Enligt tidningen "Film på bio", numret: "sommaren 2011" ligger verklighetens Carolinfallet 2008 till grund för berättelsen i "Jägarna 2".

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 14 september 2011, kl 20:06

I somras kom dottern hem med tidningen "Film på bio",

hon lade tyst fram det uppslaget hon ville att jag skulle läsa, att hon var starkt berörd behövde jag inte betvivla ett enda ögonblick.


http://hosted.mecs.se/sfmedia/katalog/1106/ på sidan 27 i "Film på bio" finns filmen Jägaren 2 beskriven, som:

När Jägarna 2 äntligen kommer är det verkligheten som får ligga till grund för berättelsen.
2008 mördades en ung kvinna på en rastplats utanför Gällivare.
Hon hade av oklar anledning skjutits med ett jaktgevär i ryggen och i huvudet. Händelsen har omarbetats till ett manus där Rolf Lassgårds karaktär återvänder hem efter 15 år på Riksmordskommissionen. Han konfronteras med ett mordfall som visar sig vara betydligt mer komplicerat än det ger sken av.
- Ett litet samhälle där alla känner offret och så småningom gärningsmannen, i det finns en psykologi som jag tycker är jätteintressant att skildra, säger regissören Kjell Sundvall.

***

Enligt en artikel i NSD http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5476545 framgår, citat:

Carolin-fallet ligger nära i tiden. En svår balansgång att hantera, med hänsyn till anhöriga?

- Det tycker jag inte. Det var inga problem när det gällde Kalixhärvan heller. Jag backar inte för någonting.

Han jämför med hur Leif GW Persson och andra kriminalförfattare arbetar.

- GW baserar alla sina historier på verkliga händelser."

I ytterligare en artikel i NSD http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleID=5628550 framgår, citat:

Verkliga händelser

I likhet med första filmen bygger manuset på verkliga händelser. Mordet på en ung kvinna vid en rastplats i Gällivare 2008 blev en slags utgångspunkt.

-Ett litet samhälle där alla känner offret och så småningom gärningsmannen, i det finns en psykologi som jag tycker är jätteintressant att skildra, säger Kjell Sundvall.

***
Samma tema finns i många tidningar:
http://www.svd.se/kultur/jagarna-2-baseras-pa-verkligt-mord_5417715.svd
http://gd.se/noje/film/1.2369780--jagarna-2-baseras-pa-verkligt-mord
http://www.24unt.se/inc/print/jagarna-2-baseras-pa-verkligt-mord-1057973-default.aspx
http://www.benshi.se/intervju-peter-stormare-om-jagarna-2
http://www.ostran.se/kultur_noeje/jaegarna_2_baseras_paa_verkligt_mord/%28comment%29/view?null
http://www.gp.se/kulturnoje/1.456969--jagarna-2-baseras-pa-verkligt-mord?m=print
m.fl. tidningar.

Under sommaren har jag brottats med mig själv om jag verkligen skall gå och se filmen. Tillslut gjorde jag det, idag. Jag mindes raderna där jag satt i mörkret i biosalongen:

När "Jägarna 2" kommer är det verkligheten som får ligga till grund... ett slags utgångspunkt.

Den store regissören Kjell Sundvall får verkligen ursäkta mig, men så här oetiskt får man inte bete sig, i alla fall inte i MIN värld. I filmen framstår den mördade kvinnan som:

Ständigt överförfriskad och inte så noga med sällskapet
Använder amfetamin
Har hemlig historia och hemliga träffar med gift man
Är gravid med den hemlige gifte älskaren
Hennes f.d. pojkvän framställs som en byfåne, som fått besöksförbud.

Det gör tillslut ont i mig att lyssna vidare på dialogen. Men jag övervinner mina känslor och stannar kvar för att läsa eftertexten. Ser då att Mannheimer & Swartling Advokatbyrå AB har varit inblandad. Men också att Gällivare kommun har sponsrat filmprojektet.

OM man nu vill ta avstamp från någon verklig händelse, hade man med lätthet kunnat göra det, UTAN att ens andas den lättidentifierade Carolin Stenvall med två andetag!

Framställer man en mördad människa på det här viset, har det i min värld passerat alla tänkbara gränser för vad som är etiskt riktigt, hur mycket det än kan visa sig juridiskt giltigt.

Eller när man uttalar sig till press, citat:

- Ett litet samhälle där alla känner offret och så småningom gärningsmannen, i det finns en psykologi som jag tycker är jätteintressant att skildra, säger regissören Kjell Sundvall.

Är det verkligen verkligheten i fallet Carolin Stenvall han pratar om? Knappast!

Carolin Stenvall exkluderad ur precis vartenda ord som skrivits om filmen eller dess tillkomst, det hade jag kunnat köpa. Både film och manus, men inte detta magstarka och speciellt inte i kombination med Kjell Sundvalls uttalanden, som har dubblerats i det oändliga! Det tragiska är att film och manus ändå har uppenbara brister.

Hur många människor har läst det här om "verkligenheten, som återspeglas i filmen, ett slags utgångspunkt"? Hur många tror att det här var den verkliga Carolin, som Kjell Sundvall låter återspegla i sin film.

Filmtidningen "Film på Bio" ligger ute i biograffoajéerna och trycks i 180 000 exemplar. Hur många exemplar, som alla dessa dagstidningar trycks i. Det har jag inte en susning om. Än mindre hur många det är som Internet når.

Hur många människor har verkligen följt rättegången, som vi som läser NSD kunde göra, där vi ordagrant, dag för dag, kunde läsa vad som skedde och framkom under rättegången. Vi som har en anknytning till Gällivare kommun där allt hade fokus. Vi vet att det som filmen framställer Carolin som, inte tillnärmelsevis kan vara sanningen om Carolin. Varför då framställa henne så? Till vilken nytta? Både film och manus är så urusel i den delen att det liknar "dynga". Det tillför inte storyn ett enda dyft, mer än att det tar all heder av Carolins minne och sannolikt trasar sönder hennes anhöriga. Carolin kan inte ens som död försvara sig!

Det enda vi säkert vet är att hon mördades och att hennes döda kropp skändats.

Än har väl gärningsmannen inte ens lyft på dimridåerna, trots att han helt kort tid efter livstidsstraffets inledning beviljades "lufthålspermissioner". Helt obegripligt agerande av Kriminalvården ur många synvinklar, säger jag som själv jobbat på anstalt. På något sätt har Kriminalvården motarbetat och spolierat det som åklagarna försökte få fram under rättegången. Sanningen!

Vad Carolins sista tankar i livet var får ingen någonsin veta.

Det enda som vi utomstående verkligen vet är hennes nedskrivna tankar i hennes blogg, som speglar hennes sista tid i livet. Så levande ord mitt i livet, som har satts på pränt. Så oändligt långt ifrån den som "Jägarna 2" beskriver. Än svävar hennes tankar om livet och framtiden fritt i etern och hennes blogg har inte tystats. Må den alltid förbli där, som ett minne av den Carolin var. Det kan ingen mördare ta död på, eller någon oetiskt hänvisning till Carolin i ett filmmanus, vars syfte är pengar och berömmelse.

Till vilket pris då?

Det finns några rader från en förkyld Carolin den 29 augusti 2008 i hennes blogg, som etsat sig fast i mitt minne och som funnits där om och om i min hjärna:

"tror att hjärnan går på högvarv, vad händer i vinter? och kanske ännu snarare hösten?? Och snartfyller Rickard 30..."

Dessa ord borde Kjell Sundvall istället tagit fasta på om han nu var mån om att hänvisa till "verkligheten som får ligga till grund... ett slags utgångspunkt".

Nu skall jag berätta en tidigare rätt väl förborgad hemlighet. Jag är faktiskt friherrinna

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 14 september 2011, kl 00:23

och har t.o.m. ett eget valspråk på latin: "Ea libertas est qui pectus purum et firmum gestitat". Översatt till svenska lyder ordspråket: "Frihet är att ha ett rent och modigt hjärta i sitt bröst".

Som friherrinna bär jag dock helt andra förnamn och även ett helt annat efternamn.

Sedan år 2000 har jag dubbelt medborgarskap, svenskt och ett i denna "självständiga stat", ca 1 kvadratkilometer stort, som utropades år 1996. Mitt första och faktiskt enda besök skedde år 1997 tillsammans med "hushänget" och dottern. Det är inte helt lättillgängligt att komma ner till byggnaderna pga statens utseende, som är beläget vid en farligt stenrik strand. Men det tog några år innan jag beslutade mig för att skaffa mig dubbelt medborgarskap och lät registrera min "House of Nobles-tillhörighet". Sålunda har jag sedan dryga 11 år tillbaka, den ena foten i Sverige och den andra i en helt unik och självständiga stat, Ladonien.

I lilla "tronsalen" i vårt lilla hus, hänger hela friherinnehärligheten inramad i en guldram, flankerad av diverse familje- och vänporträtt. Själva tronen, som jag kan begrunda intyget om "House of Nobles" ifrån, är av märket "Svedbergs" och är i vitt porslin, med nedsänkt handläggningsanordning i silverfärg. Där avhandlar jag brådskande ärenden, men även ärenden lämpade för denna form av handläggning, dvs. saker som jag anser vara av "skitviktig" natur. Det är mycket i tillvaron som förpassas dit!

För x-antal år sedan inkom en ström av asylsökningar från Pakistan, till statsadministrationen, eftersom svårt ansatta människorna i Pakistan hade hört talas om denna nya unika och självständiga stat, där allt tycktes vara guld och gröna skogar. De förhoppningarna grusades rätt snart, eftersom det inte finns några möjligheter att bo i landet. Alla ca 15 000 medborgare är och förblir nomader. Däremot kan man besöka den vidsträckta och helt unika byggnad och den tämligen rekorderliga bok, som båda är belägna i den självständiga staten som är belägen vid Kullabergs naturreservat i Skåne.

Innan landet genomgick en statskris p.g.a.. statssekreteraren, var dylika saker som bergslöpartävlingen "Ladonia Mountain Trophy" en välkänd attraktion under 10 års tid. Det sista loppet genomfördes i Juli 2010. Men det fanns en rad olika roliga tillställningar och happenings. Den självständiga staten har även en egen flagga och två nationalsånger. Ett eget myntsystem. Man ger även ut egna frimärken. Postväsendet består i att man får tillstånd att leverera brevet själv.

Jag är inte så vidare värst förtjust över den nationalrätt, som korats för x-antal år sedan. Något vegetariska alternativet har ännu inte dykt upp vad jag vet.

På senare år har läget i landet blivit skarpt och jag känner mig idag rätt ambivalent över detta medborgarskap. Konstens glädje har liksom upphört.

Landets statssekreterare har de senaste åren gjort olika krigsförklaringar å konstens vägnar. Som om det inte kunde räcka, statssekreteraren, gjorde för något år sedan ett konstverk, fult som stryk och totalt obegripligt. Därmed var den första brandfacklan kastad. Som ett brev på posten kom naturligtvis en regelrätt krigsförklaring från militanta grupperingar riktade mot statssekreteraren direkt. Den handlade sannerligen inte om konst, utan om blodigt och dödligt allvar! Statssekreteraren hade gått steget för långt i sitt "konstnärliga" bidrag till en utställning, där han på uppdragsgivarens anmodan skulle stå för "den stygga och provocerande delen". Tok gjorde som tok bad...

Efter nu rådande statsförhållanden med krigsförklaring från militanta grupperingar mot statssekreteraren, känns det hela en hel del bekymmersamt. Statssekreteraren är bestyckad med en totalt bottenlös humor, som definitivt övergått till det mer självdestruktiva. Sannolikt sitter han och kikar ut genom sitt köksfönster flankerad av gökuret. Man kan riktigt förstå hur det ekar genom Kullanejden:

"koko koko"

Vintery, mintery, cutery, corn,
Apple seed and apple thorn,
Wire, briar, limber lock
Three geese in a flock
One flew East
One flew West
And one flew over the cuckoo´s nest.

http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/dygnetrunt/article42273/Ladonien-forklarar-krig.html

Det finns många 11:e september.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 11 september 2011, kl 23:24

Visserligen sammanknippar jag liksom många den dagen med vad som hände i USA.

Jag minns att jag hade BBC inställd på TV:n och höll på med något i vardagsrummet. Det som manglades ut i TV-rutan var helt obegripligt. Fortfarande fylls jag av obehagskänslor, när jag ser filmsekvenserna. Det var svårt att ta in vad som hände. Krig eller vedergällning är aldrig någon vacker historia och det mest bedrövliga är att det drabbar helt oskyldiga människor. Men jag ställer mig frågan vad som gör, att man medvetet möter döden och tar med sig så många oskyldiga människor in i döden. Vad är det man har i bagaget när man är i stånd till dylika handlingar.

Men att enbart minnas det som hände i World Trade Center är att gena över världens elände. USA kan själva grunna över 10 årsdagen och den skuld de själva har i det som hände 11 september 2001 i World Trade Center, Pentagon, men också i det plan som aldrig nådde fram. En skuld som de inte kan friskriva sig från. Ändå tycks de inte ha lärt sig något. Trots att hela USA ekonomiskt går på knä, fortsätter de att låna pengar för att kunna kriga vidare ute i världen. Det om något är fullständigt obegripligt i min värld.

För mig är det svårt att se USA som något oskyldigt offer. De enda offer som jag kan uppleva är de som dog i terrorattackerna den 11 september, men jag ser alla som stupat i USA:s startade krig som offer. Vem gråter över dem, eller minns dem en dag som denna.

Alla vi som minns de fruktansvärda bilderna som flimrade förbi i TV-rutan från Vietnamnkriget, bär något annat oerhört med oss som knappast har lämnat våra sinnen. Napalmbomber och brinnande människor urskillningslöst. Små barn som blev till levande facklor. Bilder som för evigt finns kvar på näthinnan. Hur många dylika bilder står egentligen USA bakom, bilder som aldrig någonsin nått oss.

Själv minns jag Chile 11 september 1973, när president Allende dog i den blodiga statskupp, som krossade demokratin av en militärjunta ledd av Augusto Pinochet. En junta som var understödd av Vita huset, Richard Nixon och CIA. Här i Sverige har vi många offer och även tortyroffer vars historia är fullständigt ofattbara. En av mina chilenska väninnors man var en av dem som fick utstå tortyr av helt ofattbara format. Han kan aldrig leva ett normalt liv mer p.g.a. alla kroppsskador han fick. Ändå är han en stillsam man utan hämndbegär.

Idag besökte vi Nordiska Akvarellmuseet och såg sista utställningsdagen av Emil Noldes akvareller. Nolde var en av huvudföreträdarna för expressionismen. Med bland de utställda akvarellerna fanns delar ur "Omålade bilder". En akvarellsvit som Nolde i hemlighet skapade i sitt avsides belägna hus Seebüll vid den tysk-danska gränsen, efter att nazisterna på 1940-talet hade stämplat hans konst som degenererad och förbjudit honom att arbeta som konstnär.

Allt detta på en och samma dag som SÄPO och den nationella insatsstyrkan pga. händelserna igår är på språng i Göteborg.

Sverige har en egen sorg som följer i mördandets totalt obegripliga spår. Det är den dagen 11 september 2003, som jag själv räknar som den dagen, när öppenhetsprincipen dog i Sverige. Justitieministern Anna Lindh mördades. Hon avled 11 september 2003 av de skador hon hade tillfogats av en förvirrad själ, sprungen ur ett krigets land.

Jag tänker ofta på Anna Lindhs barn och att de några år senare 2010 även förlorade sin far, Anna Lindhs make, Bo Holmgren och därmed blev föräldralösa.

En enda förspilld människas liv, är ett liv för mycket.

Vem har rätt att ta framtiden från någon annan människa.

Vi lever en enda kort stund på jorden och den stunden förslösas på helt obegripliga saker.

Är det inte märkligt att karlar oftast är bra på att meka med bilar och andra tekniska ting. Konfronterad med en symaskin, där går gränsen.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 10 september 2011, kl 12:20

Jag och "hushänget" hade för vilken gång i ordningen detta samtal imorse.

Anledning och upprinnelse?

Uppkommet behov av: hitta de perfekta västarna, skjortorna, kavajerna, eller pyjamasarna att släntra runt i på hemmaplan. "Hushänget" hittar inte i herrklädesaffärerna just det han egentligen vill ha. Inte ens de skjortor han låtit sy upp, känns som om han egentligen är nöjd med. En del är bra sydda, medan andra har minst sagt udda konstruktion och passform, kan jag tycka.

Byxor däremot, det är en simpel sak. Han har ett favoritmärke, som sitter som gjutet, enligt hans utsaga.

"Ibland får man glädjas åt de lilla" tänker jag och suckar inombords vid blotta tanken på herrklädesaffärer, skjortaffärer, skoaffärer etc. Men tålamod är en dygd har jag hört talas om. Den varan har jag förstått, att jag trots allt har gott om.

Kort sagt han ger mig en Déjà vu upplevelse över min yngste son, när han var i dagisåldern. Det gick minsann inte att trä på honom något, som han själv inte valt och accepterat.

"Hushänget" har alltid varit lite speciellt petig med sina klädval. Det duger liksom inte med vad som helst ur herrbutikernas sortiment, utom när han är hemma och fixar i trädgården, förstås. Då kan det mest oväntade dyka upp av "egendesign", som får munnen att breda ut sig i ett stort och hjärtligt leende. Det kan ibland kännas frestande, att smyga fram kameran, att ha "for rainy days". För att inte tala om hans tidigare favoritgolftröja. Den var bara vedervärdig.

- Snyggt, sa jag, har du tagit på dig ryamattan igen? Skall du vinna genom att distrahera dina motspelare med din tröja?

Det var en diffusmörkblå historia, med stora flätmönster på. Tack och lov så fick den sälla sig med "fula-golftröjs-guden" och snart kan vi se fram emot 10 års jubileum för den lyckliga tilldragelsen.

För en herrans massa år sedan slängde jag ur mig något ödesdigert till "hushänget". Jag sa i ett visst läge, när benen stenvärkte och ryggen kändes som om den fått en släng av Pomperipossasyndromet, efter allt väntande i herrklädesbutiken:

- Jag förstår inte varför du inte syr dina egna kläder. Då får du precis det tygval, den passform och inte minst den modell som du vill ha.

Trots att hans mamma haft både tyg/sybehörsaffär och sytt kläder på beställning, stannade han upp, stirrade på mig och sa:

- Kan man det?

Samtalet om konsten att sy, den har blivit ack så långvarig. Om och om igen har jag förklarat att hela den processen faktiskt bara handlar om teknik i alla dess former. Vilket borde vara en simpel sak för varje karl, som oftast har en begåvning för tekniska prylar och lösningar, men även matematik. Mönsterkonstruktion handlar verkligen om matematik och tekniska lösningar. Finns det då en grundmodell som man gillar i passform, går det att använda och ändra om i det oändliga.

Det fick i alla fall till följd att min symaskin, som Göran "Gurkan" Åström sålde till mig i Malmberget, första hälften av 80-talet, helt plötsligt började betraktas med helt nya ögon. Symaskinsboken har titt och tätt dammats av. För att inte tala om mina syböcker där precis varje detalj finns beskriven hur man konstruerar och syr varje moment. Mao teknik från början till slut!

Han har också inköpt tyg på "Skroten" i Marks, till en väst och pyjamas. Bra att börja med, förklarade jag, som samtidigt köpte tyg till mig och dottern.

Ja, nu skall jag väl i sanningens namn poängtera, att detta är en process som pågått under åtskilliga år i vårt hem. Frågar man mig, skulle jag nog tippa på en eon, eller två.

Momenten kommer till en viss gräns. Han lägger i inläggsskivorna i matbordet så att det blir extra långt för tygklipp och mönster. Släpar fram tygerna. Drar fram symaskinsboken och symaskinen. Syböckerna lägger jag fram. Allt det här brukar vara en annorlunda vardagsrumsdesign under varierande längd. Där ett obligatoriskt hastigt bläddrande sker i alla dessa böcker. Medan de högljudda suckarna nästan fortplantar sig i pianot. Men sedan läggs allt åter bara i malpåsen. Jag förhåller mig stoisk lugn över reprisens repris, repris... repris.... re... Zzzzz...

Att det här verkligen är en mental teknikstopp i herrars huvuden, blev häromdagen åter vidimerat.

Äldste sonen beklagade sig via telefonen, att de nya byxor han behövde fålla upp hade inneburit ett tålamodsprövande arbete. Övertråden hade gått sönder på symaskinen en si så där 8-9 gånger på vardera byxben.

- Men har du inte kollat trådspänningen, undrade jag.

- Vadå, trådspänning, undrade han... konstruktören av specialbyggen i både laser och gudarna vet allt, som mitt arma huvud inte hänger med, eller tillnärmelsevis förstår sig på. Dvs. specialteknik i mätbilar, som de konstruerar och säljer ut i vida världen och till alla möjliga regeringar...

Att hävda att man är en demokratisk kommunist är lika meningsfullt som att säga att man är en gravid oskuld -

- den 9 september 2011, kl 06:12

såvida man inte har inseminerat demokratin, hur det nu skulle ha gått till.

Det lär Paul E. Tiek ha myntat, enligt Internets hyperspacevärld.

Av den världen kan man med lätthet bli smått hjärntvättad. Jag smakar åter på meningen. Förstår jag den verkligen?

Ibland händer det att jag vaknar med, att jag har något ordagrant i huvudet, som jag läst via Internet, eller i någon tidskrift, eller ur någon bok. Det är så att jag ibland funderar om mina tankar egentligen är mina egna nu för tiden. Var tar världens intryck slut och var börjar jag?

Jag har på känn att snart kommer jag att också låta, som någon förskräcklig reklamslinga, som man misshandlats med. Medan man i själva verket bara försökte att se en film på någon av reklamavbrottskanalerna... "Because you're worth it".

Det är nog därför jag blivit alltmer TV-kräsen och sparsmakad, trots att kanalutbudet svällt till hissnande höjder. Jag orkar inte ta in mer dynga från köpa-köpa-världen. Mina ögon, öron och medvetande stängs ner, när jag överfalls av reklam. Jag bara avskyr detta oönskade överfall av mina sinnen!

Ta bara den här bloggsidan t.ex. hur den nu för tiden ser ut. Det hoppar och studsar runt reklam för gudarna vet allt. Jag får en känsla av att forcera ett helt vattenfall av reklam, för att komma fram till orden jag vill få fatt.

Det har fått till följd att jag på senare år kommit på, att jag ibland totalt glömt vad det var filmen handlade om. Sedan reklamavbrott och ibland t.o.m. nyheter dessemellan har hunnit passera innan filmen åter går igång. Då kan jag verkligen bli mörkrädd, när jag tänker hur dagens barn har det. Dagens barn som aldrig får tid att smälta vad de har upplevt, utan hela tiden pressas/överfalls med sådan otrolig mängd information och intryck, att det är en fullständig omöjlighet att bearbeta det hela.

På något sätt känner jag att jag åtminstone och långt in i vuxen ålder haft helt andra livsbetingelser än dagens barn har.

I den värld jag växte upp i måste det ha varit, på många sätt, den ultimata tiden. Inget barnarbete att tala om. Inga krav att bli någon elitstjärna. Inte överöst av intryck från köpa-köpa-världen. Det mesta påtryckningar som fanns var Smedbergs drickabil, som skramlade in på Barongatan någon gång om året.

Bädda sängen... Jag får tänka till för att minnas, vilka former av "barnarbete" det fanns: hjälpa till vid slåttern hos mormor och morfar. Men sanningen att säga var nog upptäcktsfärden med att hitta grodor och leken med räfsorna alltför stora inslag, för att kunna klassas som barnarbete.

Hemma brukade jag få vara behjälplig med att sträcka och vika lakan, sätta potatis, hämta upp potatis ur matkällaren... Matkällaren... Usch då hemska värld! Medan den nitiska storasystern passade på att släcka lyset, när jag befann mig längst ner i mörkret i källaren. Låsa källardörren tillhörde dessutom tilläggsfinessen som hon också höll sig med. I bästa fall hörde mamma hur jag ropade och friheten kunde bli omedelbar. I annat fall kunde jag få invänta utsläppandet efter ihärdigt bankande på dörren. Gråten i halsen och utsattheten, där nere i mörkret, det var verkligen ingen höjdare.

Jag vet att jag växt upp med massor av fri tid för egna tankar och lekar, utan att matas på med ständiga intryck. "Egentid" som det nu så fint kallas för. Även om min tonårstid fick ett abrupt slut innan den ens hade börjat, därför att mamma försvann ur mitt liv och jag fick med ens axla den vuxnes liv. Mamma på "Garnis" i Boden i flera år, innan hon slutligen besegrades av lungcancern.

Men mitt liv och mina sinnen var ändå fredade från dagens samhällsproblem. Kanske är det också därför jag vissa dagar känner, att jag någonstans leker med en tanke: Överväger möjligheten, att sätta mig uppe på någon bergskam intill någon helt folktom och vidsträckt terräng. Bygga mig en liten torvkåta där det känns fridfullt. Helt utan kontakt med yttervärlden och dess ständiga brus. Jag som aldrig ens kunnat tänka tanken, att bo "i mitten av ingenstans", där man inte kan ana sig till någon granne.

Men så hinner verkligheten ifatt mig. Skulle jag verkligen vilja leva utan vattentoalett, dusch, el och närhet till mataffär. Skicka röksignaler till mina barn. Inte träffa småttingarna. Mjae..nää. DET skulle ju inte funka!

Jag bara konstaterar: jag är fast i detta ekorrhjul, som snurrar på allt fortare och allt galnare. Men jag fredar mig så gott det går.

När jag tänkt tanken ut, stryker jag ut lite mer färg kring "Vicke", som f.n. är den i mängden tavlor som jag målar upp: "till minne av en förlorad tid, en förlorad plats, en förlorad värld": Malmberget.

Det är helt omöjligt för mina fingrar att måla Vicke i kommunalbrunt, som var det som han förseddes med. Vicke var ju hela sitt liv "kommunalägt", men själv fri som en fågel. "Guds lilla muntergök", poppar upp i mina tankar. Är det verkligen min egen tanke?

Nej, jag tror inte det. Det uttrycket måste också ha snappats upp av mig någonstans ifrån.

Vicke var på många sätt en fullständigt skimrande figur i min uppväxt. Jag tror nog att man hade kunnat ställa klockan efter honom vid närmare eftertanke, när han kom traskande i kurvan efter Gällivarevägen och passerade slaskbäcken. Han och vi hade nog någon form av inbyggd klocka och högre medvetande om varandra. När vi fick syn på honom där i kröken ropade vi glatt:

- HEJ Vicke!

Varvid man hörde hans mullrande röst och såg hans glada nuna:

- HEJ HEJ!

Vicke, nej, han kan inte målas i evigt kommunalbrunt.

Malmberget i mitt minne och sinne, fortsätter att rinna ut genom mina fingrar.

Men redan har mina tankar studsat vidare...

Undra vad nästa monarks ordspråk blir...

"Ur led är tiden" ???

Profithungriga norska och svenska samer vill göra geschäft på svenska vatten.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 8 september 2011, kl 14:18

Man vill nu leda över vattnet genom en tunnel till den norska sidan från den svenska fjällsjön Pieskehaure till kraftverk i Norge. Såväl Luleälven som Piteälven kommer att påverkas av detta.

Visste man inte bättre skulle man tro att det är en ny svenskvits som norrmännen uppfunnit. Men så roligt var det inte. Utan det här är kalla fakta. Sannolikt är det här också ett ännu till huvudstupa företag, som kommer att lyckas utarma norra landsändan ännu mer. Till skillnad från "hövdingen", som annars är så bredvillig när det gäller exploatering, skulle jag inte bli förvånad om de lyckas.

http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=6376392

När man läser på blir man inte så lite häpen, vilka som av allt att döma är inblandade i det här projektet, att leda över våra vatten till Norge. Bakom vattenkraftsplanerna står projektet Lappland kraftverk, bakom vilket döljer sig Laponia Center i Jokkmokk och det norska företaget Musken Senter AS. Lapplands kraftverk är ett samarbetsprojekt mellan samer i Sverige och Norge, dvs. det lokala näringslivet. http://muskensenter.no/vannkraftprosjekter_1/lappland_1/

Nu vill dessa norska och svenska samer exploatera fjällvärlden och ge nådastöten till våra svenska älvar, fiskbestånd och gudarna vet allt vad det kommer att få för följder.

Det är bara att se krasst på det hela och öppna ögonen att en ny generation samer har sett dagens ljus. Så snart samer blir delägare i vindkraftparkerna, då är det plötsligt ok att slänga upp dem i fjällvärlden. I alla andra fall är det kalla handen.

Jag förstår verkligen att de norska politikerna applåderar åt satsningen, att föra över vattnet genom en tunnel. Money talks.

Själv minns jag slaget om Altaälven, det var på den tiden alla samer värnade naturen. Nu verkar det bara gå käpprätt åt skogen. Se bara hur hanteringen i sametinget är. Där försöker de som bäst att utplåna de egna samiska leden, "de andra samerna", som snart inte ens kan kalla sig för varken "trottoar-Lapp", eller "pappers-Lapp". Sametinget vill strypa bidragen till alla sameföreningar. Naturligtvis i egensyfte till en inre krets.

Jag tvivlar inte ett enda ögonblick på att vattenavledningen kommer att lyckas, därför att än har ingen i riksdag, eller regering vaknat till liv när det gällt något i norr. Den som skall agera i det här fallet är miljöministern "U know who", och med tanke på vilka "kraftfulla" reaktioner och "närvaro" han besitter i miljöfrågor känns det väl inte alltför förtröstansfullt. Hans enda intresse verkar gå ihop med jägarnas. Här skall stärkas den svenska vargstammen: genom att skjuta den!

De har gemensamt kommit på att den svenska vargstammen de har så dåliga gener och är så sjuka. Jo jo, det såg vi allt, när media fortfarande var på hugget. Av alla vargar som hade pinats till döds - de här jägarna de är inte guds bästa prickskyttar - fanns inte en enda sjuk eller inavlad varg!

Ändå fick slakten tillåtelse att fortsätta och miljöministern tog nu det hela till steget, ännu mer huvudstupa. Det började ordnas regelrätta turistresor för vargarna, som flögs än hit än dit runt om i Sverige. Det var bara en katt och råttalek, därför att i nästa stund fick jägarna rätt att döda varg igen. Nu när EU satte klutarna till, har miljöministern tillfälligt backat. Det var rent pinsamt att lyssna på honom i P 1, när han blev intervjuad. Men jag gissar att snart vädrar jägarna åter morgonluft.

Under tiden kan de väl snida sig en "träbysse", som Emil i Lönneberga har, så kan de öva lite prickskytte, så att deras vargbyten inte behöver bli pinade till döds.

Det verkar som om allt som handlar om norra Sverige där är det fritt fram för olika profitörer med egen högst privat agenda.

Eldkvarns frontman Plura Jonsson fick 3 månaders fängelse för dryga 3 gram kokain i byxfickan.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 6 september 2011, kl 10:26

Den egna byxfickan är det väl bäst att tillägga, eftersom det till en början i vanlig ordning varit lite förvillande uppgifter om hur det hela egentligen hade gått till.

Allt tog sin början med en polisrazzia förra året här i Göteborg och det blev ett herrans jämmer och elände i tidningsrubrikerna efter gripandet. I det här fallet var det också så, att det här nutidsfenomenet med att stå i TV och röra om i grytorna hade Plura också lagt till i sin meritlista. Det hela var mycket rörande både i grytor och på löpsedlar.

Till en början föreföll det som om narkotikan kommit flygande likt stekta sparvar strax före polisrazzian, rakt ner i byxfickan. I media framställdes det lite olika, någon skrev att han erkänt direkt, andra skrev motsatsen. I slutändan har det i alla fall visat sig att Plura själv var den som varit aktiv. Hur man sedan kommer på att man helt plötsligt skall ha kokain, fastän man enligt egen utsaga inte brukat det sedan 80-talet är en annan del av historien, som spretar betänkligt.

Trots det graverande så överklagade Plura domen i tingsrätten, på 3 månaders fängelse, till hovrätten. Han ville ha en helt annan mer smärtfri upplösning.

Skälet han angav för sin överklagan, var att det var en "dum fyllegrej". Hans slipade advokat försökte också att lägga till, att trots allt hade han genom offentlighetsintresset, redan fått löpa gatlopp i pressen.

Brottet skulle, som det måste förstås, därmed enligt advokaten vara sonat.

Ja, så kan man ju också diskutera.

Jag å min sida kan tycka, att den som inte vill hamna i rampljuset, vare sig man är kändis eller ej, bör också fundera över sina egna handlingar. Det kan knappast vara offer eller omgivningen, som försatt dem i dylika situationer. Är man rädd om sitt namn/rykte, bör man inte ägna sig åt handel och vandel av tvivelaktig karaktär. Rätt enkla levnadsregler helt enkelt.

Jag vet inte om det beror på min ålder, men jag har blivit smått "överallergisk" över dylika saker. Allt som oftast förstår jag helt enkelt inte hur de orkar framhärda orätta saker, som ter sig rätt uppenbara. Sanningen brukar dessutom alltid hinna ikapp på ett eller annat sätt. Ibland t.o.m. tragiskt nog efter deras död. Det är till att vilja lämna ett trist eftermäle efter sig.

Det är inte så lite förvånad heller, över hur mycket staten bjuder på, när det gäller advokatkostnader. Det är stora summor i en tämligen simpel brottmålsrättegång. För att inte tala om i en större rättegång, då det är fråga om svindlande summor. Medan offret mestadels står där helt utan alla former av hjälp.

Granskar man en del kostnadsräkningar inser man rätt snart, att en del advokaters dygn måste bestå av mer än 24 timmar, trots att de i en del fall varit rätt dåligt pålästa.

Bjärt kontrast till vad som drabbar en vanlig dödlig, som behöver hjälp i något rättsligt ärende. Det får personen ifråga vackert bekosta själv. I vissa fall fullt ut, där inte rättshjälp beviljas. Det betyder också att vi trots allt inte är lika inför lagen. Som presumtiv brottsling får du all hjälp, även när det i slutändan visar sig att du är skyldig. Men som icke kriminell får du ingen, eller på sin höjd väldigt ringa hjälp.

På något sätt känns det som om det här samhället har utvecklats till, att ge mer skydd åt brottslingar och de som håller på med oegentligheter, än att skydda dem som inte gjort sig skyldig till något, utan bara hamnat mitt emellan två stolar, eller i de förhärdades skottlinje.

Detta blogginlägg ersätter det av chefredaktören, Anders Ingvarsson, borttagna inlägget som gick under namnet: "IKEA & Ingvar Kamprad med glorian på sne´ i allra högsta grad"

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 3 september 2011, kl 13:07

Jag slog mig ner i min vita kontorsstol Joel och sträckte mig mot bokhyllan Billy. Öppnade därefter ena glasdörren och undrade vart boken försvunnit. Den boken som handlade om "varför den sista urskogen i Sibirien huggs ner". Sedan kom jag på att den har ju aldrig skrivits av Ingvar Kamprad, utan den frågeställningen kom från hans tidigare medarbetare Johan Stenebo.

På kanten i Billybokhyllan stod ett exemplar av "Veckans Affärer" och vinglade. I det numret från år 2004 petades självaste Bill Gates från tronen, som världens rikaste. Jag tänker på hur redaktionen blev nedringd och överöst med e-post.

Då, 2004, listade amerikanska "Forbes" Ingvar Kamprad först på en 13:e plats på sin lista över världens rikaste. Det "Forbes" inte räknade med var Kamprads sammanlagda förmögenhet. Man kände inte till de olika stiftelser, som Ingvar Kamprad och koncernen äger. De kände inte heller till verkligheten om myten Ingvar Kamprad, som flutit upp i dagern.


Jag kikade ut över Lerjedalens dalgångar, såg rovfågeln som ryttlade över ängen. Tänkte på TV-programmen "Uppdrag granskning" och avslöjandet att Ingvar Kamprad i över 30 år gett sken av att han skänkt bort Ikea och inte längre har någon kontroll över sin skapelse. Så var det inte. Därför att i själva verket har han aldrig släppt greppet. I hemlighet har han byggt upp ett maktbolag med en avancerad skatteplanering och företagsstrukturer där han sparat ca 20 miljarder i skatt åt sig själv och IKEA. T.o.m. finansministern Anders Borg, blev tagen på sängen av "Uppdrag gransknings" uppgifter och fann skäl att åtgärda.

Men jag tänkte också att devisen om "många bäckar små blir snart en å" stämmer. För en del åar verkar det inte finnas någon gräns av behov och innehåll.

Man kan t.ex. köpa lastpallar, som ännu bara står där oanvända, istället för att betala utlovad bonus, till den strävsamma och solidariska personalen. Låta samma personal samla in pengar för att glädja multimiljardären och visa sin solidaritet med honom, genom att överräcka de surt förvärvade och ihopskramlade pengarna till honom, i den sedan länge döda moderns namn. Allt så där dagarna före jul och med lastpallarna stående utanför.

I programmen "Uppdrag granskning" kritiserades Ingvar Kamprad för att i tidigare intervjuer ha dolt sanningen om detta. Trots att de i programmen framtagna uppgifterna var väl underbyggda och dokumenterade, fick SVT massiva negativa reaktioner från allmänheten. Man rör inte en svensk ikon.

Ingvar Kamprad har i pressmeddelande bekräftat att de i TV-programmen framförda uppgifterna var helt korrekta. Men han har inte kommenterat påståendet om att han velat undanhålla sanningen om den verkliga maktstrukturen i företaget...

Min blick fann den tomma platsen i Billybokhyllan, där CD-boken stått och som berättat, att IKEA medvetet begagnat sig av barnarbete och som om den smärtsamma uppgiften inte kunde räcka. Det fanns ett internskämt inom IKEA:s ledning om just barnarbete kontra barnprostitution. Den hårresande boken, som hette "Sanningen om IKEA" och är skriven av Johan Stenebo, en man som jobbat 20 år i IKEA:s innersta krets. I boken växer en bild fram av en Ingvar Kamprad, som känns tuff att tugga i sig. Även för en person med min arbetsbakgrund. Eller kan det vara i synnerhet för en sådan person som jag... Ibland blir världen alltför komplex, för att modet skall lyckas klamra sig fast över livets goda.

Senast jag läste "Veckans Affärer", det var för ett bra tag sedan, beräknades att Ingvar Kamprad, världens rikaste man, kunde bada i en obegriplig förmögenhet på 450 miljarder kronor.

Så drog jag mig till minnes det sommarprogram, som gick för många år sedan, då den stackars Ingvar Kamprad hulkande berättade om hur orättvist behandlad han blivit. Hur han gråtit och hade haft svårt att sova sedan det framkommit att han varit nazist.

Jag törs inte ens tänka tanken ut hur ett nytt sommarprogram, med Ingvar Kamprad skulle låta, efter sommarens avslöjande av Elisabeth Åsbrinks bok "Och i Wienerwald står träden kvar", eller boken "Sanningen om IKEA" av Johans Stenebo, eller det som "Expo" skrivit. Vad skulle det ge för efterklang, hos denne man, som inte förrän hans "ihåliga sanningar" har blivit sönderprickade, ändrar om dem till ännu en ny omskrivning.

Jag befarar att det nog skulle rinna tårar ur radioapparaten.

Jag förstår att det är problematiskt för en chefredaktör, att ha en dylik bloggare som jag i sin tidning. Men jag har det yttersta juridiska ansvaret för det jag skriver och jag framhärdar:

Vad är det för personlighetsdrag man har, när man inte ens duckar för att använda sig av barnarbete för att bättra på den redan svindlande privata förmögenheten, som man inte ens njuter av, eller att man inte klarar av att kunna gå rak och ärlig genom livets passager.

Jo, jag framhärdar, med risk för att bli bannad bloggare!

Tiger vi t.o.m. ihjäl de utsatta barnens livsvillkor, till förmån för en högst "märklig" penning- och maktperson, som har svårt att hålla sig på sanningens raka linje, vad är vi då själva?

Marcus Wallenberg föreslås som ny styrelseordförande i det statliga gruvbolaget LKAB.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 1 september 2011, kl 19:34

http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleID=6361795#forum

Marcus Wallenberg, en typisk kapitalist, som också blir rådgivare åt regeringen. I bagaget har han med sig stor erfarenhet av styrelsearbete, men också av både finansiell och industriell verksamhet, dock ej gruvverksamhet och definitivt inget som har med en samhälls- och miljöförstöring av sällan skådat format!

Av uttalandena att döma, från ansvariga i regeringen, lär väl Marcus Wallenberg kunna sköta LKAB med lillfingret, si så där i förbifarten. Jag ställer mig väldigt tveksam. Har man så många tunga poster och uppdrag förutsätter det att dessa übermänniskors dygn består av mer än de 24 timmar. Jag utgår helt enkelt ifrån, att de har ett visst sömnbehov, äter, "pudrar näsan", sköter sin vardagliga hygien etc. som också skall räknas bort från dessa 24 timmar.

Inte lär det bli någon större skillnad från tidigare ordföranden i LKAB-styrelsen. Tror mig t.o.m. kunna offra och "käka upp min röda, storbrättade vårhatt" om utfallet skulle bli något annat. Hittills är det enbart vinsterna styrelsen och ägaren brytt sig om. Det sanslösa miljö- och samhällssabotage LKAB står för i Malmberget, är de och har varit totalt tondöva inför.

Så jag kan personligen inte se någon större skillnad, mer än att det är en betydligt mer driven person som nu skall sitta vid LKAB rodret.

Men det finns sannerligen två olika aspekter av den föreslagna utnämningen, som helt klart kommer att klubbas igenom vid extrastämman.

Är Marcus Wallenberg då en man som vet hur slipstenen dras? JA, definitivt!

"Till gagn för landet"? ABSOLUT inte, om man med det menar att vi är ett land, som gärna vill kalla oss för en demokrati. Dvs. värnar om samtliga sina medborgare.

"Till gagn för de redan besuttna"? JA tveklöst.

Betvivlar man det kan man bara granska familjen Wallenbergs egen historia:

Bankdirektör K.A. Wallenberg och hans hustru Alice, grundade 19 december 1917 en Stiftelse och överlämnade en donation om 20 miljoner kronor till förvaring i Stockholms Enskilda Bank för Stiftelsens räkning. Knut och Alice Wallenberg fortsatte att bygga upp Stiftelsen genom en serie donationer under tre decennier. Under denna period överförde de successivt huvuddelen av sina samlade tillgångar på Stiftelsen.

Trots att det klart och tydligt framgick av testamentet, att tillgångarna skulle vara "till gagn för landet", har de efterkommande Wallenbergarna lyckats kringgå detta och levt gott på det, som de inte var ämnade att privat äga. Tillsynsmyndigheten har haft mycket ringa möjlighet att påverka, eller granska, eftersom just stiftelseformen är den mest ogenomträngliga och tvivelaktiga formen av "bolagsform".

Vi har idag ännu ett till strålande och välkänt exempel på hur stiftelseformen är dold från insyn och det är IKEA och Ingvar Kamprad.

LKAB kommer med största sannolikhet att bli än mer tärande på malmbergarna och Gällivare kommun. Därför att kommunen inte har motsvarande kompetens och kommer därför att stå sig ännu mer slätt i de s.k. "förhandlingarna". I augusti skulle kommunen och LKAB ha presenterat planerna för Malmberget.

Som vi alla vet är det 1 september idag och ännu har inget i vanlig ordning flutit upp i dagen. Beskeden har hittills under årens lopp mest liknat en grammofonskiva med hack i. I en av artiklarna i papperstidningen meddelas att ett samarbetsavtal är inlämnat till kommunen av LKAB. Men där finns inte ens 500 meters gränsen till bebyggelse medtaget.

Kommunen har tydligen inte någon egen plan av allt att döma. Kommunen väljer med andra ord, att förhålla sig passiv i vanlig ordning. Hur det går ihop med ett finfint ambassadörskap, är jag tyvärr inte människa att lista ut. Medan Gruvfyran däremot föreslår att LKAB löser in villorna i Östra Malmberget och hyr ut dem. Men svaret låter inte vänta på sig från LKAB. De leker i vanlig ordning "Gud" och låter pompöst meddela:

om LKAB löser in villorna i Östra Malmberget kommer de villaägarna att flytta från kommunen.

En liten stilla undran bara, därför att nu har jag ledsnat på dåliga ursäkter från LKAB:s sida: VAD har det med LKAB:s gruvverksamhet att göra OCH var någonstans står det inskrivet i LKAB:s uppdrag, att de skall kvarhålla människor i sina egna hus i ett gisslanförhållande?

Något för den nya styrelseordföranden Marcus Wallenberg att bita i?

Med Marcus Wallenberg vid styrrodret torde inte kampen, eller rätten till ett eget fredat privatliv och egendom bli enklare i Malmberget.

Det får mig att dra mig till minnes vad jag konstaterade åren innan SKF:s 100 års jubileum: Det är stor skillnad på stora industriledare. En del har ett medfött socialt patos och väljer att leva i symbios med personal och ortsbefolkning, medan andra har en helt annan människosyn.

Den förmån jag hade under ett par års tid att följa SKF:s historia och samtidshistorien, gjorde att jag fick en mycket djup insikt i företagandet i ett av vårt lands mest ledande företag, som redan från första början skaffade sig utlandskontakter och blev ett multinationellt företag, där även utländsk arbetskraft sågs som en naturlig tillgång inom företaget. På nära håll fick jag ta del av Sven Wingqvist eftermäle, av egna tankar och funderingar, direkt vid hans gamla skrivbord och små högst privata funderingar och brev. Det blev en stor ynnest där jag fick en unik inblick i en vidsynt företagsledarens tankar, som förstod vad helhetssynen betyder för ett företags utveckling.

Vid starten av SKF valde Wingqvist ut 12 organiserade fackföreningsmän till sina första medarbetare. Varav en, Oscar Olsson, fått sparken från Götaverken efter strejken och betraktades som "Persona non grata" av Svenska Arbetsgivareföreningen.

Skillnaden blev på ett rätt roligt sätt åskådliggjort av Sven Wingqvist själv.

En av de tidigare anställda, Torsten Henriksson, blev inbjuden som representant för Göteborg till en festlighet som SKF ordnat. Wingqvist drog fram Henriksson till Jacob Wallenberg, som Wingqvist presenterade med orden:

- Här skall jag föreställa dig för en typisk kapitalist.

Jacob Wallenberg tog illa vid sig, surnade till och muttrade:

- Du är väl också kapitalist.

- Ja, sade Wingqvist, men lägg märke till att jag sa "typisk" - med det menar jag en kapitalist som inte unnar andra någonting.

Läste ett väl så tänkvärt inlägg i ordkriget, som utbrutit i NSD om LKAB och stadsomvandlingen i Kiruna.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 27 augusti 2011, kl 14:34

Det var ett inlägg av signaturen "lasse", som skrev:

Man borde ta tillvara alla gamla byggnader som går och bygga ett kirunas "gamla stan" nära tuolla. LKAB får skylla sig själv om dom måste stänga gruvan. Dom har vetat om detta i 30 år. Inget medlidande. Hoppas gruvisarna blir utan lön så får dom känna hur det är att leva som vanliga människor.

******

Jag tänkte åter på det inlägget, sedan jag kikat på det som "hushänget" hade upptäckt i vår trädgård. Det var en så underfundig sak, att jag var tvungen att prata med en god vän som är rätt bevandrad i botanik. Hade han någonsin hört talas om, eller upplevt något så märkligt? Därför att här var det sannerligen inte fråga om att det hakade upp sig, eller att man inte visste vad som skulle göras, eller vad som krävdes. Men att det också fanns ett klart och tydligt symbiosförhållande.

Det hela utspelar sig på klätterrosorna, som egentligen skall prunka över hela valvet vid gånguppfarten till vårt hus. Men det vet de tydligen inte om, att de skall göra även i år. Den ena rosen är dessutom stendöd efter sista årets stränga vinter. Runt stammarna nertill på den kvarvarande klätterrosen har något verkligen intressant hänt.

Det verkade som om någon har murat upp en "byggnation" en bra bit upp på stammarna. Inte av den jord som ligger runt rosen, utan av den stenkross som "hushänget" sopat ner mellan gatstenarna som han lagt, som gånguppfart till huset. Den stenkrossen ligger en bra bit ifrån, sett ur en myras synvinkel.

Kan myror verkligen bygga upp dylika och hålla löss, som husdjur innanför byggnationen? undrade jag till vår gode vän. Det verkar faktiskt så, fortsatte jag. Därför att när "hushänget" provade att peta lite försiktigt på "byggnationen", rörde sig både löss och myror på sig upp längs rosstammen. (Det kanske inte syns här på bilden i NSD, men tittar man på fotot här hemma, ser man verkligen det).


Visst hade vår vän sett det tidigare, i sin egen trädgård och på en fläder. Men aldrig på rosor. Å andra sidan erkände han att han nog kanske inte heller direkt hade tittat efter. Han hade också kommit fram till att myrorna måste hålla någon form av "ladugård" med lössen, som de mjölkar och att lössen inte hade något emot att vara i "ladugården", som verkade rätt ombonad.

Dottern lade till yrvaket, vid frukostbordet, ytterligare en aspekt:

- Det är något annat det, än när Göteborgstrafiken bygger om. Klart år 2014 och en massa byggtid där allt bara är avspärrat och påbörjat, sedan görs det inte så värst många knop under massor av tid och skapar bara en väldig oreda för alla som måste vistas i dess närhet. För att inte tala om hur det ser ut under tiden. Mao allmän förvirring över åtaganden och total avsaknad av planering.

När jag betraktar och tänker på myrornas byggnation är jag rätt övertygad om, att vi människor har mycket att lära av myror och löss, som lever i symbios. Rosen verkar inte heller ha något emot det hela. Den har sakta men säkert börjat repa sig från den stränga vinterns umbäranden.

Myrorna de klarar av allt på ett nafs:

Från uppkommet behov, till utfört. Fastän de högst sannolikt har burit gruskorn för gruskorn, avsevärda sträckor till den nya byggnationen. Där har det sannerligen varit "tummen ur", utan bonusavtal och löneförmåner, dessutom.

Det var ett bra inslag i Nordnytt med Göte Henriksson, om det senaste skalvet i Malmberget.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 23 augusti 2011, kl 11:51

http://svtplay.se/v/2509314/nordnytt/22_8_19_15

Men nyhetsuppläsarens kompetens efterfrågas, eftersom hon klämkäckt avslutade det hela med:

- Det är inte farligt att bo i Malmberget!

HUR vet hon det och vad stödjer hon, eller LKAB ett sådant uttalande på?


http://www.jordskjelv.no/siste/auto/
Bildkälla: LKAB, Kaptensgropen i Malmberget

Dagen efter den finstämda minnesstunden över 22 juli 2011 är här.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 22 augusti 2011, kl 11:51

Vardagen fortsätter. Men det är svårt att ruska av sig vad sinnet tagit in.

Det blev nästintill outhärdligt att se ansikte efter ansikte, namn efter namn läsas upp i TV-rutan.

Redan ett enda förspillt liv är ett liv för mycket och tragedin oändlig.

Jag kan inte sluta att tänka på ett konstverk, som flera år blivit Finlands mest älskade konstverk, när folket fått rösta om saken.


Konstverket heter "Sårad Ängel". Konstnären hette Hugo Simberg och tavlan målades 1903. Konstverket hänger nu på Ateneum i Helsingfors. Länge ville konstnären inte sätta någon titel på konstverket. Anledningen till det tvistar de lärde om och var och en har väl sin egen tolkning. Som så många andra konstnärer uppskattades inte Simbergs konst medan han själv var i livet. De tyckte att hans tavlor var märkliga med de många symbolerna. Det är oftast inte förrän efteråt, som man inser saker och ting.

Betrakta konstverket en stund. Det har mycket att säga oss människor.

Vi upplever rena Klondyke-stämningen nu, säger kommunalrådet i Gällivare, Tommy Nyström

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 20 augusti 2011, kl 02:04

och flankerar konstnären Erling Johanssons dokumentation av tidigare kommunalråd.

http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/artikel.aspx?ArticleId=6336134

Vad tidigare kommunalrådet Ulf Renberg gick till historien som, det har gått mig spårlöst förbi. Däremot vet jag vad Märit Palo gick till historien som. Det måste kännas märkligt att under sin era ha låtit riva en massa lägenheter på mellanområdet trots att norrmännen ville hyra dem. I synnerhet sedan ett facit sedan bra många år påvisat på en våldsam bostadsbrist och kommunen hela tiden dräneras på kommunmedborgare. Dessutom är dippar i världsekonomin liksom en regel utan undantag, historiskt sett! Mao grundlurad av bolaget!

I mitt stilla sinne undrar jag vad nuvarande kommunalrådet Tommy Nyström kommer att gå till historien som. Jag hoppas att det inte blir mannen som LKAB lämnade med "Svarte Petter" på hand.

Egentligen förstår jag inte vad denna länkade artikel egentligen handlar om. Jag blir rätt konfunderad både över uppgivande av personröster, som väl antagligen kom till därför att en kvinnlig kandidat fanns med i bilden och det splittrade lokala s-partiet. Men också syftet. Hade jag inte vetat bättre hade jag tippat att det varit valår och det här inslaget tillhörde själva valkampanjen.

Själv är jag till skillnad från kommunalrådet långt ifrån övertygad om att LKAB lever i symbios med kommunen. Det var länge sedan jag hade dylika tankar som rörde sig i mitt huvud. Snarare verkar det som om dagens gruvfolk som skickas fram i media och har kontakter med de drabbade, inte tycks ha en aning om att det pågår en aggressiv gruvbrytning, eftersom de tycks vara tagna på sängen den ena gången efter den andra.

Jag tycker att det har varit mycket klent med informationen till berörda parter från LKAB:s sida och speciellt kännbart tycker jag att det har blivit ända sedan VD:n Martin Ivert satt vid rodret. Det har blivit alltför många år av rena rama Fort Knox, trots att det är en nödvändighet att kommunansvariga och berörda människor får en fortlöpande information vad bolaget har i tankarna, i synnerhet som de totalt har havererat hela bostadsmarknaden och övrigt i Malmberget!

Summerat och lagt bakom örat har jag gjort, av alla de försök och förhoppningar, som kommunalrådet hittills haft för att få LKAB till en ordentlig dialog. Men det hela har urartat sig så till den milda grad, att jag upplever den stackars människan, som ett trafikljus som visar både rött och grönt ljus samtidigt.

Han och den innersta kretsen har inte lyckats något vidare med den saken. T.o.m. sekreteraren i Malmfältsgruppen, Näringsdepartementet, Ann-Christin Cederlund, har bekräfta att kommunalrådet Tommy Nyström vid ett flertal möten med Malmfältsgruppen tagit upp frågan om en helhetslösning för Malmberget. Mao snackat för totaldöva öron.

Om man nu har försökt den mjuka linjen och uppenbarligen bara skallat pannan blodig i badrumsväggen. Då har jag lite svårt att förstå att Tommy Nyström skulle kunna vara någon ny form av Gustaf Mannerheim, som använde både värdighet, fasthet och strategi för att nå de mål han hade som helhetsbild för Finlands bästa och därmed lotsade Finland ur både Sovjetunionens och Hitlers klor.

Visserligen framkom det klart och tydligt vid City-Move, att det inte spelade någon roll åt vilket väderstreck som man vände näsan åt att skicka iväg bebyggelsen till. Allt var i princip "av riksintresse". Där det inte var av riksintresse där hade rennäringen sina intresseområden. Men visst var det spännande att se vad hela detta pådrag ändade ut i och där hela kommunen sattes på världskartan, som ett "trevligt objekt" innan cirkusen drog vidare ut i världen. Det tycks dock inte ha gett kommunen vidare värst mycket matnyttigt att bygga på, med tanke på att de bara överlämnat till nästa konsultgäng, att filosofera vidare på hur det skall se ut.

Men från City-Movefolket kom i alla fall ett helt solklart budskap: "Bygg inte här!" Kartbilden har på intet sätt förändrat sig sedan dess. Snarare är det väl så att LKAB själva fortsätter det då redan påbörjade undersökningsområdet. Ett område som kan få vem som helst att hissna och tappa andan, med tanke på att det är väl i stort sett bara Dundret och baksidan av Dundret att bygga på. Kikar man då på gula sidornas hybridkarta, slår man ganska snabbt fast vid, att det ser mycket illa ut för naturen och människorna. Det är väl också bara en tidsfråga innan Dundret känner av Aitiks slamdammar, som brett ut sig något helt sanslöst. Inte bara LKAB:s framfart i det sargade landskapet.

När jag började läsa det länkade reportaget hade jag förväntat mig att kommunalrådet Tommy Nyström själv skulle uttala sig om det förlängda undersökningstillståndet av Malmberget nr 21 och totaltystnaden från LKAB, som nu t.o.m. lyckats irritera tillsynsmyndigheten, Länsstyrelsen, som kräver en avvecklingsplan för Malmberget. Men kommunalrådet verkar inte ha några dylika intentioner. Det utgår jag från med tanke på innehållet i ovanstående länkade reportage.

Kartan pytsar jag därför in så att alla kan se vad det är för område som undersökningsområdet gäller och som LKAB 8 augusti 2011 beviljades förlängt undersökningstillstånd av t.o.m. 25 mars 2014. Undantaget på kartan vet alla numera varför det är undantaget från just detta undersökningstillstånd. Där vet man redan utfallet och allt hopp är ute ur boendesynpunkt. 

Visst känns det som om kommunalrådet har alldeles rätt, men på ett felaktigt sätt. Det är mycket riktigt rena rama Klondyke-stämningen.

Men nog är det istället de amerikanska fläsklådorna man nästan känner doften av och som var det som Malmbergets första bebyggelse bestod av inkl. travad sten. Toppat av lönnkrogar, bordeller och missbruk, som var stora inslag i den dåtida samhällsbilden. Innan ordningsfolket och finkulturen kom med på spelplanen.

Det har många gånger kastats skit över politikerna, som byggt där gruvan skall fram. Men grundproblemet har trots allt kommit från gruvägaren och LKAB själva. Man har inte lärt sig något av tidigare begångna misstag med bebyggelsens placering. Utan fortsätter i samma anda och bekymrar sig uppenbarligen inte över att kommunen med dess landsbygd skall kunna leva vidare. Hur många gånger har man tänkt sig att "Malmbergs-Moment-22" skall uppstå?

Jag hade verkligen önskat att kommunalrådet hade presenterat hur han tänkt sig att alla dessa eminenta byggplaner skall finansieras. Men framförallt om man verkligen tänkt sig att bygga där det nu verkar tämligen kört och mark "av Riksintresse", eller om man nu tänkt sig en ny variant av byggnader på vatten eller hjul.

Caravan-city!

OCH nog låter det som om kommunalrådet är ute och viftar med önskelistan till jultomten:
(Citat ut reportaget) "Vi får hoppas att höga vederbörande på finans-, kommunikations- och näringsdepartementen lyssnar".

Förstår han inte att den här "jultomten" inte är kommunicerbar och i själva verket enbart verkar ha tomtar på loftet.

Eller är det en alltför "grabbig" ställd fråga...

Den uttjatade Malmbergsfrågan - när kommer befrielsen ur Moment 22?

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 17 augusti 2011, kl 01:26

I NSD:s papperstidning den 21 juli 2011 stod att läsa en insändare av Kilenoraklet Freja.


Vilken parallellvärld lever hon, Freja, med öronpropparna och den tillpuffade kudden. Är det verkligen något normalt, att ligga med öronproppar för att kunna sova i sitt eget hem, tänker jag när jag läser insändaren. Sanning att säga förstår jag inte riktigt hur ett par öronproppar och en uppuffad kudde skall kunna åtgärda all denna gruvbrytningsproblematik, som gått över styr.

Marknadskrafternas mantra vill Freja förmedla till herr "Antiman", som hon förnedrande döpt om honom till. Mantrat som skall genomsyra människors medvetande och därmed bidra till att det egna tänkandet till slut upphör och något normalt inte längre existerar.

Det är liksom ingen hejd på Frejas förslag till "Antiman". Hon tycker att han skall sälja huset till "fötaget". Det får mig att lägga pannan i djupa veck.

Vaff...fasen är "fötaget" för något, tänker jag när jag läser insändaren. Är det någon ny hjälporganisation för spräng/skalv- och miljöoffer i Malmberget, som har uppstått så här under min frånvaro från nyhetsflödet.

"Blanda inte in oss andra i det", skriver fryntliga Freja, som sluttruddelutt och avslutar klämfriskt med "I övrigt ha en trevlig sommar!" Snacka om att 2000-talet skapat den cyniska generationen. Man får en känsla av att huvudet trillade loss på upploppssträckan och att det inte finns en tanke längre än näsan räcker. Köp - släng - överproducera - exploatera och ödelägg till vilket pris som helst!

Undra om de här människorna, som har dylika åsikter inte är bolagets verkliga spräng- och miljöoffer.

Eftersom både helhetssynen och empatin är obefintlig. Allt är antingen svart eller vitt i deras värld. Det är väl där empatibristen uppstår, när helhetssynen försvunnit eller saknas. Något större tecken på att människorna skall ha någon egen valfrihet, det existerar inte i Frejas lilla parallellvärld liksom i marknadskrafternas. I deras värld finns inga fria människor.

Livegenskapen tog slut för många hundra år sedan i Sverige. I Malmberget har den återuppstått. Den upprätthålls dessutom av helt frivilliga krafter. Bolaget köper inte in fastigheter som de drabbat, eller ersätter de som de drabbat. De köper enbart in det som ligger i deras omedelbara intresse, men inte ens det känner Freja till. Hon har väl inte lyssnat till alla märkliga bortförklaringar som hittills flutit runt som en enda sörja.

Säga vad man vill men bolaget har gjort ett gediget och grundligt jobb: härska genom att söndra! Man har inte bara sprängt och skakat sönder egendomar och tillvaron, man har slagit split i privatliv och grannsämja också.

Grundförutsättningarna för en framtid.

Själv går jag ständigt omkring med en ambivalent känsla. Jag ifrågasätter inte gruvbrytningen. Men det är länge sedan jag tyckte att den sker på rätta villkor. Det har blivit alldeles på tok när t.o.m. privatlivets fredande kommit i kläm till förmån för profitens.

Imorse satt jag och läste, professorn i rättsvetenskap, Dennis Töllborgs insändare i Göteborgs-Posten. Han som skrivit boken "Sorg 2.1 - en nyttig idiot fabulerar".
(Gå in på länken http://gup.ub.gu.se/gup/record/index.xsql?pubid=104219 klicka på adressen vid "Fulltextlänk", så kommer du direkt in på boken och kan läsa den där eller ladda ner den.)

Han är av den åsikten att ledare måste vara lojala mot de värden som de parasiterar på och att FN-deklarationen om mänskliga rättigheter behöver ersättas av en om mänskliga plikter.

Det får mig att åter minnas gamla Elsas berättelse för mig, om hur LKAB:s irrbloss, tillika samhällsomvandlare, Kalle Wikström, frågade henne vad hon skulle med så mycket pengar till, när hon ville ha en skälig ersättning för sitt barndomshem som LKAB skjutit i sank.

Gamla Elsas sista år tog bolaget ifrån henne och fråga är om inte hennes plötsliga död i slutändan handlade om den vansinniga och långvariga stress, som bolaget hade utsatt henne för. Hon kunde under sina sista år i livet aldrig mer återvända till sitt eget hus med allt vad det innebar. Men hon är inte ensam som dött mitt i den kampen. Det blir sorg i mitt hjärta när jag tänker på det och all den ovisshet som planterats i människors liv.

Det är inte en slump att privatpersoner får kämpa mot profitens härjningar i privatlivet och kanske har han alldeles rätt professorn i rättsvetenskap, han som blivit hotad/varnad av "göteborgsetablissemanget" för att publicera sig igen. Det är kanske hög tid att skrota de mänskliga rättigheterna och skriva om till mer tvingande.

Det som känns så oacceptabelt är, att fastän ägaren och bolaget är medvetna om att det gått över styr, gömmer man sig bakom myndigheternas mängder av tröghetssystem. Utnyttjar det maximalt. Vare sig det gäller redovisning av stoff, skalv, eller åtgärda annan miljöpåverkan, eller det verk som redan 2007 var Sveriges största enskilda miljöbov. Man kalkylerar numera helt medvetet med att den vanliga människan är helt chanslös mot tröghetssystemet.

Ja, ja, vad mer finns att tillägga. Ja, kanske att en del människor fortfarande inte har förstått, att jag inte skriver om någon namngiven persons privatliv, utan om namngivna personers yrkesutövning! Det är en himmelsvid skillnad det. Klarar man inte av den biten skall man inte inneha dylika poster!

Allt det här rör sig inom mig och ändar ut i en frustration. Det är mångas tankar jag fått ta del av bara under de sista åren. De blandas runt med de finstämda ord som Rickard Ljung förmedlade i papperstidningen den 23 juli om "Malmberget en svunnen stad". Så väldigt olika inlägg och ändå samma plats man skriver om. Jag känner igen mig i Rickard Ljungs rader, men är alldeles främmande inför Frejas.




Bildkälla: LKAB. Vy nya pelletsverket MK3 Malmberget

De står och säljer öronproppar i var och varannat gatuhörn

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 14 augusti 2011, kl 00:00

längs Linnégatan, eftersom det är stor baluns på G i Slottsskogen, Way of West, med massor av tunga namn inom musikvärlden.

- Är det egentligen sunt att man måste ha öronproppar för att gå och lyssna på musik, undrar "hushänget".

- Det är tidens anda, säger jag. Du håller bara på att bli en "grumpy old men".

Det blir tyst en liten stund i bilen och vi hinner några kvarter. Plötsligt säger han:

- Jag skall höra av mig till Sommar. Nästa år vill jag sommarprata i radion, säger han.

- Jasså, säger jag och är verkligen förvånad. Vad hade du då tänkt prata om, undrar jag.

- Ja, jag tycker att när man skall gå i pension, då skall man minsann ha inskolning på alla orättvisor som drabbar en, säger han.

- Vad menar du nu då, undrar jag, behöver du verkligen någon form av lots för att klura ut vardagen när du blir pensionär. Du som jämt har 100 järn i elden.

- Ja, man kan t.ex. aldrig ha semester, helgledigt, eller sjukskriva sig hur eländigt sjuk man än är. Det ingår inte ens det mest elementära för att förbereda sig på ett verkligt pensionärsliv.

- Vad tänker du då på, undrar jag.

Han håller sammanbitet i ratten och säger:

- Det finns inte ens en kurs i hur man begagnar en parkbänk dagarna i ända. Ergonomiskt sittriktiga är de då rakt inte. Inte vet man heller hur det går till att mata duvorna. Det finns massor av saker och tänka på. Man får inte ens en jävla käpp när man blir pensionär.

Det där sistnämnda med käppen verkar han ypperligt upprörd över.

- Men vad skall du med en käpp till, undrar jag häpet.

- Ja, om man inte har någon käpp när man sitter där på parkbänken och matar duvorna, hur skall man då kunna lyfta på kjolarna på damerna som trippar förbi?


- Öhh...

I sommar har jag smygfluktat på en ung man.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 12 augusti 2011, kl 22:54

Det hela började som ren och skär nyfikenhet, när jag brukade sitta utanför sjukhuset på parkbänken och hade smugit på mobiltelefonen för att ringa hem. Då kom han ofta släntrande i sitt tomatröda hår i snitsig indianfrillamodell. Ni vet den där med mittbenan lång och håret rakat på sidorna.

Skinnpajen som han bar, trots den extrema och tryckande värmen, hade han uppenbarligen fixat till själv. Det skrivna budskapet på ryggen i kladdig målarfärg, kunde absolut inte missförstås. Där stod kort och gott: "Fuck you!"

Okey....

Men vad var det där synnerligen handmålade tecknet i rött och vitt på skinnpajen? Det såg ut ungefär som en dålig cirkel i vitt, som gick ihop med ett rött A (möjligen). Jag funderade om det kunde vara fråga om en ny hangaroundgrupp till Hells Angels, som inväntade att bli fullvärdiga medlemmar i en fjärran framtid. De skulle bara passera ett par steg, från apostlahästar till styrstång av någon variant och slutligen till HD med västbeteckningar.

Garnityren i övrigt bestod av ett gäng uppstående nitar, Heavy Metalnitar på skinnpajen. En del nitar stod högt och svajigt medan andra var mindre.

Om frillan och skinnpajen onekligen var en upplevelse, var det inget mot hans sätt att befinna sig i världen. Gången var sagolik. Här gick en yngling som visste vem han var och framför allt hur han skulle ta sig genom världen. En människa som det är fullständigt omöjligt att inte lägga märke till.

Som 60-åringt tantämne blir man sannerligen fascinerad där man sitter på parkbänken och dinglar med benen i skuggan. Dvs. dragit sig undan den gassande solen och den tryckande hettan och får intresset väckt.

Sista dagen på sjukhuset såg jag honom inte mindre än två gånger i korridorerna medan han höll på att städa.

När han dök upp för tredje gången, nu i min korridor, tänkte jag, bära eller brista och så tog nyfikenheten överhand och jag sa:

- Du ursäkta min nyfikenhet, men jag är typen som inte gillar idén att dö nyfiken. Vad betyder det här tecknet på din jacka? Ja, Fuck You, det behöver du inte förklara det vet jag vad det betyder sa jag och hissade sakta upp mittfingret. Han såg överseende ner på mig.

Den rödhårige drasuten, sa med ett sällan skådat förakt, ungefär som om det var en liten myra, därnere någonstans i undervegetationen som hade tilltalat honom:

- Det är det internationella tecknet för anarkisterna.

Han stirrade på mig som om jag var just den Alien, som jag antagligen såg ut att vara. Med en tofs på svaj i en röd burrig snodd på ena flajen av huvudet till mina plirande ögon bakom röda glasögonbågar. Någon som inte kände till världens mest självklara sak!

- Aha, är det så det är, sa jag andäktigt och tänkte efter en smula. Men vad är det som ni vill omstörta världen med, undrade jag lite försynt.

Han såg på mig och tycktes växa ungefär en si så där 10 meter. Samlade luft, ungefär som om han skulle blåsa upp en luftballong och tog till orda:

- I N G E N skall komma och tala om för MIG vad JAG skall göra! Lagar och sånt skit behövs inte, sa han och svängde till med vagnen så att både moppar, dammvippor och tantämnen nu insåg, att det nog var bäst att ligga lågt på frågefronten.

Han lämnade mig i bakvattnet och forsade fram med städvagnen framför sig.

När vi var på behörigt avstånd från varandra, dit ingen mopp kunde nå mig, hörde jag plötsligt min egen röst ropade jag till honom:

- Hur tänker ni då med alla människor, som älskar att föra krig och döda andra människor?

Inget svar. Är det oförskämt att fråga tänkte jag, för att i nästa stund inse att alltid lär man sig något nytt. Jag har varit på "kortkurs" i anarkisternas värld helt oväntat! Jippi!

Han tyckte nog inte detsamma om mötet med den frågvisa groende tantvärlden. Nu hade han fått nog. Imbecilla gamla kärringar stod det skrivet i hans ansikte där långt bort i korridoren. Städvagnen försvann in på ett rum med ett ljudligt skrammel, som angav att nu var den dumma frågestunden definitivt till ända.

Jo, jag vet. Men det hjälps inte, jag blir helt uppslukad av sånt jag inte känner till. Vill verkligen veta hur saker och ting hänger ihop.

Var jag den enda som detta gått spårlöst förbi?

Men när "hushänget" hämtade hem mig från sjukhuset, visade det sig att han faktiskt inte heller kände till att det fanns en internationell organisation anarkister, med egen symbol och hela faderittan. "Hushänget" som inte förnekar sin härkomst från Hallsberg, undrade vad anarkisten tyckte om att få order om att städa, eller att någon skulle komma och tala om för honom vad han skulle ha för lön, eller om man inte gillade honom, var det ok att slå ihjäl honom då om det nu var så att man skulle skapa sina egna regler?


Jag behöver sålunda förkovra mig på anarkistfronten. Nog har jag träffat många yttringar av olika varianter i mina dar, men anarkister det var faktiskt en helt ny bekantskap för mitt vidkommande. Hittills har det bara varit en tes för min räkning. En sorts "i den bästa av alla världar" för min del.

Men så abrupta sanningar fick hela mitt huvud att ställa sig på högkant. Är det verkligen den bästa av alla världar de företräder? Jag vet faktiskt inte ännu och inser att jag behöver läsa på.

Hur har du det? Bor det en liten anarkist inom dig?

"Tomma Rums" utställning sommaren 2011, där skulle jag och dottern medverkat med en del lokalanknutna alster.

Påbörjad - jag sökte med ljus och lykta för att hitta rätt malmvagnsmodell som vi räknat många gånger i min barndom nere vid Kulleporten.

Jädrans pillande och ändå inte klar. Inte helt lätt att få fram rostig malmvagnsyta. 

Men nu finns det färdiga alstret klart, men det kommer jag inte att sätta ut här på bloggen. Det sparas till annat ändamål.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 9 augusti 2011, kl 16:44

Trots att vi p.g.a.. saker och ting som inte gått att påverka, inte själva hade möjligheter att medverka på plats i Malmberget, gick allt ändå att ordna via mycket välvilliga personer runt omkring.

Bl.a. lovade Tord Pettersson att ta emot våra tavlor, som vi tänkte skicka upp med Bussfrakt. Han skulle ombesörja, att de kom ner till "Stacken" under fredagen den 12:e augusti. Vare sig hos honom, eller deltagarna i "Tomma Rum" hakade det minsann inte upp sig. Men så hade jag och Tord ett litet snack om vad man skulle kunna tänkas göra med tavlorna. Eftersom det nu bara skulle kunna hinna bli fråga om en enda dags utställning, på lördagen den 14.8, innan det hela var slut med "Tomma Rum".

Därför ringde jag "solstrålen" och fd. klasskompisen genom folkskola och läroverk, Lars Israelsson, kultursekreteraren i Gällivare kommun. Den person som väl får man förmoda är den som skall föreställa den som sköter kulturansiktet utåt i kommunen. Men där kunde jag "sticka och brinna" rent ut sagt. Jag fick inte ens prata till punkt, han avbröt mig ideligen och ville absolut bara avsluta samtalet. När jag försökte ställa frågor om den kulturvecka, som skulle vara i oktober hur det var med den. Blev upplevelsen etter värre, han tyckte än en gång, att jag kunde fixa mina egna utställningslokaler. Hur dum var jag egentligen, det kunde jag väl begripa...

Jag försökte åter få in spåret på om det var möjligt att ... längre än så hann jag aldrig, när han på nytt snoppade av samtalet. Jag t.o.m. frågade honom ett par gånger, om han inte skulle kunna tänka sig att lyssna på mig tills jag hade förklarat färdigt. Pratat färdigt. Men det var banne mig stört omöjligt!

Efter att ha blivit bryskt avsnoppad ett otal gånger blev det hela rätt makabert. Ringa och prata med ett kulturansikte utåt i en kommun och få känslan av att här var det en ilsken och pinknödig grizzlybjörn, som hade väntat alltför länge med toalettbesöket...

Alltså fick jag inte ens fråga om det fanns möjligheter till, att ha dem hängande någonstans, efter den enda utställningsdagen på lördagen den 14:e i "Tomma Rums" regi. Den enda utställningsdagen som de skulle kunna hänga på "Tomma Rum"-utställningen p.g.a.. att det skulle vara praktiskt svårt, att administrera det hela p.g.a.. min långa sjukhusvistelse. Bunden vid ett sjukhus långt hemifrån låter det helt enkelt inte göra sig så himla lätt, att dels lägga sista handen på alstren, dels inramning, dels paketering och dels få dem satta på bussen för frakt upp till Gällivare.

Man kan väl tycka att det trots allt borde ha funnits något ställe, där de kunde ha hängt under några dagar till. Alla motiven är högst lokala, dvs. Malmberget och vår egen historia. En högst egen historia som bär både glädje, sorg, nostalgi och helt personligt uttryckt. Det hela känns en smula obegripligt, att den kulturansvarige inom kommunen inte bryr sig mer än så. Själv är jag rätt övertygad om, att det funnits de som varit intresserade av att titta på våra alster, vare sig de hängt på något dass, Stacken, Kåkstan, Kvarnfiket, gamla Centralskolan i Gällivare, Lövberga eller något café...

Vad vet jag.

Men Lars Israelsson är knappast den som saknar kontakter i kommunen, eller inte skulle kunna vara till hjälp i dylika kulturfrågor, eftersom Gällivare kommun och LKAB varit de som kunnat förverkliga "årets upplaga av Tomma Rum".

På den tiden jag kunde vara aktiv med keramik också, ordnades utställning på 80-talet av våra alster i Centralskolan i Gällivare. Inget flott champagnemingel precis, men där cafébesökarna kunde betrakta alster från de lokala förmågorna.

Ungdomarna i "Tomma Rum", de meddelade i ett mail att de skulle kunna tala med dem på "Stacken" i Gällivare, så att tavlorna kunde hänga kvar längre. Men efter det här samtalet med Lars Israelsson, kultursekreterare och därmed ansiktet utåt i kommunen, kändes det faktiskt som om det var fullt ända upp till halsmandlarna av dålig eftersmak. Är det inte märkligt att agera så här i egenskap av offentlig person och en kommuns ansikte utåt i vissa frågeställningar, kan jag inte låta bli att undra.

Vi beslutade oss för, att inte skicka upp några alster upp till "Tomma Rum"-utställningen den 14:e augusti, Stacken i Gällivare. Det beslutet hade absolut INTE med dem i "Tomma Rum" att göra, som under hela den här processen sedan i våras varit helt super att ha att göra med. Rent märkligt att tillresta personer är mer mån om kommunens egna kulturyttringar än en högst kulturansvarig inom kommunen själv är!

Ibland blir det helt uppenbart, att ordspråket om "bocken till trädgårdsmästare" inte är helt taget ur luften...

Rent ut sagt besviken och ledsen är jag över, att inget oavsett vad det tänkas vara kan, får gro och spira där allt nu bara skövlas. Rutten "Gökmentaliteten" det är precis vad det är! Anledningen till detta bemötande är inte så himla svårt att gissa sig till. Man behöver inte precis vara raketforskare för att klura ut den saken.

Bilderna som fabricerats på den här bostadsadressen är naturligtvis starkt influerade av den gruvmiljö och tidsanda jag vuxit upp i och levat i som vuxen, även om det varit ett sagolikt mångfasetterat kultursamhälle.

Hur mina alster ser ut som färdiga tänker jag inte publicera här på bloggen. Tids nog kommer det säkert andra möjligheter för mitt berättande i bild och text, utanför JANTE-lagens och "Gökmentalitetens" area. Eller som en av läkarna på sjukhuset sa till mig, som klev in i mitt rum och konstaterade att "här såg ut som en målarkvart". Det jag gjorde var ett viktigt tidsdokument i bild och känsla, som inga foton i världen kunde ersätta.

I mitt betraktande och avbildande finns något vackert i en malmvagn som stilla åldras. Jag gläntar därför något på hur just den tog sig uttryck i början av processen (råskissen).


För det vana konstögat konstateras nog, att jag valt ett mycket grovt papper med mycket struktur. Det är ett helt helsicke att arbeta med, men till vissa motiv ett helt riktigt val. Därför att alltför många detaljer får skalas bort och kvar finns bara känslan som jag vill förmedla.