tisdag 23 juni 2015

Återkomsten till Malmberget - hur hantera den, egentligen?


Det är med den här bilden i mitt huvud som jag anlände till Malmberget den 2 juni 2015... Den skaver inom mig, eftersom jag förstår att det bara är fullständig nonsens från LKAB:s sida. Så många förtvivlade telefonsal och mail, som jag bara mottagit bara sedan 2007, när man fullt ut började förstå det hela: vad framtiden skulle bära med sig i sitt sköte.
Synen av ett snöklätt Dundret fick mig att stanna till vid vägrenen och bli sittandes en bra stund djupt försjunken. Det var många känslor och minnen av de första 40 åren av mitt liv, som kom rusande tillbaka. Jag kan förstå den återvändandes situation till en krigszon och jag har diskuterat det här många gånger med min väninna Dana, som fick fly till Sverige under Serbien - Bosnienkriget. Mycket av det som hon har återvänt till är förött av kriget, skillnaden är egentligen inte så stor, mer än att jag aldrig mer kan beträda den mark, som varit mig så väldigt bekant, som varit en del av mitt liv. Jag vet dessvärre vilken tomhet som väntar mig, eftersom jag aldrig släppt taget om mitt tidigare liv. För hur skulle jag kunna göra det? Det vore som att förneka mig själv och hela min existens.

På natten när jag väcks av sprängningarna i huset där min mammas sista kvarvarande väninna Else-Maj bor, i den del av Bäcken där man börjat lösa in fastigheter och en del redan står tomma, kommer en domedagskänsla över mig. Jag har liksom alla andra malmbergare inte något emot gruvan eller LKAB, men det är sättet att hantera ortsbefolkningen som jag värjer mig emot.
Det är slut med Malmberget, suckar Else-Maj tungt, när vi sitter där vid hennes köksbord  i det hus som en gång hennes pappa och bröder byggde till henne. Även Else-Majs hus har genomgått en dalande kurva p.g.a. gruvans framfart. I badrummet är det ny inredning på väggar och golv, eftersom kaklet ramlade ner allt eftersom sprängningarna och det spontant utlösta skalven. Alla golv ger ljudligt ifrån sig och jag gissar mig till att hela husets klagan bara är en tidsfråga, när det så präktigt och välbyggda huset bara är en saga all, som så många andras hus före hennes.

Hur det står till i det tomma huset tvärs över gatan, det vet jag inte och jag kommer på mig själv att jag i just den stunden faktiskt inte vill veta det, eller om den ägaren också fått betala mellanskillnaden till ett nytt boende. Bilen på uppfarten undrar jag över, men Else-Maj säger att huset är tomt. De har flyttat.


Det är nog en väldigt svår omställning Else-Maj har, som väntar henne i hennes snart 91-åriga liv och hennes döttrar är oroliga. Själv säger hon att hon köpt tomt i Tjautjasjaure, så vi får se vad det blir, säger hon med en röst som vittnar om en vilsen- och uppgivenhet. Jag får bita mig i tungan för att inte fråga henne om hon inte känner till att gruvbolaget Boliden nu slängt sina lystna gruvblickar åt Tjautjasjaure.

Nästa morgon besöker jag Malmbergets församling inför den begravning, som väntar den 18 juni, eftersom ytterligare en av kämparna för ortsbornas fredande har gått ur tiden. Jag tänker på alla dem som fått kämpa så många år mot bolaget, fyllt deras sista år av ett rent inferno, då kommer det ledsna skyarnas tankar inom mig farande. Jag sitter där i stolen och funderar på vilken vers, som passar in och helt plötsligt rinner ett minne av honom upp inom mig:
Det var i det hus i Bäcken som han växte upp i, som brevlådan hängde på. Han var en buspojke då som gillade att skrämma tjejer och brevlådan ville man inte ha ärenden till - följaktligen blev begäran om att jag skulle gå med ett brev till brevlådan fylld av högljudda klagomål från min sida. Men även senare i livet, när han jobbade vid Gällivare Brandkår fann våra vägar en parallellgång. De många mail, som ramlat ner i min mailbox från honom och dess innehåll. De finns där också plötsligt i mitt minne och då blir versen inte så svår att välja länge. Den känns med ens väldigt självklar.

Tänk att han satt där alla rättegångsdagarna i Miljödomstolens förhandlingar i februari och var så dödsmärkt av sin sjukdom och ändå kämpade han på oförtrutet. Jag minns Villaägarnas advokats Ulf Stenbergs ord i det mail, som var till svar på meddelandet, som hade skickats till oss över att han hade gått bort.
Är det verkligen så en människan sista år skall vara... Jag kan inte låta bli att tänka på, när LKAB frågande om hans tillstånd att göra undersökningar under hans hus, då svarade han naturligtvis, som malmbergsbo: JA, han kunde ju inte ana sig till vilka konsekvenser det skulle få för hans hus och för hans liv och bolaget skrattade honom rakt i ansiktet, som svar!
Det är dessa tankar jag bär inom mig, när Leif Pääjärvi vid Gällivare Bildarkiv/biblioteket i Malmberget, omsluter mig i en ömsesidig och hjärtlig kram:  nu är jag äntligen där! Dvs. i den lilla blindtarm, som finns kvar av Malmbergets bibliotek, när hyran vid det återuppförda och ersatta, för Nordan längs Kaptensvägen kom till, eftersom det var där Gropen blev p.g.a. gruvan.

Inom mig fladdrar tankarna på min pappas sociala arbete inom kommunpolitiken, föreningslivet och det kulturella livet i Malmberget. Mina tankar går även till fd. bibliotekarien Adolf Henriksson - VAD skulle de och alla dessa kämpar ha att säga om den fullständiga utarmningen av Malmbergets högtstående och kulturella liv, som knappt går att spåra längre. I mångt och mycket är det Leif, som nu är i full färd att dokumentera allt som varit. Men det känns i den stunden så avlägset, att det känns som om det var en helt annan värld, som det egentligen handlade om. Trots att det är inte så länge sedan det var så. Ändå vittnar HELA Malmberget om sista rycket i en ofrånkomlig död! och tämligen kallsinnig död!
Leif frågar mig om jag hunnit läsa det sist utkomna häftet: "Vid kanten av Gropen" och förklarar att min berättelse hamnat nästan i slutet, eftersom mitt bidrag om Dalagatan 15 kommit in så sent, när häftet i princip var klart för tryckning. Men häftet och jag har åkt om varandra och jag får läsa det, när jag åter kommit hem. Vid hemkomsten upptäcker jag att de sista korrigeringarna från mig inte kommit med. Men vad gör väl det. Jag lovar Leif att korrekturen till nästa häfte och mitt bidrag till den delen, som skall handla om kvarteret Bäcken, där skall jag vara ute i god tid.

Jag skrattar och säger att där skulle det nog kunna bli ett eget häfte bara det jag kan skriva om Bäcken och dess människor, under min uppväxt. Leif är på sitt vanliga och trevliga sätt och vi hinner bara börja diskutera Malmberget förr och nu, innan han måste ge sig iväg...

Bilder från bildarkivet.
Leif berättar om LKAB:s bidrag till bildarkivets varande, vilket jag också skrivit om tidigare i min blogg.
Han berättar också om den utställning som snart skall öppnas under sommaren i Kåkstan i Malmberget.

Han visar mig det urklipp han har på väggen från 1956 och vi går med olika steglängd där, eftersom jag också varit involverad vare sig jag ville det eller ej, genom att jag är uppväxt med kommunpolitik vid var och varannan måltid under min uppväxt pga. min pappas politiska uppdrag i kommunstyrelsen.

När jag senare på kvällen berättar för Else-Maj om min och Leifs diskussioner om förflyttningarna p.g.a. gruvans utbredning, blir hon rätt upprörd, eftersom hon så väl minns att min pappa propagerat, att kyrkan och även Nordan och allt det andra som skulle ersättas och som låg längs Kaptensvägen, som närmast borde ha flyttats till det som nu är Mellanområdet, men att LKAB själva vägrat dylik lösning! - Något som varit och blivit en evig trätosten över vem som sagt och gjort vad. DET har jag också skrivit om tidigare och det finns även ett tidningsurklipp, som bild i en blogg på den tiden Gunnar Lidman var kommunalråd och jag hade både min egen pappa och dåvarande svärfar i kommunalfullmäktige, så jag är smärtsamt medveten om LKAB:s veto mot bättre vetande. - Jag har mao fått svälja och höra det jag hatar mesta av allt, näst religionsskismer: politik!
När jag besöker ytterligare av det som jag har band till, blir det på bostadskvarteret Malmsta i Östra Malmberget, det som LKAB utropat till Malmbergets utvecklingsområde! Hur något kan vara ett utvecklingsområde, som rimligen borde vara ännu ett avvecklingsområde kan man nämligen normalfuntad människa inte sluta upp att fundera över. Så här ser husgrunden ut till det hus, som de inte hinner mer än laga förrän nya skalv och skjutningar havererat igen. Redan 2002 så noterade jag hur källarvägg och rör hade flyttat på sig flera centimeter där nu en spricka i väggen var ett fullbordat faktum. Själv skulle jag inte våga bo kvar i det huset heller.
Men LKAB har en betald oberoende konsult, som inspekterar, men bara de hus som de själva vill inspektera. LKAB vill inte kännas vid att husen skadas av de alltmer våldsamma sprängningarna och de tilltagande gruvskalven i styrka. Inte så väldigt många 100 meter ifrån det här huset var det bautastora skalvet som rapporterades av LKAB till Bergsstaten och klättradeupp till
36,6 mm/s! Är det någon av potentaterna i Miljödomstolen, LKAB:s styrelse, eller ägaren staten=priffarna i regeringarna/riksdagen, som en skan föreställa sig HUR det känns, eller är de också så enfaldiga att det tror att det kan gå byggnader, människor och mark spårlöst förbi?

Jag blir helt enkelt mörkrädd, när jag betraktar den här husgrunden...


– Då har den första etappen år 2022 genomförts och man kan se vad LKAB:s och kommunens satsningar på Östra Malmberget har gett för resultat. Det känns bra att vi kan ge det här området en chans att bli ett riktigt attraktivt boende, säger Anders Furbeck. 

 Du som läser det här: vad tänker du om ett dylikt uttalande, när du nu betraktar verklighetsbilderna, som jag tagit på detta utnämnda "utvecklingsområde", som LKAB:s mörkskygga individer döpt det till.

Jag håller nästan inte på att hitta vägen, som dragit om förbi kyrkogården och vägen upp till bostadsområdet Kilen. När jag får syn på LKAB:s mätplintar vid kyrkogården knyter det sig i magen. Här gick "kullevägen" förbi tidigare, dvs vägen till Koskullskulle, men den har ännu en malmkropp skurit av passagen till och det var här man tidigare kom till Dennewitz m.fl. små samhällen som gruvan "konsumerat" och ligger bakom industristängslet och inte kan och får beträdas, eftersom det är rasriskområde och där marken även gett vika. Vill man veta kan man studera flygfotokartorna på Google maps trots att de av allt att döma inte är helt uppdaterade.

Jag fortsätter ner till Koskullskulle, efter nybruten väg och LKAB:s verksamhet i Vitåfors, som hänger ihop med gruvan i Malmberget. Men hur många mil underjordiska vägar, hålrum, snedbanor etc. det finns det vill inte LKAB längre stå till tjänst med. De ljuger friskt även på den punkten och man kan inte annat än att dra den slutsatsen, att Bergsstaten som beviljar nya koncessioner, utan att de säger sig veta hur det står till på den fronten, måste ha något direktiv uppifrån, eftersom det knappast kan vara så att en myndighet som beviljar nya koncessioner inte skulle känna till var marken redan är underminerad.
Kan det egentligen bli mer beklagansvärt?

- När jag anländer ner till LKAB:s grindar står hela himmelen fylld av allt sligdamm, som virvlar över Koskullskulle = också en utsett "utvecklingsområde" - trots att det också rimligen borde vara utdömt på boenden ur hälsosynpunkt!


Sligdammshögarna ligger där fullt synliga för blotta ögat och när jag är på väg att stiga ur bilen kommer nästa vindkaskad och får det att knastra mellan tänderna. Jag tycker därför att det räcker med att se "hela härligheten genom bilfönstret".
Det var här som tillsynsmyndighetens representant och kommunens miljöinspektion blev nekade tillträde för något år sedan. JODÅ, jag har skrivit om det också i min blogg.

Luften innanför grindarna fylls gång på gång med ett moln av sligdamm och när det börjar det tjuta ihärdigt, om det är min blotta närvaro utanför grindarna vid infarten, eller om ljudet kommer från något annat, det vet jag inte, men jag beslutar mig för att vända bilen...

Är det ingen i LKAB:s styrelse, som inser allvaret i att folks lungor fylls med dylika skit? Eller är det viktigare att balansera på knivseggen även där, allt i profitens tjänst.
Det här kan knappast vara en utvecklingsmiljö. De som får ta del av dammet från gruvan har jag en stark känsla av lever farligt. Jag tänker på alla gamla gruvisar som pappa pratade om, han jobbade ju på Försäkringskassan och visste en hel del av myntets baksida. Stendammslunga var väl bara förnamnet, men bolaget hade egen läkare som intygade, att gubbarna i gruvan var i bästa vigör, sedan dog de knall och fall och befanns ha stendammslunga. Nu är det inte längre en fråga om att man behöver jobba nere i gruvan för att få i sig hela härligheten.
När jag vänt på bilen ser jag bebyggelsen framför mig, den ligger granne med de virvlande slighögarna. Koskullskulle LKAB:s utvecklingsområde dit irrblosset "samhällsomvandlaren", som rände runt i Malmberget och ville slå upp alla kulturminnesmärkta fastigheter i Koskullskulle, när de hamnat bakom stängslet i Malmberget. Men de byggnaderna har inte hunnit längre än en törnrosasömn i malpåsen.
Ibland vet man bara på förhand hur det kommer att bli: det är mycke´snack och lite verksta´. Hade man önskat göra något radikalt så hade väl dessa byggnader flyttats och återuppbyggts vid Dundrets fot med Fjällnäs som granne. Där hade de dessutom passat in som bebyggelse.

Man har gjort en park i Koskullskulle med en staty på en handlastningsvagn, som har ett gruvligt öknamn. Det var en sådan som min farfar, den enda gruvarbetaren i våra släktband som jobbat i gruvan, handlastade. Det räckte för hans del för att bestämma att ingen av hans söner över hans döda kropp skulle arbeta i gruvan. Det gjorde ingen av dem heller.

Jag får snirkla mig tillbaka igen för att hitta vägen upp till bostadsområdet Kilen i Malmberget.

och där bortom kyrkogården hittar jag skylten med namnet "Kilen" på vägskylten.


Det blir lite omtumlande att läsa vägskyltarna, det känns som om hela Malmberget har bytt skepnad och hitta runt är inte längre någon självklarhet. Det är helt enkelt väldigt svårt att orientera sig, eftersom så mycket är bortsopat från markens yta och det är svårt att sätta ihop de nya sammanhangen. Jag får en riktig obehagskänsla i magen, när LKAB:s industristängsel hela tiden finns granne med det som ännu överlevt i byggnadsväg. HUR var det här löftet nu med att INGEN skulle behöva bo granne med industristängslet.

Det kanske syns lite dåligt på fotona, att hela tiden finns det höga industristängslet där, eftersom jag dessvärre fick en kamera vars avtryckningsknapp och därmed zoom havererade. Jag fick använda ett stålgem som avtryckare! (Hellre brödlös än rådlös, eller hur det nu hette). Den gula skylten på industristaketet, som upplyser om att det är "fridlyst område" kan man dock skönja på mina bilder:



När jag senare pratar med Else-Maj om chocken över att industristängslet hela tiden stök så nära kvarlämnade bostäder där människor alltjämt bor, gick det inte att undgå bitterheten och ilskan i hennes röst:
HUNDGÅRD! Det är som att bo som i en hundgård, när man bor i Malmberget!
För alla förvirrade själar som mig, som har svårt att orientera sig rätt, eller vad som kan tänkas finnas kvar har man satt upp skyltar över de gator och adresser som finns kvar.

Jag känner igen de gamla vackra bolagshusen, som är en kvarleva från den tid då det handlade om att leva i symbios med ortsbefolkningen och inte enbart ur profitherrarnas och profitdamernas inskränkta vyer!

Se alla husen på fel sidan om stängslet som närmsta granne - hur blir man som människa när man tvingas leva under dylika förhållanden?

Jag hörde vad dagisbarnen diskuterade sinsemellan: När ett hus får staketet bredvid sig, då är det huset snart också rivet. 

Är det så barn och barnbarn till de som sitter i LKAB:s har det? Är det deras vardagsinsikter?

VAD händer ur ett barnperspektiv? För många år sedan slog jag larm om barnen på Elevhemsområdet till Barnombudsmannen, efter ett radioprogram där det framkom att flera barn hade fått leva större delen av sin barndom bland flyttkartonger, uppgrävd mark, grävskopor och traktorer, som höll på att utplåna ett helt bostadsområde sakta men säkert. En kille i förskoleåldern hade fått berättas av sina föräldrar, att han också hade sådana leksaker i någon av alla dessa flyttkartonger, som de bodde med sedan flera år tillbaka.

Det måste man ändå klassa som förlorad barndom och kränkningar av den personliga integriteten pga LKAB:s taffliga hantering med att erbjuda "nyckel mot nyckel" och en värdig boendemiljö. Har inte alla människor i Sverige rätt till ha normal livskvalité.
Jag hade också läst och fått rapporter om anmälningar, som inkommit till tillsynsmyndigheten, då tonåringar vaknat av gruvskalv och varit helt traumatiserade och vägrat bo kvar osv. osv.
Men det fick ändå Barnombudsmannen, att förklara att man inte kunde lägga sig i enskilda fall, trots att det rörde sig om ett helt bostadsområde i ett samhälle och att många barn i Malmberget uttryckt osäkerheten och en mycket flerfacetterad problematik, mot att inte ens kunna få känna sig trygga i den egna boendemiljön p.g.a. det som gruvbrytningen fört med sig!

Då har jag inte ens nämnt de djur som jag skrivit om i tidigare blogg, där man helt enkelt fått en uppfödning spolierad, dvs. en livsnödvändig inkomstkälla spolierad, som följd av LKAB:s gruvbrytning där man inte tar någon hänsyn till att folk bor i dess omedelbara plats.

När jag nu läst på LKAB:s hemsida vari bolaget nu överklagat Miljödomstolens tämliga mesiga dom, där man inte ens brytt sig om närheten till industristängslet! Då kan jag inte undra hur det står till där under hatten hos LKAB:s styrelse. Är de ens att betrakta som normalbegåvade människor?
Ja, jag undrar...jag tycker dessutom att jag har all rätt att undra.
Spökhuset på Kilen är gjort av sten. Det har varit både tvätt och det har bott folk där. Vad skall hända med denna ruin, som en gång i tiden var två våningar högt och något helt annat, nu stryker LKAB:s stängsel förbi knut och är granne till resten av bostadshusen.

Åter mätplintar och några renar som förvirrat sig in bland det instängslade bostadsområdet. Man kan undra hur de skall hitta ut igen till den övriga renflocken.
 
Det är inte svårt att förstå varför Malmberget varit och alltjämt är så älskat, med dylika vyer som Malmberget haft att erbjuda, där Malmberget legat längs en bergssluttning, som t.o.m den börjat bli tämligen malätet och krackelerat. En skönhet, som mött tämligen ovarsamma händer: gruvbolagets ovarsamma och profithungriga händer. Ungefär som om det inte kommer någon generation efter dessa profitörer, som bedrivit en allt våldsammare gruvbrytning, utan att ha den minsta tanke på dem som kommer efter dem.


Bilnosen står åter mot LKAB:s stängsel och nu känner jag verkligen av min egen frustration, eftersom jag vet att människor hela tiden blir varse om närheten till avgrunden, de hör hela tiden hur det rasar ner i avgrunden, som befinner sig granne med bostadshuset.
Jag undrar så om de själva slås av tanken, att det kanske snart är de själva som rasar ner i avgrunden.
Snöskotrar, är det den snabba vägen bort från en snöd, instängslad verklighet, eller är det livräddningen för en del, som har möjligheten...

Jag kör varje gata, vill memorera, men stängslet känns till slut enbart jävligt irriterande! VAD är det för människor som utsätter andra människor för något dylikt? Är de verkligen att betrakta som människor, när man är så liknöjd inför vad man utsätter andra människor för?

Utsikten mot Dundret slåss hela tiden med insikten om LKAB:s stängel, som finns där som ett stopp mot det fria livet. Jag tänker på stängslet kring säkerhetsavdelningen på anstalten där jag arbetade. Skillnaden är bara utseendet på stängslet och att man här än så länge har en egen dörrnyckel för att kunna passera ut och in. Men här är man ändock lika ofri, som de som satt av sina straff på anstaltens säkerhetsavdelning.

Det ser förrädiskt normalt ut så snart jag vänt ryggen till det allestädes närvarande stängslet, som det står LKAB på och som omtalar fridlyst område... ungefär som om det är en idyll som finns bortom stängslet.

aha... en krök och vägar som möts, som jag kommer ihåg.

Men inte ens LKAB:s egna rejäla husgrunder har klarat sig från sprickor, som löper kors och tvärs.

Jag får tillslut ta på mig strutsglasögonen i hopp om att kunna lugna pulsen, som slår som en kopparslagare i halspulsådern. Det går nu inte längre att andas normalt! HUR i hela fridens dar´kunde det bli så här fördjävligt för människorna?

LKAB:s industristängsel allomstädes närvarande.
Helt plötsligt blir alla upprörda känslor som jag fått ta del av under årens lopp fullt begripliga, när jag själv varit frånvarande, dock inte oupplyst och i praktiken ständigt uppdaterad. Helt plötsligt blir jag klart medveten om varför de låtit som om de varit i någon form av chocktillstånd.
Kaptensvägen - en av alla dessa ödesadresser i Malmberget - på andra sidan "Gropen" finns en lika sorglig sanning att konfronteras med. Det är som att åse en mycket långsam och smärtsam halshuggning, sedan allt, precis allt av samhällsstruktur har utplånats förötts av gruvan.
Kaptensvägen, många hus stor redan tomma. Jag ser att Anitas hus är tomt och kan inte låta bli att undra över vart hon också tagit vägen. Hur länge sen´ var det nu sedan jag ringde banken och vi kom att tala om Malmberget och LKAB också, inte bara om mitt bankärende.
Korsningen Sveavägen - Kaptensvägen. Där på Sveavägen bor en person som envetet vägrar att ge uttryck för Malmbergets förfall. Men det är klart, det kan man kanske inte göra i hans läge, det vore ju att göra sig arbetslös.
Visst har han delvis rätt, även denna härjade skönhet har man inte lyckats utplåna det vackra, som man ständigt slås av. Fjällvärlden ständigt närvarande.

Åke Sundqvists hus på Malmsta lever vidare liksom hans trägubbar, som står på blindtarmen till Bibliotek i Malmberget.
Svårt att begripa att det här är Malmbergets utvecklingsområde, enligt LKAB. Men det beror nog bara på att de lämnat denna smala landtunga som ointressant ur brytningssynpunkt för tillfället. Men en spottlosk härifrån har man fått ny koncession beviljad.

Idyllen kan te sig tämligen bedräglig.

Det är här i de här liknande radhusen, som de nästan gjorde en split = sprickzonen var sanningen bakom. MEN det var inte heller gruvbrytningens fel att radhusen helt plötsligt fullständigt krackelerade. Det förnekade LKAB länge...allt är ju ständigt naturligt och beror inte på gruvan, enligt deras informationschef, Anders Lindberg, som väl bor i ett eget skyddat boende och inte personligen behöver bekymra sig om vad han ger uttryck för. Det är nog inte undra på att öknamnet Bagdad Bob låg väldigt nära till hands, efter den händelsen i en tröttsamt lång rad av urusla bortförklaringar.
Var gränsen för Malmbergets framtidsområde/utvecklingsområde går, kommer jag på mig själv där jag kör, att jag inte riktigt har klart för mig. Är det här strecket är draget, eller var det vid förra korsningen? Majorsgatan där var det väl högrisk, men inte 10 meter längre in.
Idyll? - Ja, jag vet inte det. Snarare underminerad mark, eller har LKAB stålat sig ner till Elevhemsområdet?
När jag vrider på huvudet, när jag kommit bara en bit längre bort i korsningen får jag syn på det "Blå huset", som jag så här långt i min blogg hunnit skriva en hel spaltkilometer om i min blogg. Bl.a. i det här inlägget: http://gun-m-ek.blogspot.se/2014/08/tv-4-den-18-augusti-2014-var-det-ett.html
Här löper stängslet hela vägen och innanför befinner sig det fd. bostadsområdet Elevhemsområdet, där LKAB lurade skjortan av alltför många.  Det är till att vilja göra sig känd för mycket, inte bara "grön" pellets, skitigare än det skitigaste baggböleriet ingår nog dessvärre. Undra om inte dagisbarnen skulle ha kunnat hantera det här bättre än de här jetsetarna, som sitter i LKAB:s styrelse och som har CV:n långa som kioskromaner.

Någonstans därinne fanns det hus där jag såg dagens ljus, där inne fanns också det mesta av det som var inte bara mitt liv, utan många andras liv. På något sätt känner jag att jag skulle kunna acceptera det fullt ut, men när jag ser hur LKAB:s styrelse behandlar människor de drabbar, då är jag inte längre fullt så anpassningsbar.
Min etik och moral förbjuder mig, att bara stillatigande åse de stora klippens människor, som fått alltför stort och långvarigt utrymme i det LKAB.



lördag 20 juni 2015

Det här är början på en berättelse i bilder om ett statligt ägt gruvbolag, LKAB i Malmbergets härjningar och svenska Regeringars och LKAB:s styrelses synnerliga godtycke.



Det kommer att bli många blogginlägg om min resa och dokumentation om mitt älskade Malmberget, som mina första 40 år var mitt hem och den plats där jag fötts och verkat på under så väldigt många år.
Det vore förmätet av mig att inte också lämna LKAB i Malmbergets egen syn på sin gruvbrytning. Deras favoritkarta, där alla malmkroppar hänger och svävar fritt i luften och som verkar sakna varje form av beröring med det som finns ovan jord, det är ett strålande exempel på hur se ser på sin gruvverksamhet.
 

Gruvan i Malmberget består av ett 20-tal malmkroppar, varav tio bryts för närvarande i diverse olika nivåer (vad jag känner till, men jag kan ha marginellt fel). Bild: LKAB

Då kan naturligtvis den lite mer skarpsinnige ställa sig frågan, OM det nu är så att det här malmkropparna hänger och svävar fritt i luften, varför är det då sådan påverkan i hela Malmberget, att t.o.m. en stort hål: den s.k. "Gropen" kluvit hela Malmberget mitt itu.

Det hela tog sin början en morgon för mycket länge sedan längs Kaptensvägen, som var livligt trafikerad och hade en helt del byggnader ovan sig: Läroverket, Centralskolan, Nordan (bibliotek/biograf, danslokal etc.), kyrkan, badhus, affärer och bostäder.
På kvällen får den late brått brukar man ju säga.
... och nog blev det bråttom allt, när man inte visste vad som skulle hända. Men eftersom LKAB själva rätt snart var på det klara med att hålet på Kaptensvägen ledde rakt ner i den av gruvan underminerade marken, insåg man i vart fall då konsekvenserna. Något som de i dagsläget tycks ha helt förträngt, de har väl nog med att räkna sina bonusar, styrelsearvoden och tillskottet i statskassan.

De som bor på bostadsområdet Kilen i Malmberget säger att de hör när det hela tiden rasar ner i gruvhålet där Fabiantaket brast häromåret och den utomstående inhämtade kompetensen i sitt yttrande skrev till Miljödomstolen, att det lika gärna kunde sluta med en blow out i gruvan.

Det är nog som min pappa alltid brukade sjunga när han stod och rakade sig: allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt!


Hela Malmberget och faktiskt därmed även Gällivare kommun såldes ut till LKAB 2010 i de delar där kommunen ägde något i Malmberget, dock skulle det inte gälla tredje part, som gick utanför avtalet! Så långt gott, att man inte helt och hållet gjorde människorna omyndighetsförklarade, även om det var det som det i slutändan fick som konsekvens. Därför att fastighetsägare/bostadsrättsinnehavare och hyresgäster sitter fast i ett Moment 22 av dignitet gentemot gruvbolaget LKAB!

Det förskräckliga avtalet gav inte ens full kostnadsersättning för återuppförande på ersättningsmark, som skulle krävas av Gällivare kommun. Det är mao ett av de märkligare avtal jag läst och finns här på följande länk:
http://www.gallivare.se/PageFiles/7487/Avtal%20Gve%20kom%20och%20LKAB.pdf
Man kom också överens om en s.k. samhällsomvandling hur den skulle skrida framåt över angivna år, dvs. långt ovanför huvudet på 3:e part som man insett i avtalet, att man inte kunde avtala om.

Avtalet kom nog till skott av den enkla anledningen att det inte längre gick från LKAB:s sida att valsa runt med "gruvstadsparker" , dvs fylla igen det som gruvan gröpt ur. Igenfyllandet av "Gropen" var vi många som såg framemot med stort intresse, eftersom vi förstått att även grundvattnet blir påverkat i allra högsta grad av gruvbrytningens avigsidor.

-  Det där med gruvstadsparker är dock något som LKAB än en gång försöker sig på att återanvända och nu saluför i Kiruna. - Därför kan man väl bara så här långt konstatera, att: Inget vedervärdigt koncept är så dåligt, att man inte kan prova på att återanvända det en gång till för hugade, som även tror på Tomten och Påskharen.

Det här är journalisten Dan Larssons foto. På det ser man det kulturmärkta hyres och affärshuset Mabellhuset, granne med "Gropen" dvs. gruvan, där marken rämnat och införlivat sig med underjorden. Nära Mabellhuset befinner sig också höghuset: Fokushuset - 13 våningar högt.
Här är samma hyres- och affärshus Mabellhuset, som Berits Invest AB äger. Mitt foto är taget från Torget i Malmberget med ett hörn av höghuset - 13 våningar högt -
och snett inne på gården vid Mabellhuset syns även den byggnad: "gula villan", som Berits bostadsbolag också äger och där full totalrenovering pågår som bäst....
När vi, jag och Berit tagit oss genom alla våningar i "gula villan", från källare när ett gruvskalv plötsligt blir väldigt kännbart precis när vi står och begrundar den stora höjdskillnaden, som blivit pga. marksättningen: mellan källargolv och där huset egentligen borde befinna sig. När jag lotsats genom "gula villans" alla rum som är under slutrenovering, där i stort sett hela huset har blåsts ut och vi sitter i det nykaklade köket, kan jag inte låta bli att fråga Berit hur hon kan företa sig något dylikt, som ändå bara kommer att vara totalt bortkastat.

Berit suckar och säger, att hon kan ju inte sluta upp att leva under ett helt decennium, när en tänkbar inlösen skall kunna stå för dörren och precis som LKAB måste hon ju se om sitt hus. Men visst är det så medger hon, att skulle hon inte kunna resa bort, få sova igen den sömn som går förlorad, så skulle 

hon nog inte orka och visst är det tungt att leva i ovissheten, när kampen mot det gruvan slukar är så fruktansvärt ojämn och speciellt som hon också har ett ansvar för sina hyresgäster....
Jag har väldigt svårt att tro, att de båda husen skall kunna stå så länge, eftersom de redan nu vittnar om att här uppträder tydliga tecken, som visar på att det här är allt annat än bra att bo eller vistas.

Här är Mabellhuset, sett från andra sidan, dvs. från den sida som vetter mot "Gropen" och som synes börjar nu problematiken bli rätt så synlig för blotta ögat, utan mer ingående inventering. Allt hinner inte mer än möjligen lagas innan de pga, alla skalv, skjutningar och sättningar i marken åter är ett fullbordat faktum....
Det påminner mig starkt om, när jag och en väninna ett år skottade sågspån 
till hästarna medan full storm pågick....
och det här är Berit, som snabbt fångats på bild en annan dag, i en av hennes ägda fastigheter i Gällivare. Förlåt´ Berit, att det fotot inte ger dig någon rättvisa, men jag tycker att det är viktigt att man förstår, att det finns människor bakom allt det här som tillåts pågå i Malmberget och LKAB:s gruvbrytning...
Det här är parkeringen bakom det kulturminnesmärkta Mabellhuset och vy mot "gula villa", som Berit håller på att totalrenovera, som bäst.

OM
du nu undrar över konen som står uppställd ute på parkeringen, så beror det bara på att Berit inte klarar av att fylla det som gruvverksamheten för med sig på parkeringen. Jag har med intresse följt hennes idoga arbete under årens lopp med att försöka få slukhålet att sluta upp att kräva mer av arbets- och kostnadsinsats av henne...

sjunkgropen/slukhålet mitt på parkeringen har hon fyllt igen med en halv kubik sand bara sedan maj månad, men det hjälper naturligtvis inte. Hålet fortsätter att sjunka och sjunka och sjunka och marken spricka upp om och om igen...
Jag måste tillstå att jag har full beundran över Berits envishet, genom årens lopp, eftersom jag vet hur det gick för LKAB med att försöka fylla slukhålet på Kaptensvägen, dvs. det som blev "Gropen"....och jag vet hur det gått för alla andra i Malmberget som fått slukhål och sättningar av tomtmarken. På gamla Elsas tomt kom tillslut inte bilarna in på uppfarten, eftersom underredet fastnade på bilarna, när marksättningarna och slukhålen hade gått för hårt åt hennes tomtmark. Själv ledde ett av dessa slukhål och de skador hon fick av det fallet i slukhålet. Hon avråddes av läkaren, att inte bo kvar hemma under dylika förhållanden. Men Elsa fortsatte sin kamp mot LKAB liksom många fler före henne tills den dagen det blev för mycket för kroppen att hantera. Det är ett sådant Sverige vi också har!

Säga vad man vill om dessa hårt prövade människorna i Malmberget, men ibland undrar jag över om hur det påverkar dem. Det kan inte bara vara det som den epidemiska undersökningen vid Umeå universitet kom fram till och som sedan fruktansvärt många år lämnades in till miljödomstolen och där Malmberget blev utdömt som lämplig boendemiljö. Tung industri och boende går inte ihop kom man fram till redan då! Det är inte utan att jag undrar hur det står till där under hatten hos LKAB:s styrelse och ledning och inte minst ägarna och Bergsstaten. De kan knappast vara omedvetna om vilket högt spel de spelar och än så länge har försynen stått på bolagets och deras sida. Men hur länge till?- Miljödomstolen då, var hade de förpassat den undersökningen och yttrandet vid domen som kom här strax innan jag åkte iväg till Malmberget. Inte ett enda andetag om den vad jag kunde se.


Jag vet åtskilliga duktiga befattningshavare, som lämnat LKAB, när de kommit fram till att det inte går att kohandla med etiken och moralen hur mycket och länge som helst.
Ovanstående och nedan följande foton

visar golvbrunnen ....

i ....

källaren i Mabellhuset. - Det är sålunda ett gjutjärnsrör, som gått av i en djup golvbrunn. Den har gått av ca på mitten. Sprickan är vid början av måttbandet. Berit måste därför se till att spola detta avlopp 2 gånger i månaden med spolbil, då det troligen är trasigt under det gjutna golvet också, vilket gör att vattnet i avloppet inte kan rinna undan.

Men det räcker inte med det...kampen mot gruvan är väldigt ojämn...
det är Mabellhuset högst upp på 3:e våningen, takstolarna lossnar från gavelväggen och bitar av hörnet ramlar ner. Det är bägge på den sydliga delen av huset.
Mark och tak är på kollisionskurs p.g.a. de ständiga markrörelserna och marksättningarna...

visar vad som händer även i det andra hörnet också.... naturligtvis!

Så mycket bättre är det inte heller i "gula villan", trots att det är en betydligt mindre byggnad. Fotot visar hur det blir sprickor, när marken sjunker under huset...
fotona ovan och nedan visar hur många centimeter marken sjunkit sen förra året på samma grund....
mellanrum: grund och sjunken mark.

Jag återkommer till den sist av allt i mina många blogginlägg om LKAB:s och gruvans framfart...

Ha den här bilden i minne av trappan har sjunkit 8cm sen lagningen för 1år sedan....
och här betraktat en bit ifrån, där perspektivet och eftertanken blir något helt annat....

Men det som sjunkit mellan två rum i källaren i Gula Villan bekymrar mig också oerhört mycket. Jag förstår helt enkelt inte hur man törs bo här....
lika lite som jag förstår hur ägaren, dvs. staten/Regeringen/Riksdagen, Bergsstaten, och LKAB:s styrelse vågar har detta på sitt ansvar...

Här visar en av de murade källarväggarna, där teglet släpper och sjunker ner en efter en.

en spricka i tegelväggen. Är då dessa hus på något sätt unika för Malmberget?
Nej, verkligen inte och jag vill verkligen inte veta i vilket skick höghuset - 13 våningar högt, det räckte gott med Berits berättelse om vad fastighetsägaren ständigt försöker att hålla jämna steg med gruvskalven och skjutningarna skador på byggnaderna. För mig räcker det att veta att min barnbarn berättade hur de kom från Topbostäder och lagade med list, när det blivit ett mellanrum mellan fönster och fönsterbräda efter ännu ett gruvskalv, eller hur alla källargolv var spruckna i hela hyresfastigheten, beläget i centrala delarna av Malmberget. Jag vet också hur resten av anhöriga och vänner har det i sina hus runt om i Malmberget och faktiskt även i Koskullskulle, som inte heller går fria ifrån vad som LKAB:s gruvbrytning för med sig.

- Konsumhallen i Malmberget, som är beläget mellan Mabellhuset och höghuset, Fokushuset, där har man nyss bytt ut golvet vid entrén för att folk inte skulle råka ut för olyckor pga det spruckna golvplattorna och ändå har ny sprucken golvplattor uppstått vid entrén, när jag och Berit går över dit... eller några av de andra husen har för beskaffenhet vid en närmare granskning.
...
Jag mår fysiskt illa, när jag lämnar Berit och än värre blir det, när jag talar med min äldste son via telefon. Han är uppe på jobb i Luleå. När säger till honom "men hur kan de bo kvar", svarar han bara krasst och kallt: Ja, men vad har de för alternativ?

HUR tror ägaren, svenska staten, till LKAB, Sveriges Riksdag och Regering, Bergsstaten, LKAB:s styrelse, att Berits huskroppar´ och andra huskroppar i Malmberget skall kunna stå kvar där fram till 2022 eller till 2032? - När man dessutom fått Bergsstatens godkännande nu i juni 2015, att fortsätta att påverka marken ännu mer under jord i centrala delarna av Malmberget, allt för profitens skull, trots att folk bor där ännu!

Den 9 juni har LKAB överklagat vissa slutliga villkor för verksamheten i Malmberget.
– Domen är mycket omfattande och villkoren får konsekvenser för LKAB:s verksamhet i Malmberget. Anledningen till överklagandena är att LKAB gör bedömningen att de överklagade villkoren delvis är för snävt satta, säger LKAB:s miljöchef Linda Bjurholt.

Överklagandena gäller villkor 17 (utsläpp till vatten av kväve), villkor 25 (deformationer och sättningar) samt villkor 28 (vibrationer från sprängningar). LKAB avser att lämna utförligare underlag till domstolen senast den 29 juni, står att läsa på LKAB:s hemsida.

Själv kan jag inte sluta att fundera varför LKAB inte löser in hela Malmberget, eller i vart fall för dem, som inte längre tycker att det här är acceptabel boendemiljö, då kan LKAB spränga och ha regelrätta gruvskalv hur mycket de vill och när de vill, utan att ens behöva bry sig...

- Eller är det verkligen så bedrövligt att det saknas kompetens hos gruvföretaget: hur man sköter vanligt hederlig bokföring. - Det kan t.o.m. Berit som bara har sitt Invest AB att sköta och alls inte något världsledande gruvföretag med åtskilliga miljarder i vinst så här långt.

Fortsättning följer... på mitt bilddokumenterande i Malmberget juni 2015....