Det här var lite av vad jag rensade hjärna med i januari.

Jaha, tänker du säkert nu. Men nu är det mars. So what?

Min senfärdighet beror enbart på, att det har känts väldigt långt till 
tangentbord för att producera några nya tankar och så det där lilla extra, 
som är alldeles nödvändigt: tid och energi.

Ibland är ”ljudet från omvärldens brus” väldigt högt påskruvat och harmonierar
inte riktigt med det som är jag. Jag vill inte gå så långt, som att klassa det 
som någon form av light- utmattningssyndrom. Utan jag orkar bara inte 
motsvara det, som kanske omvärlden är van att kunna förvänta sig av mig.

Jag börjar med den ”tunga materian”, som jag plöjt mig igenom i CD-boksväg:

”Felicia försvann” av Felicia Feldt. Det kanske inte säger dig speciellt mycket, 
om man inte känner till att hon är dotter till Anna Wahlgren, denna ”expert” på
barn, som i tid och otid varit i TV-rutan och i alla omöjliga och möjliga former 
av debatter. Vars expertis och utstrålning alltid av någon anledning har gett mig
väldigt dåliga vibbar och frossbrytningar. Kanske har jag även där varit intuitiv.

Boken, självbiografin är en skakande historia, sett ur ett mycket skadat barn 
och numera ung skadad kvinna. Jag betvivlar inte för ett enda ögonblick att 
självbiografin upptar den verklighet, som rått hemma hos ”praktmorsan” Anna
Wahlgren. Det är trots allt så jag själv mellan raderna har uppfattat hennes
verkliga jag och frågeställningar jag själv haft.

Trots det dystra temat, läs den, eller gör som jag lyssna på den.

Så hoppar jag raskt över till ett annat tema:

”Tusen olevda liv finns inom mig”, av Tomas Sjödin. Jag är visserligen inte
som huvudpersonen i romanen, pastor, men jag kände en sådan själslig 
samhörighet med pastorn, när jag läste om handlingen, att jag genast 
bestämde mig för att beställa CD-boken. Vi bär verkligen på tusen olevda liv 
inom oss.

Pastorn, i romanen, bara drar rakt av och helt oväntat för hela omgivningen…

Inom mig själv finns nämligen en rymmare. Ända sedan barnsben har den där
rymmaren funnits inom mig. Jag är född med den där rymmaren inom mig. Med
facit i hand har jag förstått, att det inte handlar om, att inte vilja konfronteras
med verkligheten. Det handlar om mod och överlevnad. Men också om en stark
vilja att vilja försonas med sitt eget liv, det egna jaget. Vara ett med det egna
jaget.

Så till den CD-bok jag hade med mig på sjukhuset:

”Skojarna i Örtagården” av Arto Paasilinna. Uppläsare var Frej Lindqvist i
bästa klingande finlandssvenska, som ger boken och innehållet ytterligare en
dimension av upplevelse.

Jag bara älskar Arto Paasilinnas påhittighet och romaner. Det är sådant liv och
lust och swusch och finskt sisu över hans skrivande. 

Jag brukade berätta det sist avlyssnade vid matbordet på sjukhuset. De tyckte
också att det var en burlesk historia, som de aktivt tog del av och gladdes åt.

Men den här gången vete gudarna om Arto Paasilinna är förlåten. Därför att han
har fullkomligt snott stora delar av mitt bloggmanus ”Sprickor i fasaden”, som 
jag nu efter flytten till denna blogghåla, beslutat mig för att slutföra. Jag valde
att göra halt i det manuset, sedan verkligheten hade visat sig, att den hade 
fått lite för många likheter med mitt redan skrivna/skissade manus. Jag fick 
fundera en rejäl stund över, om jag skulle förmå mig att släppa iväg ut i etern
vad jag skrivit. Anledningen till mitt ”avdelning halt” var bara, att man aldrig
vet vilka man kan inspirera och som en vacker dag kanske har fått nog och den
där sista droppen har fått bägaren att rinna över…

Bilden är lånad efter medgivande av
den fingerfärdiga kortmakerskan: 
http://bigganed.blogspot.com/

Det påstås att kvinnor inte har någon humor.

- den 15 mars 2012, kl 19:48

Men hur riktigt är det påståendet?

Media och möjligheterna till insyn, släcks sakta men säkert ner i hela övre Norrland!

- den 14 mars 2012, kl 13:49

Vad kommer sedan, kan jag inte låta bli att undra, efter att ha studerat presstödskartan...

Man får ägna sig åt lite detektivarbete, för att utröna vilka det är som ligger bakom idén, att lägga hela övre Norrland i webbmediaskugga, dvs. med synnerligen begränsad, för att inta tala om en helt omöjlig insyn.

Det talar tvärtemot syftet med det svenska presstödet, som är att främja mångfald och konkurrens inom dagspressen.

Turen går raskt, snubblande vidare över stock och sten: 
http://www.presstodsnamnden.se/

Det är inte utan att mina tankar rör sig kring den senaste tidens händelser/avslöjanden, som av någon outgrundlig anledning INTE rapporterats om i någon av Norrlandstidningarna. Skrämmande nog inte heller i någon av de andra stora tidningsdrakarna:

Sveriges vapenhantering, med andra krigförande länder/diktaturer och Stjärnornas krig i Robotbyn Vidsel. Vapenexport till dma, de två fängslande journalisterna, Johan Persson och Martin Schibbye, som var på jakt efter Lundin Oils verksamhet och som besvärande nog leder rakt in i regeringskansliets allra heligaste rum. Sedan börjar det statligt ägda LKAB:s hantering av drabbad ortsbefolkning bli mer än bekymmersam. Är allt detta verkligen en ren tillfällighet, eller är det: just business as usual.

NSD:s chefredaktör framhärdar dock fortfarande att "för oss är det en satsning framåt". En satsning som blivit alltmer stängd för gemene man, är det verkligen en satsning framåt? Jag höjer en stark tvivlande röst...

Den ekvationen går inte ihop i mitt arma huvud, hur jag än tänker på det. Vrider och vänder på det.

Vi har gått en märklig utveckling i Sverige. Från att det har varit en klick synnerligen välmående män, som innehaft all makt. Till ett friare samhälle där människors lika värde har fått en alltmer betydande roll. Men nu håller friheten på att kapas, allt eftersom. Det håller på att bli ett alltmer slutet och olikt samhälle, där människors lika värde inte på långa vägar längre existerar.
Men helt omöjligt är det ändock inte, att rota runt och kika hur det ser ut bakom kulisserna. Inte än är det väl bäst att tillägga:

Norrbottens Media AB bildades 2007 och det är det bolaget, som äger tidningarna Norrländska Socialdemokraten och Norrbottens-Kuriren: där läsarreaktionerna inte har varit nådiga!

Nuvarande ägare är Erik och Asta Sundins stiftelse, som äger aktiemajoritet i Norrbottens Media AB.

Är det något som mina yrkeskunskaper har lärt mig, så är det att det finns inget så oöverträffat som stiftelseform. Det är garanterat fritt från insyn!
(Av just samma anledning håller jag på med en mycket segdragen historia, som aldrig tycks kunna bli färdig: En roman om en mycket speciell stiftelse.)
Stiftelsespåret från Erik och Asta Sundins stiftelse, det tar dessvärre inte slut där. Utan leder vidare ända upp bland de svindlande och högst oväntade höjderna:

http://www.medievarlden.se/nyheter/2011/12/statsministern-kan-utse-ledamot-i-ntms-agarstiftelse

Statsministern kan utse ledamot i Norrbottens Media AB:s ägarstiftelse!
Just det: Var god skölj och SVÄLJ gott folk!

PS. Kom nu inte med någon sedvanlig "Green pelletkorvanalys," vad det här betyder. Utan sätt dig ner och tänk efter... FÖRE! DS.

Kan du använda pengar som flugsmällor?

Inte jag i alla fall.

Jag vet inte hur en del mail hittar till min mailbox. 

Bukowskis tycker i alla fall att jag är en presumtiv

kund. Hur de nu kunnat få sånt för sig, kan man 

inte låta bli att undra en stund över.

 

Men kanske är det därför, som bankerna tycks 

ha fått för sig, att jag ligger uppbunkrad med ett 

eget kassavalv och dessutom vill ha redovisat 

mina utländska tillgångar.

Jag blev inte så lite förvånad första gången det hände mig, att 25-öringen hann valsa runt ett par varv innan polletten trillade ner. Statliga SBAB ville ha in både det ena och det andra av mig. Jag la upp ett flatgarv och knölade ner brevet och svarskuvertet i papperskorgen. Mina ev. kvarlämnade "tillgångar" i utlandet kan man inte redovisa på något bankpapper, om det inte är så att de har börjat med avancerad sopåtervinning. 

Visserligen har de där knepiga figurerna i CERN ställt hela världsbilden på huvudet. Men ändå tror jag, att vi fortfarande håller oss vid realtid och därför lär jag inte vara skyldig, att redovisa några tillgångar från eventuella tidigare liv. Det var nog en stund sedan den tiden var i så fall och nog är mitt minne långt och bra, men inte riktigt så långt och bra.

Härom sistone när jag släpptes ut från sjukan fick jag motionera om lite pengar för att hinna betala huslånen. Då visade det sig att jag inte kunde sätta in pengar på mitt eget konto, utan att förklara varifrån jag hade fått pengarna. Det var en riktigt myndig min som banksnillet lade upp, där han stod och trummade med fingrarna i bankdisken. 

Ibland får man riktigt vända sig runt och kolla om dolda kameran är i farten för någon nyinspelning. Därför att ta ut från ett ställe och sätta in på ett annat borde inte vara så knepigt i dessa tider av elektroniska lämnade spår. Man behöver i alla fall inte vara någon Einstein, för att lista ut det.

Men tydligen har jag blivit någon intressant Mata Hari-typ med oanade förmågor. Så oanade att jag själv inte ens känner till dem.

Det sägs att man kan resa fritt inom EU-länderna. Något som i praktiken inte heller fungerar för en sådan som jag, som inte vill resa svindyr charter, utan kör med mina egna flyg- och hotellbokningar via Internet. Inte vill jag heller traska omkring i någon turistströms fotspår, utan vill finna mina egna smultronställen bland lokalbefolkningen oavsett var jag kommer. 

Då vill det till att lämna ifrån sig pass på hotellen, som kopieras och lämnas över till den lokala polismyndigheten, som tydligen håller kollen på resrutt. Snacka om att de har lite vettigt att göra, när det finns så många kriminella gäng/organisationer, att även den gode Roberto Saviano måtte ha tappat räkningen på dem.

Men den bistra sanningen är den, att min madrass endast består av det som madrasser vanligtvis brukar bestå av. 

Lycklig hade jag varit annars, då hade jag liksom du kanske har, så mycket pengar, att du kan använda dem som flugsmällor, bläddrat runt rejält i Bukowskis katalog http://www.bukowskis.com/auctions/S199

Vad sägs om att köpa en riktig Louis Vuitton koffert från sekelskiftet för ett nätt litet utropspris på 35 - 40 000:-. Eller lite smycken à la åtskilliga tusenlappar. Det är nog en bättre investering för dem som nu har pengar, än att låta bankerna, eller låtsaspengavärlden förvalta slantarna.

I mitten av 1800-talet var Louis Vuitton den välkände koffert- och väskåterförsäljare, vars modehus blivit alltmer lockande även för nutidens nyrika, som travar omkring med dessa fula väskor, för att visa att de är en viss klass. I jämförelse med dessa är gammelfarmors gamla ärvda väska, som jag förvarar ett och annat "fynd" i, riktigt snygg!  

(Inbrottstjuvar göre sig icke besvär, det är ett riktigt bottennapp, att sno åt sig den väskans innehåll. Förutsatt att man inte går igång på gamla tandborstar förstås. Jodå, det ÄR sant! Det skall bli en riktigt fin tavla, när rätt antal är nådd.)

 

Men jag är inte mycket för krafs. Mina behov blir allt mindre med åren. Det som ryms i en rullresväska och sängplats funkar oftast väldigt fint för min del. Jag har inte så stora fordringar på livet. Jag sätter värde på helt annat, sånt som inte kan köpas, eller fås för pengar.

Internationella kvinnodagen.

- den 8 mars 2012, kl 11:40

Häromdagen utspann sig som vanligt intressanta samtalsämnen vid frukostbordet.

Den här gången var det dock jag, som läste högt för "hushänget" och sammanfattade det hela:

- Visste du förresten att dramatikern och regissören Suzanne Osten, var rörd över att män kände till kampsången "Åh tjejer", som hon och Margareta Grape, skrev texten till. Kan du den sången, undrade jag.

"Hushänget" lät sin ljuva stämma klinga mellan köksväggarna:

- Åh åh åh tjejer. Åh åh åh tjejer...
- Inte illa sa jag och flinade, du bejakar kvinnligheten i dig. Inte bara genom att köpa en ny mobil som har ett rosa lock. Utan du kan kvinnliga kampsånger också.

Nu var det faktiskt så, att jag hade hört hur dottern skadeglatt kvällen innan hade gjort den reflektionen, om mobilen med det rosa locket.
Så där gick tydligen gränsen för bejakande av kvinnligheten för hans del. Det kan nog inte alltid vara så lätt att dela liv och bostad med två munviga kvinnor.

- Ja, men jag såg inte förrän jag var vid kassan, när jag lättade på kartongen, att mobilen hade ett rosa lock, sa han.

Dvs. samma sak som han hade sagt till dottern. Men nu hade han ett illa grin som gick genom tusen pannveck och fortplantade sig ända ner till hakan. Följt av en ljudlig suck och fortsättningen, som lät som en resignerad handling:

- Nu kan ni i alla fall inte anklaga mig för att min mobil ringer till er från byxfickan. Det här rosa locket går att fälla ihop mobiltelefonen med, så det blir inte några spionmobilsamtal där det längre avslöjas vad jag har för mig.

- Spionsamtal? Det är ju du själv som ringt upp i princip hela tjocka släkten, från din byxficka, sa jag och skrattad nu hjärtligt.

Det här med att han nu bara har en helt vanlig mobiltelefon har nog knycklat till hans manliga image. Spela i samma mobiltelefondivision som jag, där gick nog gränsen för hans manliga ego. Det satt hårt inne när han insåg, att hans mobiltelefon inte gav ifrån sig någon signal och att det tillståndet var av permanent karaktär. Inte blev det så mycket bättre av att finansminister gav kalla handen till en mobil, som är mer än en mobil, när hans gamla jobbmobiltelefon med alla finesser gav upp. Flyger och flaxar man inte runt hela jordklotet i jobbet längre, finns det inget egentligt behov av en mobiltelefon, mer än en som det går att ringa och skicka sms från.

Han såg nu ut som om hela han genomled skärselden plus tandvärk på en och samma gång och jag utdelade den sist dolkstöten i det manligt sårade egot:

- Dessutom är det nog bra om dina mobilräkningar kommer ner till en sund nivå. Du jobbar faktiskt inte längre och har inte några sådana behov av att ha tillgång till alla dessa finesser.

Inte ens en grymtning till svar. Han såg nu ut som stenansiktet Buster Keaton. Rörde inte en min.

En ängel gick genom köket..
.
Jag fortsatte med att läsa en ny jättedålig vits från tidningens läsarkrets:

- Blev du arg, när jag råkade skära dig vid rakningen?
- Nej bara lite sårad!

Ibland behöver man inte förklara något, budskapet kan gå fram ändå.

Ikväll skall i alla fall de här tjejerna ta sig på lite VIP-tillställning på Hagabadet. Men jag skänker en solidarisk tanke till alla de kvinnor, som inte ens är i närheten av den tillvaro, som vi faktiskt har. Världen är fortfarande full av skit. Bara i det här landet är det åtskilliga kvinnor, som inte kan gifta sig med vem de själva vill, eller välja sina egna liv. http://filmforalla.se/en-blomma-i-afrikas-oken/

Phew... ibland känns tillvaron, som en rejäl uppförsbacke utan synligt slut....

Jag har fört diskussionen med mig själv, att det är väl kanske lika bra, att fylla kvoten på en gång. Men tänk om det skall fyllas på ännu mer... säger den där rösten på vänstra axeln. (Det är väl där "Ågren" sitter?)

Det finns indikationer om att det är så det är. Det kommer ännu mera... 

Så där efteråt kanske man kan sikta in sig på en "tapperhetsmedalj".

På tal om tapperhetsmedalj. Jag läste något som bara hör hemma bland en svunnen tid. En lång göteborgshistoria, som i ett avsnitt lät så här:

Arthur arbetade i fabriken och utvecklade nya produkter. Han älskade detta arbete och det kunde man också utläsa av hans utmärkelse från Kungliga Patriotiska Sällskapet: Ett diplom och en medalj i guld för att Arthur inte varit borta från arbetet en enda dag på 50 år. Arthur fick bältros en gång - men som tur var, sa Arthur, var det ju på semestern som varade en vecka.

Händer sånt verkligen... ja, jag menar i verkligheten.
 

LKAB:s skakiga rapportering av skalven i Malmberget.

- den 6 mars 2012, kl 12:51

http://www.lkab.com/Var-filosofi/Kvalitet-och-miljo/Seismiska-handelser/Seismiska-handelser/?ni=4360&c=&m=

När man läser LKAB:s hemsida får man helt solklart för sig att det varit en liten skakning. Ungefär som en liten rysning, längs ryggraden, av vällust.
Läser man däremot den privata mailskörden, eller rent av Norrbottens-Kuriren, då får man helt klart för sig, att det inte är LKAB:s lilla sommelierskola det varit fråga om, utan massor av regelrätta skalv, som vida överskrider det
tillåtna! 

http://www.kuriren.nu/nyheter/default.aspx?articleid=6332632

Det som kanske är mest anmärkningsvärt är, att inte tillsynsmyndigheten = Länsstyrelsen och Bergsstaten känner till de faktiska omständigheterna. Men så sköts också all rapportering av LKAB själva till dessa och miljödomstolen.
Kan man nu ana sig till ännu ett klart fall av "sila mygg och svälja kameler" från LKAB:s propagandakontor i Malmberget?

Den lilla bilden (ett högst taget privatfoto) i bildspelet är också en omskrivning. Ungefär som om det skulle vara en liten njutningsfull vandring bland de små fridlysta växterna, som man kan strosa kring bland. Medan det i själva verket är fråga om något helt annat:

Den bilden däremot är lånad från LKAB:s eget tidigare fotoarkiv, som inte direkt talar för något i fridlysningens tecken. Alla som är bevandrade i Malmbergets nuvarande utseende och denna sedan länge historiska skepnad, känner till skillnaden. Medan alla de andra alltjämt svävar omkring i okunskapens tecken.

Lasseman, Lasseman, min lille Sockernasse...

den 4 mars 2012, kl 19:07 

(Blogginlägget publicerat i min blogg i Norrbottens-Kuriren http://www.kuriren.nu/bloggar/bloggentry.aspx?blogg=6274239&entry=6330144)

var det du som skickade rödhaken som budbärare och tröst? Så förunderligt tyst och stilla gjorde även tiden en lov kring mitt äppelträd, där en av äppelsorterna Alice växer.

Jag hade ingen vedtrave att ta till denna gång, för att få tankarna på plats. Om livets oersättliga förluster och konsten att trava ved har jag lärt mig en hel del. Det är också därför som mina tankar ideligen snubblade gråtsnuvigt över de dina. Din familj, som varit ditt allt. Du fattas dem nu.

Inse sin litenhet, är en tung och omöjlig börda att axla.

Så jag gjorde korv istället. Det blev många korvar. Många olika sorters korv. 9 meter korv. Jo, jag vet, du skrattar nog åt mig från din himmel, ett av dina vanliga befriande skratt. Det är svårt att bara vara ledsen. Skrattblandad gråt, sa min äldste son filosofiskt nog, att det handlade om. Han var bara en liten pojke, när han sa det. Men det är nog en oöverträffad beskrivning. En del av ens inre vill bara falla ihop i gråt, medan en annan del bara vill minnas, glädjas och känna oändlig lycka och tacksamhet.

Du var så mycket glädje. Kommer att förbli så mycket glädje. Lycka över att du funnits fyller mig med djup och innerlig tacksamhet.

- Varför är det alltid så besvärligt med dig, sa du sista gången vi talades vid och allmän förvirring hade uppstått pga. att jag inte förstod om din finurliga mobiltelefon kunde snappa upp mitt mail till den mailadress jag skickat det till och du inte heller förstod vad som var vad tillslut vid de korsande sms:en. Mail om det som inte hann sägas pga. praktiska saker, som kom emellan i vårt pågående samtal.

- Det bara är så med mig, svarade jag dig. Det ingår, när det gäller mig.

Du tyckte nog kanske att jag var besvärlig, redan när du kom till världen. Men du blev den önskade lillebror jag själv aldrig fick. T.o.m. mina äldre kusiner, som också bodde på en spottloskas avstånd, hade fått en egen lillebror, alla andra utom jag. Därför fick du utstå mina, ack ibland så missriktade, omsorger. Jag kunde inte bättre. Visste inte bättre. Men ett vet jag dock: jag gjorde mitt bästa och jag har aldrig slutat att älska dig förbehållslöst. Ville dig allt väl. Även när jag doppade din napp i strösocker. Du sög och spottade genast ut, när sockret var avsuget.

Om du visste hur många cellstoffblöjor jag tillverkat till dig och den andre lillkusinen Leif, som långt senare såg dagens ljus. Hade någon blöjfabrikant vetat hur flinka mina små fingrar varit för er skull, då skulle jag nog ha en hederstitel som cellstoffvikare. Jag var en riktig Edward Scissorhand, fastän på att tillverka blöjor istället. Jag hade nog också kunnat mata och gulla med er till döds.

Lika skyldig var jag till att du fick en jättebula i pannan när du ramlade, när vi lekte i lekstugan som fanns där innan det nya bostadshuset byggdes på tomten. Det är mycket som man inte förstår, när man bara är 5 år äldre, som jag var.

Inte förstod jag heller varför min mamma och moster Astrid var de som fick omsorgen om dig, när även din mamma blev sjuk och skickades till Sandträsk för att tillfriskna efter operationen på Garnis i Boden. Jag tyckte nog att jag var tillräckligt bra på att sköta dig. Inte hjälpte det heller att de förklarade, att jag var för liten för den uppgiften. Jag kände mig kränkt, riktigt djupt kränkt. Jo, jag vet jag bara är så´n. Jag har alltid haft svårt att begripa, att jag alltid tar mig an saker, som egentligen ligger långt över mina verkliga förmågor. Men av någon konstig anledning har det alltid gått att växa sig till dessa bristande förmågor under tiden. Dock, så här med ålderns rätt kan jag väl medge, även om det ännu är en smula harmset, att det var tur att de vuxna hade mer förstånd än jag själv hade.

Men nu förstår jag, att jag har fått ett svårlöst problem, även om jag nu är mer än vuxen. Förmågan att växa in i detta nya och inte sakna dig så förtvivlat mycket, det kommer jag aldrig att klara av. Min lille Lasseman, Lasseman, min lille Sockernasse.

Lurigt värre det man kan hitta i kylskåpet.

Dottern hade långdag häromdagen. Helt utschasad kom stackaren instapplande genom ytterdörren efter mörkrets inbrott. Hem till ett hem där ingen middag hade lagats därför att jag och "hushänget" hade varit och vräkt i oss sen lunch på ett av matställena i Saluhallen Briggen i Linné. 

Wallenburgarna vi hade ätit var så salta, att våra magar framemot eftermiddagen lät som två kluckande vattentankar, som skvalpade runt i huset. I ett tappert försök att om möjligt ta död på den allt intensivare saltsmaken och törsten. Tanken på att laga någon middag kändes inte speciellt attraktivt och jag stod därför över. Viss om att dottern redan hade ätit på vägen hem. Trodde jag, ja!

På morgonen hade jag botaniserat runt i alla burkar, som "hushänget" och dotter hade samlat på sig i kylskåpet under min frånvaro. Jag öppnade burk efter burk och kom så fram till en av burkarna, med ett obestämt innehåll. Kunde det vara någon form av paj, eller vad var det för något märkligt? 

Jag frågade "hushänget" om han kände igen det som något, som de hade ätit medan jag varit borta. Nej, det kände han då rakt inte igen, det måste vara dotterns kokihop, konstaterade han lugnt. Jag luktade på innehållet och bestämde mig för att "det här måste vara gammalt" och slängde därför resolut innehållet. 

Nu bar det sig inte bättre, att det inte var något gammalt. Det hade dottern fixat till kvällen innan och bespetsat sig på att ha något ätklart, när hon skulle dyka upp sent på kvällen nästa dag, efter en ovanligt lång dag hemifrån.

Två timmar senare efter den snopna dotterns upptäckt över den bortkastade maten, ropade jag till henne, när jag passerade ute i hallen på väg in mot badrummet för att gnugga bort tandtrollen inför natten: 

- Är jag förlåten ännu?

Det hördes bara en grymtning till svar inifrån hennes rum. 

Arma barn, tänkte jag, är detta något som måste klassas som misshandel av vuxna barn? 

Dagen efter ställde jag samma fråga igen och möttes av samma grymtning till svar. 

Konklusion: det är vådligt att kasta bort någons mat...

PS. Är det någon som kan skicka över mig en påse energi, eller två? Jag bara måste ta mig i kragen och få över resten av kommentarerna från NSD-bloggen, hur mycket än nu solen skiner, målningarna och annat trevligt hägrar. Det här med den gamla bloggen på NSD börjar kännas som gäster, som blivit kvar lite för länge. Dvs. det luktar gammal prutt, som en mig närstående person brukar säga, när livsrummet börjar kännas lite väl tight. KOM arbetslust och träng dig på! Här skall du motstånd finna! DS.

Stjärnornas krig i Robotbyn Vidsel.

- den 1 mars 2012, kl 17:39

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1300&grupp=9035&artikel=4981343

Hon har gjort det igen, Sigrid Flensburg, Sveriges Radio i Luleå. Denna fantastiska kvinna, som skapat så många intressanta radioprogram genom åren.

Den här gången reste hon helt sonika till Jokkmokk för att ta reda på vad som sker och har skett på Vidselbasen. Något som skett utan svenska folkets vetskap, men som yttervärlden bedrövligt nog är dess mer uppdaterade på.
Jag kan inte låta bli att undra, var finns resten av mediafolket? Är de lika brutalt uppväckta till verkligheten, som jag blev av programmet.

Vill ni veta vilket förljuget Sverige vi lever i, så lyssna på detta reportage om hur folket i Norrbotten och Lappland har blivit alltmer en experimentverkstad för all världens vapenindustrin. Bristen på insyn och kontroll är en bedrövlig upptrappning av världens konflikter och kontroll av människors privatliv.
Som om det inte kunde räcka. Det pågår drönarkrig som inte ens är kända för den stora massan människor. Denna teknologi har använts i stort sett i alla väpnade konflikter och krig, utan allmänhetens vetskap.

President Obama har beordrat fler drönarattacker på civila än tidigare presidenter någonsin gjort. USA har gjort sig till bödel på distans. Men det finns fler glada kålsupare och där kan sannerligen inte Sverige friskriva sig, snarare sitter man här med hela handen nergrävd i syltburken!

Det framgår i reportaget, att atombombstester fanns redan på 50-talet under militäranläggningen Vidsels tak och hur snett dessa kunde ha gått ges av ett ögonvittne. Så fortgår beskrivningarna i programmet, ända fram till dagens drönare, dvs. UAV, förkortning för engelskans Unmanned Aerial Vehicle, som är en förkortning för det obemannade flygsystemet. Vi rör oss nu i en värld, som bara för något år sedan måste ha framstått som rena rama science fiction och faktiskt i viss mått gör det ännu. I alla fall för en sådan som jag, som fick ett uppvaknande som hette duga.

Berättelsen om händelserna i Jokkmokk, som skedde i somras är nästan helt obegripliga. Man övade precisionsbombning på människorna i Jokkmokk för att bli skickligare med de svenska krigsinsatserna i Afghanistan. Vad är det man håller på med undrar jag, därför att det är långt ifrån fredliga avsikter det numera handlar om. Senast igår kunde man läsa på text-TV hur krigsguden Tolgfors gjorde vågen för den nya vapenupprustningen som var säkrad. Vart tog vår s.k. neutralitetspolitik vägen, VEM och VILKA är det som styr utvecklingen. Har svenska folket lämnat över makten till ett gäng spritt språngande galningar.

Över 1000 flygningar har redan ägt rum med drönare enbart från Robotbyn Vidsel. Redan för 10 år sedan hade svenska myndigheter en drönare, som startade från Kiruna flygplats körde till Vidsel, vände om och landade strax innan ett vanligt passagerarplan landade på Kiruna flygplats! Israel hade med utrustning på den flygningen. Vi har bistått med detta trots Israels krig mot olika länder med denna vedervärdiga teknologi, där civila varit målet. Alla andra möjliga och omöjliga länder håller till i vårt s.k. "neutrala" Sverige.

Det är regeringen som beslutar om vilka det är, som får komma och testa sitt krigsmaskineri. Det betyder att svenska folket är sedan länge sidsteppat av sina egna tillsatta politiker och här handlar det inte om vilken blomfärg som partiet har, utan här är alla lika insyltade. Vi är inte bara i krig i Afghanistan, vi är i allra högsta grad ett krigförande land, sist i Lybien. De svenska fredsbevarande styrkor utomlands är sedan länge en saga all. Nu är det regelrätt krig som gäller. Hur kunde det bli så här kan jag inte låta bli att undra.

I reportaget framgår även en rättegång om intrång vid Vidselbasen, vars gränser inte längre är någon liten geografisk "plutt" på kartan. Det saknas sannerligen inte vittnesmål om hur illa ställt det egentligen är, både från ortsbor, samer men även från initierade personer runt om i världen och faktiskt även från ansvarig inom det militära, som säger sig inte ha något att säga till om. Det bestäms uppifrån. Uppifrån vardå? Det är rent av så att den tilltalade i rättegången betraktade det hela som en politisk rättegång.
Det hela känns som en smärre mardröm. Politikerna spår en lukrativ och spännande utveckling, där pengar talar högst! Om det är ett klipp ur play-station, eller någon fantasivärld, tror du fel. Det här är verkligheten. Dagens sjuka verklighet av allt sjukt som någonsin konstruerats, håller på att överträffa vilken mardöm som helst.

En kapad drönare som USA skickat iväg över Iran, kapades av Iran och nu är oron stor i USA för vad Iran skall kunna göra på den fronten och med den teknologin, som de gratis har fångat in.

Lyssna gärna på hela det en timme långa programmet Konflikt i P 1 om du vill ta dig ur den villfarelsen du också sannolikt befann dig i.

Storebror ser dig och vilket ögonblick som helst, kan du vara ett minne blott. Även om du ligger hemma i ditt eget badkar!

Bilderna i bildspelet är tagna på Göteborgs Konstmuseum och är bildmakaren Jan Lööfs konstverk. En man med uppenbart goda insikter i Sveriges neutralitetspolitik.

Skottdagens funderingar.

- den 29 februari 2012, kl 20:13

Alla förslagna ogifta kvinnor har några timmar på sig, att tillförskansa sig en dyrbar gåva av den man, som tackar nej till ett frieri idag. Allt enligt den gamla sed som finns.

Då gäller det förstås att hitta rätt karlstackare, så att det inte istället blir ett snopet:

- Ja, tack, självklart vill jag gifta mig med dig!

Personligen är det inte något, som har upptagit mina tankebanor precis. Istället har jag funderat på hur i hela fridens dar gör alla som fyller år den 29:e februari. Väljer man 28 februari eller 1 mars under tre år och sedan först på skottåret blir det den 29:e.

Det rimmar egentligen rätt illa med, att ordet skott i skottdagens bemärkelse betyder "något som skjutits in". Snarare verkar det handla om något som "skjutits bort".

Det här med att skjuta bort, fick mig att tänka på "Darwinpriset". Priset som ingen vill ha, delas varje år ut i USA. För att bli nominerad (mot sin vilja får man förmoda), krävs att man burit sig så dumt åt att "man tack och lov inte kommer att kunna sprida sina gener vidare."

http://sv.wikipedia.org/wiki/Darwinpriset

Ett år, faktiskt för bra många år sedan, var det en man, Thurston Poole i Arkansas, vars pickup råkade ut för att strålkastarna slocknade, när en säkring gick på hemvägen från en nattlig jakttripp. Poole fann då att en patron från hans salongsgevär passade perfekt i säkringshållaren, så att färden kunde fortsätta. Tre mil senare överhettade patronen och skottet träffade Poole rakt i testiklarna.

Där var en som inte längre kunde sprida sina gener i fortsättningen...

För mig har textilkonst betytt ungefär korsstygn.

Men så himla fel jag haft.

Så här kan man "måla" med en symaskin.

(hänger nu på Vidarklinikens sjukhus i Järna i en textilutställning i anslutning till Vidarsalen, sjukhusets aula.)

Så här såg Vidarklinikens innergård ut i vinterskrud nu i januari/februari 2012....

och så här såg det ut i juli/augusti, 2011 på innergården, när jag låg inne 3 veckor. Då målade jag på min "Malmbergssvit," som fortfarande är under arbete, eftersom jag bestämt mig för att utvidga den betydligt:

 

 Och så här kan man fixa med lite tovad ull och en nål, dvs. torrtova. 

Tyvärr så hamnade de torrtovade alstren på fotot under bl.a. vått-i-vått-målningshögen, som jag också gjort. Men om du tittar riktigt noga ser du nog i alla fall prästkragarna, som kikar fram under vått-i-vått-målningen och är vid apelsinen närmast liggandes direkt på bordet. De små prästkragarna skall nu få en broschnål på baksidan. Broschnålarna köpte jag i fredags på Panduro.

Men det är inte riskfritt att torrtova. Mina fingertoppar såg ut som om de varit i närkamp med 10 000 nålar, men vad gör man inte för konstens skull och när viljan VILL göra små små rackare av pilli-pill-karaktär.

Se så härliga färger den tovade ullen är, kan man annat än bli glad. Måla med ull saknar nog egentligen gränser vad man kan ha för sig.
 

Synd att jag inte fångade på foto vad Magnus gjorde till sin fru till Alla Hjärtans Dag. En ängel med ett stort rött hjärta mitt i bröstet på ängeln. Intet kvinnligt öga var torrt!

Torrtova hade ingen av oss någonsin gjort tidigare. Jag hade inte ens hört talas om att det fanns något som hette så. 

Jodå, vi har varit produktiva trots den långa sjukhusvistelsen vi alla hade, eller kanske rättare sagt: pga. den långa sjukhusvistelsen och alla terapier, som finns och som är så välgörande för själen och kroppens olika behov av läkning. Alla möjliga diagnoser blandas. Men nog känns det tufft i mitt hjärta, när unga mödrar utan hår, dvs. genomgången cellgiftsbehandling, får besök av sina små babysars. Det bedrivs även palliativ vård på Vidarklinikens sjukhus.

På Vidarkliniken är det fritt från TV, radio, mobiltelefoner. Rena öken tror jag nog de flesta tänker vid en första tanke. Men jag tror inte att man riktigt kan förstå hur vilsamt det egentligen är att bli omhändertagen till kropp och själ istället för att vara prisgiven åt de eviga mediabruset, som hela tiden faktiskt kräver mycket av oss människor. Vila är det som råder och gäller efter varje form av terapi, eller behandling och sover det gör man verkligen, som en stock under dessa vilostunder dessemellan. Vanlig telefon finns naturligtvis och även en dator i biblioteket för den som bara måste det oxå.

Roligast var i alla fall kommentaren från Solveig, som med sin sjungande finlandssvenska uttryckte det som så vid lunchbordet inför en glad skara patienter:

- Jag har fått rosmarinbad, rosmarinfotbad och rosmarinhandbad. Hela jag luktar som en fransk skogsbacke! 

Själv har jag inte doftat som en fransk skogsbacke, utan snarare som en fransk sommaräng. Mina helkroppsinsmörjningar har nog innehållit en del lavendelinslag av doften att döma. Detsamma gällde fotinsmörjningarna, som jag fick varje kväll, de måste nog också ha innehållit någon ingrediens av lavendel.

Väl hemma kan man verkligen sakna lunchvilan, med varma omslag...

Allting blir helt plötsligt relativt,

- den 26 februari 2012, kl 12:40

då känns min knöliga sömn och illa åtgångna kropp pga. valet av sovställen något fjärran, när jag läser hur någon annans söndagmorgon är:

"Inget vatten och ett morgonhumör som en dag kan komma att bli min död... (någon kommer att slå ihjäl mig, och med all rätt!)"

Själv vaknade jag till ett strålande solsken, som vardagsrummet badade i. Jag vinglade upp glosögd efter lördagsnattens minst sagt märkliga innehåll.

Sedan barnvaktsuppdraget avslutades kring midnatt, då föräldrarna ramlade in från ett 40-års kalas och hämtade upp sin sovande telning, återvände jag till soffhörnet med TV:n på mycket låg ljudnivå. Jag vaknade till liv vid 4-snåret och insåg att hit hördes faktiskt inte grannens slamrande och gnisslande växthus. Växthuset har varit en evig nattplåga ända sedan de första höststormarna drog in och här blåser det mer eller mindre alltid från havet. 

Räddningen har alltför ofta fått bli med hörlurar på. Det finns en osviklig CD-bok, som är så dödligt tråkig, att jag somnar på två röda. Sedan när jag åter väcks av växthusinfernot åker de avglidna hörlurarna på igen.

Det har lett till allsköns tankar och fantasier. Alltifrån att jag kommer nog att få en ny sjukdom som kommer att klassas som hörlurssjukan, till att: "man kanske borde ladda CD-spelaren med någon språkkurs, eller materialet om IASB och IFRS i globaliseringens tjänst."

När jag gick på läroverket i Malmberget provade jag teorin om att lägga läxboken under huvudkudden för att se om överföring till hjärnan verkligen ägde någon form av sanningshalt. Jag kan bara konstatera att utfallet av den teorin blev tämligen skral. Men så har några nya intressanta teorier poppat upp så här in på år 2012.

Den nya överraskande hjärnforskningen hävdar, att vi minns framtiden. I påföljande nummer fanns det en ny forskning, som påvisade att vår intensiva jakt på naturtillgångar i underjorden, kan utlösa stora naturkatastrofer och därmed få fatala mänskliga och ekonomiska konsekvenser. Gruvdrift kan mao utlösa jordskalv, något som sannerligen man inte behöva vara forskare för att inse. Det räcker med att man är född på rätt ställe.

Då känns med ens käbblet om IASB och IFRS rätt ointressant i detta låtsasvärldarnas tidevarv, som inte verkar ha några gränser för hur långt svamlet och absurditeterna egentligen kan drivas.

På något sätt har grannens växthus lärt mig livets realiteter och det ledde till, att jag igår eftermiddag beklagade mig inför äldste sonen. Jag berättade hur jag nu hade kommit till en gräns där jag frammanat bilden av hur jag står där i bara nattskjortan, gummistövlarna på. Det långa håret i bästa Madam Mimfrisyr fladdrande för vinden, beväpnad med ett baseballträ, därute vid det skramlande och gnisslande växthuset, mitt i mörka natten, med endast månen som åskådare och vittne.

Åt det skrattade han dock endast rått och hjärtligt. Det blev istället ett handfast råd om att jag skulle istället inköpa några rullar silvertape hos Biltema. Om det sedan var en fredlig lösning på problemet förtäljer inte rådet. Men silvertape runt hela växthuset skulle nog bli en permanent lösning påstod han. Grannarna skulle få en egenkurs i tålamod, när de skulle riva och skrapa av silvertapen.

C'était tout !

Tavlan hänger på en av vårdavdelningarna på Vidarkliniken och är av favorittavlorna som min dotter har.

Hur mycket tål ett land innan det fullständiga kaoset är ett faktum?

den 25 februari 2012, kl 00:43

Ibland blir jag oerhört rädd för vad som håller på att hända i Sverige. Det är en otäck känsla som smugit sig allt tätare. 

Speciellt otäckt blir det när man inte accepterar och lyssnar in vad de olika budskapen står för, utan hellre sätter en felaktig klisteretikett på något.
http://www.youtube.com/watch?v=kuIzPmgUtlc&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=fxwN_uSk8GQ&feature=fvsr
(klicka på de olika länkhänvisningarna så kommer de upp)

Bilden: Hugo Simbergs konstverk – ”Sårad ängel” (Haavoittunut enkeli). Konstverket hänger på Ateneum i Helsingfors och är en av finländarnas mest älskade konstverk.

Nu får en del av svenska folket en epidemisk hjärnblödning och kronprinsessan Victoria & prins Daniel fick en dotter.

- den 23 februari 2012, kl 09:07

Ett litet underverk har kommit till världen. Men vad är det den lilla kommer att mötas av.

Hon har inte några normala föräldrar på det viset, fastän barnamodern jobbade ända in i det sista och...

- "Jobba" kommer nu den epidemiska hopen, att säga och fnysa med tillägget, hon glassar bara omkring, försörjd av oss arma skattebetalare.

Det är samma skattebetalare, som med ett leende och axelryckning betalar ut svindlande summor till taffliga korridorglidare, som har sin framtid tryggad livet ut.

Nej, några normala föräldrar är det inte, som idag glädjs åt sin lilla nyfödda dotter. Därför att redan imorgon skall det meddelas vad den lilla nyfödda prinsessan skall heta och detta kommer att meddelas vid en kunglig konselj imorgon. Det är självaste morfar kungen, som då meddelar barnbarnets titel, namn och tilltalsnamn och naturligtvis vilket hertigdöme, som tronarvingen tilldelas.

Kan det bli det sinande Grevskapet Gränna, eller blir det rent av i luftslottet Grevskapet Gällivare där allt är möjligt att frisera till.

Jag håller en slant på att den lilla damen i fråga inte kommer att heta: Asta Eulalia Kiruna Lex Malmfälten. Vad sätter du emot?

Jag vet inte varför. Men helt plötsligt slogs jag av något helt oöverträffat, som Ronny Eriksson framförde till min stora munterhet och glädje för många år sedan. "Molnet" gick den under benämning. På något sätt så sätter den monologen fingret på det, som jag här inte klarade av att sätta fingret på.
http://www.youtube.com/watch?v=nZuF7AKga4I&feature=related "Molnet" av Ronny Eriksson.

Bilden, en prinsessa utan eget hertigdöme. Ändock en liten älskad och efterlängtad Malmbergsprinsessa.

Ungefär så här kan man ibland känna sig.

- den 21 februari 2012, kl 19:03

LKAB i görningen.

- den 6 februari 2012, kl 10:23

Är det någon som på allvar kan säga:

Pdv (på det viset) eller Pdlv (på det lilla viset) i ett halvförvånat konstaterande över de uppgifter som LKAB släpper ifrån sig.

Ja, jag menar ta bara det här med hur skalv redovisas. Ett enda mätvärde säger på pillevitten precis ingenting. Därför att en mätare har ett lågt mätvärde medan andra mätare kan ha mätvärden, som vida överskrider det tillåtna. Berget är dessutom perforerat, som en enorm, välbebodd myrstack och det ger utslag precis var som helst, ibland långt ifrån själva stormens öga.

Mer intressant vore att veta hur många överstigna mätvärden/år, som normalbyggnaden egentligen tål. När infinner sig material- och konstruktionsutmattning. Hur är det då med själva marken där hus och ledningar står.

På något sätt har mycket av det som borde vara fakta lämnats åt "det hade vi ingen aning om" eller "vi blir bättre på att förutspå", det tror jag säkert. Men det inbegriper dessvärre varken människor, eller högst privat egendom, som bolaget inte äger, dvs. bolagets ägare staten.

Det där med att förutspå det känns mer som man hamnat i händerna på ett kringresande tivoli, där det sitter en dam framför kristallkulan och spanar outgrundligt in i densamma.

Ta bara det här med Fabiantaket, som förväntas braka ihop endera dagen. Är det överhuvudtaget någon som egentligen vet vilka enorma massor det är som kommer att braka ner i avgrunden totalt?

Den utomstående experten Graham Swan, verkade i alla fall ha vilket scenario som helst öppet.

Tilläggas bör att den utomstående experten (Graham Swan) givetvis enbart uttalat sig om tänkbart händelseförlopp, inom gruvverksamheten. Totalt negligerat är av LKAB, staten såsom ansvarig ägare av bolaget, Gällivare kommun, berörda myndigheter, dvs. även miljödomstolen vad som kan tänkas hända med berörda anställda, malmbergsbor, byggnader etc.

Disorienteringen och den faktiska mängden berg som kommer att störta in/rasa verkar vara ett solklart fall för kristallkulan.

"Det kommer att damma lite och så blir det inget mer" är den allra vanligaste kommentaren, som "Einsteins" syssling, eller pyssling släpper ifrån sig. Ungefär som:

- Vi riktiga malmbergare är av den hårdkokta typen, inte som de där gnällarna. Även om huset trillar omkull, ledningarna går av och mark av Fokushusets höjd (gånger vadå i längd och bredd?)faller handlöst ner i avgrunden, kommer vi bara att ruska på oss lite och tycka, att det måste nog vara de jävla myggen som kom ovanligt tidigt i år och verkar bitas som själva fan. Grannjävlarna har väl fest igen. Fy fan, vilken bas deras stereoanläggning måtte haft av dånet att döma!

Det är väl det här som man måste beteckna som "nöjd-med-korven-i-kylskåpetsyndromet".

LKAB:s VD hade häromsistone ett underbart uttalande. Han beklagade sig över handläggningstiden för expandering. Det verkar som om hjälp med att fylla i blanketter rätt och framförhållning är en akut bristvara. De kanske rent av borde använda sig av sin advokat i Stockholm, han som är expert på att få till anstånd i miljödomstolen.

Det är liksom ingen hejd på hur sjövilt man både får och kan äska anstånd, när man heter LKAB. Endera dagen har man fått igång rening i Kiruna redan 2007, men man behöver ändå ända till 2014 för att lyckas åstadkomma samma rening på en, i redan bruk tagen anläggning, i Vitåfors, (dvs. LKAB i Malmberget.)

Man dribblar istället runt med att flera år till av anstånd behövs, därför att man skall "samköra" miljötänket/utvärderingen i Kiruna och Malmberget. Ungefär som om de två olika gruvorna hade en geografisk samhörighet. Varför inte lika gärna klumpa ihop all världens gruvnäringar, när man ändå håller på och valsar runt.

Snart kommer de väl kanske rent av att ha kommit på hur det är att driva en gruva mitt bland människors boendemiljö. Önska är väl fritt.

Är det någon som kan gissa hur många månvarv processerna i miljödomstolen har pågått mellan LKAB och dem som gruvnäringen har drabbat? Nu talar jag inte om de som blev grundlurade av LKAB:s lille irrbloss och som inte fick veta hela sanningen.

Gruvföretag skall betala 1,5 promille av malmvärdet i nyttjanderättersättning, varav 3/4 går till markägaren, 1/4 till staten. Skadeståndslagen är däremot inget att leka med även om man inte kommer upp i de amerikanska summorna. I alla fall inte än så länge. Men det finns ju alltid en EU-domstol, som brukar tycka annat.

Efter den upplysningen är det nog på sin plats att säga:
- Pdv !?!
eller kanske rent av:
- Pdlv !?!

Dag 3, när jag skulle ta mig en promenad i friska luften för att stilla illamåendet.

Nog var det frisk luft allt!

Vinden piskade så att tårarna rann i strida strömmar nerför kinderna. Jag fick dra upp halsduken på huvudet för att få lite skydd. Fingervantarna var helt säkert fingervantar för hastiga promenader i sta´n. Inte avsedda för Fjollträskgränsens tundraväder.

Halvvägs ner mot nödproviantstationen hade jag redan ångrat mina irrfärder. Men vad göra. Lika långt tillbaka till sjukhuset, som att knalla på till tänkt mål.

När jag stannade för att rätta till halsduken och stod där och vinglade med kryckorna fastklämda mellan benen, upptäckte jag en av mina väninnor, som helt plötsligt satt där i den parkerade bilen framför mig. Va´ i hela fridens da´r gjorde hon här, efter detta gudsförgätna vägavsnitt?

Prat prat prat...

Väl uppvärmd av pratet och glädjen över att se henne, bestämde jag mig för att öka på strapatserna. Kanske såldes det något varmt långärmat att ha på sig i kylan.

Nej, så var inte fallet, om jag nu inte hade önskat hosta upp alltifrån 695:- till ca 3600:-, för något som var mindre attraktivt i mina ögon. Sååå mycket fryser jag då rakt inte. Får tanka upp lite varmvattenflaskor under täcket.

Återfärden till sjukhuset gick genom skogen. Där hörde jag hur något knackade. Kollade upp mot träden och fick gå fram och tillbaka innan jag fick syn på knackaren. Det var en spillkråka.

Men det var ett smart drag att gå genom skogen. Där var det mycket varmare.

Jag tänkte när jag kom in genom entrédörrarna, jag skulle aldrig i hela mitt liv kunna fixa att bo i Malmberget igen. Jag skulle frysa ihjäl. Redan Fjollträskzonens vinterklimat är alltför tufft för min del.

Dag 2, när jag låg på sängen och Anarkisten kom inklivande med städvagnen.

Han kom som ett välbehövligt solsken in genom dörren.

Illamåendet efter morgonens behandling hade ställt min världsbild på sne´.

Hans inledning av samtalet medan han körde moppen framför sig i mitt rum, handlade om tiden.

- Du får nog omvärdera det där, sa jag efter en liten stund. De där forskarna i forskningsanläggningen i CERN i Schewiz fick ju den där partikeln, att susa iväg snabbare än ljuset. Stämmer det kan vi nog allt montera ner hela nuvarande världsbild. Den kronologiska tiden kan du nog också pensionera.

- HA! sa han med ett glatt skratt. Nej, du tiden och klockorna har kommit för att stanna. De kan du inte snacka bort, de finns där, sa han stannade till framför min säng med moppen i högsta hugg.

- Jag vet inte det, svarade jag. Tiden är ju bara ett mänskligt påhitt, liksom kalendern. Känner du inte själv att tiden faktiskt är relativ. Inte Einsteinrelativ utan relativ.

Nej, det hade han aldrig fått en känsla av.

- Pyttsan, sa jag, då har du aldrig suttit i väntrummet på sjukan. Tiden går som lus på tjärsticka. Medan när man har riktigt roligt, så rinner tiden iväg och man tappar helt tidsperspektivet. Tid och rum upphör.

Det kunde han ju hålla med om, men min teori om tiden var nog ändå fullständigt förryckt!

Så rann vi vidare ut i samtalet, medan han bökade om i badrummet. Hans röst lät som ett eko från en annan tid där bland kakelplattorna.

- Tänk, sa jag, om du i själva verket redan har städat mitt badrum för flera år sedan. Du vet ju hur det är med sånt som vi ser här på jorden och som utspelar sig i rymnden. Det vi ser har redan hänt för massor av tid sedan. Sug på den du!

Jag vet inte men något säger mig att en Anarkists vardagssyn har mycket att tillföra mig... när man tänker efter. Men då måste jag verkligen tänka efter.

Anarkisten från juli/augusti 2011 har dykt upp i mitt liv igen.

Visserligen i ny frilla. Men nog är det han alltid, ingen tvekan. Stor säkerhetsnål i örat upphängd på en annan genialisk tingest genom örsnibben, som påminner lite om ett förstorat gem, som vikts ut och knorrats ihop.

- Tjena, sa han, där han stod i dörröppningen när jag höll på att packa upp resväskan. Det är jag som skall städa hos dig. X heter jag. Om du har några synpunkter på städningen i ditt rum är det mig du skall snacka med, sa han med ett leende från öra till öra.

Den gråa himmelen kom till skam. Hans leende och värme var det ingen tvekan om.

- Det är nog OK med städningen, sa jag, ett visst mått dammtussar ingår i mitt liv för hemtrevnadens skull. Huvudsaken badrummet är OK. Förresten heter jag Gun.

- Aha, GUN (engelskt uttal), sa han och smällde av ett nytt glatt flin.

- Sure, svarade jag, "Top-Gun!"

-Schysst, svarade han, redan på samma väglängd.

Jag tyckte att det lät lovande, eftersom jag ogillar tanken att dö nyfiken. Nu har jag några veckor på mig, att utröna vad som skiljer en anarkist ifrån det odefinierbara, utan klisteretikett, som jag själv är.

Egentligen är jag fascinerad av människor som brinner så för en sak, att det blir någon form av religion, en livsstil som genomsyrar allt. Jag tänker på alla de här t.ex. professorerna som jag nästan varje vecka stöter på. Det har helt och hållet gått upp i sitt arbete, så till den milda grad att det mesta i deras tillvaro handlar om deras fascination. Respekt!

Jag ser verkligen fram emot de små samtalen, som kan uppstå när han, "anarkisten," fejar på i mitt eget lilla krypin här på sjukan.

Efter den här förnyade sjukhusvistelsen lär jag äntligen ha fått grepp om vad en anarkist är i praktiken. Mer än en som städar mitt krypin på sjukan och tar världen med stora stegländer.

Rökning av filtar pågår!

- den 2 februari 2012, kl 16:33

Skylten fick mig att stanna till.

Varför röker man filtar? tänkte jag.

Är det för att det är någon form av humanrengöring av ullfiltar. 25-öringen snurrade runt i huvudet på mig, utan att finna någon som helst tänkbar lösning på det hela.

Senare läste jag, att det är inte bara så att de är rökta:

De är enrisrökta.

Just det!

Så fick du också något att fundera över.

PS. Den som knäcker gåtan med de enrisrökta filtarna gör jag vågen för. DS.

Man får lista ut.

- den 1 februari 2012, kl 16:38

Jag glömde även denna gång att ta med mig väckarklockan, hemifrån.

I juli/augusti när jag sist låg inne fixade det sig lätt. En lättställd väckarklocka fick jag låna av sjukhuset. En så´n där 16:32 klocka.

Turen uteblev dock denna gång.

Den första jag fick in på rummet, höll på att utlösa tics hos mig. Jag hade nästan glömt bort hur en väckarklocka kan låta. Ni vet ett sånt där gammalt tröskverk, vars ändamål möjligen är bullriga lokaler.
När jag låg där och blundade och försökte låtsas, att jag befann mig i en helt annan situation. Kunde jag notera hur rainmensyndromet anföll mig och jag började räkna tickandet, om och om igen:

Ett två tre fyra... ett två tre fyra fem... ett två tre fyra fem sex...var delbart med... Tickande passade inte heller in till andningen. Helt omöjlig att harmoniera med något tänkbart.

Senare när samma sköterska uppenbarade sig för ett samtal på sängkanten om läget, undrade jag om det fanns en så´n där 16:32 klocka istället för tröskverket, som höll på att utlösa nervösa anfall.

Hon återvände en stund senare med en 16:32 klocka, som dock bara var en 16:32 utan ringfunktion.
Ut och rumstrera om igen. Så kom hon åter med en väckarklocka, som var tystgående. Men istället visade sig kräva ett mod av list.

För att inte missa någon mat, vila, behandlings- eller terapitid, får man vara ett under av geni för att förstå, när den egentligen ringer och följaktligen skall ställas in på för att ringa rätt tid.

Ringvisaren inställd på det som borde vara halv, är i själva verket ca fem minuter över!

Med saker att infinna sig kl. 08.00, 08.30, 12.30, 13.30, 16.00, 17.00 och 19.30 kräver det lindringt sagt en kvinnas hela list. Dessutom är ringvisaren beroende av när på dygnet den skall ringa. Då gäller inte halv att bli 5 minuter över.

Jodå det hann bli en sväng till. Nu ett nytt tröskverk. Jag bad att få byta tillbaka till klockan med ringvisare, som gick efter golvdraget.

Att kvinnas list övergår mannens förnuft, det visste väl alla vid det här laget.

Men att kvinnas list skulle övergå ringvisaren på en väckarklocka, det var sannerligen något nytt.