Min bil passerar förbi

Kattegatt, Stilla Havet, Indiska Oceanen, Skagerack, Sydatlanten längs Nordatlanten.

Om du nu tror att min bil blivit någon världsomseglande skuta, då tar du fel. 

Nej jag har bara förirrat mig ut till Skandiahamnen. 

När jag passerat Rosenhill låter det som om jag är på väg in i sagans värld. Eller en sång av Povel Ramel: adress Rosenhill. Låter det inte drömskt: Rosenhill. Ja, rent av svärmiskt.

Men det är fel. Snart dyker det också helt plötsligt upp massor av dåligt väder bland gatunamnen. Jag är ute på okänd terräng i stadsdelar där jag känner mig helt förvirrad. Jag saknar den inre kartan. Jag kan sanning att säga inte skilja på var Biskopsgården, eller Länsmansgården ligger. Bortanför Lundby Sjukhus och Eriksberg är jag helt vilse i pannkakan. Hamninloppet däremot, där känner jag till allt som flimrar förbi, som hand i handske. Älvsnabben (båtfärjan) var länge min favoritlänk från Lilla Bommen till Rosenlund och över till Eriksberg.

I Biskopsgården dyker Ruskvädersgatan, Åskvädersgatan, Hagelvädersgatan och alla andra dåliga vädervibbar upp. När man närmar sig Länsmansgården lättar det hela och t.o.m. Solvädersgatan dyker upp. Väl ute på Björlandavägen klarnar min inre bild och nu hittar jag själv vägen in till stan igen. Trots alla mina år i Göteborg måste jag fortfarande köra raka vägen till färjorna för att hitta vägen till Hönö och Fotö. Detsamma gäller till Långedrag för att komma med färjorna till Södra skärgården. Men ute i skärgården är jag mycket bevandrad ända sedan flytten till Göteborg. Jag har hittat mina egna smultronställen ute bland skärgårdsöarna.

Många blinda fläckar finns ännu på min inre karta över Göteborg och dess alla stadsdelar. Den inre kärnan hittar jag innan och utan efter så många år av centralt boende och till 90% via allmänna kommunikationer, varav det hela mest gått av stapeln med mina egna apostlahästar. I dagsläget och sedan flera år tillbaka på kryckor, gör det sig inte lika lätt längre. Det blir ett evigt planerade hur jag enklast kan göra för att orka studsa runt till dit jag skall. Men vem vet. Det är alltid för tidigt att ge upp.

Jag och ”hushänget” hamnade ute i Majorna i torsdagskväll. Satt ute och åt sen middag i den löftesrika sommarvärmen. Kaffe på maten fick bli utomhus vid Saluhallen och Kopparmärra istället för Majorna. Där spelade ett engelskt band. Riktigt bra faktiskt. Vete gudarna vad de hette. Coldplay, trodde "hushänget" med ett gapflabb. Mmm... påminde mycket om Coldplays musik, men sannolikheten att det skulle ha varit Coldplay ser jag som mikroskopisk. De hade i alla fall riggat upp en scen på trottoaren vid hotell Avalon.

Jag älskar verkligen dessa spontanmusiker i stan. Bara man slipper kategorin som fortfarande håller på med någon form av musikkurs, som istället blir som en hemsökelse i öronplågor. Två toner på en flöjt, eller alla tonerna på en enda gång på ett dragspel är på något sätt, som ett val mellan pest och kolera. Man vill inte ha något av dem.

Det är något speciellt med sommaren. Med alla utomhusserveringar och folkvimmel, böljande gula ängar som flimrar förbi bilrutan. Göra små strandhugg ute på någon av skärgårdsöarna. Eller bara företa sig en stilla promenad längs havsbrynet, känna hur fötterna möter sand och vatten. Sommarlivet har en sakta lunk, som tilltalar mig på ett djupare plan. 

Det är om sommaren jag upptäcker, att de små betraktelserna blir till hela världar. Bara betraktelsen av ett vajande grässtrå är fullt tillräcklig. Vattnet som kluckar stilla fram och tillbaka över musselskal och tång vid strandkanten i en undangömd havsvik. En mås skri över havet blandar sig med vattenkluckandet i viken. Sommarlätta moln, som breder ut sig över himmelen och solen som gassar.

Att se hur pionerna i trädgården fullkomligt exploderar med sina enorma blommor, för att när blomdöden inträder, tappa alla bladen på en gång.