söndag 26 mars 2017

"Karta över helvetet". Tanken slog mig idag, att det finns nog många olika kartor över det fenomenet..


"Karta över helvetet" Sandro Botticelli
Här pågår en mycket lättvariant om man betänker hur människor har det ute i världen.

Dottern aviserade via telefonen på morgonen att hon skulle ta sig en promenad ute i solen och vårvärmen. Själv sitter jag fast i dammets förlovade land: bokhyllorna. Även om de flesta av dem har glasdörrar. 


Herr H håller till i vardagsrummet med högar av papper, som skall sorteras och komma i ordning. Golf gissar jag att det handlar om av suckarna att döma.

Jag känner mig vid det här laget som den där ryska kulstötaren, var det inte Tamara Press hon hette, den här biffiga typen. Ändå har jag inte nått bokhyllorna med konstböcker och uppslagsböcker, som haft en förkärlek att sprida ut sig pga. akut platsbrist de senaste 10-15 åren.

Några har varit ute och luftat sig förra måndagen då jag skulle berätta om konst, traditioner och ikoner och de ligger klämkäckt kvar på den stolen de hamnade vid hemkomsten sent om aftonen. De ständiga avbrotten och att mina klocktimmar inte har artat sig till det bättre har inte gjort saken enklare.

Skall jag nu se till hur det såg ut från början, kan jag se att det gått framåt även om det kan kännas som väldigt små myrsteg. Dottern är i alla fall hyfsat installerad i sitt nya hem. Igårkväll höll vi två på att sätta upp fönsterfilm,som tog evinnerlig tid att få hem från Tyskland. Det blev inte så tokigt på de utsatta ställena och nu är det inte mycket som återstår att fixa till, lite småtrix och "möblering" av klädkammaren, så att den blir funktionell. 

Baksidan av den här flytten finns här hemma, där vi levt på undantag. Det är väl det som sker enligt gängse mänskliga formler: det är lättare att lämna än att bli lämnad.

När dottern lättade ankar till eget boende, då frigjordes helt plötsligt fem stycken två meter bokhyllor. Det blev startskottet för det riktiga infernot som tog sin början.

Jag har varit ett par svängar till de som samlar in till "behövande", men mycket återstår ännu. Det där med årlig storstädning och utrensning har fullständigt kommit av sig och mycket har varit beroende på de stora kroppsskador, operationer och rehabiliteringar jag fått genomlida under alltför många år.

Förra måndagen så lät 4 åringen undslippa:
- Vad snyggt det var här då.
Jag funderade en stund över om han hade klurat ut det här själv, eller om det var ett utfall av "små grytor har också öron".
Hela matsalsbordet i vardagsrummet är alltjämt fyllt i boktravar och sådant som ännu inte har sorterats om, rensats och gåtts igenom.
- Tycker du att farmor har det stökigt, undrade jag.

- Ja, svarade han helt sanningsenligt.
 
Jag förklarade för honom att det tar tid att rensa ur ett helt hus och placera om, det är som att flytta fastän faktiskt mycket värre, eftersom allt måste finna nya platser och motioneras om. Dessutom är det både fönsterputs och annat som behövs så här års.
 

Det är trots allt så att när man röjer hittar man mycket som man glömt bort fanns och de här små fina gesterna, som också återfinns blir man ibland sittandes med. Försjunker i djupa tankar och minnen. Hasta förbi går helt enkelt inte. Utan var sak har sin tid...

Sedan finns en sak till: Det är inte så att här bara finns två vuxna fallfrukter som hemmet skall fungera för, utan det finns ett gäng småtottar som också skall ha sina egna oaser att återkomma till. Hemmet skall alltjämt fungera för alla typer av ålderskategorier även om det skall få en tämligen välbehövlig vårurstädning och inte minst en total omorganisation. Jag ser verkligen fram när det är klart. Så skönt det skall bli!

En sak är alltjämt sant: finns det hjärterum finns det alltid stjärterum...

Nu duschen och andra äventyr som står för dörren idag. Jag gissar att inga hustomtar finns att ställa sin tillit till.

torsdag 23 mars 2017

Nej, jag har inte tänkt lägga ner mitt bloggande. Det är bara just nu så mycket att jag inser att jag borde se ut som en bläckfisk med en 80 timmar klocka! - Nu blir det regeringspartiet Socialdemokraterna,

som jag tänker undslippa mina tankar om, så här i arla morgonstund, när too much for an old lady har tvingat mig upp ur sänghalmen.

Tillät mig att hänga framför TV:n igårkväll. Jag följer serien på TV 4, "Rebecka Martinson" https://www.tv.nu/program/rebecka-martinsson
som baseras på en roman av Åsa Larsson, som är sondotter till Erik "Kiruna-Lasse" Larsson. Jag försöker att stå ut med denna vidriga TV reklamkanal av den enkla anledningen att det är med en del skådespelare, som inte är så frekventa längre. Men huvudorsaken är naturligtvis att jag saknar fjällmiljön så in i bomben. Här kan man verkligen snacka lappsjuka av diger modell.

Inte den form av lappsjuka som en del fått för sig att det betyder, utan i min värld är lappsjuka, hemlängtan, i.e. det som Gunnar Brobergs beskriver i "Lappkaravaner på villovägar" – om uppvisandet av samer i Europa under 1800- och 1900-talet"

Jag längtar fjällvärlden, saknar den bottenlöst... även om jag har förmånen att bo i den vidunderlig Natura 2000 miljön. Borträknat kvarteret där jag bor, där husen står travade på varandra: ett bevis för äkta svensk girighet och halv/helkorruption, när den är som vanligt.  

Något annat som är vanligt, är det som jag antydde i den långa överskriften till det här blogginlägget. Den alltmer huvudlösa svenska regeringen, oavsett vilka hottentotter som sitter vid rodret! Same shit just different name...

Nu är svenska arbetarrörelsens värsta hån, Socialdemokraterna, helt uppenbart i panik inför det kommande valet. De lovar skattesänkning för pensionärerna. Antagligen tror de att jag skall vara så dum i huvudet, att jag låter mig köpas för 40-100 kronor mer i börsen, när det gäller skatten. Samtidigt som de öser på med så mycket påfund att ta ut skatt på, att jag nästan storknar vid blotta tanken.

Igår kom min deklarationsblankett, som jag skall skriva under på heder och samvete! - J-la pappenheimare, det enda som de inte har gjort är att skicka mig på en röntgen för att konstatera om jag möjligen svalt några sedlar, som jag undanhåller!

339:- tillbaka i skatt. Inte illa ändå, med tanke på att de hållit på i bra många år och tvingat mig att ha skattereduktion, som jag bestämt betackat mig för! Eftersom det obönhörligen bara lett till våldsamma summor i restskatt, som de naturligtvis lagt en massa ränta på som jag också haft att betala. När inte ens domstolarna inser maktmissbruket är det illa. Verkligen illa. Men det är klart domstolarna är ju också en spegling av den svenska mentaliteten.
 
Så snackas det om diktaturländer... Jo, kyss mig långsamt, då har man aldrig varit medborgare i Sverige. En samling giriga amatörer som leder ett land, som banne mig inte ens har grundkunskaperna i att räkna kulorna i en kulram. Det andra skall vi inte ens tala om.

Det värsta är nog att den här kompletta idiotin den sprider sig som en löpeld. Igår när jag stod i kassakön på ICA, kunde jag inte undgå att notera första sidorna på en av kvällstidningarna om hur ett gäng snorhyvlar hade våldtagit en flicka på en buss - INGEN av passagerarna hade reagerat eller ingripit!


Men det är ju tyvärr inte bara ute i samhället, som det sjuka cementeras:


söndag 12 mars 2017

Fram till 12 mars kl.23:22 slutar budgivningen på Tradera över en tavla, där försäljerskan är helt i min smak : Marcus Birros exfru Jonna Vanhatalo!

http://www.tradera.com/item/342932/277256405/konst-for-den-som-redan-har-allt-birro

Beskrivning

Dags att gå vidare och slänga gammalt skit, däribland denna målade tavla på mig och min exman.

Det var en fin bröllopsgåva då som inte längre efter skilsmässan förra året fyller någon som helst funktion.
Min knytnäve råkade gå igenom tavlan när det var som mest infekterat i bodelningen, så betänk det symboliska värdet av frihet i det utdelade slaget när du budar.

Detta är din chans att hjälpa en ensamstående morsa att betala sina förfallna räkningar, men ännu mer är detta en ovärderlig möjlighet för dig själv eller någon du tycker om (eller inte) att äga ett bisarrt stycke konst med stark historia. Ett stycke konst som ingen egentligen behöver eller ens vill ha.

Missa inte den här chansen!

Allt överskott efter betalda skulder skänkes oavkortat till andra kvinnor för att hjälpa dem komma på fötter ekonomiskt efter skilsmässor från snåla rövhattar.
Tack från oss på förhand! 
 
 Att det varit en infekterad situation kring bodelningen behöver man inte betvivla Jonna Vanhatalos ord på. Han har åkt på några raka dagsedlar helt enkelt. Det är inte helt enkelt att slå igenom målarduk, kan jag intyga.
 
 Foton hämtade från Traderalänken och som är upplagda av Jonna Vanhatalo.

Jag hoppas innerligen att Jonna Vanhatalo får bra betalt för konstverket. Hon har nog mer pengar att casha in som hon kanske inte tänkt på: Jag sålde min förlovningsring och vigselringen, åkte iväg till Luleå med min kusin. Där låg vi och guppade på hotell en weenenda och hade skitskoj för förtjänsten vid försäljningen. Det var bra guldpriser då och jag tyckte att lite egen sveda och verk kunde jag gott unna mig.

Det är den goda sidan av en jävligt trist skilsmässa för att inte tala om det som varit som ett enda nageltrång utan ände och slut dessförinnan och for ever and ever. 
 
Jonna Vanhatalos ord: om snåla rövhattar, lär inte vara något överraskande för dem som råkat ut för den typen av män. Motsatsen finns tack och lov även om jag å yrkets- och privatlivets vägnar kan intyga, att de tillhör de lätträknades skara.
 
 
 
 

lördag 11 mars 2017

Herr H läste högt igår vid frukostbordet: "Anja Pärsson sätter på danskorna".

Det tyckte han var väldigt spetsfyndigt av honom. Men nu råkade jag se vad det egentligen stod i tidningen från min plats där jag satt och jag såg att det stod "dansskorna" och inte "danskorna". Så var det med den häcklande lustigheten.

Liten hjärna små glädjeämnen och jag gillar verkligen den slalomtjejen, det vet han också. Inte så att jag är en tjej som gillar tjejer på "det viset", utan jag gillar Anja Pärsson för den idrottsstjärna och även den sunda person hon verkar vara. Ingen av oss andra har med hennes högst privatliv att göra. Men det här visste Herr H redan att jag tyckte. Det hela var väl mer riktat till mig att elda upp mig över hans plumpa försök till lustigheter.

En av mina allra närmaste vänner, som nu tyvärr är borta sedan ändligt många år, var ju "bög". Jag har skrivit om honom många gånger i min blogg och i olika sammanhang. Herr H vet att jag alltjämt saknar honom något helt otroligt och tänker på honom varje gång jag ser Graham Nortons show. Graham Norton som på ett helt otroligt sätt liknar min vän Ole, som han var och uttryckte sig, hans manér, hans fnitter. Herr H hann aldrig träffa Ole i livet, utan han fanns bara i periferin i mitt liv vid den tidpunkten då Oles AIDS hade förpassat honom till upploppssträckan.

Så många glada skratt jag och Ole haft, när vi tillsammans suttit vid något  kaffeställe och studerat killar och försökt att gissa oss till om det varit fotriktig kille mer för mig, eller om det varit en kille som killar gillar. Vid minnet av en kille i röda byxor, så håller jag fortfarande på att trilla omkull av skratt vid blotta tanken på vad som då utspelade sig, inte minst vår konversation!

Så många händelser i våra liv han lämnat efter sig.

Så när ena barnbarnet dök upp här något senare på dagen, diskuterades dans igen, eftersom han själv går på kulturskolan och dansar, medan storebror spelar fiol. Som ett brev på posten gled samtalet över till Melodifestivalen.

Han tyckte vi var bra konstiga som inte sett något av avsnitten och vi försökte förklara för honom att vi nog allt hade sett på det hela, under den tiden när det hette Eurovisionsschlagerfestivalen och det var en enda tävling som föregicks den stora tävlingen där alla Europeiska länder tävlade mot varandra. 


Han suckade djupt över vilka stofiler vi var även om han uppskattade ett parti schack med sin farfar och annat som gjordes under dagen. De skulle i alla fall se på melodifestivalen på lördag upplyste han oss. Vilket är idag. 

Nästa vecka har vi barnbarnledig så när som på ev. måndagen då en annan liten telning förhoppningsvis dyker upp. Men den här familjen skulle åka till fjälls den kommande veckan Herr H undrade då om han inte hellre ville stanna hemma hos oss istället, än att åka till fjälls med familjen och åka skidor. Då svarade den unge mannen något som fick oss att förstå att vi verkligen har nått bäst före datum. Han sa:

- Nej, det skulle jag verkligen inte göra. Jag kan inte vara utan min... 
(och det var här vi trodde han skulle svara "min familj" - men istället sa han:) ipad!

- Hörröh du din lille mammagris, sa Herr H, det där tror jag bäst jag vill på!


 

onsdag 8 mars 2017

Internationella kvinnodagen idag och i min mailbox finner jag ett mail från Uppfyllelse@dailydirectgarcinia.com som är kvinnoförnedring av kaliber större!

----- Original Message -----
From: Uppfyllelse
To: Gun Ek
Sent: Wednesday, March 08, 2017 10:26 AM
Subject: Din produkt är nu på väg!

Vi behöver bara lite mer information angående din leveransadress , sen är den hetaste   Viktminsknings Lösning  I Sverige just nu, påväg till din dörr!!
 
Ända sedan Marie Serneholt’s avslöjanden om hennes mirakel diet trick, har vi inte kunnat hålla kvar dessa flaskor på hyllorna. Vi har dock ett par personer som vi fortfarande skulle vilja ge bort flaskor till ... VARFÖR? Eftersom att du kommer att älska   denna product , och troligtvis berätta för alla dina vänner..... vilket är den bästa marknadsföringsstrategin någonsin! ... (Åtminstone  för dem som inte betalar 3400 kronor)

 
Klicka här   nu för att slutföra din beställning, och se på när din vikt smälter bort.
 
Tack,

Jag bara säger, skall vi slå vad om att det här bedrägeriet inte är på väg till min dörr. Istället rekommenderar jag personen med foliehatten nedtryckt över ögonen att åka rullskridskor på vinden istället.

Än jag jag inte helt intelligensbefriad.

Egentligen tänkte jag skriva om mitt besök i Varberg igår, men vissa saker kan få mig att tappa lusten på stört, som dylika mail t.ex.


 

 

måndag 6 mars 2017

Nu kanske min omgivning kan sluta att häckla mig för att jag använder min gamla Nokia 3310,

som Herr H prackade på mig, eftersom han tyckte att jag inte kunde gå omkring med en mobiltelefon som var stor som en resväska. Vilket den gamla var, för en gångs skull hade han faktiskt rätt. 


Det dröjde väldigt länge innan jag ens började använda en mobiltelefon, men som allt annat här i världen, helt plötsligt upptäcker man att det kan finnas ett visst praktiskt användningsområde. Det blev uppenbart en mycket sen kväll, när jag skulle hämta upp en tonårshög, som hade varit på sen kvällsbio och sedan hade förirrat sig från överenskommen träffpunkt. Söka någon i centrala Göteborg, det är som att söka en nål i en höstack!


Den vånda jag då stötte på ville jag verkligen inte genomleva en gång till, speciellt inte som varenda telefonkiosk visade sig vara saboterad, alltså nådde jag inte kontakt med dem.


Nu löste det sig tillslut, eftersom en vänlig taxichaufför upplät sin mobiltelefon till mig, men det var ingen skön tanke alls. Det var jag och taxibilarna och en hel del lurviga personer ute, som man helst inte vill komma i närheten av. Jodå, virrpannorna hade missuppfattat var Ströms Hörna låg! Man kan slå sig för pannan för mindre... en gammal klassiker till mötesplats. Det var den kvällen jag insåg att mitt bäst före datum hade utgått.


Men om min omgivning nu trodde att jag skulle vara mottaglig för att byta ut den mer fick/väskvänliga Nokia 3310, då trodde man vansinnigt fel. Jag ser ingen som helst anledning att köra med något annat än kontantkortsmobiler. Men förklara gärna för mig varför jag skall satsa en halv förmögenhet på mobiltelefoner varje månad, eller dyra inköp som är fullständigt att slänga pengarna i sjön. Det finns så mycket annat trevlig här i livet att slänga pengarna på.

Jag har räknat ut vad mobilkostnader för hela yngste sonens familj kostar varje månad! Jag som trodde mig om att ha fostrat klipska barn, den tanken fick sig en rejält knäck. Vilken komplett dårskap, snacka om att ha gått fullständigt i fällan på många tänkbara sätt. Lyssnar och åser man då till hur denna mobilanvändning går till, blir det rätt uppenbart, att den här amöban alltjämt är familjens geni.



Jag kan överhuvudtaget inte se någon vits med att leva livet med en mobiltelefon klistrad i ena handflatan. Det är så förbaskat skönt att inte alltid vara tillgänglig, eller sysselsatt med fullständigt människohavererande sysselsättning. Den som betvivlar det minsta lilla av vad jag säger, studera omgivningen! Inte ens de små barnen röjer något intresse längre från vuxenvärlden. Prio ett har blivit mobiltelefonen! 


Tänk att det vanliga samtalet människor emellan numera är en saga all. Vad är då vitsen med att t.ex. gå ut och äta tillsammans, eller vara ute på en gemesam promenad, eller precis vad som helst där en annan människa finns med. Jag begriper inte hur man ens vill göra sig intagen av något så meningslöst som en mobiltelefon, när hela världen pågår utanför!


Vid ett tillfälle för bra många år sedan satt jag på tåget på väg upp till Stockholm och en affärsherre, som dittills suttit tyst vid min sida, började tala när min mobil fick ett sms, som jag läste och svarade på. Han avslöjade att han själv hade en sådan dyrgrip som backup, trots den nya avancerade. Så föll han ut i en lovsång  utan ände och slut över fördelarna som aldrig tycktes ha någon ände. Kontentan var dock sammanfattningsvis: den stor och klar bildskärm och inte den minsta tvekan om när man skulle skriva och läsa meddelanden. Den hade också allt man egentligen behövde.


Jag vägrar faktiskt att använda någon annan mobil och just detta faktum har fått hela min omgivning att sucka, alternativt ha ett litet överseende småleende på läpparna. Ungefär som om jag är en gammal amöba som kommit vandrande ur forntiden. Sedan att jag förgäves förklarar att den har precis det som jag egentligen är behov av: att kunna ringa, skicka och ta emot sms, alarmklockan som kan påminna mig, alt väcka mig. VAD mer behövs egentligen?


Visserligen har jag fått ärva dotterns gamla Iphone, när hon fick en ny från sitt jobb, men den använder jag bara till att fotografera med och skicka bilder med text. Ett par gånger när jag varit på resande fot har jag kollat upp lämplig hotell att spontanövernatta. Dvs. penningvänligt för att kunna sova, duscha och äta hygglig frukost. Den är också bra ur ett annat hänseende, alla telefonförsäljare brukar använda sig av Iphone numret. Det finns en strid ström med meddelanden och missade samtal hur de försökt att nå mig. 


Listigt, sa räven!


Jag tror de gamla stötarna i Nokia tänker alldeles rätt, gammal är bäst:





Jag kör med Nokia över lag: Nokia 3310 och Nokian hakkapelliitta 8, med dubb!  De där i de finska djupa skogarna är inte så tokiga på att tänka ut våra verkliga behov, när det behövs.

Tänk om den här bloggdomänen kunde ta lite hjälp av rävarna i Nokia och uppgradera bloggverktyget, som gör att man inte genast riskerar att bli flintskallig för att man slitit sitt hår med hopp om att få ordning på bokstäverna och raderna

söndag 5 mars 2017

I dessa dagar när det talas så mycket om rasism, är det många som inte känner till, att vi har svenska medborgare som fråntagits sina namn

och givits officiella svenska namn istället. Betänk att vi skulle göra så med alla invandrare, att vi skulle ge dem andra namn än de de har.

I dessa dagar när det saluförs så mycket om rasism och JK å statens vägnar vässar klorna i Girjasmålet, eftersom svenska staten förlorade i Gällivare tingsrätt, finns det alltid dessa kloka människor som är våra vågskålar i livet och som ger oss perspektiv på tillvaron.

Ägna 20 minuter av din tid och se/hör kloka Johannes Marainens föredrag: "Hur mycket har kyrkans registrering av samer påverkat samisk identitet". Hans föredrag börjar 52:35 minuter in på inspelningen och ligger ute till den 24.2.2018 på nätet.

På slutet kände jag mig helt gråtfärdig, kloke Lás-biet-heaihkka-johánas, så glad jag är att han har funnits så många år i mitt/ vårt liv.

http://www.svtplay.se/klipp/12552383/svenska-kyrkan-och-samerna---fran-fortryck-till-forsoning-del-1?info=visa
 
 
Lás-biet-heaihkka-johànas, som inte fick behålla sitt samiska namn. När han började skolan fick han veta att han hade fått ett officiellt namn: Johannes Marainen, i mitten med hustru Kerstin på sin vänstra sida.

lördag 4 mars 2017

Men det var då ett jädrans gnällande om alla "duktiga flickor".

Det här har blivit felfinnarlandet nr 1. Är det inte Sverigedemokrater, så är det ryssar och är det inte ryssar så är det amerikanska presidenter och är det inte de heller, tja då kan det vara precis vad som helst.

Nu är det helt uppenbart inne med de "duktiga flickorna". Alltifrån att de skall hyllas till att vara nästa stora hatobjekt.

När jag slog upp Göteborgs-Postens lördagsbilaga "Två dagar" imorse och läste krönikan där, insåg jag att det är något nytt fenomen på G, eftersom det här med "duktiga flickor" och "hylla döttrar" osv. tydligen är i ropet. Det kan inte bara vara slumpen...


http://www.aftonbladet.se/kultur/a/2avOq/det-ar-inte-synd-om-duktiga-flickor

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/KJvnE/duktig-liberal Jodå, jag kan hålla med om att det fanns ögontjänare under skoltiden som var favoriserade av läraren. Men just den delen måste trots allt vara mikroskopiskt liten, även om jag till min stora förskräckelse har noterat i vuxen ålder, att de har alltjämt samma beteende. De jagar dessutom alltjämt i drev trots att de vid mogen ålder borde ha fått bättre insikter. 

Men vem bryr sig i det med handen på hjärtat? Inte jag i alla fall. Inte för allt smör i Småland skulle jag önska välja bort mig själv och bli som de, trots de fördelar de har tillförskansat sig och det spelade värnlösa, som de spelar upp att de tillhör. Inte helt sällan har de lagt sig till med en Sue Ellen gimmick, hon från Dallas, hon som blinkade med ögonfransarna så fort det var något.

Inte så att jag säger till motsatsen av dessa kvinnors liv:
- Ja, tack och lägger in en stor fet snusprilla under läppen.

Utan bara säger vänligt men bestämt:

- Nej, tack. Något sådant behov har jag aldrig upptäckt hos mig själv. Jag anser mig duga gott, även om jag är långt ifrån något fulländat.

Tar man däremot procentsatsen och lägger ut den på flickor som får bära det stora lasset av en misslyckad skola, uppfostran och samhällsutveckling, då blir det något helt annat. Då kan den kan knappast vara mikroskopiskt liten skara längre.



Jag satt här i veckan och slötittade på Go´kväll, eftersom jag var mer eller mindre lobotomerad av en alltför slitig period i mitt liv just nu. Där var det också samma tema, ett boktips "Brev till min dotter" bland de medverkande i boken finns Elaine Eksvärd, Mia Skäringer, Therése Söderlind, Martina Montelius, Märta Tikkanen, Katarina Mazetti, Maxida Märak, Carolina Neurath och Alexandra Pascalidou. Elcim Yilmaz är redaktör för boken.

Brev till min dotter
http://www.adlibris.com/se/bok/brev-till-min-dotter-9789137149806

Eftersom jag nu själv är både en tvåfaldig pojkmamma och enfaldig (i dubbel bemärkelse) flickmamma, vet jag av egen erfarenhet, att jag inte har haft samma samtal med min dotter som med mina söner. Inte ens med de båda sönerna har jag haft samma samtal, eftersom de är två vitt skilda personer. Det vore t.o.m. rätt enfaldigt att tro att en mors samtal till sina söner är något stereotypt. Även pojkar behöver få rätt uppbackning, att vara till pojke född är inte en självklarhet för att livet går på räls, eller i samma smalspår för den sakens skull.
 
Själv har jag alltid varit en "duktig Annika", som fått lov att vara duktig. Dvs ständigt ha vetskapen om att gör jag inte det här själv, då står jag där med tvättad hals. Ingen kommer att komma till min hjälp! Livet ger inga garantier och det är mycket som hinner hända i en människas liv, som gör att det kan bli en nog så tuff resa. När det blir så av olika anledningar, gäller det att man själv behåller insikten om vem man själv är, vad man står för och vad man själv vill få ut av livet.

Skuldbelägga samhället för bilbränder och annat kriminellt strul, den biten köper jag absolut inte. Det är vars och ens fria val, även om jag i viss mån kan förstå hur vissa situationer kan uppstå. Men dåligt uppförande oavsett vilken bakgrund man än har, det är aldrig något som någon skall gömma sig bakom.

Själv har jag dock alltid försökt, att efter bästa förmåga finnas till för mina medmänniskor såväl i arbetslivet som i privatlivet. Men hade jag inte varit "en duktig Annika" hade jag dukat under för länge sedan och sannolikt hade min omgivning haft en betydligt jobbigare tillvaro. Även om jag är klart medveten om att med en del människor är det i allra högsta grad en fråga om att "margaritas ante porcos".


Bara under de senaste två veckorna har jag stått inför det faktum, att allt man inte tagit itu med på rätt sätt när det uppenbarade sig, det har en tendens att återkomma på ett allt svårare sätt. Det är ingen bra strategi att "titta bort", även om jag kan ha viss förståelse för att den kan kännas bekväm för stunden.

Pinka i byxorna är säkert också varmt och skönt för stunden, men efter en stund är det nog allt annat än varmt och skönt. Ändå är det så en hel del människor väljer att leva sina liv. I mina ögon är det inte bara rätt patetiskt och i vissa fall väldigt tragiskt sätt att hantera svårigheter. Jag har inte ens behövt invänta den där berömda "blicken i backspegeln" för att kunna konstatera vad konsekvensen skulle bli, utan jag har förstått på ett mycket tidigt stadium hur det hela kommer att sluta.

Det mesta i livet är som vilken skriven roman som helst där det handlar om mänskliga relationer. För att återgå till Go´kvälls boktips fanns ännu en roman, "Den sista kvinnan" av Audur Ava Òlafsdottir som ännu inte är
utkommen. Den äger trots titeln och grundstoryn ett universalbudskap, även om den till en första anblick handlar om konsekvenserna av att någon är född i fel kropp. Livet i sig är på något sätt ett allmänmänskligt, är det inte den ena ingrediensen så återfinns andra snarlika varianter : http://www.adlibris.com/se/bok/den-sista-kvinnan-9789176810637

Har du varit misslyckad, känt dig misslyckad, så ok. Låt gå för det, men sluta för guds skull att tjata om de "duktiga flickorna" och för Guds skull sluta upp med att klandra hur det egna livet utvecklades. Mycket ligger utom vår egen förmåga att påverka, men man är ändå inte så väldigt unik, eftersom det är få människor som framlever sitt liv på en räkmacka. Åtminstone så känner jag inte några dylika människor och har aldrig heller gjort det.

Inse också att jämlikheten ligger ännu många moraliska kvarter bort, även i det "duktiga mellanmjölkslandet Sverige", som på kvinnofronten tragiskt nog håller på att backa rejält i 100 knyck bakåt! OM det inte skulle vara på det viset så skulle det inte finnas barnäktenskap, könsstympning, kvinnomord, hedersrelaterat våld, alltfler våldtäkter, tvång av diverse olika slag som påstås ha med religion att göra fastän det i själva verket handlar om en i grunden dålig kvinnosyn. Hela skalan finns med där också möjligheter att avancera i arbetslivet, löneskillnader, behandling hos myndigheter och försäkringsbolag bara är en del av det komplexa som i grunden handlar om att kvinnan åter blivit ett lovligt villebråd.


Jag behöver bara sätta mig bakom ratten i min bil för att inse klimatförändringen och då talar jag verkligen inte om vädrets makter. Himmel och pannkaka vilka jubelidioter till män jag möter vid varje bilresa. Nästan så jag hinner fundera åtskilliga gånger under bara en liten färd här i Göteborg, om männen fått allvarliga pittproblem!