Min pappa brukade alltid säga "prästjävlar"

och det var inte tu tal om att han verkligen menade det. Fastän jag med ålderns rätt förstått vari grundproblematiken uppstått, så har det ändå varit ett hårdsmält omdöme.

Dvs. ända tills igårkväll...

Det här allra grövsta, tarvar sin förklaring och jag skall verkligen försöka prestera en dylik. Även om jag är långt ifrån säker på att ingen skugga skall falla på mig.

Efter att ägnat stor del av tiden även detta år med de orättvisor, som samhället visar till de allra svagaste, allra mest utsatta. Men också smärtsamt insett att döden inte räknar några år och tagit med sig alltför många även detta år, därtill serverats många tuffa besked att bita i, kände jag verkligen ett enormt behov av att få koppla av: Vila mitt trötta huvud och kropp med Julsånger i City, i Göteborgs Domkyrka.
 
Det sista jag översköljdes av innan vi satt oss i bilen var nyheterna och evighetspositivet, som dragits om och om igen, utan urskiljning om Sverigedemokraterna. När jag låste igen ytterdörren trodde jag verkligen på vad jag själv hade gått omkring och försökt övertala mig själv om den sista timman: NU skulle jag ÄNTLIGEN få vila mitt trötta huvud i julsånger från olika länder, sjungna av duktiga körsångare, ackompanjerade av duktiga musiker.

Mycket mer julstämning kan det knappast bli i denna landsända än "Julsånger i City". Denna landsända, som allt som oftast saknar julkortsliknade vyer med snö denna årstid.

Det hela gick så smärtfritt, att jag satt där ett slag och undrade när taket åter skulle rasa in, därför att jag fann direkt en p-plats utanför Domkyrkan, det var ingen kö in till kyrkan. Trots att den snabbt blev full, fick vi hyfsade platser. 

Jag satt där helt enkelt och kände mig i nåd, även om jag hade blivit tämligen ledsen över Domkyrkans s.k. renovering så snart jag steg in genom den stora porten och förskräckt stannat till: De hade förstört min gamla församlingskyrka i vitt och guld, till något som kändes som en enda stor grå fläcktyfus, som hade landat via Ufo-lamporna i taket.

Körerna och musikerna var som vanligt av högsta klass. Julsångerna många och vackra, trots att detta var den allra sista föreställningen av så många under dessa två dagar, som Julsånger i City består av.

Prästen som skulle vara någon form av konferencier, skulle hålla ihop hela föreställningen... Ja, vad skriver jag nu då, eftersom jag mest av allt kände hur min pappa från sin himmel förde nog så högljutt samtal med mig, där jag satt inklämd i kyrkbänken. Jag kunde riktigt höra hans röst säga:

- Har du nu äntligen förstått vad jag menade, med förljugenhet och dubbelmoral?

Prästen började med att tala om ...... och Björn.

Gode Gud, tänkte jag, låt det nu inte vara Sverigedemokraterna och Björn Söder han menar. Gode Gud, snälla... Mamma hjälp! Låt mig få en enda stund av vila, utan att behöva mötas av detta även i denna stund, som skall handla om julefrid och julsånger från hela världen. Jag är ju så in i själen trött, jag måste få vila i något annat än all denna förljugenhet. 

Men någon hjälp fanns inte att få, eller ens den minsta lilla gnutta av nåd.
Präst.....n stod och mässade politik från början till slut!

Dessutom hade han en radda med etiketter, som han ivrigt klistrade på oss, utan att veta vilka som möjligen satt där i bänkraderna. Han förklarade, ungefär som om det var en samling imbecilla som han hade framför sig, att man inte skulle vara rädd för människor med annan hudfärg och nationalitet. Redan DÄR gick min gräns! Hade jag inte suttit inklämd som i en sardinburk hade jag rest mig och gått.

Herr H undrade viskande varför jag inte hälsade vidare på människorna i bänkraderna. Jag förstod att han inte förstod vad som hade hänt inom mig.

- Nej, jag gör det bara inte, svarade jag, jag ÄR främlingsfientlig ända sedan prästen öppnade foderluckan!

Den prästen var för mig som en öppen bok, jag bara visste vad hela upplägget skulle gå ut på och jag är den första att beklaga, att jag kan läsa människor som en öppen bok. Inget av hans skamgrepp förvånade mig.

Mitt svar gjorde att Herr H såg alldeles förvirrad ut och dottern sneglade oroligt på mig, varje gång jag stönade högt, eller mumlade "men ge dig nu!" riktat till prästen, som ordentligt hade fått igång den lydiga publiken, som blev allt mer högljudda för var gång han kastade nya raljerande otidigheter runt omkring sig.

Jag har varit på många mässor i katolska kyrkor under våra resor och där händer, att man på prästens inrådan hälsar på den person, som man sitter vid sidan om, men det handlar ALDRIG om de nya svenska favoritorden: rasism eller främlingsfientlighet, utan att hälsa på grannen som sitter bredvid i kyrkbänken.-  Jag minns särskilt en äldre spenslig man, vars hela gestalt var hopsjunken och vars ögon var två tomma hålor. Det kändes sorgligt att sitta bredvid honom, eftersom det riktigt skrek uppgivenhet om honom.

Men när han fattade min utsträckta hand, var det som om något gudomligt hade inträffat. Det var som om jag stod där mittemot någon, som jag alltid hade känt. Plötsligt log hans mun och det spred sig vidare till hans ögon, som helt plötsligt fylldes med liv och glittrade till och sedan fick en helt annan skärpa. Ur hans ögon och hela gestalt strömmade något, som stunden innan hade varit helt osannolikt. Det var som om en stor ömhet hade omfamnat mig. Samtidigt som hans handslag hade förvandlats från en död fisks till ett handfast handslag och hela hans person tycktes resa på sig.

Efteråt satt han kapprak i bänkraden och jag förstod, att här var en man som hade besuttit helt andra krafter än den man, som halvtimman innan hade anlänt till Basilikan kutryggig och skyggt slagit sig ner bredvid mig. Det blev en oförglömlig upplevelse och så här efteråt kan jag bara ångra, att jag inte bjöd med honom, att dricka en kopp kaffe med oss på piazzan. Därför att hans ögon påminde om en drunknande, när mässan var slut och vi skildes åt. Väl utanför Basilikan lyfte han på hatten till en hälsning och det var som om världen stod still ett ögonblick därför att nu var han en lång och reslig man, med en air av värdighet i sin söndagskostym. Aldrig mer har uttrycket "det gick en ängel genom rummet" känts mer riktigt. 

Men den här prästen i Domkyrkan i Göteborg, han förvandlade julsångsförväntan till en enda stor dynghög. Så många smärtsamma minnen av vad som skett bara inom den kyrkans väggar manade hans agerande fram. Bara genom hans raljerande, arroganta förakt, som han dessutom försökte klä i glättig skrud. Han kallade det t.o.m. humor och att man måste kunna skoja om allt.

Jo, det kanske man kan göra hemma i det egna köket, men inte i något som handlar om "Julsånger i City", där världens alla julsånger och julefriden skall vara de enda närvarande och även om man har en lydig publik, som både skrattar åt plumpheterna och applåderar åt föraktet över Sverigedemokraterna. Men mer sorglig andefattig mänsklig nivå får man leta efter.

Märkligt att man ens orkar kasta så mycket skit omkring sig, när man är så gammal som han är och Domkyrkan i Göteborg är välkänd för att försöka mörka pedofili, dessutom upprepade gånger utan den minsta lilla tanke på offren. Länge var Domkyrkan i Göteborg den cementerade utposten för kvinnoprästhatare nr 1, alltid behandlat homosexuella som skit, för att inte tala om de homosexuella, som drabbats av AIDS.

Vid blotta tanken på det sistnämnde, dök ett sådant smärtsamt minne upp, att tårarna bara forsade nerför mina kinder och Herr H tog min hand och undrade vad det var.

Men jag bara svarade: vi tar det sen´.

Själv hade jag vid det här laget kastats tillbaka i tiden åtskilliga år och det var ånyo som om min AIDS-sjuke vän, satt där bredvid mig i kyrkbänken, när min lilla dotter sjöng i Domkyrkan där framme vid koret. Den enda gången som han följde med mig till Domkyrkan hade han trotsat alla mörka demoner som han jagades av, eftersom kyrkan fördömde honom som homosexuell och det faktum, att han hade AIDS skall vi inte ens tala om. Men han uthärdade sin egen smärta, som kyrkans fördömande hade stigmatiserat honom med. Han uthärdade det därför, att han ville verkligen se och höra "sin lilla prinsessa" sjunga i Domkyrkan.

Hon var hans lilla, kloka, ljuvliga prinsessa, ända tills det sista andetaget. Han älskade barn men fick aldrig några egna p.g.a. sin läggning. Men det är nog helt riktigt som min dotter en gång förargat sa till honom, när hon tyckte att han ville rätta till klädsel och lockar lite väl mycket, när hon var i full färd med helt andra saker: Du är som en riktig låtsasmamma! Så många ljuvliga stunder som rann upp och så många förödande hemska:

Jag kunde åter se mig själv och min dotter hur vi satt vid hans säng, i hans sovrum för att ta ett sista avsked av honom innan begravningsentreprenören kom för att föra bort honom i en kista. Den av kyrkan fördömde!

Så många minnen som bara virvlade runt medan präst.....n malde på. Det var ingen hejd på hur han förlöjligade Björn Söder, trots att det fanns så många barn och unga personer närvarande, för dem som vi vuxna skall vara förebilder. Är man verkligen en förebild, när man bär sig åt på det här viset? Ville han visa barnen och ungdomarna hur de skall bära sig åt när man ägnar sig åt utstuderad mobbing och förlöjligande av en annan människa. VAD hade Jesus sagt om han hade kunnat se och höra denne man, som ansett sig kunna vara Jesu företrädare....

Vad är det för människor, som sitter i Sveriges Riksdag och Regering, som inte ens har vanligt folkvett. Det här är Sveriges tredje största parti och man pratar inte ens med deras företrädare i Sveriges Riksdag, det forum som skall vara varje svensks förebild! Visa mig vilken arbetsplats som skulle kunna få fungera på det viset. Skulle man kliva in på en arbetsplats och bära sig åt på det viset, skulle man två röda sekunder senare stå utanför på trappan och vara arbetslös!

Det drev som nu finns inom journalistiken har inte funnits sedan andra världskriget, då nazisterna i det här landet var lika många, som lingonen lyste röda om hösten.

Jag som hade gått till Domkyrkan för att lyssna till all världens julsånger med alla dessa duktiga körsångare och musiker, var så upprörd när jag lämnade Domkyrkan, att jag inte minns när jag varit så upprörd sist.

Inte ens vid kollekten förnekade sig prästen i Domkyrkan. Hans argumentering var lika intressant som hans påstående om att det var endast två (2) svenska psalmer, som fanns i vår svenska psalmbok. Han poängterade hur mycket vi nu som satt där gamade åt oss, eftersom det hade varit mycket pengar vi hade fått betala om vi hade betalat det som konsertbiljetter kostar, istället för att nu gratis lyssna till "Julsånger i City" i Göteborgs Domkyrka, något som varken körsångare eller musiker inte begär en enda sekin för i arvode, utan alltid har sett det som ett hedersuppdrag att få medverka i "Julsånger i City"!

Som av en ren händelse hade min slutskattsedel trillat ner i brevlådan just igår och jag hade därför beloppet för hur mycket jag hade betalat i kyrkoskatt för år 2013 i mycket klart minne. Av det beloppet hade det kunna bli många konsertbiljetter. T.o.m. VIP-platser och säkert också med en konferencier av betydligt renhårigare och mer självrannsakande kaliber.

Det är endast med tanke på två kvarvarande personer i min egen nuvarande församling, som gjorde att jag inte genast fyllde i en blankett om utträde ur svenska kyrkan, när jag kom hem. Eller med tanke på att kollekten skulle tillfalla bl.a. Frälsningsarméns arbete med hemlösa, som fick mig att motstå frestelsen att stoppa ner en knippe kvitton, istället för att dottern fick pilla ner vår kollekt i håven.

Milde himmel mycket skall man då stå ut i dessa moral och etikfria tider.

Jag hade bara en enda bön, medan man läste högt den nya varianten av Fader Vår, ungefär som om man skulle gör om gammal prosa, till nysvenska. Min bön lät inte riktigt som deras bön lät. Min bön lät så här istället:

Gud, gör mig senil nog 

att glömma människor

jag inte gillar,

ge mig lyckan att komma ihåg

de jag älskar och 

låt mig behålla så pass mycket

synförmåga

att jag kan urskilja dem.

********

Min pappas hat till prästjävlar föddes ur ett litet barn och en ynglings hjärta.

Min farfar var handlastare i gruvan, därför att han hade lämnat släktens rikedomar bakom sig av broderskärlek. Farfar svor en ed att ingen av hans söner skulle arbeta i gruvan. Så blev det också. Den äldste, som överlevde kom att jobba som vattenrallare och var med om att bygga de största Lappländska vattenkraftverken, Porjus, Harsprånget, Stornorrfors m.fl. (som jag i skrivande stund inte kommer ihåg). Den andre rymde hemifrån och stack till Kanada, när han inte fick göra sina egna val. Den tredje hade förbindelse mellan obegripliga zoner, eftersom han ägde förmågan att hela människor. Resten av pappas syskon blev världsresenärer och så fanns hon. Hon som dog invärtes den julafton hon slängdes ur sitt äktenskap, ut i kylan, utan packning och förhindrades att träffa sitt enda barn, resterna som var kvar av henne tog Beckombergas experimentlusta hand om: http://gun-m-ek.blogspot.se/2011/12/min-gamla-fasters-och-maktens.html

Så när sladdbarnen föddes, som min pappa och hans lillasyster Enid var, hade de andra syskonen redan dragit hemifrån. Farfar gav farmor pengar för att hon skulle uppsöka läkare, eftersom det var något som felades henne. Men de pengarna visade sig att prästen hade lagt rabarber på under förespegling, att farmor inte skulle få någon himmelsk hjälp, att bli frisk om hon inte betalade till prästen istället. Den himmelska hjälpen uteblev givetvis och när farfar uppdagade prästens hembesök medan han själv var i gruvan, var det redan försent.

Farfar blev ensam med sina två yngsta barn, min pappa som var sex år och lilla Enid som bara var två år. Enid dog när hon var femton år och vad prästen lär ha sagt om hennes död förblev aldrig uttalat av min far. Men min farfars hjärta lär ha blivit krossat den dagen han förlorade Enid också.

Pappas enda kommentar om kyrkans män, därför att när han levde, var det män. Det var kort och koncist: "Prästjävlar"...dessemellan hände det att han inordnade sig i svenska traditioner, som kyrkan på den tiden var. För utsatta människor fanns min pappa alltid tillhands och det är ett arv som jag i allra högsta grad har fört vidare.

Pappas gröna gamla Halda fick jobba flitigt i de utsattas tjänst på fritiden, utanför hans myndighetstjänst och politiska uppdrag, inte ens då tog samhället hand om de utsatta, men min pappa tillhörde en av dem, som gjorde allt vad han kunde för dem, utan att ta betalt. Varken han eller min mamma, eller jag har någonsin frågat om någons etnicitet, eller vad de har att erbjuda i penningväg. Men så har vi aldrig heller försökt att framstå som några Guds utvalda, utan enbart som vanliga medmänniskor, som gör så gott vi kan.

Men dylik saker lär väl inte Prästen i Domkyrkan i Göteborg ha någon som helst kännedom om, han har väl fullt upp med att göra sig själv populär. Det är ju såååå trevligt att få applåder och skratt till svar på uttalade otidigheter i Guds mentalt ostädade hus och i helt fel sammanhang.

Jag identifierar mig själv, ingen annan ska göra det åt mig och det skall definitivt inte ske från politiskt håll!

Jag är inte så mycket för de här populistiska damerna och herrarna, som ägnar sig åt ordbajseri. Men i det fallet ger jag Soran Ismail helt rätt. Man kan känna sig som både 100% kurd och 100% svensk.

Vi har en rättsordning som skall reglera saker och ting, så det kan absolut inte vara några problem, bara politikerna själva håller sig till spelreglerna och slutar upp med att montera ner hela samhället bit för bit.SD:s partisekreterare Björn Söder höll under partiets kommun- och landstingsdagar förra helgen i Västerås ett anförande där han lade han ut texten om att bl.a den samiska nationen skapar problem.

”För att demokratin ska fungera krävs konsensus kring frågan om vilka som utgör folket. Då kommer vi in på nationalismen”, sade han – och fortsatte: ”Det är ju så att Sverige i dag inrymmer andra nationer. Vi har ju till exempel den samiska nationen. De är svenska medborgare, men tillhör den samiska nationen. Om det blir för många nationer i nationalstaten – då kan det bli problem.”

Vad Björn Söder ännu inte har förstått är, att det är staten/politikerna själva, som är problemet. Sist men inte minst vållat problemen genom att man ställt upp en grupp mot en annan grupp.

I samernas fall har man valt att sätta upp fiskesamer mot renägande samer och man har inte ens dragit sig för att ta död på samerna.

Men staten har kommit och lagt mark under sig. Rena rama kolonialdiktatur. Jag vet vad jag talar om, eftersom jag kunnat följa spåren genom mitt arbete på tingsrätten och då Inskrivningsmyndigheten låg på tingsrätterna. http://gun-m-ek.blogspot.se/2011/12/i-den-evighetslanga-fredagsbilkon-satt.html
 
Jag är faktiskt urless på dubbelmoralen, som förekommer i Regering och Riksdag, men här vädrar väl de andra partierna naturligtvis morgonluft och tycker att det minst sagt korkade inlägget från Björn Söder (SD), är bra för deras egen dolda agenda. Skenhelighetens gloria putsas nu därför för fulla muggar och de har gott stöd i dylika personer som Börje Salming, som sitter på dubbla stolar och därför också talar med kluven tunga och vill strunta i att följa de demokratiska spelreglerna.

Bara just därför är jag glad över att det stod att läsa i dagens Göteborgs-Posten, att Sameföreningen i Göteborg avstod att uttala sig. Det är svårt att komma med någon kort förklaring, när ämnet är så brett och omfattande och så full i historia och man dessutom har att göra med en journalistkår, som är illa pålästa och helst av allt helt uppenbart bara vill hitta de högst ytliga förklaringarna och sälja lösnummer!

Det är precis som att sätta någon vid havet försedd med tesked och uppmana: ös på!

Man gömmer i sina egna dunkla vrår och agendor, att det egna agerandet och att Norge, som nu anses regeras av ett främlingsfientligt parti där har man skrivit på för sina samer. Men inte Sverige. Här tvingas de till domstol. I höst pågår sexton processer om jakt och betesmark som kan ruinera samebyarna och döda rennäringen. - Sedan är det skillnad inom de egna leden också bland samerna, många har fråntagits sina rättigheter och vad räknas de som? Ingenting hos de som tillhör samebyarna.
 
Det bästa man kan göra för att kuva någon, det är att ge sig på språket!

Jag skall berätta en sedelärande historia om hur eländigt det egentligen det kan bli när direktiven kommer "uppifrån hierarkin", dvs. när direktiven börjar hagla från politikerhåll. Det är min egen mamma som berättade den för mig när jag var rätt liten och undrade hur hon och morfar hade haft det, när de gick i skolan.

* När min morfar började skolan kunde han inte tala finska. Då fick han stryk, när han kom till skolan och inte kunde tala finska. 

*Så när morfar själv fick barn lärde han dem finska för att de inte skulle möta samma öde, som han själv hade gjort när han kom till skolan.

* Men när min mamma kom till skolan och talade finska fick de stryk för att det talade finska och inte svenska!

OM detta är en amsaga, NEJ, det är det verkligen inte, utan en tidsbild av hur makteliten dvs. politikerna hela tiden valsat runt med den lilla människan helt godtyckligt. Det gjorde också att min mamma aldrig lärde mig och min syster finska, hon hoppades på att politikerna inte igen skulle påverka skolans värld.

Det vi behöver i det här landet är trygghet, som omfattar alla människor och framförallt behöver vi inga politiker, som ställer upp egna värderingar vad vi känner oss som. När jag växte upp såg jag mig själv först och främst som svenska, trots ett rätt flitigt resande. Men mina barn har med tidens utveckling kommit att tillhöra kretsen "världsmedborgare" och själv har jag också tagit steget fullt ut. Visserligen står det alltjämt svenska i mitt pass, men jag känner mig rätt hemma med många olika folkslag och länder.

Det politiska käbblet i Sveriges Riksdag är helt oacceptabelt. Stänga dörrar och vägra tala med alla invalda partier är inte något annat än diktaturfasoner och det kommer att straff ut sig, om man fortsätter med den attityden.

Det kommer inte att räcka med att man splittrar människorna, det här är precis som i vilken dysfunktionell skilsmässofamilj som helst, som inte förstår att man måste hålla näsan i ytläge, hur mycket man än ogillar situationen och den föräldern.

Golo Mann, tysk författare tillika filosof, skrev ner något oerhört viktigt om hur man kan lära sig av historien, vilket man knappast kan anklaga politikerna i Regering och Riksdag för att ha förstått ett enda jota av:

Trots de demokratiska partierna tillsammans var större än nazisterna kunde dessa gripa makten genom att de förra blockerade varandra till handlingsförlamning och oförmåga att ta itu med problem som kom att överskugga det mesta för utsatta och arbetslösa: medan de som hade inkomster och fulla förråd stängde fönsterluckorna och hoppades att det politiska debaclet inte skulle beröra dem.

bilden är lånad av http://bigganed.blogspot.se/ med hennes medgivande och den gäller i allra högsta grad i dagens samhälle, där arrogansen är så utbredd, att man kan bli kräkfärdig för mindre.

To sleep, or not to sleep: that is the question:

Whether 'tis nobler in the mind to suffer. 

Den manlige i vårt hushåll slutar aldrig att fascinera, eller förvåna för den delen heller. Det blir liksom aldrig fråga om något läge av ingentingtyckande.

En del dagar är det som om smyga, eller tassa runt lite försiktigt inte är något känt begrepp hos honom överhuvudtaget, eller någon medvetenhet om att han inte bor på en öde sandstrand på en öde ö.

Då är det verkligen full sula, när vi andra ligger och försöker sova. 

Det låter rejält om lådor och dörrar av varierande slag, även i ytterdörren. Visste man inte bättre skulle man kunna förledas tro att det är en hel elefantjord, som gett sig ut för att hämta in tidningen ur brevlådan. Han skramlar runt med porslin så man funderar ett slag om han håller på med någon större inventering av hushållets samtliga porslins- och bestickinnehav. Han skrapar runt med stolar och verkar mest av allt hålla på med en total ommöblering. "Bull-Tv:n" står och skramlar på i något som verkar pågå i femton evigheter och en kvart till och det är inte bara den som kan låta högt: han sjunger, visslar, stampar takten i golvet och ibland även pratar han högt för sig själv. Vilket brukar få mig att ropa till honom:

- Vem pratar du med?
- Med PC:n, (alt. någon annan tingest) man får så intelligenta svar då som omväxling! påstår han utan omsvep.

Ibland förleds man också att tro, att han genomgått någon märklig fysisk metamorfos av fötterna, eftersom han verkar ha fått två stycken betongklossar till fotsulor, som han tar sig fram med. Sist men inte minst, för han högljudda samtal med mig från annat rum, trots att jag mycket hellre skulle önska att jag kunde fortsätta befinna mig i John Blunds värld, dvs. om det nu inte hade varit sådant himla oväsen han fört.

Men dessemellan är han hänsynen och tystnaden personifierad, man märker knappt av hans blotta existens och det vill inte säga lite, eftersom det trots allt är Herr H som avhandlas.

Då är det rent ut sagt rena Houdinitricket han tycks ägna sig åt, där han ljudlöst har öppnat sovrumsfönstret (han vet att jag har ett omåttligt behov av frisk luft), fikat och dragit iväg till golfbanan, eller så återfinner jag honom tyst läsande morgontidningen i köket till en kopp kaffe och sedvanlig macka. Dvs. han har varit ut och hämtat in tidningen från brevlådan, fixat fika, utan att jag hört en enda pip och därför bara förvånat vaknat till, att den andra sänghalvan varit tom!
 
Häromnatten slog han dock personligt världsbästa i buller, vilket föranledde mig att intervjua dottern dagen efter, sedan hon kommit hem från jobb och träning framåt kvällskvisten. Jag satte mig på hennes sängkant och tittade granskande på henne, medan jag kände att det ryckte lite förrädiskt i mungiporna av innehållen skratt, inte på grund av att hon såg ut som en urlakad, tillika obäddad utdragssoffa, som stått vidöppen de senaste 25 åren, utan med tanke på den minst sagt absurda situation som hade utspelat sig natten innan. Ögonen hängde som uttänjda sladdlampor av mörk kulör, hafsigt nedstoppade i byxfickorna på henne och jag svajade betänkligt mellan det roliga i hela situationen och ömheten om min helt märkbart trötta dotter.

Jag frågade henne i vilken del av natten hon hade haft svårt att sova:

- Var det när han i mörkret trillade över verktygslådan med buller och bång och att man ett tag funderade om han trots allt inte hade lyckats den här gången med att slå ihjäl sig. Därför att normalt brukar det samtidigt som
ljudbangen infinner sig följas av ett högt illvrål. Vilket det inte gjorde nu, det var alldeles tyst. Knäpptyst. Men så hördes stönande ljud, som mer talade för att han nog sannolikt var vid liv och bara försökte ta sig i upprättstående ställning, från någon okänd kroppsställning och även del av hallen. Strax efter stönandet lät han några väl valde svavelosande eder sväva fritt och högljutt, vilket fick mig att bestämma mig för att inte resa på mig och även att jag nog kunde utesluta det där med att ringa ambulans och/eller begravnings-entreprenör.

Jag har bett honom ex. antal gånger att inte ställa verktygslådan där, eftersom den står livsfarligt till vid en dylik placering, även om den är tillfällig. Normalt så går man där han har en förkärlek att placera den på.

Dottern lyfte på ögonbrynet till svar, som hon brukar göra och mest av allt då liknar Popeye. Jag fortsatte:

- Eller var det när han skramlade runt i diskmaskinen och skramlade sig igenom alla köksskåp och kökslådor, eller var det när han slängde igen badrumsdörren en stund efter att lugnet och tystnaden precis hade lägrat sig och man just höll på att falla i sömns igen.

Dottern påminde än en gång om Popeys ögonbrynshöjning.

Vilket fick mig att fundera vidare:

- Eller var det när han började spela på hög volym från youtube:

och spelade på Ukulele, i ett litet annat tempo och jag bad honom
dämpa musiken och dra igen skjutdörren mellan hall och vardagsrum, eftersom
du låg och sov och skulle upp och jobba om ett par timmar.

Men Popeye tyckte vara helt ointaglig på pratfronten...

Jag gjorde ett sista tappert försök:

- Eller var det när han ropade något till mig från hallen, trots att jag bara några minuter innan hade bett honom att än en gång dra igen skjutdörren, eftersom du låg och säkert försökte sova. Så fortsatte jag hela listan, medan fnisset tilltog inom mig tilltog i styrka och tillslut hade blivit till ett regelrätt skratt.

Men Popey rörde inte en min, mer än när hon lyfte på ögonbrynet.

Slutligen när jag kom till det sista gav sig Popeye tillkänna än en gång och svarade något totalt obegripligt. Det lät som en blandning mellan en grymtning och stön.

Efterlysning - är det någon som hört talas om denna Luciasång, som tydligen sjöngs på 50-talet och av tärnorna.

Oh du Lucia Romarinna
Ditt minne lever ännu kvar,
Fastän du fick på bålet brinna
Lucia du ett helgon var
Lucia du ett helgon var

Ur fängelsets valv Lucia träder
För världens ondska fick du dö
Och dig martyrens krona
kläder
Du stred för sanning stolta
mö
Du stred för sanning stolta
mö

Lucia du i sång och saga
Av alla människor hyllning fått
Så mån vi ut i striden draga
Och kämpa tills vi målet nått
Och kämpa tills vi målet mått

*********
Det hade varit intressant att veta var ursprunget till denna sång kom ifrån.Fast det där med att Lucia skulle vara Romarinna, verkar något diffust.

Visserligen är det fråga om den romersk katolska kyrkan, men i alla fall... och helgonen är det många inom katolska kyrkan. Hur mycket närvarande italienarna är sin tro är smått fantastiskt, när man betänker hur "religiositetslöst" det är i Sverige i allmänhet. Det är väl kanske det jag slås mest av så fort jag kommer till Italien, hur närvarande tron är i vardagslivet.


Det är nog i vart fall odiskutabelt, att helgonet Sankta Lucia föddes på Sicilien, är Syrakusas skyddshelgon och dog på 300 talet. Där firas en luciatradition med att barnen lämnar över mat till helgonet, samt till en "flygande åsna" som hjälper Lucia att ge presenter. Om barnen råkar se henne kommer hon enligt sägnen att kasta aska i deras ögon, så att de blir tillfälligt blinda.

När vi var på Sicilien köpte jag en "Sankta Lucia" till dottern, som hade det på önskelistan och visst är hon vacker Lucia, där hon tronar på sin utsiktsplats överst uppe på en av bokhyllorna.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Lucia det är onekligen lite spännande med alla dessa gamla traditioner, som finns i vårt land och även om de över tid förändras, så visst finns det en anledning att inte bara göra vardagen helt grå genom att strunta i traditioner, som det faktiskt finns rätt gott om. Även om en del politiker tycker sig veta att vi inte har några traditioner i vårt land.

Av alla Luciasånger http://www.julsånger.se/luciasanger/ föredrar jag nog trots allt denna:

Har det inte blivit allmänt huvudlöst i Sverige? - Eller menade jag nu egentligen hudlöst? - Eller vad menade jag nu egentligen?

Skulle man inte kunna utropa nyval om den saken också, eftersom det verkar lika befogat, som något annat.

En del dagar blir jag bara sittandes hängande över Göteborgs-Posten. http://www.gp.se/kulturnoje/1.2569362-sa-slog-stampens-skuldfalla-igen

När jag läser hela den storyn om hur det går till inom tidningsbranschen och juppiefolkets värld. Då är jag inte enbart försjunken i det jag läser. Jag blir helt förblindad av det jag läser och verkligheten i mitt kök blir inte mindre. För när jag lyfter blicken från tidningen blir jag också totalt förblindad av grannens utomhusjulbelysning i illblått. Den sticker rakt in i ögonen så att jag ser svarta prickar på två röda sekunder bara genom att ha höjt blicken.

Kanske finns en förklaring till att människor av just min årsmodell, 1951, har blivit särskilt angripna av starr. Helt nyligen ville man ha med mig i en studie och jag, lydig som jag är, fick svara på ett jätteformulär. Hur "Starrstudien" jagat reda på mig är väl antagligen samma väg, som de som hackat mina journaler.

Det är inte bara stickande ljus, som blivit outhärdliga. Det är mycket som sticker både här och där. Jag behöver bara kliva ut på gatan för att inse hur mycket orättvisor som egentligen finns i vårt Sverige, eller slå på TV-nyheterna. Där återfinns SEB:s vd Annika Falkengren, som tronar i topp som den överlägset bäst betalda bankchefen. I fjol dubblade hon lönen till 29,4 miljoner kronor. Det tycker SEB:s styrelseordförande Marcus Wallenberg är helt ok. citat: hon har en marknadsmässig ersättning. slut på citat.

Det är mannen vars familj struntat högaktningsfullt vad testatorn omtalat i sitt testamente. Idag är det t.o.m omöjligt att hitta det på webben, vilket man kunde göra innan TV-reportaget om hur de efterlevande familjemedlemmarna kringgått vad som stiftelsen haft för grundpelare. Det var aldrig meningen att familjemedlemmarna skulle göra sig till några Knösusar, inte några andra heller för den delen.

Så jag vet inte hur den här nutidsvärlden egentligen är instiftad och fungerar. När inte ens de som är satta att kontrollera, att uttryckta villkor efterlevs, säger sig inte kunna göra något, när det är helt uppenbart att man på ett personligt plan gjort sig stora pengar, något som aldrig varit meningen med stiftelsen. Ursprunget har svällt ut i en total oigenkännlighet och jag tror nog att gamle Wallenberg skulle rotera runt i sin grav om han visste vad som pågår.

Illa var det i vart fall för min egen del, eftersom jag nu sitter och skriver på ett manus där allt verkar komma emellan mitt manus och mig. Mitt groteska manus har sitt avstamp i just stiftelser och det blir bara ännu ett försenande moment, eftersom jag inte varit förståndig nog att spara ner alla dessa testamenten som blivit stiftelser och som är det som jag tagit avstamp i.

Det finns mycket som sticker.

T.ex. att stora delar av den svenska befolkningen verkar gå omkring med någon form av underliga basfakta om hur saker och ting egentligen förhåller sig.

Man kan t.ex. undra hur det kommer sig, att inte alla arbetare snart börjar undra varför t.ex. transportarbetare ska stödja en budget, som genom extra skatt på lastbilar ska ännu mer förvärra läget i transportbranschen. Eller de som jobbar i byggnadsbranschen, där nya regler sedan Göran Perssons tid medfört, att på byggjobb är polska snart vanligare språk än svenska.

Det är lite smått otroliga saker som händer i den här världen, som fullständigt tappat sans och balans.

Det är inte utan att jag undrar om de spelat Finans, eller Monopol lite för mycket när de växte upp, den här eliten som drar oss alla i fördärvets avgrund. Inte ens där drog man väl dylika rövare, som den etablerade politiker och finansvärlden är kapabla till, även om jag vet att en del var duktiga storfuskare. Kanske är det den världen, spelvärlden, som gjort att jag aldrig sväljer fuskares verk, som några sanningar.

Inte huvudlöst men väl mycket hud, tyckte vett och etikett-experten Magdalena Ribbing, om den stackars fina "Kronprinsessan, som gjort alldeles fel". Hon hade nämligen Serafimerordensband på bar hud till Nobelmiddagen. Det ska man inte ha egentligen.

Själv knallade jag omkring hela den dagen i nattlinne och stora ullsockor på fötterna, sörplandes på en jättebalja kallt kaffe utspritt under större delen av dagen. När Herr H kom hem efter mörkrets inbrott serverade han mig 3 kokta wienerkorvar till middag, eftersom jag inte äter det andra mycket kolhydratrika han bjöd till. Proppmätt blev jag visserligen av det nog så myckna korvintaget.

Men jag kan inte låta bli att undra över vad vett och etikett-experten Magdalena Ribbing hade sagt om det?

För övrigt anser jag att världen borde ägna sig åt lite mer återbruk. Är det någon kommun som behöver, så har Göteborg ett stort lager med välrostade Italienska spårvagnar.

Härmed kröner jag det statligt ägda LKAB i Malmberget till fascister.

Skyll inte på mig att det låter plumpt och väldigt illa. Jag följer bara tidens nya språkbruk, som helt tagit över. Jag gör bara som "förebilderna" uppe i Regeringskansliet gör, den här ständigt upprepande och valhänte fackförhandlaren i den alltför stora kostymen och så den ständigt skällande mopsen vid hans sida på sina vinglande klackar. Jag använder det nya modeordet, som tydligen går att klistra på i tid och otid: fascister oavsett om åhörarna kan Sveriges egen nutidshistoria eller inte.

Förut hette det rasister, men det blev väl för uttjatat, så man slog helt plötsligt om till ordet fascister istället. Det låter ju steget vassare, speciellt som man själv distanserat/negligerat dryga 800 000 väljares fria val.
 
Åter till statens kassako: det statligt ägda LKAB, som gör business på att konfiskera folks privategendom och köra dem ifrån sina hem, för att inte tala om den totala miljöförstöringen, som följer i dess spår. Men det såg väl inte fd. statsministern Fredrik Reinfeldt, när han var ute och svingade sig med regeringsplanet. Trots att alla andra kan med blotta ögat se vad det hela handlar om. Går också att googla sig fram på gula sidorna och kartor, hur omgivningarna ser ut kring gruvbrytningen i Malmberget och Aitik.

Men vissa saker och som det passar går tydligen att göra sig både blind och döv inför.

På sin höjd får de drabbade av gruvbrytningen nytt boende, förutsatt att de är villiga att låna upp mellanskillnaden till ett nytt boende. Men det är alltför många som fått hela sin privatekonomi raserade. Någon egen fri vilja, att själva bestämma, när de inte längre tycker att det är en bra boendemiljö existerar inte. Sådant tar inte inkräktarna svenska statens ägda gruvbolag LKAB någon som helst hänsyn till.

Betyder det inte i ordets rätta bemärkelse, att man faktiskt kan kalla LKAB för fascister, eftersom innebörden av ordet fascism faktiskt betyder: elitstyre och meningen är att individen är underställd statens behov.

Just därför bestämde jag mig idag, att döpa det statligt ägda gruvföretaget LKAB i Malmberget till fascister. Vem som har det absolut yttersta ansvaret för företaget. Ja, där finns en mycket tydlig direktvisande pil, som leder raka vägen in i Regeringen, så då vet vi hur det ligger till med den saken också. Ett autoritärt maktpekfinger har alltid en viss tendens, att peka tillbaka på pekaren själv.

Det är inte vilka fascistiska tilltag som helst heller, som det är fråga om:

Därför att ju mer skalven blir kännbara i Malmberget, gruvstaketet stryker förbi näsan vid det egna boendet,några acceptabla zoner finns inte heller mellan gruvans kraftigt underminerade avgrund och bostäderna:

Fotot är taget av journalisten och författaren Dan Larsson, tidigare bosatt i Malmberget och jag har hans godkännande att använda bilden.

gisslan av de boende blir alltmer övertydligt och de fortsatta förhandlingarna i miljödomstol, som LKAB har förhalat sedan 2006, nu börjar närma sig. Det är DÅ som det är helt uppenbart, att bolaget slår av sina mätare för att påvisa vilken TRIVSAM miljö Malmberget är att bo på. Medan det i själva verket är både uppskakande och hälsovådligt. Mätarna som mäter utsläppen har de valt att placera ut i Pålkem, av alla ställen. Så långt ifrån som bara möjligt är för att inget skall ge utslag på mätarna!

Nu ägnar sig inte LKAB åt att ständigt be om och erhålla anstånd i domstolen genom sin advokat i Stockholm på fin adress, utan nu har de helt uppenbart bytt strategi: Inte en krusning på LKAB:s ålderstigna mätmetoder kan noteras. Trots att lokalbefolkningen ruskas om av väldiga skalv, som blir både alltfler och alltmer kännbara. Allt och alla skakas sönder.

I många fall har det varit ikryssat i rutan "Skador i gruvan eller förfrågan från gruvan", utan att det tycks föranleda något från LKAB:s sida, mer än att ännu mer omgärda sig av en kompakt tystnad.

Bara för att nämna något, av alla skalv, som äger rum varje dygn så var de båda skalven som registrerades den 6 december, samma tid 06:48:21 ena skalvet var 06:46:03 de är båda registrerade i Finland som 1.6 och 2.1 på Richterskalan. Det var ytterligare ett skalv, som inte registrerats överhuvudtaget av LKAB: kl.06:58:06 det var 2.1 på Richterskalan enligt Finland.

Men mätarna har väl slutat att fungera hos LKAB, vem vet de kanske har börjat begagna sig av de gamla mätmetoderna, som inte tog slut för så länge sedan. Då körde de ner armeringsjärn i backen och mätte hur tjälen tog armeringsjärnen upp och ner... HÄPP!

Inte ens när det finns skalvrapporter rapporterade till Bergsstaten finns några mätvärden medtagna.

Kanske de undermåliga mätarna slutat fungera för LKAB, något bisarrt verkar det i alla fall vara i görningen, om inte ens de nattliga skalven, som väcker hela samhället inte ger något utslag alls hos LKAB.

Några svar går det inte heller att få ut av vare sig LKAB eller tillsynsmyndigheten, som Bergsstaten skickar frågeställningarna om skalven vidare till. Trots att det är Bergsstaten som beviljat koncessionerna, dvs. står det fulla ansvaret för vad det som de har beviljat också följer deras bedömningar, som helt uppenbara varit helt uppåt väggarna fel!

Skalv 11 nov 00:27 inga utslag - 1.9 richter Finland
Skalv 12 nov 20:15 0.75 MM/s Konsum Malmberget - 2.1 richter Finland
Skalv 12 nov 21:12 0.45 MM/s Konsum Malmberget - 1.9 richter Finland
Skalv 13 nov 16:56 inga utslag skalvet var 17:06 - 1.6 richter Finland
Skalv 16 nov 20:53 Konsum Malmberget 0.5 MM/s - 2.1 richter Finland

Det nattliga skalvet 19 november= inte ens där är det en krusning heller på LKAB:s vibrationsmätare, eller svar från LKAB om de börjat slå av vibrationsmätarna nattetid, eftersom skalvet finns registrerat på annat ställe dock inte hos LKAB.

24 november var det samma sak ikryssat "skador eller förfrågan från gruvan" även rödkryssat i magnitudrutan, inte en enda krusning på mätarna ovan jord. Jag skulle kunna hålla på rätt länge, men jag kan inte skriva om så många skalv som David Berggård, Länsstyrelsen i Norrbottens län skrivit att det existerar, dryga två tusen per dygn!

skulle du vilja ha det här utanför ditt köksfönster och hela marken har hur många regelrätts skalv som helst, inte bara när det sprängs i gruvan, utan alla tider på dygnet.

Kanske LKAB vill visa upp en lugn tillvaro där skalven inte är av signifikant betydelse till den kommande förhandlingen med miljödomstolen, eller...

Jag tror det biter bäst, att lägga på dem det nya modeordet fascister, det verkar ju vara praktiskt och bra, men framförallt accepterat på elitnivå.

Ibland undrar jag hur en del företagare tänker, eller ens om de har något att tänka med...

Låter jag enbart grinig och gnällig.

Kan så vara.

Men att öppna mailboxen och varje gång finna den översvämmad av så mycket dynga, att jag nästan bara har lust att dra ut sladden till datorn och hiva ut den genom fönstret, är det inte tecken på att det mesta i vår värld är alldeles på tok.

Det är ju rena rama stalking, eller är mitt liv verkligen så intressant, att man inte ens drar sig för att hacka mitt eller den jag har meddelandeutbyte med via FB och lägga in text på den personens FB-sida under falsk flagg, att det skulle vara jag som gjort dessa inlägg! Ta sig in i mina sjukhusjournaler och ringa hem och skrämma slag på hela min familj, eller något annat av suspekt karaktär. Jag är allvarligt oroad över utvecklingen och att de anlitade leverantörerna inte säkerställer min rättsstatus.

Jag har gärna samtal med vanliga människor, det tycker jag t.o.m. är trevligt. Men när man bara är ute för att skada mig, eller översvämma mig med all möjlig dynga, då slår stora bromsklossen till.

Är det någon fler än jag som inte förstår varför detta utskick kommer från Ticnet. Ticnet där man förhoppningsvis fortfarande kan beställa biljetter till diverse tillställningar. JAG har i vart fall inte tackat ja till något annat! Å andra sidan kan man snart klick ner hela Ticnet, det går ju ändå inte att få tag i några biljetter även om man hänger på dörrlåset. Det är väl svarta marknaden, som ännu har tillgång till systemet och därefter säljer konsertbiljetter på Blocket till svindyra priser.

Eller så får man reklam om naturmedel som skall fungera som Viagra under rubriken "problem med sexlivet", spelsidor, bönor som skall göra att man går ner i vikt, hitta ny partner, drösen av diverse bedrägerimail där man enbart vill åt mina kontonummer, eller dylika saker som får mig att enbart se ännu rödare:

----- Original Message -----

From: "Kirsten Udvari" <kudvari@erinoakkids.ca>

Sent: Monday, December 08, 2014 8:05 PM

Subject: FW: Payment Slip Attached

________________________________
From: Kirsten Udvari
Sent: December-08-14 12:22 PM
To: Kirsten Udvari
Subject: Payment Slip Attached

Sir/Madam, I have made the payment

please review and contact your customer as soon as you receive the payment.

SAMA EXCHANGE LTD.
Room 108, Unit C, Materials Building, No.201, Guangbao Road, Guangzhou, China 510730
Tel: 0086-20-22056691
Fax: 0086-20-22056672
Mb: 13922110046
Confidentiality Notice: This e-mail, including any attachments, is for the
sole use of the intended recipient(s) and may contain private,
confidential, and privileged information. Any unauthorized review, use,
disclosure or distribution is prohibited. If you are not the intended
recipient or this information has been inappropriately forwarded to you,
please contact the sender by reply e-mail and destroy all copies of the
original.

Är det inte dags att söka kvalificerad hjälp, när man hackar någons Facebookkonto eller sjukhusjournaler?

Jag är visserligen inte någon utbildad hjärnskrynklare, men jag har jobbat med duktigt dysfunktionella människor hela mitt liv och har en hel del insikter och utbildning om diverse problematik, som människor kan ha.

Allt ifrån behov av att vädra sitt privatliv in i minsta detalj, inför flera hundra sk. "vänner" på FB, till dålig insikt om orsak och verkan.

Men ärligt och uppriktigt har jag kommit till en punkt i livet, där jag faktiskt bävar för människors mentala hälsotillstånd. Det verkar gå ut på att så länge det inte drabbar personen själv, då är allt ok.

Jag kan inte låta bli att undra, vad kommer härnäst. Är det samhällets totala upplösning, eller finns det ännu en chans för mänskligheten. Jag vill så gärna tro det, när jag möter normala människor. Men en del dagar är de verkligen en klar bristvara och då börjar jag tvivla.

Det var en sån´ dag igen och inte blir saken mindre av att den började redan strax efter 07.00 på morgonen, när jag steg ur bilen i morgonmörkret. Sedan har det bara fortsatt. Nu i skrivande stund känner jag mig verkligen schack matt, trots att jag själv försökt att fylla dagen med glada skratt också.

Undra om man borde ha en dylik kalebassodling i pergolan. Dvs. om det nu är kalebass. Jag vet inte. Får ingen ordning på sker och ting.

Fredrik Reinfeldt: "De som hävdar att landet är fullt, de bör visa var det är fullt".

Ja, nu duggar det tätt mellan genierna och han, som försvann med svansen mellan "bena", han har gjort stora upptäckter. Han har flugit så mycket över Sverige så han vet, att det är glest befolkat.

Det var väl tur att vi hållit honom med gratis regeringsplan, som han har kunnat flasha runt med och se på världen ovanifrån. Känns väldigt lugnande t.o.m. eftersom vi andra normalmänniskor känner till hans nyupptäckta fynd ända sedan skoltiden. På den tiden hette det ämnet Geografi, när man fick lite mer matnyttiga kunskaper med sig. Där ingick också att känna till olika orters och landskaps befolkningsmängder.

Visserligen var det så, att den skolatlas vi hade där upptog Skåne en helsida och ända fram till att jag själv åkte, med mamma och pappa och min ständigt bråkande tonårssyster, i bil ner till Trelleborg för vidaretransport med båt till Sassnitz, kunde jag själv på plats konstatera hur viktigt det var, att jämföra olika kartskalor för att kunna bilda sig en riktig uppfattning om saker och ting.(Phew där slog jag nog eget rekord i lång mening. Jag vet att världsrekordet enligt Fantomen på SKF:s metallklubb innehas av deras f.d. redaktör, som hade elva bisatser i en mening innan han satte punkt).
 
Antingen hade vi en jädrans smart lärarinna, eller så ingick det något smartare skolämnen på den tiden. En annan tänkbar förklaring kan vara, att på den tiden var det inte politikerna, som huserade runt i skolundervisningen, utan det hela sköttes på pedagogisk grund.

Det var sålunda bara Skåne som var så oändligt större i kartboken än Lappland och hur missvisande det är, ja, det förstår man när man sitter inklämd med sin allestädes hatande tonårssyster. Passera genom Lappland, det tycktes aldrig ha ett slut, även om det var många stopp och det fanns mycket intressant att skåda. Men passera genom Skåne det var bara två ögonblinkningar senare.

Vår reseledare i Geografi, Historia och Kultur, farsan, förklarade att nu skulle färden på hemresan gå via Sveriges trädgård, Blekinge och där hade man också en märklig dialekt. Visserligen inte lika obegriplig som Överkalixmål, men som en liten stilla vindpust över Östersjön i jämförelse. Men i Blekinge vankades det statyer av nästa skulptörsnille Carl Eldh, fastän han var inte född i Blekinge, utan i Film i Uppland, visste reseledaren, farsan, att berätta. Vi hade på nära håll och på nerresan fått skåda Europa och Tjuren i Halmstad, av Carl Milles, som egentligen hetat Andersson och mycket mycket annat, som fortfarande finns kvar i hårddisken.

Ibland tar det lång tid att komma fram till knorren på berättelser..... Men åker man i vilket land som helst på vår jord, inser man hur mycket natur det finns mellan orter städer osv. Så det är ju en alldeles genialisk upptäckt Fredrik Reinfeldt gjort! Inte bara i vårt avlånga land, det är faktiskt rätt få länder där man lever som i sardinburk. På rak arm kan jag bara påminna mig om att jag upplevt San Marino, som var rätt komprimerat, men så är det också fråga om ett lille-putt-land. Inte ens i Lichtenstein saknades det gott om natur och fria ytor.

Så vad säger man om vårt nya Riksorakel, Fredrik Reinfeldt.

Ja man kan ju inte bli annat än RIKTIGT häpen! Sicket genialisk upptäckt!

- Då har han inte sett Afrikas öknen, kommenterade Herr H, med det där lilla ironiska leendet i mungipan, som han hade påklistrat imorse vid frukostbordet.

Men det var väl förstås inte det Riksoraklet hade i åtanke, utan det är väl det där "öppna våra hjärtan" han menade allt i faRscismens tecken, som kapat hela Riksdagen! Problemet med sådana personer som Fredrik Reinfeldt det är att det var länge sedan de hängde på låset till någon bostadsuthyrare, om han ens någonsin har behövt göra det. Det är nog väldigt många, som trots allt saknar ett eget kassavalv, att idka ett Joakim von Ankas morgondyk i.

För min personliga räkning får Sverige ta in hur mycket invandrare som helst bara man har finansiering för det hela, eftersom den nya politiken är, att de skall sitta åtskilliga år i arbetslös/& sysslolöshetens tecken. Jag satt och läste Juseks medlemstidning förra veckan och där räknade de väl med, att om ca 8-10 år så har de väl färdigutbildad personal, som skall kunna klappa dit en stämpel om att de får stanna i Sverige, eller åka ut med rumpan före efter lika många år.

Det Sverige som är av idag är ju inte som det var på den tiden, när det vällde in folk från Finland, Italien etc. Nästa dag var de i arbete och det fanns också bostäder även om det inte var några flotta krypin det var fråga om.

Idag är det nog många unga och då menar jag rätt åldersnupna unga, som fortfarande bor kvar hemma bara just därför, att det inte finns några lägenheter där det mot förmodan finns jobb. Det var inte så på den tiden jag var ung och vacker, då fanns både jobb och lägenheter.

Jag skulle verkligen önska att alla presumtiva väljare i Sverige tar sitt eget fulla ansvar och sätter sig in i varje partis budget. Dagens Nyheter hade häromdagen en alldeles suverän lättbegriplig grafik över de olika partiernas/blockens budgetar. Det finns trots allt bara en viss summa pengar att tillgå och den måste fördelas!
http://www.dn.se/nyheter/politik/grafik-jamfor-de-olika-budgetforslagen/

Från vilken av staplarna är det man kapa eller lägga till ifrån. Så pass mycket respekt måste man ha för varandra därför att hela livet är ett givande & tagande och inte minst kompromissande.

Regeringen borde ha avgått varken mer eller mindre OCH med respekt inför samtliga väljare! Som det nu är skall man kasta bort en miljard kronor på något som ändå bara med största sannolikhet kommer att leda till ruta 0 i alla fall, eller något ännu värre....
 
Sedan är det faktiskt inte förbjudet, att ta emot flyktingar, eller ta emot ensamkommande flyktingbarn i sitt eget hem, för de som nu känner att man måste göra något, som nationens gemensamma ekonomi nu faktiskt saknar resurser till.

Jag är inte mycket för Bibelcitat, men jag tycker att det nu finns en väldigt bra ordspråk som är fullt gångbart i dessa tider:

Den av er som är utan skuld må kasta den första stenen.

Jag tror att det sanning att säga skulle bli väldigt få stenar kastade, därför att vi har även ett kollektivt ansvar för vad som händer och har hänt i det här landet.

Lika lite som jag tror på jultomten och påskharen (fastän de är trevliga att träffa) finns någon sedelpress nere i strutshålet, dit alltför många människor tycks stoppa ner huvudet i.

Carl-Einar Häckner: Livet när man är annorlunda -

Sedan jag läste Göteborgs-Postens Två Dagar, där Carl-Einar Häckners krönika fanns, finns det flera i min omgivning som spontat har tagit upp hans krönika och fört den på tal. Alla har varit djupt berörda och ingen har känt till, att det är så livet har varit för hans del. Man har enbart tagit honom för den där idel roliga människan, full i skämt och trolleritrick. För det är ju så livet också är.

http://www.gp.se/kulturnoje/1.2558748-carl-einar-hackner-livet-nar-man-ar-annorlunda

Det är väl så det är med oss allra flesta människor. Det finns många lager, som vi aldrig skyltar med. Det är alldeles för ömtåligt för att lämnas ut och riskera att hamna i ovarsamma händer, hur öppenhjärtliga vi än synes vara vid en första anblick.

Min mamma hade ett speciellt namn på dessa barn/vuxna vars liv var annorlunda. Hon kallade dem för änglabarn och alla vi som har, eller har haft ett änglabarn i vår närhet, vet också att de intar en alldeles speciell plats i våra hjärtan. Dvs. om vi inte föredrar att skyffla undan dem i ett hörn.

Alldeles nyligen korsades tillvaron åter med tillvarons krasshet i två olika skepnader. Jag har funderat vad det är hos mig som gör, att jag inte kan känna den där ilskan över att det blev så, utan det enda som jag bär inom mig är vissheten. Vissheten över att det helt och hållet är omgivningens problem att kunna hantera det, därför att själva är de bara vad de är. Ingenting annat.

Allt beror på hur omgivningen möter dem. Om det blir på deras egna villkor, eller om de möter dem med det, som dessvärre inte är helt ovanligt och som jag lärt mig avsky hjärtligt, eftersom det är meningslöshetens handlingar det handlar om.

Egentligen har jag länge haft lust att skriva om den glädje, som man kan möta där inga enkla raka linjer går att följa. Men det känns alldeles för ömtåligt att berätta om. Så jag förstår Carl-Einar Häckner, som inte berättat om sin syster förrän nu.

Jag tror att det finns ett inneboende behov av att lägga detta skyddslösa närmast våra hjärtan. Inte låta det skrynklas ner av ovarsamma händer.

Just nu när jag skriver de här raderna skulle jag önska, att jag kunde förmedla det som finns inom mig. Det är alltid de skyddslösa som intar en särställning hos mig, vare sig det blivit ett litet hack i evolutionens fulländning, eller om de bara är skyddslösa av andra skäl. Barn är det i allra högsta grad.

Det finns så mycket förutfattade meningar i att det inte skulle kunna vara/finnas glädje också närvarande, när man är annorlunda.

Hur eller på vilket sätt de hamnade där spelar heller inte så stor roll. Det var något som gjorde att det var så det blev. Men deras liv är inte mindre värda, går inte heller att lägga upp på en våg att väga. De bara är, precis som oss andra. Jag har ju inte heller ett vanligt liv, mitt liv blev helt plötsligt annorlunda en solig majdag 1989, inte långt efter att jag hade fyllt 38 år.

Plötsligt ändrade jord och himmel plats i mitt liv och jag för dagligen en kamp sedan dess mot en oförstående omvärld, som vill att jag skall passa in i deras uppmåttade värld och tabeller.

Men jag vägrar. Jag är alltjämt den jag föddes till... barfota på hela kroppen.

Idag har Barbara namnsdag och det är just precis den dagen, när alla jordens inneboende växtkrafter har dragit sig tillbaka i vår del av jorden.

Barbara har ett grekiskt ursprung med betydelsen "en som talar ett obegripligt språk" och det är väl just det, som pågår i Sverige idag.

Jag står förundrad och förstår inte hur man kan bli så förblindad, att man glömt bort att ge och att ta är den enda lösningen i låsta positioner. Eller som någon klokt skrev: när man har låst dörrarna och kastat nyckeln i snödrivan då tar det tid att hitta hem.

Barbara, hon som blivit helgonförklarad har många olika berättelser, vilka som är sanna avstår jag också ifrån att ta ställning till. Ett vet jag i alla fall, jag har alltid varit tvivlande till människor, som anser sig ha absolut rätt. Min egen erfarenhet i livet har visat sig, att det väldigt sällan är en sådan skarp gräns med något överhuvudtaget. Det som kan förefalla rätt idag kan imorgon visa sig vara helt fel.

Den heliga Barbara blev, enligt Legenda Aurelia, inlåst i ett torn av sin far så att inga män skulle kunna se henne. Men trots detta kom prinsar och ville gifta sig med henne. Själv bestämde sig Barbara, att bli kristen eremit i ett badhus, som hennes Far Dioscorus höll på att uppföra. Barbara beordrade arbetarna att sätta in ett tredje fönster för att hedra Treenigheten, det gjordes också ett kors i marmorväggen.

Men när hennes far fick veta, att hon blivit kristen blev han väl lugnt sagt "skogstokig" och var nära att döda henne. Barbara blev tillslut överlämnad till en domstol där hon dömdes till döden för sin kristna tro. Fadern verkställde straffet själv genom att hugga huvudet av henne. Det lär ha skett år 290. Vid hennes grav började mirakler ske, förtäljer legenden. Korset i marmorväggen och badhuset uppgavs ännu vara bevarat, när hennes hagiografi skrevs.

"Somliga straffar Gud genast och andra direkt", som man underfundigt brukar säga. Barbaras far dog av ett blixtnedslag och därför blev Barbara beskyddare för dem som kan dö plötsligt: gruvarbetare och artillerister.

Gruvarbetare har jag ett visst förhållande till, eftersom det har varit en betydande ingrediens i mitt eget liv. Jag kommer från ett gruvsamhälle. Senare i år kommer jag förhoppningsvis kunna färdigställa en ikon av Barbara i min speciella svit som jag tänkt mig. Jag tycker tanken med beskyddare är en gammal fin tradition väl värd att bevaras.

Sankta Barbara här avbildad med torn med tre fönster; palmkvist, kalk och martyriets krona. Rätt eller fel? Vad säger du Alexander, min ikonmaster?

En sak vet jag om det som finns i det fördolda och det fick jag erfara, när jag för mina skolelever berättade om Barbara och hade på morgonen klippt av ett par grenar ur äppelträden hemmavid. Det är helt riktigt att de grenar som kapas av på ett fruktträd på Barbara-dagen ger blom på bar kvist lagom till jul, som ett tecken.

Jag minns hur mina skolbarn stormade in i klassrummet efter jullovet och fram till bordet, eftersom de var fullt förvissade om att där fanns inga blommor alls på de tillsynes livlösa kvistarna, som spretade i blomvasen. Men sorlet upphörde med ens. På kvistarna kunde man se hur vita intorkade blommor i riklig mängd fanns där. Kvistarna hade verkligen blommat under den tiden vi haft jullov.

Den svenska regeringskrisen: Vems "lekstuga" är det som fäller vilkens "lekstuga" och vem är det som är "ansvarslös" och vilkas är felet?

Inte vet jag men jag tycker det här börjar likna själva fasen. Ju mer tiden lider, ju mer utkristalliserar sig något som jag verkligen inte tycker om. Är Socialdemokraterna verkligen vad de en gång var, ett parti för folket?

Nej. Jag tycker verkligen inte det.

Det kusligaste av allt är att jag upptäcker hur jag nickar instämmande i det som Sverigedemokraterna anför, som argument. Jag gör det med ett par saker i åtanke, som jag inte har glömt bort och som verkligen hänt och som nuvarande svajande regering fullständigt tycka ha förträngt. De skiter i det därför att de har något i sin agenda, som jag inte begriper ett vitten av!

Kan man verkligen inom de socialdemokratiska ledan ha glömt att f.d. socialdemokratiska statsministern Göran Persson år 1999 nallade från ATP fonderna 258 miljarder kr och finanskrisen tog 197 miljarder eller sammanlagt 455 miljarder kr eller mer än halva ATP fonderna. Persson lovade att krona för krona skulle återbetalas. Inte en sekin har återställts!

Det är sålunda sossarna och Göran Persson, som bär skulden till att pensionen sänks.

Basbeloppen styr pensionerna och fö allt annat för de "som tydligen är mindre viktiga i det NYA Sverige". Det gäller även för alla som är arbetsskadade m.fl. och vars reglering följer just basbeloppen. Under den  socialdemokratiska eran tycker jag varje person, som tror på att det enbart varit Allienspartienas fel, skall läsa på.

Bonusavtal har Alliansregeringen försökt att sätta stopp för, något som tog sin början i arbetarkårens LO och under Socialdemokraternas era. Ändå ligger det i högerpolitik, att varje människa skall ta hand om sig själv, dvs. sko sig själv och skita i andra! Vill jag stödja en sådan politik då. 

Nej, så fasen heller! Det vore som om jag i egenskap av mamma skulle sitta och käka vid matbordet, medan mina barn bara fick sitta och titta på. Det är faktiskt så det jämfört skulle ha fungerat.

Har man inte begått ett grundläggande fel, när man inte bryr sig om 13 % av väljarkåren.

Jag har varit så uppslukad av annat jag varit tvungen, att hålla på med, att jag bara blev irriterad igårkväll, eftersom jag hade slagit mig ner i TV-soffhörnet för att vila huvudet innan jag skulle gå och lägga mig. En kvart innan Dox filmen skulle ha varit avslutad väljer genierna på SVT, att bryta filmen och köra igång det långtradiga med presskonferensen, som togs om igen flera gånger. Dessutom med en reporter, som stod och hasplade ur sig flera gånger, något helt ointressant. Tror de på SVT att man behöver tolkar av vad som sägs, eller vad går det hela ut på?

Jag behöll TV:n på i hopp om att det skulle vara fel meddelande de skickade ut i den rullande textremsan i TV:n. Men de menade tydligen på fullt allvar från SVT, att man istället får försöka att parera in den sista kvarten av hela dokumentärfilmen den 8 december! Snacka om lekstuga, men det är många som ägnar sig åt lek. Hela världen hade väl inte trillat ner i huvudet, om man hade sett presskonferensen en kvart senare. Allt sändes ju om och om och om och om igen, helt i vanlig ordning. Det är ju inte så att det hade utbrutit krig i Sverige! 

Jag blev faktiskt så intresserad av det, som Stefan Löfvén & Co hasplade ur sig gång på gång i direktsändning, att jag blev tvungen och se vad som Sverigedemokraterna nu verkligen hade sagt och tänkt, bara man nu kan ta sig förbi det "röda skynket" i deras budskap. Jag tänkte att jag tar det lokalt och jämför med partitoppen i Fjollträsk.

Det här fann jag, inte direkt det som Statsministern Stefan Löfven, stod och muttrade om, som en pinknödig hund. Dessutom kunde jag inte skönja ett enda spår av Vänsterpartiet, trots att det är med deras hjälp, som den rödgröna soppan har kommit till makten med:

Sverigedemokraterna har beslutat att fälla varje regering som ger Miljöpartiet oproportionerligt inflytande och väljer att föra en ansvarslös invandringspolitik. Detta beslut är principiellt och kommer att råda även vid en annan regeringskonstellation, skriver bland andra Mikael Jansson (SD), Göteborg.

Inför beslutet har partiet gjort en noggrann analys över skillnaderna i de bägge budgetförslagen. Resultatet av detta är att vi betraktar båda alternativ som i grunden lika dåliga. Samtidigt som den rödgröna regeringen väljer att göra en del mindre satsningar på välfärden och pensionärerna så väljer man att föra en politik som utarmar landsbygden, skadar den ekonomiska tillväxten och som kraftigt höjer skatten för äldre på arbetsmarknaden. 

Värt att nämna är att regeringen sammantaget höjer skatten för äldre med flera hundra miljoner vilket vi inte kan ställa oss bakom. När vi nu klargjort att vi tänker arbeta för att fälla regeringens budgetförslag kan man spekulera om utfallet. Vår analys är att valet inte står mellan regeringens och alliansens budgetalternativ utan att resultatet förmodligen kommer bli ett reformerat budgetförslag. I denna process är vi beredda att delta som en konstruktiv förhandlingspart.

Eftersom detta har framställts som ”ansvarslöst” kan det vara berättigat att i sansad ton förklara för väljarna hur vi har resonerat inför detta svåra men viktiga beslut. Det kan vara på sin plats att understryka att vår linje är konstitutionellt helt korrekt, ingen påstår egentligen något annat.

Ansvar inför våra väljare

Själva betonar vi just ansvar, inför våra väljare och i slutändan hela det svenska samhället. Det kan inte ha undgått någon att vi har gått till val på att arbeta för en mer ansvarsfull migrationspolitik. Vi vill på detta område harmoniera Sveriges politik med övriga nordiska länder och övriga Europa. Skälen är helt uppenbara. Kommunerna har just nu extremt svårt att åstadkomma ett värdigt mottagande för flyktingmigranter, trots att kostnaderna skenar, något regeringen fullständigt negligerar. 

Om reformer uteblir behöver samhället under kommande mandatperiod expandera med mer än motsvarande ett helt Göteborg gällande bostäder, skolor och vårdplatser för att möta migrationsströmmen, men resurser till detta saknas.

Vi vågar för övrigt påstå att denna insikt är ganska väl förankrad även utanför vår väljarkår och när andra partier ängsligt backar ur faller ansvaret desto tyngre på oss. Det är helt enkelt vår demokratiska plikt att med till buds stående medel opponera oss mot en politik som vi anser orsakar splittring i samhället och därtill enorma kostnader. Istället vill vi stärka Sveriges engagemang för flyktingar i deras närområde, en strategi som är oändligt mycket mer effektiv för att nå ut till de stora grupperna av hjälpbehövande.

Stark demokratiskt mandat

Inför valet i september pekade Miljöpartiet själva ut Sverigedemokraterna som sin huvudmotståndare och man menade att det hade stor betydelse vilket parti som blev tredje störst. Väljarnas utslag i denna fråga blev tydligt och vi ser därför att vi har ett starkt demokratiskt mandat att stoppa en budget där Miljöpartiet fått ett så oproportionerligt stort inflytande.

För att uttrycka saken återhållsamt har Statsminister Stefan Löfven inte ansträngt sig nämnvärt för att föra dialog med vårt parti. Det tycker vi är en obegriplig inställning om han nu behöver vårt passiva stöd för att föra sin politik. Så länge Löfven, eller hans efterträdare, för den stängda dörrens politik kommer vi inte att ge honom vårt stöd. Slutligen, den som renhårigt analyserar svensk politik och media de senaste åren förstår att anklagelserna som riktas mot oss om ”lekstuga” och ”ansvarslöshet” likt bumeranger söker sig tillbaka till sina avsändare.

Mikael Jansson (SD)
Göteborg
Aron Emilsson (SD)
Lerum
Josef Fransson (SD)Skövde

Ja, vad skall man säga, vad skall man tycka. Det verkar som om man kan byta ut ordet "bögarna" till "Sverigedemokraterna" i följande icke rumsrena trudilutt: