De tio värsta industrierna i Norrland släpper ut 1,5 gånger mer partiklar än Stockholm, Malmö och Göteborg – tillsammans.

Regeringen och beslutsfattarna i Sverige vill inte se verkligheten. Därför hotas nu Sverige av dryga böter i EU-domstolen. Vad jag förstått är det än så länge bara ogjort. Då lär det inte bli lätt för den svenska kassakistan. Festen lär tämligen abrupt vara över och en baksmälla av guds nåde lär vänta.

http://granskning.ntm.eu/

Tyvärr leder LKAB med Svappavaaragruvan, andra platsen intar Malmbergets gruva, som Sveriges lortgris. Ja, som du ser är jag läraktig. Jag använder mig av samma uppfinningsrika ordlista, som LKAB:s propagandaapparat, där varje ord omskrivs för att låta mer fryntligt och ofarligt: Miljöfarliga utsläpp blir Green Pellets, skalv blir skakning, vidriga boendemiljöer blir möjligheter, osv.

Det som LKAB, pappersjättarna och kemiindustrin släpper ut varje år över Norra Sverige, vet man inte var de partiklarna hamnar tillslut. Men klart är att mellan 3 000 - 5 000 varje år dör av partiklar. Hälsoriskerna tillhör inte de som normalbegåvade kan rycka på axlarna åt. Dessutom måste mörkertalet vara enormt! 

Bara en sådan sak som att befolkningen i Malmbergsgruvas närhet inte omfattas av någon hälsoundersökning, trots barnläkarens oro över barnhälsan för bra många år sedan, talar sitt tydliga språk vad det hela handlar om. 

Vi får övergå till den friserade "ordlistan", för här talar vi om stora sannolikheter, att få dö tidigare, eller knalla omkring i livets slutände med syrgastub, eller få en snabbare avslutning i form av någon typ av cancer. Allt däremellan av allvarliga hälsoproblem, som enligt friserad ordlista måste vara fråga om, typiskt klena personer. 

Jag blir arg, ledsen och upprörd över att ännu en dag behöva få läsa om lortgrisarnas lortgris. 

LKAB och Bergsstaten är inte det, de mest skenheliga "kärlekspar" som överhuvudtaget går att uppbringa i Sverige? - Jag ställer den provocerande frågan till dig, som läser det här.

Faktum kvarstår: det statligt ägda LKAB håller kvar den drabbade ortsbefolkningen i ett sagolikt Moment 22. (Nu talar jag INTE om dem som tycker att det ok att gå omkring med/leva med en bomb i fickan, utan de andra som inte ges någon valfrihet). Det handlar dessvärre inte enbart om partiklar, utan om andra olägenheter, som numera är ett nog så uttjatat ämne här i min blogg. 

Det är märkligt att LKAB stoppat fyllningen av Kaptensgropen, därför att det är farligt för arbetarna, att vistas nära Gropen. - Vilket jag verkligen är den första att skriva under! - Men för de som bor 100 meter från Gropen är det tydligen inte farligt för. Någon som hajjar logiken? 

Jag har i alla fall förstått den för länge sedan, det här med att lösas in och vilket år det kan tänkas lösas in och inte lösas in, det handlar enbart om genomruttet: Business as usual. 

Regeringen och ansvariga ministrar vill behålla sin mjölkko fri från alla former av ansvar. Man har t.o.m. trimmat in lagarna rejält bara under de sista åren! Till det skall adderas, att de också har tjänstvilliga i ledbanden och nog  skramlar tomma tunnor. Gällivare kommuns kommunalråd och kommunchefens yttrande till Kammarrätten ang. det överklagade samarbetsavtalet, får mig att lyfta på ögonbrynet, trots att jag vid det här laget läst och sett det mesta, som överhuvudtaget går att läsa/uppleva i det här landet. Det gäller att vifta vilt omkring sig för att freda sig. Allt utom det som det verkligen handlar om!

Jag börjar bli jädrans trött och less nu, eftersom Alexanderhugget verkar lysa med sin frånvaro.

Skalvrapporterna ingår i LKAB:s egna omskrivna ordlista. Möjligen kan LKAB sträcka sig till ordvalet: seismisk händelse - det sker enligt tillsynsmyndighetens egna uppgifter 500 skalv/dygn. Det är på långa vägar inte det som LKAB rapporterar in till Bergsstaten.  

Den sista rapporterade/registrerade skakningen den 20 juni 2013, uppmätte LKAB:s egna vibrationsmätare 3,9 vid Konsumhallen i Malmberget, Hertiggatan 18, 3.4. 


Men skakningarna de är ok enligt ägaren svenska staten och bolaget. Annan mätmetod: vibrationsmätning på bjälklag (golv) inomhus utförda av Vibroakustik Sverige AB. Vibrationsmätning i tre riktningar, Kaptensvägen 4, fyra-fem meter från Konsumhallen uppmätte 12 mm/s, då Konsumhallen enligt LKAB hade 3.9 mm/s den 20 juni 2013. HÄPP! 

Kaptensvägen 4 ligger faktiskt än så länge med en spottloskas längd utanför LKAB:s industristängel. Men dylika insikter skall vi inte fordra att näringsdepartementets folk skall förstå, när de nu skall besluta om den nya bearbetningskoncessionen vid Malmbergets kyrkogård. LKAB själva och Bergsstaten de kikar ut genom den tättslutande pappstrunten som de har för ögonen och säger: ingen risk!

Av allt att döma enligt LKAB:s egen lokalisering/rapportering om skakningen 20.6.2013, verkar hängväggen ligga utanför LKAB:s industristängsel, trots LKAB:s ständiga intygande om att de inte bryter malm utanför industristängslet. Men det är väl också därför de vägrar i sten, att redovisa var allt befinner sig under jord/i förhållande till ovan jord, inkl. alla vägar etc. finns under jord och som också sammanbinder/hänger ihop med de olika brytningsställena. 

Det vore fint om Marita Mossberg på LKAB:s propgandakontor i Malmberget, fick tillgång till lite papier-machékunskap, eftersom deras anlitade digitala förmågor inte verkar vara mycket att hänga i julgranen! Jag lärde mig själv konsten, att arbeta med riktig papiermaché, det som man gjort de stora Buddhastatyerna av. Det lärde jag mig 2006 av en konstnär, Logiiraz Ganbat, från Ulaanbaatar. 

Bilden av Logiiraz Ganbat kommer från http://www.fotosidan.se/blogs/straightphotography/straight-1488-is-sicklied-o-er.htm 

Då kanske vi kunde få se en verklighetsåtergivande modell hur det ser ut både ovan och under jord, samtidigt! Sannolikt inte alltför avancerade kunskaper, bara man kan plus och minus och ha lite måttinsikter och sist men inte minst: vilja att vara rakryggad!

För hur det nu än är fortsätter LKAB i samma anda, trots att vilket småbarn som helst kan förstå, att den våldsamma och långvariga gruvdriften som utvecklats till rovdrift, måste ha betydelse för markpåverkan. Man behöver bara ha lekt i sandlåda för att förstå/inse det, eller grävt ut det goda först i en fettisdagsbulle.

Hur var det nu den gamla tanten alltid sa.... Det är skillnad på skit och pannkaka!



Detta sker i Sverige, så då är det ok enligt pseudovetenskaparnas (=politikernas) lilla skara: Ingen fara på taket - vi har full kontroll!


PS. Det är INTE sagt VAD det är de har full kontroll på! DS.

LKAB:s s.k. samhällsomvandling i Malmberget, som går vida utanför lagens råmärken, slutar aldrig att förvåna.

Delar av väg 830 Bergmansgatan i Malmberget togs bort redan 2010. Över en natt dessutom, är nog inte något överdrivet att påstå heller. 

Vi hade en liten midsommartototävling om saken, när LKAB helt plötsligt mitt under brinnande midsommarhelg stod och borrade, efter att det varit ett skalv, vars epicentrum legat innanför handelsträdgårdens staket. Det skrev jag ett blogginlägg redan på den tiden min blogg fanns i NSD.

I vart fall så blev åtgärden med delar av väg 830 som togs bort redan 2010, ännu en sedvanligt LKAB-historia.

Indragningen blev i alla fall överklagad till regeringen. Nu uppkommer 
100 000-kronors frågan. Kan det vara så att man dragit åt sig öronen på LKAB och vill visa upp för regeringen, att vägen alls inte är indragen, genom att man har monterat bort den låsta grinden, tagit bort skylten med fridlyst område och istället ersatt hela installationen med plastband. Det är mycket lite som ens påminner om en väg. Naturen har återtagit och övertagit. Dvs. där marken fortfarande finns kvar, vilket inte är en garanti när det gäller Malmberget...

Är detta en listig lösning av LKAB, som redan 2010 tog bort vägen. Plastband istället för låst LKAB-grinden och LKAB:s  fridlyst områdesskylten.

  
Inte heller är det speciellt förvånande, att LKAB obehindrat får fortsätta med vilket godtycke som helst, utan att det formuleras två knop till någon form av räfst och rättarting från ägarens håll. Inte någon annan heller för den delen heller, det gäller ju att buga och bocka, vara anpassningsbar och inte stöta sig. 

Då är man ju rökt, som någon stor tänkare sade i en dokumentärfilm.

I den eviga soppan verkar pappersflödet vara den enda krusningen, som man kan skönja i soppan LKAB-Malmberget. Men det leder ingen vart. Det leder lika lite till, som LKAB:s informatör i Malmberget, som drog en amsaga om att de kunde ju inte tillsätta en tjänst bara för att någon ville veta hur vägdragningarna under jord ser ut. De vet inte själva var vägarna går eller är dragna. - En skala mellan 1-100, även om LKAB har noll koll. Hur trolig är en dylik uppgift?

Men uppgiften var viktig och att den nådde regeringen dit överklagan om bearbetningskoncessionen vid kyrkogården. Det vill ju till att vår regering har rätt underlag för att kunna fatta ett beslut, som hör hemma i verkligheten, inte i fablernas värld. Än viktigare blir det eftersom LKAB och Bergsstaten blivit så enögda och inte längre kan se orsak och verkan. Dvs. varför de 500 uppmätta skalven per dygn har uppstått. - Det skedde inte precis genom något enkelt trollerinummer.

Ännu en ny amsaga var det som informatören i Malmberget lät servera. Ungefär som om det överhuvudtaget skulle finnas något trovärdigt i att LKAB i Malmberget inte själva skulle känna till hur, eller vilka vägar som går kors och tvärs under jord och mellan de olika brytningsställena, eller var snedbanor och hålrum finns. Ibland får man hålla sig för skratt för att inte bara släppa fram det befriande skrattet. Det får man hålla inne tills telefonluren är pålagd. Men en bra berättelse blir det till den skrattande omgivningen.

Speciellt skrattretande är det dock inte, att här kan man verkligen snacka om att ett statligt ägt bolag har gjort bananrepublik av ett helt samhälle och dess medborgare inkl. den berörda kommunen. Men det funkar det också! 

De där priffarna som sitter i regeringen, i egenskap av både ägare och ansvarig, de verkar vara fullständigt lomhörda, likgiltiga och bara allmänt ointresserade. Men å andra sidan varför inte. 

Det gäller inget land i Afrika och då finns ingen som helst anledning att vakna till liv! Malmberget ligger dessutom.... ja, var i helskotta ligger Malmberget?... Nåja, det har ingen betydelse var Malmberget ligger, det är långt ifrån Stockholm och det är huvudsaken. Det är därifrån, Malmberget, de ofantliga pengarna stadigt klirrar ner i stadskassan och det enda som är värt att veta:

It´s just Business as usual

Gudfadern, Sopranos, Giovanni Falcone och alla former av maffiakonstellationer - Allt tar fart igen, genom skådespelaren James Gandolfinis död.

James Gandolfini var en utmärkt skådespelare och även om han spelat andra roller övertygande är det nog ändå i gestaltningen av maffiabossen Tony Soprano, som han går till filmhistorien som.

Bakom verklighetens maffior finns under alla lager, som tillkommit av förskräckligheter genom åtskilliga decennier och århundraden, en begynnelse som har sin grund i enorma orättvisor och oförrätter. Maffior finns idag överallt på vårt arma jordklot. Själv har jag insett bara under de sista årtiondet har det blivit svårt att inte upptäcka dem. Det är nog få ställen, som idag är maffiafritt, möjligen någon isolerad ö, någonstans i någon urskog i någon gudsförgäten håla. Möjligen!

Man kan väl tycka vad man vill om detta genre i bok- och filmvärlden. Men jag föredrar det framför fiction om andra för oss okända världar. Den eländiga världen kan inte nog poängteras och uppmärksammas, därför att vi står inför ett fullständigt moraliskt och etiskt förfall. 

Flygplatsen i Palermo är omdöpt till Falcone-Borsellino Airport. Redan när man landar på denna vackert belägna flygplats med en dramatiskt bergkuliss i bakgrunden blir man varse, att flygplatsen ger en indikation om vad man själv kommer att möta.  

Utsikten från Falcone-Borsellino Airport

Inte bara de enormt vackra och unika bitarna och smultronställena man hittar på Sicilien. Minnesmärket av konstnären Tommaso Geraci med inskriptionen "Falcone - Borsellino - De Andra - Det Nya Siciliens Stolthet", ger den första indikation. Sedan följer en rad oundvikliga med de ständiga razziorna och tillslagen, liksom samtalen mellan gubbarna på bänkarna.

Minnesmärket längs motorvägen vid flygplatsen där domaren Giovanni Falcone och hans fru, tillika domaren, Francesca Morvillo och tre poliser sprängdes i luften av en bilbomb, som var organiserad av Salvatore Riina.  Det var hämnden för alla de mafiosos som blivit dömda p.g.a. Falcone. Riina greps tillsammans med Giovanni Brusca för morden och avtjänar livstids fängelse. Brusca erkände att det var han, som detonerat bomben vid vägen.


Tillsammans med sin kollega Palo Borsellino arbetade Falcone med Maxirättegången mot maffian. Maxirättegången kom till stånd genom ett samarbete med maffiaavhopparen Tommaso Buscetta, som kom sig av en långvarig intern konflikt inom maffian och många hundra mafiosos dömdes. Borsellinos och Falcones antimaffiaarbete fortsatte och även Borsellini och fem livvakter mördades av maffian.

Maffians framfart blir övertydlig på Sicilien. Men det kan ändå vara värt att ha i åtanke, att maffian kom till pga. otroliga orättvisor och oförrätter riktade mot de mindre bemedlade. Sedan kom de att överträffa sina tidigare plågoandar.

Nu har jag tänkt göra slag i saken och ta mig i kragen och börja skriva ner mina reseberättelser. Vad blir då bättre än att jag börjar lite oplanerat: resan till Sicilien. Den ligger i dagboksform, liksom de flesta av mina resor är. För den som praktiskt vill veta vad det kan tänkas kosta, lägger jag till det som finns medtaget i min dagbok.  Det finns en uppsjö av olika valalternativ man kan ha, man väljer alltid själv vad man prioriterar här i livet, dvs. när man kan prioritera.

Jag är ingen fan av resor via resebyråer och kan dessvärre bara räkna in några sådana resor i mitt "livs historia". Dock brukar jag försöka hålla koll på vad en liknande resa skulle kosta via en resebyrå, det är väldigt, väldigt sällan det slår det egna hemsnickrade alternativet. Jag är nog en liten fyrkantig människa, eftersom det hos mig inte finns någon längtan till fjärran länder med turiststuk á la Thailand, söderhavsöar etc. - Jag har ännu inte hunnit botanisera mig runt Europa. Det finns många drömmar kvar enbart i Europa. Även om jag nu naturligtvis har ett och annat ställe ute i vidare världen, som jag skulle önska/vilja hinna med innan ögonen sluts för sista gången.

Jag börjar alltid med att kolla flyg under en viss period, som är tänkt att vistelsen skall kunna vara. För det mesta är enkelväg betydligt billigare, än tur och returalternativet. Det gäller bara att ha flera fönster öppna på PC:n. Det är något tidsödande att göra en uppfattning om hur en resa kan se ut, men är väl värd och använd tid, för den som nu inte bajsar pengar och själva vill fylla resans innehåll. 

Flyg väljer jag alltid det billigaste tänkbara, jag förstår helt enkelt inte vitsen med att kunna äta på flyg på en resa som bara tar ett par timmar i luften. T.o.m. ett spädbarn klarar sig utan mat i 3-4 timmar! Ibland har det hänt att vissa linjer, eller mellanlinjer har gratis flygresor, man betalar bara en avgift. Billigare än så är svårslaget. Är man bara ute i god tid, lönar det sig alltid.

Jag har lärt mig att istället investera i en riktigt bra resehandbok, där är det inget som på förhand kan missas av det man kan tänkas vilja se/uppleva. Favoriternas favorit är: Första Klass - 1 KL- Reseguider, en sådan tegelsten för t.ex. Italien, Spanien, Frankrike m.fl. kostar i runda slängar 370:-. Men är väl investerade pengar, eftersom du inte kan gå på niten med att boka hotell på "fel" plats av en stad. I denna tegelsten, som praktiskt nog har plastade pärmar, (ibland regnar det på resor, även om den för det mesta ligger kvar på hotellrummet och är påläst inför dagens planer) finns allt som överhuvudtaget är värt att veta.

Många är de turister, företrädesvis, amerikanska turister som bär omkring otympliga pappersupplagor av reseguider, som de lika gärna kunde kasta i första bästa soptunna! En resa börjar redan hemma! Det gäller att vara påläst i förväg på ett ungefär vad man vill fylla resan med och så lägger man bara till själva piffet på själva resplatsen. Jag vet inte hur många utländska turister, som jag lotsat fram till sevärda platser/bygder bara genom denna rese-guideserie, som jag själv funnit ut är bäst för rundresor.

Sedan finns en obligatorisk sak, så fort vi/jag kommer till ett nytt ställe. Vi/jag börjar alltid resan med en eller två dagar på Hop-On-Hop-Off turer, då får man en bra överblick hur staden man kommit till är upplagd och man lär sig också en inre karta med god överblick. Dvs. hitta rätt, även när man fortsättningsvis tar sig fram via apostlahästarna eller andra lokala färdmedel. De sevärdheter man kan besöka genom denna form av turistbusstur är osviklig, man missar inga besöksvärda platser. Ett obligatoriskt besök på den lokala turistbyrån är mycket värdefullt snarast möjligt. Då vet man vad som pågår av dagsfärsk vara, marknader, föreställningar, festivaler etc.

Inatt är det supermåne och jag känner, att jag egentligen borde vara ute vid havsbandet och ta vackra bilder "for rainy days"

Det är svårt att inte lägga havet till sitt hjärta. Så många underbara minnen som finns förknippade vid de olika haven och havsvikarna som passerat i mitt liv.

Barnbarnet Gabriel tar ett glädjeskutt vid den farliga och våldsamma delen där två hav möts: Skagerack och Kattegatt vid Grenen i Skagen, Danmark. Snabbt undergrävs sanden om man går ut i vattnet. Det gäller att hålla sig med fast sand under fötterna. Många är det som det gått riktigt illa för, eftersom de ignorerat faran, med att gå ut i vattnet.

Det ljuvligaste jag vet. Havsbandet här vid västkusten. Doften av tång och saltvatten, blandat med vågornas skvalp, där havet möter klipporna ackompanjerat av fiskmåsarnas skri. Om kvällen och natten är allt stilla och kvar är bara vågskvalpet, dofterna och de blå blå färgerna. Har man riktigt tur kan man se marelden, som ser ut som om hela havet står i brand.

Solen går ner vid Afrikas kust - stranden i Cadiz - Spanien. Finns det något mer rofyllt än att vandra längs sandstränder både om morgonen, när solen stiger upp och när solen håller på att gå ner. Det är olika kvalitéer vid dessa olika tidpunkter och lika svårt att välja, vilket är det allra vackraste.

 

Sommarpratarna drog igång idag med riksbögen Jonas Gardell.

Handen på hjärtat är det inte rätt tragiskt, att någon blir/kommer inhoppande in i berömmelsen pga. vilken sexuell läggning man har. Det är ju så han blev känd. Inte bara han. 

Kanske är det därför jag intuitivt värjer mig inför Jonas Gardell. Skrattet har alltid haft en tendens att fastnat i halsen, därför att allt alltid ligger så nära den homosexuella läggningen och den där förtvivlade kampen om att vilja tillhöra eliten. 


Själv känner jag till massor av duktiga, skrivande/talande personer, som har avståndet till navelluddet på ett behagligt sätt och kan konsten att skärskåda livet på ett väldigt roande sätt. Men trots det har de aldrig nått dessa oanade höjder av berömmelse.

För det mesta orkar jag inte längre lyssna på Jonas Gardell. Idag gjorde jag undantaget, jag lyssnade på hans sommarprat. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=86&artikel=5572182 Det blev väl ungefär som förväntat.

Jag vet inte heller vad som är mest tragiskt, att någon skall behöva skriva något som "Torka aldrig tårar utan handskar", för att förståelsen och medvetenheten skall infinna sig, eller att allt som inte blir skrivet på människors näsor inte tycks existera.

Själv behövde jag varken se eller läsa "Torka aldrig tårar utan handskar" för att veta.

1 mars 1996 var livet över, nästan på 10 årsdagen efter att man konstaterat att Ole hade drabbats av HIV fanns han inte längre med oss. Han hade blivit ännu en av alla dessa, som fyller på statistiken över döda i AIDS. Men lämnat oss har han aldrig. Idag är jag bara ledsen över att Herr H aldrig fick lära känna denna enormt glädjefulla person, som lämnat så mycken tomhet efter sig.

Man behöver inte vara bög för att bära på riktigt svåra minnen av hur både HIV- och AIDS bemöttes. De gånger jag fått frågan hur jag kunde vara så oansvarig, som lät min lilla dotter vara i närheten av Ole och de andra HIV eller AIDS smittade, är de dagar jag fått nya insikter. Okunskapen är den svåraste av allt att hantera, varken HIV, AIDS eller homosexualitet i sig.

Man kan även om man är heterosexuell, som jag är, bära på den där sorgen i hjärtat över vilka hemskheter och oförstånd, som en HIV smittad, eller AIDS sjuk person både på 80- och 90-talet möttes av. Jag tror att det alltjämt bara är marginellt bättre idag.

Stå vid sidan om och se hur dessa drabbade människor har blivit bemött pga. ren och skär oförstånd, det tillhör det svåra som livet lagt ut. Det har drabbat mina egna inre rum, när jag sett omgivningens reaktioner. Inte bara det, på något sätt har man själv blivit någon form av vandrande ohyra, som umgåtts med "sådana".

Jag minns min egen då lilla dotter, som var övertygad om att så länge hon orkade tänka Ole frisk, så länge skulle han bemästra sjukdomen. Det var en svår kamp hon utkämpade vid hans sida.

Jonas Gardell berättade om Eriks mamma, i Sommarpratet. En helt obegriplig berättelse. En mamma som ända in i döden vänt sin egen son ryggen. Kan man som människa bli så mycket mer tragisk. Dylika människor måste nog vara det mest tragiska en människa kan bli. De har en förmåga, att enbart se sig själva. Aldrig någon annan. Aldrig klara av att se tillvaron ur någon annans perspektiv.

Men Jonas Gardell gör en felbedömning, eftersom hans Sommarprat handlar om hur man blir en människa, efter att mest ha varit en lort.

I våras fick jag vetskap om varför en barndomsvän upphört att höra av sig. Det kändes som ett rejält aprilskämt, att få ta del av orsaken. Helt obegripligt med tanke på alla obekväma situationer, som jag själv fått utstå p.g.a. denna s.k. vänskap.

Det har fått mig att inse, att man behöver bara lära sig konsten att summera kontinuerligt, för att själv vakna upp. Addera ihop alla olika sammanhang i ett litet längre tidsperspektiv, för att upptäcka/inse, att man paketerat den där personen i en alltför vacker förpackning, som aldrig egentligen stämt.

Den inre kärnan har nog alltid tillhört en lorts, för att använda Jonas Gardells måttstock.

Det var smärtsamma insikter att komma fram till, när jag drog mig till minnes alla lager av undanflykter och makalös okänslighet. Jag kunde åter inför mitt inre höra orden/omdömen, som många gånger återvänt till mig i mina tankar, men då med en förundran. Så här i efterhand kan jag inte förstå, att jag inte åtminstone reagerade och summerade vid ett av alla dessa horribla tillfällen. För vem tror man att man är, när man t.o.m. anser sig kunna avgöra, när någon skall gå vidare, efter sitt barns död.

I det sammanhanget vill jag sända en tanke till alla starka kvinnor, som trots samhällets och omgivningens svek och ett herrans slit gjorde sitt yttersta för sina barn. Trots all spott och spe och en massa tvivelaktiga omdömen, som de fått utstå, alltid har burit sina huvuden högt.

Biggan, http://bigganed.blogspot.se/ har som alltid humorn i beredskap. "Lånet" av bilden har hon godkänt.

Alingsås Kaféstaden där har man fortfarande parkbänkar att slå sig ner på.

Jag har just börjat befria mig från kryckorna efter flera år av operationer och hoppande omkring med dessa två rygg- och nackdödare.

Det betyder också att Göteborg anno 2013 inte är någon plats för mig. Där skall man vara kry i båda stjälkarna, därför att där har man dragit in allt vad parkbänkar heter. Det skall ju gu´bevars cyklas och miljöas, eller kunna ta sig upp och ner och kunna sitta direkt ner på backen, i någon av de oaser där man ännu inte hunnit gå fram med motorsågarna. 

Det är inget vackert sommar-Göteborg att visa upp i år. Hela centrum är ett livs levande inferno av uppgrävda gator & trottoarer med avgaspyrande bilar, som fastnat i oändliga bilköer i kaoset som skapats. Politikerna och stadsplanerarna har väl varit på studieresa i krigets Syrien och inspirerats av den miljön. Den är snarlik Göteborg av idag, bombhålen i gator och trottoarer är i vart fall desamma. Skillnaden är enbart den snitslade banan var 5:e meter och vimlet av grävskopor.

Vi hade avnjutit en sagolik kaffestund på innergården till Ekstedts Bageri och Café, som är beläget på Drottninggatan 26 i Alingsås. Ja, eller i vart fall en liten stund hann vi njuta, innan ett sällskap längst bort i skuggan gjorde sig påmind med sånt, som kan förstöra en hel dag för min del.

Solen slängde sina brännheta strålar i 20-gradig temperatur, men i vinden var det allt annat än varmt. Men det hindrade inte ett sällskap med en två veckors gammal baby, att ha babyn i bomullssommarklänning. Bara ben och bara armar och utan mössa! Någon av de äldre damerna i sällskapet bar omkring det blåfrusna barnet, som kinkade och kom därför att passera vårt bord åtskilliga gånger. VEM fasen skulle inte ha kinkat. Trots att jag hade en tjock cardigan på mig kände jag hur de kalla vindarna inte var nådiga. 

Tillslut så reste vi oss och gick. Jag står ut med nästan vad som helst här i livet, men jag klara inte av att se kvalificerad barnmisshandel!

Vi traskade bort till Balders Hage en sagolik rolig affär av äldre stuk. Det är som att stiga in i en välstädad variant av Slöjd-Anders i Malmberget. Med mina fynd skramlande runt i min lilla pappkasse, slog jag mig ner på en parkbänk, när Herr H ville gå in i Arkaden och fönstershoppa.

Jag hade inte suttit där så vidare väst lång stund innan en dam, sa "hej" och slog sig ner bredvid mig med en medhavd plastmugg, som det stod Kahls kaffe på.

Så glad jag blir, när någon säger "hej" fastän jag alls inte känner personen ifråga.

Jag undrade hur hon kunde gå omkring med en plastmugg med Kahls kaffe, när hon befann sig i Kaféstaden nr 1. Led hon månntro av Göteborgssyndromet springa runt med morgonkaffe skvimpande bland resenärer på bussar och spårvagnar.  

Vi kom så att diskutera hur många kaféer det fanns i Alingsås och jag berättade vilka som var mina favoriter. Det visade sig att hon hade ett avlägset släktskap i Ekstedts Bageri och Café.

Efter ett litet dividerande om livet och tillvaron, berättade hon att hon hade varit på kyrkogården. Skrev tydligen om kyrkogårdar, men hade inte hittat någon guide. Dock hittat några gravar som var utmärkta, som "kändisgravar".

Jag kom då att berätta, att hon hade stött på en udda figur, eftersom jag kan känna frid att gå omkring på kyrkogårdar. Döden är för mig en naturlig del av livet, även om det sannerligen inte är något jag precis ser fram emot. Men gravstenar är hur konstigt det än må låta, levande historia för mig, som berättar om tidens anda.

Antagligen hänger min känsla av frid ihop med mina och gammelfarmors tur varje vår på kyrkogården i Malmberget. När vi passerade någon gravsten kunde hon berätta hela liv och vad som hade utspelat sig. Döda som åter blev levande i allra högsta grad. Varje vårtur tog någon timma, men tiden upphörde att existera och det var något mycket betydelsefullt för henne. Det kom att bli en högtidsstund även för mig. En ung och en gammal kvinna på vandring, tillsammans genom tiden.

Något som jag idag kan sakna mycket, när hon sedan väldigt många år sedan är borta. Kanske därför jag också känner ångest inför den nya bearbetningskoncessionen vid Malmbergets kyrkgård, som LKAB har trumfat sig igenom, utan att man funderat på att man kanske först måste ta hänsyn till kyrkogårdens "population", innan penninggirigheten slår till!

Så kom det sig att jag berättade om många av de kyrkogårdar jag besökt. Ända längst upp i norr vid Tornehamns hållplats vid västra änden av Torneträsk. Om man följer stigen kommer man ner till Rallarkyrkogården. En kyrkogård som vittnar om att livet för rallarna var allt annat än en dans på rosor, när man byggde malmbanan mellan Riksgränsen och Narvik. På en av alla vita kors står det "Anna" Norge och så en dödsdag någon gång i september år 1900. Men få känner till "Anna", däremot Svarta Björn. Hon lagade mat åt rallarna, men gick en våldsam död tillmötes. I vart fall enligt sägnen, som säger att hon blev ihjälslagen av en annan kocka endast 23 år gammal. Jag antar att det inte var menyn, som de kom ihop sig om.

Av en ren slump hamnade jag en gång på en kyrkogård i Meiringen, där var det många svenskklingande namn på gravstenarna. När jag kom hem och läste HC Andersens sagor för min dotter, höll jag nästan på att trilla ur sängen. Därför att där stod om Meiringen och att det var en gammal svenskort dit svenskar hade emigrerat då det var svåra tider i Sverige. Tänk så liten världen ibland blir.

I Meiringen står även en staty av en fiktiv död person, Sherlock Holmes, Arthur Conan Doyles romanfigur, som blev dödad här av ärkeskurken professor Moriarty. Men det var visst "Elementärt", eftersom jag har för mig att han lät återuppliva honom igen efter några år. Efter dryga 50-talet böcker har jag viss förståelse för varför han lät avliva Sherlock Holmes i denna vackra bygd. 

En vacker fridfull kyrkogård längst upp på toppen av Steyr, en stad som slingrar sig uppför berget, precis som gamla Malmberget en gång i världen gjorde, innan gruvdöden tog död på det mesta. I Steyr kantas den lilla behaglig kyrkogården av vita arkader, där nischer med gravplatser finns i väggarna.

I Venedig finns en egen ö, där begravningsplatsen finns. Tja, förutom då Marguerite "Peggy" Guggenheims palats mitt i Venedig, som hyser ett och annat nedgrävt inne i trädgården. Där har hon själv slagit rot tillsammans med  sina små älsklingshundar. 

Det längsta som mina döturer tagit mig är till Palermo och alls ingen rofylld upplevelse. Katakomber av det mer makabra slaget där man kan gå runt bland döda människor, som blivit mer eller mindre pergament pga. balsamering. Där ligger de, eller är upphängda längs väggarna i sina nischer, fullt påklädda och intorkade. Förutom den förskräckligt hjärtknipande lilla Rosalinda Lombardo, som blev balsamerad vid 2 års ålder och som ser ut att ha somnat i sin lilla kista med glaslock. Man kan ana sig till den förtvivlan som lett till denna handling. De små barnkistorna står i ett kor för sig.

Nej, jag tror på min mammas kloka ord vid hennes dödsbädd: Det kärleksfullaste vi människor kan göra är att släppa taget, när det är dags, vare sig det gäller döden eller andra vägskäl i våra liv.

Tänk vad en plastmugg kaffe på en parkbänk i Alingsås kan leda till.

Jo, jag vet, jag är lite skyltgalen också......

Det är lönande att vara brottsling i dagens Sverige. Inte ens de skrivna lagarna tycks gälla längre.

Nu handlar det om en dom i Marknadsdomstolen, en dom som dessutom inte går att överklaga! En dom som i vanlig ordning bara är avkunnad rakt av, utan vidare förklaring hur man kommit fram till den slutsatsen. 

Men det hade lika gärna kunnat hört hemma i vilken domstol som helst. Mörkret sveper sig allt tätare i Sverige.

Upprinnelsen är en 13 åring som handlat hos virtuella näthotellet Habbo. För att skaffa exempelvis möbler och husdjur måste man ha så kallade Habbomynt. De kostar emellertid inga låtsaspengar utan riktiga pengar. Betalning sker via fasta telefoner, mobiltelefoner och olika kort.

http://www.kuriren.nu/nyheter/default.aspx?articleid=6872796

I Föräldrabalkens (FB) 9 kap 3 § står det:

Underårig äge själv råda över vad han genom eget arbete förvärvat efter det han fyllt sexton år. Detsamma gäller avkastningen av sådan egendom och vad som trätt i egendomens ställe. 

och i

6 § Har underårig utan erforderligt samtycke ingått avtal, äge den, med vilken avtalet slöts, frånträda avtalet, så länge det ej blivit godkänt eller behörigen fullgjort. Visste han att avtalet slöts med underårig, må han dock ej, med mindre han hade anledning antaga att den underårige ägde behörighet att sluta avtalet, frånträda detta under den tid som vid dess ingående må hava blivit bestämd för godkännande eller eljest skäligen kunde beräknas åtgå därför.

Brott riktade mot dem som lagstiftaren särskilt har omtalat är tydligen helt lovligt villebråd i vårt samhälle idag. Polisen har dessutom blivit informerade om vilka ärenden som är lågprioriterade. Dvs. man underlåter att utreda en hel del brott! Detsamma gäller helt uppenbart även åklagare, eftersom man kan följa samma mönster där. 

Vad ger det för signaler, förutom att brott lönar sig? 

Är det inte en klar signal om att vi helt enkelt fått ett rättsväsende som är under fullständig uppluttring?

Hur många brott är det i dagens Sverige, som aldrig utreds, eller där skrivna lagar inte är tillämpliga längre?

Flyga privatjet för en "blygsam summa"... Jag sätter kaffet i halsen. I vrångstrupen om ni så vill. Gud i Himmelen!

Ich hätte mich fast verschluckt. Fast wäre mir das Brötchen im Halse steckengeblieben, wenn Sie so wollen... Gott im Himmel!

Den berömda "Stormen i vattenglaset" är ett fullbordat faktum igen. Kungaparet har åkte med regeringsplanet till Tyskland på födelsedagskalas för att sedan ta sig vidare på arbetsuppdrag i Norge.

Nu är det väl så att det där regeringsplanet har väl om något verkligen missbrukats på det allra grövsta för rätt häftiga siffror så här långt. Vad jag vet har det väl knappast gjorts några löneavdrag pga. det. Tjänsteresor som är så dåligt planerade, att det blir en tur till Skavsta för att hämta upp hästsvansen, det känns inte rimligt helt enkelt.

Exempel saknas sannerligen inte. Den här rundresan i Afrika av biståndsministern borde väl rimligen ha kunnat ske på annat sätt. Jag tycker att det börjat gå hybris i hjärncellerna på de här som kvitterar ut hur mycket som helst i lön varje månad och dessutom blir de försörjda livet ut, av dem som har bra mycket tuffare villkor.

"Stormen i vattenglaset" handlade om att planet skulle ha gått ner tomt till Tyskland för att hämta kungaparet för vidare flygning till Norge. Kostnadsineffektivt och synnerligen miljöovänligt kan jag tycka och rent svammel dessutom. 

 

Men ändå lyckas hovets s.k. informationschef, Ternert, än en gång röra till det rejält. Vore det inte lika bra att han bara höll tyst. Även om han verkar tro det, så blir det faktiskt inga prinsar av de grodor som hoppar ur hans mun.

Det är nästan så jag funderar om det var Ternet som medverkade i skrivningen av kungens jultal. 

- Näää.... vad nedrigt sagt, sa jag rakt ut i luften och kände halsen snöra hop sig.

Får kungen verkligen inte någon upplysning om hur LKAB:s gruvbrytning har drabbat ortsbefolkningen, undrade jag sedan både upprört och sorgset. Först bli fångna i sina egna hem, eller fördrivna och omringade av hundgårdsstängel med de grava miljöstörningarna, som är hälsovådliga dessutom.

Inte undra på att flera malmbergare hörde av sig till mig via mail och kände sig djupt kränkta över kungens jultal. De tyckte att måttet var rågat, när kungen skulle blanda sig i något som han inte har insyn i. 


Tecken på dåliga rådgivare helt enkelt!

Allt i världen handlar trots allt inte om pengar, det är otroliga lidanden som ligger bakom svenska statens framgångssaga LKAB i Malmberget. Jag tror inte att kungen skulle önska att den lilla Estelle skulle behöva sitta i sin mamma knä helt otröstlig och upplöst i tårar, därför att skalven och sprängningarna skrämt vettet ur henne. Så har små barn det i Malmberget. Det är vardag för dem, 500 skalv per dygn, det är inget som människor skall behöva stå ut med om de själva anser att det här är inte ok. 

Det är åtskilliga gånger mina ögon fallit på rader som skrivits av upprörda och vanmäktiga föräldrar, vars barn mår dåligt av det som de utsätts för med gruvbrytningen i allt för nära miljö, som det nu har blivit pga. girigheten hos maktfolket.

Det knepiga var ju att kungen ställde sig framför TV-kameran och berättade att han själv hade varit i gruvan i Gällivare och sett förädlingen med egna ögon.

- Aha, sa vi unisont, har de öppnat gruva i Gällivare.... Vi som trodde att gruvan låg i Malmberget. 

Näää.... Den där informationschefen som hovet håller sig med, han borde skaka hand med LKAB:s informationschef, de två har mycket gemensamt. 

Det är nästan man skulle ge dem eloge för att de konsekvent klarar av att utföra sitt arbete så utstuderat dåligt.

Vissa grodor funkar inte så bra....

LKAB ersätter kommunalrådet i Gällivare, Tommy Nyström, kommunchef Lennart Johansson och MoB chefen Antero Ijäs med uppemot 1 miljon om året.

När dagens Norrbottens-Kuriren slogs upp infann sig hickan rätt snart, det var ett reportage av NK:s lokale journalist Kenth Bergmark.

Det här skall föreställa ännu en uppgörelse mellan LKAB och Gällivare kommun, som ett led i den s.k. samhällsomvandlingen.

Jag är vid det här laget rätt mållös. Vad kommer härnäst kan jag inte låta bli att undra. 

När skall bolagets ägare svenska staten, dvs. Sveriges regeringen vakna till liv?

Intressanta lurviga fynd i kylskåpet är siktade!

Ibland hänger irritationen där och rycker i ena ögat. Rycket åtföljs av en tanke som pendlar mellan halv förtvivlan och uppgivenhet. Får mig att mumla för mig själv:

 
"Men hur mycket lurad skall man egentligen bli, det här har jag nyss burit hem från affären!" 

De här dylika dagar i mitt liv jag undrar om det är fredagen den trettonde, eller om jag kraschat en hel spegelsal, utan att ha upptäckt det. Jag upptäckte imorse, att jag bedrivit en högst ofrivillig odling av Rhizopus stolonifer i kylskåpet: 

Nätkassen med de ekologiska citronerna, de såg allt annat än ekologiska ut. En var luddigt grön, en annan mjuk och lukten av penicillinodling var genomträngande. Jag fick helt enkelt lukta mig igenom hela härligheten.

Varningslampan lyste nu och jag gick därför för att hämta mina läsglasögon, hukade mig ner för att rota runt bland de nedre hyllplanen.

Mer fynd. Jag hittade något som påminde om jordgubbar, som anlagt helskägg. 

En bit överbliven fetaost, som låg kvar i sin förpackning och var lagom plaskig. Vid närmare betraktelse genom läsglasögonen insåg jag, att de där prickarna inte kunde vara födelsemärken, utan någon intressant odling som jag inte kunde namnet på. 

Detsamma gällde en kvarbliven bit Halloumi, som jag också hittade. Den verkade också ha råkat ut för samma hemsökelse. 

Den färska ananasen förstod jag nu varför den var så billig, ett jack med kniven och det luktade gammal finkel. 

NU jädrar. Nu var jag taggad och ryckte ut rotsakslådan:

Men heliga morötter! 

DE såg allt annat än heliga ut. Nej, jag gav upp jag orkade inte ens gallra vad som var bra och vad som är dåligt. Det hela fick göra sällskap i kompostpåsen. 

 
När jag slutligen stod inne i badrummet och betraktade mig i spegeln medan jag tog tag i nagelborsten för att skrubba händerna rena, såg jag upp i spegeln och fick syn på något som såg ut som en 108 åring. Fastän jag sanning att säga kände mig som en åldersnupen 134 åring. Till råga på allt: lukten som dröjt sig kvar i mina näsborrar av mina kylskåpsfynd. 

Kom arbetslust och träng dig på här skall du motstånd finna! Idag orkar jag bara inte. Jag måste få sova mig igenom smärtbarriären först. Jag får mjukstarta idag. Tömma frysen och ta med upp till sonen, medan jag så sakteliga börjar upprensningen. Den välbehövliga.

Imorgon sedan frysen tinat, skall jag ta itu med kylskåpet. Gå lös med bakteriedödande. Det betyder att köket blev självprioriterad nummer 1 i den stora genomstädningen av huset.

Jag förstår att det här kan verka rent ologiskt för dig, men just nu har jag precis slängt en massa god (inte längre kanske) mat och det känns verkligen helt onödigt. Jag har också gjort en upptäckt, som jag egentligen gjorde för ett par månader sedan, när vårsolen började göra sig påmind: Huset behöver städas igenom från golv till tak, rum för rum inklusive putsa alla fönster. 

Jag lever nu med insikten, att det kan inte anstå längre. Nu får jag lägga annat åt sidan och ägna den lilla energi som finns till omvårdnaden om mitt eget hem.

Det får mig att tänka: Skrev jag inte en gång i världen i någon av alla diktböcker, som jag försökt ge form åt genom åren: Jag vädrar och städar ut det fula, avskavda och släpper in nya friska vindar och tankar....

Jo, visst gjorde jag det. Det är en härlig frihetskänsla att ha städat igenom hela huset. Klar att börja om på ruta ett. Ordning och reda. Jag måste tillstå att jag gillar det. Det är precis som att slå upp en blank sida ... nya möjligheter därför att där står inget än så länge.

Ödesträdet - dvs. den blomman som går under namnet "Anki" döpt efter den person, som gav mig de första skotten en gång i världen, t.o.m. den vittnar om icke omvårdnad. Men jag undrar, hur har den kunnat börja få rosafärgade blommor?

PS. Finns något tristare att läsa om än ett blogginlägg som handlar om städning. Möjligen att storstäda...DS.

Läsa insändare är ibland ett underskattat nöje!

Vad sägs om denna insändares innehåll, som är inskickad av en fröken  Näslund (passande nog heter hon det).

Hon har förargat sig över och även ledsnat på alla snorkråksätare. Fastän hon bekänner samtidigt, att hon faktiskt själv varit tillsammans med en snorkråksätare.

Hon undrar varför någon käkar snorkråkor och om de tycker att maten är för dyr, eller om de tycker att det är gott. Hon undrade hur vuxna människor kan käka snor.

Jag skrattade så kaffet skvimpade ur muggen, när jag läste insändaren. Ni vet, små hjärnor små glädjeämnen!

Hon har ju haft chansen att få ett svar, men sumpat den medan den helt uppenbart fanns. Allt här i livet har ett bäst före datum helt uppenbart.

Själv har jag lite svårt att tänka mig, att man käkar snorkråkor, som matersättning. Så mycket snorkråkor kan väl en och samma person inte producera, eller har nu fröken Näslund gjort observationer, att dessa går och frågar runt på stan om det finns någon till övers.

Jag har en devis om livet och det är att jag varje dag skall lära mig något nytt. Idag fick det häpnadsväckande nog bli vad snor består av. Är inte livet oförutsägbart så säg.

Det visade sig att runt 95% är vatten och resten utgörs av olika proteiner, lite kolhydrater, fetter m.m.

En del käkar myror, eller maggots och en del käkar snorkråkor. Vem vet, det kanske blir nästa meny, som de här världsförändrarna propagerar för. Åtminstone är det ingen åverkan på jordens resurser i alla fall. Det är gratis sas.

Jag har hört att gratis är gott...  

Samma innehåll, som i en snorkråka, dock i lite annan "förpackning" och mängd.

Hokuspokuspolitik, sade bostadsministern om Socialdemokraternas förslag i gårdagens Agenda,

som handlade om renoveringarna av alla förfallna hus i "Miljonprogrammet" från 1965–1975, som följde efter ett riksdagsbeslut 1965. Enligt statistiska centralbyrån byggdes 1 006 000 nya lägenheter i "Miljonprogrammet".

Men sossarnas Veronica Palm, hon fortsatte ändå att bluddra på, trots att bostadsministern talade om flera gånger, att regeringen inte var intresserad av att mer pengar skulle hamna i några privata fickor och att det inte är så att fastighetsägarna har svårt att få lån. 

Bostadsministern hänvisade också flera gånger till Stena fastigheter, som lyxrenoverar och gör därmed de flesta nuvarande hyresgäster bostadslösa, eftersom de inte har råd att klara av den hyreshöjningen som blir. Men Stena är inget undantag, utan snarare en av väldigt många fastighetsägare med samma stuk.

Vad ingen av dem sa var, att det tragiskt nog inte har lagstiftats, medan det borde ha skett, för åtminstone 20-30 år sedan. Det är än en till sak, som får mig att med rimliga skäl anse att politiker, de är inte ens kapabla till vanlig hederlig kulramräkning! De borde inte ha sådant inflytande som de har. Skrota allt vad politik heter och använd normalbegåvade människor istället till att ställa Sverige på rätt köl. Vi behöver inte några fler giriga ansikten i det här landet, som skall tillfredsställas till varje pris, eller fler bockar till trädgårdsmästare.

Vid varje hyresuttag lägger varje fastighetsägare på en del av hyran till framtida renoveringar. Jag personligen har aldrig någonsin hört talas om att någon fått hyressänkningar, när räntorna har dalat nedåt, eller när bostäderna är i så dåligt skick, att de inte motsvarar bostadsmarknadshyrorna. 

Om man ser till bostadsrätter där det varje år avsätts en del av hyran till en reparationsfond, det borde också genom lagstiftning har skett vid vanliga hyresrätter, eftersom vi nu har fastighetsägare i det här landet, som är mer än lovligt giriga. Dessutom har visat sig inte kunna hantera det här själva. De som klarat av det verkar tämligen lätträknade. Den dagen jag får uppgifter om att det finns dylika fastighetsägare, skall jag personligen omnämna dem.

Hur illa de här fastighetsägarna dessutom sköter sig, dokumenterades och vidimerades av Erik Stenberg, prefekt på KTH Arkitekturskola, som menade att husen i miljonprogrammet har oförtjänt dåligt rykte och att de var bland det bästa som byggts i Sverige! 

Han sa att de var lätta fixa till. Det betvivlar jag inte ett enda ögonblick med tanke på hur många lägenheter/bostäder jag själv har fixat till. Han sa också att de var stabila, enkla system, som gick lätt att justera, från 3:or till både 4:or 5:or, inkl. mindre lägenheter. T.o. m. stambyten var inte några större grejor, eftersom de gick att fixa utifrån trapphusen!

http://www.svt.se/agenda/miljonprogrammet-battre-an-sitt-rykte

Själv är jag rätt övertygad om att skulle man lagstadga om en fond på varje hyreslägenhet, skulle inga dylika framtida problem överhuvudtaget dyka upp. 

Hade man dessutom haft en politikerkår, som varit något så när räknekunnig eller medveten, hade det överhuvudtaget aldrig uppstått dylika problem, eller några bostadsbrister. 

Det är lika urbota korkat som att satsa på att avfolka och tvångsförflytta hela övre Norrland och bara roffa åt sig kapitalinkomster, som kan genereras därifrån till statskassan. Malmberget och LKAB är ett strålande praktexempel!

Får det här fortgå 20-30 år till kommer man få ett kallsup i det här landet, som heter duga. 

Girighetens människor skördar varje dag många oskyldiga offer. Personligen undrar jag hur länge till skall det få ske?

Är det tänkt att vanliga människor skall bo i pappkartonger i framtiden?

Allting i livet tycks vara relativt, beroende på vems perspektiv det utgår ifrån.

Jag konstaterade att jag har nog varit lite upptagen den sista tiden. Jo, visst har jag känt till att det vankats prinsessbröllop, men det var sanning att säga först när jag nyss slog upp huvuduppslaget i tidningen, som jag insåg att det var idag.

Lyssnade nog också igår, vid närmare eftertanke, på farhågorna för att en sopbrandsstank skulle lägga sig över Stockholm om vinden vände. Det lät inte trevligt, att den kungliga huvudstaden riskerade sopbrandsstank en dag som denna. Människor som gått man ur huse med klädnypor för näsan, det hade nog inte varit någon hit precis. 

För att inte tala om vad det hade inneburit för bröllopssällskapet. Efter den minst sagt olycksaliga förlovningen med häradsbetäckaren, är prinsessan sannerligen värd ett bättre öde.

Här har vi 2 års kalas om ett par timmar. Det fick bli sent födelsedagskalas för att mamman tant doktorn skulle ha fått sova ett par välbehövliga timmar, eftersom hon jobbat inatt. 

Men jag klagar verkligen inte. Jag hann läsa Två Dagar till frukosten imorse i godan ro. Sedan har jag hunnit med att vara ute och plantera om lite, som jag vill ha det! Förnöjd är jag åt de nyinköpta jordgubbsplantorna och att de engelska har fått maka ihop sig rejält. Det blir nog bra det här. Bara solen nu ville lysa lite, så att att allt skall smaka gott och frodas.

Den här vintern har gått hårt åt den uppmurade så/odlingslådan och jag inser, att det var ett stort misstag, att inte täcka den på ovansidan under vintern. Nu går jag här istället och funderar om den skall lagas och putsas på nytt, eller om jag rent av skall plantera in växter i springorna som frosten sprängt.

Veckan som gått har varit en väldigt underlig vecka och jag kan inte låta bli att tänka på uttrycket: "om man undrar vad Gud menade med dem han gett pengar och makt, skall man bara betrakta dessa".

Ibland blir de här personerna med två räkmackor fastklistrade under vardera fotsulan rena underhållningsvärdet:

Politikerna som struntar i folkomröstningar, vad säger det egentligen om dem egentligen. Eller ta bara det här lattjolajban gänget, som varit föremål i KU.

Jag står och tvekar vem som skall borde utses till veckans förstapristagare.

De nominerade är i min lista:

Utrikesministern Carl Bildt, som glömde passet och torskade i den ryska gränsen. Ovan som han är att resa omkring, måste man väl trots allt bedöma det här, som rena rama "öststatsfasoner", att han måste visa upp sitt pass. Det måste ha kommit som en fullständig överraskning för honom, att man behöver ha passet med sig.

Eller vad sägs om den andra nominerade stackaren. Den saudiske prinsen, Alwaleed bin Talal, vars heder och ära tidningen Forbes knäckte genom att placera honom alltför långt ner på listan över världens förmögna. Det blåste orkan i det prinsliga navelluddet. Nåja, prinsen är i gott sällskap, när det gäller att vifta omkring imagen som pengamagnat.

http://www.svd.se/naringsliv/saudisk-prins-planerar-stamma-tidningen-forbes_8248572.svd

Nu är det väl lika bra att jag lägger täcket på tangentbordet, så jag inte får ännu en svart prick i president Obamans övervakningssystem. Jag gissar att jag så här långt är innehavare av en stor svart plump, eftersom jag skrivit om den amerikanska armésoldaten Bradley Manning, drönarnas underbara nya värld, amerikanska investmentbolag, som var infarten till den ekonomiska världskrisen m.m.

Det enda som armésoldaten Bradley Manning har gjort sig "skyldig till", är att han avslöjat vilka krigsförbrytelser, som USA än en gång gjort sig skyldiga till, när han rent allmänmänskligt inte klarade av att förtiga vad som egentligen pågick. Det är med andra ord inga brott alls! Dylika rättegångar, utan insyn talar sitt eget tydliga språk hur illa det är ställt i USA.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16889036.ab

Nu tror USA på fullt allvar, att omvärlden än en gång skall duperas och människor hjärntvättas till att tro, att USA är Guds utsända. 

So help me Good...

 

Jag är på svettig jordgubbsjakt med solen, som håller på att vändsteka min hjärna....

eller inte jordgubbar precis, snarare plantor.

Livet är bra konstigt. Jag har haft mitt första jordgubbsland i Malmberget redan i 5 års åldern. Det var min moster Alice som såg till att uppfylla min längtan. Hon fixad mina första jordgubbsplantor och det blev med tiden väldigt många, eftersom jordgubbar förökar sig med revor. 

Till och från i livet har den möjligheten funnits med egna planteringar.

Efter att ha gnott rumpa i innerstan i Göteborg i åtta år, visserligen två balkonger varav en som gick runt hela vardagsrummet, kändes det trångt i halslinningen. En som älskar att plantera skall inte bo helt och hållet utan den möjligheten. 

Men de här sista 15 åren har jag hamnat i en spiral av näsrynkande familjemedlemmar:

Näääää... den här sorten var inte god. 

Den var inte god.

Den här var då rakt inte god.

Jag har nog testat precis varenda sort som överhuvudtaget gått att få tag i, samma kvirr. Ett år gjorde jag en blindtest, blandade 10 olika sorter. Samma kvirr, ändå. Därför är jag rätt övertygad om att det bara är allmänt kvirr, det är inte sorten det är fel på, utan de solfattiga somrarna som varit de sista åren.

För två år sedan så kastade Herr H resolut ut alla mina jordgubbsplantor från den höga sålådan, som går i navelhöjd och som passar min havererade kropp. Han skulle verkligen slänga dem, men se det gick jag inte med på. Dottern planterade om dem i marknivå tillsammans med havtornen. Men hur roligt är det med jordgubbar som är satta på undantag?

Högmodet bredde ut sig. Han beställde jordgubbsplantor från England. DE skulle ju vara såååå goda såååååå. Kruxet var bara att de inte skickades plantor till Sverige.

- Hur skall du lösa det lilla problemet, undrade jag med ett flin. Skall du åka över till England med en chartrad yacht kanske?

Men nu snackar vi Herr H. Sålunda kom jordgubbsplantorna via vår vän Jeremy. Med den sällsamma lösningen med jordgubbsplantor nedstoppade i en attachéväskan via Heathrow.

- Undra vad tullen säger, om de öppnar hans väska, sa jag med ett flin. 

De engelska kungligheterna tog vid. För att inte tala om stor plats. Mina grönsaker fick leva på undantag. Nu visade det sig att de kungliga trögheterna fick inte något bättre utfall. Jag känner mig hemlös utan mina jordgubbar i bra höjd. Nu är måttet rågat och mitt tålamod är slut.

Idag satt jag och ringde runt. I första hand är jag ute efter en sort som heter Salsa, som jag tror är rätt god. Det är de gubbarna jag brukar köpa från jordgubbsodlingen, men då i färdigt "gubbtillstånd" för att skivas och frysas in inför vintern. Men Honey och Malwina vore roligt att testa. Problemet är bara att vareviga en svarat:

- Nej, tyvärr våra jordgubbsplantor är slut och vi får inte in mer för säsongen.

Ett enda ställe blev det napp på, på väg ut mot Gråbohållet.

Hmpfr...... det nästan pyser ur mina öron. Nu gör jag som han som gick och satt sig på utedasset efter ett överdådigt intag av mat. Jag......... i vad Herr H säger.

- Ohhhh, det var dyrt. 20:- per planta.

Nu sätter jag mig i bilen och åker bort till Bergums Bärodling, där säljer de jordgubbsplantor à 20:- stycket av sort Salsa. Då är åtminstone en av tre "hemma".

Gissa vad som mer hänt i min upphöjda sålåda...Rena rama revolutionen!

Apelsin och pomeransplantorna är nu utburna. De ståtar nu i ena hörnet av MIN sålåda. Flankerat av ers kungliga trögheter från England - ihopklämda! - Inga fler kungliga fasoner i bussfiler. 

Här skall ges plats åt allsköns sommargrönsaker och dyrköpta jordgubbbar. Nu är det slut på det engelska fjanteriet...

Tally-Ho och flaggan i topp!

eller... ja. Åtminstone en fasadflagga...