fredag 17 februari 2017

I didn’t do what I always did, so I got something else!

Ni herrar har det bra, inga månatliga "Stockholms blodbad", inte en pust av graviditetsproblem, förlossningsproblematik, mjölkstockning, pms, vallningar och finalen på det hela: klimakteriet. Jag kan ärligt säga att jag känner mig hel och fri efter att ha lämnat allt detta bakom mig.
 

För svenska män finns inte ens skällsordets motsvarighet till kärring, skräcktant, ragata, rivjärn, häxa, rugguggla, drake, ödla m.fl.

Äldre damers liv lämpar sig enbart till Bingolotto och mata duvor i parken, om man nu skall sammanfatta åsikterna om vad man skall göra efter en viss ålder. Men jag kan upplysa ev. manliga läsare om att jag är nog likadan som ni äldre män. Därför att när jag betraktar en man i min egen ålder och äldre, då tänker jag:

Aaah... en sådan gammal stöt skulle jag då rakt inte kunna tänka mig, fy farao han är ju en gammal gubbe!

Inne i mitt huvud är jag nog någonstans mellan 35 max 40 år, där har det mentala medvetandet stannat av. Herr H anlände en morgon till frukostbordet med orden:

- Fy vad hemskt! Det är en gammal gubbe som stirrar på mig, när jag ser mig badrumsspegeln. Kan du förstår hur hemskt det är?

Varvid jag svarade:
- Då skall du bara veta hur det är när jag ser mig i spegeln, då är det en gammal kärring som stirrar tillbaka. Hur tror du det känns?

Ja, han höll ju med om att det måste nog vara snäppet värre.

Någonstans inne i mitt medvetande är det rundgång som råder. Därför att när mina blickar faller på någon attraktiv man, då har mina tankar ändrats till att tänka: Han är nog kanske rent av yngre än mina söner, eller lika gammal som mina söner och då hamnar de ju per automatik i facket, icke tänkbara

Konklusion: det finns inget längre att tänka i de banorna om. Jag har kommit på mig själv med att tänka i banorna: Han kanske vore något för min dotter.

Jag har nog kanske blivit avkönad, överförd till obefintlighetsregistret. Kan det vara så? 

Men som samhället är inrättat verkar det inte vara samma grymma öde som möter en man, när han åldras. Det verkar som om män över lag inte alls utesluter en  betydligt yngre kvinna och finner det dessutom helt naturligt. Jag har i alla fall inte stött på en äldre man som i första hand väljer en kvinna i sin egen ålder, eller äldre.

Det allmän vedertagna är att män bara blir sofistikerade med de grå tinningarna charm och finns nu inget barr kvar på skallen, så är de manligt polerade i bästa Yul Brynner stil. Han hette förresten egentligen Julij Borisovitj Brynner, eftersom han var ryss och fick sitt stora genombrott samma år som jag föddes.
Sålunda har det alternativa mansidealet funnits med i hela mitt liv.

Strunt samma i det, men skickliga hingstar intill sista andetaget är de även om det andetaget, med handen på hjärtat, kanske inte ens infunnit sig någon gång, mer än i deras egna fantasi och villfarelse. Kvinnor med en begivenhet åt livets gladare dagar, betraktas däremot som slampor. DET är ju inte riktigt klokt!



Hur jag kan påstå det? 


Tja, därför att jag har lämnat mitt bidrag till naturvetenskapen i form av åtskilliga års studier och jag vet det allmänna omdömet om ett dylikt leverne, när man är till kvinna född. Något som jag struntar i och lämnar mig fullständigt oberörd. Den insikten kom jag fram till redan som 26-åring. - I didn’t do what I always did, so I got something else!

När jag
tänker tillbaka på alla de grodor jag kysst i mina dar bubblar skrattet ibland inom mig vid blotta tanken, även om jag inser att jag nog glömt de flesta av dem. Jag är helt övertygad om att jag säker missat en och annan av god kvalité, därför att mitt sikte inte varit inställt på det. Numera är det bara de mer minnesvärd jag kan dra mig till minnes. En del som jag minns är inte ens det, utan finns där av andra anledningar.


En del minnen är dråpligare än andra, så här med handen i backspegeln. Även om jag inte då kanske uppskattade det hela till fullo, när det sas begav sig. Jag saknar mao inte uppslag till mina manus och behöver inte gå över ån efter vatten på den fronten.


Jag håller som bäst på att försöka mig på att röja upp i huset och blir då ständigt konfronterad med saker, som får mig att komma ihåg ett och annat. Nyss hittade jag något som påminde mig om en "viril" fullblodsmodell (?) Nåja, ta det inte så bokstavligt, det var hans egen utsaga att han var något av en berömd hingst i sänghalmen, som alla damer föll som käglor för. Det var det sista samtalet vi fö hade med varandra. Samtal och samtal, det var ett försök till ett samtal.

Kroppsfixerad var nog bara förnamnet och det var nog också hans största bedrift här i livet. De timmar han ägnade sig åt i gymmet med att lyfta skrot skulle ha överträffat vilken stats BNP som helst, om den hade varit omvandlad i pengar istället.

En omfamning av honom var ungefär som att bli omsluten av en betongpelare. Tja, undantaget då den kroppsdel där det borde ha varit så...


De sista dagarna av just detta studieobjekt inom naturvetenskapen blev jag varse verkligheten rejält. Det visade sig att förutom all proteinrik mat, en hel hönsgårds årliga äggproduktion tycktes han kunna peta i sig till frukost, biffarnas storlek var så gigantiska att de hängde utanför tallriken. Till detta våldsamma intag visade det sig att han också stoppade i sig allsköns muskeluppumpande preparat och jag misstänker att det nog inte ens var hela sanningen. 

Den sociale, trevligt roande personen förvandlades sakta men säkert till något totalt obegripligt och vars matintag fick mig att få kväljningar vid blotta åsynen. Det var som att sitta mittemot krossen i gruvan, där allt mals och tuggas på i det oändliga. Det tar ca 20 minuter att enbart få stopp på krossen i Vitåfors, ibland kändes det som om den här krossen framför mig vid matbordet slog krossen med hästlängder, tuggandet verkade aldrig ta slut.

Samtalsämnena började liksom också ha samma kaliber, tugga om och om igen utan en krusning till nya inslag. Finalen var lika given som att hästen har fyra ben. 


Vi hade åkte ut med en av skärgårdsbåtarna till Vrångö och låg i Koviken utsmetade på varsitt badlakan. Han hade släpat med sig en egen picknick som påminde om den församling som Jesus skulle utspisa. Min däremot var dimensionerad för en solig dagsutflykt i skärgården.

Jag minns att jag låg på mage med huvudet på mina korslagda händer och försökte föra någon form av samtal med honom. Men hans bidrag till konversationen var så osammanhängande, att det till slut fick mig att lyfta på huvudet och titta upp för att se vad det var som gjorde att han svarade mer intelligensbefriat än vanligt.

Så här i efterhand kan jag inte förstå att jag ens blev förvånad. Han var fullt upptagen med att studerade hur han bäst skulle ta sig ut för de bikiniklädda damerna som passerade och även herrar! Han var helt enkelt fullständigt upptagen med att visa upp sin kropp från den bästa sidan. Jag studerade honom en bra stund och när han betedde sig som om han hade fått plötsligt inslag av kliande springmask, där man nu besväras av dylika saker, rann mitt tålamod över.

Det var ett fasligt kråmande och tillrättaläggande av kroppshållningen för att få till stånd någon form av mest intagande pose, som han ägnade sig åt. Han var helt uppenbart väldigt noga med att få sexpacket att synas från den mest intagande vinkeln och de väl inoljade musklerna. Framför mina ögon pågick något som mest påminde om Bodybuildingstävling. SUCK!


Det fick mig att resa mig hastigt upp. Jag befriade mitt badlakan ifrån sanden, som yrde över hans inoljade kropp. Jag noterade medan jag rafsade ihop mina saker, att han såg ut som en glass med strössel på. Därefter begav jag mig därifrån med stora kliv genom sanden. Bakom mig lämnade jag ett hord av svordomar och annat som jag förpassade till den värld det hörde hemma.

Väl vid skärgårdsbåten slängde jag min ryggsäck över axeln, när det var dags att stiga ombord. Jag råkade då knocka ner en man som träffades av min ryggsäck....






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar