Vad är det för sjukdom den här i den politiska eliten lider av, den vekar grassera precis överallt.

Sverige är alltjämt ett land som bygger på kolonialism, tidigare slog man ihjäl samerna, eller satte dem på undantag för att ta död på dem den vägen. Folket dignade under skattebördorna och fogdarna. Så är det alltjämt och man kan undra hur länge svenska folket finner sig i att betala för saker och ting som de själva inte kan nyttja, eller betala överpriser för.
 
De styrande fortsätter på inslagen bana i stor stil, eftersom man tömmer naturrikedomarna i "Norrland" och övriga landet för att pumpa in pengarna till statsbudgeten, som bara ett fåtal och allt färre kan nyttja. 

Sedan tror de där politiska nissarna på fullt allvar, att det handlar om 40 arbetstillfällen på Vattenfall i Jokkmokk, när det i själva verket handlar om de statliga bolagen som har glädjefnatt och agerar som om hjärnan befinner sig i knävecken på dem. Okunskapen är förskräcklig, eftersom det här trots allt handlar om århundraden av plundring i bästa kolonisatörsfasoner

I egenskap av högst tänkande människa, som är född i Malmberget, dvs. tredubbelt upp (lapplänning, kvinna och lantis) betraktad som tärande. Jag skall jag bara be att få påpeka att jag är trött på detta "belastningssnack" av modell intelligensfri, som sker från höga hästar = politikerhåll. Det har blivit lite för tätt mellan om idiotförklaringarna av folket på "landet".

Gudrun Schyman, FI, menar att landsbygden ratar hennes politik p.g.a. bristande kunskapsnivå och inte blir det ju så mycket bättre av, att dra sig till minnes Anna Kinberg Batra (M) som inför nyhetskameran tyckte att "stockholmare var smartare än lantisar." Men de här damerna är inte ensamma, utan de flankeras av en rad herrar i politiska ställningar, som anser att landets sköts oklanderligt hur mycket skit som helst framkommer. Jag har en särskild etikett på den här bloggen som heter LKAB...

Man drar sig inte ens för att säga att Sverige går bra, fastän man lånar pengar allt vad tyget håller och samma kulör på partiet dessutom har gjort sig skyldig till egenmäktigt förfarande och trolöshet mot huvudman, dvs. stulit pengar från det svenska folkets pensionssystem. Hur många miljarder skall man ha försnillat för att man skal bli åtalad om man heter Göran Persson (S)? För en vanlig dödlig svensk räcker det med att ha fått ut lite för mycket bostadstillägg, när man studerat och haft inkomster för att överleva! Då jagas man med blåslampa!

Det kanske är så att de här damerna och herrarna i själva verket är de här högt uppsatta gardet som har stora kunskapsluckor inte lantisarna. Då hade de inte ha behövt slänga sig med ord som "fittstim", "pittpamp" eller det lättkränkta modeordet "rasism" för att vinna politiska poäng.
Jag förstår inte heller vad Gudrun Schyman lägger in i ordet "att vara feminist". I vart fall har det varit vansinnigt tyst om hedersförtryck, när hon och de andra politiska damerna istället trädde hucklena över huvudet och visade upp sig på bild inför svenska folket. 

Aha, tänkte jag när jag såg dem, nu är de antingen på väg ut till ladugården för att mjölka korna för att se hur det verkliga livet på landet ter sig. Därför att så brukade min mormor vara utstyrd när hon skulle mjölka korna, eller hade papiljotter i håret. Eller så finns förstås alternativet att de politiska damerna har konverterat till den formen av islam, som kräver att kvinnor går i olika grader av klädtäckning, vilket det är långt ifrån alla som kräver även om de har den religionen.

Men är det inte för bedrövligt att det politiska etablissemanget inte slutar upp med kolonialismfasonerna.

Sjukvården kan man numera visserligen betala sig till egen gräddfil, men vi andra som inte valde arbetsgivare som hade dylika försäkringar för sina anställd får gå omkring med cancer och magblödningar hur länge som helst, därför att det saknas resurser inom vården. Dvs. OM tur så överlever man. Men bara om man har tur!

Äldrevården får mig att tänka på IvarLo som skrev: "Olusten över anblicken av gamla gubbar och gummor blir vidrig. I Sverige blir var fjrde person vi möter på gatan en åldring på över 65 år". Vill minnas att det skrevs i slutet på 40-talet. Det är i vart fall vid ungefär samma tidpunkt som FN formulerar de mänskliga rättigheterna. Där det bestäms att "ingen åtskillnad av något slag får göras på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt". 
Det är klart här står det faktiskt ingen om äldre, sjuka, barn, eller lantisar...

Skolan skall vi inte ens tala om, det är länge sedan det fanns en sådan verksamhet värd namnet. Det var på den tiden jag gick i folkskola på 50-talet, då kunde man lämna skolvärlden med att kunna skriva, även skrivstil och inneha kunskaper om Sverige och övriga länder, även om mycket var censurerat från politikerhåll. 

Det är ett jäsande missnöje över indragna samhällsfunktioner ute i landet. Sverige kommer på sikt att få betala dyrt för denna segregation mellan landsbygd och storstadsregionerna. Tålamodet har prövats länge nog och människor har tröttnat och jag undrar näär skall den här eliten förstå att det inte går att prioritera Stockholm, Göteborg och Malmö, som inte ens kan försörja sig själva på energi och mat och som slukar väldiga resurser i deras jippoverksamheter (förbifarter och Västlänkar) när t.o.m. bostäder saknas. De här storstäderna skulle dessutom inte klara sig mer än någon dag utan pålitliga leveranser från utlandet eller leveranser från lantisarnas värld.

Hur har man tänkt när man gjort hela landet beroende av vad som importeras från utlandet. Kung Midas förstod, men alltför sent, att det inte gick att äta pengar!

Bruce Springsteen om presidentkandidaten Donald Trump i Skavlans talkshow i fredags.

Formuleringen var rätt enkel och självklar:

– Bara det att han ställer upp är pinsamt för mig som amerikan, sa Bruce Springsteen.

Vem kan inte hålla med om det, men är det andra alternativet till presidentkandidat verkligen något att hänga i julgranen... Det hela påminner om situationen Sverige, där det känns som om man har någon ur The Muppet show som statsminister.

Bruce Springsteen klassade Donald Trump som en person som har enkla lösningar på komplexa problem. Presidentkandidatens retorik handlar bara om att säga saker som folk vill höra och att det kan fungera som ett väldigt övertygande argument, att försöka lösa komplexa och politiska problem på ett enkelt sätt. Det är något som tilltalar de som kämpar, lider och känner sig bortprioriterade av samhället, var Bruce Springsteens uppfattning om det hela.

Men det kan lika gärna sägas i form av bild med korta frågeställning. 

Bildkollaget är hämtat från Facebook.

Gravplundraren David Lagercrantz, som på fullt allvar tror att det är han som är begåvningen bakom Millenniumböckerna - suck vad bedrövad jag blir över en del människor.

Jag verkligen älskade Stieg Larssons Millenniumböcker och det var samma väntan på att nästa bok skulle utkomma. Jag har aldrig samtalat med så många ute i samhället som om just de böckerna. Det förekom på alla upptänkliga ställen, t.o.m. vilt främmande personer, som spontant tog kontakt med mig och ville prata livet, när jag satt och väntade någonstans, rann Stieg Larssons Millenniumböcker upp. Tragiskt nog så fick Stieg Larsson själv aldrig glädjas åt den enorma framgång som hans böcker rönte och den glädjen togs också ifrån hans sambo och livskamrat Eva Gabrielsson.

Stieg Larssons böcker är i mångt och mycket en samhällskritik av det hycklande Sverige. Jag är den första att skriva under på det. Det förekommer i alltför rikliga mängder, något som Stieg Larsson och även Eva Gabrielsson helt uppenbart har varit starkt medvetna om när böckernas intriger formades dem emellan.

Innan Stieg Larsson avled fanns tre av böckerna färdigställda i den s.k. Millenniumserien. Stieg Larsson hade skickat in sina manus till Piratförlaget, men det tycks ha dröjt med ett gensvar, det i sin tur fick till följd att Robert Aschberg tog kontakt med Norstedts Förlag och bad dem läsa dessa bokmanus, sedan han själv konstaterat storheten i dem. Norstedt beslutade år 2004 att ge ut serien.

Den första boken i serien Män som hatar kvinnor, gavs ut i augusti 2005. Nummer två var Flickan som lekte med elden, gavs ut i juni 2006 och den tredje Luftslottet som sprängdes, gavs ut i maj 2007. En fjärde bok i serien var till stor del skriven när Stieg Larsson avled, arbetsnamnet är "Guds hämnd" och finns troligen i en omfattning om ca 200 sidor och i Stieg Larssons arbetsdator, som hans sambo och livskamrat Eva Gabrielsson vägrat lämna ut till dödsboet, dvs. Stieg Larssons far Erland Larsson och brodern Joakim Larsson.
http://www.dn.se/dnbok/eva-gabrielsson-stieg-och-jag-gjorde-inte-mycket-ratt/

Stieg Larsson beskrev i en tidningsintervju kort före sig död detta författande i en ny genre som "sin pensionsförsäkring" i det torde han knappast ha uteslutit sin sambo tillika livskamrat Eva Gabrielsson.

Lika tragiskt blir det att än en gång ur ett juridiskt perspektiv åse vad som hände med Stieg Larssons livskamrat Eva Gabrielsson. Paret var inte gifta, saknade barn och naturligtvis som ett brev på posten saknades också ett testamente, vilket är tämligen vanligt hos människor som tror att de skall leva i all evighet. Därför tillföll hela arvet, tillgångar och litterär verksamhet, fadern och brodern till Stieg Larsson. Ja, livet är grymt mot dem som inte förstått hur verklighetens juridiska termer ser ut.

Det är inte heller helt oväsentligt att Stieg Larsson själv växt upp hos morföräldrarna och vid morfaderns död då Stieg Larsson var 9 år, fick han flytta till föräldrarna som hade ytterligare en 3 år yngre son. Tre personer han knappt kände enligt Eva Gabrielssons sätt att beskriva det. Så flyttade också  Stieg Larsson hemifrån föräldrarna redan som 16-åring och vid 18 års ålder träffade han på ett möte för Förenade FNL-grupperna i Umeå blivande arkitekten Eva Gabrielsson, som också blev hans livskamrat fram till hans död samma år som han nyss hade fyllt 50 år. På många sätt förstår man också att de två hade något mer än bara det intellektuella som sammanband dem, de hade egna starter i livet som förenade dem.

Sålunda i 32 år var Eva Gabrielsson den som Stieg Larsson själv valt att inlemma i sitt liv. Arvet efter Stieg Larsson har följts av en inte alltför delikat kamp mellan inblandade parter och man behöver sannerligen inte vara någon raketforskare för att förstå den schism, som uppstått mellan Eva Gabrielsson och Stieg Larssons far och bror. Det är så det brukar bli när man inte varit nog förutseende med att ordna den rättsliga delen i tillvaron med den man lever tillsammans med. Detta är bara ett i den långa rad som jag åsett å tjänstens vägnar, men också upplevt privat. 

Som om det inte kunde räcka, här fanns ytterligare en ingrediens av penningintressenter, ett bokförlag som vädrade ännu pengar! I december 2013 meddelade förlaget Norstedts att man givit den tämligen mediokra författaren David Lagercrantz i uppdrag att skriva en fjärde bok i Millenniumserien! Jag höll på att tratta på rumpan när jag hörde talas om det! Nämnas kan att rättigheterna till Millennium-serien förvaltas idag av Moggliden AB, som naturligtvis är fadern och brodern till Stieg Larsson.

Själv tog jag tidigt ställning till att absolut inte vara delaktig i denna regelrätta gravplundring. Jag har sålunda inte köpt David Lagercrantz bok Det som inte dödar oss, lika lite som jag varit intresserad av David Lagercrantz mediokra författarskap.

För mig finns det måtta med hur etiken och moralen kan hanteras. David Lagercrantz son till Olof Lagercrantz, som bekant faller inte äpplet så långt från trädet. Sonen David Lagercrantz har i mångt och mycket följt sin fars arbetsmetoder i karriären. Vilket gör att från mitt betraktande öga är det tämligen dött lopp mellan far och son. Till David Lagercrantz försvar skall i alla fall sägas att han gjort sina tappra romanförsök i början av 2000-talet till egna romaner, men några kioskvältarklass har de inte varit fråga om. Han förblev bara en i mängden.

Det blåste en hel del kring Olof Lagercrantz också i inte alltför smickrande tonlägen och Sven Stolpe beskrev denne så här: "Sedlig idiot var han för ingen del något dumhuvud," som fö är ett cirtat lånat från Viktor Rydberg biografi om Caligula. Gaius Julius Caesar Augustus Germanicus, mer känd under sitt smeknamn Caligula, som var den tredje romerske kejsaren. Caligulas regering kännetecknades av despotism och Caligula själv för sitt depraverade leverne. Han lönnmördades år 41 av sina egna livvakter.

Somt går igen i historien i olika tappningar.Det insåg jag när jag såg dokumentären/Special Sverige 2016, David Lagercrantz - året med Millennium 4, som sändes igår på SVT 2 kl. 20.00-21.00 och som inte finns på Play, dock ännu i ett par repriser de närmsta dagarna, idag, imorgon och på onsdag.
 
Sonen David Lagercrantz går av allt att döma i faderns fotspår fullt ut, även om sonen med sina återkommande depressioner och hysteri, framstår som en tämligen ömklig upplaga av fadern. David Lagercrantz raljerar i dokumentärer om vilka litterära personligheter som var hans vardag under uppväxten och som naturligtvis inte hade kunnat vara förutan Olofs Lagercrantz´ egna bakgrund. Även på det sättet skiljer han sig även radikalt från den han nu agerar spökskrivare åt!

Det finns ett genomgående drag hos David Lagercrantz och hans egen fars omdöme om honom, som han flertal gånger upprepar i dokumentären och som jag nog dessvärre också anhängare av. Det smärtar mig att säga det eftersom David Lagercrantz har barn som detta omdöme oförskyllt spiller över på. Men som ett genomgående drag hos David Lagercrantz är han inte förmögen att stå på egna ben, utan det är p.g.a. andras framgångar han har skapat sig ett namn och kan hemfalla i hybris.

Tillslut blir det nästintill outhärdligt att se denne människospillra inte kunna förstå vad som är hans egen förtjänst och vad som faktiskt är Stieg Larssons förtjänst och inte minst vad som bokförlaget Norstedts intresse, att göra sig pengar till vilket pris som helst haft för inverkan på hans segertåg genom världen redan INNAN boken ens kom ut! Man kan baxna för mindre!

Se och höra Stieg Larssons brors utläggning om David Lagercrantz gör att jag nästan gör som Magnus Uggla i hans låt "Jag mår illa": då går min gräns för vad jag pallar me då lägger jag en pizza och går ut!

Framgången i Millennium 4, Det som inte dödar oss, är inte David Lagercrantz egen förtjänst överhuvudtaget, hans far hade helt rätt i sitt omdöme till sonen! Men Olof Lagercrantz hade väl inte själv funderat så vidare värst mycket över sitt eget liv och karriär, eftersom det mer ter sig som om far och son är i goda kålsupares lag. Den uppbackning som Norstedts förlag ger David Lagercrantz är i sanningens namn den värsta gravplundringen inom publikationsvärlden någonsin! Sålunda är den harm som David Lagercrantz har över SVT nyheterna, där man framställer honom som en gravplundrare, inget att förvånas över eftersom det är fråga om en regelrätt gravplundring.

Däremot förvånas jag över gamarna till media och bokförlag som inte verkar förstå vad deras egen inblandning för med sig.

Eller är det någon annan som hört talas om att någons bok lanseras i 27 länder på 46 språk och som är omgivet av en sådan sekretess och uppiskad hysteri, att det blir så jag sitter där helt stum och förbluffad i TV-soffan och känner hur tystnaden bara växer sig allt större inom mig. Här har Norstedts förlag tillsammans med Stieg Larssons far och bror lanserat den s.k. Millennium 4, Det som inte dödar oss, på ett häpnadsväckande sätt där man helt enkelt gjort business as usual på en död människas storhet i de böcker som han själv skrivit och fått publicerade.

Det är faktiskt Stieg Larsson som säljer och skapar mediamasshysteri och långa köer hos bokhandlarna världen runt! Det är Stige Larssons namn som säljer dessa hissnade upplagor och alls inte David Lagercrantz. Skulle det förhålla sig på annat sätt borde David Lagercrants övriga romaner funnits med i bakvattnet. Men inte ett ljud talas om detta, enbart Stieg Larssons Millennium-serie!

Dessvärre har kritikerna fullständigt rätt, när de kallar David Lagercrantz för en omoralisk gravplundrare och simpel spökskrivare och jag delar dessvärre den uppfattningen. Men David Lagercrantz är i gott sällskap i denna soppa av öppen avgrund. Utan Nordstedts förlag och inte minst Stieg Larssons egen bror och far, som valt pengarna före Stieg Larssons minne och livsverk, hade detta inte varit möjligt!

Jag har nog faktiskt aldrig hört talas om någon värre gravplundring än detta, där man inte ens dragit sig för att kasta in Stieg Larssons varumärke som insats, allt för egen vinnings skull!

Fakta som också talar emot David Lagercrantz är, boken Jag är Zlatan Ibrahimovic´ som under den första månader efter lanseringen sålde 500 000 inbundna exemplar och har översatts till mer än 30 språk. Jag såg t.o.m. boktravarna inne på Willys i Gamlestan. Det var ingen normal boklansering det heller, utan här låg både kraft och pengar bakom. Boken Jag är Zlatan Ibrahimovic´ fick stor uppmärksamhet för att den bidrog till ökat läsande bland pojkar och unga män, idolbeundran helt enkelt! Men det var knappast David Lagercrantz som även denna gång stod för berömmelsen, utan han gjorde sig även den gången pengar och ära genom att åter dra vinning av någon annans berömdhet.

David Lagercrantz skulle kanske gå med i The Plastics som är en mycket aktiv groupieförening. Han skulle i vart fall inte känna sig så desperat deprimerad om han umgicks med andra hang-around-människor och kanske skulle han finna någon form av frid över att vara son till Olof Lagercrantz, som han hela tiden helt uppenbart eftersträvar att nå upp till utan att lyckas. Helt uppenbart är det så att det är namnet Olof Lagercrantz som än en gång hjälp sonen med denna björntjänst.

Det som inte dödar oss, efter denna fruktansvärda uppvisning i omoral, som jag beskådade igår på SVT 2 med denna dokumentär, kan inte vara fråga om mycket. Fanns överhuvudtaget några förhoppningar om det goda inom människan så tvärdog den igårkväll framför TV:n.David Lagercrantz omdöme om marknadsföringen i arabländerna där han förpassade dem till skithörnan, det fick mig tillslut att falla ut i gapskratt. Det om något ger vid handen att det inte kan vara fråga om den skarpaste kniven i lådan, när man fäller ett sådant omdöme med TV-kamerorna surrande i bakhasorna. Snacka om hybris!

WOW!!! 

Jag undrar bara hur Stieg Larssons egna Guds hämnd kommer att gestalta sig, eller kan de giriga bara få fortsätta helt ohämmat på inslagen bana...

Stieg Larsson and Eva Gabrielsson ca år 1990

eller skall kärleken övervinna allt en gång till, långt bortom dödens gränser. Jag hoppas det både för Stieg Larssons minne och inte minst för Eva Gabrielsson, som ensam borde få förvalta Stieg Larssons livsverk. Jag kan inte tänka mig att Stieg Larsson hade haft någon annan önskan...

Blindskär bland massmedia, journalister, stollar, folk i allmänhet och "visselblåsare"= av engelskans whistleblower.

Idag drar spektaklet med årets Bokmässa igång i Göteborg. Än en gång är temat yttrande- och tryckfriheten som står på agendan, liksom det var åren 1995, 2006 och nu år 2016, då den svenska tryckfrihetsförordningen firar 250 år.

Men än en gång så har ansvariga för denna mässa visat prov på det godtyckliga i yttrande- och tryckfriheten. De är helt uppenbart av åsikten att du får tycka precis som du vill bara du tycker som vi! Vindföljen är nog ett milt uttryck om dessa personer, men de är i gott sällskap, http://svenskamassan.se/sv/om-oss/organisation/styrelse/ det är den vinden som blåser som kastbyar runt om i Sverige. Där det blivit ytterst lättkränkt och favoritordet blivit rasism, som skall tysta alla former av oliktänkande.

Varför då denna klagan från min sida som t.o.m. mynnar ut i ett blogginlägg. Tja, det hela är mycket enkelt. Jag har betraktat spelet som pågått bakom kulisserna:

först var tidningen Fria tider välkomna och hade betalt uställningsbord. Plötsligt var det avdelning halt och förbud för tidningen att medverka. Detta efter samma protester som återfinns på politikertoppnivå, där de inte heller kan samarbeta med människor som i demokratisk anda har valts in i dagens Riksdag. Jag behöver väl knappast nämna vad detta partiet heter, där man under valvakan inte ens kunde stå bredvid dess partiledare!

Arbetsvägran skulle det heta på vilken annan normal arbetsplats som helst och som skulle fått rätt omfattande och vittgående konsekvenser. Men så hanterar man nu inte en självfixerad elit, som bara bryr sig om sig själv. Det är rätt festligt att se hur de nu en efter en tjongar in med skallen rakt i väggen, eftersom verkligheten hinner ifatt dem allt eftersom...

Åter till Bokmässan i Göteborg.

Nu är jag inte läsare av Nya Tider och har väl bara av olika anledningar ibland hamnat på den nätupplagan, när jag sökt annan information. Det är allt.

Men det hade varit intressant att lyssna till seminariet "När demokratins försvar blir ett brott" som äger rum på söndag 25 september kl. 11.00. Det å sin tur måste betyda att de som ansvarar för Svenska Mässan ansett att Nya tider gjort sig skyldiga till brott, eftersom de efter protester blev uteslutna. DET kunde ju ha blivit en nog så klurig juridisk nöt att knäcka för Svenska Mässans styrelse, eftersom ingen i Sverige får dömas utanför domstol.

Vad anledningen är till att två programpunkter utgått:

Lördag 24 september 12:30 – 12:50
Erich Mielke – mannen som var Stasi

och

Söndag 25 september 14:00 – 14:45
Zombier i finrummet

kan man ockå fundera en stund över. Här är årets utställare : https://bokmassan.se/for-besokare/utstallare/

Bland utställarna finns bl.a. den Moskén i Järfälla, som gästades av en homofobisk shiamuslimsk predikanten Farrokh Sekaleshfar, som ville avrätta homosexuella. Detta har gjort det hela ytterst komplicerat att få ihop hur de ansvariga för Svenska Mässan egentligen tänkte, eller gjorde ens det när det uteslöt Nya Tider. I alla fall verkar det vara mer knävecken som sagt sitt än förståndet.

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/hatpredikant-gastade-jarfallaforsamling
Det här är väl om något bevis för att religion är politik i allra högsta grad.

Nu gjorde de ansvariga för Bokmässan avdelning halt en gång till och plötsligt så får Nya Tider närvara...

Men lilla plaskdammen Göteborg är också talande för hur de förhåller sig med temperaturen ute i övriga världen.

För hur kommer det sig att inte EU, FN och Sverige sätter press på den turkiske despotin Erdogan, som tycks ha slagit någon form av världsrekord i fängslade journalister och där 3 nyhetsbyråer, 21 radiostationer, 16 TV-kanaler, 45 dagstidningar, 15 tidskrifter och 29 förlag läggs ner.

Hur kan det komma sig att Göteborgs-Postens Mats Johnson har omdömet i sin bedömning av Oliver Stones film Snowden, att Oliver Stone skulle vara en föredetting. Denne Mats Johnson, Göteborgs-Posten är inte ens upplyst om att Oliver Stone gjort en hel serie om världsproblematiken i dokumentärserien The Untold History of the United States, som är helt otrolig.

Var inte som Mats Johnson, utan ta dig denna tid, 1 tim 34 minuter och 26 sekunder och fundera över de stora tingen här i världen som Oliver Stone serverar på ett mycket lättfattligt sätt, det räcker att faktiskt få slutsummeringen av serien om man tycker att hela den är för mycket att ta sig igenom.

https://www.youtube.com/watch?v=0rbaQE9X5kg
Discovery Channel - The Untold History of The US: Bush & Obama: Age of Terror| Full Documentary

Tyvärr så försvinner youtubefilmen så snart jag länkar den till min blogg... Hokus Pokus!

Osminkat ber Oliver Stone i denna dokumentärserie: kan vi inte avliva myten om God Bless America på bekostnad av andra människor och nationer.

När whistleblower Edward Snowden skulle få priset Right Livelihood Award, fanns inte längre lokalerna tillgängliga, vilket naturligtvis är ett bevis för att svenska regeringen alltjämt är i maskopi med USA. Av det kan man bara dra en enda slutsats: i det här landet är inte Edward Snowden säker. Härifrån skulle Snowden med största säkerhet bli utlämnad till USA att ruttna i fängelse liksom Manning får göra och säkert också Wikileaks grundare Julian Assange, om USA lyckas sätta klorna i honom också. Jag har skrivit om dem i min blogg tidigare och jag har inte någon annan uppfattning idag.

Sverige är ett amerikanskt lydrike, det är bara att se hur det blev när CIA agenter fick utrikesministers godkännande att hämta ut och bortföra människor, som rimligen borde ha stått under svenskt beskydd.
Dåvarande statsminister Göran Persson sade att USA hotade EU med handelsblockad om de inte gick med på utvisningen. Insyltad ända upp till halsmandlarna var också dåvarande justitieministern Thomas Bodström, som påstod att han hade ingen aning om att egypterna kunde bli torterade i Egypten. Något som faller på sin egen orimlighet att Bodström inte skulle ha kunna inse.

Ändå fortsätter Sverige att mata USA med farliga situationer för vår s.k. neutralitetspolitik. Nu har svenskarna blivit ett lydrike under NATO som fortsätter att välla in med diverse krigsupptrappningar i Sverige. Vad USA har i Sverige att göra kan man som sagt var fundera en bra stund över, vad jag vet finns inget i Östersjön som vetter mot USA. Då måste man bege sig ända till Atlanten och där tycker jag att USA skall hålla sig.

Bokmässor likväl maktmänniskor, tyvärr 99 % av manligt kön, borde inse att vår enda chans att överleva på den här planeten är att respektera varje människa, oavsett hudfärg, läggning eller kön och inte minst naturen.

Berättelsen om Kung Midas borde vid det här laget ha stämt till eftertanke. T.o.m. rätt små barn kan förstå det budskapet, men helt uppenbart inte stor del av det s.k. vuxna gardet som anser sig stå över andra människor.Från Adlibris droppade det ner imorse ett mail om Angelägen läsning, dvs. boken som Sture Bergwall, alias den s.k. massmördaren Thomas Quick nu kommer ut med. Den avstår jag ifrån där boktiteln är "Bara jag vet vem jag är". Jag vet vem Sture Bergwall är i den del jag behöver veta något, jag behöver inte köpa den boken för att veta att han inte är den mysfarbror han länge önskat framställas som.

Sture Bergwalls egna historia går inte att sudda bort. I juni 1991 dömdes Sture Bergwall till sluten psykiatrisk vård vid Säters sjukhus efter ett misslyckat bankrån och helt uppenbart sexuella avvikelser på unga killar. Han har också stuckit ner en person med avsikt att döda, men kunde aldrig straffas, eftersom han redan hade dömts till sluten psykiatrisk vård.

I april 2015 skrivs han ut från Säters mentalsjukhus, efter tjugofyra år. Nio av dessa har han gått under namnet Thomas Quick, men själv har han också ansett sig ha en hel del andra alias i sina fantasier. Allt det här visar tveklöst på Sture Bergwalls histroniska drag, vilket även åklagaren Christer van der Kvast, som gjorde karriär på Thomas Quick genom att producera en massmördare, sannolikt också är behäftad av. Hur är man annars i stånd att t.o.m. negligera det som unika polisutredare kommit fram till och som han undangrävt och t.o.m. i vissa fall uteslutit ur mordutredningarna.

Jag vet att Sture Bergwall var anledningen till att en massa riktiga mördare gick fria och att det finns en hel radda människor, som han på olika sätt skadat för resten av livet och en del så länge de levde. Det räcker och blir över.

PS. än en gång är jag ledsen över hur bloggen rent tekniskt ser ut, det går inte att fixa till hur många gånger jag än ändrar på formateringen, det är likafullt goddag yxskaft. DS.

En del saker förstår jag inte var de kommer ifrån förrän jag väl konfronteras med dem.

Min mamma var svårt cancersjuk och låg under sina sjukdomsår ömsom i Boden och Umeå. Vid få tillfällen var hon hemma några korta dagar och då var målandet en självklarhet fastän hon knappt kunde stå upprätt.

 

Njommelaska (Stora Harsprånget) i Lappland. Målning av Carl Svante Hellbeck, 1856.
Idag finns där istället Sveriges största vattenkraftverk, som producerar ca 

 1,5 % av Sveriges elproduktion. Min farbror Nils Landström var med och byggde bl.a. detta kraftverk, som så många andra av Sveriges kraftverk i norr.

Jag har länge undrat hur min mamma kunde måla Harsprånget 1967, dvs. bara några månader före sin död, men nu har även det motivet fått sin förklaring. Hon har målat den imaginära bilden av Carl Svante Hellbecks målning från 1856.

Det roliga är att den enorma tavla som jag också har hängande i mitt vardagsrum och som min dotter blev itutad av mig, när hon var ett litet barn att "mormor har målat hästen åt Elisabeth", en liten häst som också finns med på tavlans motiv. Jag ville att den amsagan skulle vara någon form av tröst för att hon inte hade någon levande mormor, men att mormor hade tänkt på henne ändå och kanske var det så att min mamma visste på något omedvetet sätt, att det långt fram i tiden skulle finnas en liten dotterdotter, som gillade hästar. Den originalförlagan, den hänger på Göteborgs konstmuseum.

Ja, jag blir full i flin varje gång jag ser den på Göteborgs konstmuseum och den innebär ett ömsint möte varje gång med min mamma. Dock kommer jag aldrig att glömma första gången jag stod framför tavlan och genast kände igen motivet och det bara gick runt i huvudet. Det blev helt enkelt kortslutning uppe i hjärnkontoret, ända tills tankarna hade samlat ihop sig och jag vet att jag tänkte:

Men din luring här hänger ju förlagan till tavlan du målade!

Då kunde jag också minnas vad hon sagt medan hon höll på med den enorma tavlan. Dvs. att båten som hon målade inte såg ut så. Hennes liknade enligt henne en cigarr och alls ingen båt och hästen blev det ju sannerligen ingen ordning på den heller.

När jag idag möter originaltavlan, som varit förlagan till min mammas tavla, kan jag känna en välsignelse över att jag varje gång återfår det glada mötet med min mamma, som sträcker sig långt bortom döden. Det kanske inte heller var någon slump att min dotter blivit en urstyv konstnär. Även om hon också skaffat sig en annan och gedigen universitetsutbildning, förutom konstnärsutbildningen, som hann bli rätt lång och mycket bred, innan världsläget hade förändrat hennes arbetsförutsättningar och hon såg sig nödgad att återvända till studier för att skaffa sig ett arbete som inte var lika konjunkturkänsligt.

Tänk att vi blev tre kvinnor mor, dotter och dotterdotter som fått denna gåva att glädjas åt.

Jag kommer ihåg hur mamma försedde mig med alla tänkbara material att prova mig fram med. Det förde jag över till mina egna barn och min dotter var den som förde det vidare till en högre nivå.

Tidningarnas hopikok-horoskop har ersatts av Facebooks små tester. - Men resultatet är detsamma!

Man kan förstå när någon i den egna minimerade Facebooksvänkretsen bara har behov av att inte nås av alla hemskheter till inlägg, som mestadels florerar runt på FB-sidorna.

Jag faller hellre för de här mer hjärnvänliga än de där, där pulser stiger några procentenheter av att bara konfronteras med. Här blev ett utfall på en hel del egenskaper för mitt eget vidkommande och nog är det så nära tidningarnas horoskop det kan komma:

Gun, du har ett rent hjärta och en ren själ. Ditt andliga namn Shanti reflekterar din oändliga skönhet och godhet. Du är "Inre fred" och en spirituell förebild för världen. Du ser saker som andra inte förstår och vet vad som kommer att hända före det händer. Dina vänner litar på dig. Delar ditt spirituella namn med världen nu och upplys dina vänner!

Shanti är ett indiskt namn som betyder "frid" eller "lugn".

Shanti är också ordet för fred på många språk i asien, bla. thailändska och sanskrit.

Jag tror på frid och lugn, där fred inte finns inom varje människa i så väl ord som handling är det bortkastade dagar att vara...

Ditt hjärta har varit med om mycket - både livets glada och sorgliga stunder, vilket är anledningen till att du känner igen personer starka och svaga sidor. Däremot är ditt hjärta fortfarande starkt, och slår med hela världens kärlek. Dela det som finns i ditt hjärta, och visa alla vad du har gömt inom dig.

 
Det skall jag upplysa min hjärtdoktor om, att jag fortfarande har ett starkt hjärta...

Gun, din energi är smittosam och fascinerande! Din energi lockar ditt folk. Din energi är ett index för din själ. Du lyser från insidan och det är hur du sprider den positiva energin omkring dig. Du tror på god energi och kan starkt känna negativ energi också. Du väljer alltid att utstråla din egen magiska frekvens än att samla upp andras dåliga.

 De sista veckorna har jag känt mig allt annat än snäll, det är några stycken som försökt att torka av de egna fotsulorna på mig, igen. Krigsstigen är väl ungefär en bra beskrivning som rått i mitt inre ett par veckor. Dvs. ovanligt länge. Men nu är jag i mitt vanliga tillstånd igen: jag skiter väl i vad andra har för sig och väljer att vara, huvudsaken är att jag själv vet vad jag står för...

Det är varför Saturnus vakar över dig!

... och jag som trodde att Venus var min planet, född på en fredag som tillhör Venus och med horoskoptecknet som är Venus´. Men visst är det så att jag är en person som går mina egna vägar och det är ju inte alltid så populärt, dock inget som jag kan göra något åt. Man kan inte behaga alla människor i världen. Försöker man med det konststycket då utplånar man sig själv...

Den magiska skördemånen som infaller kring tiden för höstdagjämningen

Skördemånen ses vid en fyr vid South Shields i Storbritannien. Bild: Owen Humphreys, AP, TT

Jag kommer ihåg en höstmelodi som vi sjöng i kören, när jag gick på akademien. Den var lika magiskt som den röda höstmånen som var det året:
 
Autumn comes, the summer is past, winter will come too soon,
Star will shine clearer, skies seem nearer
Under the Harvest Moon

Autumn comes, so let us be glad, singing an autumn tune
Hearts will be lighter, skies seem brighter
Under a Harvest Moon.

Den har dröjt sig kvar inom mig och jag tänker alltid på den sången, hör de olika stämmorna inom mig och pianot, minns det magiska huset där akademien låg och taoträdgården som låg i bergssluttningen bakom. Ännu ett av alla dessa otaliga minnen som vi människor har lagrade inom oss.

Nej, det är helt riktigt, jag har inget eget foto från den tiden, eller några andra år med skördemånar, men jag lånar Owen Humphreys (AP, TT) för att beskriva den känslan som finns med att vara vaken och uppleva det magiska.

Jag minns att jag redan som liten flicka i Malmberget var fascinerad av den röda höstmånen, som hängde där våldsamt onaturligt stor längs bergsryggen.

Göteborg det är en enda sörja av elände!

Här bygger man Västlänk för miljarders miljarder och inte blir det någon förbättring för trafiken det är fullständig kaos och man kan undra vem det är som har lekt fram den här planen.

Länge har jag varit irriterad över bilar som genat över spärrlinjer, när de kommit via Röde orm på väg till Hisingen och Tingsstadstunneln, lika när det gällt att ta sig upp på Röde orm till Stockholmsfilen. Men efter att nu ha råkat köra de båda riktningarna så vet jag anledningen: de j-la puckona har inte gjort någon anslutning! 

En bro i bästa snurrstil, som kostat miljarders miljarder sammanlänkar inte filerna!


I tisdagens Göteborgs-Posten satt jag och läste om en man som separerat och som levt med sin dotter i sju (7) år som hemlös! Dottern var 9 år när de separerade och de blev hemlösa, idag är hon 18 år och bor nu tillsammans med en pojkvän. De två hade under de här åren haft 27 olika adresser, ett tiotal på olika vandrarhem. Man kan undra hur det står till med de där "öppna våra hjärtan" virrpannorna i den svenska Regeringen, de befinner ju sig bara längre och längre ifrån verkligheten.

I Göteborg ökar antalet hemlösa hushåll med barn jämfört med bara förra året. Men hur svårt kan det egentligen vara att få fingrarna ur för politikerna.

Anna Johansson, tidigare Göteborgskt kommunalråd, numera
infrastrukturminister i den här kakafonin till Regering, hon såg till att förvärra bostadsbristen ännu mer här i Göteborg. Som grädde på moset satt hon i  radion försvarade nedläggningen av äldreboenden i Göteborg på löpande band. Då kan jag säga att det vände sig i magen på mig. Nu sitter hon och sprätter pengar omkring sig på infrastrukturen så man funderar om det slutliga hjärnsläppet har infunnit sig. 

Igår satt jag och bläddrade mig igenom Vårt Göteborg, en tidskrift som Göteborgs stad ger ut till hushållen, där kunde man läsa om Amir flykting från Iran. Vad jag kan förstå genom en enkel huvudräkning så har han varit missbrukare redan vid ankomsten till Sverige på 90-talet och är det fortfarande, men nu fått bostad genom ett projekt som är importerat från USA. Han har flyttat från Umeå, Linköping eftersom han inte trivdes. NÄHÄ, inte det.

Jag förstår att det är billigare att placera dem i egen lägenhet med behandlingsassistent som sällskap och hjälp i vardagen. 

Men då känns det inte bra i magtrakten, en kille som är 47 år, som hittills inte gjort ett skapandes verk för att bidra till sin egen försörjning och som tycker att han gjort en bragd när han själv skruvat ihop sina IKEAmöbler!

Jag slår mig för pannan vid blotta tanken på att de här gamlingarna, som tvingas kvar i sina lägenheter fastän de är halvt blinda och lejonparten av dem är sängliggandes. De kan verkligen inte ha samma favör att någon kommer och pratar med dem, eller tar med dem ut i friska luften. Utan till dem står en ihjälstressad hemtjänst till förfogande i bästa fall. En hemtjänst som slänger in maten åt dem och ger dem piller ur ett pillerförråd, som skulle kunna ta död på en hel elefant. Sedan smäller ytterdörren igen och där ligger/sitter åldringen fast i väntan på döden!

När man läser om en natt i en bostad för förstlägenhet kostar cirka 500 kronor för en bostadslös, vilket går att jämföra med en natt på ett akutboende som landar på mellan 1 200- 1 350 kronor, då funderar man hur det står till bland hjärncellerna hos de här som styr och ställer i samhället. Man behöver inte vara något mattegeni för att räkna ut vad en månadshyra blir och vilka hål som läcker som ett såll i samhället. 

Samtidigt som kön av bostadslösa i alla kategorier växt till enorma proportioner.

Så läser man i dagens Göteborgs-Posten om ett till politikergeni, Claes Roxbergh (MP). Trots att han suttit som kommunalråd under lång tid, påstår han att han inte känner till vilka kommunalregler som gäller för utbetalning av arvoden! Han har mao bidragit till att felaktiga arvoden strömmat ut från skattekassan.

Nog börjar det bli dags för att införa särskild straffskala för politiker som härjar runt med våra skattepengar. Framförallt borde vi ha kompetenta politiker som kan åtminstone använda kulramen och ha någon form av framförhållning. De har ju lyckats köra hela samhället i sank!

Jag är en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år, sa Karlsson på taket i Astrid Lindgrens bok om Karlsson på taket.

Jag tänkte på Karlsson på taket imorse, när jag stod framför spegeln och försökte dra på mig en klänning, som de där juvelerna som syr in mina kläder om natten när jag ligger och sover, än en gång hade filurat till det.

En liten stund tänkte jag, när jag stod där och försökte se mig bakifrån, att mitt självförtroende inte ligger på Karlsson på taket-nivå. Å andra sida vet jag att jag som barn tyckte att Karlsson var vidrigt självgod, så vissa mått av självförtroende skall jag nog kanske vara glad över att jag inte blivit tillgodosedd med.

Väl inne i badrummet - för att se vad vågen nu hade för dråpslag att meddela (med tanke på klänningen) - kände jag hur självförtroendet rann ner under fotsulenivå. 

Några timmar senare när jag och Herr H höll på att tråckla oss ut genom bildörrarna med 4 års pilten i släptåg, såg jag hur en heltäkt muslimsk kvinna, t.o.m. med svarta handskar rörde sig fram som ett vandrande svart tygtält. Det svarta tygtältet var nästan huvudet längre än mannen som fanns vid sidan om. Mannen var fö klädd i kläder som helt uppenbart hade råkat ut för ännu svårare problem än min klänning. Den skjortan hade jag inte vågat stå framför, risken hade varit att få en knapp rakt i ögat vid första bästa rörelse av skjorttunnan.
 
Jag satt och funderade vidare över det svarta tygtältet som rörde sig framåt.

Jädrans smart egentligen, tänkte jag, det finns ju inte en levandes själ som kan se vad som döljer sig under tyglagren. Personen under tyglagret behöver sannerligen bry sig om någonting som rör det yttre. Så tänkte jag på de här männen som hade försökt att ta sig ur ett krigsläge utklädda till kvinnor. Men de som bevakade krigszonen hade sett på sättet de rörde sig att det här inte var fråga om några kvinnor. Jag försökte att utröna om det svarta tygtältet kunde vara en kvinna. Det var svårt att säga, inte några speciella kvinnliga rörelser precis. Kanske ett sätt för en homosexuell man att leva tillsammans med en av samma kön...


Skulle jag då vilja byta med det svarta tygtältet? 

ALDRIG med min fot sa benet! 

Då står jag hellre och våndas med en klänning som antingen krympt i tvätten, eller att min lekamen svällt sedan sist och därmed försöker förmedla ett budskap till mig.Jodå, jag har lyssnat på budskapet. Dessutom har jag nu två knän, som enligt knäskäraren inte helt omöjligt kan klara sig med rätt form av sjukgymnastik och viktnedgång till sulfidmodell, trots att broskskadorna i båda knän på ena sidan av vardera knän i det allra närmaste är puts väck. Enligt de två föregångarna så går jag på benknotorna och skall överhuvudtaget röra mig så lite som möjligt med apostlahästarna.

Modstulen var bara förnamnet, när jag satt i väntrummet på Varbergs sjukhus och inväntade marschen in till schavotten med Herr H och dottern som moraliskt stöd. (Ja, det var så det kändes). Knäskäraren var den första som talade om för mig att höftproteser det känner folk överhuvudtaget inte av ca 1 år efter operation. Däremot knäproteser, som är alltjämt att betrakta som en försöksverksamhet, det kommer aldrig att kännas som ens egna knän.

Mitt i allt elände kände jag att en strimma hopp tändes i allt mörker. Nu är operationsbeslutet framflyttat till jag nått mer spegelvänlig profil, förhoppningsvis inte alltför många månader framöver.
Vi har satt avstamp i ett återbesök i slutet på november för att se om jag skall sättas upp på operationslista eller om vi skall avvakta ytterligare tid då både vikt och sjukgymnastik har hunnit göra sitt. Knäprotes/er eller inte knäprotes/er....

I värsta fall får jag väl trösta mig med att i mörkret är alla katter vara grå. Men det betyder i alla fall, att jag ännu inte kommit fram till någon form av mentalt beslut, som jag trodde mig om att han nått när jag bad om en remiss från Kungsbacka sjukhus till knäskäraren vid Varbergs sjukhus, efter en nedslående second opinion, som egentligen var den fjärde i raden...

Ibland träffar man rätt person, som åter tänder en strimma hopp mitt i allt mörker och själv förstår jag ju att jag är en person, som tycker att det alltid är för tidigt att kasta yxan i sjön.

"Äkta amerikanska jeans" av Jan Guillou

är den sjätte delen av den otroliga romanserien Det stora århundradet, som saknar all konkurrens inom den svenska författarkretsen. Han har genom denna romanserie än en gång visat, att han är den svenska litteraturens nestor som man inte klår på fingrarna i första taget.

Inget är som väntas tider, brukar man säga, fast då gäller det annat. Men här har det verkligen stämt på pricken. Jag har gått omkring som en äggsjuk höna och undrat när en ny bok i serien egentligen skulle komma ut.

Böckerna i romanserien har i tur och ordning hetat:
Brobyggarna, 2011
Dandy, 2012
Mellan rött och svart, 2013
Att inte vilja se, 2014
Blå stjärnan, 2015 och så nu
Äkta amerikanska jeans, 2016,

som hunnit fram till tredje generationen Lauritzen och är Oskar Lauritzens barnbarn Eric som växer upp på 50-talet.

Men nu kommer en form av magplask om än inte alltför stort, eftersom boken blir tidvis en haltande berättelse. HUR Jan Guillou tänkt när han skrivit denna romandel blir för mig en livs levande gåta. Med en egen förlagschef i sin fru borde han inte ha gjort det här upplägget och varför i hela fridens dar han t.o.m. blandar in romanen Ondskans (utkom 1981) huvudperson Erik Ponti i berättelsen, har jag inte lyckats få någon ordning uppe i mitt arma huvud. Det känns enbart krystat och fullständigt fel, eftersom det sidospåret inte leder någon som helst vart, eller kommer fram till någon form av vettigt sammanhang. Det hade dugt så bra så att låta denne Eric ha drag av romanfiguren Erik Pontis bakgrund och historik.

Snarare hade Jan Guillou försänkt sin läsekrets i djupa tankar om vilken av versionerna som egentligen är rätt om hur det egentligen var. Kanske är det här Jan Guillous avbön till sin egen mor, som fick mycket svärta kring sin person i berättelsens Erik Pontis "Ondskan".

Varför han i denna sjätte boken i romansviten helt plötsligt frångår skrivsättet är inte heller begripligt. Det hela blir någon form av verbalt haveri när romanen ibland halkar in i någon form av brevväxling till "Blå stjärnans" huvudperson, Johanne Lauritzen, som arbetade som kurir åt den norska Hjemmefronten, men som var insyltad i Stockholms illegala värld av spioneri, svek, förräderi där hon var rekryterad av den brittiska spionorganisationen SOE, där hon också blev befordrad till kapten, efter en rad spektakulära sabotageinsatser där den viktigaste operationen var att rädda Norges judar på flykt undan Förintelsen.

Romanens sjätte del "Äkta amerikanska jeans" noterar jag att jag själv skrivit en kortvariant av i min egen insats i minnesboken "Bäckenområdet med omnejd", som helt uppenbart sitter fast hos klåparna till tryckeri, eftersom den ännu inte nått slutdestination av distributionskedjan, köparna!

Till min stora glädje så var det Visuellt Ljud som stod för produktionen av  denna mp3-CD bok, "Äkta amerikanska jeans", som jag lyssnat på eftersom mina kroppsskador inte gärna tampas med böcker att hålla i. Bonniers nyproducerade ljudböcker har jag travade på hög olyssnade, eftersom de inte fungerar i mina CD/mp3 spelare. Bonniers bryr sig helt enkelt inte om att de nu för tiden producerar ljudböcker som är helt kass trots otaliga påpekanden från min sida! - Så än en gång tack, Ann-Marie Skarp på Piratförlaget för att du tagit mina mail på allvar om Bonniers tillkortakommanden.

Honan heter gris och hanen heter svin, svarar 5 åringen och så var det där med vad ungarna heter...

Tja, då kommer vi till den stora överraskningen!

Varför kan man inte få fortsätta att vara evigt barn. Fortsätta att ha dessa unika funderingar.

5 åringen sa häromdagen:

- Vet du att han är snabbare än framtiden.

Nä, hur kattsingen skulle jag kunna veta det. Det krävdes mycket tankeverksamhet för att ta in vad han egentligen sa.

Det var det där med framtiden och snabbheten med den. Den ÄR snabb, så snabb att den ständigt redan är förbi....

Umgås med de här små liven, eller vara ute i det offentliga livet med barn. Man har liksom inte ens susning om vad som kommer att hända. Det gäller att ta det lugnt och se ut som om man inte just blivit smått överraskad och ibland vet man helt enkelt inte hur hantera situationen, mer än behålla anletsdragen och lugnet, som om inget har passerat. Man måste liksom hinna få tankarna på plats innan man öppnar foderluckan för att säga något.

T.ex. så var det en dag här på försommaren när jag och 5 åringen satt och hade just börjat tugga i oss fikat på uteserveringen, hos Cafe Tant Rut i Kungälv, där vi för dagen hade en liten utflykt.

Utan den minst lilla föraning satte han igång och sjunga (melodi: Mamma Mia):

Mamma Mia, tuttarna är fria
oh may
Mam-ma måste skaffa BH...

Sedan fortsatte han att bekymmerslöst att tugga på godbiten. Medan jag försökte samla ihop anletsdragen och kom mig slutligen för att stillsamt fråga:
- Var har du lärt dig den sången, är det storebror som du lärt dig den av?

Så var det naturligtvis...

Det satt några damer i 40 års åldern vid några bord lite längre bort och jag såg att hela deras dag var räddad av den spontana solosången...

Precis när några killar i 12-13 års ålder precis hade passerat oss, sångarna satt med ryggen emot dem så han såg dem överhuvudtaget inte, då kom den lilla reprisen av sångsnutten. Vilket fick till följd att de snubblade ut och tisslade och tasslade och flinade åt solosångaren, som nu var inne på att ta en klunk ur beställd dricka.

 

Är det inte ganska naivt av Carolina Falkholt att tro, med det sätt hon fabricerar sin s.k. konst, att inte möta motstånd och kritik.

Hall of Fame pågår runt om i Göteborg, bl.a. Ringön där bl.a. Carolina Falkholt tagit sig an en stor väggmålning för allmän beskådan. Dvs. att beskådas av alla ålderskategorier i det offentliga rummet.

Men redan då hon under arbetets gång på väggen skrev "SD och kokainmaffian i Stockholm ger meningslösheten ett ansikte" väckte det oro i området. 

Personligen undrade jag vad SD, eller vad SD och kokainmaffian hade med kulturprojektet Hall of Fame att göra. Det fick mig också att fundera vad arrangörerna hade angivit skulle gälla för den offentliga utsmyckningen, eftersom jag samtidigt såg arbetet kring Hjällboviadukten växa fram och som absolut inte hade något dylikt tema att förmedla. Till Hjällboviadukten däremot tog jag med mig det 8-åringe barnbarnet, som fick följa utsmyckningsarbetets framskridande.

Sedan den obegripliga svadan över SD och kokainmaffian i Stockholm hade ebbat ut i Carolina Falkholts hjärna, blev slutresultatet dock en kvinnas underliv i kolossalformat. Valet kändes mao som valet mellan pest eller kolera.

Nu är väggmålningen tillrättalagd, eller vandaliserad om man nu föredrar det ordet, genom att någon/några målat över med grå färg det mest intima och provocerande. För egen del räckte det att se den vandaliserande väggmålning på bild i Göteborgs-Posten. Men Carolina Falkholt menar att det är ett påhopp mot kvinnligheten. 
 
Carolina Falkholt är naturligtvis fri att tycka vad hon vill, men det är inte första gången hon råkat ut i blåsväder, som t.ex. när hon på en gymnasieskola gjorde en väggmålning med samma tema: kvinnas könsorgan. Då höll jag nästan på att trilla av stolen och undrade hur lite insikter hon egentligen hade. Jag kände att det var det sista hon i egenskap av kvinnlig konstnär hade behövt exploatera, speciellt med tanke på dagens utsatthet som tonårsflickor och unga kvinnor har.

Undra om Carolina Falkholt överhuvudtaget är medveten om hur könsorden fullständigt haglar kring tonårsflickor av idag i inte alltför smickrande ord: Fitta, Hora etc.

Efter sommarens alla sexuella perversiteter i det offentliga rummet, där även regelrätta våldtäkter ägt rum även på konserter och massvis av gruppvåldtäkter ägt rum, finns all anledning att fundera över sitt konstnärskap, innan man slänger upp ett kvinnligt könsorgan med det formatet på en vägg utomhus, som är till betraktande utan urskiljning.

Personligen hade jag tänkt åkt dit med mina 3 pojkbarnbarn, som tillhör den något äldre ålderskategorin, för att beskåda alla väggmålningarna. Men efter att ha blivit medveten om vad som pågått ute på Ringön avstår jag helt enkelt och det är synd med tanke på annat som vi sett växa fram där, när vi varit på Ringön för att köpa oljemålarfärg m.m.

De här pojkbarnbarnen har fått växa upp med precis samma värderingar som har getts till mina egna söner: med en respekt för kvinnan och kvinnans/flickors lika värde. Det finns helt enkelt inte i min världsbild att säga ett och i nästa stund förevisa en kvinnokropps mest intima del, som fullkomligen vänts ut och in på!

Sorry, Carolina Falkholt, med tanke på dina i övrigt intressanta väggmålningar, men här är du ute på djupt och fruktansvärt farligt vatten. OM du nu har en konstnärlig hjärna borde du kunnat prestera något mer och vettigare formspråk än att vända ut och in på ett kvinnligt könsorgan till allmän beskådan!

Jag hoppas innerligen att du inte har en enda tanke på att återställa väggmålningen i den delen den nu har blivit vandaliserad.

Anders Zorns målningar av nakna kvinnor är något helt annat än att vända ut och in på ett kvinnans könsorgan.

De oförskyllda offren i gängkrigen i Göteborg - hur många fler måste de bli och varför vägrar man medverka i polisutredningarna, trots att många måste sitta inne med iakttagelser.

Det har börjat bli rätt mycket nu. En sak må vara att gängen tar död på varandra, men när det börjar röra sig om människor som bara råkat befinna sig på fel plats vid fel tillfälle och som fått plikta med sina liv, då har det gått alltför långt.

Så var det vid avrättningarna vid restaurangen vid Vårväderstorget, så ock när en 4 åring strök med i en bilsprängning och nu sist i raden en 8 åring som blev föremål för ett gängkrig och en handgranat slängdes in i en lägenhet där en av de dömda är skriven.
 
Dock blir jag alltmer förbryllad över det jag läser i Göteborgs-Posten.
http://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/yuusuf-warsames-anh%C3%B6riga-ett-oskyldigt-liv-1.3720240 

Pappan till den genom granaten avrättade 8 årige barnet säger i ett annat reportage till GP, att han hade en bild av Sverige som ett trevligt land. Han hade aldrig trott att det här kunde ske i Sverige.

Nej, vem kunde väl det, men samtidigt kan det knappast ha undgått pappan till den nu gängkrigets sista dödsoffer, hans egen son, den mördade 8 årige Yuusuf, att en person skriven på den här adressen av domen att döma är allt annat än ett "guds oskyldiga lamm", eller att det pågår ett gängkrig där han av allt att döma är involverad i. En sådan adress skulle jag personligen inte ha skickat mina barn till, oavsett hur saken ligger till. Det är knappast Sverige och dess befolkning som skall axla den stigmatiseringen som fadern nu lägger på våra axlar. http://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/%C3%A4r-n%C3%A5gon-verkligen-f%C3%B6rv%C3%A5nad-1.3718775

En politiker ställer sig upp i media, också Göteborgs-Posten och förklarar att det är samhällets ansvar, att se till att det inte förkommer något dylikt och att det skulle bero på segregeringen och dåliga ekonomi. Jag blir rätt matt när jag läser något så enfaldigt, eftersom det här problemen som inte kommit som någon överraskning enligt länkade vittnesmål av Monir Loudiyi om hur det var i verklighetens Biskopsgården. Man skall också ha i åtanke att det några ytterligare decennier före detta var en stadsdel som det var bra att växa upp i.

Jag själv är uppväxt i ett gruvsamhälle där det verkligen har varit fråga om ett klassamhälle, även med stora ekonomiska problem. En hel del av barnen bodde t.o.m. på barnhemmet i Malmberget. Men det har aldrig funnit med på skalan att det är en ursäkt för dåligt uppförande och som förekommit här redan i unga år: bötning= regelrätta rån och hämnd på anhöriga, eller fortsatt kriminalitet av det mer avancerad slaget etc. Det är inte segregering som startar bilbränder heller, utan det är individer som anser sig stå över samhällets lagar!

Det finns inget som tvingar någon att ställa sig på kriminalitetens sida, det är ett självval! Inte minst ett ansvar hos vuxna som funnits på sidan om och som borde ha ingripit redan från första början vid första tecken till att det gått åt fel håll.

Än mer förbryllande blir det, när det i Göteborgs-Postens reportage från "Stillsamt farväl av Yuusuf, 8", enbart visas foton att det är idel personer av manligt kön, som är närvarande vid jordfästningen av den, lille brutalt avrättade i gängkriget, 8 åringe pojken. En insändare dagen efter i Göteborgs-Posten funderar över det förhållandet och om det verkligen inte fanns några kvinnliga till den lille pojken och jag instämmer i hennes undran: försök att förklara för den vanliga människan vad det är som pågår, när inte ens en begravning av ett oskyldigt barnoffer kan ha en normal begravningsprocess...

Må inga fler hinna bli offer därför att människor vägrar att hjälpa samhället, att ställa samhället och livsbetingelserna på rätt köl. Det hela handlar trots allt enbart om moral och etik, alltför många våldsdåd har ännu inte fått sin lösning och det blir inget samhälle bättre av, eller att man ursäktar kriminalitet oavsett ålder på förövarna. Det gäller inte bara gängkrig utan övriga mord som ännu inte fått sin lösning där absolut några känner till mer än det blinda vittnet: http://www.expressen.se/gt/blinda-vittnet-berattar-om-mordet-pa-alex/
R.I.P alla ni som fallit offer för girighetens människor.

Må din väg gå dig till mötes.
Må vinden vara din vän.
Må solen värma din kind.
Må regnet vattna själens jord.
Och tills vi möts igen -
må Gud hålla dig i sin hand.

May the road rise up to meet you.
May the wind always be at your back.
May the sun shine warm upon your face,
and rains fall soft upon your fields.
And until we meet again,
May God hold you in the palm of His hand.