3-åringen är naturligtvis först till matbordet. Men numera tillåter han även Fajfaj, att komma på delad första plats.
- Sping, Fajfaj, sping, manar han på. Det springs så att halva huset håller på att välta omkull.
- Fajfaj, vi killar är bäst. Tjejerna är sämst... Alla utom mamma, tillägger han efter viss tvekan. Han riktigt lyser av glädje i samförstånd med sin farfar.
Mmm... nickar Fajfaj instämmande och flinet i hela nyllet är inte precis svårtytt. Manspakten håller stilla men säkert på att byggas upp. 3-åringen är överallergisk mot allt, som heter tjejleksaker. Det skall vara killgrejer och bilar, helst bilar som kraschar och har monsterdäck. Själv skall han äga äga en ljusblå bärgare, med en ljusblå jättekrok och ljusblåa monsterdäck, när han blir stor.
Hur man än försöker att försöka locka in honom på andra yrkesvillospår, är det skrivet i sten: han skall bli bärgargubbe, punkt slut! Han har tänkt ut det hela. Men inte bara det, han skall ha barn också. Han vet hur många barn och vad de skall heta.
Det spelar ingen som helst roll hur vi kvinnor runtomkring honom försöker, att intressera för annan mjukvara, i lekarna. Det kammar hem noll.
Köttsoppan jag serverar för dagen vill 3-åringen inte höra talas om. Munnen är och förblir stängd! Det hela förstärks av två korslagda händer över munnen.
- Jaha, säger jag, van vid matanalyser, som min äldste son fortfarande ägnar sig åt, trots att han hoppat över 40-strecket. Han skulle aldrig stoppa något i munnen, som jag lagat, utan att ha fått en fullständig ingrediensförteckning över innehållet. Varje måltid med honom vid matbordet har alltid varit som en kemianalys, på nanonivå.
- Har du gått och blivit vegetarian, frågar Fajfaj 3-åringen.
- Nej, svarar 3 åringen.
- Vet du vad en vegetarian är, frågar Fajfaj.
- En sån som inte äter kött, säger 3-åringen, som om det var den dummaste fråga han någonsin hört uttalas.
Nu är det vi tjejer som flinar vid matbordet. En spricka i manspakten är synlig.
- Gillar du inte kött, säger jag frågande till 3-åringen. Redan klar över vad svaret kommer att bli.
- Ja, säger 3-åringen. Han gillar kött.
Jag fortsätter analysen ända ner till sista beståndsdel: vatten i köttsoppan. Jodå, han gillar också vatten.
- Dåså, säger jag förnöjt, då finns det inget i den här tallriken du inte gillar. Men eftersom jag förstått 3-års viljan, frågar jag avledande.
- Vill du ha en ostmacka till köttsoppan?
Jodå, killar-är-bäst, vill ha det och mitt emellan ostmackstuggorna passar jag på, att köra in en sked köttsoppa i hans mun. Han tuggar glatt på och diskussionerna går vidare runt köksbordet.
Ibland blir även jag tagen över hur snabbt han lärt sig allt mellan himmel och jord. Frågvis är han också, men det hör liksom till med barn. Ett nytt ord som man säger, som han inte känner igen vill han genast ha förklaring till. Han är rena rama datorhjärnan.
Visserligen har jag lärt honom väldigt tidigt, att se matematik. Därför att varje gång vi passerar i Götatunneln, sedan han varit dryga 1 år, har jag räknat och visat på siffrorna på nödutgångarna. 1 - 15 reservutgångar finns det och det betyder, att han också snabbt blev bekant med både framlänges och baklängesräkning beroende på vilken väg in i tunneln vi tog.
Rimma ramsor till varje siffra lade vi också till tämligen omgående. 4, jag vill äta en myra. 5, nu är vi på väg hem. 6, jag vill köpa kex. 7 skall vi sova nu?.. osv.
Det går inte att komma körandes in i tunneln utan att han säger:
- Räkna!
Fastän numera är han mycket aktivt med i räknandet och ordrimmandet. Fantasin är det inget fel på någonsin.
På frågan av Fajfaj, vilket som är mest 18 eller 21, när vi talar om åldrar och hur länge det är kvar tills han skall fylla 4 år, vet naturligtvis 3-åringen på besked. Den färgglada kulramen, rim och ramsor och bokstavssånger har gjort sitt till.
Liten stilla stund efter maten med högläsning blir det alltid för 3-åringen. Läsandet är fördelat efter behovet av vila hos oss vuxna. Det tillhör numera undantagen att 3-åringen sover middag.
Fajfaj tror ibland att han kan köra sitt eget race med 3-åringen. Men si den gubben går inte. 3-åringen vet vad som ingår i vissa kitt: datorminne.
Fajfaj skall läsa om dinosaurier, vilket 3-åringen också är som en levandes uppslagsbok om. Då propsar 3-åringen på att Fajfaj skall läsa allt, som står där. Jag hade läst den tidigare till 3-åringen, så han vet vad som står där. Så Fajfajs försök att inte läsa allt, som stod på sidan kom på skam. Det var väl Fajfaj-slö-gillar-inte-dinosaurier-speciellt-mycket-genen, som slog till vid högläsandet. Men 3-åringen visste, att det stod mer på sidan. Åter ser hans farfar snopen ut.
Men nog är det lite skrämmande vad en 3-åring av idag är och hur det var när mina egna barn var små.
Helt förnärmad blev han, när porlinsfaster tog av honom sin iPhone, när han som bäst var på gång att beställa en spelapp. Han hade fått låna hennes iPhone för att inte somna i bilen på väg hem till mamma och pappa. Absolut enda sättet att hålla honom vaken i bilen på kvällen.
Eller vad sägs om 3-åringens sista utspel på spelfronten:
- Pappa, jag har har hittat en app, som jag tror att du skulle tycka var mycket intressant.
Ja, så kan man också uttrycka det hela, när man själv vill...
Efter påpekande vid runda bordet idag framkom att det var inte någon iPad utan en iPhone.
SvaraRaderaBloggen rättad. Nöjd så?