- den 7 mars 2009, kl 08:42
uppsegling", sa dottern med en djup och utdragen suck och undrade vart allt damm och skit kom från.
Jag lyfte upp huvudet från inköpslistan, som jag satt och skrev, plirade ut mot hallen och passagen in mot vardagsrummet.
- Jag vet inte det, sa jag, med läsglasögon tycker jag det ser riktigt bra ut och utan ser det fortfarande lika bra ut.
- Men kom och titta då, envisades hon.
Jag reste mig från stolen och hakade ner läsglasögonen på näsan. Jovisst hade hon rätt, det såg t.o.m. denna halvblinda höna, att halldammtussarna och de i vardagsrummet, speciellt de som brukar tävla under pianot, hade börjat mobilisera för en större sammandrabbning.
De stora växterna såg onekligen lätt grågröna ut. Vardagsrumsfönster en historia hemmahörande på Ruhrområdet, av grannarnas idoga "mysvärmeeldande", som företrädesvis görs när det är inversion. Alltså går man omkring och harklar rök, därför att det luktar eldstad utan öppnat spjäll från sovrummet, därför att sovrumsfönstret mer eller mindre alltid står på glänt.
- Vad gör vi? sa hon och gjorde några längre utlägg om storebror, som har allergi och som nog inte riktigt skulle platsa i huset under rådande omständigheter.
- Vi gör väl som vi alltid brukar göra, vi tar väl en sak i taget, sa jag.
Det här obarmhärtiga solljuset gör att man upptäcker hur skitigt allt plötsligt är. Innan gick man där och tyckte att allt såg nog helt ok ut, även om det här inte precis är jordens mittpunkt av glänsande, välpolerade ytor och städningsivern mestadels lyser med sin frånvaro. Det är inte precis svårspårat vad var och en har på gång och det kan vara mycket det! Det är väl bara kök, badrum och toalett, som har sina ständiga prioriteringsytor och så det där eviga plocka, plocka, tvätta, tvätta.
Ibland leker jag med tanken, att det vore bra att ha någon som städar åt sig. Välblåsta hem är fint att komma in i, men är det verkligen så jag skulle vilja ha det? Jag kan ärligt talat svara nej, på den frågan. Den här röran är vår högst privata röra. Varenda kvadratmeter bär spår av oss som bor här.
Men nog tänker jag allt ibland, vad skönt det vore att bara äga sin tandborste och kläderna på kroppen och känner mig beredd, att bära in kartonger och plastsäckar och göra mig av med precis allt, som inte bara innebär livets nödtorft. Andra dagar inser jag att jag kanske i längden inte skulle vilja ha det så heller. Det skulle nog inte dröja länge förrän vi hade fyllt på rejält igen, det måste vara någon form av magnet i våra händer, som suger till sig saker och ting.
Det där dagliga plockandet gör också att jag funderar på, om det trots allt inte bor några på vinden, som släpper ner lite överblivet, som de inte vill ha att göra med. Vart kommer t.ex. allt papper ifrån? Det är förskräckliga högar jag droppar ner bara i kartong och pappersåtervinningsbingarna, när jag ändå har ärende förbi dem. Ändå står det på vår brevlåda "ingen reklam tack!" Borde man inte tejpa igen brevlådan, eller ännu hellre rycka loss den? Fullborda det som den gula postbilen/brevbäraren, ständigt försökte fullgöra för några år sedan, när den vita och gula postbilen hade ständig rallytävling ute på kvarteret.
Det fick till följd att jag låg och filosoferade imorse, medan jag låg och kikade på alla lister och guldstjärnor i taket, som antagligen också är fulla i damm, även om jag inte längre kan se det. Jag låg och tänkte på ett samtal förra våren. Det var om någon som höll på att "vårstäda sovrummet".
- Gör man verkligen sånt nu för tiden? hade uppgiftslämnaren undrat.
Vi hade haft ett längre resonemang om saken och hur det varit när vi växt upp. Själv kunde jag dra mig till minnes en större storstädning, när julpyntet kommit bort. På våren skulle det storstädas inkl. putsas fönster och lakansförråden skulle kokas och hängas ut på klädstrecket i vårsolen, jag minns den vassa skarsnön väldigt väl. Den var inte rolig att ha att göra med, när de stela lakanen skulle ner från klädstrecket. Lakanen blev nog frystorkade, på något förunderligt sätt. Det var ungefär som att försöka att ta ner pansarplåtstycken från klädstrecken. Bära in dem var ett konststycke i sig. Det här var långt före det färggranna och påslakanens tidevarv. Ungefär som från förra stenåldern, tänker säkert ungdomarna, som läser det här, dvs. OM de ens läser det här.
På sommaren var det stortvätt av i stort sett allt, inkl. trasmattor, där det skulle tvättas med såpa och rotborste! Sedan kom hösten då skulle ytterligare en storstädning till och en sista fönsterputs innan vintern. Höstgardiner, julgardiner, påskgardiner, vintergardiner, sommargardiner och nysydda gardiner. Pust! Man kan bli matt vid blotta minnet. Sedan kom julstädningen när hela huset i stort sett vändes ut och in. Vid varje årsskiftning skulle kläder hängas in i malpåsar och skor putsas och ställas in i sina kartonger, dvs. garderobens innehåll byttes ut.
Tja, så tillkom den vanliga veckostädningen, som väl i många stycken har likheter med vår egen storstädning nuförtiden. Så var det naturligtvis även den daglig städning. Den kan jag däremot förstå, jag hatar att komma in i köket på morgonen och det ser ut som ett fältslag, då stannar jag hellre uppe i mörka natten och röjer undan. Mötas av ett kök och diskbänk i fullständigt kaos, nej, där går min gräns! Det är inget humanuppvaknande till en ny dag.
Nog är det väl bra med städning, men städades det inte alldeles på tok för mycket förr i tiden? För att inte tala om allt som skulle strykas och stärkas. Är det ens någon som hört talas om veckade örngottsband nu för tiden? Finns det överhuvudtaget örngott med knytband i de yngre förmågornas hem?
Själv har jag funnit stöd i en skylt, som länge hängde i mitt kök:
"Hemarbete är något som någon gör
utan att det märks
utom när det inte görs".
Jag köpte en ny för något år sedan. Nu hänger där en ny skylt med en fejkad ringknapp på, där står det:
"Tryck för betjäning -
om ingen svarar
får du göra det själv".
En gång berättade jag för min sambo, ursprungs-Hallsbergaren, som man så lätt blir urspårad med, att nu när jag inte längre bor i Malmberget, har jag inte ens dammfritt under soffan. Det går liksom inte att förvänta sig, att samma sak skall hända här, som var möjligt i Malmberget. Där kunde man passa på, när hela soffan var full i infödda, att säga åt hela gänget.
- Kan ni inte kolla om det är damm under soffan?
De var idel tjänstvilliga, så naturligtvis böjde sig hela gänget ner, för att kolla under soffan och sa, unisont med ett indragande, typiskt norrländskt, jakande svar:
- Ooooohhh... (där man drar in andan till en nästintill indragning av luft.)
och så var det inte längre något damm under soffan...
Jag lyfte upp huvudet från inköpslistan, som jag satt och skrev, plirade ut mot hallen och passagen in mot vardagsrummet.
- Jag vet inte det, sa jag, med läsglasögon tycker jag det ser riktigt bra ut och utan ser det fortfarande lika bra ut.
- Men kom och titta då, envisades hon.
Jag reste mig från stolen och hakade ner läsglasögonen på näsan. Jovisst hade hon rätt, det såg t.o.m. denna halvblinda höna, att halldammtussarna och de i vardagsrummet, speciellt de som brukar tävla under pianot, hade börjat mobilisera för en större sammandrabbning.
De stora växterna såg onekligen lätt grågröna ut. Vardagsrumsfönster en historia hemmahörande på Ruhrområdet, av grannarnas idoga "mysvärmeeldande", som företrädesvis görs när det är inversion. Alltså går man omkring och harklar rök, därför att det luktar eldstad utan öppnat spjäll från sovrummet, därför att sovrumsfönstret mer eller mindre alltid står på glänt.
- Vad gör vi? sa hon och gjorde några längre utlägg om storebror, som har allergi och som nog inte riktigt skulle platsa i huset under rådande omständigheter.
- Vi gör väl som vi alltid brukar göra, vi tar väl en sak i taget, sa jag.
Det här obarmhärtiga solljuset gör att man upptäcker hur skitigt allt plötsligt är. Innan gick man där och tyckte att allt såg nog helt ok ut, även om det här inte precis är jordens mittpunkt av glänsande, välpolerade ytor och städningsivern mestadels lyser med sin frånvaro. Det är inte precis svårspårat vad var och en har på gång och det kan vara mycket det! Det är väl bara kök, badrum och toalett, som har sina ständiga prioriteringsytor och så det där eviga plocka, plocka, tvätta, tvätta.
Ibland leker jag med tanken, att det vore bra att ha någon som städar åt sig. Välblåsta hem är fint att komma in i, men är det verkligen så jag skulle vilja ha det? Jag kan ärligt talat svara nej, på den frågan. Den här röran är vår högst privata röra. Varenda kvadratmeter bär spår av oss som bor här.
Men nog tänker jag allt ibland, vad skönt det vore att bara äga sin tandborste och kläderna på kroppen och känner mig beredd, att bära in kartonger och plastsäckar och göra mig av med precis allt, som inte bara innebär livets nödtorft. Andra dagar inser jag att jag kanske i längden inte skulle vilja ha det så heller. Det skulle nog inte dröja länge förrän vi hade fyllt på rejält igen, det måste vara någon form av magnet i våra händer, som suger till sig saker och ting.
Det där dagliga plockandet gör också att jag funderar på, om det trots allt inte bor några på vinden, som släpper ner lite överblivet, som de inte vill ha att göra med. Vart kommer t.ex. allt papper ifrån? Det är förskräckliga högar jag droppar ner bara i kartong och pappersåtervinningsbingarna, när jag ändå har ärende förbi dem. Ändå står det på vår brevlåda "ingen reklam tack!" Borde man inte tejpa igen brevlådan, eller ännu hellre rycka loss den? Fullborda det som den gula postbilen/brevbäraren, ständigt försökte fullgöra för några år sedan, när den vita och gula postbilen hade ständig rallytävling ute på kvarteret.
Det fick till följd att jag låg och filosoferade imorse, medan jag låg och kikade på alla lister och guldstjärnor i taket, som antagligen också är fulla i damm, även om jag inte längre kan se det. Jag låg och tänkte på ett samtal förra våren. Det var om någon som höll på att "vårstäda sovrummet".
- Gör man verkligen sånt nu för tiden? hade uppgiftslämnaren undrat.
Vi hade haft ett längre resonemang om saken och hur det varit när vi växt upp. Själv kunde jag dra mig till minnes en större storstädning, när julpyntet kommit bort. På våren skulle det storstädas inkl. putsas fönster och lakansförråden skulle kokas och hängas ut på klädstrecket i vårsolen, jag minns den vassa skarsnön väldigt väl. Den var inte rolig att ha att göra med, när de stela lakanen skulle ner från klädstrecket. Lakanen blev nog frystorkade, på något förunderligt sätt. Det var ungefär som att försöka att ta ner pansarplåtstycken från klädstrecken. Bära in dem var ett konststycke i sig. Det här var långt före det färggranna och påslakanens tidevarv. Ungefär som från förra stenåldern, tänker säkert ungdomarna, som läser det här, dvs. OM de ens läser det här.
På sommaren var det stortvätt av i stort sett allt, inkl. trasmattor, där det skulle tvättas med såpa och rotborste! Sedan kom hösten då skulle ytterligare en storstädning till och en sista fönsterputs innan vintern. Höstgardiner, julgardiner, påskgardiner, vintergardiner, sommargardiner och nysydda gardiner. Pust! Man kan bli matt vid blotta minnet. Sedan kom julstädningen när hela huset i stort sett vändes ut och in. Vid varje årsskiftning skulle kläder hängas in i malpåsar och skor putsas och ställas in i sina kartonger, dvs. garderobens innehåll byttes ut.
Tja, så tillkom den vanliga veckostädningen, som väl i många stycken har likheter med vår egen storstädning nuförtiden. Så var det naturligtvis även den daglig städning. Den kan jag däremot förstå, jag hatar att komma in i köket på morgonen och det ser ut som ett fältslag, då stannar jag hellre uppe i mörka natten och röjer undan. Mötas av ett kök och diskbänk i fullständigt kaos, nej, där går min gräns! Det är inget humanuppvaknande till en ny dag.
Nog är det väl bra med städning, men städades det inte alldeles på tok för mycket förr i tiden? För att inte tala om allt som skulle strykas och stärkas. Är det ens någon som hört talas om veckade örngottsband nu för tiden? Finns det överhuvudtaget örngott med knytband i de yngre förmågornas hem?
Själv har jag funnit stöd i en skylt, som länge hängde i mitt kök:
"Hemarbete är något som någon gör
utan att det märks
utom när det inte görs".
Jag köpte en ny för något år sedan. Nu hänger där en ny skylt med en fejkad ringknapp på, där står det:
"Tryck för betjäning -
om ingen svarar
får du göra det själv".
En gång berättade jag för min sambo, ursprungs-Hallsbergaren, som man så lätt blir urspårad med, att nu när jag inte längre bor i Malmberget, har jag inte ens dammfritt under soffan. Det går liksom inte att förvänta sig, att samma sak skall hända här, som var möjligt i Malmberget. Där kunde man passa på, när hela soffan var full i infödda, att säga åt hela gänget.
- Kan ni inte kolla om det är damm under soffan?
De var idel tjänstvilliga, så naturligtvis böjde sig hela gänget ner, för att kolla under soffan och sa, unisont med ett indragande, typiskt norrländskt, jakande svar:
- Ooooohhh... (där man drar in andan till en nästintill indragning av luft.)
och så var det inte längre något damm under soffan...
Det finns 2 kommentarer.
SvaraRaderaJag känner/kände en ytterst smart kvinna. Hon gillade att vara uppe halva nätterna och sova länge då hon kunde det. Hon drog helt enkelt upp rullgardinen när hon gick och lade sig. Egentligen rätt tragiskt att hon ens behövde göra det, men så var det då. Dagens kvinnor bryr nog sig inte lika mycket, tror jag iaf och någon tävlan med den mest glänsande diskbänken och ständigt nya gardiner, verkar onekligen lite hysteriskt. Även om det nog är bra ur rent hygienska skäl att hålla rent på diskbänk, spis, kyl etc, dvs där man håller på med mat. Lika viktigt som att tvätta händerna efter toalettbesök. Den som kliver innanför dessa dörrar och inte finner sig nöjd med städningen får väl helt enkelt ta och kavla upp ärmarna eller ta det som det är.
Anmäl >Gun (2009-03-08 21:39:52)
När och där jag växte upp, så handlade det mycket om; "vad grannarna skulle säga!?".
Om jag ...
...inte hade städat.
...inte hade färskt hembakat att ställa fram.
...inte hade släppt upp rullgardinen före lunch
Eller tog sovmorgon en vardag.
Disktrasan verkade för många kvinnor vara ett viktigt stöd i livet.
Var så fräck och korkad, att jag ironiskt bad en handläggare på försäkringskassan i Malmberget ringa upp min granne och fråga om min årsinkomst, eftersom jag själv var lite osäker. Något hon inte alls fann som lustigt. =)
Detta hände på den tiden, då sånt ofta sköttes per telefon.
Anmäl >Tommy (2009-03-08 11:09:51)