Google+ Followers

torsdag 31 mars 2016

onsdag 30 mars 2016

TV-utbudet - är det jag som håller på att bli svårroad eller är det uruselt.

Jag tänker på en blogg jag skrev en gång i tiden, när den här bloggen fanns på NSD Jag skrev om den kompromisslöse gällivarebon - det var bara det att när jag förde över alla blogginläggen fanns inga möjligheter att sitta och pilla över alla bilder också. Det var fullt tillräckligt att föra över kommentarerna som fick slås ihop i parti och minut. Eftersom bloggverktygen på NSD hade all övrigt att önska.

Men så fick jag syn på att någon hade varit in och kollat just det blogginlägget här i veckan och då mindes jag att jag helt nyligen sett fotot som var tillagt, i vart fall ett av dem. Så nu har jag lagt till det fotot där, därför att ibland säger en bild mer än tusen ord.


http://gun-m-ek.blogspot.se/2008/06/den-kompromisslose-gallivarebon.html

 Den här mannen hade slängt ut TV:n från våningsplanen som var belägna ovanför och man kan undra om han inte tänkte på att någon faktiskt hade kunnat komma gående där nere på trottoaren.

Nu hade jag inte tänkt vara så våldsam att jag slängde ut min vägg-TV ut på tomten, det är ju bara jag som skulle få plocka reda på eländet och förresten skulle jag nog inte ens orka få ner den från väggen själv. Men med tanke på TV-utbudet så känner jag att det läggs ner alldeles pengar på TV-tittandet med tanke på vad det genererar tillbaka.

Är det nu bara jag som blivit kräsen på utbudet eller är det så att det är dåligt utbud. Jag undrar....

måndag 28 mars 2016

I det gränslösa samhället blir det till och med vilt slagsmål under barnbion.

Problemet som blivit med en del nutidsföräldrar är att det tror att de är på hemmaplan och då kan precis allt vara tillåtet. Ordet hänsyn till andra existerar överhuvudtaget inte.
Går man på bio med ett litet barn som skriker sig genom en film, måste man trots allt inse att man förstör bioupplevelsen för resten av salongens biobiljettköpare, att sedan överlåta en mobiltelefon till det skrikande barnet och det blir höga ringsignaler etc. från mobilen, då måste väl ändå måttet vara rågat för vad som passerat anständighetsgränsen.

Det är ju märkligt att Bergakungens personal är så flata, att man inte kan säga till en dylik biobesökare är under all kritik. Redan under skrikandet borde personalen ha bett den besökaren lämna lokalen. Sedan borde de verkligen införa fullständig mobilanvändningsförbud oavsett att salongerna på Bergakungen är som en bunker och man inte kan nå nätet.
 

Om man nu tycker att det är helt ok med att sitta med fötterna på biofåtöljer, som andra skall sitta på då får man väl hänge sig åt det på hemmaplan. Men det är direkt olämpligt att ha sådana tilltag i möbler som andra människor skall sitta i. Vem vet var de skorna har trampat runt omkring i. Fy fasen vilka äckliga människor det finns.

Vad har SF för policy egentligen. Är det verkligen fritt fram att biobesökare kan få bära sig åt hur de vill. Biobiljetterna idag är så pass dyra och gör man sig det omaket att man uppsöker en bio skall det inte vara ett fullständigt inferno som möter biobesökarna.

Upprättande av en polisanmälan om störande av allmän ordning enligt brottsbalken och faktiskt göras något åt det här är verkligen på sin plats. Ser man inte till att stävja det här inträffade nu så kan man undra vad som barn på bioföreställningar nästa gång skall riskera att utsättas för. Är det knivar och puffror som blir nästa steg i den här skjutgalna stan.

Jag måste säga att ju mer jag ser av nutidsmänniskans avarter desto mer känner jag att jag inte gör någon förlust, när jag inte kan ge mig ut i dårarnas förlovade land. Kommer jag hem från stan och inget speciellt har inträffat är det nästan så jag funderar om det faktiskt fanns normala människor också.

Skall det verkligen behöva vara så.



söndag 27 mars 2016

Idag är det min stora protestdag - mot sommartiden!

Den är visserligen rätt lam idag eftersom jag fått vakna av mig själv.

Men hade det nu varit en vanlig vardag hade hela mitt batteri av sura molekyler knorrat ihop sig i protest, därför att ingen skall komma och försöka lura i mig att det inte gör någon skillnad i att stiga upp kl. 05.10 istället.

Jag förstår inte hur man inte kan låta bli att känna det i hela kroppen, som en del hävdar att det inte är någon skillnad. Framförallt förstår jag inte vitsen med att hålla på att ställa om klockan.

På senare år har t.o.m. vetenskapen kunna belägga det hela med att det inte är hälsosamt för kroppen.
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/sommartiden-skordar-manga-liv/


Jag har skrivit det förr och jag gör det än en gång: jag och korna vi protesterar vilt. Jag ser fram emot att något parti ställer sig upp i den svenska riksdagen och använder insidan av huvudet för en gång skull. Det här är verkligen ett hälsovådligt påhitt att svischa om klockan till sommartid.

Idissla vidare tänker du säkert, eller så är du helt på min sida av det kroppsliga förståndet och så är vi genast fler i skaran av kroppsligt lidande personer, som varje år blir utsatta för denna tortyr.
 

Min sommartidsklocka ser ut som Salvador Dalis, helt förvriden i en enda lång grotesk form.



fredag 25 mars 2016

Terrorverksamhet eller flathet?

Undra vad som är medelvägen till det. Medelväg eller måttlighet verkar vara en bristvara nu för tiden, eller är det rent av så att jag aldrig förstått att det kanske är så världen i själva verket alltid har sett ut.

Idag fick jag mig åter en tankeställare, inte om att döda helt oskyldiga människor, eller vara aningslös till dessa självmordsbombare, utan snarare om hur människan har en tendens att spåra ur i en maktfullkomlighet.

Ibland blir jag oneklig trött på de här som försöker manipulera sig till makt. Vad är det för syfte man egentligen vill uppnå, när man inte ens drar sig för att ändra en människas egna berättelser och upplevelser. En historia som berättas som till alla delar stämmer överens med verkligheten, varför vill man ändra en sådan speciellt som man själv inte har varit närvarande i de olika sammanhangen det rört sig om.

Just nu är jag inne i en period där jag mest av allt bara ha lust att vända världen ryggen, jag är så urbota less på alla maktmänniskor att de kan få mig att känna regelrätta kräkkänslor och så till råga på allt:



Glad Påsk!

Så fasen heller att det är någon Glad Påsk. Visst jag kommer att vara glad i samvaron med barn, barnbarn och i kontakten med goda vänner, men innerst inne är det verkligen ingen GLAD Påsk. Det är för mycket skit som hänger och dinglar i kulisserna för att det bara är att sänka garden och le mot hela världen och tycka att det är en GLAD Påsk. Jag tänker sätta mig på tvären och så här lagom till påsk verkligen agera HÄXA, inte på väg till Blåkulla utan på väg att dela ut rundpallar i den här världen, som gjort sig förtjänt av den.

De liksom finns där överallt i stort som smått, de här som inte har någon respekt för någonting alls http://gun-m-ek.blogspot.se/2014/04/nar-skall-det-bli-ett-stopp-pa.html 


Hur kul är det att medverka till en sådan vidrig verksamhet som just äggproduktion är. Inget alls. Enbart deprimerande.

Eller hur kul är det att medverka till något så vidrigt som att skapa sockerintolerans, som på sikt leder både till sjukdomar och övervikt. - Därför går jag långa sträckor fram och tillbaka i affären, fastän mina knän ger sig till känna på ett sätt som inte går att negligera trots att jag hänger över kundvagnen. Men jag gör det för att fylla barnens påskägg med det minst bedrövliga och till det krävs verkligen tankens utmaning.

Men hur alert är hjärnan när man mötts av ett mail på morgonen där någon helt plötsligt vill lägga sitt veto i det jag skrivit om och som är hämtad direkt ur verkligheten. Stick till Blåkulla tänker jag när jag stiger ur bilen och innehållet i mailet åter pockar på uppmärksamhet i mitt minne. När jag passerar bilen som står och dundrar med motorn på tomgång och har ett smällfett avgasrör baktill, då känner jag att irritationen inte blir mindre och Stick till Blåkulla, eller ännu hellre dit pepparn växer, eller där det är betydligt varmare än i Göteborg denna eftermiddag, den tanken gör sig åter påmind eftersom avgasutsläppet är alldeles i jämnhöjd med ingången till det mindre köpcentra dit jag är på väg in.

I jämnhöjd med avgasutflödet sitter naturligtvis en av alla dessa glatt hejande tiggarna, som får mig att tro att "det är nog någon väldigt gammal vän som sitter där och hälsar på mig, glad över att jag äntligen dyker upp efter 100 år av frånvaro". Men det spelar ingen roll att hon bär sig sjavigt åt, varför skall han utsätta henne för dessa ohälsosamma avgaserna bara för att visa vilken cool bil han har och då är inte ens resten påtalat som han önskar framhäva med sin person. Han har vevat ner rutan lite och på framdörrarna är hans namn ditmålat med vitt i den bruna lacken och han bär sig åt som om han äger hela världen. Själv håller jag på att storkna av avgaserna, som smugit sig runt hörnet och kontaminerat hela ingången. Det är det som hon på marken med pappmuggen skall andas in. Hur länge då? frågar min rynka i pannan mig.

Jag köper födelsedagspresenter till ena barnbarnet, som blir tonåring på påskaftonen och som får finna sig i att både påskhare och födelsedagsgäster dyker upp på samma gång. När jag kommer ut står han med bilen på tomgång fortfarande kvar och tuppar sig och det blir droppen som får bägaren att rinna över. Jag går fram till bilen och säger till honom


- Vet du inte om att det är 1 minuts tomgångskörning som gäller i den här stan och du stod med din bil på tomgång redan när jag gick in i affären och handlade och nu när jag kommer ut står du här fortfarande med bilen på tomgång. Det sitter folk på backen och andas in dina bilavgaser, dessutom står du mitt framför ingången. Hur vore det om du slog på hjärnan ett ögonblick. 

Jag inväntar inget svar utan går vidare till min bil, hinner bara se hur hans mun rör sig och han säger något, men jag har redan vridit på huvudet i samma stund jag sagt vad jag har på hjärtat och han talar till min ryggtavla som är på väg därifrån.

Jag går och sätter mig i bilen och kollar av inköpslistan med Herr H, som fått i uppdrag att sköta resten av inköpen, jag orkar inte mer för idag. Helt plötsligt ser jag hur någon kör upp vid parkeringsplatsen bredvid mig. Det är byfånen  med bilen på tomgång. Han tutar som en helgalning. Jag hör hur han ropar något till mig genom sitt öppna fönster, men jag bryr mig inte om att vrida på huvudet eller lyssna till vad han har att skrika. Tillslut ger han upp och backar ut. Herr H tystnar och undrar om jag skall reagera. 


Nej, varför skall jag det. Jag har verkligen ingen lust till mer kontraproduktiv verksamhet idag. Jag har redan ägnat förmiddagen åt att ödsla energi till att svara den som skall sätta in all text till mitt manus där vetot inkommit på min text i tidigare upplaga. Det i sin tur fick till följd att besöket på stadsbyggnadskontoret blev rätt kontraproduktivt. Trots att det stod på deras hemsida att de hade öppet till kl. 15.00 idag så fanns naturligtvis ingen där i arkivet så att jag fick ut en kopia av det jag skulle ha, för att kunna fortsätta att trampa runt i den byråkratiska tjäran som en bygganmälan av Attefallshuset dragit iväg med. Av punkterna att döma håller jag på att uppföra ett palats där 500 personer skall bo och verka och därmed skall säkerhetsföreskrifter vidtas.

De är festliga de här byråkratifolket. De kan inte svara på det de ställer som krav utan hänvisar till fackhandeln! Men jag skakar av mig dylika saker och har redan bestämt mig för att möta dem stillsamt. Då måste de själva agera och jag kan luta mig tillbaka. Det är de som får stå för det stora ordflödet, inte som de tänkt sig, mig, sålunda tvärtom. Jag ler lite inombords och jag är rätt övertygad om att i denna stund så har två horn vuxit ut i min panna.

Sedan att med detta outrättade ärende inne i den bilfientliga stan, där man hamnar i en evighetskarusell av icke framkomlighet, slå sig ner vid ett av de lediga borden medan Herr H väntar på att maten - ja, vi kan kalla det för mat för artighetens skull, eftersom det är Herr H:s val för att det skall gå fort. Jag bestämmer mig för att inte där heller protestera, det gör redan mina knän tillräckligt mycket. Därmed har jag gjort min insats för den nya mänskligheten för de närmsta 15 åren. Men det då dagens verkliga eldprov inträffar.

Ett par far- eller morföräldrar är där med sin 3-4åring. Men han bestämmer sig för att han skall klättra runt i ställningen som finns där, inte äta nu, trots att det är det som han har gjort medan maten beställts och förts till bordet. Farmor eller mormor börjar i vanlig ton: kom och ät nu. Det skall nu visa sig att det är en illbatting som befinner sig i klätterställningen, en unge som är van att göra som han vill och lite till. Allt eftersom det trappas upp känner jag hur det knyter sig i magen. Jag har kommit underfund med att alla mina känslor sitter i magen. Därför att det ger genast utslag i magen vad som händer runtomkring mig.

Det fortsätter nu i högre tonskala: kom genast och sätt dig nu. Vi skall äta! Men jag vet redan hur det här kommer att sluta bara med vägledning av de första hotelserna och faktiskt redan i hans vägran att gå till bordet när hon kom med maten. Hoten till ungen trappas upp, samtidigt som inget egentligen händer av de uttalade hoten. Så dyker farfar eller morfar upp, han rör sig i ett eget solsystem och verkar inte ens tillhöra sällskapet, vilket tyder på att han inte varit någon förälder till sitt eget barn utan någon som varit gäst och främling i familjekonstellationen. "En som befinner sig bakom tidningen så fort han kommer från jobbet", som barnpsykologen brukade benämna dessa fäder med.

Jag känner hur min mage börjar närma sig smärtgränsen på grund av den osköna stämningen och illvrålet från ungen i klätterställningen. Han utdelar det ena ouppfostrade svaret efter det andra till mormor, eller om det nu är farmor. Men när hon höjer rösten till ungen, som nu skriker som en stucken gris av egna ställningstagande vad som skall behaga honom att göra


- Om du inte kommer genast så åker vi ifrån dig, nu har jag fått nog.

DÅ reser jag mig från bordet och säger halvhögt mest för mig själv nu har jag också fått nog. Det finns inga avtorkade bord, men jag väljer ett av alla de kladdiga borden i andra ändan av den stora lokalen där jag knappt kan höra den vidriga samvaron, som jag tvingats ta del av i minst en kvart.

Min dotter har "tjejlunch" med sin bästis i Malmberget. Jag undrar vad hennes bästis berättar. Av händerna i luften att döma är det något som hon beskriver. Tänk så annorlunda dåtidens barn var i den åldern i jämförelse med en hel del av nutidens barn.
                                  ************
GLAD Påsk! Ja, det kan man nog fira också, men då gäller det att man inte har läst några mail, inte vistas ute i dårarnas paradis minsta lilla stund, eller tänkt tanken om hur saker och ting är inrättade inom människorna själva.

Jag ringde barnbarnet, den blivande tonåringen och gratulerade honom på namnsdagen senare på kvällen och frågade honom vad hans namn betydde. Var han "Guds sändebud" eller var han "Guds kämpe" som namnet också kan betyda. Han svarade att han var "Guds sändebud". Men när jag undrade över vad det var för budskap han hade kommit till världen med svarade han att det visste han inte. När vet du det då, undrade jag. Det visste han inte heller.

tisdag 22 mars 2016

Ibland blir jag nästan ihålig av sorg.

För det mesta har jag lärt mig att leva med sorgen över att ha mist mitt första barnbarn. Men ibland går det liksom inte att bara komma förbi det hela.

Det är dylika stunder jag kan höra som ett eko ifrån något som jag längre inte vet, inte minns om det var i det här livet allt det där egentligen hände, eller om det där bara är en ond dröm.

Nathalie älskade Lejonkungen och hon sa ofta:
- Farmor när jag blir stor då skall bara du och jag bo tillsammans för alltid i Afrika.

Det fick min dotter, så faster hon nu var, att med gråten i halsen säga:
- Men du kan ju inte ta min mamma ifrån mig. Det är ju min mamma...

Hon var bara drygt 3 år äldre och då är det inte lätt att kunna hantera en sådan sak. Jag hyssjade på min dotter och viskade till henne:
- Hon är så liten så hon förstår inte det där. Säg inget till henne för då blir hon bara ledsen, men självklart skall jag väl inte lämna dig det förstår du väl att det inte går.

Så mycket elände mitt barnbarn fick i sitt liv och tillslut hade det helt och hållet förtärt henne. Jag vill verkligen inte ens minnas den sista tiden. Men sådan barmhärtighet ger inte livet. Livet ger inga krediter utan skickar ut sin räkning, att betalas fastän betald förut.


Jag lade locket på för att överleva, gick omkring med en känsla av att jag kände mig som en uttorkad sjö i ett vindpinat landskap. Det fanns inga tårar som längre kunde nå mina ögon, men på insidan grät jag alltjämt ymnigt. Jag kunde till och med komma på mig själv med att vara mitt glada flamsiga jag, utsida och insida hade slutligen spruckit isär. Jag fogade mig, blev en krass människa som slutade upp att hysa några större förhoppningar och drömmar. Lärde mig att leva i nuet och bara där och kanske var det detta som fick mig att överleva det som sedan kom slag i slag.

När det gäller Nathalie gick det förvånansvärt bra den första tiden, så bra att jag ibland kunde slås av tanken hade hon verkligen inte lämnat några mer bestående spår efter sig i mitt liv. Någonstans inom mig förstod jag dock att det bara var kroppen som förnuftigt förstod att stänga igen, lägga locket på än en gång i mitt liv.

Men nu så här inför påsk och familjefest som väntar kommer det igen över mig. Jag borde ha förstått att det inte skulle vara så vilsamt som jul och nyår hade passerat. Det var bara kvällen före julafton när jag satt och skrev julklappsrimmen, jag dunkade igenom alla lager av förträngda minnen och vetskapen om att inte den här julen heller skulle jag skriva några julklappsrim till henne, inte något annat heller. 


Men så sitter jag åter här Nathalie och känner mig lurad av livet självt igen, eftersom jag, din farmor, trodde att jag skulle få följa dig på dina vägar och se dig bli en vuxen mogen kvinna. Det var inte så det blev. Men det var så mycket annat som inte heller blev som jag en gång hoppades på. Det får mig å andra sidan att leva från en stund till en annan och inte räkna med några självklarheter längre. Allt kan tas ifrån människan och några garantier lämnar inte livet.
Sommaren 1995, Nathalie och min dotter på baksidan av Björnfällan på Dundret. Vid husknuten framför dem står det ett par renar. Som i ett eko ifrån något som alltjämt känns så levande, kan jag fortfarande höra flickornas samtal där de går framför mig, höra knastret av gruset under deras fötter. Den rena höga, klara luften som för ljudet vida omkring på fjället.
Men allt blir så tyst omkring henne i mitt inre och jag försöker att vika undan med blicken och fokusera på min dotters ryggtavla istället. Därför att jag vill inte att det där ihåliga inom mig skall breda ut sig i mitt liv. Nathalie hade hela livet framför sig, livet borde ha förskonat henne från det som blev hennes lott. En sådan barmhärtighet visade inte livet henne och jag vet att jag gjorde allt jag kunde för henne. Mer kunde jag inte ha gjort, jag gjorde mer än jag egentligen orkade och förmådde. Jag får slå mig till ro med det, hur illa det än kan tyckas låta.



 

söndag 20 mars 2016

Eftersom jag själv varit hänvisad till sängen sedan i torsdags kan jag naturligtvis tacka min lyckliga stjärna att jag har ett hem och en säng att ligga i. Men Göteborgs-Posten borde ransonera sina rubriker!

HUR i hela fridens dar kan Göteborgs-Posten skriva som rubrik "Tvingas bo vid tunneln".
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.3031723-tvingas-bo-vid-tunneln


Någon större lögn finns det väl knappast med tanke på alla förläggningar som faktiskt finns. Det finns ingen som har tvingat dem att bo där under brofästena vid Götatunneln.

Det är inte bara olagligt utan det är livsfarligt för dem själva och inte är det heller så bra för oss bilister som begagnar genomfart genom Götatunneln. Det är inte helt oproblematiskt att passera en sådan "boplats" och det är bara ogjort att det inte inträffat någon allvarligare incident.

Det vore på sin plats att polisen patrullerar av brofästena varje dag, så komplicerat kan det inte vara för att stävja ofoget. Det måste bli betydligt billigare för samhället istället för att man måste rita och bygga om för att omöjliggöra de olagliga "bosättningarna", med allt av kostnader som det innebär.


Kan man nu från kommunens sida vara så kvicka på att stänga av handikapparkeringsplatser och handikappentreér med 800:- i böter som följd, så kan jag inte förstå varför det här ofoget får fortgå överhuvudtaget. 





lördag 19 mars 2016

I LKAB sovs det under arbetstid i undanskymda skrymslen.

http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/dolt-sovutrymme-upptacktes-inom-lkab-9930260.aspx

Det låter väl inte så där helt 100 att man använder arbetstiden till att sova, eller är det så att man liksom läkare har jourtjänst där man kan sova om det inte är "nåt på G".

Nej, ursäkta det var ett skämt skämt av mig. Men LKAB är en historisk följetong av sådant som inte borde förekomma. Sedan hur det kommer sig vete gudarna. Men jag kommer ihåg Ulf Nilsson från Malmberget, när han sommarpratade ett år, då sa han att skulle man hänga en jättemagnet ovanför Malmberget som drog till sig allt som LKAB var ägare till och som hade fått fötter från gruvan, skulle många hus trilla ihop och det var en förfärligt massa som skulle hänga i den magneten och skymma himmelen.

Nu gör jag ett litet förbehåll för ordalydelsen, eftersom det är väldigt många år sedan jag lyssnade på det sommarpratet. Men kontentan av det hela löd så och eftersom jag nu är malmbergare uti fotknölarna vet jag att det stämmer. Jag har noterat under mina 40 år i Malmberget, att det vimlar av LKAB märkta prylar långt utanför gruvans area och då snackar jag inte LKAB reklamkepsar.

Själv har jag en korköppnare där det står LKAB på, en riktigt bra grunka, som konstant hänger i min nyckelknippa sedan väldigt många år tillbaka. Men det är en reklamgrej från LKAB som jag fick av min svåger som jobbade vid LKAB, när det begav sig med korköppnaren. Så jag tror inte att den skulle hänga och dingla i Ulfs jättemagnet.

Jag hade för något år sedan en stalker på min blogg och det var en riktig inavlad LKAB-juvel, frid över hans minne. Men där var det åt andra hållet. Där skulle man tacka LKAB för att korven och ölen alltid fanns där i kylskåpet. Man skulle vara djupt tacksam över att porslin, rasade ur hyllorna, väggspeglar rasade ner från väggarna och spetsade korkmattorna, för att inte tala om när husen sprack. Det hela var enligt stalkern en gudagåva, som man skulle vara djupt tacksam över, därför att då visste man att pengarna till bolaget ramlade in. Det vill säga till statskassans girigbukar.

Gruvbrytningen i sig har jag inget emot, eftersom jag hela mitt liv varit medveten om villkoren för gruvan och mycket väl känner till Malmbergets historia. Men när saker och ting blir alltför påträngande ensidigt och lejonparten blivit på ortsbefolkningens bekostnad då vill jag inte längre enbart göra stora vågen, även om jag är den första att kunna skilja ut vad bolaget en gång i världen stod för. Det HAR funnits en social företagaranda inom LKAB även om det varit mycket elände som följt med i gruvbrytningens spår.

Ja, ni förstår väl att den ensidiga kosten slutligen krävde sina tribut och även om det inte var roligt att höra att stalkern sanerat bort sig själv, lämnades jag med ett visst vemod över hur tokigt det kan bli när man blir fanatiker. Enligt hans omgivning var jag det första han tänkte på när han vaknade och den sista han tänkte innan han slutligen somnade. De förklarade för mig att han helt enkelt blivit helt torsk på mig och min blogg. Huvaligen sicket liv han måtte ha haft när han blivit helt insnöade på vad jag satt och filosoferade i min blogg.  


Men för att återgå till det här sjusovarna under arbetstid. För en gångs skull är jag nog benägen att hålla med informationschefen Anders Lindberg, LKAB, som går under aliasnamnet Bagdad Bob i Malmberget och man kanske inte behöver vara raketforskare för att förstå varför. Vill man sova bort en arbetsdag kanske man istället borde söka sig till ett sömnstudie där man får sova under arbetstid.
Bo i Malmberget är inte helt oproblematiskt, eftersom man aldrig får någon sömn och avslappning värd namnet p.g.a. alla regelrätta jordskalv - några tusen i månaden skrev tillsynsmyndigheten, Länsstyrelsen i Luleå, redan för några år sedan - eftersom berget blivit så instabilt och brytningsställena är så många och uttaget väldigt aggressivt. Det betyder också att gruvbrytningen förorsakar något som varje svensk som inte bor i dessa nejder har svårt att sätta sig in in. När jag var upp i Malmberget sist här i juni 2015 kände jag mig tillslut helt slut och avbröt min vistelse i förtid därför att jag hann inte mer än slumra till så väcktes jag. Hela tiden gick jag undermedvetet på helspänn över om ännu ett nytt stort skalv skulle följa de mindre som jag kände av till och från. Ändå var det inte då några större jordskalv eller salvor från gruvan, som alltid är under nattetid.
De här bilderna är från Hertiggatan 12 i Malmberget där det fortfarande bor människor.
 Nu förmodar jag att de boende inte är så tröga i magen så att det är det som är anledningen till sprickorna, utan istället beror på det som informationschefen Anders Lindberg, LKAB förnekar skulle vara gruvbrytningens fel och som inte går att tänka bort.
Men just det här tillståndet att kroppen blev försatt i ett standby-läge det blev fysiskt utmattande. Jag gick tillslut omkring som en zombie och var konstant trött. Jag orkade helt enkelt inte med det jag hade tänkt skulle ingå i min vistelse. - Så det kanske vore på sin plats att man faktiskt inte uteslutande dömer dessa sovande LKAB-arbetare rakt upp och ner. Man kanske borde ta tillfället i akt och göra en ordentlig studie på dessa som man ertappat med att sova under arbetstid.

Jag vet inte hur det är nu för tiden i gruvan men det finns en bild från 50-60 talets ligghall som visar att LKAB förr i tiden var medveten om behovet hos gruvarbetarna att kunna lägga sig ner.



Fotot är från LKAB:s bilder som de donerat till Gellivare Bildarkiv, vars verksamhet och övriga kringverksamheter LKAB bidrar med att hålla igång. Det pågår en frenetisk dokumentation på alla möjliga tänkbara sätt, eftersom detta inte är några lätta saker att hantera. Utställningarna och dokumentationen pågår hela tiden och under sommaren är det åter en massa utställningar och evenemang i anledningen av det som försvinner och redan har försvunnit. Gruvan har raderat ut många kringorterna kring gruvbrytningen och hela Malmbergets historia utkämpar nu sin dödskamp, vilket är en smärtsam historia.

Man kunde därför önska att LKAB:s ledning insåg att man måste befria alla  drabbade som önskar det, från något som sedan länge gått överstyr.

onsdag 16 mars 2016

Norge kanske borde ha lite utbyte med Eritrea - de kunde byta en Anders Behring Breivik mot en Dawitt Isaak.



Kommer man in i en rättssal och gör en Hitlerhälsning har man inte förstått överhuvudtaget varför man sitter där man sitter. Han är en fara för resten av de intagna och skall absolut inte ha något samröre med dem. Ett fängelse skall inte vara en plats för fortsatt kriminell verksamhet och helt uppenbart är det detta som rör sig fortfarande i hans huvud.


Jäkla sillmjölke kan jag tycka. Han får väl göra som andra intagna i isoleringen på ett fängelse gör. Sitta och tycka synd om sig själv i en helt självförvållad situation kommer man inte långt med det är tämligen kontraproduktivt.

Dessutom kan det inte vara någon större skillnad till hur han levde innan han mördade en massa oskyldiga människor. Han var väl inte väldens socialaste mönstermedborgare precis innan han hamnade bakom lås och bom. Han är där han hör hemma och har det dessutom bättre än många andra fångar runt om i världen, som inte ens gjort sig skyldig till något brott. Vilket man knappast kan påstå om den här vettlösa kraken.
Jag vet egentligen inte vad som skiljer Adolf Hitler och den här killen åt, men allt som har med empati att göra är som att hälla vatten över en gås. Hitler var också övertygad om att han gjorde helt rätt när han mördade en massa oskyldiga människor, exakt samma sak som Anders Behring Breivik anser. Världen behöver inte fler galningar utan färre och helst inga alls.

tisdag 15 mars 2016

Ett jädrans liv - Pipe down!

Idag hade jag kunnat se fram emot en efterlängtad sovmorgon. Dessutom välförtjänt kunde jag tycka. VAD hände då....

På grannkvarteret har man rivit alla stora gamla växthus, som skall ersättas av bostäder. Tidigare än själva den började dunkandet och det våldsamma oljudet. Tillslut gav jag upp och insåg att det gick inte att sova. 

Med Herr H på golfbanan, simulatorn, dit de märkliga pensionärerna vallfärdar tidigare än tuppen trots att de har pension och skulle kunna unna sig lite sovmorgon hade det kunnat finnas en viss chans till sovmorgon. Men NIX strax efter kl. 6 ringer hans mobil och jag dyker under täcket och biter ihop och lyckas övertala mig själv att jag faktiskt sover.

Så hör jag långt bortom mitt medvetande hur han och dottern skramlar runt i huset innan hon åker iväg till jobbet och han sätter sig i bilen för avfärd mot de morgonfridsstörandes skara. Sedan undrar han över varför han är så trött. Ja, fundera över det du, brukar jag svara honom. 

Han har ännu inte kommit på att han stiger upp tidigare än när han jobbade, sålunda var yngre!

Tur att man inte har en manlig hjärna.

När det låtit i ytterdörren för sista gången, hinner jag känna hur det kommer en frisk morgonbris ifrån sovrumsfönstret innan jag slumrar in djupt, mycket djupt.


Livet är härligt!

Ja, i vart fall den där kvarten innan helvetet bryter ut som tillintetgör varje form av möjlighet till sömn. Tillslut insåg jag, efter att ha legat och vridit och vänt mig en bra stund och försökt att tänka bort oljudet, att allt var lönlöst.

Jag gav upp och vinglade sömndrucket in i köket, som såg ut som ett jordbävningsområde. Plockade ur diskmaskin, matade den full med allt som fanns i diskho och diskbänk. Herr H hade griljerat en skinka sedan jag ramlade ihop i sängen igårkväll. Han har en förkärlek att köra med nattliga äventyr om han skall upp tidigt nästa morgon. Mestadels är det marängbakning som står på agendan. Han vräker i sig tjogvis med maränger och jag ryser vid blotta tanken på söta sliskiga maränger. Igår var det dock griljerad skinka som stod på agendan. Vilket var betydligt stillsammare, eftersom marängbakandet innebär att spisklockan ringer i ett och själv sitter han i fåtöljen framför TV:n med hörselgrunkan tillkopplad till TV-ljudet och hela huset hinner skrika 10 varv minst
- Det ringer i spisklockan!!!!
Smart grabb det där! 

Sedan köket var röjt var det bara att knäppa på diskmaskinen.

Väl inne i badrummet och ett besök inne i lilla tronsalen insåg jag att byta handdukar faller alltjämt på min lott. Väl inne i tvättstugan möttes jag av nästa katastrofområdet. Matade en tvättmaskin full i tvätt med handdukar och 60 graders tvätt. Men det var inte lätt att få ur 60 graders tvätten ur tvättstapeln. Tvättkorgarna var överfulla av smutstvätt.


Mina kära de tror att det är någon fe som sköter detta högriskområde. Tja, Herr H:s tvätt sköter jag överhuvudtaget inte därför att han sorterar in sin personliga smutstvätt i egna korgar. Det skall vara sköljmedel i hans tvätt och DET vägrar både jag och dottern att överhuvudtaget befatta oss med. Men det är ju annat som också följer med att leva och bo än personliga persedlar.

Sedan fortsatte röjandet och plöjandet i vardagsrummet.

Det var en hel del att plocka i ordning efter ca 1-meterstypen som huserat där igår. Det blev till att plocka in disk från det lilla bordet där han bjudit på låtsasköttbullar, låtsastårta och andra diverse kulinariska tänkta varianter till vår förtjusning. Men med riktigt att dricka till. Han dukar så fint och håller till vid lilla matlagarhörnan. Det där med att hälla upp i små koppar är inte lätta saker därför kändes det som om det var lätt klibbigt på bordet. Fö
r att inte säga helbelagt med klister under porslinet.

- Vill du ha lite till fammo, säger ha och ler ljuvligt emot mig.
- Självklart, svarar jag och så hälls det och hälls det och hälls, ibland över kanterna och så hinner det droppa lite under vägen. Men det går bättre och bättre för varje gång. Lite spill får man räkna med.

Det blir rätt mycket som hinner hända under ett par timmar med honom. Sagoböcker, kritor, spel (jodå, jag fick däng av honom i både Råttfällan och Loppspelet), bilar, tågbana, kasta lyra med kaninen som sedan måste plåstras om och få lite bandage på sig och bäddas ner och vyssjas, sjunga, spela på någon av alla instrument, bygga koja, äta och fika.

När jag äntligen slog mig ner vid köksbordet med en kopp te och en laxmacka, kände jag hur fötterna klibbade fast i golvet. Men då fick det vara nog av städandet och korsordet fick min fulla uppmärksamhet tills rutorna var fyllda och mackan uppäten.

Det känns som ett regelrätt hån av de där som måste banka och leva rövare på byggplatsen tidigare än tidigast, därför att redan när jag höll på att rensa upp i köket noterade jag att det var tyst och stilla igen.

Jag tror att de där byggjobbarna och grannarna ligger i maskopi med varandra: NU ligger hon och sover, nu är det dags att köra igång så att hon inte kan sova, eller höra vad hon tänker.




måndag 14 mars 2016

Är det inte hög tid att dra in alla biståndspengar till länder som bl.a. Eritrea.

Visst det skulle bli många drabbade, men under en övergångsperiod därför att då skulle dessa maktgalningar inte kunna hållas. Nu hålls de bakom ryggen och eländet fortsätter i all oändlighet och inte har folket något bättre framtid att se framemot.

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.3021501-eu-overger-dawit-isaak-med-sveriges-goda-minne


När det gäller Dawit Isaak så har den svenska ryggradslösa regeringen genom UD påstått sig ägna sig åt "tyst diplomati". Nog är det tyst alltid. Den är så tyst att det inte ens kan vara fråga om en viskning.

Inte blir det så mycket bättre av att även EU faller in i samma ryggradslösa tillstånd.

Sverige har tagit emot fruktansvärt många flyktingar enbart från Eritrea så nog är det hög tid att ställa motkrav på biståndet.

Dawit Isaak är den ende svenska samvetsfången, journalist till råga på allt, som sitter fängslad i Eritrea sedan 23 september 2001 utan rättegång. Själv håller jag det som troligt att han inte ens är i livet längre med tanke på vart han förts.


söndag 13 mars 2016

Igår var jag involverad i en ytterlighetsdiskussion som hette duga.

Först trodde jag att jag hörde fel, att det var någon form av tidigt första aprilskämt. Men det visade sig att det var det inte utan istället blodigt allvar.


Lappland skulle ändra namn till Sameland! Kalla Lappland för Lappland var ett regelrätt hån mot samerna.

Det spelade inte någon som helst roll, att jag flera gånger sa att hela övre delen hette redan Sámpi som intet är att förväxla med det svenska eller finska landskapet Lappland.

https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A1pmi


Nej, då det var en hädelse mot samerna att kalla Lappland för Lappland och det borde man genast ändra.


Jag svarade då att det här är precis som den här ytterlighetsdiskussionen om negerbollar. Negerbollar har inget som helst med "negrer" att göra, utan ordet förekommer i svenskan sedan 1680-talet och kommer via det tyska, franska och spanska ordet av latinets "Niger" som betyder just svart och för negerbollens del är det den mörka kakaon och det svarta kaffet som är uppkomsten till ordet negerboll. Det hela handlar sålunda om en K U L Ö R och inte om något skällsord från Amerikas gräsliga kolonialhistoria med slavar från Afrika.

Efter att det hade harvats på ytterligare en stund kände jag hur det riktigt pös ur öronen på mig och jag sa upprört.
 - RÖR inte mitt Lappland! Det skall inte bli någon ny negerbollshistoria av mitt Lappland.
Det skall inte heller bli någon negerbollshistoria av Lapporten i Abisko som också går under namnet Tjuonavagge, som betyder Gåsdalen. Čuonjávággi heter den på nordsamiska vilket också betyder Gåsdalen. Det vore lika idiotiskt att döpa om Lapporten till Gåsdalen för att inte riskera att trampa någon snarstucken på tårna.

Jag har visserligen inget till övers för svensk vidrig kolonialhistoria när det gäller samerna, men någon måtte får det trots allt vara.





fredag 11 mars 2016

Franska främlingslegionen - La Légion Etrangère - och berättelsen om Lennart Fjällström.


Lennart Fjellström från Gällivare dog i FN-uniform under mystiska omständigheter, ramlade ner från en mur på Cypern sades det. Knuffades ner från en mur sades det också. Det spelar ingen roll vilket som, därför att slutresultatet var att en ung människa som hade hela livet framför sig anlände hem till Gällivare i en kista med flyg.

Dessförinnan hade Lennart gjort något som få klarat av, han hade rymt från den beryktade Franska främlingslegionen. Det var en smått overklig berättelse som vi fick ta del av om denne Karl Fjorden vars namn han hade haft under tiden i främlingslegionen. Men hur det sedan kommer sig att han själv valde en FN-uniform med tjänstgöring på Cypern efter det. Det är mycket som blir förbryllande.

Jag minns när han kom tillbaka till Gällivare efter flykten från främlingslegionen. Då verkade historien om flykten ifrån främlingslegionen mer höra hemma i en agentroman, med hjärntvätt, omänsklig tortyr, kodade samtal och olagligt pass och diverse andra förvecklingar än något som hörde hemma hos en kille från Gällivare. Men han var förändrad när han kom tillbaka, det var inte samma gamla "Bannis", som jag suttit och snackat tillvaron med i en tid då livet kändes komplicerat. http://www.dast.nu/artikel/flykten-fran-framlingslegionen

Det är bilden av honom på Aftonbladets skvallersida dvs. låsta sida där man får betala 1 krona för att få del av det som varje människa i dagens läge borde få mer vetskap om med tanke på hur unga lockas till krigets våldsamheter http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22056292.ab?teaser=true
som det på allvar känns enbart djupt tragiskt. Hans liv är till salu för en krona. Jag vet inte vad det står där och det känns inte heller som om jag vill veta vad som står där.
 
Många före honom hade också frivilligt gått ut i krig bl.a. Spanska inbördeskriget, men då var det för spanska republikens sida. Men gå med i den beryktade Franska främlingslegionen kändes himmelsvitt långt ifrån livet i Gällivare under Dundrets fot.

Kanske skulle det förhindra vad som följde i dess spår för Lennart del, eller "Bannis" som vi kallade honom för. Fråga mig inte varför eller ens vem som på det namnet. Men jag minns honom som en mycket annorlunda kille, dock hade jag aldrig gissat mig till att han frivilligt skulle ha sökt sig till något så väsensskilt från honom själv som främlingslegionen. Det får mig att undra över än en gång vad det är som får en ung människa, med hela livet framför sig, att göra ett ödesdigert val. - Kanske gjorde vi andra också ödesdigra val, men vi överlevde i alla fall, även om det i vissa fall var med ett nödrop.

Mest tänker jag på dem han lämnade efter sig.

Främlingslegionens högkvarter ligger i Aubagne utanför Marseille i Frankrike. Den har en borg i hamnen i Marseille som är öppen 24 timmar om dygnet för värvning av frivilliga. Alltjämt ryser jag vid blotta tanke på främlingslegionen, som verkar vilken mysfabrik som helst när man söker uppgifter om den. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fr%C3%A4mlingslegionen
Men det är hur fel som helst och långt ifrån någon mysfabrik.
VIP-kväll i Köpenhamn 2012, dagen innan själva fotoutställningen öppnade i Oksnehallen. Det var den danska delen av National Geographic Nordic, som hade ordnat utställningen med foton/bilder av Steve McCurry. Här bilder från Kuwaitkriget där även Franska främlingslegionen deltog. - Jag kan ännu undra vems hand det var som stack upp där i denna skakande bild. Vem var han, vad var det han en gång drömde om. Drömde han verkligen om att sluta sitt liv på det här viset. Hur blir man efter att man varit på plats och tagit dessa bilder.

torsdag 10 mars 2016

I flyktingvågens spår visar Ungern och även Sverige upp sitt rätta ansikte. Jag som trodde att de på något sätt hade gjort upp med sin egen historia.

http://www.svt.se/nyheter/utrikes/svensk-pressfotograf-misshandlad

Den här gången var det en kvinnlig svensk pressfotograf som blev misshandlad av beväpnad ungersk polis.

Den ungerska polisen gick till attack mot flyktingar och journalister och använde batonger och slog barn och journalister, som tog bilder. Det är något som är allvarligt fel med den s.k. "flyktingpolitiken".

Som om det inte kunde räcka mer fullständigt oacceptabelt har utspelat sig. I lördagskväll hade en journalist, utsänd för nyhetsbyrån AP, frihetsberövats av ungersk polis utanför det ungerska flyktinglägret Röszke. Enligt uppgift från fotografen, Luca Muzi, ska han på film ha fångat hur en polisman bussade sin hund på en flykting. Konfronterad av polis ska Muzi ha identifierat sig själv som AP-journalist, varpå polisen fört bort honom till en avlägsen del av Röszke och tvingat honom att radera videomaterial insamlat under två dagar i Serbien och Ungern.

Statsminister Stefan Löfvén stegar fram i nyhetssändningen igårkväll och tycker sig ha något att yvas över. En statsminister i ett land som härbärgerar "flyktingar" där lejonparten kommer att få respass ut ur landet, men under tiden som spektaklet pågår kommer att kosta skattebetalarna åtskilliga miljarders miljarders under den tiden. Men också fått hela samhällssystemet att kollapsa fullständigt. Statsministern tycker att det är bra att emigranterna nu är EU:s gemensamma ansvar och inte specifika länders dit de kommer.

I samma nyheter får vi dessutom veta hur barn svälter ihjäl i lägren runt omkring krigshärdarna. De människor som inte kommer längre och som den präktige svensken tycker att det är bättre att man låter svälta ihjäl än omfördelar sin Migrationspolitik och låter UCHR administrera det som de är bäst på. Man måste vara en allvarligt förvirrad människa om man inte förstår att det måste bli ett stopp på den svenska byråkratin, som blivit en enorm papperstider som löper amok helt hämningslöst.

Min mamma brukade alltid säga: på kvällen får den late brått och det kan hon väl ha haft all rätt i. När man som politiker i svensk regering och riksdag ägnar sig åt år av partipolitisk pajkastning istället för att ta itu med de allvarliga problemen, då är det inte mycket bevänt. Sedan får man väl tycka och tänka vad man vill om Sverigedemokraterna i övrigt, men de har haft alldeles rätt när de pekat på hur illa ställt det varit inom Migrationspolitiken och valt att prioritera den egna välfärden.

Själv väntar jag ännu på att man skall ta upp frågan om "lönedumpningen" som pågått i så många år med alla arbetsskadade och pensionärer. Men än så länge skriker inte den präktige svensken, utan tiger still och media håller naturligtvis med. Det gäller ju att tiga ihjäl obehagliga sanningar. Sedan är det väl inte så noga med den saken. Det är ju bara våra egna drabbade och marginaliserade det gäller och då förstår man ju att det inte är så noga.

Det gäller ju att sparka nedåt och slicka uppåt.


tisdag 8 mars 2016

Vårbild från Göteborg

det är väl alltid lika härligt att upptäcka att en del låter naturen ha sin gång ute i det fria och helst då med utländska prostituerade - enligt en högt uppsatt polischef här i Göteborg på andra hälften av 1990-talet, världens äldsta yrke och därför skulle man inte göra något åt prostitutionen, det tyckte inte heller närvarande politiker.
Enligt Prostitutionsgruppen kunde man inte stigmatisera de prostituerade, som höll till direkt i anslutning till en låg och mellanstatideskola i centrala delarna av Göteborg och i välkända kvarter där torsk är vanligt förekommande av skilda slag och har så förblivit. Om skolbarnen blev stigmatiserade av handeln var helt uppenbart mindre noga.

Några månader senare uppdagades i Göteborgs-Posten att uniformerad polis tillhörde kundkretsen. Hur det är med den saken i dag vet jag inte något om. Men med tanke på vårbilden från Göteborg kan jag väl bara suckande uttrycka det hela med "intet nytt under solen", därför att det går ju inte att säga "intet nytt under kjolen" eftersom det även finns prostituerade av annat kön. 

Även de himmelska tronerna lär väl hålla med om att allt är vad det alltid har varit och i den himmelska kören intar f.d. justitiestatsminister Lennart Geijer en av de stämmorna, att det är tur att man aldrig städade upp i bakgården. Det måste ju kännas tryggt att veta med tanke på vilken misär vi just nu importerar till Sverige genom Migrationsverkets och människohandlarnas försorg.

söndag 6 mars 2016

Men hur skruvade är den här regeringen egentligen i Migrationsfrågan.

Ja, jag vet. Det är egentligen en mer notorisk fråga än en retorisk fråga.

Det är ju helt förunderligt att ibland finns det hur mycket pengar som helst i den svenska statskassan och ibland finns det inte ens till de minimala humana till gamla människor där äldreboendena minskat dramatiskt enbart inom Göteborg.

Sanning att säga höll jag på att trilla av stolen, när jag läste om kvinnan från Somalia som tillsammans med sina SEX (6) barn bor i en campingstuga för 
40 000:- i månaden i ett undermåligt boende. Efter att tidningen blandat sig i så verkar det som om hon skall få en lägenhet för 50 000:- i månaden.

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.3013676-hon-tvingas-bo-pa-camping-for-40-000-i-manaden 


Enbart i hyra kostar den här kvinna 480 000:-/år, lägg sedan på ytterligare pengar som hon kvitterar ut för sig själv och sina barn därför att självförsörjande kommer den här kvinnan inte att bli.

Ensamkommande flyktingbarn bor för 3-4 000:-/dygn. Sedan tillkommer ytterligare kostnader för dem. HUR har den har den här regeringen tänkt att det här skall fungera.

Skall vi låna upp pengar och göra landet fullständigt bankrutt, samtidigt som miljontals människor i flyktinglägren svälter och det här tjusiga EU bygger stängsel och det är helt uppenbart att människosmugglarna har sötebrödsdagar. 


URK säger jag bara.
 
Hela det här EU har blivit ett enda jippo och den Svenska Regeringen de fortsätter med sina sanslösa vägbyggen precis överallt. Hela Göteborg är en enda stor uppgrävd håla och värre skall det bli. Men det är klart det är ju bra att de gräver många hål, då har de någonstans att stoppa ner huvudet även i fortsättningen så existerar ju inte problemen.



Övriga landet förutom i storstadsregionerna är nedlagt, det finns varken sjukvård, polis eller något annat av samhällsfunktioner.

 


lördag 5 mars 2016

Sila mygg och svälja kameler? Den här krigsivern som råder i Sverige idag, den är verkligen bekymmersam och skrämmande.

http://www.gp.se/nyheter/vastsverige/halland/1.3006431-utlandskt-stridsflyg-korsar-sverige

Klart som korvspad blir människor oroade när det dyker upp stridsflygplan över vårt land. Det som är ännu mer oroande är hur saken hanteras från försvarsstaben. Enögdhet har alltid varit ett problem, därför att då ser man bara med ett öga, fastän man har två ögon att se med i själva verket.

Man kan undra vems agenda det är som favoriseras, när man försöker att skapa ett förnyat hat mot Ryssland, när det i samma veva nickas JA till NATO och maktfaktorn USA, en av de största hoten mot världsfreden. Den här situationen påminner väldigt mycket om den tid då kalla kriget pågick. Vi som är torr bakom öronen minns hur det var och det var inga smickrande ord som gick att fälla åt något håll, de var lika goda kålsupare i både lägren.

Hur kommer det sig att Sverige tränar med NATO och har NATO-övningar i Sverige, men inte tränar krig med Ryssland? Vore det inte önskvärt om man nu ändå skall leka krig, att man använder sig av båda strategierna och tränar tillsammans med den andra krigsfronten också och verkligen visa att Sveriges neutralitet inte bara är ett ord att slänga sig med, utan en verklighet.

http://gun-m-ek.blogspot.se/2012/03/stjarnornas-krig-i-robotbyn-vidsel.html

Just nu pågår en väldigt stor NATO-övning i Norge där Sverige enligt uppgift har med
2 000 egna deltagare och eget flyg med i övningen. Hur många vi egentligen har totalt framgår inga uppgifter om och är egentligen för denna bloggskrivare helt ointressant. Men det kan ändå inte hindra mig från att undra vad det är som egentligen pågår i Sverige.

Den enda krigsförande armé Sverige behöver den har vi redan:


Sveriges hemliga armé: Myggen.
Däremot borde man införa allmänt militärtjänstgöring, men helt och hållet stuka om modellen. Det var sannerligen inte till nackdel att inte bara flyta ut med en mobiltelefon fastklistrad i ena handflatan, eller elda upp bilar och hitta på annat elände med droger etc. Det finns många utbildningar som skulle kunna bakas in i en sådan grundutbildning och vi slapp ifrån både ungdomsarbetslöshet och annat skit som samhället idag kryllar av. Fortsättningen på dessa grundutbildningar skulle kunna fylla hela registret av behov som är helt uppenbara.

torsdag 3 mars 2016

Ibland blir jag oerhört imponerad över kroppen och hur den inte verkar kunna bestämma hur den skall ha det egentligen.

Till en början har mina ögon inte vållat mig några bekymmer överhuvudtaget. Tja, förutom då att min syster påstådde när jag var liten, att jag hade tre bruna ögon. Två framtill och ett baktill. DET tyckte hon var hur roligt som helst hon höll nästan på att skratta ihjäl sig över det. Jag uppskattade dock inte skämtet. Utan kontrade det hela med att det var i alla fall enhetligt. Värre då för hennes del, som hade två blåa och ett brunt.

Helt plötsligt kring 50 års strecket så var bokstavsförstorare helt plötsligt ett måste när jag skulle läsa. Några år senare behövde jag de förhatliga glasögonen när jag skulle se på TV och köra bil. Idag är det mesta bara ett enda blurr om jag inte har på mig glasögon. Därför bjuder livet på lite små överraskningar mellan varven, som t.ex. den gången när jag trodde att det fanns potatis hemma i grönsaksfacket och när jag sträckte in handen i lådan kände jag direkt att här var en helt annan konsistens: SVAMP. Då gäller det att använda geniknölarna och äga konsten att ha innovativ matlagning.

För några år sedan så tyckte jag att tårarna rann stup i ett. Helt plötsligt kunde ögonen svämma över utan att någon gråt låg bakom. Det kändes faktiskt rätt pinsamt i en del situationer.


Nu är förhållandet tvärtom och kapprakt åt skogen, torr gammal kärring som passerat klimakteriet för länge sedan. Till och med ögonen har gått i protest och det är nu ett batteri av problem: ibland är det kliande ögon, svidande ögon, grusiga ögon och ibland alla tre varianter på en och samma gång.

Inte något man direkt känner är någon hit när man sitter och kör bil i mörkret. Då kan man hålla sig för skratt. Det är därför jag undviker i möjligaste mån att ägna mig åt mörkerkörning. Jag som kört åtskilliga tusentals mil i just mörker utan att det någonsin har bevärat mig.

Det bär mig emot att bära hem dyra ögondroppar från Apoteket, men vid en del tidpunkter har jag inte något annat val. Sedan det där lilla som också tillkommit med grå starr och något med ögat som inte åldras i jämn takt. Bakdelen av ögat som ännu är spänstigt värre och fnutten i ögat, vad det nu var som den hette, har helt enkelt blivit rynkig. Har jag tur säger ögonläkaren så kan det gå över av sig självt, när de här två har blivit lika russinaktiga. I nuläget vill man inte operera eftersom det är en vansklig situation där jag lika gärna kan förlora synen.
En sak har jag lärt mig genom livet, finns en baksida av något eller en biverkning så FÅR jag den! Det är därför jag skyr allt vad pillerätande heter som pesten och i det här fallet avstår operation. Det skall mycket till innan jag frivilligt stoppar i mig några piller eller genomgår något.

.....tänk att en liten droppen kan göra så stor skillnad, fastän vid närmare eftertanke är det hela som en liten droppe i havet. Det finns ingen som kommer att veta det om 100 år vad jag surrar om nu, inte ens imorgon!