torsdag 30 juli 2015

Jordskalvet igår i Göteborg.

Jag och Herr H låg utsmetade i TV-soffhörnan igårkväll och förde ett tämligen intelligensbefriat samtal medan TV:n ännu stod på, eftersom vi hade sett på serien: Catastrophe. Helt plötsligt började marken vibrera och det lät som om en våldsam hög med järnskrot drogs runt och runt och runt längs marken.

Men det fick jag snabbt utesluta, eftersom det rent praktiskt inte är möjligt. Det är bebyggelse där till stor del där det här våldsamma skrapljudet kom ifrån. Dessutom ett så stort och brett fält skulle vara omöjligt, att något drogs runt på om man inte mejade ner byggnader samtidigt och det fanns det inga som helst indikationer om, att det var något sådant inblandat.

Jag lyckades inte klura ut vad det var fråga om, eftersom ljudet verkade gå runt, som om det var ett stort kvarnhjul som drog runt något metalliskt.


Efter att definitivt ha uteslutet Trafikverkets nybyggda racerbana, stod hela tankeverksamheten fullständigt still över vad kunde vara som var inblandat.

Det kunde helt enkelt inte vara så, att där de huvudlösa brukar köra runt i rondellen med skrikande däck = i trafikplatsen för bussarna kunde vara inblandat i det mysko ljudet.
 

Även om den trafikplatsen också tillhör den högre vetenskapen:  OrangeExpress, snabbussen, slutade att stanna så snart trafikplatsen för åtskilliga svenska slotys var klar. Samarbete & VäRsttrafik i en liten ask = två minuters stopp längs linjen var för tidskrävande. Dessutom tillades att de som redan satt på bussen ville ju kunna luta sig tillbaka och ville inte bli störda av att det klev på några just här. Vi är väl antagligen för udda typer, som bor just vid det här busstoppet, så de som bor just här får hålla tillgodo med mjölkbussens sightseeing-linje, det kan ju också vara trevligt om man inte har bråttom.

Den ständige golfaren gick och lade sig för att kunna stiga upp tidigt och ge sig av till golfbanan och jag låg kvar och halvsov framför TV:n. Innan jag slog av TV:n såg jag på Text-TV att det hade varit ett jordskalv, som det hade varit fråga om. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21187602.abJag steg upp vid femsnåret och gjorde ett raid ut i köket efter vatten och när jag återvände till sovrummet vaknade Herr H till. Jag talade då om att det hade varit ett jordskalv, som varit anledningen.

- Jaha, svarade Herr H, då var det väl ett nytt jordskalv som nyss inträffade, eftersom sängen skakade till när du lade dig.

- Sure, en alldeles riktig iakttagelse. Det var en riktig jordbävning som lade sig....
ungefär som gruvskalven uppe i Malmberget på 36,6 mm/s....

onsdag 29 juli 2015

Jag har full förståelse för att homosexuella m.fl vill ha sin rättmätiga plats i samhället - men har inte det här gått till överdrift?

Jag vet inte, men jag springer inte omkring och ventilerar mitt sexliv. Det tycker jag är en privatsak, som inte angår någon annan än mig själv. Inte någon annans sex eller privatliv heller för den delen. Är det nu någon karl som vill klä sig som fruntimmer, men ok för det och och vice versa.

Hela mitt liv har funnits människor omkring mig som av samhället inte betraktats "som vanliga människor". Men hur vanliga är vanliga människor egentligen? Jag förstår väldigt lite av det här förhållandet till andra människor, att man hela tiden skall fösa in människor i former och sätta en stämpel på dem.

För katten hur svårt är det att: Accepterat ALLA människor för det som de är och blivit födda till, eller av andra anledningar blivit.

I mina ögon är det rätt skruvat, att bedöma människor utifrån deras sexualitet. För mig är det helt enkelt en icke-fråga, därför att det angår mig överhuvudtaget inte vad någon har för sig i intimsammanhang.

Det går att prata med sina barn: i den familjen är det två pappor, eller två mammor. Den pappan gillar att gå omkring i tjejkläder, eller den mamman vill gå omkring i kläder för män/killar. Alla har vi olika skepnader, som vi visar upp till varandra. Lär barnen att vara toleranta människor, att det inte är något fel att varje människa själv får bestämma över sina egna liv och hur de vill leva sina liv.

Barn behöver inte veta mer. Låt barn vara barn och snälla vuxna människor: VAR VUXNA!

Jag tänker många många många gånger på Ole, som dog i AIDS på den tiden AIDS var något förskräckligt hysteriskt uppblåst i våldsamma proportioner, ungefär som om han var en vandrande smittohärd, som skulle bemötas med plasthanskar och heltäckta dräkter. Men hur skulle han kunna smitta någon av oss andra. Vi hade ingen sådan relation till honom, att det fanns någon smittorisk.


Det är fortfarande ett djupt hål i mitt hjärta, när jag tänker på hur folk i min egen omgivning kunde betraktade Ole. - Denna underbare glädjefyllda, omtänksamme människa! - Människor som jag trott varit intelligenta människor, t.o.m. sjukhuspersonal betedde sig många gånger, att jag mest av allt hade lust att knacka dem i huvudet och säga: VAKNA! Ole är ingen vandrande smittohärd om du inte har samma läggning som han, då kan du nog fundera vad du skall göra och inte göra med honom!

Jag tänker många gånger hur kränkande det var, att själv bli behandlad som mamma, ungefär som om jag var en dålig mamma, som tillät min dotter ha roligt och trivas med Ole. Men Ole var en synnerligen god vän, under väldigt många år och han älskade min dotter. Hon var hans lilla prinsessa och fyllde en lika viktig bit i hennes liv, som han i mitt liv och vi i hans.

Han var en rolig "väninna" att ha. Jag tänker många gånger på alla våra ljuvliga stunder fyllda av skratt och humor. Visst kunde det bli lite absurda situationer när vi satt och spanade in samma kille. Men oj så roligt vi hade i dylika stunder! Sedan de allvarligare stunderna, när han många gånger sa: min mamma hon ville ha en flicka, när hon fick mig. Vad hon inte visste är hur mycket hennes önskan blev uppfylld!

Jag undrar vad han hade sagt idag, när det gått till överdrift åt andra hållet....

och jag är helt övertygad om, att hade slängt upp världens garv om han hade sett den här skylten.

tisdag 28 juli 2015

Hamburgs Red light disctrict och i San Francisco där kissar väggarna tillbaka på de som försöker sig på "hundmetoden".

Beläggning med namnet Ultra-Ever Dry gör väggar och t.o.m papper avstötande, allt flytande urin, vatten, spyor osv. som kommer på väggen studsar tillbaka, som en bumerang, på den som hävt ur sig det!

Jag vet åtminstone ett par dussin dylika ställen i Göteborg, som borde använda sig av metoden. Knalla ut en lördag eller söndagsmorgon då väggpinkarna varit i farten och det inte är vinter och kyligt i luften, man kan få kväljningar för mindre.

T.o.m. mitt på ljusa dagen kan man se dessa pinkare i full aktion, det är liksom ingen hejd på dem. Därför att skulle de nu ställa sig och pinka i buskar eller vid träd, så är det åtminstone näring till växterna. Men ställa sig och pinka på ställen där det överhuvudtaget inte finns något material som kan suga upp det hela. DÅ är man bara dum i huvudet!

Jag minns en fin herre i kostym, som mitt på blanka förmiddagen kom springande uppför trapporna till gamla Televerket i Göteborg. Jag trodde han hade bråttom in till byggnaden, men icke det. Han hade bråttom därför att han skulle pinka mot väggen uppe vid entrén!


fotot är lånat från www.kringla.nu
eftersom jag själv inte hade något foto från den här vyn, där man kan se den vackra portvalvet och ville visa hur huvudlösa män kan vara. Notera buskarna och gräset som också finns där!


Efter att ha uträttat sitt trängande behov sprang han nerför trappan igen och älgade iväg upp längs Kungsgatan. Jag vet inte om jag var paff, chockad eller vad jag var, därför att munnen förblev stängd, trots att jag inombords bara vrålade till honom:

- Dög det inte att pinka i buskarna din jubelåsna. Nu skall folk gå och trampa i din stinkande efterlämning.

Det gäller ju tydligen för en del pinkare, att pinka ståndsmässigt! Konklusion: pinkplats för kostymklädda herrar i Göteborg!

måndag 27 juli 2015

Idag är det "sjusovardagen" enligt den Gamla bondepraktikan.

Fram till början av 1900-talet var det en helgondag i Sverige.

Det är lite synd att de har spolat alla dessa gamla fenomen och kulturhistoriska inslag i Sveriges historia. Nu är det enbart utländska seder som kan hålla fanan högt, eller som Mona Sahlin (S) uttryckte det: i Sverige är vi ju så tråkiga, vi har ju inte några egna traditioner. 


Tror väl katten det, när sådana som den personkrets som Mona Sahlin tillhör, sopat hela vår egen traditionshistoria fullständigt ren och importerat nytt istället!

Nu vet jag inte hur hela det här kommande året kommer att sluta, eftersom jag blev väckt av att Herr H tappade sopborsten i golvet ute i vardagsrummet och jag vaknade med ett ryck av ljudet.Enligt den här folkliga traditionen sades det att den som sover länge den här dagen kommer att vara trött ett helt år framåt.

Jag gillar inte att bli snuvad på saker och ting. Men av allt att döma och hur jag just nu känner mig i skrivande stund, ungefär som utskiten äppelmos, så hade jag nog varit fullt kapabel till att sova länge idag.
Jag kraschlandad i soffhörnet med hela benet inlindad som en telegrafstolpe, efter ännu en knäoperation. Det var också en Sjusovardag och det stämde på pricken: Jag var trött som en sömngångare i ett helt år efteråt och lite till!
Sedan om det berodde på att sjukvården under den knäoperationen hade lyckats medicinerat mig till ett akut blödande magsår och jag var helt utmattad av båda anledningarna - det kan inte jag ha några åsikter om. Det är det så många andra förstå-sig-påare som tycker sig veta, att det inte kunde bero på.
Vem vet det kanske ligger en förborgad hemlighet i Sjusovardagen....

 

söndag 26 juli 2015

Jag mår rätt illa när jag inser, att jag missat en jämn bemärkelsedag den 17 juli i år.

Är det en ursäkt att jag haft mycket omkring sig och att kontakten inte längre är det som den borde kunnat ha varit.

Nej, naturligtvis inte. Hur skulle det kunna vara det.

Vi människor är rätt bra på att ta mycket för givet här i livet.


Jag tittar ut genom fönstret. Det är dag efter natt fyllt av åska och hällregn och så plötsligt så finns en melodi där och jag inser, att livet fortsätter ändå.



Allt går inte att backa eller förändra.

lördag 25 juli 2015

Är du nattsuddare? Grattis i så fall då kan vi diskutera om du och jag är korkade, eller tillhör den mer intelligenta populationen däggdjur.

Alla däggdjur har något som kallas den cirkadianska rytmen  https://sv.wikipedia.org/wiki/Dygnsrytm
där den biologiska rytmen motsvarar ungefär 24 timmar och rör växlingen mellan sömn och vakenhet. Men också hos en del växter är det så. Kanske hos jättenattljus... Nej, förlåt nu skall jag bli lite mer seriös.

Men till skillnad från bl.a. en del av däggdjuren lär människan ha den unika förmågan, att hoppa över den biologiska klockas rytm. Enligt den här studien
https://www.psychologytoday.com/blog/the-scientific-fundamentalist/201005/why-night-owls-are-more-intelligent-morning-larks 
är mer intelligenta personer mer nattugglor än personer med lägre IQ.

Jag bara undrar om det egentligen är så smart att vara nattuggla, när det kommer till kritan.


Jag har en känsla av att vi nattugglor bränner ljuset i båda ändarna. Visserligen har jag en tendens att "sova igen" fastän vetenskapen hävdar att man inte kan sova igen.

Det hävdas ju också att man inte kan "äta igen" heller, vilket jag också är ett levande bevis för också. En del dagar äter jag inte mycket, kan komma på mig själv frampå kvällskvisten: Men ojdå, jag har visst inte ätit något idag, man kanske skulle göra det.
Medan andra dagar kan man lugnt konstatera, att jag lider av någon form: skulle inte det och det och det var rätt gott att äta. Jordgubbar, saftig persika, vitlöksmarinerade räkor, stekt röding...

Men för det mesta är det inget som smakar speciellt gott och jag ifrågasätter ofta vad jag egentligen tycker är gott. Ställer jag den frågan i denna stund till mig själv, kan jag bara ärligt svara: jag vet inte. Jag vet att jag under en kort period av mitt liv åt sjötunga walewska med hummerbitar i, var och varannan dag och andra lyxiga rätter. Men sanningen var den att jag blev så urless, att jag tillslut började längtade efter vanlig hederlig hemlagad PÖLSA! T.o.m. Pölsa på burk hade nog varit gångbar, när det var som värst.

Det har fått mig att förstå, att det är så mycket som egentligen bara hävdas.

Den här studien med nattsuddare/nattugglor har gjorts på unga amerikaner och där lär resultaten ha visa att intelligenta individer går och lägger sig för att sova senare både under veckan och på helgerna och att sovmönster och IQ-nivåer är helt klart relaterade.

De mer intelligenta skapar sina egna sovmönster och att det i själva verket skulle handla om en vägran att följa strömmen.

Medan medelmåttor följer solens upp- och nedgång och....

Tja, det där om att vägra följa strömmen, det kan jag ta gift på är helt riktigt. Det var nog intet för intet min pappa brukade ställa den allvarliga och retoriska (notoriska?) frågan till mig:

- Är du obstinat, unge?Ungefär som om han inte redan visste svaret på sin enfaldiga fråga!

Men resten.

Jag är nog en tvivlare till att jag p.g.a. min tendens, att genom livet har varit en ohejdbar nattuggla, skulle tillhöra ett intelligent kategori. Själv kan jag nog spontant tycka att det tyder på, att man trots allt är rätt korkad. Det är inte gratis att vara nattuggla, det kostar på rejält mellan varven. Speciellt när man är så trött så att man känner, att man nästan skulle kunna vara kapabel till att stå och sova och ändå fortsätter att vara vaken.

Hur många väckarklockor som jag har tagit död, det vete gudarna, men om jag inte hade varit en nattsuddare/nattuggla hade nog inte mitt väckarklockskonto inte varit fullt lika högt.

tisdag 21 juli 2015

Måla ikoner, eller skriva ikoner, som det egentligen heter - har gett mig många insikter av vitt skilda karaktärer. Även om Kyrkeruds folkhögskola och MRCA.


OM det här nu är ditt första möte med en ikon, undrar du säkert över apelsinklyftsögonformerna, den bananformade näsan och snörpmunnen.
Så skall en godkänd ikon se ut så.
Vill man göra den på annat sätt och den skall godkännas som ikon, krävs att biskopen välsignar den i så fall.
Det enda som man har som frihet och som jag själv "konstruerat" är mönster i manschetten, klädet och mössans mönster. Helt plötsligt så förstår man vad som är päls och vad som är av andra tyngre tyger och tvärtom.
Fråga mig inte heller varför de skall vara väldigt bruna med en skarp dragning åt gulsotshållet. Jag är lika frustrerad varje gång jag avviker från normal färgsättning med äggtemperan i ansikte och övrig hud. Därför har jag oändliga diskussioner med mentor Alexander.Likväl får jag varje gång ge tappt! Det är det som är skillnaden mellan en amatör och en mentor.

Det är något förunderligt som sker, när personen i fråga i ikonen börjar ha någon form av inre diskussion med en själv. DET kan låta väldigt mysko, men så är det bara. Helt plötsligt så blir man ett med personen i fråga, som man håller på att avbilda. Det har aldrig hänt att jag inte fått en form av relation till förebilden ifråga. Då är det precis som om MRCA med dess fulla kraft träder in och sopar bort varje uns av tvivel.


Sant eller osant, men för mitt inre så hade Olga, inte identiska ögonformer, som i verkliga livet inte heller är så himla vanligt att man faktiskt har. Hur jag än gjorde ögonen likformade, så nog katten hade något inträffat under natten vid min frånvaro. Hon har nog något brytningsfel på ögat, som hon vill skall framgå kapitulerade jag tillslut med. Ja, du hör hur enfaldigt det hela låter inne i huvudet på mig, när jag skriver/målar ikoner. För mig framstod hon som vackra Olga och jag kunde riktigt känna hur hon var medveten om den saken.

Det finns många inbyggda hemligheter i en ikon, det är mycket man kan uttyda av de attribut som finns i en ikon, fingrarnas meddelanden etc. På Olga kan man se att hon har en "hög status", det skvallrar hennes bröstsmycken om. Det inte är vem som helst som fick bära, eller ens inneha något dylikt. - Mestadels intar även ikonen en fingervisning, som har en alldeles speciell betydelse beroende på hur handen hålls och hur fingrarna inbördes är placerade.

Lära sig att läsa ikoners budskap är inget man gör över en kafferast.

I vårt svenska lärosäte har kvinnorna i historien intagit en tämligen frånvarande plats. Det är enbart de stridande kungarna, som gjort det. Inte ens de med stora och viktiga sociala reformer för den lilla människan, har fått någon plats. Endast de här våldsamma typerna, som inte gjorde något annat än krigade! Vilket känns horribelt.

Kanske är det just därför jag omedvetet slagit an de humanistiska ikonerna, som med min första ikon blev synliggjord inför mig själv först, med lite perspektiv i backspegeln: Josef med en vit duva vilande i hans händer omsorgsfulla händer. En far som tog hand om den son, som någon annan var far till.

För några år sedan beslutade jag mig för att måla ikoner med alla dessa kvinnliga förebilder i historien.

Den heliga Olga har en intressant infallsvinkel i historien, som är långt ifrån känd från skolbänkens förminskande horisont. Det har redan så bra och utförligt beskrivits av någon annan redan. Så jag finner det onödigt att "uppfinna hjulet en gång till": http://svenhgullman.nu/oevrigt/helgon.htm
och som även kastar heliga Olga rakt tillbaka till den svenska historieboken.

Den heliga Olga firas enligt den gregorianska kalendern den 11 juli, efter den julianska 13 dagar senare, sålunda den 24 juli. Så på fredag hoppas jag att jag och Olga har ett enskilt och glädjefyllt möte med varandra. Då kan jag samtidigt be om förlåtelse för mina konstnärliga tillkortakommanden av henne, med lager på lager på lager på lager av äggtempera, som inte blev helt lyckat och vid just den sommarkursen vid Kyrkeruds folkhögskola inte blev helt klar, utan Olga fick hänga med mig en sväng vid nästa sommarikonmålarkurs. OM det varit Olgas önskan eller om det berott på mina vanliga tillkortakommanden vill jag låta vara osagt. Jag har i alla fall blivit ikonsommarkurserna vid Kyrkeruds folkhögskola, oslagbara snigel.Men så är inte heller ikonmåleri (ikonskriveri) något kvickt utfört hantverk. Här är det tålamod som gäller fullt ut och petimäter noggrannhet i all det oändliga.
Det har blivit nästan som min egen tradition bland mig och mina ikoner: de återvänder nästa år igen, för att någon detalj inte hann bli riktigt klar. Olga stackaren hade jag glömt bort att skriva dit hennes namn och det är en dödssynd inom ikonmåleriet.

Det var först vid hemkomsten jag upptäckte det, att jag inte hade fått dit Olgas namn på ikonen. Det föll mig in först när jag såg Bo stå på tå och stirra in i hennes ansikte, där hon satt upphängd på väggen i ikonhörnan.

Inte skriva dit namnet tillhör de värre misstagen, eftersom den som står inför en ikon skall veta vem det är den föreställer och göra det som den tycker känns lämpligt. Be en bön, hjälp, eller bara i största allmänhet vara där i stillhet inför en person, som funnits där en gång i tiden och lämnat spår efter sig i form av en alldeles egen biografi, som man kan känna viss samhörighet med av olika anledningar. Men också att personen ifråga på ikonen, uppnått ikonstatus genom att bli heligförklarad.
Den som ser en ikon måste veta vem det är de står inför. Dock är den som utfört hantverket av helt underordnat intresse. Man signerar ALDRIG en ikon! Passar mig utmärkt, eftersom det är min livsfilosofi om mitt eget varande. Jag har aldrig varit mycket för att klappa mig på bröstet, eller framhäva min person. Jag trivs bäst med att bara vara utan åthävor.
Sankt Lukas är den förste ikonmålaren, som med ärkeängel Gabriels instruktioner målade den allra första ikonen medan de alltjämt fanns här på vår jord. Det är väl den här ikonen som fick mig att full ut förstå, att det krävs en ängels tålamod, att lära någon att måla ikoner.

Den som nu hakar upp sig på perspektiv har hamnat framför totalt fel konstform. På ikoner ser inget ut som man normalt avbildar föremål, byggnader, möbler, berg osv. Det duger inte med vilka färger som helst heller till bakgrund. Kort och gott det är en helt vetenskap, som tar tid att tränga sig igenom och ju mer man gör det, desto mer intressant blir det.

Det lustiga var att jag själv, utan att veta om det skulle få barnbarn med just namnen Gabriel och Lucas. Helt utan att jag hade varit med och påverkat något, eller ens visste om vad som skulle komma in i mitt eget liv.

Master Alexander rynkande först åt mitt färgval till bl.a. muren, som här inte riktigt framgår. Men färgen är åt det rosahållet till. Men efter att han gjort en lov i lokalen, så återkom han och berättade, att det var just precis de färgerna som templet i Jerusalem hade haft ursprungligen....
Så har vi då Heliga Anna av Novgorod, dvs. den svenske Olofs Skötkonungs dotter prinsessan, Ingegerd.
Hon med huvudbonaden som verkar vara något vindkänslig och inte alls samma dignitet av som Heliga Olgas.

Faktum är att prinsessan Ingegerd slog sin far med hästlängder, rent historiskt sett över vilken betydelse hon hade i historien. Det var också hon som idkade fred mellan sina krigiska bröder inte att förglömma. Hon blev också genom sina barn anmoder till alla senare franska kungar.


Ingegerd döptes vid Husaby källa i Kinekulle i Västergötland. Hon döptes där tillsammans med sin far, Olof Skötkonung, enligt tradition av Sankt Sigfrid.

Men kärt barn har många namn och den svenska prinsessan Ingegerd, av ätten Erik Segersäll, är känd i historien under flertalet namn:
Irina av Novgorod
Storfurstinna Irina av Kiev,

som ortodoxt helgon under namnen:
Anna av Novgorod
Anna av Ryssland
och
Sankta Anna.

Jag gör så här för att inte behöva uppfinna "hjulet igen", jag länkar hennes historik, med två länkar:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingegerd_Olofsdotter

http://wadbring.com/historia/undersidor/anna.htm

I dessa 5:2 dieters dagar, kan tilläggas att fastedagar är den 10 februari och 4 oktober.
Min ikon av Heliga Anna av Novgorodd, gjorde också en sedvanlig återresa till sommarkursen vid Kyrkeruds Folkhögskola. Men första svängen hon var här på  hemmaplan anlände hon hemmet med en mörkgrön kant och var ej lackad. Dvs. väldigt känslig för både stänk och även annan yttre och minsta lilla påverkan. Jag ställde henne därför i ett av vardagsrumsfönstren för att hon skulle vara fredad för yttre åverkan.

Men det skulle visa sig att någon, som vattnat orkidieerna som hänger i sina glasbehållare i fönstren på den sidan av vardagsrummet, hade råkat skvätta vatten på ikonen. Den såg därför ut som ett svårare fall av fläcktyfus. Sålunda fick den återvända med mig tillbaka till Kyrkeruds folkhögskola i somras och fick då genomgå en form av restaurering, innan den ens var färdigmålad. Den mörkgröna ramen fick ändra färg till dystert mörkbrun.

Efter att ha målat Olga och Sankta Anna, lovade jag mig själv att ALDRIG och då menar jag verkligen ALDRIG mer måla en ikon med mönster och pillidutt!
Nu fick det bara vara nog!

Jag hade därför på  hemmaplan sett ut en otroligt vacker ikon av Sankta Barbara. Enkel och sagolikt vacker.

Sankta Barbara som är skyddshelgon för bl.a. gruvarbetare och jag är som bekant från gruvbrytningens eldorado: Malmberget och då är självklart Sankta Barbara ett måste i mitt liv.
Tf. rektorn Nicklas på Kyrkeruds folkhögskola höll med mig om att den var mycket vacker, den Sankta Barbara jag hade hittat.
Men då hade jag ännu inte visat den för master Alexander. - Det blev tvärnit!

                              NIX, icke godkänd som någon ikon.
Master Alexander langade fram några ikoner att välja bland och eftersom jag inte är vidare förtjust i vissa typer, så var det enda stående alternativet ovanstående Sankta Barbara. Men hon hade en uppsyn som på pricken liknade min systers, när hon fått en rejäl kalldusch av livet.

Jag beklagade mig för Nicklas och sa:

- Skall jag nu ha min syster hängande där på min vägg, resten av mitt liv.
Han var tyst en stund, sedan sa han med eftertanke:
- Det kanske är så att det är just precis det du behöver!

Det tyckte jag var långt ifrån rättvist, eftersom det inte finns någon person förutom min mamma, som gått på ständig tomgång i min hjärna tillsammans med mitt förlorade barnbarn.

Men se något kors skulle "min" Sankta Barbara då rakt inte hålla i handen, det var min bestämda åsikt och det var inte svårt att driva igenom. Det fick istället bli alla hemligheters förborgade gömma: den heliga Graal , som jag placerade i hennes ena hand och som fick en förgyllning precis som glorian. Attributen med: Torn med tre fönster, palmkvist och martyriets krona försvann i all hast och med mina våldsamma protester över dessa förluster!


Min lilla hämnd kom när, master Alexander helt plötsligt upptäckte, att min ikon hade slagsida. Han undrade vad det var för något. Jag visade på hans förebild och med några danssteg med ena foten höjd i luften: 

- Det är rysk svängom med fötterna Alexander!

Det är därför hon fått en plötslig fållförlängning, här skulle inte vara några ryska svängom med ena foten högre upp i luften. Men jag tror att gruvgubbarna, i alla fall den äldre stammen, hade glatt sig åt detta skyddshelgon med en bägare i ena handen och med ett ryskt svängom med fötterna.

Kommer du ihåg mitt löfte här ovan om, att ALDRIG mer måla någon ikon med pilliga mönster. Många dagar satt jag och undrade över vad det var livet egentligen ville säga mig, som jag helt uppenbart ännu inte har förstått, eller dragit lärdom av.


Men sedan hände det något igen. Helt plötsligt hade ikonen inte min systers uppsyn och nu blev jag istället helt bedrövad över, att den inte längre hade det. Jag känner mig helt enkelt grundlurad på min systers min.

Alla ni som har tillgång till äppelträd, plocka in ett par grenar på Barbaradagen, dvs. den 4 december då Barbara har namnsdag och se undret som sker lagom till tiden för Jesu födelse. Då blommar äppelgrenarna på bar kvist, men bara om du är....

****************

I år fick jag master Alexanders tillåtelse, att göra Treenigheten, The Holy Trinity, den allra svåraste teknikmässigt, men också den som kräver helt andra saker av adepten. Det är nog den som räknas som den allra heligaste av alla ikoner och den mest svårtolkade, eftersom även de mest bibelkunniga går bet och även går vill i sina tolkningar.

NATURLIGTVIS har jag en helt egen tolkning av Treenigheten, fattas väl bara annat. Men den kräver ett helt eget blogginlägg, eftersom den kräver en hel del av dig också i egenskap av betraktare och läsare av min egen tolkning och även andras. Den gräver runt ordentligt i oss människor och säger också en hel del om vilka vi egentligen i grunden är.

Naturligtvis hade jag och master Alexander något våldsamma diskussioner, mer om det vid senare tillfälle. Då Treenigheten, The Holy Trinity, dyker upp här i min blogg. Men den dagen måste jag vara fullständigt skärpt och samlad!

***************

Sist men inte minst vill jag än en gång hylla Region Värmland och Kyrkeruds Folkhögskola, som förstår att en Folkhögskolas syfte skall värnas i en tid då inget längre är heligt. Det är inte bara de som har mest pengar, eller de vassaste armbågarna, som skall kunna ta sig framåt här i livet.

Lärande och utveckling handlar verkligen om allas lika värde, något bättre att ägna sig åt under sommaren finns verkligen inte, än att gå några av Kyrkeruds Folkhögskolas alla sommarkurser. Livet har så många andra kvalitéer och i takt med utbrändhet och ständig jakt på uppkoppling och TV-program kommer också behovet att öka, för den som förstår hur livet också kan användas. Det är som att kliva rakt in i en stor ullvante, där det bara är roligt och utvecklande att vara en del av.

Men kom nu inte stormandes i horder till nästa års alla olika sommarkurser, så att jag står där helt plötsligt utan plats till det verkliga andhålet som finns.

Herr H målade och ritade kor denna sommar vid Kyrkeruds Folkhögskola, efter levande förebilder, utan att dessförinnan överhuvudtaget aldrig vare sig ritat en ko, eller haft någon närmare närkontakt med kossor tidigare i sitt liv. Tänk att göra dylika upptäckter i ett liv efter pensionsåldern! - Jag kan intyga att han sista dagen ritade en ko precis som den ser ut, kantig, mysko former och allt det där andra, som nu en nyfiken ko bjuder på!

Två veckor fylld av kursverksamhet med "Kon i konsten" och "Målarglädje"  betade han snabbt av och var i högvarv, full av idéer vid hemkomsten och så tog golfbollarna överhand och allt var som vanligt igen.

söndag 19 juli 2015

Nog är det väl bara i stollelandet Sverige, som man kan ha en vice statsminister - som i själva verket inte är någon ställföreträdare för statsministern.

Är det någon som förstår varför man ens har en titulatur, som bara är en flosklergarnering till en ännu mer udda regeringskonstellation. 


Finns det överhuvudtaget något som längre är vad det borde vara.


Undra vad man har tänkt lära ut i undervisningen, när man kommer till ämnet Regeringsformen och ämnet vice statsminister.

Tur att de små liven föds med viss skepsis till saker och ting. Det blir nog kanske räddningen i slutändan.


lördag 18 juli 2015

Resan genom Sverige fick mig att inse allvaret i den svenska åkeribranschens protester redan år 2012 och som de fortsatt med.

Det är nattsvart över Sverige och stollepellarna i den svenska Regeringen och Riksdagen, de fortsätter att vara ovetandes om att de håller på att köra hela Sverige i sank. Så här in på halva året av 2015 är det bara att konstatera, att de har lyckats ta död på i stort sett hela den svenska åkeribranschen och nu står byggnadsarbetarna på tur. Där det inte heller längre går att ducka för verkligheten.

Då kan man fråga sig vad medlemskapet i EU egentligen förde för gott med sig. Det verkar mer som om det som först verkade vara en god tanke, mest har inneburit en ren och skär katastrof för den svenska arbetsmarknaden och inhemska varor. Händer något ute i världen, som kommer att påverka oss, kommer vi inte att kunna försörja oss själva en enda vecka, så är det.

http://www.transport.se/Transportarbetaren/Start/Nyheter1/Riksdagspolitiker-intresserar-sig-for-krisen-i-akeribranschen/

Ovanstående länken är från 2012! - I år är det liksom år 2015 och inte ett jota har gjorts för att förhindra katastrofen, som jag nu bedömer som fullständig. Så den är Riksdagspolitikern som intresserade sig för krisen i åkeribranschen den personen var nog tämligen ensam om sitt engagemang, av utfallet och resultatet att döma.

I december 2014 gjorde de svenska åkeriägarna en protestaktion här i Göteborg. http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2580291-358-lastbilar-orsakade-trafikkaos
Det trafikkaoset tog vi med lätthet, med tanke på vad saken gällde. Men till vilken nytta var den protestaktionen
. Ingen vad jag kunnat konstatera, eftersom budskapet helt uppenbart inte gick fram till nissarna i den svenska Regeringen och Riksdagen. De tycks ju inte förstå något överhuvudtaget, som inte har med deras egna löner och livsvillkor att göra.

Man behöver inte vara särskilt begåvad för att inse: hur illa ställt det är på många sätt och överlag i Sverige. Men riktigt HUR illa ställt det var, det kom som en fullständig kalldusch över mig denna sommar, som knappt har hunnit göra sitt intåg.

Det är inte bara invasionen av helt uppenbart skrupelfria individer, som sysslar med avancerad människoslaveri. Det är en massa annat också med ungefär samma valör, som jag har kunnat konstatera under de här ca 400 milen jag avverkade genom landet och som jag sedan spätt på med ytterligare dryga 70 mil till.

Det hela med åkeribranschen började med att jag blev omkörd strax utanför Göteborg av flera fordon från Polen, som körde som biltjuvar.

Det var så jag kom att lägga märke till alla utländska långtradare som jag kom att köra förbi. De kom mestadels från Polen, Litauen, Estland och Rumänien. Allt eftersom jag fortsatte uppåt i landet steg min frustration över att jag i stort sett endast mötte lokala åkare, som körde grus, timmer odyl. I övrigt var det ett minimum av svenskkodade långtradare, det kan inte ens ha varit 1 på 20.

När jag hunnit kring Uppsalatrakten tänkte jag: men Posten Nord där måste det väl i alla fall stå S på långtradarna. Icke sa Nicke, på dessa långtradare stod det stod N eller DK!



Samma elände hela vägen upp längs E 4:an och när jag svängde av vid Töre in på E 10, tänkte jag, men NU måste jag väl i alla fall se enbart svenska långtradare. Hit har de väl i alla fall inte hittat.
 

Så fel jag hade:

PL, LT, EST, RO stod det på långtradarna. - Så blev det även under hela resan upp till Värmland och över till Närke, samma iakttagelser. Ingen förbättring av långtradarutbudets landstillhörigheter.


Det här landet har ju blivit totalt skruvat, man öppnar upp för oseriösa verksamheter, där anställningsvillkoren är minst sagt under all kritik och mer måste likna slavliknande förhållanden. Det färdas omkring rena dödsmaskiner med undermåliga fordon, som körs runt och hur många som kör utan vinterdäck i vinterväglag skall vi inte ens föra på tal. Jag har upplevt situationer som jag helst inte vill ha på näthinnan.

Som om det inte kunde räcka - Vi svenska skattebetalare får betala otroliga summor för att hålla dessa högst tvivelaktiga utländska verksamheter med kördugliga vägar också. Snacka om att det nu för tiden förs en politik, som håller på att föröda hela det här landet med stormsteg.

Jag gissar att med folks ökade medvetenhet om vad som håller på att hända med det här landet, så lär Sverigedemokraterna vid nästa val, stå som ensam Herre på täppan, eftersom resten inte verkar förstå någonting överhuvudtaget!

torsdag 16 juli 2015

Ibland blir jag riktigt ledsen, när jag inser att någons drömmar stått på näsan.

En ensamresa i bil 397 mil är faktiskt något som jag varmt kan rekommendera. 

        Det måste nog vara en form av pilgrimsvandring utan ont i fotsulorna.
Kan det bli så mycket mer lay-backläge egentligen, sådan oerhör lyx egentligen, att bara kunna göra eller inte göra, välja eller inte välja. Jag kommer när jag kommer...

Jag vet att många människor anser, att de måste dela sina upplevelser med andra och det får mig alltid att tänka på en gammal studiekamrat jag hade på akademien. Hon höll på att trilla av stolen när jag sa, att jag mellan varven gick på bio helt ensam. Mitt uttalande var tydligen så exceptionellt att innan studiedagen var slut, kände nog de flesta till vilken kuf jag egentligen var.

Jag förklarade för henne att vissa filmer ville jag helt enkelt inte se tillsammans med någon. Hon bad mig räkna upp någon och jag tog det som då låg närmast till hands och som jag sett helt ensam, t.o.m. avböjt sällskap med en dålig förevändning som svepskäl. Broarna vid Madison County visste jag var en film som absolut var otänkbar att se tillsammans med någon annan.

Det finns vissa saker här i livet som man kan diskutera sönder och den filmen är just precis en sådan. Den skall bara vila där still i de inre rummen.

Men det förstod hon verkligen inte och jag är finkänslig nog, att inte gå närmare in på varför. Men den som liksom jag har ett ensambehov och absolut inte känner att hela tiden trampa fot och häl på någon ideligen, förstår precis vad jag menar.

När jag åkte norröver passerade jag trakten kring Älvkarleby och jag har inte riktigt minne om det var före eller efter jag passerat och det har egentligen inte någon större betydelse. Men det som tornade upp sig framför bilrutan fullständigt tog andan ur mig, jag trodde nästan att det var en hägring som dök upp i bilens vindruta.


VEM och VAD rörde sig i den här personens inre, när denna enorma satsning startade mitt i ingenstans mellan här och nu.
Så många drömmar som detta enorma projekt måste ha varit omgärdat av.
Det gjorde att jag nu väl hemma och halva sommaren liden blev tvungen
att stilla min nyfikenhet över, att det verkade märkligt tomt och tyst här vid Dragon Gate. En dröm som bara verkar kunna förbli en dröm, som stått rejält på näsan. Helt obegripligt att det förblivit så.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Dragon_Gate



måndag 13 juli 2015

Jag känner att jag behöver lämna Malmberget tidigare än beräknat.

Beslutet att inte vara kvar längre, har vuxit sig starkare för varje dag som gått. Så starkt att jag inser, att det t.o.m. påverkar alla återseenden, som jag glatt mig så enormt mycket åt. Det finns ännu mer, som jag hade planerat att göra, nu när jag äntligen skulle komma upp. Ännu fler som jag egentligen hade planerat att besöka. Men jag kommer inte ifrån det: sordin ligger där som en våt filt över mig och jag förlorar mig i att bara kunna konstatera, att jag storknat, kroknat någonstans på vägen.

Jag vill bort, vill inte se mer, inte ta in mer. Det går inte att bara titta bort från det Malmberget, som mött mig. Den märkliga miljön som jag inser påverkat människorna på ett djupare plan. Hela dagens, gruvdödens, Malmberget känns som en enda stor energitjuv.

Jag är inte så lite ambivalent av att skriva just de orden. Det känns faktiskt inte alls ok att göra det, eftersom det är mitt eget älskade Malmberget jag skriver så om.

Jag tänker på Leifs ord i ett av mailen, där han skrev, att han under helgen då han är ledig från jobbet, tar bilen från bostaden i Gällivare och åker upp till Malmberget. Kör runt lite och får sin dos av Malmberget, han saknar också Malmberget påtagligt och sitt hus i Malmberget. Trivs inte med att bo i Gällivare. Jag vet att jag kände ett stygn av avund när jag läste dem, saknaden kan också riva tag i mig mellan varven. 40 år av ens liv sopar man inte bara under mattan. Så är det.

Men jag förstår ändå inte...

Som återvändande man måste jag verkligen köra med skygglapparna på och ändå så tränger sig det minst sagt stympade Malmberget igenom stålvallen, som jag upptäcker, att jag hela tiden försöker att värna inombords, till skydd för det som möter mig i Malmberget.

Jag känner att jag fått gräva lika djupt inom mig själv, som gruvbrytningen gjort. Trängt mig genom många olika nivåer, funnit tomrum/hålrum och snedbanor som ringlat sig hit och dit i djupen. Jag och gruvbrytningens Malmberget har ännu en sak gemensamt: vi har ännu inte tömt det värdefulla som ligger där i det fördolda och som ännu inte kommit upp i dagens ljus. Inte hållits i hand och värderats.

Men det är inte bara Malmberget, som förlorat sina byggnader, sina vägar, sina minnesmärken. Flera av de små samhällen, som gruvan tömde och dödade: Dennewitz, Tingvallskulle osv. har jag också hunnit med att uppleva. Men de har inte varit lika stora som Malmberget, som med sina dryga 14 000 innevånare och som varit livsnerven i kommunen, vilket inte ens Gällivare har klarat att nå upp till. Kanske är det därför jag i min enfald aldrig har kunnat ta in hur man avsiktligt har låtit det ske, från gruvnäringens sida, från statens sida.

Stora delar av mitt liv saknar dessa förlorade bitar, som ännu lever så starkt kvar i mitt inre bildminne. Alla minnen som finns kring dessa bildminnen är inte alla enbart av godo. Det dyker upp en hel del minnen, som är allt annat än önskvärda att också ha lagrade.

Jag kommer på mig att tänka att, den enda institution, som jag överhuvudtaget inte känner någon större sorg över att den sopades bort från jordens yta, är Läroverket. Det borde LKAB ha en stor eloge för att Läroverket inte längre finns!

Jag slås av tanken att det är kanske därför Leif alltjämt har en sådan eufori över Malmberget, för att han hela dagarna umgås med alla dessa byggnader, som inte längre finns, men som han ständigt möter på alla gamla foton, som fyller hans arbetsdagar. Kanske är det därför han håller Malmbergets flagg alltjämt i topp, fastän den egentligen borde ligga pladask i det sönderfallna fältslagets sista suck av ännu vid viss sorts liv.

Skolgatan 8 i Malmberget.
Jag slås av att det kanske är det här halmstrået, som min gamle klasskamrat Lars håller sig fast i och inte vill släppa taget om, när han vill att jag skall fotografera Björkvägen 22 och Skolgatan 8 B och skicka bilderna till honom i Malmö. Inget av husen, som fortfarande står kvar, är någon speciellt upphetsande byggnation. Båda husen står i olika miljöer. Varav Björkvägen 22 egentligen bortsett ifrån industristängslets närgångenhet är den vackrare av de båda hyreshusen, eftersom det ligger på Kilen och finns med bland bilderna. Det är en vidunderlig utsikt däruppifrån: http://gun-m-ek.blogspot.se/2015/06/aterkomsten-till-malmberget-hur-hantera.html

När jag flyttade från Malmberget till Göteborg berodde lejonparten av anledningarna till, att jag behövde specialistvård, p.g.a. det som hände mig på tingsrätten. Det fanns ingen adekvat vård för mina skador i hela övre delen av Sverige, inte ens i Umeå. Jag kunde inte fortsätta, att själv bekosta dessa flygresor till Göteborg med en liten dotter i släptåg, sedan jag fått klart för mig att jag behövde annan sorts vård än det jag hade erbjudits. Det var ett sk. vinna eller försvinna läge. Så på många sätt var jag precis som de som idag fördrivs bort p.g.a. gruvbrytningens Malmberget. Skälen har bara varit lite olika, med bestått av statens oförmåga, att kunna hantera ansvaret över människorna i det här landet.

Mina tidigare återvändande, 1995 och 2002 till Malmberget, var rätt omtumlande av många olika anledningar. 1995 var Dalagatan 15 försvunnet, det hus där jag fötts i. 2002 då var det ännu mer som hade försvunnit och urholkats. Då hittade jag inte ens infarten till adresser. Nu, 2015, är jag helt vilse i pannkakan.

Men med det här återvändandet känns det som om allt det här dåliga, som hände mig då, äntligen fått den omvandling från minus och minus, som äntligen har kunnat få bli till ett plus. Precis som inom fysikens lagar, där också minus och minus blir ett plus.

Jag är innerligen glad över, att varken jag, eller någon av mina barn har behövt bli kvar i den destruktiva miljön, som Malmberget har kommit att bli med gruvstängslet, som stryker förbi och omringar allt och alla. Gruvskalven, som bara blivit större genom åren och sprängningarna i allt fler malmkroppar alltmer kännbara. Dvs. när rovdriften blivit helt synlig. Sist men inte minst den fullständiga gruvdöden, som dragit genom hela Malmbergets vackra själ.


Det är inte Lars´ Skolgatan 8 jag vill lägga i min minnesbank av Malmberget. Jag vill ta på mig Leifs färgade synfält, där Malmberget alltjämt är helt vackert och något som alltid kommer att leva kvar inom mig. Jag sitter där och gör mina medvetna val. Därför blir jag sittande i duggregnet i korsningen Skolgatan/Österlånggatan med bilen fullpackad av mitt resebagage. Jag tittar ut på en av Malmbergets ännu kvarvarande juveler till byggnader, bara jag aktar mig noga för att höja blicken och se åt sidorna, så ser jag bara det gamla vackra huset, som jag vill se och ta med mig, som en sista minnesbild från Malmberget. Ett hus som jag inte vill kolla om källargolvet och marken går med olika steglängd. Inte vill jag heller veta om några väggar har krackelerat, inte vill jag heller veta om de vaknar av hjärtklappning mitt i natten efter ännu ett av alla gruvskalv. Inte vill jag heller veta om de vill bo kvar i det längsta, eller allra helst flytta p.g.a. den uppkomna situationen. Jag vill inte ens veta vem som bor där nu.

Jag vill bara sitta där en stund medan ett fint duggregn lägger sig över mig och Malmberget och det vackra gamla huset, som jag minns så väl från min uppväxt, min tid i Malmberget. I det huset fanns en blomsterhandel när jag växte upp och entrén är lite ombyggd.

Någonstans inom mig så hör jag ett minne: Nanna Pärnis glada röst, när jag kommer traskande in i hennes bageri. Det var också en gavel man gick in i, precis som i det här huset. Men huset där Nanna Pärnis bageri låg i var rött. Falurött och gammalt och vackert och luktade lika gott som tant Nanna gjorde.

Jag vill åter sitta där på tant Nannas disk och äta en nygräddad bulle, dricka den hemkokta saften, medan hon går in bakom disken i affären och stänger dörren bakom sig, lyfter på telefonluren för att ringa min mamma och tala om att nu är jag där igen och mamma kommer att dyka upp om en stund och hämta mig. Tänk att jag aldrig gjorde den kopplingen, att den där ljuva stunden med nygräddad bulla och saft, sittandes på disken, bara var en avledande manöver från tant Nannas sida, medan hon gick och ringde mamma för att tala om att den lilla rymmaren, hon som alltid gick sina egna vägar, nu fanns i hennes bageri.


Det är vackert mitt gamla Malmberget. En döende som snart är framme vid sista sucken...

Jag ser Dundret där nere, som är insvept i dimman och jag inser att det kanske inte är den röda flerfamiljshustegelbyggnaden, som Lars vill hålla i minnet. Kanske är det detta som jag just nu sitter och njuter av, som han vill hålla i minnet. Vägen till centralskolan, som låg alldeles här i närheten. Alla gamla vackra hus med tinnar och torn. Kanske är det alla hans kompisar som han tänker på och hur han var Gud i Slalombacken uppe på Kungsryggen i Malmberget.
När jag kör en bit nerför backen och stannar i jämnhöjd med Lars´ Skolgatan 8 och dröjer mig kvar, inser att jag inte vill titta hela vägen upp. Försöker vika undan med blicken från husen ovanför det vita huset, där både glasmästeriet och Dånsjös reklambyrå funnits.

Det jag inte vill ha som sista minne är, Berits hyres- och affärhus, Mabellhuset och gula huset nedanför. Det huset där vi stod i källaren och tittade på förödelsen, som uppenbarat sig. Där marken sjunkit och källargolvet blivit liksom svävande fritt på något förunderligt sätt. Men att den magin bara är en tidsfråga, innan den skall upphöra att existera. Jag vill förtränga känslan som jag erfor, när ännu ett gruvskalv blev kännbart där vi stod i hennes källare. Jag som hade lovat min dotter, att inte vistas i de här delarna av Malmberget, bad en stilla bön: att det inte skulle komma ett nytt stort bautaskalv på 20 mm/sek eller mer, eller som på Sveavägen på 36,6 mm/s.

Jag älskar mitt Malmberget, men jag vill inte dö i Malmberget. Jag vill inte ligga nedskottad i någon jord, eller försvinna ner i något gruvhål. På sin höjd skulle jag kunna tänka mig, att min aska sprids på min alldeles egen filosoferarplats på Dundret. Min dotter vet var den finns, jag visade henne den år 2002. Dundret verkar ha givit mig tillåtelse, gett mig en egen plats där. Den passar precis för mitt sittunderlag, som en fåtölj, ett välkomnade, med lagom höjd för båda benen, helt gjord efter mina mått och rörelsemönster, de gånger jag haft målarfärger eller block med mig. Annars bara en plats att vila själen i. Man gör det med en sådan utsikt.



Mina skolbarn älskade min saga om Dundret och om hur vinden en gång berättade för mig hur människorna fick en stor gåva: alla bokstäver.


Det hinner bli några stopp på min väg ut, bort. Jag är nog den eviga rymmaren, som tar mig bort när jag inte uthärdar mer, behöver rå mig själv och mina tankar. Kvävs av krav och bundenhet.
Första stoppet som jag måste göra, måste uppfylla. Tänk nu är det måste-tid hos Gun igen.
Ett måste-löfte om foto från Skolgatan 8 till Lars. Jag hade tänkt strunta i det först. Men har jag lovat något till någon så vill det mycket till innan jag bryter några löften.

Sen följer stoppet hos Christer, som inte vill att jag åker iväg utan något i min under natten sönderhärjade mage:
Jävla Wallenburgare! Må öknens alla kamelloppor hemsöka dina armhålor!
Han trycker i mig en svart kopp pulverkaffe! Får såna´verkligen gå lösa, som bjuder på pulverkaffe!? Till det en macka med prickig korv på: "Du måste ha något salt i dig".
Jag äter lydigt, men under protest och känner hur allt guppar runt högt upp bland halsmandlarna.

Stopp även hos Else-Maj på sjukhuset.
Sjukhus-Apoteket för att köpa vätskeersättning, innan jag åter är ute på E 10 och på väg söderut.
Det känns segt att tänka...
Måste bara först bunkra upp några flaskor vatten till vätskeersättningstabletterna. Vatten inhandlas på Konsum vid den nya rondellen ut ur Gällivare.

Tiggaren utanför Konsum där ICA, låg förut, iakttar mig. Det dräller av dem även här i Gällivare kommun, liksom de funnits överallt jag stannat på vägen upp till Malmberget från Göteborg. Antingen är de jävligt urstyva på Sveriges geografi, som hittar till varenda liten håla i Sverige!
Eller så ligger det ligor bakom deras utplacerade underdåniga sittlägen.
Ligor vars bilar blivit som lössen som invaderat, precis överallt finner man dem!
Eller är det nu så att Sverige helt plötsligt blivit ett sådant attraktivt turistmål.
HA!

Det har varit en upplysningsresa på alla tänkbara sätt, hela vägen upp från Göteborg till Malmberget. Jag visste att det var illa i Sverige, men inte riktigt hur illa det var!





På väg ut ur Gällivare passerar jag höjden där min döda väninnas, tillika gamla arbetskamrats änkeman numera bor. Hon dog samma dag jag lämnade Malmberget förra gången, 2002:
- Ring när du kommit hem, sa hon skrattande, så jag vet vad du haft för dig, virvelvinden.
Jag ringde. Men det var inte hon som svarade.

Jag har besökt honom också och lyssnat till den smärtsamma berättelsen även han har haft att delge mig. Det gick inte med bästa vilja i världen, att undgå undertonen i hans röst när han berättade:


- Aldrig trodde jag väl att jag skulle behöva offra fem år av mitt liv med att slåss mot LKAB, där jag jobbat hela mitt liv.

                  De fem åren var ett enda kaos.

Först lägga energi på förberedelserna, så att huset kunde flyttas från Elevhemsområdet och när det visade sig, att det inte skulle gå, flytta ut och bo provisoriskt under längre tid, än så varit tanken från första början.

Så kommer en tystnad igen innan han fortsätter:

- Det hann bli mer än ett år i en liten lägenhet på Kilen.
Bo så länge i kartonger och inte rå sitt eget liv med hela den hobbyverkstad jag varit van att ha tillgång till...

Så följer en ny tystnad innan han fortsätter:
- Det var ett väldigt kämpande innan jag hittade det här huset istället.


När jag passerar Aitikgruvans uppbyggda berg, känner hur NSD:s rubriker  riktigt bränner mig, där tidningen finns på passagerarsätet bredvid mig.
Där står: att gruvbrytningen i norr måste bli större och bli ännu mer utbredd. Det är någon enfaldig minister, eller vad han nu är. Jag orkar inte ens följa med längre vad de har för poster, de här uppkomlingarna, som står för orden   och som får mig att bara slå igen tidningen, inte orka läsa klart ens.
Tja, det är klart, de behöver väl pengar till ännu ett nytt förbifart Stockholm, eller lite jetsetresor med regeringsplanet ....

och kanske en och annan liten chokladbit...
(undra om hornen kommer att växa ut i min panna, när jag tänker dylika tankar).

Det får mig dock att tänka: inte i alla fall av den sorten jag har med mig i bilen. Jag har lite mer högt ställda krav på choklad och regeringsfolk och annat också.

                Jag passerar kalhyggen och ....
       där profiten också vill casha in massor av pengar...


vägen till Överkalix...
Jag känner jag mig tom invärtes, utanochinnan tömd, inte bara p.g.a. av de faktum, att jag nu lever på vätskeersättning och en chokladkaka, av allt här i världen som finns att tillgå. Men jag inser att om jag skall orka köra bil, måste jag ha något uppåttjack, då funkar nog choklad, utan att maginnehållet kommer farande upp direkt, eller genom nödutgången.

Tom - tömd - uttömd.    Mentalt tömd.  Tömdast. Tja, varför kan det inte heta något roligt istället: tömdast.
HA! jag tror att jag skall uppfinna ett eget språk och alla som inte talar mitt språk kommer jag att påstå, bär sig rasistisk åt mot mig! Piluttandej, vad jag kommer att kunna peka finger åt en massa människor då.

Alla byar, hus och allt det där ur mitt eget minne och bildarkiv passerar jag än en gång. Först halka upp och sedan halka ner. Mycket är utarmat och förstört även här. En del nytt och till min stora glädje: somt är väl underhållet och verkar fortfarande finna liv som pågår.

E 10 är dödens väg. Men det bryr sig inte knallhattarna i Regeringen om. Det är ju den där tärande delen av Sverige, som de salufört den här landsändan som, bidragsfolket i norr, fastän de i själva verket är de som bistår med ryggraden i den svenska ekonomin.

Jag brukade alltid säga till mina klienter och elever, att hör man en lögn tillräckligt länge, så börjar man tillslut tro på den. Den blir t.o.m. självuppfyllande om man inte passar sig. Tänk på det nästa gång någon försöker att förminska dig, som människa. Därför att även du kom till den här världen, av en alldeles särskild mening.
       Livet ville något med dig, men den ville inte att du skulle gå vill...
                       tappa bort dig själv i snårskogen.


Jag svänger in till Överkalix, därinne någonstans bodde faster Signe. Hon är inte min faster utan min pappas faster. Faster Signes vita herrgårdsbyggnad låg där i ensamt majestät på Hällan, när jag var liten. Den omgavs av lite andra byggnader ute i periferin ute på ön.

Jag minns faster Signes goda filbunke. Kanske var det hon som lärde min pappa, att göra så god filbunke.

Hans egen mamma dog, när min pappa var nyssfyllda 7 år, Enid 4 och Sven 14 år. Jag antar att man ännu bor hemma då, när man är 14 år. Farfar handlastare i gruvan åt Freja. Ensam änkeman med de två-tre barn hemmavid.

De andra barnen var allt att döma redan utflugna när farmor dog. Vem tog hand om en 4-åring medan farfar var på jobbet, eller fick barnen klara sig själva under de långa arbetsskiften. Eller var de ens långa. Det är mycket jag inte vet och sannolikt inte heller kommer att få veta. Läxa för dagens barn, fråga medan några som kan berätta finns kvar. Vuxna berätta, spara undan om era liv, så ni inte också blir ett frågetecken i framtiden.

Nu är där så mycket byggnader på Hällan, att jag inte ens får syn på hennes herrgårdsbyggnad. Men farfar och en del av pappas syskon är födda i Lilla Edet, som ligger en bit ovanför Överkalix. Efter giftermålet med farmor och första barnet, som dog helt liten, kom de väl kanske på andra tankar sedan även två nya och överlevande barn sett dagens ljus. De flyttade på sig så småningom och lämnade över det stora hemmanet i den andre broderns vård och farbror Edgar kom därför att födas i Gällivare kyrkby, resterande i barnaskaran i Koskullskulle. - Hur kan man födas i en kyrkby. Vad gjorde de där in kyrkbyn.

Men det var nog dumt av farfar, att anförtro det stora hemmanet i Lilla Edet till sin bror. Det skulle han nog inte ha gjort, eftersom det inte slutade så bra.

Det kom liksom inget gott ur den uppoffringen, eller goda gärningen, vad det nu kan ha handlat om.

Farfar blev en skam för farmors familj. Inte ville de burgna Ekarna, från Meldersteins bruk,
att deras dotter Maria Matilda Johansdotter Ek, skulle bli gift med en som kunde förnedra sig till och bli gruvarbetare. Alla familjer har sina hemligheter, så även denna. Den Landströmska släkten, som en gång hörde hemma där "Sverige var Finland". Den tokige generalen var min pappas omdöme om den adliga ådran i Åbo-trakten.



Jag svänger in på bankomaten, tar ut lite pengar om jag behöver betala övernattning kontant någonstans längs vägen. Sedan stannar jag till och går in på Brännvalls för att köpa en påse skorpor, de som min pappa gillade så mycket med riktigt smör på = dvs. det som vi kallade för Porjusbakelse av någon outgrundlig anledning.
Men det skall visa sig vid hemkomsten, att inte ens Brännvalls skorpor är sig lik. De smakar inte ett dugg kardemumma.

På väg ut från Överkalix ringer mobilen, det är Vera som undrar vart jag är.

- Jag är på väg hem. Jag är i Överkalix, orkade inte vara kvar, säger jag och jag känner hur jag känner mig, som en riktig förrädare och ett stygn av sorg blir kännbar. Jag ville ju så gärna få lite mer tid med henne också, inte den lilla ynka stund som hann bli efter den gemensamma träningen i varmvattenbassängen på Gällivare lasarett.
Vi två har delat så mycket här i livet, både av glädje och av sorg.

I Töre utanför macken, pratar jag via mobilen med min äldste son, som jag kört omlott med i dryga 400 mil bara sedan i våras. Har han varit i Småland på Östkusten så har jag varit där, har jag rest norröver, så har han också gjort. Vi kommer att göra så en stor del av sommar har vi upptäckt. Han är på jobb i Luleå och vaknade imorse med insikten: att antingen, får han avboka hotellrummet eller hemresan med flyget. Men allt hade inte kommit så han blir inte klar idag och får avboka flyget hem. Jag vill vidare, vill inte invänta honom och slå följe med honom bakom ratten.

- Skall du verkligen köra ensam om du inte mår bra, undrar han och så diskuterar vi anledningen till mitt plötsliga uppbrott från Malmberget. Jag förklarar vad det är jag inte uthärdat. Han lyssnar och säger på min förtvivlade fråga till honom: "Men hur kan de bo kvar i Malmberget?"
- De har ju inget annat alternativ. Vad skall de göra, de sitter ju fast.

När jag kommer till Skellefteå, då orkar jag inte längre. Jag kör in på en mack där det också finns en stor restaurang och hittar en plats att ställa bilen i skuggan. Eftersom solen gassar och jag inte vet hur länge jag kommer att ligga kvar i bilens baksäte och sova, parkerar jag bilen i skuggan, vid skogsbrynet, alldeles i närheten av restaurangens fönster. Jag kör ner båda framrutorna precis så att luften kan passera ut och in, utan att riskera: oinbjudna. Jag flyttar mig över till baksätet, sparkar av mig skorna och drar täcket över huvudet. Hinner bara notera, att kudden inte är helt tillräckligt stöd bakom nacken. Helt medvetslös känns det som om jag blir direkt.

Jag vaknar av att jag fryser något fruktansvärt och det har blåst in tallbarr i bilen. Jag slår ihop min tillfälliga bädd i baksätet på bilen, bänglar på mig skorna och tar mig in på restaurangens toaletter, fräschar upp mig och smyger i mig en kopp te i restaurangens servering. Jag tankar bilen, stoppar i mig sista biten av 100 grams chokladkaka, dricker några klunkar av vätskeersättningen.
Sedan går resan vidare.
 
Sverige är vackert, bedövande vackert bitvis.

Jag har överlämnats åt ännu en välbehövlig ensamhet där tankarna vaggar av och an från det ena till det andra. Böljar fram i mitt inre. Det var därför jag envist motsatte mig alla former av resesällskap både på uppväg och nerväg. Jag ville ge mig välbehövlig tid för mig själv, att själv kunna bestämma om precis allt: Var jag skulle stanna, om jag skulle stanna, vad jag skulle göra, hur lång tid jag ville göra det och det och det...

Vissa platser är förknippade med minnen ifrån förr och hur mycket minnen jag bär på, det har den här ensamresan blivit en inre insikt om.

Det är åter kastvindar, när jag närmar mig Höga kusten.
Plötsligt dyker hotell Highway Hotel i Härnösand upp och jag känner, att det är dags att törna in för natten.

Jag vet hur mycket som hotellbokningssidorna tar för ett rum på Highway Hotel, så jag hoppar in där och frågar om de har ett rum ledigt och vad det i så fall kostar.

Det har de och priset är detsamma, som på hotellbokningssidorna. Hon i receptionen undrar om jag kan tänka mig,
att sova i Elizabeth Taylors rum, som hon tycker skulle passa mig. Jag svarar att det går väl bra, bara Elizabeth Taylor inte för något väsen av sig.
Det visar sig att i rummet är det en del filmaffischer på väggarna av filmer hon medverkat i och glamouren består av
väggar i purpur och matchande gardiner. Jag kan inte se att Elizabeth Taylor lämnat ett enda spår efter sig, mer än filmaffischerna. Det är inte som i Greta Garbo-sviten i gästgiveriet Ribbagården i Gränna.
Inte ens några pillerburkar eller urdruckna spritflaskor har Elizabeth Taylor lämnat efter sig.
Inte ens en tafflig liten diamant om
33.19-carat Asscher-cut Krupp Diamond. Men det är helt ok hinner jag tänka, eftersom jag bara är intresserad av sömn och sängen och sängkläderna är sköna. Vad kan man mer önska sig efter 711 km bakom ratten på en dag och ett hälsotillstånd långt ifrån toppklass.
Undra vem som kliver in genom ytterdörren på Highway Hotell och som de väljer att placera i det hotellrummet där en filmaffisch från filmen Psycho, med Anthony Perkins alias Norman Bates, hänger utanför dörren.
Vill jag ens veta det? Jag som normalt vill veta allt, ständigt nyfiken på livet
och allt nytt. Vill plötsligt inget veta....

Helst ingenting om någonting alls.



lördag 11 juli 2015

Tid för begrundan uppe på Dundret och då gör jag som jag alltid gjort.


Efter att jag besökt Else-May, som blivit inlagd på sjukhuset under min vistelse, gör jag som jag alltid gjort, när jag behövt perspektiv i livet.
Men inte riktigt. Jag kastar en blick upp mot Dundret, när jag passerar över bron till Gällivare lasarett.

Det är för mycket snö som ligger kvar på Dundret för att jag skall kunna åka upp till toppen på Dundret via 5:an/Porjusvägen och sätta mig vid min "målar- och filosoferarsten", med en vidunderlig utsikt och där jag tillbringat som många timmar av mitt liv under de 40 år som jag bodde i Malmberget.

Ta mig upp via liftarna och gå upp till toppen är i mitt fall uteslutet. Jag har inte ens med mig de kläder och skor, som det kräver och det känns lite snopet, faktiskt, att inte kunna få stå där på toppen av Dundret och höra livet pulsera i öronen.

Tänk att man därifrån Dundrets topp, kan man se 1/11 av Sverige. Det är så obeskrivligt vackert, att kunna skåda ut över de ständigt snöklädda bergstopparna mot Norge, se hela fjällvärlden som finns och se vattenvägarna, som ringlar sig fram mot Vassaraträsket.
Lustigt namn egentligen: träsk.
Torneträsk, Vassara träsket.

Från Dundrets topp mot "baksidan" av Dundret, där det alltid fanns så mycket orm bland de stora stenarna. Därifrån kunde man se mot Porjushållet till och inte sällan kunde man få syn på björn. Minnena från tiden kring Hapsasjön, med björn tornar upp sig i min minnesbank. Det är minnen som idag känns som om de hände i något av mina tidigare liv.
Så dyker det upp ett, som ligger lite närmare, i slutet på 80-talet. Min dotter och hennes dagis, som skulle göra en utflykt till Dundret. Det var bara det att just de dagarna så hade en ovanligt närgången björn varit synlig på Dundret och kring Björnfällan. Naturligtvis gick även det bra och inte heller hittade de någon gubbe, som hängde i något träd, som också tillhört begivenheterna ute i naturen. Arma barn, vad de kan få möta egentligen, när livet slår slint.

Jag tittar på tripmätaren, när jag stannar till utanför Björnfällan och ser att jag kört nära 200 mil från starten från "Sveriges Framsida".  Det har varit många mil för mig själv. Mina tankar och minnen som trillat på efterhand, när jag passerat genom Sverige, från Göteborg - via Fjollträsk och längs E 4:an och vidare från E:4an via den olycksdrabbade och undermåliga E 10, som går från Töre och vidare upp till den del av landet, som inte existerar för Regeringen:

Den tärande bidragsdelen av Sverige, där politikerna i Regeringskansliet och den svenska Riksdagen inte tycks vara medvetna om, att denna tärande bidragsdelen av Sverige i själva verket är ryggraden i den svenska ekonomin och har alltid varit det. Den landsändan som levererar vattenkraft, skog och mineraler. 

Blotta tanken på stolligheterna, får mig att mentalt skaka på huvudet och undra om det inte är dags, att får utbildade människor som sitter i Regering och Riksdag, som åtminstone har grundläggande kunskaper i kulramen. Efterlyser man nu lärarlegitimation, så varför inte Riksdags och Regeringslegitimation?

Jag kommer på mig i mina funderingar, att det var ett bra beslut att köra hela vägen upp själv och bara vara ensam med mig själv och mina egna tankar.
Kanske fanns det en djupare mening med, att de ljudböcker, som jag egentligen hade tänkt lyssna på - den ena på uppvägen och den andra på nervägen - visade sig vara av det slag, som tyvärr är rätt vanlig när det står Bonnier Audio, som studio. Förstår inte att de inte klarar av att spela in ljudböcker, som går att avlyssna från alla former av speldon, när billigare inspelningsstudior klarar av det. Men inte de.

Jag stannar till utanför den byggnad, som jag har en samhörighet till: Björnfällan.
Det unika bygge i natursten, finsk torrfura, som finska timmermän kom från Finland och satte upp. Jag kan ännu minnas vilken yrkesskicklighet dessa killar hade, många sin ålder till trots. Flera av dem var inte äldre än jag själv var den gången.
Det var helt fascinerande att se hur de skickligt, med sina motorsågar kapade, sågade ur och lade lager på lager med "isolering" emellan. Allt på gammalt och traditionellt sätt.
Jag har en egen historia med Björnfällan, eftersom jag då arbetade på byggfirman, som byggde Björnfällan: Gällivare Byggservice AB, som ägdes av en otroligt finstämd och yrkeskunnig person, min chef, Gunnar Tolonen.

Våra underbara verkmästare, jag kan fortfarande höra deras röster inför mig: "Notte", Viktor Nordvall och Evert Andersson.

När jag står där och betraktar byggnaden, sveper minnena genom mig igen och jag inser, att jag känner till varje detalj i bygget. Det finns mycket att berätta om själva bygget och de finska timmermännen. Det här var före löner via banken. Ja, jisses. Jag har nog levt många liv bara i detta liv.

Bokstäverna till "Björnfällan" var det vår snickare Gustav Israelsson, som var ute i skogen och sökte reda på. Det var mycket som blev till utifrån byggfirmans egna skickliga personal. De stora bassängerna skötte våra enormt skickliga murare, kungarna på firman. Ja, jisses, de fick man sköta och serva med silkesvantar...

Mycket av möblemanget gjorde våra snickare och på så sätt återanvände man mycket material, som annars hade åtgått till ytterligare kostnader för kommunen, som långt ifrån hade hela projektet under full koll. Det kom mycket ändringar och gratis skulle det också vara. Helst, eftersom de inte hade tänkt på det och det och det...

Det är få gäster i restaurangen, som är tillbyggd sedan länge. Björnfällan byggdes naturligtvis alldeles för litet för behovet och det var inte svårt att gissa sig till, när bygget pågick.
De undrar var jag vill sitta. Med ryggen emot allt naturligtvis, jag är därför utsikten och mina egna tankar. Det är lugnt och stilla och jag slipper ta del av de övriga gästernas lågmälda samtal.
Jag väljer en plats, där stolpen i fönstret stänger av det bisarra som hänt med Malmbergets siluett. Jag känner att jag behöver vila mig från vad som hänt med mitt älskade och högst döende Malmberget. Det är bedövande vackert med Vassaraträsket som ständigt skiftar i färg, när de vackra molnen drar förbi.

Det är egentligen alldeles för sent för att äta mat, men jag känner att jag är hungrig, fotandet av Malmberget, med min minst sagt skadskjutna kamera har tagit större delen av dagen i anspråk.

Jag försvinner ut i tankarna, där jag sitter och väntar på maten jag beställt. Därborta finns Patjanen och allt det där som mina farbröder berättat så mycket av från deras uppväxt i Tingvallskulle och Patjanen, där de var väl förtegna med naturen. Åter hör jag för mig själv berättelserna om hur de brukade tjuvåka med gruvans linbana och hoppa av vid det enda ställe som det gick att hoppa ifrån. T.o.m. faster Dagmar med sitt midjelånga vackra hår tog luftsprånget med sina bröder från korgen vars uppgift var att frakta det som brutits, inte ett gäng fripassagerare.
Så kommer min mat in: en Wallenburgare gjord på viltkött, något som jag dagen efter, som jag bestämt till min avresedag, får all anledning att ångra. Men som smakar delikat.

- Wallenburgare tänker jag och inser, att det är något av ett ödets nyck, att det också ställs mitt framför näsan på mig och som jag också skall tugga i mig. Det börjar bli svårsmält med kapitalet i Sverige och jag tänker på den bok, som PG Gyllenhammar skrev, "Oberoende är stark" och som han i sin enfald trodde skulle väcka debatt.

Debatt i Sverige?

I Sverige där sopar man allt, som man skulle behöva diskutera, under mattan. Det är sas en ickefråga. Här slaktar man allt som överhuvudtaget finns att slakta och som inte gynnar Sverige och dess utveckling, eller dess framtid. Sedan undrar de över politikerförakt och sviktande väljarsiffror.
Ja, käre/a
vuxenpsykopater, som får mig att fundera om de ser sig själva, lika änglalika, som kyrkans gosskör, eller Sarons Vita ros: oskulderna personifierade.

Tänk att få detta också stoppad framför näsan på mig, i denna stund då jag mest känner mig tömd och utmattad av mina upplevelser av gruvbrytningens framfar.
Jag sitter där och funderar en stund över varför de inte döpt rätten till Viltburgare, eller Fjällburgare, eller Dundretbugare, eller vad katten som helst utom just Wallenburgare.
Vem vill stoppa ner kapitalet i halsen frivilligt?
Inte jag i alla fall.
Jag tvekar en stund med kniv och gaffeln i mina händer, men hungern tar överhand, det blev bara en ägg och sillmacka tidigt imorse till frukost och en slät kopp kaffe och nu är det afton och lite till. Jag är nog bra att förtränga jag också, de kanske man måste vara, som återvändare till ett illa av gruvan sargat Malmberget.
Jag tänker tillbaka på några av de sista mailen, som Rupert skrev, där han summerade på något sätt. Han visste väl kanske att slutet var nära, när han
skrev:

LKAB har inte ägt några gruvorna i Malmberget. De köpte aktierna av
Grängesberg år 1955.
Min far som jobbat åt gruvbolagen, som drev det i privat ägo mer än 20 år och sedan åt LKAB, efter 1955.
Det var Överste Bergman som såg till att gruvorna hamnade i svensk ägo.
De var tidigare engelsmännen som ägde dessa. Han såg till att det togs fram detaljplaner både för Malmberget och Gällivare. Han inrättade tillsammans
med anställda Sveriges första försäkringskassa. Huset är ännu kvar gröna huset mellan sjukhemmet och Kaptenspelet.
Även änkor som tidigare mist sina män i gruvan fick ersättning.
När LKAB köpte bolaget 1955 så var hela Bolagsområdet byggt och större
delen av Kilen.
Far min hade inte mycket till övers för Staten som gruvägare. Det var ett dukat bord, som dom tog över.
Det första som hände var att de förstörde pensionssystemet. De som arbetat
längst nollades bl.a. min far. Han hann arbeta 55 år inom gruvnäringen,
utan att få ut full pension.
Sedan kom Utm sytemet och företagsdoktorn Gustav af Trolle införde tidsstudier, vilket något år efter ledde till Gruvstrejken. Så sent som på 90 talet så ägnade
de sig åt åsiktsregistrering av politiks inriktning, vilket rapporterades till SÄPO.

Jag betalar och reser mig, ser mig om på baksidan av restaurangen genom restaurangfönstren.
Det är skönt att återvända.
Jag läser att även Dundret kommer att fortsätta att leva, det finns nya planer, nya tag. Det känns skönt, att veta.
Jag blir sittande i bilen en stund och tänker många tankar.
Vart är jag på väg...
Skall jag nu verkligen ta farväl av allt det här, utan att jag fått sitta på den där toppen där bakom tallen. Var det så här snöpligt det skulle sluta. Nära och en evighet ifrån, dit jag längtat under så många år... Min egen plats, där jag vilat i så många tankar och i själva livet....
Det är ju här jag hör hemma, det är här som min puls känner sig förbunden med livet.
Jag ser hur Vassaraträsket ständigt ändrar skiftningar, allteftersom molnen drar förbi. Reser jag bort, eller är jag hemma...
Där i fjärran finns en chimär, mitt Malmberget, som inte längre är. Jag ser de välbekanta gruvnedfarternas siluetter på Kungsryggen: Baron och Uppland, ser den sargade siluetten av Malmberget och gruvan, som blivit ännu synligare: Kaptensgruvan. Så lite medveten jag var om Kaptensgruvan, när jag växte upp. Ändå fanns jag med under den tid då alla de här små samhällena: Tingvallskulle, Dennewitz etc. bara sopades bort.T.o.m. under den tid då mina äldsta barn växte upp besökte vi de gamla nerlagda gruvområdena, som var före den brytning, som nu finns och som vållar kommunen enorma problem med saneringskostnader.
Vad kommer barnbarnen att få vara med om, finns framtiden för dem, eller har de giriga och omedvetna tagit all framtid ifrån dem....
Såren i naturen går inte längre att dölja, de syns där som bruna fläckar...
Jag känner hur jag har svårt, att ta avsked av det jag älskat så länge,
så mycket
och varit en del av.
En förlorad kärlek, till en bygd en...
jag söker orden inom mig...

en saga känns det som, när jag sitter där och ser ut över det som lever där så starkt kvar inom mig,
fastän jag sedan väldigt länge finns i en annan natur, som jag också verkligen till fullo uppskattar, de böljande kullarna i Lerjeåns dalgångar, skärgårdens kala skönhet, som så mycket påminner om denna landsända, där jag föddes.

Sverige är ett så enormt vackert och omväxlande land. Det är väl därför jag aldrig reser bort till utlandet, under sommarhalvåret: Sverige är mycket
och mer än man någonsin kan önska sig av upplevelser.

Igen har vattnet över träsket ändrat färg. Det är himmelen som är den fulländade koloristen.
Det är fascinerade att uppleva....

så många gånger jag förlorat mig i denna målarmästare, naturen och där tiden bara tagit paus...
När jag är på väg nerför Dundret och uppfarten till Björnfällan, får jag ont i själen, när jag ser Aitiks giftiga slamdammar som brett ut sig ännu mer. Ofattbart bara sedan min förra resa hem till Malmberget.
Tänkte jag hem nu, men jag bor ju inte längre där. Jag har inget hem här längre, hur jag än önskar och tänker att jag har det.

Jag åker ner till liftarean och Hellner stadion och står där och tänker på resonemanget mellan Anders och Nils i Facebookgruppen "Vi som vill att LKAB löser in allt i Malmberget".Nils, skrev:
På 50-60-70 talet så var LKAB ett företag som såg till att folket i brukssamhället hade det bra, visst dom var lite finare än oss vanliga dödliga men dom ville dock att folket mådde bra och trivdes på orten.
Nu har dock empatin i stort sett raderas ut av känslolösa och kalkylerande ryggradslösa individer som bara ser till siffror.
Censur (av mig).....
Jag lovar er att hade det varit en privat aktör så hade staten inte låtit det gå så här långt.
Dock skall det sägas att under uppbyggnaden och utvecklingen av företaget så var det nog en kraftig fördel att bolaget var statligt.

Anders svarade:
Nils. Var det inte så att bolagets högre chefer för just LKAB Malmberget även var bosatta i Malmberget på den tiden. Då var intresset stort av att ha ett fint mönstersamhälle, för inte ville överheten gå omkring i ett samhälle som liknar dagens. När cheferna flyttade så flyttade även viljan att samhället skulle vara fint och välordnat. (Så har jag fått det berättat för mig av äldre som varit med).

Ja, de här pojkarna, som är lika gamla som mina egna söner har helt rätt, tänker jag. Plötsligt blir jag avbruten i mina tankar av min mobil, som helt ringer. Kan jag komma och hämta upp domen från Miljödomstolen, som de skrivit ut till mig...

Det blir ett långt samtal om alla de punkter, som inte förståtts. Sedan att  Miljödomstolen är en gåta, det behöver man inte betvivla. Det är lätt som statligt ägt gruvbolag, bara kasta ur sig påstående i en svensk domstol, som inte krävs att man har täckning för, eller ens kan hänvisa till någon sakkunnigas utlåtande för sitt påstående.
Det är midnatt när jag stannar bilen utanför Else-Majs lilla hus, men det är alltjämt ljust. Jag ville återvända under tiden då midnattssolen lyser. Det är den tiden på året jag saknar oerhört mycket, det känns som om jag är ur led på något vis, junimånad inte är ljus dygnet runt. Det är DET jag saknar i södra Sverige.
Men jag känner när jag vrider om dörrnyckeln, att jag är för trött för att börja packa, det får anstå till morgondagen. Också något jag kommer att få all anledning att ångra.




PS. om du vill se bilderna i ljusare toner och i ett svep, så klicka på någon av bilderna, så kommer hela bildsviten upp och blir synlig. DS. 



Sorry, men tekniken idag på bloggen var inte det allra bästa. Det gick inte att göra bilderna extra stora, utan att de hamnade ute i registret - och jag är alltför sjuk för att orka sitt och mixtra mer, även om inlägget redan var skrivet och bara skulle pytsas in.

Det får jag fixa, när jag mår bättre, om jag mår bättre....