Ny bok och teori om varför mordet på Olofs Palme fortfarande är olöst.

Vi brukar gå på Redbergsteatern och lyssna på de föredrag som erbjuds. Vid ett av dessa tillfällen under hösten erbjöds ett helt nyinsatt program om mordet på Olofs Palme. Det salufördes som "Förbannelsen - Hans Holmér - Mordet på Olof Palme". Jag anmälde oss på stött, eftersom jag läst på en hel del genom åren och det alltjämt är en smärre gåta för mig, att man inte tycks ha följt upp vartenda tänkbara spår med en gång, som funnits.

Väl på plats i torsdags visade anslaget på utsidan, att det sannolikt skulle röra sig om det helt motsatta. Det hela inleddes med en presentation om att föredraget som skulle hållas, skulle var något exceptionellt. Journalisten, Ann-Marie Åsheden, som skrivit boken "Förbannelsen - Hans Holmérs öde" var föredragshållaren och hon beskrevs på ett teatraliskt sätt, ha haft intervjuer på band med Hans Holmér inlåst i sitt kassaskåp i 25 år, att hon fått insyn i mordutredningen på ett otillbörligt sätt direkt av Hans Holmér och nu skulle hon komma med avslöjanden om hur dessa gått till.

När det hela väl körde igång tilltog min skepsis inför författarens "avslöjanden". Hela avslöjandet och insynen bestod av en samling dåliga ljudupptagningar där Hans Holmér lät sina fria fantasier löpa fritt i tilltagande styrka. Det mesta som framgick om det s.k. PPK spåret, som var det enda som Hans Holmér snöat in på, var intet nytt under solen sas. 

Det mesta av Hans Holmérs bludder på bandupptagningarna hade redan framkommit vid alla dessa presskonferenser han hållit. Mest skrattretande var hans teorin inför Ann-Marie Åsheden om att mördaren var en ensam galning. Men den saken hade tydligen inte slagit författaren, journalisten tillika föredragshållaren. Man kan undra om Holmér överhuvudtaget läste utredningen om det enda skottet, som omedelbart dödade Olof Palme. Varenda människa har väl vid det här laget förstått, att skottet som dödade Olof Palme ingalunda var något amatörskott, utdelat på måfå.

Journalisten, Ann-Marie Åsheden, avrundade hela föredraget med att hon utsåg journalisten Jan Guillou, som den som drivit hela mordutredningen i sank av egenintresse. Han skulle dessutom haft personliga kontakter rakt upp i åklagarleden, frun var visst släkt, eller hur det nu var med någon av åklagarna. Dessa hade skjutit hela PKK-spåret i sank genom en konspiration och det var också därför som Hans Holmér hade avsatts från mordutredningen. Jan Guillou hade egenintresse, han var ju kurd- och PKK vänlig (hur hon nu fick till det) och var den som hade utkristalliserat sig, som den som lett hetsen på Hans Holmér och att PKK-spåret inte utreddes. Det hade hon nu kollat upp genom att studera gamla pressklipp och det framkom att det varit Jan Guillou som låg bakom det hela.

Vid det laget satt jag och vred mig, ungefär som om jag hade drabbats av flerfaldig och plötslig springmask. Det var rent ut sagt pinsamt att inse att hon och Christina Jutterström hade valts ut av Hans Holmér för hans eget egot skull, utan att hon själv hade förstått det. Inte ens med handen i backspegeln hade hon förstått att hon ingalunda var något utvald av det skäl hon på fullt allvar trodde och trots att det gått så lång tid till dags dato. Man behöver inte vara raketforskare för att kunna inse att här finns många grunkor på järnspettet:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Hans_holmer 


Socialdemokraten Hans Holmér var länspolismästare i Stockholm, när han mer eller mindre egenmäktigt lade beslag på mordet på Olofs Palme, på ett rätt märkligt och tämligen egenmäktigt sätt. Det fanns inget normalt samarbete mellan mordutredare och åklagare och vad jag har kunnat läsa mig till är det mycket som normalt inte förekommer i en mordutredning, som här går av stapeln och fullkomligt pulvriserar alla möjligheter, att klara upp mordet på Sveriges stadsminister Olof Palme.

Ann-Marie Åshedens teori om att PKK ledaren, som inte beviljades asyl i Sverige 1984 och mordet på en avhoppad PKK-medlem i juni 1984 i Uppsala och regeringens hållning skulle vara anledningen till att PKK skulle ha dödat Olof Palme, 1986, det får väl var och en bilda sig en egen uppfattning om, men den känns väldigt tunn i jämförelse med andra ännu ej ens utredda spår:

http://sv.wikipedia.org/wiki/PKK

Den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan har hörts av mordutredarna och han har då uppgett att PKK saknar varje form av information om vem som mördat Sveriges statsminister Olof Palme.

Angående Ann-Marie Åshedens teori om Jan Guilliou är den som fått mordutredningen att gå i stå finns det motsatsförhållande till. 

Sedan finns en sak till som inte känns bra alls. Jag vet en handfull journalister, som många år av detaljarbete säger sig ha funnit lögner från åklagarsidan. De har sökt genom hemliga akter och spårat upp och frågat vittnen. Så vem är det som ljuger och vem är det som talar sanning?

Själv blev jag rätt konfunderad när jag läste Hans Holmérs egen tegelsten till bok, när det utkom om mordet på Olof Palme. Tvärnit är väl bara förnamnet, när jag kom fram till det stycket där Hans Holmér skriver om att han av en ren händelse vid tiden för mordet på Olof Palme råkade ha en tillfällig lägenhet belägen i flyktvägen. Då känns helt plötsligt det s.k. polissspåret och vittnesuppgifterna om män med walkie talkie rent skrämmande.

Det s.k."Polisspåret", fanns inom den svenska militärens högerkretsar, inom SÄPO - och inom högerextrema element inom Stockholmspolisen: http://www.newsmill.se/artikel/2011/02/22/bakgrunden-till-leif-gws-polissp-r 
Vanligtvis brukar jag inte uppmana till att läsa inläggen till ett reportage, men här finns det anledning att göra det. Det har skrivits och skrivs fortfarande om just detta "polisspåret" (som ju egentligen är ett betydligt vidare begrepp än så).  Det finns sålunda en hel del som talar för att det är anmärkningsvärt att det förblivit outrett. Visserligen är f.d. justitieministern och numera justitierådet i Högsta domstolen, Göran Lambertz  http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15566293.ab 
(längst ner i den här länkade artikeln finns alla de s.k. spåren)
numera klassad, som en högst märklig person i anledning av hans inblandning och ageranden i Thomas Quickfallen, så även hos mig, men helt sneseglad är han nog faktiskt inte.

För några år sedan fann jag en sida på Internet av extremister, som talade om att Palme borde röjas ur vägen han vara en fara för Sverige. Det var en fruktansvärd läsning. Palmehatet var verkligen utbrett.

Jag själv tycker att mordutredarna underskattat flera händelser som var aktuella vid tidpunkten för mordet på Olofs Palme:

Inte bara att man från allra första början, omedelbart efter mordet på Olof Palme, beslöts på hög ort att allt tal om ett organiserat polisspår skulle bannlysas. Så har det också förblivit.

Det är många tåtar som jag funnit. Hela Bofors-affären var en sådan. Tiden kring mordet på Olof Palme, som hela Bofors-affären http://sv.wikipedia.org/wiki/Boforsaff%C3%A4ren var det ovanligt ”hög frekvent” av det som blev klassade som ”självmord” och ”olyckshändelser”, som gick in i varandra och hade samma beröringspunkter. Det var onekligen mycket i görningen under den här tiden. 

Ja, jag tänker på sådana exempel som krigsmaterielinspektören Carl Fredrik Algernon, som direkt efter ett möte med Boforsdirektören blev så ”döless på livet” efter att han just vid detta möte berättat att han hamnat i en ”lojalitetskonflikt” ang. en smuggelhistorias uppdagande, att han ”tog livet av sig” genom att kasta sig framför ett tunnelbanetåg på T-centralen. Algernon var inte den ende dessutom, som helt plötsligt hamnade i denna dödsspiral med just denna anknytning. 

Det var ett väldigt manfall från höger och vänster och som märkligt nog hade klara förbindelselänkar med varandra i högt som lågt och många sidospår. Slump eller inte, det är uppenbarligen upp till varje enskild individ att besluta om, därför att mordet på Olof Palme gick i stå redan från första början och att det funnits all anledning till det, är helt uppenbart-

Man skall heller inte förglömma att Olof Palme vid den här tiden mer eller mindre hade blivit världsperson och han var ständigt involverad i diverse resor till utlandet till alla möjliga konflikthärdar och engagemang. Jag upplevde det som så att Olof Palme mer eller mindre hade lämnat Sverige i bakvattnet. Jag tror inte att han hade blivit kvar som statsministern om någon inte hade valt att släcka hans liv. Jag såg att han var på väg någon annanstans mot högre mål.


Mina personliga tankar om Olof Palme är många. Jag har läst många saker som mitt förnuft inte har kunnat bortse ifrån och jag har varsamt lagt pusslet Olof Palme. När jag läste Shirley Mc Laines bok ”Det hänger på spelet” och helt plötsligt befann mig i en beskrivning av politikern ”Gerry”, sprack ett inre leende upp inom mig och det leendet har aldrig slocknat.  

Olof Palmes skugga verkar aldrig lämnar detta hem, han återkommer med jämna mellanrum och nedslag med en ny pusselbit, att grubbla över. Inte beror det enbart på att min dotter som blev till dagarna efter Olof Palme hade blivit skjuten och som liten vägrade att anamma sitt namn, utan istället hävdade att hon hette OLOF! med emfas och eftertryck. Hennes äldsta bror brukade då skoja och säga, att hon är väl en reinkarnation av Olof Palme.

Det som gör ont i mig är att se hur Olof Palmes barn ständigt far illa av allt som händer runtomkring deras mördade far. Ständigt är det något nytt som de har att tampas med.

Uppdatering om "mordet" på Olof Palme:

 

Trängselskatten i Göteborg är konstruerad av idel amatörer inom politik & kollektivtrafik. - Nu börjar konsekvenserna visa sig

Dryga 130 000 personer som IDAG reser med Västtrafik får sämre trafik. Restiderna & bytena blir betydande. Fem (5) timmar för att ta sig till jobbet i Partille för Sandra Nord (Reportage i GP: s papperstidning 6.12.2012), det är bara ett av alltför många exempel. Fler finns:

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.1154114--jag-kommer-att-ta-bilen- 

Det betyder i själva verket att det är betydligt fler personer, som kommer att vara drabbade än de nu kalkylerade om dryga 130 000. Flertalet av dem med flera byten redan den 9 december. 

2 av 3 busslinjer förloras i Olofstorp bara som ett av alltför många exempel. Det är inte det enda exemplet, som visar hur illa planerat det här är. Det blev precis som hade befarats. Man hade bland de ansvariga "för fantasifostret" inte ens tagit reda på om man verkligen hade kapacitet att genomföra Trängselskatten och påbudet att "ALLA" skall åka kollektivt. 


Bussfiler inom centrala Göteborg har tagit övrig trafiks i anspråk, sålunda kommer utsläppen från trafiken, att bli betydande i förhållande till idag. Den där miljövinsten har blivit en brakförlust och inte blir den mindre av den trädskövling som drar genom Göteborg. Träden våra lungor.

Sedan att Camilla Holtet, trafikutvecklingschef på Västtrafik, säger (reportage i GP: s papperstidning 6.12) att de flesta får det mycket bättre. Det uttalandet talar mot bättre vetande. Löftet om att det skall bli bättre redan om några år är enbart hårresande! En så radikal förändring som trängselskatten innebär, måste stå klar i samma ögonblick som det skall genomföras. Det kommande kaoset kommer att bli synliggjort redan den 9 december, när de nya inom kollektivtrafiken blir ett faktum. Ännu värre kommer det att bli den 1.1.2013. 

Glädjekalkylen, som Camilla Holtet visionerar i reportaget, kan få den mest luttrade att fundera hur det står till med förståndet hos de som ligger bakom Trängselskattebeslutet. Det blir nya spårvagnar om NÅGRA år, det skall bli dubbelt så många resenärer 2025! Men hur mycket naiv samstämmighet i regionen har man lyckats producerat av vilda fantasier, som intet har med den verklighet vi lever i nu? Det är NU som allt skall fungera, inte om några år eller år 2025.

Det hade varit intressant att få se handlingarna, som de presenterat till Regeringen och som var de som godkände Trängselskatten. Stod det även i dessa handlingar, att massor av människor skulle inte längre kunna ta sig till jobbet inom rimliga tidsaspekter och att Västtrafik inte hade ekonomiska möjligheter att ens upprätthålla nuvarande standard på kollektivtrafiken?

Sedan spelar det väl ingen som helst roll, att det vid beslutstillfället rått en politisk "samstämmighet", med sossarna som ledande trojka. Den har sedan länge tillbaka krackelerat, när eftertankens bleka krankhet har kommit verkligheten närmare och man börjat inse vilka konsekvenserna kommer att bli.

Känns det bekant, att lokalpolitiker lagt på ett lager spackel för att allt skall te sig verkligt vid en första anblick? 

Jordens undergång 21.12.2012 närmar sig med stormsteg..

Igår fick jag en ny infallsvinkel av min kusin Karin, som bor i Tyskland. Vi skrattade gott i telefonluren efter ett rejält avhandlande i ämnet.

Upprinnelsen till det goda skrattet kom sig av, att hon frågade vad vi hade för planer inför julhelgen. Jag berättade bl.a. för henne, att förra julafton hamnade Herr H i en diskussion med äldste sonen. Där Herr H deklarerade att nästa år skulle han inte köpa några julklappar, i alla fall inte förrän den 22:a december.

- Varför just den 22:a december, hade äldste sonen undrat.

Eftersom jorden skulle gå under 21.12.2012. Allt enligt tolkarna av Maya-indianernas kalender, som slutar den 21.12.2012, hävdade Herr H. 

Jag berättade för kusin Karin, att jag hade försökte blanda mig in i samtalet. Utan att lämna ifrån mig några intryck, eftersom det är helt omöjligt, att ge sig in i en diskussion, som de där två är uppslukade av. Sålunda förde jag en monolog om att det i själva verket är fråga om att kalendern som upphör 21 december bara omfattar en tidscykel. Sålunda skulle den ha ersatts av en ny kalender. Dvs. om nu den astronomiskt kunniga Maya-kulturen fortfarande hade funnits kvar.

Men när de där två börjar diskutera något har det alltid en tendens, att spåra ur på alla håll och kanter. Äldste sonen hade tyckt, att då kunde väl Herr H låna upp en himla massa pengar, sälja huset och göra slut på alla pengarna innan 21.12.2012 och så hade sonen lagt till med ett gapskratt:

- Visserligen kanske det inte blir så himla skönt, att vakna upp den 22.12.2012 till ett skuldberg av oanade proportioner. Dessutom också snart bostadslös, eftersom huset sålts och alla pengar spenderats.

Kusin Karin skrattade gott och sa att då vore det väl nästan ännu värre, att vinna en ofantlig summa pengar och inte hinna göra slut på pengarna innan jordens undergång. Då skulle han få sitta där i sin himmel och inse att pengarna inte längre gick att komma åt, eller spendera.

Jag berättade då för henne, att det var ju kanske rent hypotetiskt möjligt, eftersom drömvinsten på Lotto just nu var uppe i ungefär 180 miljoner plus lottovinsten för 7 rätt också. Sålunda kunde jag tipsa Herr H om att tippa på Lotto och fylla i ett Jokernummer.

Skämt å sido.

Mänskligheten har väl egentligen alltid haft någon form av behov av att tala om domedagsprofetior. Så väldigt många olika religioner jorden över har talat om när jorden skall gå under och angett specifika datum.

Jehovas är väl uppe i snart en handfull gånger, när jorden egentligen skulle ha gått under. Det har väl varit en strid ström ända sedan slutet på 1800-talet och fram till 70-talet. Jag minns en dörrpåringning av mindre trevligt innehåll och hopp om min omvändelse.

I jordens historia har det väl varit många översvämningar av diger kaliber. Det sker ständigt landhöjningar på någon del av världen och landsänkningar på andra ställen. Jag håller det för visst, att det varit många omvälvande saker som skett i jordens historia. Idag vet vi att magnetfält och havsströmmar förflyttat sig dramatiskt. Polarisen smälter. Men det har den nog gjort förr. Har man funnit vindruvskärnor i polarisen, lär de inte ha kommit dit p.g.a.. att någon vindruvsälskare gått omkring i hela Arktis och spottat vindruvskärnor.

Egentligen är det rent tragiskt hur många gånger som människor trott på domedagsprofetior och lurats att göra sig av med alla sina tillgångar, eller rent av tagit livet av sig i hopp om räddning, eller rent av räddning efter döden. 

Tänk bara på de där arma satarna, som stod där och inväntade "Silverarken" helt förgäves. De väntade på att Gud skulle föra dem till Palestina i en himmelsk silverark. Inte nog med att de redan var urfattiga. De hade sålt allt och packat en väska, dvs. allt som de enligt profetian sades, att de kunde få ta med sig.

Två av de katolska påvarna har också förgäves spått jordens undergång vid vitt skilda århundranden.

Domedagsekter som lurat en massa människor till kollektivt självmord, finns så sent som på 90 och 2000-talet. Bland dem är Heavens Gate, Folkets tempel, Soltempelorden, Ugandiska domedagssekten m.fl. 

Men värst av allt är väl ändå sekter som japanska Aym Shinikyo, som 1995 släppte ut giftgas i Tokyos tunnelbana. Där lämnades inte något fritt val till människor att välja själv. Utredningen visade att sekten förfogade så mycket råvaror att de hade kunnat framställa sarin, som hade kunnat ta död på 4 miljoner människor. De rättsprocesserna pågick ända fram till 2011.

När eller Apokalyps, eller Ragnarök, eller Nostradamus profetior uppfylls, eller träder i kraft. Det överlåter jag med varm hand till dem som tror sig veta. Bara jag själv slipper bli troende.

Jag föredrar att i möjligaste mån försöka ta vara på varenda dag. Livet är en gåva och när detta livet är slut, så är detta liv slut. Julklappar till de mina, det kommer jag i vanlig ordning att inhandla innan 21.12.2012.

Å andra sidan. Hur var det nu rent vetenskapligt med tiden. Finns egentligen tid och hänger den inte där och slänger i en helt annan dimension.


När tar allt slut och finns det något slut på livet, egentligen...

http://artists.letssingit.com/mora-trask-lyrics-fjaril-k6t864n

Det finns onekligen mycket mellan himmel och jord. Det inser man när man läser "Edgar Cayce - den sovande profeten" av Jess Stearn, eller själv konfronteras med det som inte helt enkelt låter sig förklaras.

Myggfritt och minus 34 grader.

Det slipper jag i alla från idag. Jag läste just precis att de har minus 34 grader i Malmfälten. Det får mig att sända en tacksamhetens tanke, att det hade ju kunnat vara värre på kallfronten. Rent teoretiskt sett så hade jag ju kunnat bo kvar i Malmberget, istället för att jag har mina bopålar nedstoppade här på västkusten, där pålandsvinden gör att det kan kännas nog så huttrigt ändå.

Igår vaknade vi till att det låg lite puderremsor av snö på vägen och den stenbelagda delen av ingången till huset. Det fick bonusbarnbarnet 4-årige Erik, att fascinerad forsa fram av och an på den tunna snöhinnan, där spåren efter skosulornas utseende blev kvar. Barn har en inbyggd teknik- och fenomensökande gen inom sig. Förresten det är inte bara barn. Jag har nog aldrig slutat upp att vara barn i det hänseendet. Världen intresserar mig i allra högsta grad och varje dag kan man lära sig något nytt, om man själv inte är avstängd. Det är väl egentligen en helt fantastisk tanke att tänka. Hur mycket man än känner till om världen och dess fenomen och utseende, så blir man aldrig någonsin fullärd.

Idag är det dock lite svårbedömt att säga om det är frosten, eller om det ingår en och annan flinga i det pudervita, som svept in allt utomhus. 

Termometern visar att det är minus fem grader att frysa till och jag kände det kyliga vinddraget, när Herr H kom in med morgontidningen, som han hämtat in från brevlådan. Han klagade högljutt över kylan och påstod att de där som hade minus 34 grader de visste inte hur kallt det var här, det var väl i alla fall minus fem-sex grader!

Men inte ens den ljusa vackra himmelen kan inte lura ut mig. Nej, jag förblir hemma vid min läst och har inga större världsomspännande planer. Det blir till att småplocka, rensa lite vissna blomblad och försöka att rumstera runt lite inför stundande första Advent imorgon. Dottern ligger kvar i sängen och leker Motala. Hon har haft ett tufft schema hela veckan. Men det hade det vuxna barnbarnet också haft, som linkande fram igår, efter att ha stått hela dagarna i hotellköket.

Igår sammanstrålade jag med lilla barnbarnet Lucas. Det är väl därför jag vaknade med nytt rejält knäpp i nacken, när jag vred på huvudet och ny omgång karusellyrsel, eller när jag lade mig ner igen var det rundgång på karusellen igen. Jag får väl vara innerligen tacksam för att det inte kändes, som det där knäppet som känns som ett pistolskott går av i hela huvudet och jag är helt övertygad om att hela huvudet sprängts i bitar. Hålla i den lille gullklimpen och gullas en liten stund, det gör man tydligen inte helt ostraffat efter den rikliga utdelningen jag fick den där majdagen 1989 på tingsrätten i Gällivare. 


Ändå tvingas jag fortfarande, trots alla dessa år som förflutit sedan dess, att bråka om mina rättigheter som finns omtalade i arbetsskadelagstiftningen. Det är väl det som kallas den gudomliga rättvisan, som vi människor drabbas av. Eller är det människans enfald, som visar sitt ständigt närvarande ansikte. Vi har trots allt ett illa fungerande samhälle, det inser man i alla fall när något händer.

Det påminner mig om att det ligger nog någon uns av sanning i den där liknelsen: balans i tillvaron har männniskan, när hon har ena foten instoppad i den uppeldade kaminen och den andra foten nerstoppad i en hink isvatten.

Nu skall jag i alla fall hasa mig in i köket och försöka tvinga ner lite sen frukost tillsammans med Göteborgs-Postens glädjeämne "Två Dagar", som väntar på att få bli läst. Det tillhör min lördagsritual. Jag får hoppas att det är någon underfundig lördagskrönikör, som varit i farten och lägger lite mental spis tillsammans med sidorna "Världens gång" i en annan bilaga av GP. Elände finns det nog av att läsa om ändå.

Herr H skramlar just nu runt bland bakbyttorna i köket. Hans nya hobby är brödbakning. Igår släpade han hem en baksten från stenhuggeriet. Idag skall han ta itu med något som heter "mamman", sedan gör han "chefen". De där skall vila fyra timmar var och en, innan de sammanblandas till ännu en ny konstellation. Det står jäsande burkar lite var stans här i köket. Rena rama högintressanta kemilokalen.

Man kan väl alltid minnas hur det var förr om åren. Det är precis som vilket lumparminne som helst. Ju mer tiden går desto mer förfärligt var det.

Så här denna dag före första Advent kan jag i alla fall glädjande nog konstatera, att just nu är det tämligen mygg- och fästigfritt i konungariket Sverige.

Det statligt ägda LKAB satsar på KBT-behandling mot sömnproblem.

Men bara för sin personal i Kiruna. 

Vilka av de boende i Malmberget, unga som gamla, barn som husdjur, som sover eller inte sover. Eller de som tycker att det inte är någon idé att ens försöka och gå och lägga sig innan LKAB har sprängt de f.n. 3-8 salvorna som går av stapeln varje natt året runt. Eller de som väcks mitt i sömnen av sprängningarna, eller de regelrätta skalven. En hel del av dem har hjärtklappning, eller panikkänslor, en del har både ock vid det plötsliga uppvaknandet. Eller ligger sömnlösa därför att de inte vet någon om sin eget boende, eller framtid pga. utvecklingen/avvecklingen och problemen i Malmberget med LKAB: s aggressiva gruvbrytning. - Hur man tänkt sig hantera det problemet det förtäljer dock inte historien av LKAB: s veckoblad nr 9/2012 på sidan 6.

http://www.lkab.com/Global/Documents/Tidningar/Veckobladet/Veckobladet%202012/Veckobladet_2012_Nr9.pdf

LKAB, i vart fall i Kiruna, verkar nu glädjande nog medvetna om, att håller sömnproblemen i sig i sex månader eller mer skall det ses som ett kroniskt tillstånd. 

Ett kroniskt tillstånd som är direkt livshotande av många anledningar. Inte så väldigt konstigt egentligen, eftersom kroppen är genetiskt inprogrammerad på flykt vid fara som hotar.

Nu blir det riktigt riktigt riktigt intressant vad LKAB kommer att ha kommit fram till i sina utredningar i U 6 och U 7, som Länsstyrelsen i Norrbottens län vill invänta, innan de inger sitt yttrande till mark- och miljödomstolen i pågående mål nr. 2090 för år 2006. Yttrandet gäller en hel del av bolaget uppskjutna frågor. Bl.a. konsekvenser av ändrade sprängtider, vibrationer till följd av sprängningar och seismisk aktivitet. 

Även om det tycks råda en viss förvirring hos länsstyrelsen, även här, vad LKAB gör eller inte gör, har Länsstyrelsen dock uppfattat, att bolaget skall prestera någon form av uppskjutna svar i målet i slutet av 2012.

Är det något som LKAB har blivit experter på genom sin mästrande advokat i Stockholm, så är det just uppskjutningar och anstånd. Man skulle nästan kunna tro att de snöat in sig på uppskjutningar och anstånd med tanke på att just det här målet påbörjades 2006 och har alltså snart pågått i snart 7 år och det är ju dessvärre inte det enda målet som är anhängiggjort, när det gäller LKAB i Malmberget. Man kan väl lugnt påstå, att LKAB blivit målrika. I alla fall i domstol, eftersom även drabbade privatpersonerna i Malmberget kämpar för rätten över sina egna liv. Ändå är det ändå bara toppen av det digra isberget som syns i miljödomstolen.

Det får mig att tänka, att nu i tider när alla storföretag ändrar logga och uppgår i nya konstellationer, kanske LKAB skulle satsa på ett nytt företagsnamn: Uppskjutet och nervskjutet. 

Fast det kanske vid närmare eftertanke passar bättre med Skjutet. Det är en allomfattande beskrivning.

Ja, jag hörde ryktas om det i samband med någon mobilbild och inlösta villor, som används till diverse ändamålsenliga ändamål...

Eller förresten. Vid närmare eftertanke. 

De kanske måste sova på saken först.

När jag steg in genom dörren, mötte mina nakna fötter

kallt vatten. Iskallt vatten, som nådde ända upp till tröskeln. Avstängningen av vattnet till de krånglande röret till toalettstolen hade med andra ord inte fungerat så där väldigt bra.

Från att ha varit halv medvetslös, när jag vinglade upp ur sängen, var jag inom loppet av en bråkdels sekund, fullständigt klarvaken och i full färd att moppa upp vatten hjälpligt. Därefter kånka iväg tidningshögen (toalettlektyr), som borde ha rensats för minst två veckor sedan.  För att sedan släpa ut underskåpet till tvättstället. Först därefter kunde jag moppa upp resten av vattnet på golvet.

Heliga morötter vilket uppvaknande!

Behöver jag ens tala om, att det har pågått rörmokeri i huset under den senaste veckan. Det verkar finnas hur många felaktiga komponenter som helst att släpa hem, till ett ynka toalettstolsrör. Rörkrökargrunkorna finns inte precis nästgårds, utan kräver en bilresa till industriområdet.

Välsignade toalettstolar har fått spolas med hjälp av vattenfyllda hinkar, som fått ersätta avsaknaden av rinnande vatten. Kranarna har inte gett ifrån sig vare sig varmt eller kallt vatten. Vattenflaskor har fått lagras i kylskåpet till dryck och vattenkokning. Av nåder och på utmätt tid har vattnet slagits på för den dagliga duschen.

Bara en så enkel sak som att tvätta händerna efter toalettbesöket, leder nästintill till fullständigt hjärnsläpp. Nähä, visst ja, det finns inget rinnande vatten. Ner med händerna i någon av de vattenfyllda hinkarna.

Någon hade tryckt ner sopor lite halvdant i sopkassen, varvid jag blev tvungen att lirka ner gôret. Aha, tvätta händerna i köket, inget vatten i vattenkranen?

Nere i diskhon en vattenfylld gryta. Längst ner på botten, något som påminde om resterna av havregrynsgröt. Snabbt övervägande... OK, det får duga! Trycka ner händerna försiktigt i vattnet och rumstera runt ännu mer försiktigt med tvålen. Såja, det funkade ju, utan att få havregrynsgôret på sig.

Äh, sa jag, sedan jag torkat av händerna på handduken, det fick duga med vattnet i havregrynsgrötsgrytan.

Dottern slängde upp ett flin, där hon satt vid köksbordet:

- Det gjorde jag också nyss!

Nämen, söte Jesus, har vi nu hemfallit åt att tvätta händerna i havregrynsgrötsgrytan också?

Två timmar senare hörs ett svärande inifrån toaletten:

- F@n också, läcker det fortfarande!?

Sekunderna efteråt, men nu inifrån tvättstugan, där pannan/varmvattenberedaren/vattenavstängningen finns, hackar det till i vattenledningarna. Sedan hörs en ny salva:

- Vad f@n är det nu då?

Suckarna och stönen som fortgår låter onekligen olycksbådande. Dottern som sett fram emot en varm dusch i ångduschen, undra vilken tid det kan bli fråga om. Här gäller att synka in sig i gällande system och inte tro att man kan duscha, eller tvätta händerna, eller spola, eller ens dricka vatten i tid och otid.

eller vilket annat fall som helst...

Finns ett liv före döden för alla människor?

Ibland så tvivlar mitt postfertila jag och jag tycker mig känna, att det avslagna kaffet i min sedvanligt stora kopp, suckar instämmande tungt.

Mod växer ur medkänsla. 

Så mycket har jag förstått av min egen utveckling, som nog tog sin början den där förmiddagen hemma i trädgården i Malmberget. Det var några för mig okända killar, som drev omkring där nere i Bäcken och bar sig så illa åt, att småttingarna grät i högan sky. Det var tydligen tufft och självstärkande, att ge sig på dem som inget hade att sätta emot.

Jag hade iakttagit och starkt ogillat deras framfart. Så när det uppenbart var min tur på listan och de stod där kaxiga och undrade om jag ville ha stryk, kontrade jag med att fråga om de själva ville ha en käftstrykare, samtidigt som jag måttade upp min egen knytnäve i luften. Den större av grabbarna försökte bibehålla sin maktposition, till skillnad från de andra ynkryggarna, som backade av ren förskräckelse, eller överraskning.

Han försökte stirrade mig i ögonen med flackande blick och hotade med, att skulle jag kliva över tomtgränsen skulle jag åka på stryk. Jag stirrade stint tillbaka och närmade mig honom med bestämda steg ända tills det bara var de klena nyplanterade trädplantorna, som skiljde min uppsträckta knytnäve i luften och hans ansikte åt. Då begav sig hela det tuffa gänget springande därifrån och jag minns att jag en smula förundrad återgick till det jag hållit på med.

Någon dag senare blev jag uppfångad hemma i köket av pappa. Mamma befann sig i bakgrunden, men ändock närvarande. Pappa frågade mig barskt om jag hade hotat ett par killar med stryk. Nu var de arma pojkarna livrädda för mig, påtalade pappa och den barska minen tilltog ytterligare. Jovisst var det så och så berättade jag hela historien från början till slut. Så här i efterhand har jag förstått, att han fått en helt annan bild av pojkarnas föräldrar. 

Pappas barska rynka i ansiktet hade under min berättelse försvunnit. Men mamma försökte vara fredsmäklare och förklarade för mig, att skulle jag skrämma livet ur andra barn så skulle jag få svårt att få lekkamrater. Jag minns att jag svarade, att var det den typen av lekkamrater, då föredrog jag faktiskt mycket hellre att vara ensam. Det gjorde mig detsamma.

På väg ut genom ytterdörren, hörde jag min pappas skrockande skratt i köket, när han och mamma talade om händelsen med pojkarna. Tydligen hade det muntrat upp honom, att hans, en brakskit höga, dotter hade läst lusen av ett gäng grabbar ute på skräckturné.

Jag är rätt säker på att det är bl.a. den händelsen, som på många präglat den jag är. På intet sätt är jag våldsbenägen och jag betvivlar att jag ens hade kunnat klippa till den stora killen. Därför att jag hade nog inte ens nått upp, eftersom hans ansikte befann sig någonstans däruppe dit min knytnäve inte ens tillnärmelsevis nådde. 

Men jag har alltid värjt mig inför människor, som utövar sin makt över andra.

Världen har inte blivit bättre sedan den där dagen på Barongatan i Malmberget på 50-talet. Jag tycker att världen blivit ganska godtycklig. Det avspeglar sig på alltför många sätt. Det finns egentligen inget litet hörn i en människas liv som är helt fredat.

I nyhetsflödet läser jag om hur ännu fler människor blivit innebrända, när de instängda jobbat under slavliknande förhållanden i textilfabrik i Bangladesh. Bara i det här lilla området jobbar uppemot en halv miljon människor, där många av textilfabrikerna leverera varor till kedjor som Hennes & Mauritz, Marks & Spencer och Wal-Mart m.fl. De anhöriga skall nu ersättas med 8 000:- som engångssumma för sina instängda och innebrända anhöriga. Tydligen anses det som en ofantlig summa för ett utnyttjat och släckt liv, under vidriga arbetsförhållanden.

Jag kan väl lugnt säga, att det skärpt mina sinnen, förhållningssätt, köpvanor och inte minst frågan om moral. Jag tänker mig för både en och två gånger vad jag bär hem och vad jag själv bidrar till och kan bidra till i motsatt riktning. Ibland tänker jag: är det verkligen så här livet skall vara i fortsättningen, att jag själv alltid måste ha i bakhuvudet vad jag stödjer och inte stödjer, vad jag medverkar och inte medverkar till...

Det är en märklig värld vi lever i. Där de här maktfullkomliga människorna tycks bli allt fler och ännu mer omdömeslösa och till stora delar utan moralisk kompass. Islam t.ex. hyllas okritiskt inom svensk politik, inte ens kvinnorna inom politiken har några invändningar. Ändå sker hedersmord, även i det här landet.

I Saudiarabien räknas kvinnor som andra klassens medborgare. Saudiska män har de senaste två åren kunna begära, att få meddelande om deras fruar passerar gränsen och nu tycks sådana sms skickas ut per automatik utan undantag. De nya elektroniska passen har helt uppenbart möjliggjort en tillskärpning av kontrollen. Dessbättre har sms:en skapat en proteststorm på sociala medier, där även en del saudiska män glädjande nog ger uttryck på Twitter vad de anser:

"Om jag behöver ett sms för att veta om min fru lämnar Saudiarabien är jag antingen gift med fel kvinna, eller så behöver jag en psykiatriker"

En psykiatriker... Det skulle nog inte ens räcka för de som är anledningen till att alltfler spanjorer blir bostadslösa, vilket lett till många självmord bland spanjorerna. Här i Sverige tycks vi fortfarande tro att vi är en öde ö, trots att varslen slagit alla rekord och de giriga storbolagen hellre säger upp anställda i det här landet och nyttjar redan utsatta människor i andra länder, eller så tar de arbetskraft i underläge dvs. ägnar sig åt regelrätt lönedumpning, utnyttjar dem till max och förstör samtidigt arbetsmarknaden fullständigt, naturligtvis med regeringens och alla andra politiska falangers goda minne. 

Storföretagen kör vinsterna fram och tillbaka mellan Sverige och utlandet, eftersom vi har så finfina skatteregler för dylika skrupelfria företag. Investmentbolagen som snart finns i kulisserna på vart och vartannat företag liknar mest upprinnelsen till kung Midas.Företagen, staten och kommunerna tillsvidareanställer inte längre människor, utan man anlitar konsultföretag, eller bemanningsföretag, personer går år ut och år in på vikariat och tillfälliga anställningar. Bara här i Västra Götalandsregionen är varslen nu uppe i 11 483 och värre torde det bli. Det får räcka där, nästa kräknyhet:

Nu är styvpappan och mamman släppta, som plågade ihjäl den 10-åriga Bobby, som fick hela Sverige att hålla andan av förskräckelse, när det hela rullades upp. Med förändrad lagstiftning och straffeftergift efter två tredjedelar av avtjänat straff, som kommit till enbart p.g.a.. statens sparkrav, skickar det ut signaler om, att man kan plåga ihjäl ett litet barn under de mest bestialiska förhållanden och komma undan med det tämligen lindrigt. Ett litet barn som inte har kunnat skydda sig på något sätt. Det är verkligen finfina signaler vi skickar ut i samhället, samtidigt som den ena jättefesten i miljonklassen efter den andra avslöjas och sparkade och avgående politiker sitter med dubbla löner och är för evigt försörjda livet ut, oavsett ålder.

I det här landet utvisar vi personer efter att de varit här i åtta (8) år. De får ett par timmar på sig att packa en väska, sedan skall de deporteras! BASTA! Det är humanmigrationspolitik på hög nivå. Vi är ju sååå himla präktiga och skrupelfria.

Manifestation lördagen den 17 november i Stockholm på Medborgarplatsen om gruvsnyltare och minerallagar, rönte inte något intresse vare sig hos kommunalrådet i Gällivare, som ena gången anser sig visa rött ljus för att i nästa stund visa grönt ljus, eller hos någon annan av lokalpolitikerna, som inte anser sig nöjd med situationen i Malmberget/Gällivare kommun. Däremot så sitter inte andra falanger med händerna i knäet och inväntar det kommande eländet:  http://sametinget.se/49813


Det får mig i alla fall att tvivla på mitt eget förstånd. Jag trodde på fullt allvar, en gång på 70-talet, att jag under min livstid skulle få uppleva den bästa av världar. En rättvis värld där vi alla brydde oss om varandra och tog hänsyn till varandra, där ingen behövde svälta ihjäl, eller dö i krig och där alla människor hade lika värde. Där fokus skulle vara inriktat på det värdefulla och livsbejakande sakerna i tillvaron. Där skövlingen av vår enormt vackra jords resurser skulle ha upphört. Ja, jag medger, jag måste ha varit en dåraktig drömmare.

Det går inte att gräva ner sig för att man inte kan vara Gud en enda dag och kan ställa allt tillrätta, som är fullständigt galet. Jag skakar av mig det yttre i omvärlden och bespetsar mig idag, måndag, på en soffpotatishelkväll framför TV:n

kl. 20.00 Sommarpratarna
kl. 21.00 Lykke - den danska depressionskomedin
kl. 22.00 Homeland

Visserligen skall man nuförtiden stå ut med reklamliknande förhållanden i SVT och då kan jag själv fundera över mina djupa suckar igen. Jag hinner t.o.m. tänka: Man kanske skulle fimpa TV-tittandet och göra något vettigare? Men i de tankarna avbryts jag bryskt av en hög inre röst:

- Neeeeej, för böveln, skriker min kropp, låt mig få lite lugn och ro, jag behöver det!  

 

Årets bästa (?) julglögg och finskt julöl.

Årets bästa julglögg - nu hårdnar kampen, igen. Därför snart är dagen här när sanningens timme är slagen.(länkar till recepten följer längre ner i blogginlägget)

Julglögg det är liksom en hastig fråga om i Luciafirandets kväll för egen del. Personligen så föredrar jag glögg utan en massa alkohol. Skåningens svartvinbärsglögg, med svartvinbärsråsaft som bas, är fortfarande i en klass för sig och den avnjöts naturligtvis hemma i gamla kära Malmberget. 

Själv var Skåningen fascinerad av mitt recept på finskt julöl. Själv har jag aldrig provat det receptet, eftersom öl inte heller tillhör min sukta efter kategori. Jag har bara infångat det finska julöl receptet på redan glömda och förträngda villovägar i slutet på 70-talet. (receptet följer längst ner av detta blogginlägg).

Men i övrigt vet jag inte om svensk-glögg-traditionen känns helt relevant. Det är inte som tysk- österikisk julmarknad över det hela. Då det kan vara väldigt skönt att göra ett avbrott i apostlahästvankandet med en kopp varm glögg, vare sig man väljer den mer alkoholstarka, eller den utan alkohol.  Med eller utan passande tilltugg.

Här i Berlin, mitt på ljusan dag, med Glüweinhyttorna och stånden i bakgrunden och den tillfälliga runda isrinken kring sommarfontänen. Sympatiska skridsko-stöttor i form av figurer, att fösa framför sig, för de som inte stått på skridskorna alltför mycket, eller allt för länge sedan. Tänk om man i Sverige också kunde ha tillfälliga åka runt isramper vintertid för allmänheten. Alla isanläggningar är ju totalt omöjliga att tränga sig in i, eftersom det är hockey och konståkningsträningarna som är i första rummet och allmänheten i andra hand, som vanligt. Om man ens kan ta sig in där.

Efter en stund bland julmarknadsstånden eller skridskobana eller både ock, kan det vara skönt att krypa in med en kopp/mugg varm glögg

med eller utan "Schuss" om 2 cl. Men på en del av julmarknaderna kan man välja 4 cl och 6 cl "Schuss", eller olika varianter av julglögg. Varje stad/ort av rang har sina muggar/små eller stora, med aktuell text och årtal, till salu, om man vill ta med den. Man får helt enkelt tillbaka depositionsavgiften om man inte vill behålla muggen efter att man sörplat i sig innehållet. Det börjar bli fullt i skåpen hemmavid av urdruckna glöggmuggar och platser, eftersom det blivit en och annan från alla dessa tysk-österrikiska julmarknader. Men de kommer till användning, både till kaffe och glögg.

I dagens Göteborgs-Posten hade man segraren i Årets Glöggkamp. Det var ett anrikt glöggrecept från 1840-talet, som jag själv tycker verkar intressant, eftersom det inte är alkoholstarkt. http://www.gp.se/matdryck/dryck/1.1138184-kerstin-wiklunds-gastgivarglogg

Ett år gjorde Herr H Göteborgs-Postens:s då och alltjämt varje år hyllad Dunderglögg, som enligt artikeln i GP fortfarande, citat: "ger mest glögg för pengarna". Vad man nu menar med det. När Herr H gjorde den ett år, så har jag inga mer bestående minnen än att den smakade lagom lustigt (en munfull av glöggen räckte och blev över, det blev russinen och mandlarna som blev höjdpunkten och de var dessutom tillbehör i glöggmuggen). Tja, så minns jag förstås att det hade läckt svagdricka i bagegeluckan på bilen vid inköpandet av en plastdunk svagdricka vilket var en av ingredienserna till Dunderglöggen. http://www.gp.se/matdryck/dryck/1.220361-dags-for-dunderglogg-

Vid en koll häromdagen så upptäckte jag att jag har en stor flaska Nürnberger  Christkindelesmarkt Glühwein, med en alkoholhalt om 9,6 % Vol sparat sedan länge. Men den flaskan är jag rätt säker på har fått följa med hem från en av resorna till Steyr i Österrike. Där de också har ett lokalt producerat mörkt öl på tunna, som är det enda som är drickbart. Det är kanske tur att det är långt till Steyr i annat fall kanske jag också hade blivit en öl-idiot.

Jag hade också sparat ett par dammiga flaskor nostalgi, där innehållet säkert är både utgånget och illa tilltygat, men som får bli kvar av nostalgiskäl: 
Muddus Hjortron AB i Gällivare i form av "Vildmarksglögg", med bäst före datum 2004.05
Nya Gellivare Bryggeri AB i form av Gellivare Cider i olika smaker, med bäst före datum once upon a time
Från samma bryggeri, även 
Gellivare Stark
Gellivare premium lager 3,5
båda med bäst före datum once upon a time

Vem vet, de här nostalgidammiga flaskorna från Gällivare kanske kan bli ett inslag i vår uppfräschade hall, från dagstidningsväggar till enfärgskulör. Därför att där finns planer om (i vart fall önsketänkt från min sida), att min koppsamling skall få taga plats i ett vackert glasskåp. Eftersom den koppsamlingen fört ett tämligen undangömt liv under dryga 15 år.

Nu följer recept på Finskt Julöl, av dunkel härkomst:

5 liter vatten (kokas)
3 dl malt (blandas ner i vattnet)  
- jag vet att Skåningen ringde och undrade en julmånad, anno dazumal, var man kunde få tag i malt, eftersom han inte hittade det i någon matvaruaffär i Malmberget. - Försök med Apoteket blev mitt råd, eftersom jag gått den omvägen i ett helt annat recept, fastän här i Göteborg. Dvs. på den tiden Apotek, var apotek, är väl bäst att tillägga.

Vatten och maltblandningen får svalna och silas därefter.

Tillsätt därefter:

2 dl socker
1 tsk jäst (den här blandningen får jäsa över natten).

Tappa upp på rengjorda flaskor och låt stå i 4 dagar. Sedan är det bara att gå till attack!


Puttilull...


PS. en vänsterklick på musen över någon av bilderna, ger förstorade bilder, om man nu är intresserad av den enkla konstruktionen av räcket runt den runda isbanan. DS.

Den automatiska biltvätten, det är som en heldag på Tivoli.

I alla fall om man har Herr H och 4-åringen sittande i baksätet på bilen och jag själv sitter kvar bakom ratten, samtidigt som biltvätten drar igång över bilen.

4-åringen skriker av förtjusning, när Herr H låtsas vara livrädd för borstarna som stryker sig över bilen med ett öronbedövande dån. Herr H kryper ihop i baksätet med händerna över huvudet och skriker på Hjälp!

4-åringen skrattar så han kiknar och jag känner, att jag själv får en ordentlig muskelmotion i hela kroppen. Det är helt omöjligt att inte smittas av skrattsalvorna och Herr H: s teaterföreställning inför 4-åringen.

Så fortgår det hela tvättprogrammet och som vanligt, när 4-åringen är med, väljer vi det stora tvättprogrammet. Det behövdes verkligen idag. 

I onsdags när jag var och besiktade bilen för första gången, skämdes jag över hur smutsig bilen var. Det var först då jag insåg hur smutsig den var. Tjejen på Bilbesiktningen hon såg ut som om hon hade krupit igenom en lerpöl efter att ha besiktigat den. Jag bad så mycket om ursäkt för min smutsiga bil. Det borde jag verkligen ha tänkt på innan jag åkte dit.

Automatbiltvätt. Ja, det är inte för inte, det gick att göra en rolig filmsekvens av just biltvätt med automatborstar i filmen "Vi hade i alla fall tur med vädret". En svensk klassiker.

Fast skall sanning fram, höll jag nog själv på att dö i plötslig hjärtdöd första gången jag valde att sitta kvar i bilen, medan automattvätten pågick. Herre Gud vilket liv det är och bilen kränger lite hit och dit, medan vattnet pumpar på i strida strömmar och dånet från borstarna är stundtals öronbedövande.

Men roligt blir det med en 4-åring i bilen, som tycker att det är lika spännande som vilket äventyrsland som helst.

Jo, jag vet. Man skall tvätta bilen för hand om man inte vill riskera att få lacken repad. Men bor man i Göteborg och parkerar i alla ålsmala parkeringsfickor, går det på ett ut, vem som repar billacken: borstarna i automattvätten eller puckona i stan.

"När hjärnan har roligt hänger kroppen med" föreläsning av Rolf Ekman, professor i neurokemi.

Det föredraget lyssnade jag på någon gång i slutet av september.

Lärarförbundet i Göteborg var de som bjöd in sina lite avdankade medlemmar till detta intressanta, men ändock så självklara föredrag. Eller?


Det kunde man ju förmoda, att livet går ut på att göra roliga saker, som blir en vinst även när man börjar hamna på andra ändan av livet, när kroppen börjat sakta av.

Men så dök parametern upp, som fått mig att fundera över, av vilka anledningar var och en hade att komma till en dylik föreläsning och hur otroligt olika vi människor egentligen är.

Parametern var sinnebilden av hur en pensionerad och lagom avdankad skräckskolfröken var. Dagen till ära hade hon nog antagligen intagit ett inte alltför ringa mått av rått kött till lunch, eller bara var så där allmänt benägen, att ställa till bråk. Men framförallt bestämma hur alla andra skulle vara och göra enligt hennes tycke. Jag tänkte i mitt stilla sinne, stackars barn som haft henne som lärare, de måtte ha dragit en suck av lättnad, när de slapp henne!

Ungefär 3/4 av salongen var besatt, sålunda fanns det gott om utrymme för oss allihop. Därför hade jag barrikaderat mig med några tomsittplatser mellan mig och andra. De allra flesta solobesökare hade gjort så.

För egen del kan jag tycka att det är rätt skönt att slippa ha kryckorna uppstuckna under näsan i vanlig ordning och inte heller riskera att störa/inkräkta på personen, som har närmaste sittplats. 

Sålunda när ångvälten kom infarande, som ett jehu, fanns det gott om tomplatser på ömsesidor hela vägen ut i vardera bänkradsriktningen och på alla bänkrader i salongen. 

Tyvärr var det jag som drog den värsta nitlotten. Ångvälten slog sig ner i bänken bredvid mig och eftersom hon var rätt vidlyftig till omfånget inkräktade hon på min sittplats. Genast började hon skälla ut oss i bänkraden för att vi hade lämnat tomplatser mellan oss.

Det var en och annan förvånad blick som lyftes, men svenskarna är tålmodiga typer. Kanske var vi en samling som var extra tålmodiga. Läraryrket inbjuder trots allt många gånger till tålamodsprövningar och det skall mycket till innan man blir förvånad av vad som egentligen kan möta en. Sålunda var vi en tämligen timid församling. Denna rejäla avhyvling fick passera med att man försökte stryka/släta över istället.

Dessvärre fick jag ångvälten rakt in i mitt öra också och när hon hade gått an en bra stund frågade jag henne tillslut, om hon hade problem med att inte sitta inknôdd och trängas. Hon fortsatte att hovera i allt högre ton och tyckte nu att vi var så ouppfostrade, som inte flyttade ihop, så att det inte blev en massa tombänkar.

Det var någon som försökte förmildra situationen, som började tycka att situationen började bli tämligen olidlig. Men det hindrade inte ångvälten, hon  fortsatte att gå an. 

Jag undrade då vari hennes problem egentligen låg, därför att det kunde sannerligen inte vara något problem med att det fanns tomplatser emellan, i synnerhet, som salongen inte ens var tillnärmelsevis fullsatt. 

Hon spände ögonen i mig och undrade uppfordrande varför jag inte hade klämt ihop mig och lämnat flera tomma platser kring mig.

Jag svarade, att nu fick hon faktiskt ge sig. Jag satt som jag gjorde för att jag inte ville inkränkta på någon med mina kryckor. Hade hon problem med att jag försökte visa mina medmänniskor lite omtanke och hänsyn?

Uppenbarligen var nu ingen i salongen vatten värd av den fortsatta ordsvadan att döma. Då kände jag att måttet var rågat. Jag vände jag mig demonstrativt med ryggen halvvägs emot henne. De andra som satt med några tomplatser mellan henne åtlydde inte hennes uppmaning. De satt lugnt kvar och ångvälten lämnades att fortsätta ångvältsmonologen. 

När ångvälten äntligen hade tystnat, men fortfarande märkbart upprörd. Det var ungefär som att sitta bredvid elektriska stolen. Då böjde sig den kvinnan, som satt närmast mig från andra hållet, fram emot mig och viskade: Tänk att komma hit och tro att man kommer hit för att ha trevligt, så blir man utskälld det första man blir.

Vi flinade åt varandra i samförstånd. Men jag insåg att det saknas föreläsare, som föreläser om dylika personligheter. Vad kan det tänkas vara för substanser i hjärnan som triggar igång dylika beteenden. Det är det hittills bara stå-up-komiker som tagit sig an, minus det vetenskapliga vad som händer i hjärnan, förstås.

Finansmarknadsminister Peter Norman är det den ende i regeringen, som talar med kluven tunga?

Kan man annat än ställa sig den frågan efter att det är uppenbart, att det finns dolda agendor bakom svenska folkets rygg. http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleID=7293758

Ihärdigt har Peter Norman hävdat att ägaren, staten, inte lägger sig i hur det
stagligt ägda LKAB i Malmberget hanterar situationen i Malmberget, som redan för många år sedan gått över styr och mest påminner om situationen i någon bananrepublik.

Folk bor där störningarna och hälsoriskerna är så stora att forskarna i
Miljödomstolen sedan flera år tillbaka har slagit bakut och dömt ut
Malmberget som en olämplig boendemiljö. Det är inte bara forskarna som gjort det. Men regeringen de fortsätter ändå, att oavkortat håva in vinsterna från LKAB fastän det måste framstå som en självklarhet, att LKAB i Malmberget borde göra rätt för sig. Skulle dessutom kunna göra det utan några större problem, eftersom det trots allt handlar i stort sett om regelrätta bokföringsmässiga transaktioner.

Men helt uppenbart är det så, att finansministern Peter Norman och ägaren
staten visat prov på än en gång, att regeringen kan lägga sig i ett statligt ägt bolags hantering. Denna gång gäller det det statligt ägda bolaget SAS. Då kan man fundera över varför samma människa påstår att ägarna, staten, inte kan lägga sig i LKAB:s affärsverksamhet, när det är så uppenbart att LKAB i Malmberget gruvligt misskött sig gentemot de drabbade ortsborna och i slutändan hela kommunen.

Att Peter Norman bara haltande försökt sig på att dupera lyssnarna av
Kaliber, som åskådliggjort den allvarliga problematiken med LKAB: s
gruvbrytning i Malmberget, gör det verkligen inte till det bättre. Själv
minns jag har f.d. näringsministern Maud Olofsson ingrep i det statligt
ägda Vattenfall, då det möblerades om rejält och nödvändiga åtgärder sattes
in för felhanteringen i Tyskland. Man kan inte låta bli att undra om det var för syns skull och att inte tyskarna skulle upptäcka vad det är för något som Sverige än en gång står för. Det gäller väl att hålla den polerade ytan gentemot omvärlden än en gång.

Hela Unter den Linden i Berlin är helt upplyst av adventsljus precis överallt. Toppen på det nästintill bedövande ljuset, som är inlindat precis överallt, där lyser en stor flashiga ljusreklam, där det står Vattenfall. Det skall inte undgå någon vem det är som gör att Berlin badar i ljus. Det är svenska statens Vattenfall och ingen kan undgå att missa att det är svenska Vattenfall, som står för fiolerna.

När man tänker på hela härligheten i Tyskland. Är det verkligen så bra, att gena över sanningen och påstå på fullaste allvar, att svenska staten i egenskap av ägare till LKAB inte kan lägga sig i LKAB:s affärsverksamhet. När man i samma stund kan läsa något dylikt:
http://www.svt.se/nyheter/sverige/regeringen-bakom-lonesankningskrav

Varför har ägaren staten inte samma handfasthet mot LKAB i Malmberget, som havererat hela miljön och tillvaron för dem de drabbat i Malmberget och även ytterst alla kommunens medborgare, det kan man inte sluta att undra över - Eller är det inte lika viktig, eftersom staten kan göra detta mer i skymundan än man kan göra, när det gäller SAS och där man har andra länders ögon riktade mot sig än en gång, precis som i Vattenfalls fall. 

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/flera-ledamoter-kan-tvingas-bort_7686352.svd

Malmberget, en boendemiljö i spillror, där svenska staten tvingar folket att bo kvar vare sig de vill eller inte vill och där svenska statens bolag lurat massor av människor på alla deras besparingar. Staten håvar in pengarna oavkortat till statskassan och det är ortsbefolkningen, som står där med en diger samling problem som gruvdriften fört med sig. Statens bolag LKAB och statens representanter talar vitt och brett om "samhällsomvandling". Är det samhällsomvandling som pågår i Malmberget? Är det verkligen så? Titta på bilden och tänk efter, är det den miljö du vill ha utanför ditt köksfönstret Fredrik Reinfeldt? Det är ju du som för tillfället är kapten på skutan.
Vem talade för de drabbades räkning i lördags på Medborgarplatsen i Stockholm, när man talade om gruvbrytningen i Sverige. Kommunalrådet i Gällivare satt väl hemma på sin kammare, trots att han i lokalradion några veckor tidigare förklarade hur han gjort allt för att regeringen skall förstå verkligheten. Det var också samma kommunalråd, som skrev på det villkorslösa avtalet med LKAB och som gav LKAB all rätt att hantera saken helt utifrån eget godtycke.

Det verkar som om bilden av det svenska folkhemmet inte stämmer med det som Peter Norman, Fredrik Reinfeldt och fler fina kostymklädda män talar vitt och brett om.

Fittstimm eller hora & blatte - nu börjar det bli knepigt värre med svenskt medias minne.

Jag inleder med att förklara att jag tycker, att de som skett är högst olämpligt för någon som sitter i riksdagen och företräder ett politiskt parti. 

Men på något sätt är det mer förståeligt sett ur perspektivet att SD:s Erik Almqvist är född 1982 och jag känner tyvärr igen det språkbruk, som förekommer bland personer av hans tidsanda, som tämligen "normalt". Det finns alltid två valörer, de som tycker att detta ovårdade språkbruk är helt förkastligt och de som anser att det är ok. Dessvärre tycks han tillhöra den senare.

Varenda människa i vuxen ålder och som är främmande inför dessa ordval, vet också hur illa ställt det egentligen är. Det kan knappast ha undgått någon som har kontakter med skolans värld, eller ute i samhället. Hora, blatte etc. är tämligen välanvänt i tid och otid och i en del fall helt slentrianmässigt. 

Skall en politiker straffas för att han i berusat tillstånd faller tillbaka i ungdomens ovårdade språkbruk, eller kanske rent av i det som är vanligt för honom till vardags. Vad vet jag. Men då bör nog samhället på allvar ta itu med barn och ungdomar. I synnerhet som man ropar högt om skolans värld i ett nästintill öronbedövande brus och har gjort det på ett sätt som fått mig att mer eller mindre undra vad det finns för dold agenda som nu istället måste döljas genom denna klappjakt. Man kan utifrån kravet på lärare undra vilken som blir nästa yrkeskategori, som blir föremål för drevet, som leder ända upp i regeringskansliet.

Man kunde önska att de styrande i det här landet med krafttag tog tag i detta förskräckliga språkbruk i dess linda. Så att alla människor oavsett hudfärg eller klasstillhörighet fick klart för sig att det inte är acceptabelt att ta med sig detta språkbruk in i vuxenvärlden och använder det när strålkastarljuset slocknat.

Fittstimmet det förde självaste LO-basen Stig Malm ut till Sveriges befolkning i början på 90-talet. Fastän uttrycket egentligen hörde hemma och var mer eller mindre en norm bl.a. inom det militära.

Nå, vilka var nu det här Stig Malm:s Fittstimmet. Ja, det var helt enkelt starka politiska kvinnor inom det egna partiet, som Stig Malm själv tillhörde. Sålunda ingen som Stig Malm efter en våt kväll träffade på mitt på gatan mellan här och där och som han inte kände. Nej, det socialdemokratiska kvinnorförbundets dåvarande ordförande Margareta Winberg var honom mycket väl bekant.

Det var sålunda en man som inom arbetslivet skulle värna kvinnors rätt inom arbetslivet. Dessutom var han den som skulle företräda Fittstimmet vid diverse förhandlingar.

Det hela är naturligtvis beklagligt, men jag är faktiskt mer intresserad över VEM det är som försett Expressen med dessa två år gamla filmklipp och anledningen till det. Därför att det hela pekar rakt mot de egna SD-leden. Är det någon som fått foten ur partiet, eller vad rör det hela sig om. Någon form av maktspel är det trots allt fråga om. Men den frågan ställer sig inte dagens media, utan sväljer istället hela bytet.

Fittstimmet tycker jag själv fick en rätt frisk fläkt som svar, när de socialdemokratiska spetskvinnorna avkrävde Malm en offentlig ursäkt och självaste dåvarande partisekreteraren Mona Sahlin ansåg att ett sådant språkbruk endast förtjänade ett förakt.  

Dåvarande Vänsterpartiledaren Gudrun Schyman valde nog mer humorvägen som motangrepp och begåvade Stig Malm med epitetet "Pittpamp". Vilket i vart fall fick mig att le stort och brett och rensa hela debatten ur huvudet. Därför att då fick udda vara jämt för min del.

Genom åren har det förekommit en hel del, som i dessa tider är bra att komma ihåg, för att hålla det inträffade på en hanterbar nivå. Dessvärre förekommer det en hel del inom politikerkåren av åtskilliga övertramp:

Därför att själv minns jag en överförfriskad tidigare regeringspolitiker, som avtroppat som landshövding i Örebro. Han vräkte ur en också mindre lämplig ordsvada en nyårsafton, i fyllan och villan. Han hade gått till angrepp och polis var därför tillkallad till residensbostaden, därför att han vevade runt.

Ovårdat språkbruk har t.o.m flödat ut från riksdagens talarstol, när Olof Palmes ordsvada angående Geijeraffären fick nackhåren att resa sig på mig av blotta förskräckelsen. Trots att det är så många år sedan, ryser jag fortfarande vid blotta tanken vad han klämde ur sig. Dessutom helt i ogjort väder och som senare visade sig vara helt riktig beträffande dåvarande justitieministern Lennart Geijer. Trots utdömt skadestånd så visade det sig att Geijeraffären hade en verklighet och var inte en påhittad historia. 

Palme var väl inte ens full där han stod i talarstolen (?)

För att inte tala om alla andra politiker som låtit orden flöda vilt, när de trott att TV-kamerorna varit avslagna, vad jag vet har de väl inte ens varit fulla de heller.

Det vore önskvärt om man istället, diskuterade vilket språkbruk och handlingar vi skall acceptera i vårt samhälle. Är det verkligen riktigt att JK låter en lagman slippa undan, som ägnat sig åt systematiska sextrakasserier och som lett till förödande konsekvenser. Göra offer till offer än en gång, precis som sker runt om i landets domstolar.

Skall man verkligen i egenskap av kommunalråd behäfta en hel ortsbefolkning med epitet som "gruvmentalitet". 

Så fort någon säger något, som inte passar ens egna högst personliga tyckanden så hittar man på nya epitet i syfte att förnedra. Är man inte språkmässigt kvar i något, som man kan på sin höjd förvänta sig från ungdomsgängsvärlden och inte från en vuxenvärld.

Varför kan man inte ens vara så smart, att man använder ett helt omvänt uttryck:

18 november är en Jämmerdag enligt Bondepraktikan.

Då kan det nog vara rätt lämpligt, att bara ligga och vifta med tårna i luften på hemmafronten. 
 

Så himla lustigt livet ibland kan vara, man blir liksom fullständigt bombarderad av något. Jag tror jag inte tänkt på Bondepraktikan sedan förra året, när Anders hade namnsdag. Ni vet den där ramsan "om Anders braskar skall julen slaska" och vice versa.

Men bara de två senaste dygnen har jag fullständigt bombarderats av förekomsten av just Bondepraktikan. Så sent som för någon timma sedan satt jag och bläddrade i en gammal Julstämning från 1947, som Herr H släpat fram ur gömmorna. Vad katten stod det i den också tror du. Jo, just det: om Bondepraktikan. 

Egentligen är väl Bondepraktikan någon form av vår egen kulturskatt. Denna form av handbok för bönder, som ursprungligen kom ut i Tyskland på 1500-talet. Den första svenska upplagan kom väl någon gång på 1600-talet och var sprungen ur en dansk förlaga. I vart fall blev det blev ett ruskigt sökande i vilken av bokhyllorna jag kunde ha ställt in min egen upplaga av Bondepraktikan.

Den 18 november är i alla fall en av dessa Jämmerdagar, som det finns 33 av under ett år. Jag satt och spanade ut genom fönstret en stund och undrade om det möjligen var så, att talet 33 i Bondepraktikan möjligen kunde ha någon samröre med Bibelns 33. Jesus sades ha varit 33 år, när han korsfästes. Men jag fick ge upp, eftersom jag inte kunde komma på, på vilket sätt de två talen 33 skulle ha något med varandra att göra.

En Jämmerdag är i alla fall en farlig dag. Det är inte bra att födas på en sådan dag. Antingen får man ett liv i ånger, eller så dör man snart. Man ska inte gifta sig, därför äktenskapet håller inte. Undra hur många äktenskap som egentligen har ingåtts just en av alla dessa 33 Jämmerdagar och som lett till just skilsmässa. Undra just om det finns någon statistik på det. Blir man sjuk på en Jämmerdag måste man bli botad snabbt, annars dör man inom kort. Flytta skall man absolut inte göra och väljer man att resa bort kommer man aldrig hem igen.

Hårda bud i Mellerud... nej, förlåt i Bondepraktikan.

TVI...  TVI...  TVI...  och så får jag väl kasta en näve salt över axeln. Vilken axel det nu var. Var det höger eller vänster? 

Det är många gamla ord, som slutat att användas kommer jag på så där i ett nafs, när jag rör mig i dessa åldersstigna tassemarker. Jämmerdal är ett av dem. 

För att inte tala om toalett. Det ordet har liksom bara ett enda användningsområde nu för tiden. Säger man toalett, så menar man enbart den där ytterst lilla lokalen där det finns en toalettstol i. Men jag kommer helt plötsligt på att det finns en massa olika former av toalett. Nu t.ex. skall jag gå och göra vad man förut kallade för aftontoalett. Jag skall med andra ord göra mig i ordning för att krypa ner i sängen och innan jag kan göra det blir det lite av helt nödvändiga bestyr: En aftontoalett. Dock förvarar jag inte mina toalettsaker, liksom de flotta damerna gjorde förr i tiden i något nattygsbord, utan de är förpassade ut till badrummet. 

När jag träder ur badrummet kommer jag inte att vara iklädd någon flott aftontoalett, eftersom det inte är brukligt att sova i dylika tingestar.