forts. resdag 6 september. Manarola och vidare till Varnazza längs Cinque Terre.

Det var rätt skönt att komma in i skuggan inne bland Manarolas slingrande, trånga och trivsamma gränder. Vi passad på att njuta god mat och varsitt glas vin till maten. Båtresa och promenad i gassande sol, sa mig att jag nog skulle se ut som en nykokt kräfta, med tanke på hur Herr H såg ut, när jag granskade honom ingående tvärs över restaurangbordet. Sommarsolen i Sverige hade inte varit till någon större nytta....

Vi tog oss ner till "hamnen" och insåg, att de i båthamnen i Portovenere på intet sätt hade överdrivit "hamnförhållandena" i byarna.

Det var här båten skulle lägga till!

Kön till båten syns i bakgrunden bland klipporna. Man fick parera, när man skulle stiga på. När landgången var högt över hårfästet var det inte länge, men precis när vågen, båten och landgången sjönk, så att det bildades en djup sänka... DÅ var det dags att kasta sig ombord. Påstigningen på båten tog sålunda en liten stund. Jag tror jag aldrig någonsin tidigare uppskattat ett stadig hand och hjälp för att ta mig om bord, så mycket som den gången.

Damen i förgrunden, hon hade suttit på klipphällen helt omedveten om att vågorna i vilken sekund som helst, kunde göra klipporna till hav. Blöt var väl ungefär bara förnamnet. När hon gick kunde man se att de blöta trosorna hängde betänkligt där bak. Hon kunde nog vara glad över att inte vågen hade fört henne ut bland klipporna och de våldsamma vågorna.

Båten lämnade Manarola och gick vidare mot Varnazza, eftersom man inte kunde gå iland i Corniglia. Där var förutsättningarna att gå iland ungefär plus minus noll.

Varnazzas badstrand. Ungarna i Varnazza utnyttjade det hela genom att hoppa i och bli uppslängda av de stora vågorna!

Den väldigt gamla kyrkan i Varnazza ligger precis på väg att möta havet. Men det är nog ortsbefolkningen sedan väldigt många hundra år tillbaka vana vid. Jag kan inte låta bli att förundras över platser, som människan har varit kapabla att bygga på. Helt obegripligt helt enkelt hur de har kunnat göra det överhuvudtaget.

Gatubild i Varnazza. Turistbyrån bjöd på några mycket tänkbara ord, som bitit sig fast inom mig. På en affisch marknadsfördes världsarvet, dit Cinque Terre tillhör, med ett citat av den mördade amerikanske politikern Robert Kennedy. Jag har skrivit om det i en tidigare blogg: http://gun-m-ek.blogspot.se/2011/12/tankvart-jag-last-och-behallit-i-mina.html

Vatten använder vi Sverige ungefär som om det är något outsinligt, trots att miljöförstöringen i Sverige är enorm. En dylik skylt väcker i vart fall hos mig sorgsna tankar över vilket arv det är vi lämnar över till kommande generationer.

En tämligen normal gatubild i Varnazza, som bjuder på överraskningar av inte helt vanliga slag. Man kan inte låta bli att bli annat än förälskad i denna by och hela Cinque Terre.

En av alla dessa vindlande och trånga gränder som dessa bergsbyar bjuder på, inte bara här längs Cinque Terre utan är det normala i gamla bybebyggelse ute i Europa. Det är väl därför jag aldrig haft någon större längtan till att botanisera utanför Europa. Det finns så oändligt mycket jag ännu inte har sett i Europa, som står på min önskelista över resmål.

Restauranger i Varnazza... Jag antar att de inte är döraka precis, när de kommer ut från krogen/restaurangen, i annat fall lär de inte ha något problem med vare sig trångboddhet, eller arbetstillfällen. Det torde i så fall vara självsanerande.


Jag avslutar dagens blogginlägg med med Björn Afzelius, som hade en del av sitt hjärta och ett andra hem i en by i Ligurien. Här skrev han många av sina sånger, inte så svårt att förstå, att det inspirerat honom. Nästa blogginlägg på genomresan befinner jag mig fortfarande under resdag fem men flyttar fokus till genomresans nya mål: Monterosso al Mare.

forts. resdag 6 september. Vandringen från Riomaggiore via Via dell´ Amore till Manarola längs Cinque Terre.

Utsikten när man vandrar mellan byarna Riomaggiore till Manarola är det sannerligen inget fel på. Men jag kunde inte låta bli att undra hur djup vissa grottor var.

Bi hade berättat för mig, att vandringen mellan Riomaggiore och Manarola, det skulle t.o.m. mitt tämligen nyopererade knä klara av, eftersom det var en promenad, som inte var svårare att ta sig fram på än som vilken trottoar som helst. Han hade helt rätt. Men p.g.a. hettan var det inte överhuvudtaget tänkbart, att ta sig längs de vindlande stigarna från Manarola och fram till Monterosse al Mare. Jag närde dock en önskan om att vi skulle kunna färdas sjövägen och inte behöva retirera med lokaltåget mellan byarna.

Här startar "trottoarvandringen" från Riomaggiore till Manarola.

Jag blir inte lite förundrad över att finna en sko fastkilad mitt bland klipporna, som stupar rakt ner i havet. Här har jag försökt att zooma in den för att den skall synas, men fallhöjden är rätt rekorderlig. Jag kan nog aldrig sluta att förundras över en del människors önskan att tänja på de yttersta gränserna.

"Promenadvägen/vandringsleden" mellan Riomaggiore och Manarola bjuder på många olika skepnader, ibland är vägen bredare ibland smalnar den av betänkligt. Den här helt i armarna på naturen.

Rätt vad det är försvinner trappor upp, antagligen till husen, som klänger sig fast längs bergsväggen och finns bland alla terrassodlingar. Det är något för den äventyrlige att utforska. Mitt tämligen nyopererade knä fick mig dock, att övervinna min nyfikenhet.

Här bar det iväg ner mot motsatta hållet för en liten äventyrlig fisketur.

Det var nog sannolikt via dessa trappor, som de hade tagit sig ner dit på något underligt sätt, som det inte gick att bedöma uppifrån. Varningsskyltarna har nog inte kommit dit helt i onödan.

Gå på vandring det är att gå sig själv tillmötes på något underligt sätt, som jag inte riktigt kan förklara.

Ännu en variant som vi skulle passera på vandringsleden.

När vi kom in i tunneln, som sprängts för att kunna passera vidare, funderade jag över alla dessa kärleksbetygelser, som hela vandringsvägen var nedlusade av. Hur många av alla dessa kärlekar bestod ännu, eller skulle bestå tidens tand. Han som skrev "I love you Brooks" i stora röda bokstäver rakt över väggdekorationen som låg under, hade han nu mån tro ändrat sig?

Traditionen att befästa sin kärlek genom att skriva sina namn på ett hänglås, den traditionen saknas sannerligen inte på via dell´Amore. Här sitter någon och fundera hur det var med den saken.

Även om det inte är någon äventyrlig led, där man inte vet om man skall forcera genom ogenomtränglig terräng, är denna vandringsled fullt njutbar och man vet aldrig vad som väntar runt nästa krök. Jag skall inte förta den upplevelsen för de som ämnar gå den här vandringsleden.

Alla inmurade kärleksnamn, som finns att uppleva längs vandringsleden, här "Eros", har blivit nedklottrade. Lite trist kan jag tycka.

Kristi törnekrona upptäckte jag helt plötsligt och mindes den enorma växt som jag själv hade haft. Den fann sin storhet redan när jag jobbade på tingsrätten. Men min var vit. Den blommade inte under tiden jag var tjänstledig, när min dotter föddes, det spelade ingen roll hur de hade försökt att ta hand om den. Men när jag kom åter började den blomma igen. Den blev ett helt träd tillslut och klarade inte flytten från innerstan i centrala Göteborg till vårt hus.

Så enkelt och så fulländat.

En försmak om att vi nu var framme vid Manarola, det var när tågspåret dök upp i blickfånget.

Resdag 5 september - 6 september: från Milano - La Spezia - Portovenere - Riomaggiore -

Så lämnade vi Milano bakom oss, vill bara tillägga att världspremiärernas La Scala inte fick något besök av oss. Själva operabyggnaden ligger inklämd i en livligt trafikerad gata, där avgaserna håller på att ta kål på en. Det är en intetsägande byggnad från utsidan. Dess insida kan jag däremot inte säga vare sig bu eller bä om, men sägs vara vacker.  

Annat är det med Operan i Göteborg, när den var under byggnation undrade den tillreste äldste sonen varför de höll på att bygga en jättelada, som skulle skymma vår fina utsikt från Otterhällan ner till hamninloppet... 

Vi passerade bl.a. Genova med tåget. Med på tåget från Milano till La Spezia gjorde jag och Herr H sällskap i kupén med "signor nervöso penna" med hafsslafsfötter på sätet och med en IQ som antagligen låg och pendlade mellan IQ - 0,32 och + 1 (som bäst). Bredvid honom fanns en solklar ättling till "etruskernas konung", som läste serietidningen Thor och fixade med PC:n. Jag satt och funderade på om jag skulle fråga honom om jag kunde få ta ett foto av honom, men jag lade ner det hela och något tillfälle att tjuvfota honom kom inte heller. Det var mycket tunnlar på tågresan förutom kring Pavia och PO-deltat.

När vi steg av tåget i La Spezia var det som att kliva rakt in i en bastu. Vi  lämnade in våra rullresväskor på rese/bagageförvaringen på den lilla tågstationen, eftersom vi skulle gå längs Cinque Terre och bara tänkte ta med oss varsin ryggsäck med ombyteskläder och toalettartiklar.

Det visade sig att det skulle bli en lång fotvandring till busshållplatsen och bussen, som skulle ta oss till Portovenere - det var Herr H som var kartläsare! För den nu som mot förmodan undrar över den långa fotvandringen i den obarmhärtiga och stekheta solen. En fotvandring som alls inte skulle ha varit så lång, enligt mina beräkningar och titt på kartan dagen innan, mer än möjligen 100 meter. Men det var fredagsmarknad i La Spezia och det blev ett förmildrande drag över kartläsarens misstag.

Väl på bussen frågade jag en gammal dam, som hade korgen full av marknadsfynd i ätlig variant, om hon visste var vårt hotell låg i Portovenere, eftersom det var många hållplatser att välja mellan i Portovenere. Jag frågade henne på min något knaggliga italienska och det funkade alldeles utmärkt. Vägen från La Spezia till Portovenere var en tur på vindlande och krokiga vägar. Men alla på bussen var så hjälpsamma, när de fick klart för sig att vi inte visste var vi skulle stiga av, det viftades och visades på än det ena än det andra längs vägen.

Portovenere har fått sitt namn av självaste Venus.

Det är en alldeles förtjusande plats, som har ett stort attraktionsvärde för en sådan som jag, som är född och uppvuxen i det branta Malmberget, som låg utsmetad längs bergssidan innan gruvan slukade det mesta, t.o.m. bergets stigning.

Det är spännande att ta sig mellan gränderna och se var man hamnar.

I byns övre del ligger 1100-talskyrkan San Lorenzo. En skulptur över kyrkoporten fick mig att rysa och tänka på diskoteksbranden i Göteborg på Backaplan. I diskotekbranden innebrändes och skadades väldigt många ungdomar, allt pga. en mordbrand. På den skolan jag jobbade då, var det jag, som fick hålla i och arrangera hela minnesstunden för att kunna möta eleverna, när de kom tillbaka efter lovet. Det tillhör en av mina svåraste ögonblick, men det var i den sorgen som jag insåg värdet av att sörja tillsammans.

Skulpturen visar hur martyren San Lorenzo brändes levande på ett halster. Ungdomarna i diskotekbranden brändes också levande till döds.

När vi kommit ner från kyrkan och absolut ingen byggnad låg ovanför oss, landade en vit kalla framför mina fötter.

Jag plockade förvånat upp den och tog med den till hotellrummet. Innan jag somnade låg jag och tittade på den vita kallan, som jag lagt på mitt nattygsbord och det var som om jag kunde höra min döda mammas röst, när vi var i Italien, hon och jag en sommarmånad när jag var väldigt ung. Hon sa: I Italien ger man vita kallor till dem man älskar. I Sverige räknas vita kallor till begravningsblommor.

Efter frukosten nästa morgon beslutade vi oss för att ta CT båtarna till Riomaggiore. Jag hade bokat hotellövernattning nästa natt i Monterosso al Mare, den femte och sista byn som ingår i Cinque Terre. Förr i tiden kunde man bara nå de fem byarna från havet.

CT båtarna som går från Portovenere vidare till Riomaggiore, Manarola, Corniglia, Varnazza och slutligen till Monterosso al Mare.

Det är en vidunderlig utsikt från båten. Cinque Terre är en klippig kustlinje vid Riviera di Levante, som sträcker sig från Riomaggiore i södöst till Monerosso al Mare åt Portofinohalvön. Lite svårt att förstå hur man kan ta sig fram längs de vindlande stigarna mellan byarna, som klänger sig fast vid de svindelframkallande klipporna.

Det fläktade skönt under båtresan och snart tornade Riomaggiore upp sig framför våra ögon. Men då hade vi redan njutit av en gammal italiensk, halvt tandlös, dams smäktade kärlekssånger, som hon sjöng för sin älskade Bruno, samtidigt som hon försökte hålla klänningen i schack, som ideligen blåste upp och visade hennes enorma trosor, till Brunos stora och nästan lika tandlösa glädje. Men ibland strök han sig för pannan och ryckte urskuldande på axlarna åt båtresenärerna, samtidigt som han påstod, att hon var smått galen.

Vi började förstå varför man sagt oss i hamnen i Potovenere, att idag såg det ut som båtarna kunde lägga till, i vart fall i Riomaggiore. Men efter det kunde man inte riktigt veta.

Vi köpte frukt, vatten och kärleksamuletter i Riomaggiore. Sedan började vi promenaden/vandringen via dell´Amore, som skulle leda oss fram till nästa by, Manarola.


Här slutar jag även om det fortfarande är samma resdag av reseberättelsen. Men vandringen längs via dell´Amore förtjänar ett eget blogginlägg.

Förresten, tack min underbare vän Bi för detta förslag med att gå längs Cinque Terre, när mina egna planer om min ensamvandring från Sevilla till Santiago de Compostela gick om intet pga. min knäoperation.

Rundresa i Italien: Bergamo - Milano - La Spezia - Portovenere - (Cinque Terre)= Riomaggiore - Monterola - Varnazza - Monterosso - Pisa - Bologna - Firenze(=Florens) - Bologna - Ravenna - Parma - Verona - Bergamo

2.9 -- 5.9 i MILANO

Resdagen från Sverige till Italien:

Ja, jag vet att man inte skall nyttja flygbolag, som inte är personalvänligt mm. Men vilka bolag är det, när de synas i sömmarna. Är det inte vars och ens kollektiva ensak, att kriga igenom acceptabla arbetsvillkor. Vi flög än en gång med Ryan Air. Biljetterna för oss två kostade 15 Euro från Göteborg till Bergamos flygplats. På planet köpte vi bussbiljetter för 2 x 10 Euro från Bergmamo flygplats till Milano. Bussbiljetter som utanför flygplatsen för samma destination, dvs. centralstationen i Milano från Bergamo flygplats kostade 8 Euro styck. 

Jag använder mig av "Första klass reseguider" och funderar ut vilken resrutt vi skall ha, dvs. hur många dagar man behöver för varje plats och på ett ungefär vad man vill se. Sedan får Herr H också kolla upp vad det är han vill lägga till på önskelistan. Som regel brukar jag stå för det kulturella och han gillar att söka reda på krogar etc. När jag fått en bra överblick hur lång resan bör vara, klickar jag upp två fönster på datorn och pusslar ihop så billig enkelresor på flyg, som bara går. Ofta blir det billigare att stanna en dag till eller två för att slimma flygbiljettpriset. Det är sällsynt det blir billigast att boka tur och returresor på flyget. - NEJ, jag är inte snål, men jag anser mig inte svälta ihjäl på flyget om jag är utan mat 3-4 timmar och jag kastar hellre ut pengar på resmålen istället för på färdsträckorna. Lämpliga hotell bokar jag därefter sedan jag kollat av på ett ungefär, innan jag kollar igenom flygrutter och priser. Men lämpliga hotell att boka har det hittills aldrig saknats.

Det var en kort promenad med våra rullresväskor till hotellet från Milanos centralstationen där flygbussen stannade. Eftersom vi inte är bagpackers, utan rullpackers (dvs. reser med rullresväskor) så planerar jag våra resor hemifrån så att det är  gångavstånd och helst mitt i smeten dvs. gamla stan i alla städer. Hotellen jag brukar välja överlag är 3-4 stjärnigt, dusch, toalett och frukost är det som skall finnas. Det finns många bra siter på webben som erbjuder prisvärda hotell. Men vi är två vuxna och sover i princip bara på hotellen, så det finns ingen anledning att lägga ut pengar på någon större komfort för några nätter.

Rullresväskor under viss uppackning. Men det mesta blir kvar i väskorna, utom det som bör hängas upp på galgar på varje ny plats/nytt hotell.

Man kunde i lugn och ro avnjuta den torftiga frukosten på innergården och fri från den hysteriska frukostvärdinnan på hotell Bolzano.

Utsidan av hotellet hade en dylik utsikt, med en gammal kyrka inklämd mitt bland hus av allsköns modeller och rondeller. Det är dyrt med hotell i Milano. Milano är ingen billig
turiststad precis och jag får en känsla av, att det är en stenstad fast än inte lika grå stenstad som Paris. Det tänker och skriver jag fastän det finns gott om parker etc. både i Milano och även i Paris. Någon "mysfaktor" hittar jag dessvärre inte i Milano, utan där finns något annat....

Det moderna Milano trängs med det gamla Milano... här en av alla innergårdar.

Den där fina modekulturen, kan jag nog humma lite åt. Det är enligt mitt tycke mycket prislapp och väldigt lite snyggt/originellt. Här råkade jag dock fastna för något, som i vart fall var jomen-varför-inte, med tillägget men-bara-kanske.... Alldeles på tok FEL prislapp!

Pengar är som bekant bra betalningsmedel, speciellt då man har dem i överflöd.

Det finns ju prisvärdare varianter förstås....

En av Europas alla hemlösa får parera mellan vakterna, som kör iväg honom från de fina varuhusens portar. Han har i vart fall ovanligt mycket, även om han bara lyckats få tag på en sko i vardera färg och sort.

Glastaket och kupolen som täcker Galleria Vittorio Emanuele II.
Själva Gallerian är ritad i form av ett latinskt kors med en åttkantig mittpunkt utsmyckad med mosaik som representerar fyra kontinenter (Europa, Amerika, Afrika och Asien) som tillsammans med andra representerar konst, agrikultur, vetenskap och industri. Våningsplanen är dekorerad med zodiak-tecken av mosaik.

Här i Gallerian kan man se turister hoppa runt och trampa på Oxens genitalier= för att bringa lycka!
Någon större lycka hade dock inte arkitekten Giuseppe Mengoni, som strax före invigningen 1877 ramlade ner från en byggnadsställning och dog på fläcken.

Jag trampade aldrig på Oxens genitalier och det fick jag dyrt ångra. Vi bestämde oss för att äta en lättare lunch. Medan jag satt och läste på menyn, med mina läsglasögon hängande på näsan, passade den halvblinde servitören på att bära ut mitt vattenglas där jag hade hängt upp mina körabil-TV-glasögon på. Han svor dyrt och heligt, att han inte hade sett dem. Men då jag bad att få låna en telefonkatalog, för att hitta reda på en optiker, klarnade mystiken, eftersom jag bad honom beskriva var den här optikern fanns, som jag funnit i telefonkatalogen.

Det visade sig att han inte kunde läsa vad det stod, eftersom han såg så dåligt och inte hade några glasögon. Jag undrade hur det kom sig, att han inte hade glasögon, eftersom han måste se ännu sämre än jag utan. Han hade inte råd att köpa glasögon, svarade han. Jag tystnade och granskade honom från topp till stå, dvs. hans skor och kläder. Där kan man snacka om välanvänt.
Jag insåg vad en fortsatt diskussion skulle leda till, eftersom fasaden hade rämnat. Vi tog sikte på Rinocente, som jag visste fanns bara ett kvarter bort och där det även skulle finnas en glasögonaffär.

Åka på rundresa i Italien utan glasögon, som jag kan se på långt håll med. Då kunde jag lika gärna avboka allt och åka hem igen, det insåg jag och jag insåg hur illa ute jag var. Därför att något längre stopp var inte planerat i Milano. 

Två timmar senare hade jag gjort en synkontroll och fått mina nya glasögon med rätt styrka. Allt till det fashionabla priset av 209:50 Euro. - Jag hoppas att den fattige servitören trivs i mina glasögon!

Den väldiga katedralen Duomo är en av de största gotiska kyrkorna i världen. Duomo har dopkapell och skattkammare och är beläget i  hjärtat av Milano på Piazza dei Duomo. Byggnaden påbörjade på 1300-talet men slutfördes inte förrän 500 år senare.  

Bronsdörrarna är smyckade med basreliefer som återger händelser ur Jungru Marias och St Ambrogios liv, samt scener som skildrar Milanos historia.

Milanos främsta konstsamling finns i Palazzo di Brera, en 1600-talsbyggnad. Här finns bl.a. verk av Piero della Francesca, Manegna, Bellini, Rafael, Tintoretto, Veronese och Caravaggio m.fl.

Annat sevärt i Milano är

Castello Sforzesco som tornar sig upp mitt i gatubilden. Den första borgen uppfördes av familjen Visconti, men den förstördes när de förlorade makten på 1400-talet. Den nye härskaren Francesco Sforza lät bytta ett renässanspalats.

Det finns några släkten i Italien, som ständigt återkommer rent historiskt, kulturellt och som även påverkat landets historia i allra högsta grad: Medici, Borghere, Borgia och Visconti och Sforza. Sforza har varit en av Eurpoas mäktigaste släkter från renässansen och har gift in sig i bl.a. Spaniens och Polens kungahus. 

Undra om det är de sista bevakarna av familjen Sforzas välde som dröjt sig kvar i palatset. Enligt vaktmästaren som vi pratade med en lång stund gav den här skorpionen samma verkan som ett getingstick. Jag avstod dock att komma för närma den.

Sforza har gjort sig känd genom att vara Leonardo da Vincis mecenater.

Centralstationen i Milano höll på att byggas om. Men det funkade ändå att kolla lämpligt färdsätt till La Spezia. Det visade sig att en tågresa var det bästa valet. Tågresan skulle bli ca 2,5 timmar lång från Milano till La Specia via Genova. Pris 2 biljetter 2 klass Milano - La Spezia 42 Euro. Vi passade också på att kolla upp om det gick att gå ända ner till de utflyktsmål vi hade tänkt oss i Milano inför morgondagen.

Dag 3 resmål Milano:

I sydväst om centrum har en hel del att bjuda på. Det är ganska långt att gå, men t.o.m. jag klarade det trots tämligen nyopererat knä (den första). Nu hade det nog inte funkat... 

Santa Maria delle Grazie är belägen på Piazza Santa Maria delle Grazie 2. Detta vackra renässanskloster från 1400-talet rymmer den västerländska civilisationens viktigaste målning. Leonardo da Vincis Nattvarden (Cena-colo). Skildringen av det ögonblick då Kristus avslöjar för sina lärjungar, att en av dem kommer att förråda honom. Kristusgestalten är dock inte avslutad. Leonardo da Vinci ansåg sig inte värdig att fullbord den.
Nattvarden är skapad åt Leonardo da Vincis mecenater greve Ludovico Sforza och grevinnan Beatrice d'Este.
Resten av frescomålningens historia skall jag inte avslöja, om det är någon som har för avsikt att besöka Santa Maria delle Grazie. Vi fick i vart fall vår korta visit för att se denna väldigt oåtkomliga väggmålning förstörd av en amerikan, som tyckte att han skulle pladdra på istället för klostrets guide. Tydligen tyckte han att hans berättelser om målningen var bättre än guidens. - Man kan bli vansinnig för mindre! - Speciellt då det är sådana rigorösa säkerhetspassager och tidsbegränsad tid inne i rummet där väggmålningen finns.

Här vill jag verkligen poängtera, att man måste absolut boka biljetter minst två månader innan besöket på www.cenacolovinciano.it  eller http://www.italiantouristoffice.se/sv/a/85.html Det var många turister som stod där besvikna på utsidan och fick inte chansen, att se det som de hade bespetsat sig på. Trist med tanke på att flera av dem kom från andra sidan jordklotet. - Det finns fler resmål som man bör boka via internet innan resan och det är Alhambra med Greneralif i Granada, Spanien.