- Gun Ek - från Sveriges Framsida! -

tisdag 18 november 2008

Knäskador det kan man fixa själv!

- den 18 november 2008, kl 12:45

Eller kan man inte det?

Jag är en enveten åsna enligt min sambo. Varför han tycker det? Det har att göra med att jag håller mig upprätt tills jag fullkomligt stupar, vägrar vara ett kolli och inte har någon övertro på sjukvården. Det behöver nödvändigtvis inte betyda att det verkligen blir till det bättre! Visst de är bra på mycket, men lååångt ifrån allt. Ibland är kroppen betydligt bättre på att fixa till det själv, det är tiden som är parametern.

Jag gick och gnölade på in i det längsta, efter en trafikolycka i Barcelona och sökte läkare först efter nästan tre veckor och hemkomsten till Sverige. Fastän polisen ville att jag skulle åka till sjukhuset, direkt de kommit på plats och plockat reda på mig. De kanske hade rätt, de kanske hade fel. Det lär vi aldrig få veta.

Men ett vet jag däremot. När de sa att jag måste åka till sjukhus direkt och jag själv tänkte: "Sjukhus i Spanien? ALDRIG i livet" var det rätt korkat tänkt! Förutfattade meningar är nog en underdrift! Med tanke på att det skulle visa sig att de är ledande i just Barcelona på just de skador jag fått.

KANSKE, men jag säger bara "kanske", kunde de ha gjort det bättre än det nu blev. Jag hade fått en präktig axelfraktur där även bitar hade gått loss ur själva leden, toppad av en knäskada som skulle visa sig att mer än halva minisken filades bort och lårbenet måste perforeras. När jag hade väntat 1 år och 4 månader på en operationstid för detta, kan jag väl villigt erkänna, att det inte hade förvandlat mig till jordens tålmodigaste patient. Det fick till resultat att jag lyfte på telefonluren när jag fått nog och sökte mig till privat vårdföretag i stan, som kunde fixa saken på stört om jag nu kunde tänka mig en operation i julveckan. Visst, bara jag fick saken ur världen.

Anledningen till att mitt tålamod började tryta var att jag insåg att nu började mina egna planer vad jag ville göra framåt början av maj, dvs. maj -08, hänga i farozonen. Jag hade verkligen inte tänkt hänga tandkött ensam hela dagarna, eftersom inspelning/uppspelningarna av sista manus var till ända. Mina planer hade varit att dra iväg tills resten av familjen hade semester.

Men jag vet sanning att säga inte vad jag skall säga om operationsresultatet, det blir på något sätt ett val mellan pest eller kolera. Våldsamma smärtor och ständigt svullet knä, eller fullständigt utflippat knä/ben med ingen kraft alls. dvs. vindfölje med smärtor. Det hela är åt skogen, trots att jag legat i som en "liten röd" med träningen, som jag vet pga. mitt handikapp är A och O i allt.

Sedan de dömde ut hela benet i maj, låg jag i stort sett under täcket under ett par dagar och ville inte komma fram. Jag låg där och vältrade mig runt i självömkan: "Ett nytt stort handikapp. Nej, fy, vad orättvist!"

Men VEM orkar ligga under täcket och tycka synd om sig själv?

Ja, jag menar det blir inte så himla konstruktivt av det hela, vid närmare eftertanke. För att inte tala om hur himla långtråkigt det är och förödande för kroppen. Egentligen behövs det inte ens en närmare eftertanke. Någonstans är det bara ett val att helt lägga av eller fortsätta. Vad fanns egentligen att klaga över? Jag hade ju inte precis dött där på vägen i Barcelona! Ryck upp dig, ligg inte här och tyck synd om dig!

Ge sig själv lite kredit, måste man i vissa fall ta på allvar: Jag hade själv MED enbart träning åtgärdat axelfrakturen, visserligen med blod svett och tårar, men ändå. Men när det gäller knäet känner jag mig lurad, inte bara därför att jag missade min maj-plan!

NEJ, jag vet man skall inte klaga! Det finns alltid de som faktiskt har det mycket värre! Jag själv skulle få det värre t.ex. I juni nådde jag nog topnotering vad gäller självömkan! Då var vi på konstmuseet och när jag skulle gå nerför marmortrapporna, vek sig det dj-la opererade benet och jag dunsade rakt ner och landade på det kvarvarande friska knäet. Två trappors luftfärd och rakt ner på det oskade knäet. Blodvite, blåmärke av dignitet, blodutgjutning och ny telegrafstolpeläge. Uppsöka läkare? "ALDRIG i livet om jag så dör. Jag gör det bara inte! Inte en sväng till på sjukan och den evighetslånga vårdkön, där man skickas hit och dit och skall sitta med den framsträckta handen och visa vacker tass timma ut och timma in i ett ökenväntrum"

- Skit i det då din envetna åsna, blev min sambos kommentar. Han vet hur slipstenen funkar.

Sagt och gjort, hela sommaren på "härligheten", hösten reste jag omkring med detta sprängvärkande och svullna knä i Italien och det skrangliga opererade knäet/benet, plus mina övriga tillkortakommanden som är av kalibern "dignitet".

Men jag gick längs Cinque Terre och även längs världens längsta arkad i Bologna, ända upp till toppen! Det tog visserligen sin lilla tid, det gör det i snigelfart och med otroligt många stopp och jag tänkte många gånger:

"Detta blir min död! Jag ORKAR bara inte! Inte ett enda steg till orkar jag! NU trillar jag bara ihop och är stendöd!"

Visserligen låg jag halvdöd efteråt med gråten hängande på insidan och tog mig med ett nödrop på toaletten, ÄNDOCK hade jag klarat av det!

- Inser du nu då att det inte går, du kan inte misshandla din kropp hur mycket som helst", sa min sambo.

- Inse vadå? Skall jag lägga mig ner och dö kanske? "Åsna"! -"TACK"....

Men nu efter ett fruktansvärt traskande om nätterna pga. smärtan i knäet och det övriga vanliga förstås, började jag bli benägen att ge upp och i alla fall låta undersöka knäet och se vad de kom fram till. Dvs. tänkte att det kunde "kanske" i alla fall vara bra att VETA vad som hänt i knäet och utifrån det bedöma vad jag skulle göra och inte göra. Ja, jag menar skall jag verkligen släppa loss dem en gång till, OM det nu skulle visa sig vara något nytt elände?

Kan jag klara mig med två kraftlösa och vingliga ben? Nej, jag tror inte det, inte med det andra som också finns där i kroppen. Tvivlet började gnaga sig allt djupare och så tänkte jag "Vaffö är det så"?

Då hade jag ett intressant samtal med min vän Bi. Han sa:

- Jag kan tänka mig att du t.o.m. misstror din tandläkare. Vissa experter är man ju bara TVUNGEN att anlita, eftersom man inte kan göra jobbet själv. Bara DET kan vara nedslående för en person med lågt PDI. "Nu måste jag ta kontakt den där jäkla klanten igen!" Ta nu steget och tänk: "vad har jag att förlora?? Men hellre: "Vad kan jag vinna?" I "Vaffö är det så", ligger också rädslan för att man INTE kommer att vinna något, att det inte kommer att BLI till någon nytta. Alltså, osäkerheten igen - bristen på full kontroll. Om man låter bli att prova så finns ju alltid möjligheten kvar, som en "kanskeresurs". "Kanskeresursen" är du troligen rädd att mista för vad har du då att ta till om det skulle behövas? Inte full kontroll = velighet. "Jag tippar bara om jag är säker på att vinna!? (alltså tippar jag aldrig).)

Jag måste erkänna att mina och Bi: s diskussioner de är fortfarande uppfriskande som ett varmt sommarregn!

JA, hans beskrivning känns onekligen igen, så resonerade jag faktiskt, när jag med tungt sinne lyfte på telefonluren för att slänga in det andra knäet också, i vårdkarusellen:

"Få se vad de klantaschlena tänker ta sig till nu då, i nästa väntrumsevighetsväntan med bortslarvade journaler och gudarna vet allt vad de nu skyllt på, där bara egen död inte funnits som ursäkt" genomfors mitt huvud av!

Men detta först sedan jag SJÄLV uttömt och även övervägt om jag kunde finna ut någon väg att själv fixa till det hela. Men vid blotta tanken på vad verktygslådan och kökslådorna innehöll, blev tanken helt plötsligt inte ens genomförbar: att just fixa det själv!

Mindre durkslag och lindad ståltråd blir fasen i mig inget bra knäsubstitut sas!

måndag 17 november 2008

Kära jultomten!

- den 17 november 2008, kl 15:59

Förlåt att jag skriver till dig redan nu i november. Men saken är den att det finns en spansk gitarr, som vill komma och bo hos mig (på det bifogade visitkortet kan du läsa adressen, märket och priset). Jo, jag hävdar bestämt att den ville det! Jag hörde att den sa det! Så försök inte!

Den är hemskt dyr och jag vet att du är så himla snål, att du bara inte ger bort julklappar, så där utan vidare. Jag har allt kommit på hur det funkar med dig.

Du frågar: "finns det några snälla barn här"? Men det som du egentligen menar är om det finns några, som snällt öppnat sina plånböcker och halat fram lite pluring till dig, för det som du istället lämnar ifrån dig, ifrån någon av alla dina tomteverkstäder. Du är ett strå vassare än den där smålänningen Ingvar Kamprad! Så jag har nog kommit på hur det funkar med dig, din arme smålänning! Eller är du rent av skotte? Eller det där J-ordet som redan är klassat som hets mot folkgrupp.(Jag hoppas att jag inte blir anklagad för hets mot folkgrupp, det är gamla talesätt, som t.o.m. återfinns i de "fina" böckerna, som varit ämnade, att "uppfostra" oss vanliga bondlurkar).

Den här gitarren är hemskt dyr, men istället för en massa ullstumpor, statyer, getter och badskum odyl. i julklapp och detsamma när jag fyller år, kanske de istället kan pynta ihop pengar tills det har blivit så mycket, att du din snåle jäkel kan släppa ifrån dig den spanska gitarren, från din tomteverkstad.

Om det skulle funka för dig, funkar det bra för mig och jag skulle dessutom bli jätteglad. Ty, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge och väntat länge det har jag! Därför att jag saknar min gitarr, som flyttade till gitarrhimmelen för flera år sedan. Pianot och de andra instrumenten i all ära, men gitarren och jag vi hör liksom ihop. Det ena efter det andra gick sönder på min gamla gitarr, så till slut gick det bara inte att spela på den alls.

Ja, jag vet att det var min andra gitarr, men den första kan du inte komma och räkna hit, det var inte jag som satt sönder den! Den här har jag inte heller kraschat, så de´ så!

Förstår du nu jultomten att jag inte vill ha något i julklapp & födelsedagspresent, utan väntar hellre tills den här gitarren kan få flytta hem till mig från din tomteverkstad vid Skanstorget, oavsett hur lång tid och många år jag än får vänta på den?

Gun

söndag 16 november 2008

Två bränder är två för mycket!

- den 16 november 2008, kl 11:00

Idag hade jag inte tänkt skriva någon blogg alls. Men när jag sitter och ögnar igenom nyheterna från Gällivare känns det med ens, som om det vackra höstvädret och solen får vänta. Jag känner mig ambivalent.

Ambivalent därför att jag verkligen tror på min mammas livsfilosofi, att bibehålla livsglädjen fullt ut. Men det som den sista tiden funnits inom mig och nyheterna som möter mig, gör att nu vill det pysa ut genom mina fingrarna, innan söndagen får gå vidare i familjens tecken.

Den 29 oktober för 10 år sedan fanns i göteborgarnas och säkert hela detta lands medvetandet, den förskräckliga diskotek/Backabranden i Göteborg. Där så ofattbart många unga människor miste livet och ännu fler blev brännskadade, "där mitt liv brann upp" var det någon av dem som nyss sa. Just den delen av sjukvården i Göteborg har fortfarande inte hämtat sig, ifrån det som denna brand förde med sig. Det säger en hel del om omfattningen!

Visst är det lika eländigt när EN (1) människa dör. Men de här synintrycken av de otaliga vita kistorna rad i rad, alla skadade och alla barn & ungdomar runtomkring, de sitter etsade där på näthinnan. Det har påverkat resten av mitt liv på ett rätt påtagligt sätt. Inte bara det att jag fortfarande kan minnas hur örat försökte förmå hjärnan, att ta in vad som sades i telefonluren. Jag satt där yrvaken och omtöcknad, som i den värsta mardröm. Det var en arbetskollega till mig som ringde och väckte mig. Ibland grät hon så våldsamt under samtalets gång, att det var svårt att höra vad det var hon sa och mina tankar var ett enda sammelsurium, innan jag fick ordning på kaoset som rådde uppe i mitt huvud.

Men det var inget emot det verkliga och fullständiga kaos, som rådde för de drabbade anhöriga, eller de som ännu inte ens visste OM de var drabbade! Jag arbetade då som klasslärare och ansvarade för elevvården på en kooperativ 1-9 skola i ett invandrartätt område. Eftersom största delen av den s.k. skolledningen själva hade beviljat sig en resa till New York, blev det jag som fick axla det svåra.

Men det visade sig att den goda viljan fanns att tillgå, ur allas chock följde en våldsam handlingskraft inte bara hos mig. Det var mycket som skulle hinna ordnas: stämningsfull och värdig minnesstund, barnen & ungdomarna skulle tas omhand på ett professionellt sätt etc. när de åter anlände till skolan på måndagen. Men de där få timmarna som fanns tillgodo och där allt skulle ordnas och där absolut inget fick klicka, innebar minimalt med sömn och de få timmar det överhuvudtaget var möjligt, var fyllda av hemska bildminnen, som trängde sig in i sömnen.

Visst var det oerhört många tårar och otröstliga barn och ungdomar som skulle tas om hand om. Skolverksamheten fick bli en andrahandsfråga och det var andra saker som fick stå i fokus. Men på det hela taget kan jag känna att det blev en sorts värdighet över det hela och mycket gott föddes ur allt detta svåra, hur märkligt det nu än kan låta och te sig. BOA bildades, sjukvården insåg att andra saker måste till. Människor som normalt knappast mötte varandra, fann en tröst och styrka i varandra.

Själv fick jag från oanat håll hjälp från många goda krafter, som hjälpte mig med denna oerhört svåra uppgift, att lindra den sorg som sprang fram även ur de som inte var närmast drabbade. Med handen i backspegeln var det många, som lärde sig saker ur detta svåra som hade inträffat: en viktig, aktiv och medveten handling, att förvandla något positivt ur något så enormt negativt och destruktivt, branden var faktiskt anlagd.

Många är fortfarande osams med Gud, det kan i ärlighetens namn också sägas. Alla har sina egna upplevelser med sig ifrån branden och en tyst minut hölls på alla brandstationer runt om i Göteborg kl. 15.00 på dödsdagen även i år. Men en del har ännu inget lärt sig av branden på Backa. Anlagda bränder fortsätter som om ingenting har hänt.

Jag har ännu aldrig lyckats passera Backaplan, utan att vrida på huvudet och se på den plats där de omkomnas porträtt tämligen omgående ställdes upp, tillsammans med blommor, hälsningar, brev, mjukdjur, personliga tillhörigheter och brinnande ljus. Jag kunde se hur tiden, årstiderna och platsen förändrades, medan känslan förblev likadan varje gång. Porträtten som sedan länge gulnat av väder och vind stod kvar där ändå.

Nu finns en 10 meter lång och 2 meter hög, böjd minnessten, där de 63 ungdomarnas namn och ålder är ingraverade och förgyllda. På minnesplattan står det "Göteborg blev en stad i sorg". Sorgen är svart som sot. En meningslös handling som fick oanade konsekvenser. Ett svart minne om ännu en fullständigt obegriplig handling, att bränna sina medmänniskor till döds.
--------------

Fotot: ovanför kyrkodörren i kyrkan San Lorenzo i Portovenere, Italien, hänger denna skulptur, som visar hur martyren Laurentius brändes levande på ett halster och ängeln som är med honom.

När jag stod nedanför den och tittade upp flög mina tankar med automatik till alla ungdomar, som omkom i Backabranden och ännu fler som fick sina liv för alltid förstörda.

lördag 15 november 2008

Hjälp! Nu har förfallet nått halsnivå!

- den 15 november 2008, kl 12:01

Jag stod inne i badrummet och tittade mig i spegeln. Först trodde jag att jag såg fel, men när jag insåg att jag inte gjorde det, gav jag upp ett illtjut.

Min familj kom springande och trodde att jag på nytt hade slagit en vurpa inne i badrummet. Men det var betydligt värre än så. Jag hade hittat rynkor på halsen också. Jag håller på att förfalla fullständigt!

Kan det inte räcka med att jag blivit "blondin" och ansiktet är full i "kråksparkar", skall HELA jag verkligen behöva förvandlas till ett paket russin?

Det snackas mycket om den accelererande globala uppvärmningen. Jag tror att jordens dragningskraft är ett strå vassare. Allt verkar dras nedåt.

Nä, det är inget roligt att bli gammal! Ja, nu menar jag till det yttre. Gammal föredrar jag dock att bli, alternativet till det känns verkligen inte det minsta lilla frestande. Men skall det verkligen bli nödvändigt att behöva gå och köpa sig tjocka gummiband för att dra ihop det hela i nacken och lite här och där?

Är det kanske därför en del äldre män skaffar sig hästsvans, trots att de fått "hög panna" och fått "barret" betydligt uttunnat? De slätar ut rynkorna genom att ha gummiband i nacken i en kamouflerad hästsvans, är det så det är?

fredag 14 november 2008

Vara uppdaterad och utåtriktad.

- den 14 november 2008, kl 09:24

Det är varken svårt eller komplicerat.

Jag är en sådan som håller på årstidstraditionerna, har t.o.m förstått vitsen med dem! Nu kan jag faktiskt höra vilda protester om att det blir lååååångt mellan traditionerna, jul, påsk, midsommar.

ICKE då har man missat den nya kalendern som verkar klippt och skuren för folk som INTE VILL ha tråkigt, som bjuder på gratisinslag om vad man kan fira. Vill man vara urspårad, får man dock hitta på något själv. Mina uppslag är alldeles för rumsrena och lama!

Chanukká som varar i åtta kvällar från 25 kislev till 3 eller 4 tebet ? dvs. vid nymåne i november-december. Är du inte jude kan du alltid tända lite ljus vid frukost- och middagsbordet, funkar också bra som "ljusfest". Vill man inte det kan man själv leka ljushuvud.

13.11 Guru Nanaks födelsedag. Sikhismens grundares födelsedag är en glädjens fest. Sik eller ej, man kan väl den dagen fixa en indisk middag, eller en på sik. Fisken sik är nog att föredra framför den andra sortens sik. Allmän magdans iförda tyllgardinerna är kanske något för det alltmer feta svenskarna som det påstås att vi är. (Jodå, jag vet, vilket datum det är idag. Igår kom jag inte åt blogginlägget, därför att jag satt i Gränna och käkade de där vit-randiga sakerna, som Sveriges tandläkare har aktier i.)

14.11 Internationella diabetesdagen. Jag tänker på Vivan och Anki och minns Vivans fina och långa vänskap med glädje! Även Ostkakans dag. Vill man nu vara riktigt skruvad kan man fixa pappershattar (min pappa var expert på att vika napoleonhattar av gamla dagstidningar) och fira Kristina Lugns 60 årsdag, till intaget av ostkaka... Zzzzzz...

15.11 Palestinas nationaldag. - Fram med Palestinaschalarna och näbbdojorna och bräck ungarnas 60-talsmode, som är up to date nu, fastän i sämre upplaga!

16.11 Internationella dagen för tolerans. Tvåla in hela badrumsgolvet med hårbalsam och se om det verkligen är sant.

17.11 "Stora insnöardagen 1995 i Göteborg", några decimeter snö och HELA Göteborg LAMSLOGS! Knappt en enda tog sig till arbetet! Nej, nu ljuger jag EN skidåkare hade fotats vid "Kålle me´torsken" uppe på Götaplatsen! Han, skidåkaren, inte Kålle (han går ingenstans, han är en staty!) går i repris i tidningen varje år. Det måste ha varit en nyinflyttad norrlänning, som inte hade hunnit ställa ner skidorna i förrådet för gott. Utifrån den erfarenheten förstår man att hela Norrland egentligen borde vara HELSTÄNGT åtminstone 5 månader varje år! Ni i Gällivare kommun kan väl rita sloganskyltar "valla åt alla" och uppvakta kommunalrådet. Det råder väl fri tolkningsrätt om innehållet i slogan?

19.11 Världsdagen mot barnmisshandel och är man nu typen "för" barnaga, kan man alltid tänka på att det även är Världstoalettdagen. Hur ni alla skall rymmas där får ni väl tänka ut själva! (Flå´t "Olof" jag VET att du har namnsdag)!

20.11 Barnkonventionsdagen. Gäller nog bara barn över 99 år och om de är i sällskap med sina föräldrar, verkar det som.

21.11 Världshejardagen, säg hej till minst tio okända personer! Absolut något man skall ta fasta på. Risken är väl bara att den där personen man möter, tror att man snackar i mobiltelefonen om man nöjer sig med enbart ett "hej".

22.11 Libanons nationaldag. Man kan väl fira att hela hemmet mellan varven ser ut som "Beirut" och veta att allt löser sig! Hur man firar det? Döper dammtussarna så klart!

23.11 98 år sedan sista avrättningen i Sverige verkställdes. Tja, genom statens försorg är väl bästa att tillägga. Jag tror jag klipper tånaglarna istället.
24.11 Denna dag för 149 år sedan publicerades en viktig (?) bok: "Om arternas uppkomst" av Charles Darwin. Jag har INTE läst den och har inte en tanke på det! Man kan som alternativ kika lite på familjefoton, det funkar nog lika bra.

25.11 Internationella dagen mot våld mot kvinnor. Jag tror jag förser resten av familj & grannar med ruttna tomater och så ringer vi på!

26.11 Ilona Staller, eller Ciccolina som den italienska politikern och porrfilmstjärnan kallades fyller år! Men vem bryr sig? Så DET firar vi!

27.11 Thanksgivning, familjefest i USA. Firas med fylld kalkon. Inte här! Vi kan lika gärna käka torra brödskivor, de dammar också ur mun och öron.

28.11 Albaniens och Mauretaniens nationaldag, vet man inget om det, kan man alltid fira Malte Durhans namnsdag, det var han som öppnade korvkiosken i Gällivare bakom gamla busstationen, den som nu ligger på Centralskolans gård.

29.11 Köpmännens mardrömsdag= Köpfria dagen! Den följer jag mer än gärna eftersom vi fixar inför första advent, dvs. NU först åker ljusstakar upp och det byts till julgardiner i kök och vardagsrum. Allteftersom fram till julafton blir det allt mer jul i huset.

30.11 Brandvarnardagen, är man pyroman kanske man hellre firar att det var 290 år sedan "Kalle knapp" dvs. Karl XII sköts. Hade han inte skjutits hade vi inte heller kunnat beundra Gustaf Cederströms stora målning "Karl XII:s likfärd", som hänger på Göteborgs konstmuseum. Men hade också sluppit de där gallskrikande: "döda döda döda" mupparna! Man kan också slå vad om det stämmer "Om Anders slaskar skall julen braska".

1.12 Internationella AIDS-dagen, jag tänker på Ole, vår vän som fyllde livet med så mycket skratt och närhet! "Stora strutsdagen" också om man vill, eftersom man blundar för AIDS-problemet och hellre låter läkemedelsbolagen fylla sina korrupta kassor! Nationaldag i Centralafrikanska republiken och Rumänien.

2.12 Förut hade Bibiana namnsdag denna dag, hon var en romersk jungfru och dog martyrdöden 363. Man kan därför denna dag glädjas åt att det "BARA" blev pust-urk-stön-namnet "Gun". Det KUNDE uppenbarligen ha varit värre!

3.12 Internationella dagen för handikappade. Nu hade jag något riktigt elakt på tungan, men jag säger inget!

4.12 För 141 år sedan föddes danska cirkusartisten Elvira Madigan, fast då hette hon Hedvig Jensen, dvs. innan "Sorgerliga saker hända". Barbara (helgon) har namnsdag, då man tar in en kvist från ett fruktträd el. dylikt, sätter den i vatten. Blommar gör den till julafton, som ett bevis för livets storhet. Riskfritt att beskära denna dag, därför att alla livskrafter har dragit sig inåt växten just denna dag.

5.12 FN:s internationella dag för frivilligas arbete för ekonomisk och social utveckling (väntar jag ivrigt på)! Thailands nationaldag.

6.12 Finlands självständighetsdag (inte att förväxlas med finska nationaldagen =skärtorsdag). Sankt Nikolaus (jultomtens) dag. Men även Hajj, det är dags att vallfärda till Mecka om du är muslim.

7.12 Internationella dagen för civil luftfart. Det går lika bra att vika papperssvalor, "Fritte" på gamla tingsrätten innehar titeln som bäste flygplanspappersvikaren, vi andra var inget vidare i jämförelse med honom, vi ligger ännu i hårdträning.

8.12 Eid al Adha, den muslimska offerhelgens fyra dagar avslutar vallfartstiden. Vi andra kan väl fira att vi slapp... fotvandra ... typ.

9.12 Pepparkakans dag. Dags att göra slag i saken om man vill kunna svara JA, när tomten frågar "finns här några snälla barn"?

10.12 Nobeldagen. Mänskliga rättigheternas dag kan du istället fira om du gick bet på Nobelmiddag- och nobelprisets 10 mille.

11.12 Burkina Fasos nationaldag och vet man inte hur den firas, eller vart det ligger, kan man fira att det är Tangons dag och vika undan vardagsrumsmattan, vässa blicken och koppla greppet. Garanterat kaloriunderskott den dagen!

12.12 Día de la Virgen de Guadalupe, på med sombreron och fram med gitarren medan böngrytan puttrar klart.

13.12 Sankta Lucia, skyddshelgon för Syrakusa; för synen; för blinda, sjuka barn, bönder, prostituerade som ångrar sig, glasmästare, chaufförer, sjuksköterskor, sadelmakare, skräddare, vävare, knivsmeder, sekreterare, notarier, vaktmästare och dörrvaktare; i England författare, advokater, tjänarinnor och försäljare; mot ögonsjukdomar, kroppslig och själslig blindhet, blödningar, halsinfektioner och dysenteri. Jag tror vi får avbryta med lite sång: "Sul mare luccica, l´astro d´argento, placida è l'onda, prospero il vento..." Det verkar som vi fortfarande väntar på att "ljuset skall åter gry", eftersom hon slutade som martyr efter ett våldsamt öde, alltså ytterligare ett bevis på kvinnomisshandel, förföljelser med dödlig utgång.

Mellan 20.12-22.12 är det vintersolstånd på Norra halvklotet och sommarsolstånd på Södra halvklotet. Man kan släcka lampan och gissa vem man är på Norra halvklotet.

14.12 - 21.12 Fyller jag inte i något, därför att då är man sysselsatt med att gnugga geniknölarna till div. julklappsrim. Det är tiden på året då de värsta asgarven rungar genom vårt hus! Maken till dåliga julklappsrim får man länge söka efter för att kunna uppbringa! Tillkommer dessutom: Julsånger i City, "Jul på Liseberg dvs. stora Suovasdagen" där alla dåliga förlorare i skyttetävlingen hittar på nya ursäkter för att inte behöva tävla i skytte och bli slagen av ett "fruntimmer" på nytt! På den tiden det fanns skolbarn i huset och vanligt arbete, var det årets svettigaste period, att få ihop almanackan och man önskade sig att man hade kunnat det där med atomklyvning fullt ut! Julstäda från golv till tak och fara runt som en skållad råtta, sånt existera bara som ett svagt minne ifrån barndomshemmet. Vi gör bara det vi vill av julstök och anrättningar i sparsmakad variant!

22.12 Klär vi i alla fall julgranen, även om den trots dotterns vilda protester, bytts ut till en i konstmaterial! JA, det tog emot, men bäst så ur många aspekter.

23.12 Japans nationaldag. Stora sushi dagen för de som ägnar sig åt dylik "barbari". Vi andra tuggar vår tillagade mat och räknar inte med att "våldta toalettstolen" och samtidigt spy i en hink, eller hur Nenne!

24.12 Julafton dvs. Kalle Anka eller "Sagan om Karl- Bertil Jonssons julafton". Avkopplad och rolig samvaro med egen jultradition. En del har jag hört firar jul med mamma som ligger avsvimmad under julgranen. Där har vi istället en begränsad upplaga julklappar.

25.12 Juldagen. Vi kallar den för stora "Samarindagen" dvs. "Eftertankens kranka blekhetsdagen"= den där nattmackan och julmusten, skulle man ha stått över. Eller helt enkelt "Stora bekänna färgdagen" eftersom det är dagen för sällskapsspel och gemensamt pussel av storformat. Eller den dagen då resten av dagen går i ultrarapid, därför att man hetsade varandra och steg upp i ottan för att närvara vid "julottan". VEMS idé var det?

26.12 Annandag jul. Dagen då man inser att det verkligen är en annan dag! Det brukar vara den dagen då alla idéer får nya & laterala tolkningar av hur man EGENTLIGEN kan göra. T.ex. om man behöver en laddare till mobilen men är på fotvandring "in the middle of nowhere", hatt med dynamo kanske? Dvs. dagen då det står klart, att vi nog trots allt är en avkomma från "Dårfinkarnas okrönte konung" och resten en avkomma från "Puttlabäcksprinsen i Hallsberg". Vådliga kombinationer att sammanföra!

26.12-1.1 Kwanzaa, det kan vara bra att anamma den och låta olika frukter översvämma tallrikarna, istället för den tunga julmaten.

27.12 Spanien blev 1978 en demokrati för första gången sedan spanska inbördeskriget. En Flamenco, med kaloriunderskott som följd eller vräkning!

28.12 Menlösa barns dag, dvs. till minne av "barnamorden" där syftet var att Jesusbarnet skulle dödas, eller Värnlösa barns dag, som man av någon outgrundlig anledning döpt om den till.

29.12. Tomas Edison patenterar radion 1891, tänk om radion inte hade funnits!

30.12 Israel och Vatikanstaten upprättar 1993 diplomatiska förbindelser. Men det är väl den plats på jorden där diplomati eller kärlek till sin nästa överhuvudtaget inte existerar. Abel har namnsdag, ni vet Abel som blev ihjälslagen av sin bror Kain, enligt bibeln. Vi kan tack och lov fira en familjefödelsedag, eftersom jag aldrig trott på retroaktiv abort som någon bra idé.

31.12 Sylvesterfest dvs. nyårsafton, som går alldeles utmärkt att fira utan att förlora förståndet. Dvs. bibehålla glädjen över att vara människa och inte ett svin!

Men jag gör väl snart som Albert Engström skrev om Pontus Fürstenberg: (den där potentaten & magnaten från Göteborg, med numera egen våning på Konstmuseet) han slevade med en matsked ur en hummerburk och drack champagne. Men jag tror fortfarande på mänskligheten och allt bättre nyår! (Jo, jag vet att det är 46 dagar dit, men ändå).

onsdag 12 november 2008

När nöden är som mest

- den 12 november 2008, kl 07:48

är hjälpen som svårast? Eller du kanske är en sån som säger: "när nörden är som störst är hjälpen som svårast"?

I vilket fall som helst kan en sko i olika färg och hela hemmet i några plastkassar, ändå te sig som ett halvt himmelrike.

"I det här landet där vi bor, där går skorna ensam ut på promenad", så dikterade min dotter att jag skulle skriva i hennes dagbok, själv ritade hon en bild till texten. Det var en kväll när hon var 4 år. Vi hade den sommaren flyttat till Göteborg och för en 4-åring, som blivit abrupt uppryckt ur malmbergsmyllan vid 4 års ålder och inplacerad rakt in i storstadens märkliga värld, var vissa företeelser svåra att förstå och krävde många förklaringar om och om igen.

Det enklare svaret fanns i hur det kom sig att man kunde hitta en massa övergivna skor i princip vart som helst. Inte två skor, utan EN (1)! Hon fick väldigt snabbt en egen filosofi om det hela:

"att de ville helt enkelt ge sig ut på en egen ensam promenad och hade sedan svårt att hitta hem alt. ville helt enkelt inte återvända hem därför att de var ute på äventyr", trots min frågeställning" om den andra skon inte saknade den skon som var på rymmen, eller ser den verkligen ut att ha det så himla kul, ensam och blöt"?

Jodå, hennes övertygelse om skorna, höll i sig! En mycket bestämd dam!

Men det där med att hitta hem, eller gå hem, det visade sig bli mer svårförklarat i ett annat hänseende, därför att varje morgon när vi var på väg till hennes dagis, passerade vi de hemlösa, som låg på pappkartonger eller direkt på backen bakom gamla Televerket uppe på Kungshöjd i centrala Göteborg. Hon närmade sig med oändligt, försiktiga och tysta steg, dessa klädbylten till människor, som låg hopkurade på backen och sov. Hon kunde ibland konstatera att måltiden i BÄSTA fall bestått av sannolika rester ur MC Donalds soptunna.

Hennes lilla hand tog ett fastare tag i min, när vi närmade oss dem. Ibland ville hon stanna till och stod där med sin lilla hand i min och betraktade de sovande byltena på marken, ibland uthärdade hon helt enkelt inte smärtan över klädbyltena som låg där och sov. Hela hennes lilla 4-åriga gestalt vittnade om att hon fullt ut förstod, att det här var deras "hem" som hon stod och betraktade eller passerade.

Fastän hon idag, 18 år senare, förstår att jag redan köpt tidningen, kommer hon inte sällan hem med en Faktum, en tidning som säljs till förmån för de hemlösa här i Göteborg. (Du kan själv lämna ditt bidrag genom att prenumerera på tidningen eller köpa deras T-shirt etc. Fö ett bra julklappstips).

Hon sitter bredvid mig på konserter mm. som ges till förmån för de hemlösa, eller bidrar direkt till soppköken och övernattningsplatserna, som inte på långa vägar räcker till.

Här i Göteborg tydliggör (det känns fel att skriva "firar") man de hemlösas dag varje år den 17 oktober på Gustaf Adolfs Torg, som en protest mot att de styrande inte gör det som de borde. De har väl nog med att räkna sina arvoden och fallskärmar!

Min dotter är sedan många år tillbaka väldigt medveten om att man sannerligen inte ens behöver vara missbrukare för att vara hemlös. Vägen dit bär över många olika vägar. Hon vet idag också att många barn är hemlösa, eller lever under fruktansvärda förhållanden och fler blir det för varje år.

Men tiden har stått still i detta sammanhang, därför att det här är inget specifikt storstadsfenomen! Ingen nyhet heller.

Jag kan dra tillbaka tiden ytterligare och minnas min yngste sons förtvivlan, hennes 13 år äldre storebror, när han var 7 år och vi träffade på de hemlösas gäng i Gällivare. De var inte lika synliga som de är här i Göteborg, men de fanns sannerligen redan på den tiden!

Synliggör Gällivare kommun de hemlösas situation, eller sticker de fortfarande huvudet i sanden?

Jag har ett mycket smärtsamt minne i just det hänseendet, speciellt då jag vet att ingen av dessa personer längre är i livet, trots att jag i år räknat, nästan kunde ha varit deras mamma. De satt i Tempos luftpassage där det blåste varmluft därför att det var fruktansvärt kallt ute. De satt där medan människor stressade förbi dem. Människor som var på väg hem med julklappar och kassar överfyllda av mat. De satt där och sökte värme, skitiga hemlösa och hungriga. Inte bara hungriga på mat, utan med en annan form av tomhetskänsla.

Det förstod han och jag kan minnas hans lilla hand i min, där han drog och slet i min och nästan vägrade att stiga in i bilen för att åka hem till Malmberget, med våra proppfulla kassar och inhandlade julklappar. Han kände att han kunde inte bara lämna dem i det skicket, därför att han hade förstått av mitt samtal med dem, att det hade handlat om julen. Inte vår egen jul utan deras jul och förutsättningarna för den. Jag minns hans förtvivlan, jag minns min egen förtvivlan över hans förtvivlan och samtalen blev åter många och långa.

Hur kan man någonsin förklara för ett barn, att det är i en sådan orättvis värld vi lever i?

Själv kommer jag aldrig att köpa att vi är ett "välfärdssamhälle" så länge vi har människor i detta land, som bor i största misär och det blir allt fler och fler och fler av dem.

tisdag 11 november 2008

Porjusbakelse vem har hittat på det namnet?

- den 11 november 2008, kl 10:24

Jag sitter här och ser ut som Uppfinnar-Jocke med nedsläckt tänkarlampa. Är det från tiden för vattenrallarna, eller vad handlar det hela om?

Är det vid något speciellt tillfälle som denna "bakelse" uppstod? Är ursprunget en vanlig kardemummaskorpa, eller är det någon annan variant?

Porjusbakelser eller ej, men själv är jag dödligt förtjust i finnarnas variant av Porjusbakelser, dvs. Kaneli-Korppuja från det gamla ärorika företaget Koiviston. Dessa smaskiga historier med vanligt hederligt smör på (inget jox av bregott eller något annat smörsubstitut utan just smör), kan det slås av något annat?

Nej det är inte möjligt! En dylik historia och en kopp gott kaffe, det slår det mesta om det nu skall vara något till överhuvudtaget.

"Smart uppfinning att bjuda på gammalt bröd, med lite kanel och socker på", tyckte herrn i huset första gången han fick det serverat.

Jag svarade att detta var nog en kvarleva från den tiden när varje svensk inte slängde ett halvt lastbilsflak med matrester per år och person. Då var man tillräckligt smart att göra skorpor, ströbröd, brödkrutonger och fattiga riddare av det gamla brödet. Inget fick sas förfaras.

söndag 9 november 2008

Fars Dag idag - Det borde väcka eftertanke.

- den 9 november 2008, kl 11:53

Min pappa kan man nog klassa som "tja"...

När han levde var han en tämligen växlande historia, ömsom omhändertagande & hänsynsfull & hysteriskt orolig att något skulle hända oss och ömsom rent ut sagt regelrätt pest & kolera!

Nej, jag tänker verkligen inte försköna honom, jag tänker minnas honom precis som han faktiskt var på gott och ont. För mig var han unik, han råkade vara MIN pappa "dårfinkarnas okrönte konung"!

Får man skriva och säga så? JA, det tycker jag verkligen. Jag tror inte att han själv skulle ha duckat för det. Det är säkert också anledningen till att han bad mig om förlåtelse för allt han sagt och handlat fel. När jag tänker tillbaka på hur många, som bett mig om förlåtelse för hur dumt de än burit sig mot mig, kan jag inte räkna in så vidare värst många i den skaran.

När jag växte upp var det "Fars Dagskort" till Fars Dag som gällde. På den tiden var det inte köpmännens dag. Då ritades det "Fars Dagskort" istället för att köpa ännu en slips av "otippat mönster".

Ett år satt jag på allvar och funderade om jag inte trots allt skulle ordna en riktig "Fars Dag happening" dvs. där alla pappor kunde komma med sina slipsar och skolslöjdsstickade toppluvor, kläden av märkligt utseende och ursprung etc. som ramlat in den dagen under årens lopp. Alltså ha en regelrätt utställning! Hade DET inte varit intressant att skåda så säg?

Själv har jag en uppsjö av små dyrgripar som är rörande söta och inte sällan väldigt kluriga! (Mors Dagar /julklappar/ födelsedagspresenter) Alla tillverkade av mina små pussgurkor.

Jag har numera även några alster som jag själv knåpat i hop, när jag var liten och som återvänt till mig sedan mottagarna är borta. Vi har alltid lika roligt när vi botaniserar bland de "första skapelserna". Mungiporna är från öra till öra.

Uppföljaren till denna utställning av Fars Dagspresenter skulle naturligtvis bli julklappar! Jag skulle omedelbart bidra med min vaskrensare, med gummipropp och träskaft! Den fick jag en jul när jag fyllt 15 år, av min käre svåger. Julklappsrimmet var av än märkligare karaktär än själva julklappen och det vill inte säga lite! Den "lever" ännu, måste vara antikvärde på den.

Men det där med att sitta och rita "Fars Dagskort", som vi gjorde i folkskolan, det kändes verkligen inte rätt den dagen det åkte upp en liten hand i luften, som lät meddela "men jag har ingen pappa att rita något Fars Dagskort" till.

Det blev ett fasligt inventerande vem som skulle kunna tänkas få det där ritade kortet och jag minns den sorgsna ryggtavlan och det halvritade kortet i slutet av lektionen.

Jag kan bara så här i efterhand bittert ångra, att jag inte följde min första ingivelse: gå fram till honom och låta båda våra "Fars Dagskort" flyga och fara dit pepparn växte!

Det fanns även på den tiden barn som inte hade någon pappa, eller en frånvarande pappa. Jag kan inte låta bli att undra vad det kan ha fört med sig för de barn, som inte hade någon pappa att överräcka det där Fars Dagskortet till. Hade de någon att dela sina funderingar med, eller blev det bara ett tomt hål som aldrig fick fyllas?

Vår kung berättade en gång om det "onämnbara", som det aldrig talades om när han växte upp och man kunde ana sig till smärtan, att det aldrig talades om den pappan som inte fanns där. Men han hade liksom de flesta barn som helt är i avsaknad av en far, någon annan som axlade den biten. Det handlar trots allt om goda förebilder i slutändan. Men jag vet av egen erfarenhet, att det där ramlar i blickfånget på barn, som inte har någon "Fars Dag" att fira.

Det är rent ut sagt pest och pina att höra de glada tillropen:

Men nu skall vi fira Fars Dag" och sedan möta den sorgsna blicken!

I andra länder lägger man firandet till fäder & förfäder. Det känns på något sätt lite rimligare, därför att alla har vi ett ursprung. Inte ens i den där himmelska historien som utspelade sig för ca 2 000 år saknades det en fader, även om det nu uppgavs vara den helige Anden som stod för fiolerna med ärkeängeln Gabriel som budbärare. Alltså någon form av obegripligt triangeldrama, eller rent av fyrkant vad jag förstått Det var modernt redan då! Men med en del pappor är det nog som i den där märkliga bebådelsen, man saknar som barn verklighetstillhörighet!

Det finns många olika valörer av pappor:

1) "Min pappa han är en mix från ett provrör".

2) "Min pappa kommer från en spermabank".

3) "Äh, min pappa är ett inbetalningskvitto från banken".

4) "Jag har tre pappor, det blir en dyr och besvärlig historia att fira Fars Dag, därför att först blir det med leasingfarsan, morsans före detta snubbe och så min riktige pappa"!

5) "Min pappa och jag är totala främlingar för varandra, vi verkar inte ens tala samma språk, eller bo på samma planet".

6) "Min morsa tyckte min farsa var en idiot och totalt värdelös, så nu har jag ingen farsa, jag hatar honom, vill inte veta av honom!"

7) "Min pappa vill inte veta av mig. Fastän jag skrivit och ringt till honom, vill han inte veta av mig".

8) "Min pappa måste nog vara ärkeängeln Gabriel, eller så levererades jag genom skorstenen via storken".

9) "Min pappa är den bäste i hela världen, men han skriker som fan åt mig och jag blir alldeles körd i huvudet när han går an, det spelar ingen roll vad man än säger, han vet alltid bäst".

10)"Min pappa var jättebra när han var min pappa, men så träffade han en annan kärring så nu bryr han sig bara i henne och hennes ungar".

11)"Min pappa är som han är, men han är faktiskt min pappa".

12))"Min pappa är verkligen min bästa vän, utan honom inget riktigt liv".

Vilken typ av pappa har du? och OM du är pappa vilken typ av pappa är du?

Fars Dag och Mors Dag i all ära. Men något större firande är det inte på internationella barndagen, den går nästintill spårlöst förbi, är inte det märkligt?

Mest av allt undrar jag borde vi inte klara av det här av egen förmåga, att bry oss i varandra mer än en gång om året och på beställning, därför att någon har bestämt att det är så det skall vara...

lördag 8 november 2008

Kyrkogården i Malmberget vad händer med den?

- den 8 november 2008, kl 10:28

För några år sedan satte jag morgonkaffet i vrångstrupen, när jag läste att LKAB stod i begrepp att nu även lägga rabarber på kyrkogården i Malmberget och så fanns någon från kyrkorådet, vill jag minnas att det var, som också hade uttalat sig om en flyttning.

"NÄÄ... tänkte jag, där går fan i mig min gräns över jubelidioternas julafton! Det räcker och blir över att hela min referensram dvs. huset där jag är född i är utplånat pga. gropens utbredning, huset där jag under större delen av min barn & ungdom växte upp i, kommer med gruvans framfart bli totalt utarmat och kanske rent av försvinna innan jag "lämnar in". Men ALLA mina referensramar där jag bär på minnen, det är redan bortsopat, utplånat pga. gruvan. Nu kan det räcka. NU är måttet rågat! INTE kyrkogården också! Jag tänker inte frivilligt se på hur LKAB skändar mina döda också pga. planerings- och kommunikationsbrist, där vill jag säga mitt innan man ens närmar sig kyrkogården."

Ja, upprörd är nog bara förnamnet på hur jag kände mig denna morgon. Jag som i vanliga fall har så lågt blodtryck, att jag är svimfärdig varje morgon när jag stiger upp och behöver lång färdsträcka innan min kropp är riktigt vaken, hade nog personbästa i rusande puls denna morgon.

Men vad har hänt från LKAB:s sida? Sedan dess har det varit lugna gatan, inte ETT ENDA LJUD har läckt ut till oss BERÖRDA efter det. Är inte det horribelt så säg?!

Det är precis som allt annat som handlar om Malmberget, en vacker dag står man bara där inför fullbordat faktum! Det lär inte bli på annat sätt när det gäller Malmbergets kyrkogård heller. En vacker dag berättar väl marionetterna på LKAB, dvs. staten:

"Men OJDÅ, hela kyrkogården råkade visst åka ner i ett nytt hål som uppenbarade sig. Det var ju ingen som kom till skada. Hålet VAR förväntat. VI har FULLSTÄNDIG kontroll, så det är luuuugnt".

De här tidningsartiklarna om kyrkogården fick i alla fall mig att vakna till liv, jag kastade mig på telefonluren och ringde pastorsexpeditionen i Malmberget. Det hann bli många turer.

Jag blev insatt i hela gravrättsvärldens dittills fördolda och förborgade värld. Jag trodde t.ex. att de närmast anhöriga efter våra föräldrar var jag och min syster osv. men si de visade sig vara helt fel. Känslan att någon annan ägde gravrätten till min mammas grav fick mig, att irra omkring sömnlös med ett magont inte av denna värld, ända tills saken var utredd och ordnad. Farfars och faster Enids grav hade en död kusin gravrätten till, eftersom hans mamma, ytterligare en faster till mig, hade blivit gravsatt i samma grav. Alltså var det nu en död person som ägde gravrätten! Jag som hade trott att det var pappa som innehaft den gravrätten och att den med automatik gick över på hans barn. Men så var det alltså inte.

Inte hade jag heller haft en susning om reglerna för gravrättsinnehavet, på vilken tid den löpte och måste förnyas innan tiden gick ut osv. Det betydde att det inte var som jag i min vilda fantasi gått omkring och trott, att den gravplatsen var det ingen som kunde komma åt så länge gravstenen stod upprätt.

Jag undrar, är jag den enda som varit så naiv, eller sitter det nu ännu fler där uppe i krokarna och får morgonkaffet i vrångstrupen över mina rader?

Kyrkogården i Malmberget är för mig något som man skall vårda ömt. Ja, jag kan höra en del lustigkurrar nu:

"på kyrkogården är det fasen i mig bara dött, är man död så är man".

Till det yttre är det helt sant, men det vet alla att det är en stor lögn. Jag kan inte se det så, därför att den är en del av mitt eget liv. Därför att de var alla som nu vilar där också en del av det liv där jag också är en liten del i, alltså även en del av mina barns liv. Det gäller hela kyrkogården inte bara där jag själv har en släkthistoria i.

Varje vår, sedan backen blivit bar, gick jag med gammelfarmor, inte min egen gammelfarmor utan mina söners gammelfarmor, en många timmar lång regelrätt "vårpromenad genom hela kyrkogården i Malmberget". Vi inväntade vackert promenadväder och så gick denna tur av stapeln, hon med ett stadigt grepp om min arm. Ibland lossade greppet och hon stod där och strök sig ibland för pannan, rättade till hatten, medan hon berättade.

Jag kan ännu i mitt inre både höra henne och se henne framför mig där på kyrkogården. Nu är även hon sedan länge tillbaka en del av den historian. Märklig sysselsättning kanske du tycker. Det tyckte min sambo också, ända tills han fick en närmare förklaring till vad som skedde under de här turerna. Därför att med jämna mellanrum stannade gammelfarmor till och så berättade hon varje familjs historia som hon kände till, vilket visade sig att det var i stort sett vid var och varannan grav, eller vad det var för händelse som legat bakom dödsfallet.

Eftersom de här "vårpromenaderna genom hela kyrkogården i Malmberget" hann pågå varje år under 15 års tid, var det mycket som kom till mig genom gammelfarmors berättelser. Men jag hann också få del av mina egna pojkars historia. Jag fick av gammelfarmor veta mycket om deras farfars far, den legendariske F O W Pettersson. (Nu blev det säkert tvärnit i någons huvud, det finns nya efternamn att köpa på patent- och registreringsverket). Det var inte bara så att mina pojkars farfar och morfar suttit och käbblat på varsin politisk sida i kommunalhuset, historien var betydligt bredare än så på båda håll. Jag fick veta mina pojkars historia på fädernesidan och därigenom fick jag också veta att våra släkters historia hade en gemensam länk, långt bakåt i historien.

Malmbergets kyrkogårds "innevånare" känner jag mig högst sammanlänkad med, vi delar samma historia. Men genom mitt arbete på tingsrätten har jag haft ännu vidare del av min hembygds historia, såväl den våldsamma delen, som den andra delen genom bouppteckningar och lagfarter och då i ett ännu vidare begrepp, eftersom tingsrättens upptagningsområdet även omfattar Kiruna och Karesuando.

Man kan läsa sig till många öden bara i en bouppteckning eller i en lagfart. De är levande historia, ibland fyllda med så myckna livsöden, att man bitvis storknade. Jag har själv kunnat lägga till mina egna pusselbitar över händelser i min egen hembygd. Det är också därför det vänder sig i magen när jag mötts av dylika ord i detta forum, av kalibern "men bry dig inte, du bor ju inte kvar", eller det där som "gökmentaliteten" tar sig uttryck i. Det är att direkt uppmana mig att jag skall förneka min hela bakgrund, eller inte känna att det är viktigt att delta i förändringarna i min egen hembygd, eller att någon ny översittare försöker att ta rätten över mitt eget liv. Det är min egen historia, min egen hembygd som någon försöker beröva mig!

Jag kan tycka att det sannerligen kan räcka med att andra berövat mig rätten, att utforma mitt eget liv på sådant sätt som jag själv hade önskat. Jag själv har hela tiden fått anpassa mig vartefter andra tagit sig rätten i mångt och mycket. Men till slut kommer man till en gräns där man känner:

NEJ nu har jag anpassat mig färdigt inför fullbordade faktum, nu vill jag bli behandlad och betraktad som den människa jag är. - En dyster betraktelse kan tyckas.

Vi människor är anpassningsbara, bara man blir behandlad med respekt. Man KAN alltså tuta INNAN man kör över någon! De är ett lägre gränsvärde i mänsklig samvaro. Livet självt har gjort mig till en strateg, där det hela tiden går ut på att se möjligheterna istället för att ägna så mycket energi på sånt jag ändå inte kommer att kunna påverka. Dumhet är ett svårbemästrat kapitel. Maktmissbruk i alla dess skepnader är ett annat, men det sistnämnde där kommer jag nog att sätta ner klackarna så länge jag lever och andas.

fredag 7 november 2008

Röka industrihampa

- den 7 november 2008, kl 20:49

Ville Vessla satt som vanligt och läste tidningen vid frukostbordet. Ibland läste han högt eller gjorde en resumé för oss andra, som såg ut som de zombies vi nu en gång för alla är vid frukostbordet. Dvs. med ögonen hängande som sladdlampor långt ner i fickorna och behäftade med det som han brukar klassa som, "en intressant kvinnlig zoologisk blick".

Vi är ju kvinnor och kvinnor är enligt honom zoologiska. Den som inte lyssnar ordentligt på stavelserna i det där ordet zoologiska, tror att han säger "så logiska". Men det tror man bara tills man känner honom.

Samtidigt som han äter frukost, sitter han där kapprak på stolen och läser och bläddrar i de tre olika bilagorna i tidningen, med en sådan frenesi och inlevelse att bara det är värt att upplevas och kan få vilken närvarande morgonzombie som helst, att bli kallsvettig vid blotta tanken om att det skulle kunna drabba en själv. I början var tidningen bannlyst vid frukostbordet.

Men utan att jag vet hur det gick till, kom jag på mig en morgon med att den fanns där vid frukostbordet helt uppslagen. Insåg fördelarna med att få nyheterna i resumé och bara få vara zombie, lugnt och stilla, ingen risk för rivstart om morgonen vid frukostbordet.

Nu hade han suttit och läst tyst en bra stund i reportaget som han brukar göra. Det var i övrigt tyst och stilla i köket och bara ett skrapande i porslin och tuggande hördes. Tystnaden bröts av hans stämma, där han gjorde en resumé av det han läst om i reportaget. Så långt förflöt allt i normal tåga. Sedan fortsatte han:

- Hör här! Det här begriper jag mig då rakt inte på. - Om man skall få någon berusningseffekt av industrihampan, skulle man behöva röka en hel telefonSTOPLE??? .... Vad fasen är en STOPLE för något? undrade han och såg ut ungefär som om han blivit nedstrålad ifrån yttre världsrymden och inte visste vart han befann sig innan han fortsatte:

- Hur gör man när man håller i en sån STOPLE? Drar man halsbloss? Jag får nog skriva till den här professorn och fråga"!

Visst förstod jag att han bara käckade sig över felstavningen, men det fick mig ändå att göra det som inte sällan händer mig.

Jag hade nämligen suttit helt aningslöst och idisslat på en näve inproppad müsli i munnen. Den väl idisslade müslin, som hade gått runt i munnen ungefär som i en cementblandare, varv efter varv, flög nu över uppläsaren tillika filosoferaren. Denne var reaktionssnabb och hade rest sig upp från stolen, förflyttat sig bakåt så snabbt vid müsliattacken, att stolen vält bakom honom och själv befann han sig stående, på tåspetsarna, med indragen mage och tidningen slängande högt upp i luften i ena handen, ungefär som om han trodde att han skulle kunna undgå att bli träffad och befann sig på en spansk tjurfäktningsarena i egenskap av matador, som just parerat den anfallande tjuren.

Men det hjälpte inte. Müsliattacken hade kommit plötsligt. Hela han var müsliprickig för att inte tala om bordet och övrigt i "skottlinjen". Det var inget som den utsprutande müslin inte hade prickat. Hela åsynen av honom i denna ställning var redan tillräckligt, men än var det hela inte över.

Det visade sig att den andra zombien vaknat till liv av müslimatadorens rörelse. Hon sa med ett kolugnt konstaterande:

- Wow vilken snabb reaktion av en arkeologisk fyndighet ifrån förra stenåldern!

DET fick resten ur min mun att spruta ut i nästa müsliattack. Dvs. hela müslimagasinet blev nu tömt i "cementblandaren".

Jag avskyr det här, när någon får mig att göra hela omgivningen prickig av dryck, mat eller what ever som jag har i munnen! Jag är en riktig fnissmaja och kan skratta hejdlöst åt jordens mest förryckta saker, det bara är så!

Meh... man får inte göra så här mot mig! Det är inget kul att sitta där med kläderna kladdiga av "gôr" och hela hakan blöt av mystiska saker, som hänger där ungefär som om man är ett spädbarn som slabbat på sig rejält.

PS. Bilden: en finfin dam i Bologna. Den blev jag också fnissig över när jag såg den. Hur kommer man på idén att göra en sådan fontän? DS.

Nytt tillkännagivande

- den 7 november 2008, kl 12:01

Igår åt jag Gällivare-hjortron igen, nu till min Gustaf Adolf bakelse med avskavt nagellack.

Även denna gång med sked och det avskavda nagellacket på naglarna om vi nu skall förbli petig.

PS. Upplysning: det avskavda nagellacket beror på osedvanligt många H2Ogympapass sista veckan. Som om denna dystra upptäckt inte vore nog: Hjortronburkens innehåll aviserade att allting har en ände. Så även Muoddoshjortron à 70:- för en burk om ynka 320 g... suck. Fotot visar vilket kilopris det ungefär blir. DS.

onsdag 5 november 2008

Sista radionyheterna om Carolin Stenvall

- den 5 november 2008, kl 16:26

fick mig nästan att köra av vägen. Satt och lyssnade på nyheterna på bilradion när jag var på väg hem, där de talade om "styckmordet". Vilket då styckmord? tänkte jag. Men så talade de om att det rörde sig om Carolin Stenvall.

Nu börjar det bli svårt att få ihop den här storyn som Allden berättat. Först så knuffar han henne, ringer inte efter ambulans trots att han har en mobil. Det torde vara en alldeles normal åtgärd om något verkligen skett av misstag eller olyckshändelse. Sedan dumpar han henne. "Tycker synd om henne", kör omkring med den döde Carolin och dumpar henne en gång till. Sedan kommer uppenbarligen en skogsvandrare och hittar den döda Carolin i skogen och tänker "aha, en död kvinna, henne tar jag och styckar".

Jag vet inte men nog börjar det här likna ett skräckmanus för motorsågsmassakern istället för en ung kvinnas liv. En ung kvinna som aldrig fick chansen att välja själv vad hon ville göra av sitt liv.

I USA har de länge sysslat med något, som visat sig ha god inverkan på förövare: I de fall där offret inte själv finns i liv, konfronteras förövaren med offrets öde i bild och även med ett möte med de anhöriga. Det har visat sig vara det enda som får dem på rätt köl, dvs. att ta in vad konsekvensen blev av deras handlingar och hur de burit sig åt.

USA:s nye president presenteras som

- den 5 november 2008, kl 10:49

USA: s första svarta presidenten. Vadå svart? Eller är det fel på färgen på min TV? Eller betyder det där svart något annat? Svarta pengar? Hajar 0...men det är inget ovanligt, fråga signaturen Soulway här på NSD, hon har svaret på allt som gäller mig. Som om det inte vore nog: hon har nog sannolikt även svaret på Universums gåta, eftersom hon vet allt! Klipsk typ, som jag är helt fascinerad över. Hon kan allt och då menar jag verkligen ALLT, men det beror också på att hon hade enbart 5: or i slutbetyget från Välkommaskolan i Malmberget. Jag förstår inte att det klagas så mycket över den skolan, när de lyckats vaska fram dylika snillen! Sug på segern, vet ja` och sluta gnäll!

Men likafullt sitter jag här och undrar VARFÖR presenterades inte de andra nya presidenterna likadant? USA: s förste president med skådespelartalang. Nej, det var feltänkt, förlåt mig Soulway, det finns ju fler som hade den talangen. Men USA:s förste president med genuint narkotikaberoende och omättlig aptit på sex. Nja, det kanske inte heller blev så bra tänkt vid närmare eftertanke, eftersom vi då osökt kommer fram till mer än en president, inte bara USA: s förste president med fascination för cigarrer och praktikanter.

Det är banne mig samma typer de väljer hela tiden, ungefär samma tema, eller någon form av lightvariant, tror jag bestämt. Men så har vi den siste: USA: s förste president med egenintresse i oljeaktier och med en Condolezza med samma intresse, även om hon var snabb på att mörka sina innehav när hon tillträdde. Det gäller ju att sätta ihop sin administration lite fyndigt, som sagt var. Jobba mot samma penningflödesmål. Joakim von Anka i sitt morgondyk i kassavalvet, måtte få en och annan sedel i halsen vid blotta tanken på dessa två.

Vad han W är känd för i övrigt? JA, det var en bra fråga! Men fråga Stand Up Comedy gänget, de har snurr på det där. Skrattade mig halvt fördärvad häromsistone. Ser faktiskt fram emot att se Oliver Stones film "W", mannen som sänkte USA. Undra när Tomas Alfredson gör samma filmfynd av mannen som sänkte Sverige, då kan det inte bli fråga om någon filmtitel som "Fyra nyanser av brunt", då måste det nog allt bli "Fyra nyanser av rött". Manusuppslag lär inte saknas där heller!

Barack Obama han har nu ett digert ekonomiskt problem att ta itu med. Men om jag inte har alldeles fel på min kulram, har jag en känsla av att skulle nu bara USA sluta upp med att leka Gud överallt, skulle nog också ekonomin reda ut sig tvärt! För vad har inte krigen i Sydamerika, Vietnamn, inblandningen i hitten och ditten kostat, pust....

Jag tappar nästan andan när jag tänker efter vad de hållit på med. Jag vet sanning att säga inte vad de här länderna, som de fört krig i har för uppenbar krigsrisk för USA, som ligger där i eget majestät mitt i plurret. Tja, om de nu inte befarar att isbjörnarna skall invadera USA förstås. Skrotar de nu bara krigen i Irak och Afghanistan m.fl. sponsorhärdar lär väl ekonomin också ha en chans att återhämta sig. Det kostar på att lägga sig i och sanning att säga har de nog så svåra problem med orättvisor och fattigdom själva, att det nog vore hög tid att rikta blickarna åt det egna landet. Än mer problem lär de ha med tanke på de högst väntade naturkatastroferna som stora delar av landet har att vänta.

Ja, jag ser med förundran vad som händer där på andra sidan plurret och hoppas att han lever åtminstone fram till han nu installeras. Redan har de väl varit ute efter hans skalp. Men det där att skjuta sina presidenter de är ju mer en vana än en tillfällig företeelse. I landet där vapnen flödar fritt finns sannerligen förutsättningarna för att det skall bli så igen.

tisdag 4 november 2008

Roxy i Malmberget

- den 4 november 2008, kl 14:45

där har vi tillbringat många timmar i maskinrummet. Ingemar jobbade extra som maskinist på sidan om sitt jobb på Posten i Malmberget och ville ibland att vi skulle hålla honom lite sällskap däruppe i maskinrummet. Vi fick smyga oss upp så Hellström Senior inte skulle få syn på oss! Det var för det mesta Clair, Rune, Christina och jag som gjorde honom sällskap där. Rätt mysigt var det där uppe under takåsarna, med utsikt genom det lilla fönstret på snedgaveln, där man satt nedsjunken i de stora gamla bulliga mjuka fåtöljerna och kunde se raggarsvängen där ute på Kaptensvägen köra förbi. Vi hade faktiskt mycket roligt för oss de där åren och vänskapen den bestod.

Clair mötte slutligen sitt öde ute på flygfältet på Kavaheden och blev inte så gammal. Ingemar och Rune flyttade tidigt till Göteborg tillsammans med Helge och drev garaget på Hotell Opalen. Det skulle dröja väldigt många år, innan livet tvärvände och jag blev tvungen att flytta till Göteborg. Men vi fortsatte ändå, sedan de flyttade ner till Göteborg, att umgås. Vi fick alla egna familjer och träffades ute på Almön om somrarna, där Rune, fru och barn tillbringade hela sommarhalvåret. Vi åkte vattenskidor, åkte med båt på dans på Brännö brygga, Stenungsbaden, delade familjeliv och hade det allmänt trevligt tillsammans.

Vattenskidor ja, herre gud! En gång gick jag på niten och ville inte starta i det kalla vattnet, vilket jag borde insett, att det gick inte med den motorbåtsföraren. Han hade bestämt sig för att jag skulle starta i det kalla vattnet, så han valde att göra ett rejält knyck. Linan både sträckte sig för att i nästa sekund bli slak. Vilket fick till följd att jag åkte 20 meter undervattensskidor och fick lunginflammation på kuppen, efter att han hostat och kräkts saltvatten ett par dygn. Det blev farbror doktorn i Skärhamn som fick besök. Jag fick sitta invirad i yllefiltar mitt i smällheta sommarhettan. Men jag vet inte vem som var mest illa däran, jag med lungpajen eller han med stora skuldkänslan.

Där ute på Almön dök också en annan figur ifrån malmbergstiden upp, nu med sin stora båt och med sina stora arbetsmaskiner. Den ständigt glade "Huset" dvs. Hasse. Jag minns exakt hur det gick till, när han bestämde sig för att flytta ifrån Malmberget. Vi satt ett helt gäng efter Kalixvägen nedgrävda i snöhögen och grillade korv, som man gjorde på den tiden varje vår. Jag och Huset satt och pratade om livets villervalla och det var nog den enda gången han var riktigt allvarlig.

Somrarna på Almön tar liksom överhand och alla glada minnen av honom. Jag skall aldrig glömma när vi allihop med våra ungar dussinet fullt, åkte iväg med Husets stora båt till havs och jag frågade honom när han hade hunnit ta skepparexamen. Han skrattade gott åt min fråga och sa att han körde båt med hjälp av telefonkatalogens karta. Längre än så hann han inte berätta, innan hela båten svajade till rejält. Vi stod på ett grund, mitt ute till havs med hela båten full av vuxna och ungar och inget land i sikte! Men det visade sig att malmbergsguden hade hållit en vakande hand över oss och Rune hoppade ner på grundet och knuffade ut båten till havs igen. Inget var skadat på båten.

En annan gång hyrde vi en fiskebåt uppe i Marstrand med skeppare och allt och gav oss ut att fiska, det blev en gungig historia och halva gänget låg gröna alt. vita i nyllet på däck, eller hängde över relingen och spydde av hjärtats lust! Vi blev tvungna att söka oss inomskärs igen. Där preparerade de tillfrisknade ungarna småfisk full i snus, som skepparn tillhandahöll. De skulle lura fiskmåsarna trodde de, men se fiskmåsarna de var inga dumstrutar, de fångade fisken galant, sköljde ur snuset och därefter svalde de fisken! Snacka om att det gick ett sus av missräkning bland unghögen. Sicka underbara minnen det finns mitt ibland allt annat.

Ett märkligt minne kommer oundvikligen. Ett minne där jag och "Huset", sitter uppflugna på kyrkogårdsmuren när Runes jordfästning var över och folk stod och pratade utanför kapellet. Jag såg hur Runes sympatiske storebror Arne bollade fram och tillbaka med trumpeten och jag funderade ett slag om han skulle klappa sin lillebror popsnöret Åke i huvudet med den. Sedan såg jag åter på "Huset", som i samma ögonblick slog ut sina händer i förtvivlan och undrade varför Rune alltid hade haft så bråttom, men han hade väl ändå inte behövt ha så bråttom med att dö beklagade sig "Huset". Dryga tre månader senare visade det sig att "Huset" själv följde Runes exempel med att ha bråttom. Så var de somrarna ute på Almön för alltid borta.

Men innan dess hade det hunnit bli några mysiga år, när porttelefonen ringde och Runes glada röst hördes "sätt på kaffet"! Han jobbade i fiskhamnen och vi blev vansinnigt bortskämda med färsk fisk och havets godsaker, sedan vi flyttat till Göteborg!

Rune fixade inte bara havets läckerheter, han fixade riktiga påskkycklingar till min lilla dotter en påsk och allt enligt hennes önskemål. Vi hade tillslut de tre "vildaste hönsen" i stan, dvs. sannolikt de enda hönsen mitt i centrala Göteborg, innan vi skjutsade ut dem på landet till min väninna, där de sedan fick bo. Men de hade blivit så tama att de aldrig blev som de andra hönsen! En av hönorna rymde hemifrån sedan hon blivit kär i granntuppen, den hönan kallade de för Gun efter den heta kärleksstoryn.

De sista åren har jag och Ingemar bott nästintill granngårds. Men nu är det en bra bit mellan våra bopålar, sedan han helt nyligen drog upp sina och flyttade till Thailand. Han valde att ta ut förtidspension och njuta av livet. Så nu är vi inte så många kvar av "norrlandsmaffian" som finns här nere, men hellre några än inga alls.

Christina gjorde en kort tur söderöver efter läroverkstiden, innan hon återvände till Gällivare, öppnade klädbutik längs Storgatan med syrran "Sippan". Christina gjorde som alla vi andra, gifte sig och fick barn. Men det var i mitt förr förr förr förr förra liv allt det där skedde. Nu är det bara hon som finns kvar däruppe.

Jag tänker ofta på den här tiden i Malmberget och minns framför allt den stora glädjen, som alltid fanns runtomkring oss. Som den här tårtan t.ex. på Ingemars 19 års dag, öknamnet på tårtan hade han fått på Posten "Lasse med skorna" också en historia. Rune jobbade också på posten ett tag, innan han började jobba på BP i Malmberget hos Kurt.

Jag har många gånger tänkt att de var flitiga, det har varit ett drag hos oss allihop, att ha dubbla jobb och lite till och ändå alltid finnas till för allt och alla andra. Rune och min syster hade varit klasskamrater på Centralskolan och Ingemars och min mamma kände varandra. Ja, det är krångelvägar hur man lär känna varandra, men det är också det enda som är krångligt.

Riktig vänskap är inte krånglig och efter så många år av vänskap förstår man också vad som är värdefullt här i livet. Man delar allt i vått och torrt även om man står på ett grund mitt ute till havs och inte vet åt vilket håll land ligger, mer än via telefonkatalogen.

Christina och jag gick i samma klass under läroverkstiden. Vi hade ett bejublat och svårslaget skolår andra året på läroverket, dvs. ända tills betygen kom!

Men vi visste å andra sidan allt om en del lärare, som borde ha krökt spik istället för att jobba med ungar, varma buttebullar, Brända Tomten dvs. "Brända" i Kiruna, Shanes, Tuolluvaara, Tandbergs rullbandspelare, Radio Luxenburg, hemsnickrade dikter om fimpar och cigg, City/Centrum/NK fiken, Jack Rubys pissbar, Roxys inredning under takåsarna, solglasögon och svarta baskrar till sketen långfredag (Runes farmors svarta basker var förlagan), svaga isar, raggarsvängen, dans i alla möjliga och omöjliga byar, isiga ben i nylonstrumpor och annat som var värt att ta reda på om livet...

måndag 3 november 2008

"Farliga män"

- den 3 november 2008, kl 12:34

Det är rätt vanligt att tala om kvinnor som dras till "farliga män", men sanning att säga finns motsatsen också. Män som älskar galna eller "farliga" kvinnor finns, det är ingen myt.

Det finns killar som utan omsvep erkänner att de skulle nog, om de vore kvinnor, antagligen skrivit kärleksbrev till dylika personer som Flink eller Lasermannen och sannolikt nappa på ett bröllop inför fängelsedirren. Men jag vet sanning att säga inte om just det fenomenet är så vanligt bland män. Inget jag direkt fått bekräftat eller känner till. Däremot vet jag att det förekommer att kvinnor skriver till farliga män som sitter inne.

Hur ser farliga män ut?

Ja, jag drar ett enda penseldrag, därför att i grunden är det samma utgångsfärg, bara lite olika tydliga färgskalor. Fältet ÄR brett:

kvinnomisshandlare, riktigt maktfullkomliga män, dysfunktionella män.

Det är ett betydligt större och bredare fält än jag tror gemene man inser, eller rättare sagt vill inse! Det borde helt enkelt sättas fokus på både kvinnor och män som "hamnat i den sitsen" och se hur händelseförloppen blir. Jag själv tyckte att det kändes hög tid nu.

Just nu sitter jag och gör en större sammanställning, dvs. skriver på ett regelrätt manus om dessa dysfunktionella personligheter, såväl kvinnor som män. Stoff saknas sannerligen inte! Det är i stort sett bara att välja och vraka och mixa ihop det hela. Förhoppningsvis till ett bra slutresultat.

Jag själv har som kvinna haft oflytet att stöta på en del dysfunktionella män i lite olika kaliber, eller flytet i vissa fall, jag har trots allt haft detta som mitt levebröd. De återfinns i samtliga samhällsklasser och yrkeskategorier.

Men jag har kommit fram till att det finns ett genomgående tema hos dessa män "sjuklig svartsjuka" som tar sig lite olika vägar. Det finns en sådan spännvidd att det är nästintill obegripligt. De kan t.ex. vara både notorisk otrogen och sjukligt svartsjuk, Dr Jekyll & Mr Hyde, allt i samma mix! Då förstår nog alla digniteten av problemet. HUR många är det som INTE känner en sådan person och oavsett om det är en man eller kvinna?

Räck upp en hand!

Du torde antingen vara blind & döv, eller bosatt på en liten bananö!

Filmstjärnan Rita Hayworth lär ha sagt, att hennes framgång som Gilda i filmen med samma namn påverkade hennes kärleksliv negativt:

"Alla män som någonsin fallit för mig har förälskat sig i Gilda och vaknat upp med mig."

Men det senaste TV-serieinslaget i form av Lila i Dexter måste nog vara en klar hit. Den typen av kvinna måste verkligen passa män som dras till "galna kvinnor".

Jag kommer ihåg när jag var involverad i just den här diskussionen om farliga kvinnor och nämnde några kända exempel, som funnits i tidningarnas rubriker, skakade de bara på huvudet. Nej, de verkade inte vara något, snarare traditionella brudar, annat var det med de här "galna" kvinnorna.

- Du vet; sa en av dem till mig och såg ut som om jag verkligen skulle förstå "grejen", de är "Crazy in the head, crazy in bed".

OM jag förstod något, nej verkligen inte! Jag undrade varför de inte istället klättrade uppför K 12, eller vad den där toppen nu heter på Mount Everest, som sannolikt också i de flesta fall bara leder till en ond, bråd och kvalfull död. Eller i vart fall medför viss förlust av kroppsdelar och allvarliga skador. De skrattade rått och undrade om kapitlet galna kvinnor var helt okänt land för mig. Jo, tack, det har liksom inte helt passerat i periferin.

Jag vet en del som berättat att deras förhållanden med de här kvinnorna aldrig liksom hämtat sig, sedan de blivit attackerade med kockknivar etc. och det inte varit fråga om matlagning precis. Utan de männen de har insett att det rent av är korkat att ha relationer med kvinnor, som faktiskt inte är bra för dem.

Efter den utläggningen fick jag mig berättat om mer än vad mitt förstånd egentligen kunde ta in. Passar nog bättre för romanform, därför att det är så "skruvat" att det blir ibland svårt att få ihop det i lilla huvudet.

Men storyn om lackfetischisten den skrattade jag så jag nästan grät av, även om det i vissa delar var inslag av lite väl mycket "action".

När jag får vissa saker till mig så sitter jag där och undrar om man inte missuppfattat saker och ting i slutändan och just därför blir det så här himla tokigt. Små rester av förutfattade och förlegade uppfattningar om vad män är och vad kvinnor är. Men naturligtvis avvikelser från "normalmönstret". Vad är "normalt" insisterade någon av dem.

- Ja, svarade jag det kan man ju diskutera med fog, men inte fasen är det normalt att känna sig tänd av att någon bär sig djävligt illa åt.

Gapflabb till svar!

Sedan hamnade vi i ytterlighetsdiskussioner om direktören som vill bli förnedrad av prostitutan, eller tvärtom. Till män som manövrerar ut sina f.d. genom barnen och kvinnor som gör detsamma, eller detta att man använder barnen för egna syften. Hör och häpna! För första gången var vi faktiskt HELT överens, det är egentligen ett VÄLDIGT bra värdemått på dysfunktion, när barn kommer till skada mellan två parter!

Sanning att säga har jag svårt att greppa vad det är som är så spännande med dessa "farliga personer". Själv fick jag nästan panikskräck, när jag såg fascinationen hos en del kvinnor, över ett par män som de visste var personer, som om och om igen hade tagit död på sina kvinnor som de haft förhållande med! Ändå hade de här kvinnorna suttit innan de här männens ankomst och talat om hur den och den hade gjort sig skyldig till det och det och verkat förfasa sig över det!

Dylika gånger kan jag bara läsa i min kurslitteratur och utifrån den "lektyren" rent teoretiskt förstå det hela, men inte med mitt eget känsloliv, där är det BLANK ruta. Yrke blir ett och privatliv något annat. Det är nog som indianerna säger, för att verkligen förstå någon måste man gått omkring i dennes mockasiner åtskillig tid.

Jag kan inte låta bli att citera ett känt citat från damtoaletternas värld:

"Män är antingen fulla i skit eller upptagna". Varje gång jag läser det har jag lust att ta upp pennan och skriva dit "ibland händer det att det är både ock".

Samtidigt som jag hyllar den "anständige" mannen OCH kvinnan, utan dessa personer skulle JAG nog helt frivilligt söka mig till den där obebodda bananön och leva på bananer resten av mitt liv!

söndag 2 november 2008

Polisen är dålig på att lösa brott.

- den 2 november 2008, kl 22:36

Ja, det framstår väl helt klart när man har en uppklarningsstatistik på 5,8 % av alla allvarliga brott. Då är det något som är allvarligt fel,

Det borde t.o.m. rikspolischefen förstå, även om det verkar vara det mesta han duckar inför. Siffrorna talar för en organisation, en ledning som fullständigt har stagnerat, inte äger förmåga att tänka i nya banor utifrån det tidevarv som vi lever i. Samhället har förändrats dramatiskt och organisationen har inte följt med i utvecklingen.

Dessutom är det så att polisens insatser i mångt och mycket åtgår till sånt där andra former istället måste träda in, ex. gå fot med folk när det gäller fotbollsmatcher mm. Vi behöver vår poliskår till betydligt allvarligare saker. Utgå ifrån att polisen är delbara till alla möjliga och omöjliga sysslor, den ekvationen går liksom inte ihop.

Själv är jag verkligen förundrad över att hela organisationen inte knutit an IT-folk i brottsutredningen. IT-folk med kompetens är verkliga klipporna när det gäller logik, statistik, profiler, sammanställningar mm. Det mesta går att bana väg för, bara genom ha duktigt IT-folk involverade i utredningsarbetet. Idag avskrivs mål i de allra flesta fall innan en slutlig anmälan inkommit, det om något talar för att här finns en stor brist! Är det tillfredsställande? NEJ sannerligen inte! Det rubbar verkligen rättssäkerheten om något.

Man behöver även återgå till att göra en "gammal" polisiär insats där man säkrar ev. spår etc. Det ledet hoppas numera över och sker bara i undantagsfall. Själva avrapporteringen sköts dessutom på ett sådant ålderdomligt sätt, att man funderar hur rikspolischefens kompetens ser ut att leda denna organisation. Det är att inte förstå vad IT-folket och andra yrkeskategorier kan bistå i utredningsarbetet och hur man skall fördela den regelrätta polisiära insatsen. Men att inte heller förstå vad polisen har utbildats till och vad andra yrkeskategorier kan komplettera detta med. Sköttes utredningsarbetet på ett tillfredsställande sätt skulle uppklarningsmöjligheterna se helt annorlunda ut än de gör idag.

Men så länge vi har en rikspolischef och en organisation, som inte kan hantera verksamheten, spelar det ingen som helst roll HUR många bra poliser vi har ute på fältet, om utredningarna och de efterföljande insatserna inte görs och fungerar på rätt sätt.

För mig är det verkligen inget konstigt att människor i största allmänhet ställer allt mindre tilltro till polisen och det har också framkommit, att allt fler brott inte anmäls till polisen, därför att man inser att det inte är någon idé. Det blir helt enkelt en rundgång och det finns också en allvarligare sida av detta. Därför att det framkom alldeles nyligen i en rätt stor landsomfattande undersökning, att polisen hellre tittar bort än agerar.

Detta har i sin tur sin förklaring i den alltmer upptrappade våldsamma brottsligheten och får också till följd att allt färre brott utreds och klaras upp. Allt är en enda stor ond cirkel. Jag är inte förvånad över den utvecklingen, jag hade varit mer förvånad om det inte fått den konsekvensen. Missköter man en organisation så länge som här har skett, då FÅR det följdverkningar. Görs inget nu så här i elfte timmen, kommer problematiken att snabbt växa över huvudet. Är det verkligen ett sånt samhälle vi vill leva i?

Jag skuldbelägger inte de enskilda polismännen ute på fältet, med mina ögon mätt gör de en alldeles förträfflig insats. Klart att det finns rötägg där liksom inom alla yrkeskategorier och kategorier människor, men på det stora hela tycker jag att det gör en alldeles utomordentlig insats. Men det finns sannerligen en ledning som har mycket övrigt att önska.

Det är rent ut sagt beklämmande att sitta och lyssna till en rikspolischef, som säger att polisen måste lägga energi på de fall där det finns ett spaningsunderlag, resten skall man inte lägga ner någon energi på. DET är att tala om att man tappat greppet fullständigt! VAD det ger för signaler? Det tycker jag att organisationsledningen och justitieministern skall fundera på.

Statistiken på uppklarade brott är dessutom rent hårresande, med tanke på vilka brott som ingår i denna rapportering. Det kanske är hög tid att hela organisationsledningen med rikspolischefen i spetsen bytas ut till en som kan driva den här verksamheten på ett för alla parter mer tillfredsställande sätt.

-------
Fotot är taget på en utländsk bank, där man är tvungen att gå in i en luftsluss för att ta sig in i banken och ut i en annan för att komma ut ur banken. En dylik åtgärd från bankernas sida, gör t.ex. rån fullständigt omöjligt och är både brottsförebyggande liksom det innebär en säkerhet för bankens personal. Det behöver komma till HELT andra lösningar och ansvarsfördelningen måste bli helt annorlunda ute i samhället, om man skall kunna använda polisresurserna till det som var tänkt från första början: ägna sig åt brottsbekämpning!

lördag 1 november 2008

Byte av elmätare

- den 1 november 2008, kl 10:19

Fr.o.m. 1.7.2009 träder en ny lagstiftning om att alla elnätsföretag skall läsa av sina kunders elmätare minst en gång i månaden för att kunna basera sina fakturor på faktisk elanvändning. För att klara kravet har Göteborgs Energi meddelat oss att de kommer att byta ur vår elmätare till nya fjärrstyrda. Sammanlagt skall de byta ut 275 000 elmätare och byte av elmätare i vårt område kommer att ske inom 2 månader.

Eftersom brevöppnaren tycks ha slängt iväg bifogad broschyr, som skulle ha medföljt enligt brevet och som möjligen kunde ha lämnat någon form av upplysning om det nu innebär en kostnad för oss, slog jag upp hänvisad hemsida via Internet och möttes av meddelandet:

"Bad Request (Invalid Hostname)".

Jaha, tänkte jag, undra hur en besökande "känd kaffedrickare" sprungen ur en by i Gällivare kommun skulle ha uttalat det hela, han som brukade se på den där intressanta kanalen:

"DISKO - VERRY... vettu...vettu...." istället för "Discovery". För att inte tala om vad hans fria översättning av detta meddelande skulle ha blivit! Jag kan riktigt höra honom:

"Vadå bad, invalid och hosta"?

Ibland kommer jag för mig hur mycket jag tycker om dessa "självfilosofer", eller hur man nu skall uttrycka det hela. Livet skulle vara väldigt trist och förutsägbart utan dem!

PS. Hittade denna skylt bland alla möjliga foton. Dagens fråga: Vet ni vad som händer när man pinkar på ett el-stängsel? Jag vet inte, men jag kan hänvisa till någon som provat! - Han lät och betedde sig lite underligt, även om han va rejält salongsberusad... DS.