Lördag och regntunga skyar.

Jag vet inte om jag av bekvämlighetsskäl, eller kanske i ärlighetens namn tycker att det är skönt, att bara få kura ihop mig under täcket. Läsa lite kurslitteratur. Kanske rent av släpa mig fram till soffhörnet och kika lite på reprisen av vad som utspelar sig i Börje Salmings kök, när det tillreder något på rester, eller vad det nu är som skramlar runt i hans kylskåp. På kvällen är det Lag-VM i Speedway. Det får bli via TV:n, eftersom Målilla inte är granngårds direkt. 

Å någonstans där mittemellan skall det väl rotas runt i det här kylskåpet också och bli till något matnyttigt. Sommar då, på P 1? Jag vet inte om Petter Stordalen, Sveriges största hotellägare, är något att bli lyrisk av. Det tål att tänkas på. Om jag ångrat mig till dess kan jag alltid lyssna till sena kvällsreprisen.

Noterade att jag imorse förbrukade den sista CD-boken, inte bra. Den CD-boken hette "Släktfeber" av Sara Paborn.  
http://www.bokia.se/slaktfeber-4308479
En si så där lagom upphetsande historia. Ungefär som en berättelse ur vilken knasfamilj som helst och inget som jag tror kommer att lämna några bestående minnen hos mig. Mer än en och annan formulering och beskrivning, som var genialiskt genomtänkt och satt på pränt. 


Ty vari består t.ex. alla familje- släkt- och nära relationsgräl egentligen? Det hade författaren klurat ut.


Ja, jag får väl se vad min egen snigeltillvaron säger mig, att jag orkar ta mig till. Det är rätt skönt att bara tillåta sig att vara också. Mina behov är inte speciellt stora. Våra långresor med begränsad packning har fått mig att inse, hur lite jag egentligen behöver. Fått mig att betrakta världen med delvis nya ögon.

Den här envisa förkylningen har ännu inte släppt greppet om mig och energin den finns där bara inte. Trots alla måsten som jag känner hänger över mig, som en våtklibbig måste-mössa:
Måste gå igenom och rensa hela vinden.  
Måste städa igenom hela huset rum för rum.  
Måste försöka ta mig till Hagabadet, så fort det inte rosslar ifrån rören längre. Måste fixa färdigt lille nyfödde barnbarnet Lucas, svid. Men han var en så liten gullplutt, att det finns gott om tid. Även om den planerade saken var i minsta modell.

Det är säkert en hel hög med andra måste, som jag måste. Men jag har blivit bättre med åren. Jag har utvecklat ett måste-teflonminne av manlig karaktär på bekostnad av Duktiga-Annika-syndromet, som vi kvinnor inte alltför sällan har en tendens att lida av.

Igår gjorde jag ett tappert försök ute i sålådorna ute i trädgården. Det var rot-dag igår och jag har därför inväntat den för att så dessa salladsmorötter i alla de färger. Regnet forsade på uppifrån, men jag vecklade ut mitt huvudparaply, som "hushänget" köpte för en massa år sedan i Lisebergsshopen. Ännu en till bra-att-ha-pryl, tänkte jag då han inköpte dem. Igår insåg att han hade helt rätt: "Man vet aldrig när den här grunkan kan komma till nytta."  

För att se alla de små morotsfröna behövdes bokstavsförstorarna och bokstavsförstorare i regn, det är verkligen ingen höjdare. Nu gjorde uppfinnar-Jocke-Paraplyet att läsglasögon och frön fredades från tunga regndroppar. Det hade strilat på så bra under dagen, att när jag kom till hörnet av lådan, hade det bildats en insjö. Orkade inte stega in efter stövlarna, så jag klev ur sandalerna och steg ner i insjön. Fuktigt, plaskvått, men inte speciellt kallt var vattnet. Fotsanering behövdes visserligen efteråt. Men det tillhörde det mer världsliga problemet. 

Nu skramlar dottern runt i köket, skall nog dra mig ditåt och se vad jag kan bidra med. Vilken gudagåva att ha barn, det var bara att sätta sig vid dukat bord! Nu behöver jag inte bekymra mig om Sommar på P 1, det är redan försent, om jag inte skall lyssna till reprisen förstås...