Boken om Tages skriven av Tages-experten Göran Brandels och Lennart Wrigholm,

den finns nu på min önskelista.

Popgruppen Tages fick den brinnande Beatlesfebern, att få lite mer distans över popbandshimmeln och man såg helt plötsligt, att den glimmade full av musik, även med bidrag från den svenska pop-himmelen.

Själv tillhörde jag de som på Sporthallen i Malmberget på 60-talet bevistade popbandet Tages entré i den Lappländska fjällvärlden. Jag minns så väl att tjejerna skrek och grät... Tja, det finns vissa masspsykosfenomen, som min lilla hjärna aldrig förstått något av.

Jag själv på 60-talet

Men visst var han tjusig, Tommy Blom, så tjusig att hjärtat tog nog ett extra glädjeskutt, de andra i bandet har jag däremot inget klarare synintryck av. Men å andra sidan, på den tiden hann hjärtat slå många glädjeskutt bara på väg upp från läroverkets entrén, till någon av de mer högt belägna klassrummen.

Visst var det många bra låtar med den tidens mått mätt.

Sedan följde ju andra mer närliggande popgrupper Shanes i Kiruna och lite mer rolig "närkontakt", kapitlet "Brända Tomten" det välkända fiket i Kiruna är ett kapitel för sig i mitt liv. Hur många band som bara fanns i Gällivare/Malmberget är nog faktiskt imponerande stort och många av dem blev riktigt kända inom musikbranschen. På den tiden fanns ungdomsgården i Malmberget, som var dåtidens pop-högborg.

Igår när jag försökte vila hjärnan från smärtor och jobbiga pappershögar, satt jag och läste i Göteborgs-Postens mindre blodtryckshöjande sidor, Världens gång och där skrev skribenten om denna excellenta boken, som kommit ut om Tages. Vem hade kunnat ana sig till att det bakom genombrottsslagdängan fanns en pittoresk kärlekshistoria.

Det där med ungtuppars drömmar och någon tonårstjej, vet vi ju hur det kan ta sig uttryck * blink blink....*  I det här fallet var det dock stenkastning mitt i natten och ett musikaliskt genombrott som blev kontentan, medan tonårsmön´ lugnt sov vidare. Helt ovetandes om att hon just hade bidragit till ett musikaliskt genombrott:

Sleep little girl, sleep little girl
You better sleep 'cause it's night
Sleep little girl, sleep little girl
You better sleep 'cause it's night
Aaah

We began to throw little stones
At the window where she was
But she didn't hear a thing
She was sleeping like a bear

Sleep little girl, sleep little girl
You better sleep 'cause it's night
Sleep little girl, sleep little girl
You better sleep 'cause it's night
Aaah

I get angry and I took a great stone
I threw it at the house
It missed her window but it took on the roof
And it fell with a great boom bang

Sleep little girl, sleep little girl
You better sleep 'cause it's night
Sleep little girl, sleep little girl
You better sleep 'cause it's night
Aaah
Aaah
Aaah

Copyright: Lyrics © Original Writer and Publisher 

Om allt detta finns att läsa inkl. mängder av bilder i boken, som utkom för knappt ett år sedan enligt Hans Anderssom vg@gp.se. Enligt honom är boken skriven av Tages-experten Göran Brandels och Lennart Wrigholm, en drygt 300 sidor lång och ytterst fyllig historieskrivning med massor av bilder och anekdoter.

Tyvärr får varken Tommy Blom eller Anders Töpel uppleva 50-årsdagen av det omtumlande genom brottet 1964. De avled båda två i våras i cancer. http://sv.wikipedia.org/wiki/Tages

På 60-talet myllrade Göteborg av popband och klubbar. Ibland kallades stan skämtsamt för "Liverborg". Det syftade naturligtvis på Englands popstad nr 1, Liverpool, dvs. Beatles hemort. Tages, Spotnicks, Streaplers, Strangers, Apaches och alla de andra pop-gängen dök upp på legendariska popklubben Cue – Sveriges svar på Cavern Club i Liverpool.

Danne Larsson(Tages) gick i Herr H:s klass. Enligt deras musiklärare var Danne Larsson inget större musikgeni. Men på den punkten har vi ju sett hur etablissemanget haft fel fler gånger. Skådar man Per Gessles utställning i hans hotell i Tylösand, med utmärkelse och NEJ TACK brev från hela den svenska musikutgivningseliten, förstår man också att det inte bara är Cardigans och andra numera legender, som mött motvind av bångstyriga förstå-sig-påare.

Som en fladdring i mina ögonlock... läser jag om ännu en till skandal i de socialdemokratiska leden.

Debattörerna, tillika professorerna Peter Esaiasson, Mikael Gilljam och Bo Rothstein, ställer sig frågan:

Har Johan Nyghus (s) brutit mot lagen och hur vanligt är det förekommande, att man försöker sig på dylika saker, som i mina bruna ögon handlar om ett regelrätt mutförsök.
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2558129-har-johan-nyhus-s-brutit-mot-lagen-


Allting går att köpa, det är bara en fråga om priset, påstår en mig manlig närstående och så flinar han...
 
Att han har rätt i de flesta fall/lägen det blir man rätt varse. Det är bara att rikta blickarna upp till det statligt ägda gruvbolaget LKAB. Där äger de en hel kommuns nyckelpersoner, allt naturligtvis i syfte, att kunna fortsätta att skövla. http://nsd.se/nyheter/gallivare/lkab-far-betala-kommunloner-8369547.aspx

BETALDA nyckelpersoner av dem som drar nytta av dessa betalda nyckelpersonernas tjänster....Behöver man suga länge på den karamellen för att känna vad den smakar?

Vet inte, men i min mun dröjer sig en unken smak och mina bruna ögon skådar åter rakt in i ytterligare en dimma, så tät, att det borde gå att skära stora bitar ur den.

Hur kommer det sig att det finns människor som undrar hur det kommer sig att politikerföraktet och tvivlet på högt uppsatta tjänstemän sprider sig som en löpeld i landet. När det är helt uppenbart, att Sverige har blivit ett ryggkliarnas förlovade land.
 
Jo, jag vet, jag är inte diplomatisk i lägen där det absolut inte finns tillstymmelse av renhårighet kvar. T.o.m. jag själv upplever mig numera som en ypperligt osmidig person i vissa lägen. Men jag inser att det har blivit en gradvis förändring allt eftersom, just p.g.a. det mina mina öron hört och mina ögon sett av en lumpen värld, av lumpna människor och då menar jag inte bara de som skurit tungan av sin "älskade" och stoppat ner den i halsen på dma. Utan sådant som vi människor skulle haft en betydligt bättre värld om vi varit förutan.


Igår var det så tydligt vad som sker när människor fått nog. Hela det politiska läget i Göteborg har förvandlats till en krutdurk. Det är just precis det som sker, när det finns tondöva maktmänniskor.

hela mitt inre förvandlas till Clara på två röda sekunder, när en rutten omvärlden möter mig.

En del äter av stress och av emotionella skäl för att lösa situationen.

Ibland är det verkligen svårt att genomskåda sig själv.

Ät bara när du är hungrig, drick bara när du är törstig, det är bra råd.

Men är det verkligen så man funkar. Inte jag i alla fall.

Jag har med åren blivit alltmer ohälsosam, det är bara att krasst konstatera. Men jag är så pass medveten om vad som hänt i mitt eget liv, att jag noterar att jag under alltför många år varit utsatt för stor och allvarlig stress. Det var jag redan under mina år på tingsrätten, där jag de sista åren sprang runt som en skållad råtta för att kompensera personalbemanningen. Min styrka att ha haft viljan, att verkligen lära mig hela verksamheten från grunden förvandlades från en stor personlig styrka och framgång, till min egen undergång. Det blir så när man blir rov för inkompetens ledning och ett allt mer sjukt samhälle.

Inte blev det så mycket bättre av, när jag slutligen råkade ut för det jag faktiskt råkade ut i mitt arbete, då vidtog en kamp med "myndigheterna" och systemfelen och den pågår faktiskt alltjämt. - Idag skall jag sätta sista svallvågen i rörelse. - Med så stora kroppsskador följer också en rätt fockad sömn. I sig ännu ett stressmoment.

Jag har skrivit det många gånger förr och det är så allvarligt, att jag väljer att skriva det än en gång: det är verkligen allvarligt, när hela samhällssystemet blivit rättshaveristerna!


Häromdagen fick jag p-böter och jag skall inte gå närmare in på alla detaljer, men när en p-vakt finns på plats och inte agerar med sunda förnuftet. Istället smyger han fram till bilen och fäster den fina långa gula remsan i torkarbladen de fem minuterna, som jag är inne och gör mitt ärende. Samtidigt som det parkerats upp stora lastbilar, som lämnats utan förare bakom ratten och skymmer, att det helt plötsligt uppstått en p-plats som jag hade kunnat nyttja.

Dvs. OM jag hade kunnat se igenom de parkerade lastbilarna.

P-vakten torde däremot ha varit välinformerad om detta och hade med aldrig så lite vänlighet kunnat tipsa mig om det, men istället gör han det valet, att nita dit mig med de 600:-.

Är det då bara jag som är en förvirrad själ, när jag måste parkera min bil. Nix! Trafikkontoret har gett upp och har inte längre ens en tillgänglig karta på dessa platser och själv har jag ingen sådan mobil, som har en internettjänst, utan bara min gamla Nokia mobiltelefon från anno dazumal, som man bara kan ringa med.

Jag har inte krupit under stängslet utan vid en mailförfrågan till Trafikkontoret låter de svaret bli:

Vi har inte längre någon karta över parkeringsplatserna eftersom de nästan dagligen sker förändringar i Göteborg. Däremot ska kartan på vår hemsida: goteborg.se vara uppdaterad och aktuell. Här kommer länken så du kommer direkt in på de sökbara parkeringsplatserna.

länksida och over and out.....

En stad i total kaos, där den herrelösa skutan sköts av Trafikverket, som gjort framfart totalt omöjlig: För att kunna komma runt på den väg jag svängde in på för att parkera, skulle jag ha behövt köra runt hela centrala delen för att åter komma in på den gata där jag parkerade. Nog är det Dårarnas Paradis, som intagit Trafikverket.

Jag vet sålunda inte var den "nya" p-platsen med p-tillstånd istället har uppstått. Jag hittar ingen skylt, men jag vet ju att här har jag kunnat parkera tidigare med mitt p-tillstånd. Det är också det som blir den direkta orsaken till mina p-böter, eftersom jag tolkar p-vaktens godan ro fel.

Hur borde jag egentligen ha reagerat. Ja, jag borde nog ha använt mitt eget sunda förnuft, eftersom inget annat sunt förnuft existerar. Jag skulle ha tagit lös p-boten och stigit in i bilen och åkt därifrån, som varit min avsikt.

Men då flög trotset i mig istället: skulle det kosta mig 600:-, så skulle jag parkera för 600:-!

Vad gör då denna kompletta idiot, som också bor i min kropp.

Jo, först stegar jag in på Café Vanij, beställer en liten cappuccino, kladdkaka med vispgrädde och sitter och tycker allmänt synd om mig själv. Men det där att vara i dålig harmoni, det är inte riktigt min grej. Så det dröjer inte länge förrän lugnet infinner sig och jag sitter och njuter av den plötsliga frirutan i tillvaron, även om det varit en nog så kostsam sådan. 600:- för p-böter + fikat: en liten cappuccino 28:-, kladdkaka 30:-... Jag är nu uppe i 658:- exkl. resekostnad med bilen.

Eftersom varken rygg eller ben mår särskilt bra den här dagen får jag passera genom passagen för att ta mig in på Kungsgatan och in på en klädaffär. Jag har ju redan en skuld på 600:- för parkeringen, så jag kan ju lika gärna utnyttja de där 600:- i parkeringspengar lite bättre.

Det blir dottern, som blir rikligt belönad och jag är mäkta glad över mina klädfynd, en vintervit ullkappa som inte ens har halva priset och en gammelrosa lurvig sak. Jag befinner mig nu i nåd igen och jag går ut ur affären med dessa två tingestar med det gentila priset av 724:-, just den här dagen får man dessutom 200:- rabatt på ursprungssumman....

Jag är nu uppe i 1 382:- exkl. resekostnad med bilen.

När jag berättar det hela senare på telefonen för en vän om cafébesöket och det plötsliga intaget, säger jag till henne:

jag agerar som ett litet förfördelat barn, som behöver tröst och det får jag i det jag stoppar i mig! Nina skrattar i telefonluren och visst är det så jag handlat, som ett litet barn som behöver tröst. Men är man 63 år är det väldigt sällan det finns någon tillhands som pussar på det onda och talar om att det gör inget, allt kommer att bli bra ändå.

Men hur i hela fridens dar´ hamnade jag i den här situationen. 

Knappbytet kostade 38:-, ja, nu blev jag ju tvungen att köpa ett par band också, eftersom man inte kan betala med kort för mindre summa än 50:-. Slutnotan slutade på 78:-....

Det blev ett dyrt knappbyte och varje gång jag ser på kappan kommer jag nog att slås av tanken, att de där knapparna kostade mig egentligen: 1 460:- exkl. resekostnaden med bilen och att knapparna inte riktigt var de jag hade tänkt mig, men någorlunda ok.

Undra vad det egentligen har kostat mig, förutom en förstörd kropp, som inte längre kan går ner i spagat, eller kan klättra i träd vig som en katt, eller något annat som den varit van att kunna göra. Vad står det på det kvittot.

Kan allt det här i sig, inte få den allra bästa, att vilja skramla runt i kaffekoppsskåpet och se OM det möjligen finns en bit mörk choklad kvar till den där koppen kaffe, som känns alldeles nödvändig att bälga i sig i förebyggande syfte till de papper jag idag behöver skriva i mitt livs nederlag: "den sista svallvågen".


Orsak och verkan.

Margot Wallström skrev under order om Palme-tystnad - Sveriges i särsklass största mordutredning någonsin.

Säpo-utredaren Barrling ville vittna om den politiskt känsliga diplomatbuggningen - och kopplingen till mordet på Olof Palme. Men vittnesmålet stoppades av utrikesminister Margot Wallström, som då var biträdande civilminister.

Anmärkningsvärt är att vittnesmålet stoppades bara några minuter innan rättegången skulle äga rum och det stoppades av ett beslut som undertecknats av Margot Wallström, Civildepartementet. Det kan knappast råda några dimridåer kring att någon är med om, att fatta ett sådant drastiskt beslut.

Hur kan man som nuvarande utrikesminister inte säger sig kunna minnas en sådan viktig sak, som händelserna kring mordet på Olofs Palme. Mordet på någon som funnits i de egna politiska leden och dessutom i egenskap av tjänsteman belagt något/någon med sekretess!

Det är ingen som skall tala om för mig, att man inte kommer ihåg något så stort som mordet på Olofs Palme, eller sin egen inblandning i utredningen. Säga sig inte minns något med hänvisning till att det är 25 år sedan, det är ju bara under all kritik och får onekligen ett löjets skimmer över sig. Jag förstår det i egenskap av att ha blivit inblandad i en dubbelmordhärva å tjänstens vägnar, så selektivt minne har man bara inte, som nu Margot Wallström vill låta påskina!

Har man skrivit under ett beslut, även om man använts som murbräcka, så har man ett ansvar och nu är det på tiden, att den unkna skitlukten en gång för alla rensas! Förutom att man inte löst mordet har det kostat oss skattebetalare svindlande summor. Nu kan det räcka med den fullständiga lekstuga, som Regeringskansliet har utkristalliserat sig som.

Mordet på Sveriges statsminister äger svenska folket inte lekstugefolket, som helt uppenbart sett på för mycket spionfilmer och ständigt överskattat sitt eget navelludd i hemlighetsmakeriet. Jag ger inte mycket för den s.k. försvarsmakten, eftersom den helt uppenbart vållar oss det ena allvarliga problemet efter det andra.

http://www.expressen.se/tv/nyheter/inrikes/wallstrom-skrev-under-order-om-palme-tystnaden/

Lokalpolitikernas maktfullkomlighet visar upp sitt fula tryne även i Göteborg. Men det drabbade folket i Göteborg har fått nog!

"Sluta gräv i vår stad - den är sank och ni gör oss pank".
Eva Smedberg, som är en av initiativtagarna, lyfte fram att demonstrationen samlade olika politiska läger.
-Vi har lagt bort våra politiska färger och vi står här för att rädda vår stad, sade hon och fick applåder.

"Nej-sägarna är flera, ingen tunnel i våran lera".

Det är helt klart att vi fått en politikerelit, som saknar sinne för både ekonomi, erfarenheter och vad som är rimligt.

I fredags begravdes "Göteborgs starke man" fd. kommunalrådet Göran Johansson. Med på begravningen fanns socialdemokratiska toppar som f.d. statsministern Ingvar "Foten" Carlsson och den välomsusade Mona Sahlin.

Dagen efter, igår lördag, demonstrerades mot det som Göran Johansson var "pappa till": Västlänken + Trängselskatten, som alla med egen kulram skakar på huvudet åt. Riksrevisionen är en av de tyngre namnen i det fallet.

För att inte tala om att det blivit ett stort monster, som lever sitt eget liv och som ingen har herraväldet över, allra minst de lokala politikerna och Trafikverket, som inte drar sig för något. Vilka enorma ingrepp det redan är i Göteborg och hur det kommer att se ut för en mycket lång framtid, går inte heller att ta miste på. Skövlingen av Göteborg är redan nu högst påtaglig. Återställande av Göteborgs ansikte, lär det finnas ett tidsspann om 50 - 100 år.

Inför höstens val, så beslutade de lokala politikerna, när de insåg i vilket läge de hade hamnat i, att man skulle ha folkomröstning om hela eländet. Men trots ett NEJ till Trängselskatten, så fortsätter politikerna på inslagen bana. Man underskattar sålunda lokalbefolkningen/väljarna rejält och föraktet från politikerna sida är inte att ta miste på.

De lokala politikerna i Göteborg är väl stärkta av det förhållandet, att infrastrukturministern numera heter Anna Johansson och är dotter till "Göteborgs starke man" och själv ett av fd. kommunpamparna i Göteborg. Hon lade ner det mesta, som är till gagn för den vanliga människan. Inte visste hon ens hur man bar sig åt, när man attesterade räkningar. Sålunda har hon redan varit en visa i den herrelösa politikerfesten, som pågått alltför länge i Göteborg. Det är på hennes bord, som allt slutligen kommer att ligga för avgörande.

Någon som betvivlar utgången?

Det är även samma dam, som inte är så bekymrad över att "Förbifart Stockholms" stoppande kostar 4 miljoner varje dag och kommer att sluta på en rekorderlig tilläggsnota framemot maj månad, när de stora tänkarna skall slå till.  Enligt uppgörelsen mellan S och MP ska projektet återupptas den 1 maj nästa år, om inte politikerna i Stockholms stad och Stockholms läns landsting förhandlar fram en annan lösning.

Hur är det då ställt med mediebevakningen...

Göteborgs-Posten har denna vecka hyllat antidemokratins och de korta vägarnas främste företrädare i Göteborg, det f.d. socialdemokratiska kommunalrådet Göran Johansson. Man väljer dessutom att cementera dylika ord som "Göteborgsanda".

Själv kan jag inte låta bli att undra över hur hade Göran Johansson agerat, om han levt nu när demonstrationståget fyllde hela Avenyn och ända ner till GöteborgsOperan. Göran Johansson som ansågs vara folkets man, som stannade på gatan och diskuterade med folket. Vi vet ganska lite om vad han egentligen tyckte om "Muteborgsskandalerna" som avlöst varandra och vad han ansåg om Monstret Västlänken, som håller på att föröda hela Göteborg med omnejd.

Är han verkligen nöjd nu i sin himmel. Var det detta han hade tänkt sig, att hela Göteborg är splittrat och konsekvenserna blir oöverskådliga.

• "Göteborgsanda", något som här istället gett oss en stad, som infrastrukturmässigt är en katastrof och som gett oss dylika epitet som "Göteborg = Muteborg". Sedan när en demonstration mot Trängselskatt och Västlänken lockar 4 - 7 000 personer, som inte är vänsterextrema demonstrationsproffs, då gör Göteborgs-Posten sitt för att beskriva det hela så osant som bara är möjligt.
  
  Siffran på hur många demonstranterna var varierar. Polisens uppskattning var ca 7 000 och jag antar att det är den siffran man får utgå ifrån.
  
  
  
  Göteborgs-Postens första sida blir en liten försvinnande notis på första sidan: "Missnöjets protest", när ca 7 000 spontant och utan någon större samordning, eller annonsering går ut i ett protesttåg. - GP gör sitt bästa för att inte bara förminska nyheten utan också, att förminska alla allmänt missnöjda gnällspikar.

• Det får mig att osökt att tänka hur det varit i Gällivare kommun, där det socialdemokratiska kommunalrådet Tommy Nyström, förpassade alla boende i Malmberget, som blivit drabbade av gruvnäringens och det statligt ägda LKAB:s framfart, till epiteten "Gruvmentalitet" och "Gnällspikar".
  
  Fanns en bra anledning till det?
  
  Jag vet inte, men kan bara spontant tycka, att det saknades all anledning till ett sådant omdöme av kommunalrådet, eftersom det hela kom sig av att de som drabbades inte var villiga, att underkasta sig en förödelse av den egna och kommuns ekonomi och där de också fick finna sig i, att bli fördrivna ur sina egna hem och stå kostnaderna, trots att fått sina hem och miljön förstörda av gruvbolaget LKAB.
  
  Det kommer att bli en stor miljökatastrof för framtidens människor i Sverige att betala och hantera, eftersom den redan är ett faktum.
  
  Kommunen sålde ut ett helt samhälle (Malmberget) och i förlängningen en hel kommun för en spottstyver och inte nog med det. Grädden på moset: de värderade Malmberget, som värdelöst! - Ett gruvsamhälle som inbringat statskassan åtskilliga miljarder, det var att betrakta som värdelöst, så värdelöst att man inte ens brydde sig om att håva in mineralersättningarna. Dessa skänktes istället till LKAB, svensk domstol slog också fast att det var helt i fil med lagen!
  
   Jag ser med intresse fram emot hur den nya socialdemokratiska regeringen skall  återskapa/återställa på annan plats det som gruvnäringen/statskassan konsumerat upp.
  
• Ett gruvsamhälle som ägaren staten har totalt förött och som lämnat de drabbade folket i en sådan miljökatastrof, att det varit förstasidesrubriker. Dvs. OM det hade ägt rum någonstans i Afrika istället för i norra Sverige.
  
  Historien kommer sannolikt att upprepa sig även i Göteborg, fastän i en lite annan skepnad (men grävandet är väldigt lika och därmed också konsekvenserna). Det som händer under jord har sin återspegling av vad som sedan drabbar det som är ovan jord.
  
  Sedan är man häpen över det utbredda politikerföraktet.
  
  Tja, det torde väl tillhöra universums gåtor det också.

************


PS. ni må förlåta mig, men det är inte första gången som layouttekniken inte är i fas med skribenten. Därför är den delvis "smalspårig". DS.

Borde inte en del vuxna förses med tvångströja?

Herr H är lite dålig på att läsa kultursidorna i Göteborgs-Posten, de sidorna/bilagan jag helst av allt läser. Förutom "Världens gång", som har ett innehåll med inslag av lokal kultur, historia och underfundigheter, som jag tycker känns positivt och underhållande, att börja dagen med.

Våldsamt elände finns det tillräckligt mycket av ändå. Kanske är det mitt yrkesliv, som förstärkt mitt medfödda behov av att kunna starta morgonen i harmoni. Barndomens mornar finns där alltjämt i stor saknad: frukostbricka på sängen... en alldeles underskattad mjukstart på dagen!

Så jag hade lite högläsning för Herr H, som omväxling. Dock inte vid frukosten utan till middagsbordet. Vid frukosten är jag fortfarande i ett zombietillstånd, sitter mestadels och stirrar ut i luften, eftersom jag är svårtstartad på morgonen och vill njuta av tystnad. Jag vill inte översvämmas av världen innan mitt inre jag har hunnit vakna. Förut avskydde jag att Herr H satt barrikaderad bakom dagstidningen, men nu inser jag att det har sina fördelar: hans och min morgonstart är i fullständigt olika steglängder.

Jag är den där typen som om mornarna skulle kunna uppskatta, att sitta och notera hur färgen torkar på en nymålad vägg.

Därför förstår jag också mycket litet av det, som jag förstår präglar morgonrutinerna i många hem. Stress, skrik och ett evigt kaos. Väskor och vad man skall ha med sig till nästa dag, kan knappas ha kommit som en överraskning. Göra i ordning inför nästa dags avfärd, kvällen innan, tycker jag nog mig anse är en bra livsstrategi, speciellt när det är barn inblandade.

Herr H:s reaktion lät inte vänta på sig, när jag hade högläsning ur GP:s kultursida, även om den blev betydligt kraftigare ord och uttryck än jag hade förväntat mig:

- Fy faaaan, nu säger jag upp GP!

Vad som föranledde utbrottet?

http://www.gp.se/kulturnoje/1.2552532-johanna-hagstrom-lat-dorsin-ersatta-kalle-anka

Man får väl hoppas att Göteborgs-Postens journalist, Johanna Hagström, inte har några egna barn, eftersom jag misstänker, att de i så fall blir utsatta för något som ett barn inte skall behöva uppleva.

Hur barn skulle kunna göra kopplingen till Kalle Anka, Långben, Askungen, Snövit och de sju dvärgarna och Tjuren Ferdinand, genom att Henrik Dorsin skulle härma dem är en bisarr tanke. Men knappast förvånande, att den undslipper en journalist på Göteborgs-Posten. Värre saker har kunnat läsas av s.k. journalister, som inte har förstått sitt journalistiska värv: de skall förmedla, inte tänka och tycka åt oss! 

Det är lika huvudlöst som tanken hos de styrande i den lilla polska staden Tuszyn, som stoppade förslaget med att använda Nalle Puh, som maskot för en lekplats. 

Problemet, enligt "de stora tänkarna" i staden Tuszyn, med den björnen är att han inte är komplett klädd! Den är halvnaken, vilket är helt olämpligt för barn, uttryckte Ryszars Cichy, medlem av stadsförvaltningen.

En annan person i det lokala styret gick så långt, som att kalla sagofiguren Nalle Puh för "hermafrodit", dvs. tvåkönad.

Inte för att det behövs uttalas ens, men en björn, eller en anka (Kalle Anka) behöver knappast några kläder alls, eftersom de är påklädda av naturen...

Undra hur världen hade sett ut om Adolf Hitler hade ägnat sig åt sin konst istället.

I helgen finns en akvarellmålning av Adolf Hitler på en auktion i Nünberg. Det förväntade priset torde bli närmare 450 000:-. 

 

Enligt auktionshuset Weidler, som säljer akvarellen, http://www.auktionshausweidler.de/de/kataloge/Auktion1870_Web.pdf  är det inte troligt att någon köpare kommer att dyka upp personligen. Sist man sålde en målning av Adolf Hitler, år 2009, var det nämligen så det blev.

Auktionshuset uppmanar även den som känner obehag med anledning av försäljningen, att vända sig till Nürnbergs myndigheter. Men motiverar samtidigt försäljningen med att akvarellen är ett historiskt dokument.

Den här akvarellen målade Adolf Hitler år 1914, medan han fortfarande försökte sig på en karriär som konstnär. Han målade över 2 000 verk som många avfärdat som "smaklösa". Jag kan verkligen inte hålla med om det. Utan hade nog hellre sett, att han hade ägnat sig åt sitt konstnärskap istället för att det han nu gjorde.

Det finns ett litet pittoreskt Österrikiskt samhälle, Steyer, som jag besökt  och egentligen borde ta mig tid att skriva lite mer ingående om. Inte pga. Hitler, utan av helt andra anledningar. Det är inte bara jag som varit där, utan även dottern har följt med mig dit. Herr H har naturligtvis varit där åtskilliga gånger, men då å tjänstens vägnar, eftersom SKF har sina förankringar även där, liksom i övriga världen.

Till realskolan i Steyer skickades Adolf Hitler 1904 av sin mor, som nybliven änka. Det blev inte heller någon höjdare i Adolf Hitlers tillvaro. Betyget var så dåligt att Hitler efter en "blöt" kväll använde det som toalettpapper. Någon studentexamen blev det aldrig heller, utan istället tog drömmarna om ett framtida konstnärskap överhand. Kanske var det därför som så mycket konst konfiskerades och även förbjöds. Han ville styra över alla fronter, inget lämnades åt slumpen, inte ens skolväsendet.

Om jag förstått saken rätt så drev han omkring i någon form av drönartillvaro under rätt många år både i Linz och Wien, innan han började intressera sig för antisemitiska och politiska tankebanor.
 
Här i Göteborg har ett riktigt skarpt läge utkristalliserat sig: den judiska församlingen har mottagit dödshot och skribenten har även formulerat ett hot mot synagogan i Göteborg, om att den skall "jämnas med marken". Sålunda har världshändelserna spillt över även hit och skall nog tas på största allvar.

Adolf Hitler som konstnär är för de flesta en rykande färsk nyhet, även om han sysslat med bra mycket, som det inte talas så mycket om. Det som däremot nämnts mellan varven är, att han grottade ner sig i både det ockulta och astrologin och sades aldrig göra något, utan att han konsulterat sina stjärnkonstellationer först.

Det får mig att inse, att antingen var han fullständigt tondöv på den fronten också, eller så var det osedvanligt dåliga astrologer han anlitade.


 

 

VAD är det EU vill förbjuda? Plastkassar eller plastpåsar...

Snacka om att det råder allmän förvirring i media. Det är väl bara att hoppas att det inte råder samma förvirring i EU-byggnaden, utan att de har klart för sig vad de vill förbjuda. Det vore ju tragiskt om ledamöterna också lider av någon allvarligare form av Babels torn och inte kan skilja på plastkassar och plastpåsar.

Visserligen borde jag ha vant mig vid, att man kallar kassar för påsar, eftersom jag nu bott i Göteborg sedan 1991. Men ändå sätter "muttraren" inom mig igång varje gång kassörskan frågar mig förvånat:

- Skall du inte ha en påse? (dvs. hon menar i själva verket: skall du ha några kassar, att stoppa ner dina varor i, eftersom det bara är dessa som de tillhandahåller till ett gentilt pris av någon spänn/styck).

Men omkring mig har det alltid lyst tantvarning kring, när det gällt plastkassar. Ibland i yttersta nödfall hamnar det inköpta i en plastkasse, som sedan används till de få saker som hamnar i soptunnan. Resten går i återvinning och sopsortering.
Jag t.o.m. sopsorterar i stora kassar. De hänger där prydligt på väggen i tvättstugan, en för papp, en för plast+glas+"plåt" och så en för tidningar, som brukar bli så tung, att den får stå på golvet vid NIBE-helvetet, som det alltid är något fel på (för den som nu mot förmodan undrar över det plötsliga kraftspråket).

En gång för alla: en kasse har handtag och en påse har det inte!

HUR svårt kan det egentligen vara?

5:- och räcker hur länge som helst! Vill man ha något mer dekorativt finns de i mängder för ca 15:--20:-.

Det här med kasse eller påse får mig också att inse, att jag kommer från en  bygd och familj, som ännu hade kvar ett rikt språk.

I Malmberget, när jag växte upp, sa man alltid: karse. Det gamla vackra fornnordiska ordet. Men det är väl överkurs nu för tiden...

Det där med ord är faktiskt svåra saker. Därför att jag har till min stora förfäran upptäckt, att jag har börjat få ett våldsamt problem, när jag sitter och skriver manus. Då vill jag verkligen återvända till det rika språk, som jag hade innan jag flyttade till Göteborg. Men hur gör man när man inte ens kommer ihåg vilka ord det är man har raderat ur språkanvändningen.

Efter flytten urholkade jag helt enkelt min svenska. Anledningen var lika sorglig som enkel: Det blev alltför tröttsamt, när samtalen ständigt råkade ut för en tvärnit, därför att personen som jag talade med inte förstod vad ett ord betydde mitt i en mening.

Babels Torn -  Bibelillustration av Gustav Doré.
Försöket att bygga ett torn ända upp i himlen har ansetts ha bestraffats med språkförbistringen, uppdelningen i olika tungomål, så att alla människor inte längre kunde förstå varandra. -
Jag hävdar med bestämdhet, att språkförbistringen finns där ändå, även om man talar samma språk. Det är bara att jämföra sitt eget språk med politikernas, så inser man rätt snart vad det hela handlar om.

The Corporation - denna Kanadensiska dokumentär från 2003, gick på Kunskapskanalen igårkväll.

Jag tänkte oklokt nog, att jag kanske skulle slötitta på TV innan jag gick och lade mig. Allt i hopp om att koppla av med något annat snurrande i huvudet än kampen i den svenska pappersidiotin, som tydligen blivit min lott här i livet. 

Glädjande och passande nog, så var Patientförsäkringen LÖF på nyheterna. För en gångs skull verkar jag få draghjälp med att belysa det absurda i svenskt samhällssystem, där man trampar och spottar friskt på drabbade människor. Även de man tagit död på. Man drar sig inte ens för att frånta små barn deras självklara rätt till ersättning då de fråntagits sina anhöriga genom oförlåtligt slarv. Istället så naglar man upp de redan utsatta på väggen, allt i penningens väg. Nog är det ett ruttet samhällssystem vi har, där de som egentligen är satta att värna om, istället iklätt sig bödlarna huva. DE människorna är inte att leka med!


Men dessvärre så blev det allt annat än en avkopplande stund efter nyheten om LÖF, som tydligen hade föregåtts av något TV-program. Istället så segade jag mig till sängs mitt i natten. Urförbannad är väl ungefär bara förnamnet, efter att ha sett den kanadensiska dokumentären, The Corporation, där Vd:ar, whistleblowers, mäklare, gurus och spioner gav en historisk inblick i de stora aktiebolagens uppbyggnad och dominans över världsordningen. Men också över den enskilda individen. Det var ett rikt och minst sagt gruvligt arkivmaterial inkl. intervjuer. Man kan bli mörkrädd för mindre.

The Corporation var tydligen en repris från 15/11, men för den nu som missat dokumentären(The Corporation) och har möjlighet att glo på TV kl. 10.00-12.30 går den även imorgon, torsdagen den 20 november. Huruvida den går att se via webben har jag inte rotat reda på. Men det brukar ju som regel på något sätt gå att trixa till.

Länge har jag legat i startgroparna för att skriva än en gång om LKAB:s fortsatta framfart i Malmberget. Men jag har liksom bara känt mig övermätt på människor, som inte inser hur ruttna de i själva verket är. Det går inte att freda sig med, att man i privatlivet är trevlig, snäll och en etisk och moralisk människa. Har man lånat ut sig till dylik hantering är man i själva verket inget annat än ett livsfarligt rovdjur. För mig är det totalt obegripligt att man ställer sig till förfogande för något så vidrigt, utan några som helst hämningar, eller den minsta lilla eftertanke. Är det några som borde se The Corporation, så är det just dessa människor!

Hela LKAB koncernen från högsta hönset, styrelsen till den som jobbar långt under jord, sist och inte minst dess ägare staten (dvs. politikerna i Riksdag och Regering) borde genast bänka sig framför sina TV-apparater och se The Corporation. Det skulle nog inte skada heller om Bergsstatens- och Miljödomstolens anställda också bänkade sig framför TV-apparaterna.

I dokumentären fanns det ju en och annan högt uppsatt person, som hade "nyktrat till" och insett sin delaktighet i jordens och människornas förstörelse: allt i den kortsiktiga profitens tecken. Istället för att agera med insikt och även med den insikten om att det faktiskt kommer generationer efter oss och handla därefter. Dvs. OM de kommande generationerna överhuvudtaget har en chans. Jag betvivlar det i allra högsta grad att de har det.

Uppgiven är väl ett alltför lätt ord, att beskriva hur jag känner mig just nu. Ändå känner jag, att jag kommer att slåss så länge jag bara andas för att om möjligt få till en något bättre värld. Kan jag få glädjas åt ett aldrig så litet kvitto i min hand, då har jag lyckats över förväntan. Så är det ju bara...

Jag vet att otack är världens lön och mig gör det inget, så länge jag vet att jag försöker att förändra till det bättre. Sådana personer som jag, som fungerar som en skavande gråsten i de här ruttna människornas värld, är för dem enbart problemet. De kan inte se sina egna handlingar. Än mindre förstå, att det är något allvarlig systemfel, när lagar, regler och myndighetspersonerna blivit rättshaveristerna.

Man behöver inte ha blivit världsmästare för att förstå, att man faktiskt drar sitt strå till stacken.

Håller man på att skapa ett tredje världskrig?

Hade någon frågat mig för bara några veckor sedan hade jag svarat NEJ. Idag äger det svaret långt ifrån någon bärighet.

NATO-ivrarna ger jag inte ett vitten för: http://gun-m-ek.blogspot.se/2012/03/stjarnornas-krig-i-robotbyn-vidsel.html
Lägger man sig på den nivån, att man trappar upp istället för motsatsen är utgången tämligen given: http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article19872941.ab

http://www.nsd.se/nyheter/starkt-flygovervakning-pa-gotland-8327303.aspx

Svensk s.k. neutralitetspolitik har jag aldrig haft något förtroende för, beklämmande nog så kan jag bara konstatera, att vi alltjämt är ett hycklande land. Det är väl som den romerske kejsaren Vespasianus sa om planen att lägga skatt på de offentliga urinoarerna: Pecunia non olet (Pengar luktar inte). På den punkten finns så mycket att rada upp att den här spalten skulle bli, som en hel Bibelns tjocklek. Jag hade ju kunnat ta Lagbokens tjocklek i jämförelse istället, men den har med åren blivit alltmer slimmad, sedan den bytte färg från Brunt till Blått. 

Jag känner, att det var ett stort misstag, att bara lägga ner allmän värnplikt. Inte ur en krigs/försvarssynpunkt, utan därför att man hade kunnat utveckla den till att bli ett riktigt samhällsinstrument med en förfining av diverse olika utbildningar. Man hade inte stått inför så många digra samhällsproblem idag, som man nu gör: http://gun-m-ek.blogspot.se/2013/05/infor-allman-militartjanstgoring-igen.html

Men att slänga fram att Ryssland är det största hotet mot världsfreden, som den USA-drillade f.d. utrikesministern Carl Bild hävdar, dit är steget långt. I oktober sändes DOX "Krusse i Amerika", som dessvärre bara har 9 dagar kvar av visning via länken: http://www.svt.se/dox/se-program/avsnitt-1-472
På höjden av kalla kriget åkte Sovjets ledare Nikita Chrusjtjov till USA. Kommunistledaren möttes med misstro, men med glatt humör och avväpnande nyfikenhet charmade han både medier och allmänhet. Efter två veckor tog amerikanerna farväl av en ny favorit - och världen hade blivit lite säkrare. Dvs. ända tills USA stack dolken i ryggen på Chrusjtjov och Sovjetunionen genom att skicka in spaningsplan över Sovjetunionen.

Jag kan inte annat än förundras över hur USA hela tiden har ett finger med i den krigiska och konspiratoriska syltburken, varhelst man ser sig om. Själv vore jag innerligen tacksam om de kunde börja med att städa upp i eget bo, där man inte ens förmår att ta hand om det egna folket. Idag är 2 miljoner barn hemlösa i USA och eländet eskalerar hejdlöst. Hur stor USA:s statsskuld är klarar min matematiska hjärna inte ens av att placera ut alla nollor bakom siffran. Jag skrev om USA:s statsskuld medan min blogg fanns kvar på NSD och redan då hade jag uppenbara problem med att klämma dit rätt nollantal. Ändå äskar Nobelstiftelsens "fredspristagare" president Barack Obama om ännu mer pengar till USA:s krig!

Igår kunde man läsa på text-TV (för oss som inte hann ta del av några nyheter), att Islamiska staten, Isis, har en terrorcell i Sverige, som bara väntar på att slå till mot svenska mål. Det uppgav norska NRK och de torde inte vara ute i ogjort väder. http://www.friatider.se/nrk-isis-har-en-terrorcell-i-sverige
Bara här i Göteborg har dessa stridstuppar fått härja fritt och sköta uppbyggnaden av sin verksamhet.

Det här blev en länkarna blogg, dock är det nog hög tid, att vi alla lyfter blicken från det egna navelluddet och ser över hur läget egentligen är. Normaliserar man ytterligheterna (som man nu valt att göra i Sveriges Riksdag och Regering), antingen av aningslöshet, eller för att man är för lite påläst, är det så här det blir...

SUCK och dubbelSUCK...

Fråga är bara hur länge till....

En del rader jag läser fastnar i mitt inre.

ENSAM. En ek sticker fram bakom furorna.

Varken mer eller mindre stod det. Men rubriken var "I stenarnas hem växer skog af gran hjelpligt".

Hur är det med oss människor egentligen.

Även om jag själv omges av en brokig familj, med förgreningar hit och dit, ibland inte ens biologiskt släkt, kan jag i slutändan inte skriva om de två olika släktledens egna biologiska historia.

Jag växer hjelpligt i denna skog, som skogsförvaltaren helt uppenbart bestämt sig för att röja grundligt. Så grundligt, att det inte är så väldigt många träd, som står kvar i denna skog och som också kan föra sina frön vidare till nya plantor.

Ända sedan jag slog upp mina ögon inför den här världen, har dessa stora släktled jag är sprungen ur stadigt minskat. Rätt tidigt i mitt liv tillhörde jag det yttersta ledet. 

Den här skogen är idag mycket starkt decimerad. Vi är nog en av alla dessa familjer/släktled, som är på utdöende. Jag tror inte att det dröjer alltför många decennier innan den sista strofen har klingat ut.

ENSAM.

Ett laddat ord, men ett ord som trots allt handlar om oss själva.

ENSAM är för en del människor ett skamligt ord, ändå är det just det vi i själva verket är. Det finns många stigar genom skogen där vi bara har oss själva, när det kommer till kritan.

Det kanske också är därför jag vissa dagar, med sorg reagerar på hur det "nya samhället av idag ser ut". Smärtsammast är när jag betraktar de små barnen jag möter ute i dagens samhälle. Vi blir bara mer och mer inkapslade i oss själva. Så även jag. Men jag vill inte ens själv omge mig av det personbrus mitt liv tidigare bestod av, när hemmets dörrar mest påminde om julruschen i Åhléns svängdörrar och ännu en middagstallrik dukades fram i all hast. Det känns som om jag vuxit ur den kostymen och är något som fanns någonstans i något av alla mina tidigare liv, som mitt liv så här långt har bestått av. Var sak har sin tid, heter det väl t.o.m. i Bibeln.

Väldigt små barn vars föräldrar går med barnvagnen vända mot de mötande människorna, är de inte medvetna om vad de själva står för hos det lilla barnet. Det får mig också att fundera över vilka människor det är som är barnvagnskonstruktörer eller barnvagnsförsäljare. Är de själva resultatet av sin egen uppväxt, eller är självklara tankebanor helt utdöda.

De små barnen där de befinner sig liggande eller sittande i sina barnvagnar, de bombarderas av sinnesintryck. Inte bara där, det fortgår i hemmen också. Det finns ingen möjlighet i hela världen, att kunna sortera, hantera eller bearbeta för hjärnan p.g.a. dess mångfald. Vad kommer det att få för konsekvenser/vad får det för konsekvenser, att det saknas tid för den där stilla stunden ämnad för återhämtning/eftertanke och sortering, när avstängningsmekanismen står på ON-läge hela tiden.

Förut, för inte alltför länge sedan, rådde helt andra förutsättningar och jag är rätt övertygad om att jag hade förmånen, att växa upp i en ultimat tid, även om andra händelser som spelade in i mitt liv blev långt ifrån ultimata. Ändå kan jag känna mig djupt tacksam över att jag inte växte upp med så mycket prylar, att det hela mest påminner om en smärre affärsverksamhet. 

Tanken återvänder än en gång till ordet ENSAM: Nutidens föräldrar, som går bakom barnvagnen, dold för barnet är inte helt sällan strängt upptagen med att prata i mobiltelefonen. Det är mycket som har förändrats under vägen genom den igenvuxna snårskogen.

Hela mitt liv har jag varit en betraktare. Det har också gjort att jag noterar uppgivenhet, ser utslag av frustrationens handlingar, som inte går att  "omskriva bort, som något tillfälligt". När jag växte upp fanns inte så mycket prylar, men många närvarande människor ur olika generationer.

Det är inte bara där det skiljer sig. Jag kan bara studera mitt eget hem för att inse hur sjukt prylsamhället blivit. I mitt minne dyker allt tätare upp mina sökningar i tingsrättens arkiv, när jag varit på jakt efter någon gammal bouppteckning i något pågående mål/ärende.

Hela hemmet inklusive gångkläder fanns deklarerade i de gamla bouppteckningarna. Jag kan inte dra mig till minnes, att jag någonsin läst en bouppteckning som fyllt dessa två A 4 sidor, som var ämnade för tillgångar och skulder. Idag skulle det vara en total omöjlighet, att spalta upp på två A 4 sidor.

Jag ställer mig allt oftare frågan, när jag läser otåligheten över bristen på det perfekta livet: var någonstans på vägen gick människan egentligen vill, eller är det bara så enkelt, att stigen genom snårskogen lett oss hit. Därför att vi själva inte hållit sikten fri, bara omedvetet knallat på.

I slutändan är vi ändå alltid ENSAM, hur mycket människor och prylar vi än omges av i vår vardag. Det finns ingen som dör åt oss, eller slår följe med oss sida vid sida. Det finns ingen annan än vi själva, som kan bära våra bördor eller glädjeämnen. Allt vi drabbas av, ont som gott, utkristalliseras endast ett enda ord, som äger bärighet: ENSAM.

ENSAM är inget ord som någonsin skrämt mig, snarare är det väl så att jag själv haft ett stort ensamhetsbehov mellan varven. Ensam möta den frid som livet också måste bestå av. Då t.o.m. en liten krusning på ytan, eller bara betraktandet av ett grässtrå, som vajar i vinden, blir det mest händelserika i situationen.

Kanske har det varit en bibehållen naturlag, att få vågskålarna i balans, att inte forsa fram genom livet i 100 knyck jämt och ständigt. I hela mitt liv har det alltid ställts stora krav på mig, men de största kraven är det jag själv som ställt på mig själv. Ändå har jag haft förmågan, att skaka av mig. Även i stunder som nu, när jag är trött ända in i märgen, känner jag stillheten i min närhet. Kan förnimma den, som högst verklig och närvarande...

Jag tänker emellanåt på en studiekamrat, hon kunde inte förstå hur jag ens kunde tänka tanken ut att gå ensam på bio. Än mindre göra det. Göra saker ensam för mig själv. Kring henne var det alltid ett förskräckligt larm. I samma sekund hon steg in i rummet, visste alla i samma ögonblick, att hon hade gjort det. Det skulle alltid hända så mycket saker kring henne. Hela tiden vara produktiv, intensiv och så naturligtvis, som en ren följd av den livsstilen: depressiv.

ENSAM

kanske är det så, att: "I stenarnas hem växer skog af gran hjelpligt" och mitt i allt: 

ENSAM. En Ek sticker fram bakom furorna.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Ek

Rumskullaeken i Norra Kvill i Småland anses vara Sveriges äldsta ek. Den är omkring tusen år.
Nåde den stackare som gav sig på en ek med yxan. På 1600-talet var det belagt med dödsstraff om man greps vid flera tillfällen.

Jag har hamnat i ett väldigt bryderi, när det gäller inköp av nya vinterdäck. - Magkänslan säger dubbdäck....

Men vinterdäck, när det alltjämt är kring + 10 grader...

Därför funderar jag alltjämt vad jag skall köpa för typ av nya vinterdäck. De gamla dubbdäcken duger inte till något alls längre och var på upphällningen redan förra vintern och med förra bilen.

Men sista vintern bjöd å andra sidan inte på några mer problematiska vintervägsunderlag. Här bryr man sig inte så mycket om grundvatten, eller att vi tar framtiden av dem som framtiden tillhör. De fortsätter att hejdlöst vräka ut salt på vägarna, som snabbt förvandlar allt till en evig sörja. Det hinner bli många mil varje år, men det mesta åtgår till snurrandet inte alltför långt bort vintertid. Därför har vinterdäcken från Picasson, fått snurra på till nästa bil. Nu in på tredje nya bilen, kan det nog vara hög tid för nya vinterdäck.

Alla runtomkring mig slänger på vinterdäcken, en efter en och idag kände jag att till veckan får lägga på ett kol och bestämma mig. Idag kom ytterligare en påminnelse om vinterdäck och det blev därför ett hastigt uppbrott från fikastunden i ett hus in the middle of nowhere, eftersom det skulle ivägs och bytas till dubbdäck på bilen.

Men det är klart skulle jag bo i en dylik backe, då skulle jag nog också ta det säkra före det osäkra och slänga på dubbdäcken. Även om min näsan inte på långa vägar säger mig, att kallt väder är på ingående. Anledningen till att hon beslutade sig för att slänga på dubbdäcken idag, beror enbart på att hon säger att i annat fall kommer hon inte uppför den branta backen, som leder fram till huset. Även med dubbdäck har det hänt, att hon fått lämna bilen nedanför den branta backen. Den är nästan lika gruvlig som backarna "hemma" i Malmberget var innan gruvan slukade största delen av den branta delen av samhället.

Jag är glad över att jag inte bor i en dylik backe mitt i ingenstans, som hon gör. Skulle nog t.o.m. ha svårt för att välja en sådan permanent boplats, dit endast en kostig leder.

I Göteborg är det förbjudet, att köra med dubbdäck på en del gator. Än så länge vill säga. Nu har Trafikverket börjat backa och säger, att det behövs att viss del av trafiken faktiskt kör med dubbdäck för att rugga upp körbanorna. Ändå har man på förslag att belägga dubbdäck med betalningspålagor.

Min äldste son hävdar med bestämdhet, att det inte finns något som kan ersätta dubbdäcken. Han om någon borde veta. Själv är jag nog benägen att tro honom, eftersom jag ikväll ägnat en bra stund åt att jämföra bromsstäckor med och utan dubbdäck, dessutom övriga egenskaper som inte går att förbise.

Jag kollade vädret på text-TV, när jag kom hem.

- Det var värst vad svettigt det ser ut att bli imorgon, sa jag till Herr H.

- Ja, du kan nog ställa ut pannan direkt på altan och få frukostäggen kokade, sa han med ett flin.

De här på väderlekstjänsten, de verkar nästan vara i stil med Rudolf Eriksson Kock, allmänt känd som Putte Kock för det svenska folket. Han brukade också helgardera sina tipsrader. Dock hoppas jag att det inte blir fullt lika varmt, som temperaturen kan stiga upp till enligt väderkartan. 100 grader låter i svettigaste laget.

Jag sitter hålögd och bläddrar förstrött i Göteborgs-Posten till frukosten.

Om jag var trött ända in i märgen, när jag satte mig vid frukostbordet imorse, så är det inget mot hur jag känner mig, när jag läser om jul på Liseberg, julmarknad på Tjolöholms slott, boka julbord än hit än dit. Annonserna trissar friskt över varandra om julen.

Jag känner hur den mentala punkteringen inombords breder ut sig inom mig och blir därför tvungen att snegla på tidningens datum för att se, om jag helt bangat ur tiden också.

Nej, då det är bara 14 november.

Det kanske är mig det är fel på...

Jag testar på Herr H, som är på väg ut genom dörren, sedan han tagit vägen via vinden för att hämta ner ännu en golfklubba. Han är på väg och skall prova golfsimulatorn idag också. En del har en mobiltelefon fastklistrad i ena handflatan, han har golfklubban och golfklubben fastklistrad i den.

- Jag vägrar allt som hör ihop med jul så här dags på året, säger han myndigt och försvinner ut genom ytterdörren med ett: Hejdå, vi syns om någon timma!

Jag läser vidare på insändarsidan och inser ännu en morgon, att jag får tvinga i mig frukosten, som tycks växa i munnen. 

Någon tycker, att de här som ansluter sig till IS, som är med och utför bestialiska avrättningar, våldtar och skiljer barn från sina föräldrar, är att jämställa med de grymheter som nazisterna utförda mot judar och andra icke önskvärda under Andra världskriget. Insändaren förstår sig helt uppenbart inte på den valhänta hanteringen av dessa personer vid deras återkomst till Sverige eller Europa.


Jag suckar bara ännu mer tungt inför så trista fakta och känner mig om än mer utfluten, eftersom jag också vet att 3 miljoner människor redan flytt från Syrien till grannländerna, som nu sett sig nödgade att stänga sina gränser.

Jag tänker på Salvador Dalis klockor och inser att det är så jag faktiskt känner mig idag:

"Minnets envishet" av Salvador Dali

Därför att det är trots allt därför jag sitter där och är hålögd.

När skall den här Thomas Quick-historien egentligen få ett slut? Nu vankas det ny bokutgivning.

Men jag skall läsa både Christer van der Kwasts bok ”Bortom rimligt tvivel” , som kommer ut den 19 januari 2015 och även fd. justitiekanslern Göran Lambertzs´, som tydligen sitter på sin kammare och skriver en bok om Thomas Quick.

Christer van der Kwasts försvar för sina egna märkliga handlingar i egenskap av åklagare, de har hittills varit så urvattnade, att man funderar om han har alla pållar hemma. Talar man om för polisutredare vad de inte får ta fram och tar bort graverande bevisning i en mordutredning, för att Sture Bergwall inte kan vara rätt mördare, då är det illa ställt och borde väl rimligen lett till någon form av rättsligt ingripande mot van der Kwast.

Det är också tämligen obegripligt hur alla andra mord, som Thomas Quick också har erkänt bara föll undan. Av vilken anledning då, kan man undra. Allt det här sammantaget gör att alla morderkännandena känns mer som högklassigt svammel än någon sanning överhuvudtaget. Journalisten Hannes Råstams grundliga genomgång av alla mordrättegångarna och händelserna runtomkring dessförinnan känns verkligen inte som något hastigt påkommet, snarare tvärtom.

Det är ju inte enbart så att man skall fälla en skyldig, i domstol har man också en skyldighet att inte fälla någon som inte gjort sig skyldig till det personen ifråga själv uppger sig ha gjort. Det skall mao vara ställt utom allt rimligt tvivel. Här är det väl bra mycket tvivel som har förekommit. Thomas Quicks försvar finns mycket övrigt att önska av.

Men det är klart har nu Christer van der Kwast gjort sig raketkarriär genom att tillverka en massmördare, som pinkat in alla gärningsmannaprofiler, som överhuvudtaget går att göra, så har man onekligen gjort en bedrift inom svensk rättshistoria.

http://www.svt.se/kultur/bok/christer-van-der-kwasts-ger-ut-quickbok

Göran Lambertz, fick ju nya nya arbetsuppgifter efter kritikstormen kring Quick-skandalen, han avtroppade till Lagrådet. Han lämnade Högsta domstolens dömande verksamhet, helt uppenbart efter intern kritik. Vad han egentligen gör idag, har jag dålig koll på. Men den mannen har jag en gås oplockad med, eftersom han helt uppenbart fnös åt, att det fanns en annan mördare än Thomas Quick till Appojauremorden. Så här får det verkligen inte gå till! Hela den dubbelmordutredningen havererade helt uppenbart och avhoppen av garvade mordutredare talar sitt tydliga språk.

När jag lyssnade till CD-boken "Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare", av Hannes Råstam trodde jag bitvis att jag hörde fel, när Hannes Råstam relaterade till hur rättegången vid Gällivare tingsrätt/Appojauremorden hade gått till. Bara det är en rättsskandal av digra mått: En dubbelmordrättegång där den tilltalade som slår an takten och talar om för sittande ordförande (lagmannen), att det är bara att strunta i bevisning, som gör att hela rättegången får en tvärnit och talar för att Thomas Quick inte är rätt dubbelmördare. Men rättegången fortsätter på Thomas Quicks uppmaning och förringande av föreliggande fakta. Det är bara att riva sönder och förpassa till papperskorgen!

Förut hade jag rätt stort förtroende för Göran Lambertz, men redan år 2005 när han i sin dåvarande roll, som Justitiekansler, kom fram till att justitierådet Leif Thorsson skulle få behålla sitt jobb efter att han dömts för att ha köpt sex. Då var mitt allvarliga tvivel sått ang. Göran Lambertz omdöme. Thorsson flyttades då till Lagrådet men var rätt snart åter i sin tjänst som vid Högsta domstolen.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/sexkopsdomd-hd-domare-tillbaka-pa-jobbet/

När Göran Lambertz agerade murbräcke, helt inför öppenridå i kvällspressen åt hela Quickgänget, då passerades gränsen med råge för vad jag anser är acceptabelt.

Själv blir jag enbart matt därför att ju längre det här får fortgå, desto längre är min egen pina över vad som hände mig och mina anhöriga. Såren rivs upp om och om igen. Idag är jag av den bestämda uppfattningen likt en känd kriminologiprofessor: hata slumpen!

Det blåser kalla vindar

Språkförbistring?

eller bara förkylningstider, som drabbar även hundar....

Det börjar nog lysa tantvarning om mig på allvar.

Det finns visserligen betydligt värdefullare saker i tillvaron än att ligga utsträckt i soffhörnet och glo på TV. Men jag blir faktiskt rätt sné  på folket, som skall svara för vårt s.k. utbud i TV.

Vad i hela glödheta tror de att man är? En amöba med IQ 0,0001?

Dessertmästarna
Städmästarna
Hela Sverige Bakar
Hela England bakar
Hela England lagar mat... ja, nu kanske det inte hette så utan Arga kocken, eller något hysteriskt ditåt.
Biggest Looser (de här som gjort programmen vittnar om att de är ena riktiga looser och då snackar jag inte vikt!)
Bonde söker fru
Idol
Big Brother
Paradise Hotel (inte för att jag sett något avsnitt någonsin, det har räckt och blivit över att flippa förbi, för att kräkreflexerna skall gå igång!)

För att inte tala om Robinson, som körde så många säsonger och omgångar, att även den mest ihärdige måste ha haft det välfyllt ända upp i halsmandlarna. Nu skall Robinson bli såpa....
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article19410637.ab
och NEJ, jag vägrar!

Jag såg de två första omgångarna av Big Brother, Idol, Bonde söker fru och även Biggest Looser, men sedan räckte det för min del. Det svajade betänkligt uppe i halsmandlarna...

Vad finns det för sevärt i ett matlagningsprogram, där de tävlande får veta att den samlade mateliten hellre äter ur soptunnorna än smakar på de rätter, som de tävlande tillagat. Vad är det för professionella s.k. matlagningsproffs, som beter sig som om de var tvångsutskrivna från stormen, efter att ha suttit i vadderad cell de sista 30 åren!

Hela tiden denna evighetsmaraton med utröstningar och allmän förnedring. Jag är dödligt less på detta eviga gnällande!

Vad har hänt, kan jag inte låta bli att undra. Kan man verkligen inte hitta på något nytt koncept, något som är både uppbyggligt och där den vanliga människan kan känna igen sig och få lite feedback och ha trevligt!

De här s.k. humorprogrammen... de är enbart pinsamma repriser av det pinsamma man redan har sett för minst 15 år sedan. Dessutom en humor som påminner starka om att det var exakt lika roligt jag hade, när jag satt på Mölndalsortopedakut och väntade i 14 timmar, bara för att mötas av att det var inte något fel på knäet och därför fick rådet att jag inte skulle halta! Som visade sig vara helt i klass för en protesoperation, vilket jag avstått, jag ställer min tillit till den kommande vetenskapen istället med brosk- och muskelinplantat istället.

Varför denna ständiga idiotreklam för samma TV-program, efter varje programavslut och början på nästa i SVT. Allt i bästa amerikansk modell, där producenten förutsätter, att man är dum i huvudet, alternativt lider av sista stadiet alzheimer så att man inte minns handlingen två minuter innan och en grundlig resumé måste gå igång och sluta ungefär två stavelser bort och så kan det fortgå och göra programmet 1 timma längre än nödvändigt.

Jag vägrar att behandlas som Klagomuren, där allsköns skit skall forsa över mig... 

Snart drar jag helt enkelt ut TV-kontakten för gott om det inte kan bli någon radikal förändring. Det är inte lite som TV-tittande kostar, som väl antagligen kommer att bli droppen, som får bägaren att rinna över. Jag känner mig själv rätt väl vid det här laget, "vi har umgåtts en längre tid tillsammans". Det kommer antagligen att sluta med buller och bång.

Kanske blir jag som han som helt sonika slängde ut TV:n från andra våningen, när Sverige förlorade i ishockey. En morgon låg den där på trottoaren utanför Malmen i Gällivare, det var morgonfikagänget som upplyste om att det var förlusten, som hade fått tålamodet hos TV-ägaren att rinna över. Nu blir det visserligen svårt att slänga ut någon TV från andra våningen. Men det går väl att använda den som tavelram istället.

Sedan programmakarna, hur i hela helsefyr ser deras egna liv egentligen ut. En del dagar finns inte ett vitten att titta på. Medan andra dagar börjar och pågår TV-programmen så långt in på småtimmarna. Är det inte människor som har jobb att sköta nästa dag? Inte sällan krockar numera även serier i TV1 och TV2, det är den nya given, från SVT.
 
NU när jag nu ändå fått upp ångan:

VEM i hela helsefyr är det, som har instiftat nya kommateringsregler på SVT? De sätter kommatecken efter ordet och. Det är faktiskt ett bindeord! Bort med kommatecknet - räcker det inte med att man vet, att eleverna kommer ut ur skolan med bristande kunskaper. Måste man cementera alla fel också?

Det finns bara en enda serie i SVT, som får mig att tycka att det är värt besväret att knäppa på TV:n.