte har jag sett någon av dem utanför den lilla Ica-affären heller, där vi vardagshandlar, sedan de permanenta tiggarna intagit platsen. Det var därför inte förvånande att slå upp dagens Göteborgs-Posten och bara få bekräftat, det jag fått klart för mig i söndags, men inte hunnit tänka på dessförinnan: De som redan bor i det här landet, kommer inte att klara av anstormningen av detta som nu pågår.

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2707305-gatusaljarnas-kamp-om-kunderna-hardnar

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2707309--i-dag-har-jag-inte-ens-fatt-ihop-till-mat-

Jag är ledsen över att behöva säga det, men jag kommer att avstå de nya tidningarna och alla pappmuggar jag får instuckna under näsan. Jag kommer absolut inte vare sig låta mig hotas av någon som tror sig äga makten över vad jag skall göra med mina egna surt förvärvade pengar, eller låta mig antastas. Jag är inte skyldig att redovisa för någon vad jag ämnar göra, eller inte göra med mina pengar. Varken av någon tiggare eller omgivningen ute på stan.

Jag håller fast kring mina FAKTUM-försäljare, de jag brukar handla av, bara jag nu kan hitta rätt på dem igen. De är nu helt uppenbart bortdrivna av horden, som vällt in över Göteborg.

Jag kan inte låta bli att fundera - HUR skall detta sluta?

      NU måste EU-parlamentarikerna ingripa, det här kan inte få fortgå.

VAD vet man egentligen om sitt eget ursprung?

Ibland hamnar vi i oändliga diskussioner kring vårt matbord.

Det finns nog ingen som kan vara så himla provocerande som Herr H. Igår ifrågasatte han om jag överhuvudtaget kunde vara säker på om min syster var min syster, om min mor var min mor och slutligen om min far verkligen var min far. 

- Hur vet du det, svarade han. Har du gjort DNA-test?

Ibland öppnar jag bara munnen för att stänga den. Men igår så tänkte jag: så fasen heller din styvkorkade typ och jag svarade därför:

- Naturligtvis har jag inte gjort det och hur skulle det gå till, när döden inträtt för länge sedan. Är det inte rätt ovanligt att börja gräva upp folk på kyrkogården för att förvissa sig om sitt verkliga ursprung. Men hur vet du själv, att din pappa var din pappa och din mamma var din mamma? Det kanske inte alls är dina bröder, som du nu går omkring och tror att det är dina bröder. Jag tycker mig inte kunna se en enda punkt där du till sätt och livsval liknar dina bröder överhuvudtaget, ni verkar mer födda på vitt skilda planeter i universum.

Äntligen fick samtalet ett abrupt slut.

Personligen känner jag, att jag har kommit till det stadium i mitt liv, där mitt ursprung inte har någon som helst betydelse. Jag får utgå ifrån att min härkomst är den man sagt mig. Men sedan om jag själv i själva verket nu är någon  gatukorsning, som kommer ifrån ingenstans. Jamen då är jag väl det i så fall. Men jag är ju fortfarande jag, oavsett min härkomst, som egentligen är fullständigt ointressant.

Sin egen resa genom livet, den skapar man själv till största del och till den behövs inte några stamtavlor.

Nu jädrans är iranska frisörförbundet ute på krigsstigen. Undra om det blir sax, påse eller sten, som de skall ingripa med.

Punkiga och ovanliga frisyrer är djävulsdyrkan och kommer i fortsättningen inte att tillåtas. Det har Irans frisörförbund slagit fast. 

 

"Alla frisörer som klipper i djävulsdyrkarstil ska behandlas strängt och få sin licens indragen", säger ledaren för det iranska frisörförbundet Mostafa Govahi till den iranska nyhetsbyrån ISNA.

Bland yngre iranska män har tatueringar och att gå på solarium blivit populärt på senare år, men myndigheterna anser att sådant är västerländskt och oislamiskt, och förbjuder även det.

"För det mesta har den här typen av utsmyckningar erbjudits av icke auktoriserade frisörer. Vi ska ta itu med dem nu", säger Govahi. (enligt TT)

Då skulle de se tjejen, som sitter i kassan på kvarters-Ica. Herr H, som är som ett barn, han kunde inte låta bli att fråga henne häromdagen om hon var indian, eftersom hon hade indianfrilla: rakat i sidorna och en stor, yvig tuppkam, som stod upp på mitten och lite smått "annorlunda kulör", som man nästan kan utgå ifrån, att det inte ligger i släktgenerna.

Vid närmare eftertanke tror jag nog, att jag skall avhålla mig ifrån att stöta ihop med alla som är med i iranska frisörförbundet, med tanke på vad jag gjorde med mitt lilla barnbarn häromdagen. Han har gått omkring länge i en  rak kalottfrilla som hans mor klippt, men nu hade luggen växt sig så lång att han knappt såg ut. Mao en sån där frilla, som är en snabbklippt och enekel att klippa riktigt små barn i.

Jodå, mina egna stackars små pojkar har också haft rak kalottfrilla mellan varven, innan jag hade lyckats öva upp lite bättre klippvana. Gå till frisören med dem hade jag helt enkelt inte råd med alla gånger, så var det bara.
Men i det här fallet hängde det inte på "att ha råd", barnbarnet vägrade i sten, sedan jag väl hade placerat honom på brädan i frisörstolen!

Herr H, som jag i normala fall brukar klippa, gick i bräschen för att visa honom, att det var inte något farligt att bli klippt hos frisör. Funkade ändå inte. Han stenvägrade även sedan Herr H blivit klipp och det åter var hans tur.

Herr H svor långa tysta ramsor på hemvägen, han gillade inte klippningen. Å andra sidan kan det vara bra. Då kanske han håller tyst nästa gång jag klippt honom. När han brukar klaga om hur jag klippt honom och det gör han varje gång, då brukar jag bara säga:

- Ja, man får ju det man betalat för! ☺

När vi kom hem igen, med en Herr H i släptåg, som blivit klippt för hela slanten, frågade jag mitt barnbarn:

- Får farmor klippa dig?
Han nickade till svar. Men tid för att klippa igenom hela håret det fanns det inte. Trots att han hade mer tålamod än hans pappa och farbror brukade ha när de var små.

Nåja, han ser i alla fall ut genom luggen med den hemska virveln och kanske får jag klippa igenom hela håret till helgen, nu när ändå det värsta är gjort. Men ändå skall jag nog avhålla mig från iranska frisörförbundet, säger mig min magkänsla.

Här gnäller regeringen om de tomma ladorna. Är det inte i själva verket tomma huvuden hos dem - som verkligen kan förändra - det hela trots allt handlar om?

Det är sannerligen ingen arbetsbrist överhuvudtaget. Det finns egentligen massor av jobb. Massor av dessa skulle dessutom var helt självfinansierande.

Har man nu ett helt garde, som är P-vakter och kontrollanter på de allmänna kommunikationerna, så varför inte utvidga det hela, eftersom samhället börjar likna allt annat än något som är hållbart för framtiden.

Jag satt och läste en förteckning hur många obetalda p-böter som finns och  det är helt uppenbart, att systemet med målvakter tillåts fungera fortfarande. Trots att problemet varit så uppenbar i så många år och ältats och stötts och blötts till leda!

Det här är ju bara helt skrattretande & sanslöst, att man inte lyckats skapa ett system, som får slut på det här eländet med målvakter för P-böter.

De här pengarna kunde med lätthet användas till alla hål som finns i den svenska ekonomin: nya jobb och nya bostäder:

http://www.aftonbladet.se/bil/article20717107.ab

Varför kan man inte sätta hjullås på bilen, eller ta med sig bilen, som de gör i andra länder, när de har stora obetalda parkeringsskulder? - Vill de ha tillbaka bilen är det bara att betala böterna. Resten av bilarna säljs på öppen auktion och är det beslagtagna bara skrot, så går det till skroten. Istället för att de blir något som skall ligga någonstans där det inte hör hemma. Jag är less på allt som bara dumpas rakt ut i naturen, eller på platser som är avsett för annat.

På den tiden jag jobbade på tingsrätten hände det att böter omvandlades till fängelsestraff om böterna inte kunde betalas. Så vad är problemet egentligen, eller skall det verkligen löna sig att vara kriminell. - De här målvakterna tjänar rimligen inte små summor på sina "förtjänster" som målvakter med tanke på hur många bilar de "äger" och har fått böter för, de i sig göder andra med etiken och moralen obefintlig.

Det är också ett direkt hån mot alla, som vackert gör rätt för sig oavsett vad som än hänt vid botföringen.

Det finns fler saker som verkligen behöver rättas till innan hela Sverige ser ut som en enda soptipp!

Hur man ser ut inuti huvudet, eller vad man fått för uppfostran, när man tycker att det här är ok. Det kan man undra en stund över och vem är det tänkt, som skall ta reda på det här.

Skaffa sop-vakter, som bötfäller på plats de som skräpar ner. Vi har faktiskt en lag, som förbjuder nedskräpning!

Tänkvärt är också att det finns platser i världen där man ser väldigt hårt på alla former av nedskräpning och ohygieniskt beteende. Spotta på trottoaren i Singapore och du lär åka på en överraskning: 1000 kr i böter direkt! Som det ser ut kring Centralstationen och överallt i centrala delarna av Göteborg, vore i Singapore otänkbart - Göteborg= tuggiblaffornas, snusens och fimparnas förlovade land inkl. diverse sopor från snabbmatkedjor, kaffemuggar i papp och mycket mycket annat, som man bara kastar ifrån sig där man går och står.

Det är inte små summor som detta ofog kostar samhället varje år.  - Häromdagen när jag kom körande ner mot Tingstadstunneln så sprättades det ut en brinnande fimp ur den framförvarande bilen. Det är inte få gånger man med en hårsmån undgått att bli prickad av pappkaffemuggar och dylikt som bara slängts ut ur bilarna, eller som gående helt plötsligt bara fått det kastats framför sig.

Hela stan och naturen lyser av skräp och sopor istället för av vacker vårblomning och grönt. - Har det varit några festligheter av något slag, eller en helt vanligt helg så är marken och omgivningen efteråt ett bedrövligt vittnesmål om vilket förhållningssätt som råder.

Bara på en 20 års period har Göteborg förvandlats från en hyfsat städad stad till rena rama skräpgettot. - Det ser helt enkelt fördjävligt ut och kostar årligen otroliga summor! Vad sänder det för signaler och vad är det för människor som bär sig åt så här. Skall de verkligen tillåtas att få fortsätta i samma anda och kosta samhället detta, när pengar behövs till andra och betydligt mer behjärtansvärda ändamål.

Företar man sig en bilresa genom landet, så slås man över hur illa skötta skogarna i allmänhet är. Jag blir rätt häpen varje gång jag lyckas passera en skog som är välhållen och rensad. Då är det knappt man tror sina ögon. Inte ens längs ellinjerna är det upprensat och så blir också strömavbrotten längre och alltmer kostsamma.

Man skulle kunna tro att vi inte har en skogsvårdstiftning i det här landet. Vårda sin skog är en investering och ger också möjligheter till utkomst. Förstår man inte det borde man kanske istället avstå ägandet, eftersom i grund och botten är ägandet inte något annat än ett påhitt av maktmänniskor. Ursprungligen har ingen ägt vår jord, mer än naturen själv.

På våra inrättningar och äldreboende finns behovet av människor, som kan tala det språk som de som åldrande förstår. Med åldern blir det alltmer problematiskt att omges av ett språk, som man inte haft som sitt eget ursprungsspråk. De blir istället alltmer isolerade och det finns hur många hjärtskärande exempel som helst hur gamla ensamma människor får betala ett högt pris för samhällets fullständiga inkompetens. - Hur många arbetstillfällen i olika kategorier finns det bara inte där att hämta in.

Detsamma gäller läkare och all annan sjukvårdspersonal, som behöver komplettera sina betyg med det svenska språket. Det finns väl inget som talar för att de inte skulle kunna ta emot människor som talar det språk, som de själva gör. Jag är dessutom helt övertygad om att det skulle gå fortare, att tillförskansa sig det svenska språket i en arbetssituation, där det kan finnas andra mellanhänder som både kan och förstår både ock.

Man är från regeringens sida och även från politikerhåll i varje kommun väl medvetna om, att det finns människor som livnär sig på andra människors utsatthet, när skall man sluta upp med att bistå kriminella verksamheter, som inte har något att göra med medmänsklighet.

Igår passerade jag och dottern Götatunneln, där man i skydd av balkarna i bron har sitt boende. Lyxsviterna har nu billiga tält från en viss affärskedja, som säljer dessa för 149:-. Men problemet är bara att det har bott människor ända sedan förra sommaren och man kan med blotta ögat se hur en verksamhet pågår, om rätt till viss tiggarplats. Människor som lever på och utnyttjar andras utsatthet.

- Gå ut bland Göteborgs alla gatubyggprojekt och försök att tala med dem som arbetar där, eller på byggena. - GRATTIS i så fall, därför att det betyder att du kan tala och förstå mer än bara svenska, tyska eller engelska! Tror du att de har acceptabla arbetsvillkor - så tror du också sannolikt på tomten också.

Valborgsmässoafton med SVT - Debatt: Muslimska kvinnor kväver egna tider på badhusen.

Jag vägrade gå ut i snålblåsten och kika på Chalmerskortegen. Visserligen hade jag planer om att ta med min lättviktregissörsstol, så att jag hade klarat av att se kortegen. Men det var alltför ovisst om det skulle finnas någon p-plats på lämpligt gångavstånd och så var det det där lilla andra också...

Jag hade nämligen förbrukat mina kroppsliga krafter med råge, eftersom jag varit på IKEA tidigare under dagen - visserligen hängandes över en "rollator", som min äldste son brukar kalla kundvagnarna för. Han brukar säga till mig när vi två är ute och handlar tillsammans:

- Ta du rollatorn, som behöver lite gåhjälp (med det menar han att jag skall köra kundvagnen). Det är i dylika stunder som jag skarpt brukar överväga om jag trots allt inte borde införa barnaga retroaktivt.

Jag gjorde även ett försöka att haka på Herr H in på Clas Ohlson i Bäckebol, efter IKEA besöket, som är som en enda lång ökenvandring utan möjligheter till, att gena till just det man är intresserad av och sedan kunna ta sig ut till kassorna. Sittplatserna för de besökande kunderna är också obefintliga inne på IKEA. Men väl inne hos Clas Ohlsson blev jag tvungen att gena mellan hyllpartierna, där första bästa glepa dök bland montrarna som de gjort vattentäta skott emellan nu för tiden, som på IKEA.

Jag gick ut och satte mig på en av  bänkarna i köpcentrets gång, eftersom man på Clas Ohlsson varken har kundvagnar, eller sittplatser inne i varuhuset. Där satt jag nu och begrundade min illa tilltygade kropp och hur lite man passar in i samhället. För ett ögonblick tyckte jag riktigt synd om mig själv. Men insåg tämligen snabbt, att det var tämligen kontraproduktivt.

Medan jag svepte med blicken runtomkring mig och funderade på vad jag skulle hitta på, tills Herr H kom ut från Gubbdagis, fick jag syn på Caféet lite längre bort i köpcentrets gång och VEM kan motstå en bägare mjukglass. Inte jag i alla fall.

Det fick till följd att när Herr H kom ut från gubbdagis så såg jag honom irra omkring sökandes efter mig, eftersom jag sagt att jag skulle sitta på bänken utanför Clas Ohlson och vänta på honom. - Jag satt nu istället lite längre ner på Caféets möblering ute i gången av köpcentret och smaskade på min mjukglass.

- Svårt att känna igen en sån´ välmogen tjej, som jag? frågade jag när han kom fram till mitt bord.

Men han svarade inget utan traskade iväg och köpte sig en bägare med romrussinglass, antingen hörde han inte vad jag sagt pga. surret i köpcentrat, eller så tyckte han att det var väl värt att måna husfriden.

Naturligtvis så poängterade han, när han väl satt där och åt sin glass, att han inte gillade russin. - Nej, jag bryr mig inte, han är ju född och uppväxt i gnällbältet och själv insåg jag att mjukglass, det var otroligt sött, egentligen. Huvaligen....

När dottern anlände hemmet insåg jag, att vi var nog ett gäng som inte alls var upplagd för något överhuvudtaget. Efter en kortare matseans vid köksbordet avvek var och en. Herr H hade på förmiddagen varit ute och tränat golf i regn- och hagelskuren och den envisa hostan hade återvänt med dess fulla styrka. Han bad mig känna på hans panna om den var varmare än vanligt. VAD säger man, mer än suckar och tillägger, eftersom det antagligen gick att steka ägg på hans panna:

- Jag tycker att du imorgon, förutsatt om det är regn och snålblåst förstås, skall ställa dig ute på golfbanan igen. Det är väl så ni kurerar envis influensa i Närke.

Själv bestämde jag mig för att inta soffhörnan tillsammans med TV:n. Sicket felval! Där var det "Debatt" om att man krävde egna badtider för damerna i simhallarna och att inga manliga fick arbeta de dagarna i Simhallarna. Det var någon muslimsk dam som satt där och tyckte att hon var så vansinnigt obekväm i sin muslimska baddräkt och sin kroppsstorlek och hon behövde lära sig simma. Det var en allmänmänsklig rättighet, eftersom hon också var skattebetalare.

Själv har jag bytt ut Hagabadet "dyra gatan", eftersom jag bara är ute efter varmvattenbassäng och det har man på Angereds Arena till ett betydligt överkomligare pris. Det är ingen större skillnad, eftersom tillgängligheten är lika besvärlig att få till där som på Hagabadet.

Men vid Angereds Arena där har jag slagits över dessa muslimska kvinnobadkläder, som t.o.m. småflickor bär. Heldräkter, såväl i ärmar som i ben och något klänningliknande inkl. lager av huvuddukar. Jag kan verkligen intyga att dessa på intet sätt döljer något av deras former, snarare så framhäver det kroppen rejält! Faktiskt mer än en vanlig baddräkt gör. - Jag begriper ingenting av det här om jag skall vara helt ärlig.

Men de är ju väldigt duktiga om de kan lära sig att simma i alla dessa tyglager, eftersom det är att betrakta som rena rama klädsimmet. Det man förut var tvungen att ha för att simma till sig ett Guld-märke i simkunskap.

Det gamla simborgarmärket i guld till vänster.

Till saken hör att det är väldigt många män, som absolut är utrikesfödda och som INTE kan simma. Jag tror nog att det är lika angeläget, att satsa på simkunnigheten även där och ta fokus från det här eviga, tröttsamma... 

Inte kan jag heller sluta upp att fundera över: hur de har det i sina hemländer där de kommit ifrån. Är det så att kvinnorna inte får lära sig att simma, är de utestängda från simbassänger, eller VEM står för att simkunskapen garanteras i dessa länder? - Det skulle vara roligt/lärorikt att faktiskt få veta! Men det kunde man inte höra ett ljud om i "Debatt" och då tycker jag också, att det inte är någon nyanserad debatt. Men det är sällan det är det. Det är ständigt bara ett evigt onyanserat tyckande, utan inkråm.

Jag har en god vän som tagit hand om en öststats gatuhund - Jiiises säger jag bara....

De här valparna hade det väl allt annat än gott om jag förstått saken rätt. Men där hunden däremot är nu måtte vara rena himmelriket. - Det hela skedde genom någon form av räddningsgrupp för dylika hundar. Så långt är allt gott...

Problemet är bara att den hunden är pest och pina, därför att det är ett himla liv på den i tid och otid. Det måste vara något inprogrammerat fel i knoppen på den pga. den uppväxt den haft. Den hunden hon lever tillsammans en annan större hund och en himla massa kattor, som stryker omkring i huset. Djuren lever som envåldshärskare i huset. De går i första hand och gästerna eller besökarna är en andrahandsfråga, inkl. ägaren själv...

Det går liksom inte att få pli på den här hunden, jag har verkligen försökt under lite längre vistelser. En natt när jag blev tvungen att stiga upp för att sömndrucken vingla mig ut till badrummet. Då satt hundskrället igång att skälla så till den milda grad, så hon fick den andra tokstollen till hund att också skälla som en besatt. Hundägaren som låg och sov tillsammans med de här två sakerna, sov lugnt vidare. Bara det säger ju hur avtrubbat det är med det eviga skällandet! - Men då rann tålamodet över för min del:

- NU är du TYST! vrålade jag och kände när jag satt på den vita tronstolen, att huvudet höll på att trilla i bitar av det plötsliga vrålandet och upprördheten.

Men de båda hundarna hade tystnat tvärt, över mitt plötsliga och helt uppenbart oväntade utfall och krupit tillbaka och lagt sig igen bredvid hundägaren.

Den evigt skällande hunden hon är en ren och skär pina. Själv skulle jag inte stå ut med, att ha den ständigt vedervärdigt låtande hunden:

Hon skäller som en besatt, när hon hör en knappnål falla. Troligtvis att någon passerar ute på gatan.

Hon skäller som en besatt när folk hon känner mycket väl kommer in genom ytterdörren.

Hon skäller som en besatt när man rör sig i huset.

Hon skäller som en besatt åt ta´ me´ faktiskt precis allt! Dvs. i tid och otid och helt utan att man kan se någon som helst anledning till det.

Är man där känns det som om huvudet håller på att trilla av tillslut av allt skällande, som hon åstadkommer. - Talar man med hundägaren i telefon, vilket är väldigt frekvent, så nog kan man ge sig fallerulingen på att hundskrället hinner stämma upp så många och långa skall, att det känns som om hela huvudet skall lossna. Hundskall genom telefonlur är inte heller speciellt trevligt. Våldsamt Tinnitusanfall är bara förnamnet.

Jag läste ett forskningsresultat för bra länge sedan där neurologen Giorgio Vallortiagara vid ett universitet i Italien påstod, att svansens rörelse är uttryck för en kognitiv asymmetri, då en hjärnhalva styr motsatt sida av kroppen.

Ser man hunden rakt framifrån så kan man se att hunden rör svansen lite mer åt höger om det är ett uttryck för otrygghet eller upplever hot.

Rör den svansen däremot mer åt vänster är det ett uttryck för entusiasm.

Nu är det ju inte så att vi människor kan se i ultrarapid, men det hade verkligen varit roligt att veta om det är någon som har en hund som är lagd åt något av ytterlighetshållen och kunde med blotta ögat se svansföringshållet, när hunden viftar på svansen.

MEN framförallt hur i hela helsefyr skall man få ordning på det här skällande hundskrället - Mötet med den här hunden, vare sig det är på plats eller via telefonlur, det är lika välkommet som att träffa på ett barn som sparkar en på smalbenen frenetiskt och spottar en rakt i ansiktet. Men förklara det för  hundägaren.... PHEW, nejdå, den hunden är sååååååå  fiiiiiiiiin sååååååå... även om hundägaren själv hinner få åtskilliga frispel av detta eviga skällande.

Men det är väl precis med dylika hundägare, som föräldrar till odrägliga barn = Hemmablind så det sjunger om det och inte ens medveten om sitt eget agerande.

PS. så är det väl med oss allihop - man blir hemmablind. DS.

Den här hundstatyn på Kaserntorget i Göteborg är en betydligt stillsammare variant. Den är garanterat skäll och hoppfri.
När min dotter var liten var den fina hunden alltid hennes och den fula hunden den var alltid min. Jag frågade henne nyss om hon tycker, att det var gudomlig rättvisa, att jag alltid skulle ha den fula hunden och hon alltid den fina hunden. Jodå, det tycker hon fortfarande! GLURP....

 

Leif G W Persson har ett smula ansträngt förhållande till personer som bär förnamnet: Göran - Med underrubrik "I skuggan av massmördaren Thomas Quick".

http://www.expressen.se/kronikorer/leif-gw-persson/leif-gw-att-gora-det-obegripliga-begripligt/

Så räknar den mestadels underhållande kriminologiprofessorn emeritus upp en skara Göran-spaning 1-3, som han haft en komplicerat förhållande till mer än män, som burit andra förnamn:

Först ut i Göran-spaningraden är Göran Lindberg, juristen, polischefen, rektorn för polishögskolan och länspolismästaren, som talade sig varm för jämställdheten och därför fick smeknamnet, Kapten Klänning. HUR sjukt det hela varit inser man när man betänker, att denne person mässade om etik och moral i alla upptänkliga sammanhang!

Men när hans kollegor inom poliskåren tillslut insåg, att det var inte något missförstånd och påbörja en spaningsinsats mot Göran Lindberg. Insatsen hade kodnamnet "Operation Värdegrund", något som han själv hade som ledord i sina föreläsningar. Den värdegrunden var inte ens vatten värd, eftersom han i själva verket var en person som var kapabel till de mest groteska kvinnoövergreppen och slutligen också dömdes för dessa brott.

Fastän sona sina brott gentemot offren, som inte hade haft något att sätta emot, där stupade det svenska rättssystemet i vanlig ordning. Skadestånden blev som brukligt är i denna företrädesvis, förhärskande gubbärld ett riktigt hån mot offren. Så lite var offrens förstörda liv värda! Det är ett märkligt rättssystem och människosyn vi har i det här landet. Hade de här offren istället varit direktörer eller högt uppsatta ämbetsmän hade ljudet i skällan varit betydligt annorlunda.

- OK och avbockad även av mig på "Göran-utvisningsbänk", antagligen i samma veva som Leif GW Persson placerade honom där.

Anledningen är mycket simpel: min magkänsla är helt osviklig, när vibbarna väl är mottagna så är de.

Andre ut i Göran-spaningraden: Göran Persson f.d. statsminister.

- OK och avbockad även av mig på "Göran-utvisningsbänken". Dock hamnade denne Göran där långt innan Leif GW Persson förpassade honom dit.

Anledningen: sunda förnuftet sade mig, att där kunde det knappast röra sig om den ärligaste tillika skarpaste kniven i lådan. Hans tilltrasslade privatliv och förhållande till i synnerhet kvinnor talade sitt tydliga tecken, att här travde en riktig machogris omkring och att det sannolikt inte behövdes skrapas så mycket mer, innan ännu mer oönskade saker skulle se dagens ljus. Mao min magkänsla hade haft rätt även när det gällt honom.
Tredje ut i Göran-spaningraden: Göran Lambertz fd. Justitiekansler (JK) och sedan 2009 justitieråd i Högsta domstolen.

Jag har förstått att den infekterade stämningen flöt upp till dagern under sensommaren 2012, när nämnde Göran debatterade i SVT:s Aktuellt med Leif GW Persson och då Göran Lambertz försvarade vissa av de fällande domarna mot Sture Bergwall (alias Thomas Quick m.fl. hitta-på-namn, under den här tiden då det begav sig med massmordserkännandena, som var betydligt fler än de 8 som åklagaren som gjorde karriär på en chimär. Quick som även understundom gick under namn som ”Nana”, ”Cliff” och ”Ellington” de namnen och handlingarna, lät hämtat ur vilken välskriven fantasybok som helst. Men Quack-gänget gillade väl fantasy.) Göran Lambertz menade i en artikel i Dagens Nyheter s.d., att det "finns utomordentligt övertygande bevis om Bergwalls skuld". Redan journalisten Dan Larssons ifrågasatte Thomas Quick 1994 och även senare i mer detaljerad form i boken "Mytomanen Thomas Quick", som utkom 1998. Redan där måste det ha framstått för Göran Lambertz, att här stod det inte rätt till. Inte blev det väl mindre välgrundat av att Leif GW Persson bemötte och förkastade vad Göran Lambertz pekat på som bevis.

Kriminologprofessorn blev senare så upprörd över Lambertz inställning, att han vid en intervju med b.la. Expressen sa att han skulle "säga upp vänskapen med Lambertz"^. Mer skulle det bli under TV-debatten, när Leif GW Persson uppgav att Sture Bergwalls tidigare försvarare, Claes Borgström, var en av Lambertz bästa vänner, varför Lambertz enligt Leif GW Persson skulle ha varit jävig, som granskare av Quickutredningarna då han gjorde detta år 2006. Låter som en helt rimlig slutsats, men i Sverige förekommer ett otal liknande jävsfall.

I "Veckans Brott" hade kriminologiprofessorns tålamod nått sitt slut och det var det mer uppfriskande inslaget i en debatt som hörts inom svenskt media.

Så nu när Göran Lambertz i dagarna gav ut boken "Quickologi" där han anklagar den avlidne Hannes Råstam för att ha haft fel om Thomas Quicks oskuld, blev det nog bara droppen som fick bägaren att rinna över. Den numere emeritus kriminologiprofessorn m.fl. titlar, skall ha stor eloge för att han ingriper med att ekonomiskt och ombudsmässigt hjälpa Hannes Råstams anhöriga att föra ev. förtalstalan.

De allra flesta människor, som inte är åtalade för brott, står helt ensam mot en motpart som har betydligt större muskler (läs ekonomi), eftersom samhället har undergrävt varje form av möjlighet, att kunna få rättshjälp. Alla andra "möjligheter" som man kan vända sig till, är betalda av sina uppdragsgivare dvs. motparten. Det är sålunda fullt jämförbart med ett rejält och präktigt jävsförhållande. - Statsverket har mao aktivt medverkat till, att det inte längre finns någon likhet inför lagen. Det är enbart den som har tyngsta börsen, som kan sitta tryggt.
- OK och avbockad även av mig på "Göran-utvisningsbänken". Dock hamnade denne Göran där långt innan Leif GW Persson förpassade honom dit. Jag som alltid tidigare betraktat Göran Lambertz som en rådig och klok jurist, som visat prov på att han vågade sätta sig emot dunka-varandra-i-ryggsystemet i början av år 2005 och att han även ifrågasatt, att polisen inte DNA-testat en person i Catrine da Costa-fallet, som tidigare varit känd för styckmord (Catrine Bäckström var född -56 i Luleå).  

Med flera klipp på youtube...1-11.
 Göran Lambetz hade även gjort sin notarietjänst vid Gällivare tingsrätt och var därför inte någon helt främmande fågel för mig.

Men när Göran Lambertz under 2005, i egenskap av justitiekansler inte yrkade avsättning av justitierådet Leif Thorsson, som genom ett strafföreläggande bötfällts för brott mot sexköpslagen, då föll Göran Lambertz definitivt & obönhörligt ner från den piedestal jag hade placerat honom på. - Det betyder att jag redan då insåg att Göran Lambertz i sitt ämbete ingick i den vida klanen ryggdunkare, beroende på åt vilket håll vinden vände. Poliser gick tydligen bra att hänga ut, däremot inte den krets han själv tillhörde.

Justitia utan ögonbindeln=symbolen för likhet inför lagen, viftar lite oseende med sitt svärd och vågskålar som får svaja fritt åt vilket håll som vinden blåser.

Blott BLOTTARE blottast...

http://nyheternasverige.se/blottare-i-gallivare-gackar-polisen/

Det var ju en intressant variant av blottare. Man kan ju inte anklaga blottarna för att vara fantasilösa personer i vart fall.

Den korta lilla mannen (dvärg utklädd till ett litet barn) har lurat äldre kvinnor till sig genom att ropa på dem och be dem hjälpa till att dra ner gylfen, eftersom han är kissnödig.

Hjälpsamma äldre damer finns det helt uppenbart gott om. En av dem berättade för Nyheterna24:

- Han stod ju och trampade pojken och sa att han var ju så nödig. Så jag hjälpte han ju av med byxan och ut trillade ju en fullvuxen pitt! berättade en av de äldre hjälpsamma damerna upprört.

Min första blottare stötte jag på en gång, när jag var tämligen ung och gick med min mamma genom en park. Mamma gick och pratade med mig, när vi passerade en man, som höll något i sin ena hand.

Vi passerade mannen medan mamma fortsatte att prata, men helt plötsligt tvärnitade hon och sa:

- VAD var det han hade i handen?

- Men mamma då, det såg du väl, svarade jag helt omtumlad av den chockartade upplevelsen.

Jodå, hon hade noterat det hon också. Men det tog väl en stund innan synintryck hade ramlat ner i medvetandet, som för tillfället var fullt sysselsatt med att berätta något invecklat för mig.

Det hon höll på att berätta om fick stå tillbaka och nu blev det istället en förklaring från min mamma om sinnesrubbade människors behov.

För några år sedan, en otroligt varm sommar i Göteborg, var det som om alla galningar på en och samma gång hade Centralstationen, som sitt vattenhål, vilket i och för sig inte är något ovanligt. Det man inte kan stöta på där är bara inte uppfunnet.

På en och samma dag lyckades jag passera två tillskruvade saker, med bara några stegs mellanrum:

I en fotoautomat drogs helt plötsligt gardinen åt sidan och där satt en kille med en uppblåsbar Barbara i sitt knä och tog foton på sig och sin "käresta".

Jag hann inte gå många steg innan nästa avvikare var ett fullbordat faktum:


Det var också en tämligen ung kille, som satt på en av de gamla vackra bänkarna, som Centralstationen har. Han hade enormt vida mycket korta shorts i byxbenen och satt med ena benet uppslängt på bänken och visad hela klockstapeln. Han vickade, skevade med benet lite av och an, så att alla förbipasserande inte skulle missa något! - Man behövde inte betvivla att det skedde med uträkning, den förnöjda minen han hade när han såg de passerandes reaktioner gick inte att ta miste på.

Herre min skapare, tänkte jag, när väggen av hettan slog emot mig, när jag väl kom på utsidan av Centralstationen, värmen har tydligen lyckats dra till sig alla dårar samtidigt. PHEW!

Ibland blir man sannerligen överraskad, när det ligger mail i mailboxen, som man funderar hur avsändaren egentligen tänkte.
 Därför att det som inträffar är ett svårare fall av plötslig blindhet, sedan man väl hämtat sig från chocken!

Lustigt egentligen att vi är alltfler, som blivit mer och mer medvetna om vilken funktion tarmarna har i våra liv.

Jag satt och läste Carin Hjulströms "Den tänkande tarmen" i dagens "Världens gång" i Göteborgs-Posten imorse, medan jag läppjade på mitt morgonkaffe. http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2695164--tarmen-slapper-inte-in-vem-som-helst-

Någonstans har jag i mitt eget liv gått från klarhet till klarhet, en ny pusselbit på tarmens betydelse kom medan jag var sysselsatt att läsa in en hypnosutbildning då det framkommit, att just hypnos var ofta till stor hjälp vid IBS, irritable bowel syndrom. Inte för att jag själv lidit av den åkomman, men det som händer i magen är ofta "grannar" på något sätt, eftersom det hela handlar om en obalans.

Jag har för länge sedan förstått, att många av våra sjukdomar tar sin början just i magen. Psoriasis, halsmandlar och så den här blindtarmen, som man förut trodde inte hade något funktion att fylla, hör om något ihop med immunsystemet.

Själv har jag åkt på en del hälsosmällar mot just magen. Min mage som jag dessförinnan trodde att den kunde tåla att käka plåt, om som behövdes.

Den första riktigt stora attacken fick jag i samband med min dotters alltför tidigare entré i livet, då jag smittades av mördarbakterier vid det akuta kejsarsnittet. Något som sjukvården själv valde att ignorerar trots mina funderingar om vad det var som inte stod rätt till. Det var först när jag kommit till Göteborg, som någon smart sak på Gynmottagningen gjorde kopplingen över mina problem. Jag fick käka tabletter och antibiotika, som fick hela mig, att tro att jag faktiskt livnärde mig på metall/plåt. Det smakade metall i hela jag av den våldsamma medicineringen. Men samtidigt gjorde det att dessa angripna vävnader systematiskt stöttes ut av kroppen.

Nu var det frid och fröjd i mitt liv. Förutom då att jag enligt proverna alltid hade ett nedsatt immunförsvar. Varför det var så grubblade jag i åtskilliga år över. Tills förklaringen kom och man kommit på att blindtarmen hade en viktig funktion: den hängde ihop med immunförsvaret. - Min blindtarm hade akut opererats bort i allra sista ögonblicket, redan när jag var barn. Febern hade hunnit längre upp än man egentligen skall klara av, enligt den gamla vetenskapen i vart fall. Själv var jag då redan borta i ett töcken.

Det gick många år och så in på 2000-talet åkte jag på en synnerligen svårartad och långvarig luftvägsinfektion där den ena antibiotikakuren efter den andra sattes in utan resultat. Efter ett par månaders hade det hela upptrissats till en medicineringen som slutligen blev totalt ohållbar. Jag hade då dragit på mig ett blödande magsår, som var något alldeles vidrigt. Den dagen min dotter skulle ta studenten och sällskapet som skulle åka till mottagningen av studenterna satt i bilen och väntade, bad jag om ursäkt och talade om att jag måste gå på toaletten innan jag kunde sätta mig bakom ratten. Väl där kräktes jag så mycket blod att hela toalettstolen såg ut som ett slakthus. Jag tvättade av mig, borstade tänderna och tänkte: "Ja, jag fick i alla fall uppleva hennes studentexamen".

Sahlgrenska hade inte så mycket till övers för mig och hade det inte varit för min husläkares och Herr H:s ingripande, som förde mig bort från Västra Götalandsregionens "vanvårdomsorger", vete gudarna hur det egentligen hade slutat. Efter magsårsbehandling och en fortsättning på Omeprazol och TrioBe, levde mitt liv vidare. Men jag började ana mig till att Omeprazol var långt ifrån någon bra lösning och valde att istället se över kosten och enbart hålla mig till TrioBe för att få ordning på resten av symtomen, att kroppen var i olag.

Tillslut var jag till ända med även TrioBe, eftersom håret och huden kändes alldeles normala igen. Så bar det sig inte bättre att jag råkade ut för en lindringare variant av trafikolycka i Barcelona vid ett övergångsställe, som adderade nya kroppsliga skador, där knä behövde opereras. Axelfrakturen avstod jag ifrån att låta operera, eftersom det inte var något bättre utfall mellan operation eller träning, det är lika eländigt vilket som, men skulle jag avstå operation skulle axeln inte riskera att i tid och otid åka ur led. Jag bet ihop och tränade på, trots våldsamma smärtor. Tufft beslut eftersom jag inte kunnat låta magen påverkas av några smärtstillande tabletter inte ens i krisläge.

Eftersom jag varit sövd vid första knäoperationen och det hänt mer under den operationen än jag ville vara ovetandes om, vägrade jag att sövas vid efterföljande knäoperation. Det var helt ok för den utbytta överläkaren vid ortopedin, han hade nämligen inte samma inställning som den som slutat, utan tyckte att det blev lättare för alla parter om jag var vaken och bara hade lokalbedövning. Själv tyckte jag det var intressant, att ta del av den stora TV-skärmen och själva operationen.

Jag kan idag känna mig som en mästare på knä, eftersom jag sett allt på skärm och jag haft en duktig läkare som visat och förklarat under operationen. Jag vet också vad det är som ger den gnölande värken. Det är de där förföriskt vackra dimslöjorna som hänger som tunna flor inne i knäet, som måste dammsugas bort, eftersom det är inflammerad vävnad. Så snart detta är gjort, känns det "bara" som om benen skaver mot varandra och knäet är i praktiken tomt, efter så många ingrepp är där inte mycket återstår helt enkelt. - Nya packningar behövs!

Stå på knä, eller ens lägga sig ner och leka med småttingarna på golvet, det kan jag bara glömma, så länge jag inte har en ställning som kan lyfta upp mig från golvet. Skulle ha behövt vara som Karlsson på taket med propeller därbak.

Jag ser hellre tiden an, trots mina ännu mer minimala sträckor att kunna gå, eftersom jag tror starkt på både brosktransplantation och att man säkert också snart kan transplantera menisker, än att jag låter någon bensågare såga av mig benen och pillar dit knäproteser. Proteser i all ära men det kan gå riktigt illa och dessutom är det inte någon permanent lösning, utan kräver nya, när jag själv skulle ha hunnit till en kritisk ålder där det kan bli svårt att sega sig upp på benen igen. Det är ingen lätt väg jag valt, men alternativet med avsågade ben har jag inte sett som något alternativ överhuvudtaget. Det räcker så himla bra med skadorna från tingsrätten.

Jag som vägrat allt var piller heter och smärtlindring mot de skador jag fick på tingsrätten, var skeptisk mot den molotovcocktail som man ville servera mig inför knäoperationen. Men en dum en lät sig övertygas, att alla andra piller som jag plockat ut medicinkoppen (dvs. sådana som mina klienter på anstalten brukade knapra i sig, som sockerpiller) nu var eliminerade från biverkningar. I medicinkoppen skramlade det runt 4 Panodil till slut. Till dessa fick jag två Panacod till kvällen och vid 22-tiden på kvällen var ett akut blödande magsår ett faktum. Den här var dock av ett betydligt våldsammare slag och hela sovrummet blev dekorerat i det som sprutade ut i kaskader. Det blev ambulans till sjukhuset på stört, än en gång trodde jag att det var sista gången jag såg min dotter.

Men jag är helt uppenbart en seg typ och i det här fallet sattes en massiv motattack från sjukhuset sida mot magsåret.

Efter det följde ett rent helvete med magens obalans. Östra sjukhusets kirurgläkare föreslog som åtgärd: slå någon form av rundslag halvknut på magsäcken, med passusen "men det brukar bli värre för en del efter det". Men det var egentligen först sedan de fått min husläkare att gå i taket, sedan jag berättat för honom att sjukhusets läkare sagt: att det var husläkaren som fick stå ansvaret och vården för mig. För egen del blev det för mycket.

Jag bad om en remiss från husläkaren till Vidarkliniken i Järna istället. Där fick jag en läkare som gick med samma steglängd som jag och tillsammans med min kloke husläkare fanns det åter hopp om livet, även om det skulle bli en lång ökenvandring. Efter ytterligare ett halvår hade jag en tre veckors sväng till på Vidarkliniken. Sedan dess har jag sakta men säkert ställt magen på rätt köl, men det har inte varit lätta dagar och framförallt nätter.

Min livlina & akupunktör HIEP - AKUPUNKTURKLINIK på Karl Johansgatan 60 i Göteborg har under de här årens lopp, sedan jag anlände till Göteborg med mina kroppsskador från tingsrätten, tidvis hjälpt mig genom smärtdimmorna. Det kan dock reta gallfeber på mig, att jag själv får helt och hållet betala dessa akupunkturbehandlingar ur egen ficka, eftersom man vägrar att låta hans verksamhet ingå i högkostnadsskyddet och man inom Göteborgsregionen helt och hållet lagt ner allt vad smärtbehandling heter redan en bit in på 90-talet. Dvs man har ingen smärtvård att erbjuda själva!

Anledning till att man ser den duktige akupunktören med misstro och inte godkänner honom trots mitt eget val, dvs. man skall kunna välja sin egen vård, sägs det ju, men Icke sa Nicke! det kan gå mig att slå mig för pannan, både socialstyrelse och politikerna de saknar helt enkelt riktiga kunskaper om var akupunkturkunskapen finns! Han har haft med sig sin utbildning från klostermunkarna i gamla Indokina och redan som mycket ung. Eftersom han visade prov på fallenhet för detta lät man honom följa med modern till klostret, när hon deltog i deras behandlingar av människor. Hans mamma och munkarna kunde nog det mesta som överhuvudtaget fanns att veta om kroppen. - Jag har under min tid då jag gått hos honom, sett hans patienter av diverse mycket svåra slag, där den vanliga sjukvården gått bet. Jag har sett vad han gjort även med dem under tid.

Det var också han som slutligen tog mig ur den segdragna luftvägsinfektionen som sjukvården inte kunde hantera och som även ändade ut i mitt första magsår.

Naturligtvis var det också han som berättade för mig, när jag berättade om mina problem med magen som tillkommit vid det nya magsåret, att ren rå blåbärsjuice av visst märke, dvs. helt osockrat, det skulle jag ta ett ½ glas av + utspätt med ½ glas vatten och en tsk gurkmeja (jag valde att ta gurkmejan direkt i munnen) och så dricka blåbärs/vattenblandningen i små små klunkar tillsammans med gurkmejan, vid behov. Bättre recept kunde jag inte få och han talade också om hur viktigt det var med födan och så fick jag veta vad jag skulle äta och vad jag skulle låta bli. Idag har jag gjort en total översyn av vad jag stoppar i mig och jag har också lyckats klura ut vad min mage mår bra av och vad som blir katastrofer.

Jag har också noterat att laktosfria produkter varit till gagn för magen, något som jag anat länge. Idag kan ingen slå mig på fingrarna när det gäller mina allvarliga kroppsskador, eller hanteringen av smärta. Jag känner idag min kropp till fullo och jag förstår precis hur allt hänger ihop.
Men jag vet idag också att hela mitt sinnessystem sitter i magen. Det som hände mig på tingsrätten är så mycket mer än enbart kroppsliga skador, det som hänt mig efteråt och tärt på mitt sinnessystem har både kostat mig mycket i ett personligt lidande och gett mig nya kunskaper och insikter:

Min mage är den 7 km långa sambandscentralen/spindeln i nätet till min hjärna, som ligger där ensam och skvalpar runt i sin isolerade skål.  När min hjärna inte förstår vad magen förmedlar om de övriga av kroppens alla system det är också då det indikerar: ERROR!

Det är i min mage som jaget sitter, det är därifrån som 90 % av nervimpulserna till hjärnan skickas. Jag har lärt mig att lyssna på vad min mage vill och mår bra av. Leva i symbios med sin egen kropp är på något sätt en förutsättning för att må bra i övrigt, oavsett kroppsliga skador och då gäller det verkligen att känna sin egen mage. Lita på sin egen magkänsla.
Så visst har även Carin Hjulström förstått vad det är den unga tyska forskaren Giulia Enders i den lilla boken "Charmen med tarmen" samlat ihop om ny revolutionerande information. Köper du inte hennes bok, så kan du lyssna på henne här i länken till Skavlans talkshow: http://www.svtplay.se/video/2675018/skavlan/skavlan-sasong-13-avsnitt-6

41:02 in på programmet kommer Guilia Enders.

Och tror du inte på det så får jag väl bjuda på den där historien om när kroppen skapades och alla kroppsdelar ville vara chef:

Hjärnan sa: 
- Eftersom det är jag som kontrollerar alla delar och tänker för oss alla, så måste jag ju naturligtvis bli chef.

Benen sa: 
- Eftersom det är vi som bär människan dit hon vill och utför det som hjärnan säger till oss så vill vi bli kroppens chef.

Sålunda fortsatte ögonen, händerna, hjärtat och lungorna på samma sätt. Alla hade sina skäl till varför de skulle få bli kroppens chef.

Slutligen tyckte arslet att man skulle välja honom till chef. Alla de andra skrattade och tyckte att idén var fullkomligt absurd - att ha ett arsle till chef. Det kunde de samtliga enas om att så ville de inte ha det. Då blev arslet mycket ilsket, slöt ihop sig, tjurade och vägrade överhuvudtaget att fungera.

Till följd av detta fick hjärnan feber, ögonen skelade, benen blev svaga och händerna hängde slappt ned. Ja, till och med hjärtat och lungorna fick svårt att fortsätta arbetet. Till slut vädjade alla till hjärnan att trots allt låta arslet bli chef.

Och så blev det. Alla andra uträttar nu arbetet, medan arslet sitter och endast åstadkommer en massa skit.

Sensmoral: För att bli chef behöver man inte vara ett geni - bara ett vanligt arsle.