Någon mig närstående dotter, satt på en bänken nedanför den bautastora statyn av Franklin Roosevelt i Oslo och funderade rakt ut i luften. Men istället för att säga koncentrerad, sa hon kondenserad.
Jag gissar att de norska oljepengarnas inverkan och det våldsamma nattlivet vi hade fört i dagarna två hade sugit musten ur hjärncellerna.
Herr H är dock aldrig ur schack, utan nappade snabbt på felsägningen. Han ställde sig i värsta tänkar-posen , stödd mot räcket och sa, med en ljudlig suck:
- Nu försöker jag att tänka väldigt kondenserat på det du sa!
Vad jag gjorde?
Ja, jag röstade med fötterna som vanligt. Men nog skuttade skrattet runt i magtrakten och mina läppar röjde mig nog, eftersom jag fick en knuff i sidan av dottern, som satt på bänken bredvid mig där vi satt och såg ut över Oslos hamn, medan jag vilade mina kryckförsedda ben.
- Kan du inte sätta dig i Franklin Roosevelts knä, precis som du gjorde när du var liten i statyn av Selma Lagerlöft, så tar jag ett foto på dig, försökte jag mig på.
- Tok heller, sa hon, jag blir höjdrädd bara jag stiger upp på kökstrappstegen.
Jag antar att det var en alltför tryckimpregnerad tanke att tänka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar