Snabbaste metoden att få tvättbräda, måste i alla fall vara "Norrlandsmetoden".

Misstänker dock att resultatet inte skulle bli lika imponerande på damer. I alla fall inte för oss som inte är begåvade med myggbett till bröst. Men den skulle nog bli stråt vassare rolig...

Har ni tänkt på hur mycket speglar det finns på de mest förunderliga ställen i ett hotellrum. Man blir liksom konfronterad med verkligheten på det mest brutala sätt. 

Eller finns det nu något normalt i att sitta och glo på sig själv i sidovinkel och framifrån, när man sitter på toalettstolen barfota på hela kroppen och torkar tår och fötter efter dusch.

Det fick till följd att när vi kom körande in via norra infarten till Hallsberg, ramlade taket ner i huvudet på mig igen....

Fastän det var inte den riktigt hiskeliga modellen Michelin, som jag sett i spegeln på toaletten....

Det är flerfrontskrig att utkämpa. - Jag min knäppgök tog aldrig med mig kryckorna på resan, utan hade bestämt mig i bästa Trafikkontoret i Göteborg-anda, att mig var det inget fel på!

Det innebar att när jag segade mig uppför trappan till Hagabadet imorse, kände jag mig ungefär lika fräsch som vilket utskitet äppelmos som helst. När Herr H försiktigt knuffade i mig på morgonen och undrade om jag skulle och träna på Hagabadet, låg jag länge kvar i sängen, blundade och funderade på om det trots allt inte var så, att jag i själva verket var död...

Bakom disken till receptionen på Hagabadet stod två leende personer och tävlade med solens strålar: Eva och VD:n på Hagabadet, Pelle. Jag önskar att jag hade kunnat dela med mig av den bilden, som mötte mig av dessa två personer. Pelle är verkligen sinnebilden av en VD på ett tränings-SPA. Handen på hjärtat, han skulle kunna vara modell för vilken tidning av klass som helst. 

Med Evas omsorger i färskt minne på väg upp i hissen (jo, jag tar hissen till 3:e våningen ännu) fick mig att inse, att den utskitna äppelmoskänslan var som bortblåst.

Så lite som behövs för att kamplusten skall återvända med full styrka.

Vattengympan skulle just köra igång, när jag kom vinglandes nerför spiraltrappan till Ägget, så jag tog ett par hantlar och lommade iväg in till Philipsons Folkbad. Körde igenom hela mitt bra-för-mina-skador-pass och sprang i vattnet i en lemiskata resten av stunden, tills jag hörde att de vara klara med vattengympan i Ägget.

Traskade över och meditationssimmade dryga timman, sprang i vattnet ytterligare en kvart. Allt detta till irländska eller var det möjligen keltiska toner. Vattnets sinnlighet, den stillsamma musiken och den vackra Art Nouveaustilen, som Hagabadet präglas av.


Tänk att vara så fullständigt oförmögen, att kunna vara normal människa på torra land och att kunna få vara sig själv i vattnet. Det är så befriande, att det saknas ord för det.

Genom livet har jag ständigt fått goda insikter om mig själv och om de stora viktiga tingen här i livet. Ett vet jag, att mitt varande på Hagabadet har varit min livräddning. Jag vet inte hur mitt liv skulle ha sett ut om inte Hagabadet hade funnits, eftersom all rehabilitering inte är för vanligt folk. Inte ens för mig som har en godkänd arbetsskada. 

Det har funnits stunder när jag har varit så smärtbehängd, att jag nästan har varit på väg att krypa ur skinnet. Sjukgymnasterna, PT:arna och massörerna på SPA avdelningen har stått där vid min sida, när jag famlat i mörkret. Träningen och framförallt självdisciplinen har varit a och o. 

Ibland har jag känt mig så kräkfärdig av all värk, att jag fått uppbåda mina sista krafter för att överhuvudtaget ta mig dit. Men efter att ha tränat i vattnet har jag kunnat återvända med endorfinernas flödande i min arma kropp och med en stoisk lugn känsla av, att jag kommit in i en vindstilla hamn, efter att ha befunnit mig ute på stormigt, öppet hav och lidit skeppsbrott.

Kanske är det därför jag blivit cynisk mot de pseudovetenskapliga politikerna. Det finns sådana monumentala brister i vårt samhälle på alla fronter, att ordet välfärdsstat känns som något man kan vika ihop sig i skrattkramper av att ens höra talas om!

Jag tycker att de är en parodi på sig själva.... Var jag elak nu? Mjae... kanske lite då. Men de är roliga, när man betraktar dem från rätt infallsvinkel.

http://www.youtube.com/watch?v=JDc7wjC3SDI 
Carl Bildt sitter på sängkanten och diskuterar viktiga spörsmål med Ingvar Carlsson. (Gick inte att få in youtube klippet direkt - men klicka på länken så fungerar det).

Ikonkurs vid Kyrkeruds folkhögskola - Ja, länge leve folkhögskolor som förtjänar att heta så.

Det skall inte vara en klassfråga att kunna fortbilda sig, eller som i vårt fall "gå på sommarkurs".  Kyrkeruds folkhögskola har en estetisk inriktning.  Här följer de kurser som normalt brukar gå av stapeln. http://kyrkeruds-folkhogskola.regionvarmland.se/kurser/sommarkurser/kostnader/kostnader Det är min och Herr H:s andra sommarkurs vid Kyrkeruds folkhögskola och faktiskt så har vi snöat in på Ikonmåleri, eftersom det inte är något man lär sig i brådrasket. Första gången vid Kyrkeruds folkhögskola, 2007, hakade även dottern på. Sedan målade hon och jag, men bodde även hos Dominikansystrarna i Stockholm, ett annat år. Medan Herr H ställde kosan mot Lund för att måla ikoner efter strålbehandling 2011. Sålunda var det här vår tredje ikonkurs. Vi anlände på söndagkväll till Årjäng/Kyrkeruds folkhögskola, eftersom det inte är nästgårds, att åka upp till Årjäng och kursen började på måndagsmorgonen. Kursen avslutades på fredag kring lunchtid. Priset: Helpension i tvåbäddsrum kostade 2 800:- för 5 dagar inkl. extra övernattning från söndag-måndag och i det ingick förutom kurs och boendet, frukost lunch, middag, vickning, kaffe, samt sänglinne och handduk. Det enda som tillkom var materialkostnad 300:-.  Det är mao i gammal hederlig folkbildningsanda, en bristvara i dessa tider. Extra bonus tillkommer den vackra miljön och supertrevlig personal, för att inte tala om avancerad kursledare i vårt fall. Det är inte vem som helst som kan ställa sig och lära ut den rätt kniviga konsten att måla ikoner. Det är inga snabbfix precis. Egen tappning av hur en ikon skall se ut och den är fullständigt värdelös och är inte ens godkänd som ikon. På väg upp hade jag och Herr H ett väldigt dividerande i bilen vilka två ikoner vi skulle måla vardera. Med tanke på vilken ikon jag eventuellt skulle ge mig i kast med var jag helt inställd på, att i bästa fall bara hinna slutföra en ikon och i bästa fall påbörja en andra. Så blev det också. Min kropp är ingen strålande stjärna precis och den gör man inte som man vill med. Herr H hann måla två ikoner färdigt och påbörjade en tredje! Alla helt i hans egen speciella målarstil, men helt enligt strikta ikonregler. Redan vintern 2011 sågade Herr H till en lång träbit, i lagom ikonstorlekar. En träbit som jag lyckades övertala dem på ABI-trä att släppa ifrån för något år sedan. Det gäller att få tag i rätt träslag och det måste vara snustorrt. Ett bra alternativ är tjock MDF-skiva. Herr H fixade till en fin kant på dem med överhandsfräsen, med insikter kommer också de egna fordringarna. Här har jag först lagt på gelatinlagret, lagt på en väv och nu håller jag på att stryka på en av väldigt många lager av en kritblandning. Kräver noggrann slipning, strukturen skall vara len som en "barnrumpa". Men då blev det inget ikonmåla av, livet kom emellan... Här har jag ritat upp ikonmotivet och lagt på det första av väldigt, väldigt många lager med äggtermpera = gjord på färsk äggula, som befrias från hinnan kring gulan, öl och färgpigment. Mycket av det man ritat upp försvinner bakom en kompakt, tämligen död yta av äggtempera, då gäller det helt plötsligt att ha is i magen. Det är därför det är så himla skönt att luta sig tillbaka på Alexander Deriev, som är utbildad rysk ikonmålare/skrivare och vår ständige ikonmaster och sedan första kursen även en god vän till oss. Här har ikonbilden försvunnit under förgyllningen, utan att vara färdigmålad i övrigt! Det är nu det börjar bli riktigt tufft.... Det är i det här kritiska stadiet jag alltid börjar fundera på om jag verkligen skall ro det här iland, eller om det skall bli ett fullständigt nederlag. Den mycket speciella ikonnäsan är på plats, men här har jag i alla fall inte behövt lägga till de helmysko ikonögonen. Men det blev ett högt pris av det valet kan jag säga, jag fick lämna plumpen att torka, utan att veta om jag skulle lyckas eller misslyckas. Sedan kommer det värsta: alla skuggor och det evinnerliga detaljpetandet innan det är så klart som det kan bli, utan att man kör det hela i botten. Det gäller att sluta i rätt ögonblick. Men det infinner sig alltid ett "krisläge" och i mitt fall är det i detta ögonblick, som jag vacklar och tvivlar på mig själv och att jag verkligen skall ro det här iland... Sankta Olga fredagförmiddag, nu i lackat skick (dock en något dålig bild - blixten har slagit in i förgyllningen)- I det här ikontillståndet är det i alla fall alltför sent att göra några förändringar. Nu skall det till lite omvårdnad, för att äggtemperafärgerna skall bevaras in i framtiden. För vi skall väl inte tro att det skall bli brasved av min tolkning av Sankta Olga http://translate.google.se/translate?hl=sv&sl=en&u=http://womenshistory.about.com/od/medievalsaints/p/princess_olga.htm&prev=/search%3Fq%3Dsankta%2Bolga%26client%3Dfirefox-a%26hs%3DEyk%26rls%3Dorg.mozilla:sv-SE:official Sankta Olga är ytterligare en av de omtalat vackra kvinnor, som ingår i min kvinno-ikonsvit. Som synes har jag inte skrivit dit hennes namn, vilket man brukar göra på ikoner, för att betraktaren skall kunna veta vem det är de "tillber", ber om hjälp eller bara betraktar.  Sankta Olga är Rysslands urmoder, från början prinsessa av Kiev och att hon är Rysslands urmoder framgår av kyrkobyggnaderna och det speciella ryska "korset". Ett av hennes hängsmycken är egentligen något som brukar vara förbehållet enbart biskopar dvs. kyrkans stadsöverhuvud. Nästa i min kvinno-ikonsvit är Den heliga Anna av Novgorod också en bortglömd historisk kvinna. Hur det nu ens är möjligt, eftersom Den heliga Anna av Novgorod (född i Sigtuna) och dotter till Olof Skötkonung är betydligt mer berömd än sin far. Hon har definitivt lämnat djupa spår i ett historiskt perspektiv.  Vad den andra ikonen som jag började på uppe i Kyrkerud föreställer? NIX, det är och förblir en hemlighet så länge den inte är klar. Den måste dessutom visas upp för Master Alexander för att få ett slutligt godkännande. Visserligen kan man få en ikon välsignad av vår egen katolske biskop, karmeliten, Anders Arborelius (fö den förste svenske biskopen sedan Olaus Magnus dagar - som dog på 1500-talet). Men jag tycker att den här vägen känns betydligt enklare och säkrare.  Jag har fått frågan många gånger och skall därför besvara den på en gång. Frågan: hur kommer det sig att någon som inte tillber någon religion kan ägna sig åt att måla ikoner. Tja, svaret är rätt enkelt. Har man ett historiskt perspektiv och ett brinnande konstintresse är steget inte långt. Till de skall läggas att när man målar ikoner är man sitt eget jag mycket nära. Det finns inga vardagstrivialiteter som kan tränga in bakom den muren. Man är i fullständig harmoni med sig själv och också något mer som är svårt att beskriva, eftersom det måste upplevas. Genom konsten uppenbarar sig de stora tingen. Min förhoppning är att inom en inte alltför avlägsen framtid kunna ha en ikonutställning med mina och familjens ikoner. Jag vill verkligen berätta om ikoner.  Det som är bra med ikoner är att man som målare/skrivare av ikoner aldrig kan sätta dit sitt eget namn någonstans på ikonen. I samma stund någon gör det övertrampet är det inte längre någon riktig ikon...

Skall du åka hem i sommar, undrade min ende bäste svåger. (Fastän svåger, det har han inte varit på väldigt många år.)

Jag blir lika ställd varenda gång han ställer frågan. När han ställer den blir det något helt annat, än det där allmänna vanliga surret om att åka norrut. 

Mitt mentala hem är i Malmberget, kommer aldrig att bli något annat. Saknaden efter att börja dagen med att blicka ut över Dundret och vara min kompass här i livet, den går inte riktigt att förklara. Allt det där som varit en självklarhet i 40 år av mitt liv, finns där inte längre. Har inte funnits där på väldigt länge. 

Jag har ingenstans att fästa blicken på för att orientera mig inför dagen. Min inre kompassnål roterar runt runt utan att hitta något fäste.

Den eviga oförklarliga längtan finns där alltid, ändå skulle jag aldrig kunna tänka mig att flytta tillbaka. Jag tror inte att jag skulle klara av klimatet och då menar jag klimatet i dubbel bemärkelse.

Om det låter märkligt? Ja, det är lika märkligt, som det låter.

Jag tänker på Dirk Hagenbuch, som driver Wildnisdorf i Solberget, ett lappkast ifrån Nattavaara och inte alltför långt ifrån Gällivare tågstation. Inte längre än storstadsmänniskor ofta sitter och pendlar varje dag till jobbet. Ändå är det så mycket mer jag beundrar dessa levnadskonstnärer, som förstått innebörden av närheten till livet. De tar sikte på livet från den enkla sidan, som är allt annat än enkel.

Har vi inte fått ett märkligt samhälle, när det har blivit så.

Tänk i Nattavaara står de flesta husen tomma 11 månader om året. Barnfamiljer som vill bosätta sig i Nattavaara hittar ingenstans att bo! Livet kan verkligen vara underligt. Man kan väl tycka att det skulle kunna ordnas, så att de som vill kunna komma "hem" igen den där gången på året, skulle kunna göra det och ändå hyra ut huset till dem som faktiskt vill bo där resten av året. 

Tänk så många lyckliga hus det skulle kunna finnas runt om i vårt avlånga land, om vi bara lärde oss att hushålla lite bättre med alla dessa övergivna hus. Hus som längtar efter att ha folk boende i sig året runt. Hus blir liksom vi människor sjuka av att bli satta på undantag.

Den här veckan har rallarroserna dykt upp i Lerjeåns dalgång, jag ser längtansfullt genom bilrutan på dem, när jag passerar dem. Det bränner alltid till i min själ, när de dyker upp. De får mig att känna hemlängtan - sakna de ljusa sommarnätterna i norr med ett stort vemod. Det är då alla minnen kommer farande och hopar sig. Så mycket att minnas, så mycket att längta till, så mycket förlorat.

Inte blev den så mycket mindre av att kika in på Dirks hemsida... http://www.solberget.com/se/sommeraeventyr.html 
sommaräventyr... färgsprakande höst... vinter... vårvinter...

 Wildnisdorf i Solberget - fotot lånat med Dirks medgivande

Dags att stänga ner saknaden - men hade i denna stund önskat, att jag hade kunnat åka hem, istället...

reseberättelse forts. Palermo Sicilien lördag 15 maj - måndag 17 maj 2010. Fågel, fisk, normand eller maffia?

Lördag 15 maj

Vuccirias utbud på fisk, kött och grönsaker, frukt och bär är onekligen attraktivt. Men till ett hotellrum släpar man ingen kotlett av tonfisk... Vi knallade bort till varuhuset La Rinasconte, men shopping är inte min grej, sån´t avverkade jag på 80-talet. Vi drogs snart till folkvimlet och de enklare "utbudet". Det var ett par som hade lagt ut "försäljningen" på en kartong på gatan. Finansministern satt uppflugen på en stol och hennes man följde blint direktiven som hon utdelade. Pruta på hängslen så långt gick det sedan var det stopp på prutandet. Herr H förklarade för dem att det var likadant i vår familj. Jag var också finansministern i vår familj, förklarade han. Det fick dem att skratta hjärtlig och falla ut i en lång förklaring om saken natur.

Jag var trött efter flera dagars turistande och vi återvände till hotellet. Jag låg och läste och Herr H somnade. Städerskan gluttade i dörren flera gånger eftersom hon inte hade städat medan vi var ute på ankmarsch.

Istället för inkastare till en restaurangen i Vucciria ställer de ut lite ögonfröjd av vad man kan välja att äta.

Knallade ner till Galbria d´Arte Moderna Palermo, ett väldigt stilrent konstmuseum, som var en totalnjutning inte bara pga. den konst som fanns där utan även hur lokalerna var utformade. När man tänker på t.ex. Skagen Museet i Danmark, som är så känt. Här har Skagenmuseét mycket att lära både om hur konst skall komma till sin rätt. - Pris 2 x 7 Euro= 14 Euro.
Sov en stund innan vi duschade och gick ner till Restaurangen Sant Andrea. Maten var ingen höjdare, däremot notan 65 Euro! Tröstade mig med en kopp kaffe på favoritstället Café/bar Touring.

Söndag 16 maj

Dödstrött efter nattsudd. Kacklet ännu värre än vanligt i frukostrummet, "mittemellan" och "den citronsura" bråkade högljutt. Sedan lät de som om de krossade porslin. Hotell Moderna lär nog få köpa nytt porslin efter denna morgon, eller så är porslinet imorgon tämligen O-Moderno. Det kanske bli plastmuggar till kaffet också...

Vi knallade ner till marknaden, men min tur hade tagit slut. Inga fler glasdroppar... Killen som kopierade kända konstnärers verk satt där även denna marknadsdag. Undra om han kan försörja sig på det.

Här hade nog Vinylmonstret, Målle haft sitt eldorado. Själv funderade jag mest över hur vinylskivorna skulle klara solen och värmen, även om de hade hänt stora presenningar som skydd för den värsta solen. Vet hur en av mina älsklingsskivor såg ut, när den en kort stund hade legat i solen. Det var rena rama fruktskålen istället för en vinylskiva.

HA! utbrast Herr H, det måste ha varit någon sur kund eller någon konkurrent, som murat igen ingången till den baren.

Gick ner mot hamnen för att äta vid någon av de otaliga restaurangerna som låg på gatan ovanför hamnpromenaden. En dragspelare gick från restaurang från restaurang och spelade. Det hela var frid och fröjd mao en gemytlig söndag. Vi slog oss ner vid ett bord och medan vi som bäst höll på att äta  utbröt rena maffiakriget. Det var en inkassering som helt uppenbart inte utföll till belåtenhet... Herr H ville sitta kvar, men jag hade fått nog av bråket vid frukosten på morgonen, så vi betalade och knallade iväg därifrån. Vete gudarna hur den här inkasseringen  slutade...

Det finns onekligen en hel del tvära kast mellan byggnader, nya, gamla, fallfärdiga. Det är väl det jag älskar med städer ute i Europa, det finns precis allt av allting och det har sin speciella charm. Det pågår sannerligen ingen rivningshysteri där inte.

Måndag 17 maj 2010

Livet med Herr H är synnerligen intressant och oförutsägbart. Mitt i natten vaknar han med sin slangdänga, som han konstaterat redan 1996, att han skall skriva. Han låser in den för säkerhets skull i resväskan, så att inte städdamerna skall lägga rabarber på den!?!? - Han surrar på om Vadajer - det är något mystiskt på G.... Sedan faller han helt plötsligt ner i sängen, som om inget har hänt. Helt kort därefter inser jag, att han sover som en stock! Själv ligger jag klarvaken och tänker....VAD VAR DET DÄR?

Tog bussen till Politema, Herr H hade räknat fel på busstiden, så vi tog oss en kaffe + vatten hos han som lärde mig hur man skulle käka "Bombera".

Vi åkte en sväng med 101 = stora rundbussturen i Palermo, medan vi väntade på bussen till San Pellegrino. Jag ville ha bra bilder från berget och det hade jag inte fått vid första besöket, då det låg soldis över hela bergssluttningen.

Första krökarna av serpentinvägen upp till berget. Det måste vara samma katussort jag hade en gång i världen. Dock i lite "mindre skala". - NEJ, det blir inga bilder i bloggen från resan upp till berget. Man kan inte visa allt här i världen. Åk själv!

Den här byggnaden skall man inte missa om man är i Palermo, Palazzo Reale o dei Normanni, vid Piazza Indipendenza. Byggnaden har varit ett maktens säte ända sedan den bysantinska tiden och rymmer idag Siciliens regionstyre. Kärnan i den nuvarande byggnaden uppfördes av araberna. Efer att normanderna erövrat Palermo på 1000-talet byggdes den ut för det normandiska hovet. Sevärda är de kungliga gemaken, speciellt Sala di Ruggero. Inträde för oss båda två 20 Euro

Inte heller Cappella Palatina, som ligger i anslutning till hela byggnadskomplexet. Kapellet uppfördes av Roger II på 1100-talet och har en blandning av bysantinsk, islamisk och normandisk stil. Guldmosaikerna tar andan ur en. 

Inga foton i hela världen kan återskapa den upplevelse som finns med guldmosaikerna. Här liten del ur en nisch.

Intill palatset ligger den originellt utsmyckade Porta Nuova, som kom till på 1500-talet.

Kvällens intressanta diskussion var, vilken typ av baddräkt kan en kvinna över 40 år ha? Var det verkligen lämpligt med bikini överhuvudtaget? - Fortfarande efterlyser jag diskussionerna varför karlar får se ut precis hur fasen som helst, utan att bli skärskådad, eller avsågad längs med fotknölarna. Man får ha överseende med en värld som blev allt annat än perfekt.

På "hemvägen" sladdade vi förbi och tog en kopp kaffe på en av uteserveringarna. Det är ljuvligt att kunna sitta ute, även sent om kvällarna. Jag kunde inte undgå att höra två herrar med de obligatoriska tygkepsarna på huvudet, som satt på en bänk i närheten. De satt och diskuterade "Familia" och Borsellino, men också Padre Pio. - Jag tänkte i mitt stilla sinne på gubbarna, som brukade sitta utanför Posten/Pressbyrån i Malmberget, det var lite andra samtalsämnen på de gubbarna....milt uttryckt!

Sverige börjar urarta till det skenheliga landet U P A !

En del dagar, när jag bläddrar i Göteborgs-Posten, är det tur att jag är trött intill utplåning och därför inte orkar mer än ge ifrån mig en grymtning, över det jag läser.

Imorse satt jag och läste om EU-juristen i Kabul, Zöe Leffler, statsvetare och jurist, som jobbar på EU:s delegation på plats, som fungerar som EU:s förlängda arm i Afghanistan och Pakistan.

Hon talar om risken för hennes livvakt och i samband med det så uppger hon "eller den nuvarande demokratiska regeringen i landet", dvs. Afghanistan eftersom det framgår i reportaget att hon möter reportern Bettina Bettenhausen i Kabul, där Zöe Leffler har jobbat de sista två åren.

Ja, vad är det med det då, tänker du kanske.

Trixet är bara att svenska migrationsverket dvs. svenska regeringen, utrikesministeriet och sålunda justitiedepartementet underkänner pass som denna demokratiska regering i Afghanistan har utfärdat! INGEN afghan kan ansöka om svenskt medborgarskap och styrka sin identitet med ett afghanskt pass, som är utfärdat av den nuvarande demokratiska regeringen i Afghanistan!

Sug på den abrovinschen!
 
I mina öron låter det ungefär som när fyraåringen, som efter ett upprepat ofog blev kittlad av mig och skulle bli kittlad av mig ända tills han sa, att han ångrade sina hyss!

Mitt bland skattsalvorna hör jag hans röst säga:

- Jag lovar på mitt ohederliga samvete, att jag aldrig skall göra om det!

 

reseberättelse forts. Palermo Sicilien fredag 14 maj 2010 - Valet mellan Bufali eller Bufale?

Varthän man än vänder näsan i Italien finns en staty av Padre Pio. http://sv.wikipedia.org/wiki/Padre_Pio

Ute hela förmiddagen och turistade

Vacker konst är något jag uppskattar varthän jag finner den. Eftersom det här bloggverktyget fått bild&textfnatt, får det bli enbart text till denna dag och dessvärre under denna bild.

Vi knallade iväg till "gratisparken" som ligger nedanför Botaniska trädgården. Jag satt där och skrev i stort sett ett helt kapitel! - Tänk vad skrivandet skulle gå som en dans om man alltid kunde befinna sig fri ifrån vardagen i Sverige. Traskade därefter vidare mot tågstationen, drack en kopp kaffe och delade på en panini. Tog bussen till Politema och gick in på turistbyrån, en besvikelse alla karnevalerna låg på andra sidan Sicilien... Snopet! 

Mer snopet: Inne på Fratelli La Bufalo, hamnade jag i bryderi, när vattendrickandet började trycka på och ubåtarna guppade framför ögonen. Vad var det som var herr och vad var det som var damtoalett? Bufali eller Bufale? Jag stod och funderade en stund, var det slutändelsen li eller le som kunde vara en kvinnlig form av Bufalo...

Jag valde fel. DET märkte jag när jag fällt ner brinkan och satte mig på huk för att inte nudda porslinet. I samma ögonblick tappade jag greppet om trosan, som dråsade rakt ner i pinket på porslinet! - Dra på sig trosor som varit i kontakt med herrpinket på porslinet, det var det inte ens tal om. Hela golvet var dessutom blött i herrpink!

Undra hur herrar gör när de besöker toaletter. Står de och leker "helikopter" med kissgrunkan?

Stående på ett ben lirkade jag av mig trosan från ena benet. Lyckades hålla kvar trosan på det andra benets fot och lirkade tag i trosan. Vek ihop trosan rejält för att slänga den. Men jag hittade inget att slänga trosan i! 

Några varv till och ett räddande plastfodral i väskan, som kunde nyttjas petade jag ner trosan i. Jag insåg att jag nog skulle lyckas bära omkring trosplastförpackningen i väskan, utan att innehållet kom i "närkontakt", eller skulle få mig att vilja slänga hela väskan vid ankomsten till hotellet. Mitt förstånd försökte övertyga min känsla: Det fanns inga möjligheter till att innandömet på väskan skulle kunna lida någon men. 

Alternativet hade varit att ta med sig plastfodralet med trosan och lägga "skapelsen" vid kaffekoppen invirad i en servett. Men där svek modet mig... SÅ kan man INTE göra....

Tyvärr berättade jag för Herr H vad som hade utspelat sig, efter det att jag hade frågat honom vilken toalettdörr han skulle ha valt - Bufali eller Bufale -. Det dröjde ungefär några röda så visste man på hemmaplan om vad som hade hänt och att jag nu gick omkring utan trosor i Palermo. Det gjorde inte så mycket, därför att jag hade en tämligen snäv kjol, som inte var genomskinlig och det blåste heller ingen vind som skulle ha avslöjat min bara rumpa.

Efter stortvätt och dusch på hotellet var jag på banan igen!

Vi traskade vidare till museerna, eftersom de hade sagt på turistbyrån att det skulle vara öppet idag ända till midnatt. Något som visade sig inte stämma, det var nästa dag.


Jag övertalade Herr H att han skulle ringa och beställa bord på italienska till imorgonkväll på San Andrea. Nervös var han att han skulle säga fel, men jag lyckades övertala honom och allt gick som smort och strålande lycklig var han.

reseberättelse forts. Palermo Sicilien onsdag 12 maj - torsdag 13 maj 2010.

Åkte med buss till tågstationen efter att utsiktslöst ha sökt biljetter och hållplats till Bagheria vid Posten och trots att bussar till Bagheria åkt förbi där. En salig röra bland bussar och parkerade bilar och inte ett enda system. Således inte biljetter till AST linjerna på tågstationen, trots att det stod det utanpå. Vi gav upp och köpte tågbiljetter tor för 8:40 Euro (2 personer) tyvärr skulle det visa sig. Kort trist tågresa baklänges till Bagheria, svårt att förstå vad som befann sig vart, eftersom tågstationen i Baheria verkade ha hamnat på sidan om all ära och redighet. Inte en vägskylt så långt ögat nådde. Vi lekte klockor (gick och gick). Hittade tillslut en meddelsam farbror i en kartaffär och fick någon form av ordning på hur Bagheria såg ut, trots att inga kartor fanns att uppbringa.

Villa Palogonia, adress Piazza Garibaldi 3, en byggnad som Goethe kallade för "det palagoniska dårhuset", kan var och en fundera en stund över...

Vi tog sedan färdriktning åt precis motsatta hållet, där det visade sig att en jättemarknad låg för dagen. Den låg i nära anslutning till Villa Cattolica, adress Via Consolare. En kul staty stod utanför, som skulle föreställa ett tidningsstånd.

Konstutställningen var inget man precis pinkade ner sig i byxorna av glädje, utan var en tämligen medioker nutida konstutställning. Herr H ansåg att serietidningsrummet var det intressantaste av allt.

Jag föredrog att njuta av utsikt och byggnaden. Marknaden syns med alla skydd över stånden, sålunda en rätt stor portabel marknad.

Det inhemska livet och bruksföremål fångar alltid mitt intresse.

Villa Cattolica flankerad av en industri, som kändes mycket malplacerad. Här står jag med med marknaden i ryggen.

Det är nog mycket av barn i mig fortfarande. Jag kan fundera över detaljer, som dyker upp framför mina ögon. Vad berättar den här historien? Vad har hänt?

Vi gav upp och köpte returbiljett med bussen, eftersom vi i Bagheria hittade BÅDE busshållplats och biljettkontor! Det blev 2 x 2:40 = 4:80 Euro, men det var det värt. Visserligen en betydligt längre resa med bussen, men bra mycket intressantare, eftersom bussen körde in och ut i de olika byarna och man befann sig nära bergen som alltid på Sicilien. Vi hoppade av vid Via Emanuelle och gick och sökte efter Herr H:s Piazza San Andrea krog. Efter ett väldigt traskande hit och dit, visade det sig att jag i stort sett varje dag suttit och tittat in just i den smala gränden på Piazza San Domenico. Men det var stängt, så de fick bli en salciccia - som var så lång att den räckte till ett kompani, till det ett glas vitt vin. 

Torsdag 13 maj 2010
Fick inleda dagen med att traska iväg till Internetcafét, eftersom verkligheten i Sverige hade gett sig till känna.

Vi köpte lösa bussbiljetter 6 för 7:20 Euro och tog buss 105 till Indepenza, där de flesta busslinjer utgår ifrån. Vi tog buss 327 till "Catacombe Cappuccini". Jag pratade med chauffören och bad honom ropa till oss när det var dags att gå av bussen. Det innebar att hela bussen visste var vi skulle gå av och var engagerade och berättade för alla som steg på var vi skulle stiga av och vad det var vi passerade! 

När vi steg av fick vi trampa häl i bästa ankmarsch med en som sedan tyckte, att han skulle ha 5 Euro för en sightseeing, som han tyckte sig ha genomfört, trots att alla på bussen hade visat precis åt vilket håll vi skulle gå. De hade varit hjälpsamheten själv. Men vi förstod naturligtvis inte vad den självutnämnde guiden menade, med "No Capice".

Inträdet till katakomberna 2 x 3 Euro + en liten broschyr 1:50 Euro. Den som inte gillar att döda människor är upphängda som de är i sina kläder på väggar och ligger helt öppen, skall nog inte träda in här... "Verksamheten" drivs av Kapucinorden/Kapucinomunkarna. Den vanligaste metoden att bevara kropparna var att torka dem genom att placera dem i celler i åtta månader, för att sedan skölja dem i vinäger. Andra doppades i Arsenik och Kalk. Det här besöket fick mig slutligen att bestämma mig för att jag skall brännas, helst spridas för vinden på något plats som jag älskat, dock inte i något jädrans gruvhål i Malmberget! En del människor har en fascination för döda, helt obegripligt, därför finns numera restriktioner både med fotografering och att inte kunna röra de döda! http://www.paradoxplace.com/Perspectives/Sicily%20&%20S%20Italy/Montages/Sicily/Palermo/Catacombe%20Cappuccini.htm

Vykort av det mer udda slaget att skicka till nära och kära!

Döden i Palermo är inte alltid så vacker. Stackars kisse sluta sina dar vid trottoarkanten bland allt skräp.

Jag föredrar att möte den inhemska befolkningen vart än jag kommer. Det där turiststköret har jag aldrig varit så mycket för. Det gör också att det blir en massa roliga och ibland verkligen udda möten, när man minst anar sig till det... Här blev det som att kliva rakt in i en familj.

Fortsättning av berättelsen har jag redan skrivit, på den tiden min blogg fanns i NSD: http://gun-m-ek.blogspot.se/2011/12/det-ar-alltid-bananernas-fel-sa-herr-h.html

reseberättelse forts. Palermo Sicilien måndag 10 maj - tisdag 11 maj 2010.

Vi knallade iväg upp till turistbyrån på Piazza Castelnuovo. Tog reda på allt vi behövde veta för att få bra resor.

Medan vi väntade på bussen till Monte Pellegrino, satt vi oss ner på ett gatukafé och åt en lättlunch. Jag åt en Arancina (boll med kött & möjligen bulgur, eller risotto(?)) till det en Cafe´latte. Herr H tog en Pizzetta och en öl (tillsammans med en flaska vatten kostade det 7:60 Euro). 

Det satt ett par gubb/grabbar i bordet snett bakom oss, antagligen var de från Tornedalen av dialekterna att döma. I vart fall var de inga höjdare på historia, men rätt roligt var det att tjuvlyssna till de historiska gissningarna och spekulationer. Jag tror nog att det var mer givande för dem än om de hade känt till torr fakta.

Vi köpte dessförinnan 4 st 24 timmarbiljetter på bussen, vi kunde inte köpa fler eftersom vi köpte upp nästan hela hans lager. 4 x 3:50= 14 Euro.

Bussresan upp till Monte Pellegrino, gick längs den smala serpentinvägen upp till toppen av Monte Pellegrino. Vi steg av och möttes av sedvanligt turist-tingel-tangel vid klippkyrkan pågick ett bröllop. Bruden var klädd i svart! 

I väntan på att brudparet skulle bli färdiga i kyrkan slog vi oss ner i en av turistbarerna och köpte färskpressad juice, som var lika sur och förvirrad som gamla mamma i 50 års åldern, som skulle ta betalt 2 x 2:50 Euro för juicen.

Jag sträckte fram en sedel, men hon gafflade på att hon behövde en tolk!? Tillslut efter att hon ropat på en tyska som skulle tolka och kallade mig för polska, kom hennes son till undsättning och visade "musklerna". Jag förklarade på italienska att han skulle nog tala med sin mamma istället och så pekade jag på hennes hand. Han såg en smula förvirrad ut, när han såg på min 5 Eurosedel i hennes hand... Suck... 

Halvvägs på väg uppför Monte Pellegrinos serpentinvägar passerar man den politiska högborgen, som är en tämligen välbevakad historia, där den ligger längst ut på en klippformation. Det måste vara en vidunderlig utsikt därifrån över Palermobukten.

Jag köpte några vykort i kyrkan, St Rosalinda, på Mont Pellegrino. Men inga frimärken hade de heller. Vår eviga jakt på "Francbollo" till våra vykort går som en rafflande och hejdlös historia, som förtjänar att bli omskriven. Hittar du frimärken, så köp på er för hela vistelsen. Det lär vara fru Fortuna som tillfälligt hållit sin hand över dig!

Tisdag 11 maj

Dottern hade önskat sig en St Lucia staty. Men eftersom vi insett, att vi inte skulle lyckas klara av att resa till Syrakusa över dagen från Palermo, som varit tänkt när vi var hemma och inte visste vilka "darriga" förbindelser det var på Sicilien. Något som skiljer sig radikalt ifrån det italienska fastlandet, där lokaltågen går kors och tvärs och man tar sig precis överallt inom en rätt lång area över dagen. Vi hittade denna Arte Sacra, där vi steg in och botaniserade runt. Intressant var det också därför att vi alla själva målar ikoner.

Vi botaniserade runt vid Fontana Pretoria vid Piazza Pretoria med Santa Caterina i bakgrunden. Jag visar inget mer av denna märkliga skapelse till fontän, något skall väl sparas till besöket också.

 

Det här måste vara en av de märkligaste "fyra hörnen", nästan som en operakuliss, som helt plötsligt uppenbarar sig bland trånga och starkt trafikerade gator. Alla fyra sidor är pompöst utformade & utsmyckade, inget hörnkuliss är den andra lik. Sedan fortsätter gatorna åt alla håll och kanter precis som inget har hänt. Vackert men ett litet helsike, att ta sig över från det ena kanten till den andra, för att inte tala om när man vill studera alla fyra hörns utsmyckning. Men det är de väl värda.

Vi återvände till hotellet med vårt tunga vackra fynd från Arte Sacra, när vi gick till busshållplatsen tvärs över gatan från hotellet, passerade ett sedvanligt ekipage på Via Roma. Inte direkt som Västtrafik, eller svensk taxi.

Efter det tog vi buss 104 åt fel håll, skulle det visa sig, men vi kom tillslut till Indepensa och buss 389 som går till Monreale. På bussen var det mer än fullsmockat. Jag pratade med en 15 åring, som var född i Malmö och som hade flyttat till Palermo som 9-åring. Hennes pappa var från Palermo. Nu läste hon matematik första året på högskolan och skulle åka till Sverige under sommaren för att hälsa på sin mormor... Jag hoppas att allt det där andra också ordnade sig, av det hon gick och funderade över... Tänk så många olika värdefulla möten man har, när man minst kan ana det.

När vi kom fram till Monreale åt jag och Herr H lunch, som synes så läser Herr H på lite om katedralen i Monrale i reseguiden "Första klass" medan vi väntar på maten. Katedralen grundades på 1100-talet av Wilhelm II och överlämnades till ett benektinkloster. Hans grav i vit marmor finns i tvärskeppets hörn. I likhet med Celafú och senare Palermo, kom kyrkan att bli en kunglig gravplats. Inträde i klostret 2 x 6 Euro.

Tänk att vår tids människor betraktar sig som fulländade. Men reser man inser man hur mycket som gått förlorat av konsten, att bygga, konsten att utsmycka och även hur olika folkslag har haft olika inflytande över tid på olika platser. Det är också så jag kommit att beundra morisk konst och byggnationer och tankar, som influerat. Den här klostergården kunde lika gärna hört hemma i Alhambra, Sevilla eller någon annanstans i Spanien.

Inte direkt gjort i brådrasket kolonner där hantverkare från Kampanien, Apulien, Lombardiet och Sicilien arbetade på klostergångens kolonner.

Bronsdörrar med scener från Bibeln. Vad som är vad historiskt är svårt att kategorisera, eftersom jag ser många influenser av moriska/arabisk konst/arkitektur, speciellt i golv och den arkitektoniska utformningen.

Guldmosaikerna i katedralen måste upplevas, det finns ingen kamera i världen som kan återge dessa skapelser.

Efter att ha återvänt ner till Palermo med bussen försökte vi i ca 1 ½ timma att köpa frimärken "Francobollo" i stoltheten Post- och Telegrafbyggnaden i Palermo. De hade inga frimärken idag heller. Kom tillbaka imorgon, blev svaret igen. "Francobollo Domani, Domani"... mao "Frimärken imorgon, imorgon"....

Ibland står lyckan den fruktlöse bi, jag lyckades hitta en (1) Tabaco som sålde frimärken köpte på mig hans lager: 20 st för 22:50 Euro. Sicken lycka, men säg den eurofri som varar.

Upplevde det stora sockerkriget under kvällen: servitörerna kastade sockerbitar på varandra, så fort någon av dem fick tillfälle, att få in en femetta. Ovanlig upplevelse, men rätt rolig.