lördag 30 maj 2015

LKAB:s gamla VD Lars-Eric Aaro har fått sparken.

Lars-Eric Aaro har inte tillräckligt med gruvkunskap, säger bolagets styrelseordförande, Sten Jakobsson i ett reportage till Norrländska Socialdemokraten (NSD).

Nähä, och det har nästa potentat?

Hur jag än läser och läser kan jag inte finna någon nyansskillnad alls. Snarare är det väl så att de båda två, Lars-Eric Aaro och Jan Moström, de har otroligt lika bakgrunder.

Synar man sedan LKAB:s styrelse, då blir det minst sagt prekärt. Toppat av diverse ministrar, dvs. representanter av ägaren staten, som med all övertydlighet visat att de inte ens haft grundläggande kunskaper av gruvverksamheten, vare sig av det ena eller det andra slaget.

Vad har då LKAB:s styrelse för "gruvkunskaper" eller några kunskaper om att stå stadigt även i ekonomiska dippar inom gruvindustrin? Vad har de för nära och långvarig relation till gruvan och gruvverksamheten? - Ingen alls vill jag med enfas hävda. Det enda som de har gemensamt är att de är synnerligen effektiva i att kunna kvittera ut ersättningar från hur många huvudstupa styrelseuppdrag som möjligt, i alltifrån strumbyxor till rymdforskning, men upp i det blå svävar de trots allt fritt och långt ifrån det långvariga synsätt som en gruvverksamhet måste präglas av.
 
Gruvverksamheten är inga snabba klipp på börsen-verksamhet. Utan gruvindustri handlar om kontinuitet, dynamik och en långsiktig verksamhet, som därför måste präglas av både planering och framförhållning och utveckling.

Där har inte de snabba klippens folk någon plats överhuvudtaget. Här är det stabila människor med en långsiktig planering, som har sin givna plats och hur många sådana finns det inom LKAB? - Jag känner faktiskt inte till någon överhuvudtaget, som inte står handfast inne i själva verksamheten. Det är däremot där jag vet att LKAB:s storhet och styrka finns - inte de här små kissnödiga och virrigt springande yra hönsen i styrelse och från ägaren statens sida, som hellre ser till den egna välfyllda börsen än månar om att LKAB skall ha ett gott varumärke även sedan penninggirighetens vindar blåst förbi än en gång.

Sedan länge tillbaka lever LKAB, dess ägare och styrelse, som om de trodde att gruvverksamheten är enbart deras. Men dessa personer hör inte framtiden till, de är redan passé ur ett framtidsperspektiv. Framtiden är inte deras, den tillhör de som kommer efter oss. Illa begriper de att LKAB ligger i framkant, när det gäller högkvalitativa varor för att inte tala om forskning och möjligheter till sidoverksamheter, som fungerar och kan utvecklas även i framtiden och det har de här stollarna fullständigt missat! De springer runt som yra höns och har den ena patentlösningen efter den andra, som hör föga framtiden till.



Det som den här klanen i LKAB:s styrelse har slagit an är att likt andra högdjur plundra och ödelägga en verksamhet, som klokt planerat och förberett, skulle ha alla chanser i världen att även efter denna ekonomiska dip stå stadigt in i framtiden. Man står inte stadigt om man slänger ut barnet med badvattnet och det är just precis vad dylika personer, som nu sitter i rodret för LKAB gett sig i kast att fortsätta med. De slänger ut den egna kompetensen efter den andra för att ersättas av ett ohållbart allt för ett  mycket kortsiktigt ekonomiskt syfte.

Än en gång visar det bara på hur illa skött LKAB är av fullständiga amatörer, som inte ens har en susning om vad som pågår under jord och vad som är LKAB:s storhet och kontinuitet ute i världen. LKAB har ett stabilt marknadsvärde och varumärke, som är djupt underskattat av dess ägare och styrelse.


Om du inte tror mig, när jag betvivlar LKAB:s styrelses kompetens, så läs vilka som sitter i LKAB:s styrelse och vad de har för meriter. Sannolikt har det handgripliga gruvfolket i styrelsen inte mycket att orda i den här högdjurssamlingen, som sitter på mångdubbla stolar! Där finns redan ett bedrövligt facit och ingen skall ens komma och påstå, att det bland de här styrelsehögdjuren ens vet hur man planerar upp en hållbar gruvverksamhet tillsammans med de som står med fötterna stadigt placerade under jord.

Sten Jakobsson (1949)

Styrelsens ordförande
Befattning: DirektörLedamot i styrelsen sedan: 2012
Ordförande sedan: 2014-04-29Utbildning: CivilingenjörBakgrund: Vd och koncernchef ABB Sverige, Vice vd Asea Brown Boveri AB Sverige, Affärsområdeschef Business Area Cables, vd ABB Cables AB, vd Asea Cylinda, Produktionschef Asea Low Voltage Division, Asea central staff – Produktion, Asea trainee.Övriga styrelseuppdrag: Styrelseordförande i Power Wind Partners AB. Styrelseledamot i Saab AB, Stena Metall AB, FLSmidth A/S och Xylem Inc.

Hans Biörck (1951)

Ledamot
Befattning: Rådgivare för Skanska ABLedamot i styrelsen sedan: 2012Utbildning: Civilekonom Bakgrund: Ekonomi- och finansdirektör Skanska AB, Ekonomi- och finansdirektör Autoliv Inc, Ekonomi- och finansdirektör Esselte AB.Övriga styrelseuppdrag: Styrelseledamot i Bonnier Finans AB. Styrelseordförande i Crescit Asset Management AB. Styrelseledamot i Trelleborg AB, Dunkerska Stiftelserna och Bure Equity AB.

Leif Darner (1952)

Ledamot
Befattning: DirektörLedamot i styrelsen sedan: 2015Utbildning: Civilekonom Handelshögskolan Göteborg, Masters i Företagsekonomi Göteborgs Universitet.Bakgrund: Executive Board Member, AkzoNobel Amsterdam NL. Ansvarig för Performance Coatings 2008-2013 och för Chemicals 2004-2008. Managing Director Business Unit Marine & Protective Coatings, AkzoNobel London UK 1999-2004. Director Worldwide Yacht & Protective Coatings, Courtaulds plc London UK 1997-1999. Chief Executive Coatings Northern Europe, Courtaulds plc Göteborg 1993-1997. Chief Executive Protective Coatings Europe, Courtaulds plc London UK 1991-1993. Verkställande Direktör International Färg AB, Göteborg. 1987-1991.Övriga styrelseuppdrag: Styrelseledamot i Flowserve Corporation Dallas US. Styrelseledamot i I-Tech AB Göteborg.

Maija-Liisa Friman (1952)

Ledamot
Befattning: DirektörLedamot i styrelsen sedan: 2008 Utbildning: Civilingenjör kemi, Helsinki University of Technology. Bakgrund: Koncernchef Aspocomp Group Oyj 2004-2007, vd Vattenfall Oy 2000-2004, vd Gyproc Oy 1993-2000, olika chefsbefattningar i Kemira Oyj i Finland, Mexico och USA 1978-1993. Övriga styrelseuppdrag: Styrelseordförande i Helsinki Deaconess Institute. V ordförande i Neste Oil Oyj. Styrelseledamot i Finnair Oy och Talvivaara Mining Company Plc.

Eva Hamilton (1954)

Ledamot
Befattning: DirektörLedamot i styrelsen sedan: 2015 Utbildning: Dag Hammarskiöld College, nationalekonomi Uppsala Universitet 1974, Journalisthögskolan i Stockholm 1976. Bakgrund: Styrelseordförande Radiotjänst i Kiruna 2006-2015. Vd SVT 2006-2014. Chef för SVT/Fiktion 2004-2006. Chef för SVT Nyheter och Sport 2000-2004. Journalist på Sydsvenska Dagbladet, Sundsvalls Tidning, Aftonbladet, SvD, Dagens Industri och Rapport/SVT. Övriga styrelseuppdrag: Styrelseledamot i Fortum Oyj, styrelseledamot i AB Lindex, vice ordförande för IVA:s näringslivsråd, styrelseledamot i Nobel Center.

Lars-Åke Helgesson (1941)

Ledamot
Befattning: Direktör
Ledamot i styrelsen sedan: 2000 Utbildning: Gymnasieingenjör, civilekonom Handelshögskolan Göteborg.Bakgrund: Koncernchef Haldex 1981-1988, divisionschef Stora 1988-1992, vd och koncernchef Stora 1992-1998.Övriga styrelseuppdrag: Styrelseordförande i Translink Holding AB. Styrelseledamot i Axel Christiernsson International AB och Crane Inc., Dalton MA USA.

Hanna Lagercrantz (1970)

Ledamot
Befattning: Departementssekreterare, Finansdepartementet
Ledamot i styrelsen sedan: 2010Utbildning: Civilekonom, M. Science, Handelshögskolan Stockholm, M. Phil. in Economics, Cambridge University.Bakgrund: Corporate Finance på S.G. Warburg, UBS, Brunswick-Warburg 1994-1998. Aktieanalytiker och Investor Relations på SEB 1999-2008, Regeringskansliet sedan 2008.
Övriga styrelseuppdrag: Styrelseledamot i Svenska Rymdaktiebolaget och Swedfund International AB.

Lars Pettersson (1954)

Ledamot
Befattning: Direktör
Ledamot i styrelsen sedan: 2013Utbildning: Civilingenjör teknisk fysikBakgrund: Vd Sandvik Coromant 1994-1998, vd Sandvik Tooling 1998-2000, vd Sandvik Materials Technology 2000-2002, vd och koncernchef Sandvik AB 2002-2011.
Övriga styrelseuppdrag: Styrelseledamot i Lundbergföretagen AB, Festo AG, Indutrade AB, Uppsala Universitet, Husqvarna AB och styrelseordförande i KP Komponent A/S.

Jan Thelin (1955)

Ledamot

Befattning: Svetsare Ledamot och arbetstagarrepresentant sedan: 2010Utbildning: Utbildad internationell svetsspecialist.
Bakgrund: Anställd i LKAB 1974-1977 och sedan 1995. Anställd inom olika verkstadsbolag 1977-1995.
Övriga styrelseuppdrag: Ordförande i klubb Gruv 12:an Kiruna, IF Metall Malmfälten. Styrelseledamot i LKAB Berg & Betong AB.

Tomas Strömberg (1967)

Ledamot
Befattning: Tillredare
Ledamot och arbetstagarrepresentant sedan: 2011Utbildning: Gymnasieutbildning.Bakgrund: Anställd i LKAB sedan 1987.
Övriga styrelseuppdrag: Vice ordförande i klubb Gruv4:an.

Pentti Rahkonen (1965)

Suppleant
Befattning: Processoperatör Suppleant och arbetstagarrepresentant sedan: 2010Utbildning: Gymnasieutbildning, fackliga utbildningar. Bakgrund: Anställd i LKAB sedan 1987.Övriga styrelseuppdrag: Ordförande i klubb Gruv 135:an, IF Metall Malmfälten.

Stefan Fagerkull (1963)

Ledamot
Befattning: Projektledare
Suppleant och arbetstagarrepresentant sedan: 2011
Född: 1963
Utbildning: Ingenjör, Berg- och anläggnings­teknik, Bergsskolan Filipstad.
Bakgrund: Anställd i LKAB 1987-1989 och sedan 1995. Studier samt FN-tjänst mellan 1989-1995.
Andra styrelseuppdrag: Styrelseledamot i Ledarnas klubb i Kiruna.

Bertil Larsson (1955)

Suppleant
Befattning: Malmhamnsarbetare
Suppleant och arbetstagarrepresentant sedan: 2010Utbildning: Gymnasium.Bakgrund: Anställd i Dynalite 1996-1999 och i LKAB 1974-1996 och sedan 1999.Övriga styrelseuppdrag: Ordförande i klubb Svartöstaden, IF Metall Norrbotten och Gruvarbetarnas branschforum.

Dan Hallberg (1965)

Suppleant
Befattning: Sektionschef FoU Reduktionsmetallurgi
Suppleant och arbetstagarrepresentant sedan: 2014
Utbildning: Kandidatexamen Kemiteknik, LTU
Bakgrund: Anställd i LKAB sedan 1990.
Övriga styrelseuppdrag: Styrelseledamot i Unionens klubb för Luleå & Malmberget. Styrelseledamot i PRISMA (Centre of Processinteration in Steelmaking) och PROMOTE (Centre for Management of Innovation and Technology in Process Industry).
Nej, jag ger inte fem öre för de här människorna, som är i full färd att ödelägga det som bolagets anställda under drygt ett århundrade slitit och släpat och mödosamt byggt upp det varumärke gruvbolaget har idag.
Jag vill samtidigt passa på att minnas ännu en människa, som fått ägna sina sista år till att försöka få till stånd en hållbar gruvdrift i Malmberget - en gruvdrift som också tar hänsyn till ortsbefolkningen och som vore ett intet utan densamma.

R I P - Rupert och ta med en hälsning till Affe, Elsa och alla de andra, som redan lämnat oss andra, som alltjämt kämpar på i motvinden.

Undra just om det inte är dags att lägga till ännu en etikett i min blogg: "Är du felskruvad under hatten?" - Ines Uusman hon blir nog svårslagen i år, igen!

En del dagar förstår jag verkligen folks ilska, själv blev jag så paff att jag blev helt mållös. Jag trodde nästan att det var ett senkommet 1 aprilskämt.


HUR är man skruvad under hatten egentligen, när man gör ett så korkat uttalande som Ines Uusmann,
OKQ8:s styrelseordförande, gjort i anledning av att tidigare vd:n för OKQ8:a, Göran Lindblå, var ännu en i mängden huvudlösa samhällssnyltare! 


I fjol när han vid 60 års ålder gick i pension så utlöstes ett guldkantat pensionsavtal. Avtalet ger Göran Lindblå motsvarande 70 procent av sin slutlön på fyra miljoner kronor i fem år. Dvs. en pension på omkring 2,8 miljoner årligen. Därefter minskas pensionen till omkring 2,5 miljoner per år – livet ut. 

– Vi vill ju inte att vår vd ska bli fattigpensionär, som Ines Uusmann, bolagets styrelseordförande uttryckte det och fick mig att bli fullständigt mållös och jag är inte den som i första taget blir förvånad. Men den här damen hon lyckade med det än en gång.
 
Man kan i sitt stilla sinne undra hur det går ihop med den kooperativa tanken.

Jag tackar min lyckliga stjärna att jag insåg, när jag skulle ha ut mina innestående pengar i "Kopra" vad det hela handlade om. Jag hade varit medlem i Malmbergets Kooperativa Handelsförening ända sedan den dagen jag flyttade hemifrån, som 17 åring och det var vid byte av bostadsort, som jag på allvar fick upp ögonen och inte längre kunde blunda för så trista fakta.

Men det var inte enbart "Kopra" som jag lämnade i bakvattnet, det hade jag gjort med  OK också redan innan, då det blivit fullständigt meningslöst att ens bidra till en verksamhet, som höll högre priser än andra bensinbolag.

Jag tillhör den där grundlurade generationen som hållit på med det helt ofattbara, att sitta och summera kassakvitton över årets inköp för att få en allt längre återbäring och förmåner och tillslut ingenting, utan enbart tillkommande avgifter.

Jag förstår inte ens de som lever kvar i den här förljugna andan med dyrare priser och med en elit i verksamheten, som lever loppan med det som trotjänarna dvs. medlemmarna åstadkommer. Fy för den lede för hycklare!

Det talas om att det är folket som äger dessa företag, som är fler än bara OK och Koop, de återfinns i fler tappningar, även inom försäkringsbranschen med Folksam, men vad som det inte talas högt om är att när det gäller eliten som sitter i toppen, då handlar det inte alls om någon solidaritet eller kooperativ tanke. I Folksam handlar det dessutom om betydligt lägre försäkringsersättningar än andra bolags vilket är fullt jämförbart med de högre priserna i de andra kooperativa verksamheterna.


Det märkliga är ju att dylika personer, som lever som samhällssnyltare inte blir lynchade. Inte än i alla fall, men den dagen kommer nog också.
Sedan att Ines Uusmann klämmer till med:
- Jag tycker inte att det är ett särskilt dyrt pensionsavtal. Jag får också mycket pengar när jag går i pension.

De gör saken knappast till det bättre.
 


Det är så himla fräckt att ens göra jämförelsen med det stora antalet fattigpensionärer, som slitit för att ställa det här landet på fötter och så kliver det in fullständigt skrupelfria samhällssnyltare och tycker sig vara så mycket mera värd än alla andra. Fattigpensionärerna som inte ens kan behålla sina boenden, eftersom de hos bankerna inte anses kreditvärdiga. Det hela är så himla sjukt att det inte liknar något.

Girighetens ansikte det lyser numera överallt och de här juvelerna de ägnar inte en enda tanke åt, att med den utvecklingen som är, då allt fler grupper blir marginaliserade, så lever de själva i allt högre grad farligt. Dessutom skjuter det hela vårt samhälle i sank, eftersom den här utvecklingen knappast är hållbar. De håller mao på att bygga upp en krutdurk, som de inte har en aning om var det kommer att sluta. Jag är dock rätt övertygad om att de kommer att återfinnas i historieböckerna under kapitlet om de som utarmade ett helt land, en hel värld.

- Historien upprepar sig. Det sista som man vet hände i alla högstående kulturen var att girigheten och dekadensen hade brett ut sig, sedan tystnar historien och den kulturepoken har för evigt gått i graven.

Men det är ju inte första gången Ines Uusman har gjort sig känd på mindre förståndsbemedlade kommentarer. Jag minns när hon var IT-ansvarig minister och 1996 kläckte ännu ett bevingat ord i den långa rader av redan då synnerligen korkade uttalanden och handlingar. Då ansåg Ines Uusman:


- Jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet. Att sitta och surfa på nätet tar en himla massa tid. Vad är det bra för?
Bocken till trädgårdsmästare hade nog min mamma klassat Ines Usmann som, dvs. OM hon överhuvudtaget hade kommenterat det hela. Hon var rätt tystlåten när det gällde folks uppenbara brister och när de hade tagit sig vatten över huvudet.

I den här familjen gjorde sig Ines Uusmann sig mäkta impopulär under den tid hon var kommunikationsminister. Himmel och pannkaka vilket höns....

ibland blir det bara överfullt....


fredag 29 maj 2015

Den som förväntar sig att jag skall skriva något om LKAB:s VD Lars-Eric Aaro, som fått sparken. Den får vänta tills jag sovit på saken.


Men en dag som denna då det varit både "väder och vind" på det personliga planet har jag inte kunnat undgå att reflektera över hur Chris O´Neills och prinsessan Madeleines privata förhållanden skall ältas och vältas i Svensk Damtidning och annan slaskpress.

Jag är fullt övertygad om att oavsett vad som är i görningen, med att en äkta make skriver sig i Storbritannien och har fru och barn kvar i Sverige, så lär nog det äkta paret vara fullt kapabla att själva hantera sitt privatliv.
Även om de tillhör vårt kungahus kan jag inte förstå massmedia, som inte verkar ha något vettigare för sig än att ständigt ge sig i kast med det som trots allt tillhör människans privatliv. Har de verkligen inte något vettigare att företa sig än ägna sig åt sådant, som måste tillhöra den personliga integritetens zon. 
 
Det måste vara fruktansvärt, att inte ens kunna gå ut på en gatan, utan att väcka uppståndelse, eller att mötas av löpsedlar även över sådant som det verkligen inte finns någon anledning att diskutera i massmedia.

När man gör ett val att inte längre finnas på samma ort, som resten av de anhöriga, är jag dock inte helt säker på att de insett vad det egentligen får för betydelse. Eftersom jag intuitivt känner att små barn mår bra av att ha sina mor eller farföräldrar i dess omedelbara närhet. Där har jag egen referensram att falla tillbaka på både för min egen del och även för mina egna barnbarn.
 
Så här kärleksfulla situationer kan uppstå i vardagen fastän de inte är syskon.
Ömsesidig lycka är trots allt att finna en liten glad spelevink utanför ytterdörren, som studsar av glädje när fammo kommer och öppnar ytterdörren.
Livet går trots allt inte i repris för någon av oss. De här små liven som vi har runtomkring oss går inte att ersätta med något och jag är rätt övertygad om att det är vardagen och de små nära stunderna tillsammans, som är av den största betydelse för ett barn.

Själv känner jag att jag har fått så mycket av mina nära och kära, när jag var liten att det känns som om det kommer att räcka livet ut, även om jag i väldigt unga år miste dem allihop.




onsdag 27 maj 2015

Annorlunda nyhetsrapportering av TT korrespondent: Wiktor Nummelin - "EU i centrum i drottningens tal", löd rubriken.

Så där lagom upphetsande rubrik och ämne, för att jag skulle sitta tämligen utfluten på köksstolen vid frukostbordet och lojt sippa på min balja kaffe med en skvätt mjölk i.

Handen på hjärtat var det väl kanske inte med ett så våldsamt intresse som jag började läsa reportaget. Men sedan tog det sig rejält och jag fick igen det skrivet på näsan: tro inte något i förväg - man kan aldrig veta vad som kommer att hända. Ändå kunde jag inte låta bli att undra över var den gossen hade fått sin info om hur det går till hos Drottning Elisabeth II.

Personligen har jag ett stalltips: att han sett på för mycket på Helan- och Halvanfilmer.

Tydligen tror han, den gode Wiktor Nummelin, att det existerar citat: rejäla igendrämmande av dörrar i Buckingham Palace. Ungefär som om Drottning Elisabeth II skulle springa omkring och slita upp och slänga igen dörrar, när hon befinner sig i sådana officiella sammanhang. Nästan så jag har svårt att tro att hon ens skulle ha gjort det privat någonsin. Åtminstone är det inte min sinnebild av denna behärskade kvinna i sina officiella tant kreationer, med tanthandväskan i stadigt grepp. Denna kvinna med stor air av värdighet och integritet omkring sin person, som inte bara är duktigt påläst, hennes intelligens går nog inte av för hackor i första taget.

Hela beskrivningen i reportaget kom att bli så urspårad, att jag blev tvungen att läsa högt för Herr H, som naturligtvis vid det här laget var på väg ut genom ytterdörren för att klappa om sina älskade små golfbollar även idag. (Han har ett hårt liv den gode golfande pensionären, upp före tuppen och raskt iväg till golfbanan, där ett herrans tjatter tycks råda. Sådana diskussioner som ett fruntimmer endast kan skaka på huvudet åt, när det återberättas.)


- Han kanske är släkt med den där skojfriska finnen som sjunger om "Gummibollen", försökte Herr H.

- Äsch, sa jag, du är ju helt akterseglad, han heter M A Numminen. Det är viss skillnad på Nummelin och Numminen.

- Men det låter rätt lika, försökte Herr H.


- Försökt inte, svarade jag, Nummelin låter som glassen Piggelin, det är nog det närmaste humorförsök man kan komma.

Det var beskrivningen, citat: bl.a. tvingas en parlamentsledamot sitta som gisslan på Buckingham Palace talet, som fick mina glädjehormoner att rulla runt. Beskrivningen gjorde att jag nu råkade spilla kaffe på mig, eftersom mitt flinande resulterade i "hål i hakan".
 
Heliga morötter, var har den killen tagit sin journalistutbildning.
Det verkar vara fullt ös hos Drottning Elisabeh II av nyhetsrapporteringen att döma.


Faktarutan om Drottningens tal, gick ju inte heller av för hackor. Nästan så jag funderade om herr Nummelin hade journalistyrket på sidan av buskisförfattarskapet, eller svept några rediga glas, innan han skrev artikeln om "EU i centrum i drottningens tal":

http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.2726487-eu-i-centrum-i-drottningens-tal

Jag kan tänka mig att även en korrespondent vid TT också kan känna, att nyhetsflödet börjat bli rätt tröttsamt att hantera med allt detta ständigt närvarande elände. Då kanske det också är förklarligt att man tar till lite glädjeskutt i det snustorra som skall rapporteras.

Mera artiklar/reportage av TT korrespondenten Wiktor Nummelin, då kanske man kan ta sig genom morgontidningen, utan att riskera att önska sig bort till någon trevlig obebodd bananö med alldeles lagom klimat.

tisdag 26 maj 2015

Ibland tappar jag liksom all ork, flyter ut i en enda sörja.

Korkar ihop helt enkelt, eller kan det bero på att jag försökte mig på att simma igår och det blev droppen som fick bägaren att rinna över. Provade inte mindre än tre gånger i hopp om att knäet skulle sluta att trilskas och kanske visa mig lite vänlighet.

Jag har inte kunnat simma det sista dryga året. Men jag är tjurig. Vill verkligen inte ge upp hoppet om det jag älskar mest av allt här i världen och det enda andningshål, som jag egentligen lyckades jobba mig tillbaka till, efter det som hände mig på tingsrätten. Det är nog ingen som ens kan föreställa sig vilken mödosam väg det var, att kunna återerövra att kunna simma. 


Tre - fyra simtag blev till 10 simtag och som fick många bakslag och återstarter. Nästan på väg att ge upp. Men så nytt jävlaranamma, där 10 simtag blev till 20 simtag, så fortsatte det ända tills jag kommit upp i en timma, vilket sannerligen inte var en snabb väg, men ändock en väg på tjurighetens snårstig, som bevisade att t.o.m. det omöjliga går, som det egentligen saknar kroppsliga förutsättningar till att ens klara av.

Men det finns mycket i vattnet, som förut varit en självklarhet att jag ägnade mig åt, som jag inte pallar med och jag har också förstått, att det är något i medvetslösheten och händelsen på tingsrätten, som lämnat kvar fruktansvärda spår, även om jag idag står på hela andra ben än jag under förskräckligt många år efteråt gjorde.

Arbetsskadelagstiftningen och dess inblandade parter har mycket övrigt att önska och just den delen har inte gjort saken till det bättre. Det är många kunskaper som saknas hos dem som borde ha dem.

Men igår i min kamp i varmvattenbassängen: det gick bara inte. Det kändes som om hela knäet vreds ur led. Det gick inte ens att simma med att snålröra arm och ben. Jag fick ge upp och istället springa i vattnet. Fö det enda stället jag kan springa på och det saknar jag verkligen om något i tillvaron, liksom mycket annat som mitt liv varit fyllt av och som sedan dess bara är en utopi. 

Tänk så många löprundor jag gjort och rensat huvudet från allt som arbetsdagen på tingsrätten hade fört med sig. Efter en runda på flisen genom skogen kunde jag åter ge full uppmärksamhet åt mina barn. Av den anledningen har jag aldrig heller förstått varför man inte förstår vikten av att hålla kroppen i trim och få bonusen med knoppen i trim.


Med min historik har jag så smått börjat avsky alla dessa "må bra tidningar", efter att den ena gången efter den andra bara har konfronterats med deras världar. Det är som att möta den myndighetsvärld som skulle hantera arbetsskadan och inte förstått att göra rätt. Så många gånger jag stångat min panna blodig och vilken enorma människoförslösningar jag har hunnit uppleva under alla dessa år. Människoförslösningar därför att man ännu inte förstår att göra rätt saker.

Myndigheter som skall hantera sjukskrivningar, rehabiliteringar, hjälpinsatser, sjukvård, reglering över skador etc. De är precis lika illa skickade som de här magasinen & TV-programmen, som inte vänder sig till mångfalden och därmed bara bekräftar enfalden. - Vi, sådana som mig, vi existerar inte där heller: i de insnöade magasinens och TV-världarna. De är inkörda på ett enda enkelspår och några andra människor existerar inte i deras värld.

Jag försökte mig också på en gång, att lämna förslag till SVT hur man kan ta med hela befolkningen på sina egna villkor. Göra ett positivt program för alla. Verkligen göra skillnad, sedan jag dessförinnan slagits i åratal för ett förändrat synsätt på sjukpensionerna. När jag väl nått dit med sjukpensionernas förändring kastade jag själv in handduken och insåg vad jag bara skulle mötas av. Det är liksom helt givet, det sitter väl en bugg i mitt personnummer hos försäkringskassan.

Nix blev det hos SVT! "intresseklubben" antecknade sitt fulla ointresse, ingen hörde av sig. Det är bara kändisar som det skall repas och byggas hem för, bjudas på resor och stå i från alla upptänkliga hörn på vår jord, sportas och tävlas. Man kan undra om de här kändisarna inte har råd att bekosta sina egna byggen, uppstädningar, resor, sportutmaningar, matlagningsprogram, fixarprogram osv. - Ungefär som om den vanliga människan inte hade en egen historia värd att berätta och visa för den stora allmänheten, eller att det borde finnas andra grepp att ta, där man utgick från en människovänligt synsätt, där förnedrings-Tv:ns var så långt frånvarande som bara möjligt.

JOdå, du har helt rätt. Det är de sura molekylernas dag hos mig idag och trots att klockan är eftermiddag, har jag ännu inte hakat ur den, vilket är sällsynt. Men det är inte utan orsak, en del dagar då blir det bara fullt upp ända upp till hårfästet och inte blir det bättre av att någon ringer: inte för att prata om något glatt, utan någon som på fullt allvar tror, att deras eget navelludd är så mycket värre än någon annans. - Just nu är min toleransnivå inte så väldigt hög på den fronten, det är alltför mycket allvarligt elände runtomkring mig för att jag bara skall kunna le lite överseende. Sedan är det ju den där andra "lilla petitessen":


Jag vaknade mitt i natten av jag trodde att knät igen hade gått ur led, eller att någon hade stått och stampat på det. Ensidigt bara kunna ligga på en sida, som också blev förstört med skadorna i Barcelona är inte heller någon önsketillvaro och allt det där andra. Om man inte längre har någon bättre sida att sova på, hur blir livet då. Här kan vi snacka Nattmaror, med stort N!

Därför ingen idé att ens försöka ligga och få det att släppa, när jag väl vaknat därför att kroppens verklighet tagit sig innanför sömnen. Bara kravla sig ur sängen, med ett halvkvidande inre. Dödstrött och med en känsla av uppgivenhet över tingens natur. Det är ju inte precis det enda stället som är problem, med att sova. Jag lade mig därför i soffhörnet för att inte väcka Herr H, som låg där under kudd- och täckhögen.

Väl inne i vardagsrummet slog jag på TV:n med minimalt ljud och bäst jag låg där på soffan, i det i övrigt mörka rummet och kände att det gick nog kanske att överleva en gång till: så höll kattskrället/na som tror att det bor på den här tomten, att skrämma slag på mig. Himmel och pannkaka vilket kattvrål!

Jag steg upp från soffan och gick fram till balkongdörren. Det var den där brunrandiga katten, som behagar håra av sig på våra sittdynor så fort man inte har lagt in dem i dynboxen. Dvs. den katten som jag och resten av familjen svurit långa eder efter. Jag knackade på fönstret och då tittade den på mig, ungefär som om den undrade: - "och vad vill du då?" 


Sedan lommade den iväg och såg enbart förnärmad ut. Det vete gudarna om den slogs med den andra katten, den svarta katten, som också tror att den bor här och som brukar slinka in i dotterns rum och försöka att skrämma slag på henne, så fort balkongdörren stått på glänt, eller om det var något annat som föranledde kattvrålet.

Svårt att avgöra vad som fått den att skrika så fruktansvärt. - Det hela fick mina tankar att göra den där STORA sega rundgången, som jag ägnat mig åt åtskilliga nätter:



Jag har god kännedom om mig själv och hur jag är funtad, jag förstår också att det var ett tillkortakommande som hade svidit ända in i själen: att inte kunna simma timma efter jag gjort mitt träningsprogram i varmvattnet, men med ett vänsterknä som inte ens fungerar med mitt eget hitta-på-simstilen jag fick konstruera efter skadorna jag fick i Barcelona.


Sedan blev inte saken bättre vid STORA utflyktstanken på att det här samhället har sina enorma brister, eller rättare sagt det empatilösa folket som inte ens sköter sina jobb och som uppvisar irriterande brister. Blotta tanken på If, som inte ens behagar meddela om de tagit emot mina räkningar och det nya läkarintyget, som jag släppte ner i deras brevinkast på Vikingsgatan 4 i Göteborg, fick mig att må riktigt illa igen. Det är ett förskräckligt sätt de har, jag har t.o.m. skickat två mail med läsekvitto, som jag ser att någon/några på resande fot har öppnat och frågat om de har tagit itu med mitt skadeärende. Även kontaktat If:s kundservice inberäknat, men inte de heller behagar att ge ett livstecken ifrån sig. - Hur var det nu If:s reklam var?

Lugn vi hjälper dig!

Hjälper med vadå? Den enda hjälp som de tyckte att jag skulle ha var att de skickade över ett avtal för något år sedan, med viss angiven summa i ersättning, där jag skulle skriva på och med detta undertecknande skulle jag ha frånsagt mig rätten till ersättning för all framtid! Man kan undra hur det kommer sig, att försäkringsbolag, oavsett namn inte bara kan hålla sig till sina egna uppsatta försäkringsregler.

Är det detta kaos att inte ens känna till grundläggande fakta, som jag skall bli tvungen att resa iväg nu igen med i bagaget?

När skall min sinnesro äntligen bara få vara, utan att behängas med en massa konstruerad skit, som uppkommit för att saker och ting inte fungerar ute i samhället. Sanning att säga har jag egentligen fullt tillräckligt med att bara överleva alla smärtor och tillkortakommanden med kroppen.

Jag hoppas att jag vaknar på en bättre sida av livet imorgon, den här dagen känns förspilld. Kom livslust och träng dig på!

söndag 24 maj 2015

Årets Gotlänning 2015 Birgitta du Rietz, som äger Stora Gåsemora Gård på Fårö, det är något att lägga bakom örat vid årets sommarplanering över "ska göra".

Ibland visar det sig att världen är betydligt mindre än jag själv är medveten om. Helt ovetande om sammanhangen skrev jag ett blogginlägg förra sommaren, när jag och Herr H hälsade på min barndomsvän på Fårösund. Det var en kväll i augusti när svalkan infunnit sig och bilköerna till färjan till Fårö inte längre var så hysteriskt långa, som vi "gjorde Fårö".

http://gun-m-ek.blogspot.se/2014/08/i-kvallningen-drabbar-mig-faro-och.html


Fortare än jag kunde ana mig till slog ödet till och jag fick snabbt återvända till Fårösund i slutet av september. Den här gången gjorde jag Stora Gåsemora Gårds "öppna landskap" på Fårö, tillsammans med Camilla "Fia" Lundberg, som äger Fårö Islandshästar http://faroislandshastar.se/

och vars hästar strövar fritt på Stora Gåsemora Gårds öppna landskap och marker. (Förlåt Fia för att jag är en så usel fotograf).

Det är enorma vidder att traska över och jag är glad över att Fia tog mig med på rundtur med 4-hjuls hjälp, eftersom mina egna apostlahästar har sinande hästkrafter för dylika sträckor.

Det är vissa minnesbilder som lever kvar inom mig starkare än andra och det är inte svårt att förstå Fias stora kärlek till sina hästar, efter en dylik upplevelse.

Om jag vore häst skulle jag också vilja ha det så här...förresten så är jag ingen häst, men här skulle jag kunna tillbringa hur mycken tid som helst på Stora Gåsemora Gård med omnejd. Vilket stort lugn och frid som råder här.
 Nu förväntar jag mig också att Dagens Industri (di.se) http://www.di.se/ uppmärksammar dessa två hårt arbetande kvinnor, som har sina verksamheter på Fårö. Är det inte dags att skrota den svenska gubbmaffians gratisreklam och att di.se skickar iväg en av sina journalister till Fårö med det snaraste. Här finns en historia väl värd att berätta för en vidare krets: http://www.helagotland.se/familj/kandidat-5-birgitta-du-rietz-10573599.aspx
Stora Gåsemora Gård lade av med mjölkproduktion 2002 och de har nu ca 30 st betande hästar som ägs av Fias företag Fårö Islandshästar. Gården producerar endast öppet landskap, så att de vackra vyerna runt gården bevaras och det är sannerligen illa.

Det är få som tar ansvar över de öppna landskapens bevarande och kanske är det så, att Ulf Lundell kommer att sjunga nostalgilåten "Jag trivs bäst i öppna landskap", i sommar när han den 27 juli skall uppträda på Stora Gåsemora Gård på Fårö. Men det är inte bara Ulf Lundell som skall uppträda på Stora Gåsemora Gård: http://sommarkvallpagasemora.se/artister/
 utan även Carola (7 juli), Weeping Willows (14 juli) och Bo Kaspeers Orkester (1 augusti) kommer också att uppträda på Fårös eget året-runt-paradis Stora Gåsemora Gård.
http://sommarkvallpagasemora.se/artister/

 Stora Gåsemora Gård med en del av dess alla byggnader syns där längst bort i bild.
Vidderna är enorma...

och mina tankar for genast till min egen morfar som hade hästar. Det här hade han gillat att se. Jag brukar dagligen tänka på min morfar, när jag passerar ett ridstall som ligger i närheten där jag bor. De vet inget om hur Fias hästar har det och hur man som häst kan ha det. I Fias vård är det många hästar som har återfått sin hälsa, när de gått ströva fritt på Stora Gåsemora Gårds öppna landskap.

Ute till havs hade några skarvar (?) trängt ihop sig på en liten sten. Tänk att ha en liten skrivar- och målarstuga i de här omgivningarna. Salighetens tankar kommer nära vid blotta tanken.

På Stora Gåsemora Gård kan man t.o.m gifta sig utomhus i de stora och mångskiftande omgivningarna. Denna oas i livet har väldigt mycket att erbjuda och varje människa lär hitta något som faller i smaken: http://www.gasemora.se/ 

Sådan mångfald är verkligen värt att bevara. Man kan förstå varför Ingmar Bergman slog ner sina fotknölar på Fårö, dock var hans vyer inte så här storslagna, som Stora Gåsemora Gård har att erbjuda.
När Fia öppnade grinden för att vi skulle ta oss in från de öppna landskapen, från en av hästhagarna där hon sett till ännu en hop av alla sina hästar, då kändes det som om hela jag vill göra motstånd. Jag VILLE verkligen dröja mig kvar ute på de öppna vidderna och närheten till havet, därför att jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo...

precis som Ulf Lundell skaldade och sjöng.
Fia med döttrar...

som är ett med sina hästar.


lördag 23 maj 2015

Lektion i civilkurage.

Jag läste en tänkvärd insändare i Norrländska Socialdemokraten (NSD), min gamla blogghemvist, (inte för att jag någonsin röstat på Socialdemokraterna, dock extraknäckat åt NSD under min tingsrättstid. Dvs. före min bloggtid, som var betydligt senare och bestod av gratisjobb från min sida.)


http://www.nsd.se/insandare/lektion-i-civilkurage-9290745.aspx

Intressantast var dock inläggen och en fäste min uppmärksamhet speciellt. 

Signaturen Commerce, tyckte, citat:
Det var ju otroligt väluppfostrade personer som var så lyhörda och receptiva gentemot en vithårig äldre man.

Väluppfostrade?

Det var den vithårige mannens pondus, som fick dem att inse, att de inte hade något annat val än att försvinna ur bubbelpoolen, när den vithårige mannen fått nog av vad han sett hur de tre unga männen antastade en ensam ung kvinna i bubbelpoolen. För mig är det totalt obegripligt hur man ens kunde tolka dem som väluppfostrade. Hade de varit väluppfostrade hade de överhuvudtaget inte utsatt kvinnan för något, som hon helt uppenbart inte ville veta av.

Men resten av insändarna talar också för hur vårt samhälle har ändrats radikalt, man väljer att titta bort vad än det gäller.

När jag växte upp så var det vuxna, som ingrep när något gick över styr och då spelade det ingen som helst roll om det gällde grannens barn, eller bara i största allmänhet.




Badhus eller flashiga anläggningar skall vi inte ens tala om. Det vänder sig i magen när jag inser att det överhuvudtaget inte finns något som heter hygieniska tankar och det inbegriper även vuxna. Ibland kan jag få en känsla av att vi inte ens kommer från samma planet.

Jag tycker det känns som om hela förståndet mer eller mindre finns någon annanstans än där det borde befinna sig. Det gör också att jag i många stycken känner en enorm eufori, när jag råkar träffa på människor, som jag känner samhörighet till/med. Där jag känner att det finns en omtanke om andra människor, inte bara det egna navelluddet och där vettet alltjämt finns på insidan av huvudet.




 

fredag 22 maj 2015

Så gick det när ungdomarna tog tiggarnas plats i Kungälv.

Vad händer om en vanlig svensk tonåring tar tiggarens plats. Frågan ställdes i Göteborgs-Posten, av igår.

Ja, gissa nu innan du läser artikeln:

http://www.gp.se/nyheter/vastsverige/bohuslan/1.2721441-ungdomar-tog-tiggarnas-plats

Jag vet i vart fall svaret på varför ingen reagerade på tonåringen, som satt där på trottoaren med en mugg i händerna. Jag behöver inte gå längre än till mig själv för att veta svaret.

Det har av någon anledning en fluga bland ungdomarna, att de sitter överallt. De sitter på trottoarer de sitter nere på asfalten, de sitter på marken vid busshållplatser, de sitter ta´me´faktiskt precis överallt, som en normalfuntad människa inte ens i den vildaste fantasi skulle kunna tänka sig att parkera baken. Det är som man funderar om de inte orkar stå upprätt.

Om jag hade passerat den här tonåringen, så hade jag inte heller reagerat. Jag hade inte ens reflekterat över muggen. Den hade jag nog trott var en av de sedvanliga kaffemuggarna, som de går och sippar på runtomkring på stan och sedan bara slänger rakt ner på marken där de går och står.

Det är ju det stuket på människor nu för tiden.

Jo, jag vet. Min pappa sitter där i sin himmel och flinar åt mina rader.

Men flina på du gubbe!

Hade du varit i liv nu för tiden hade du fått störtblödningar var och varannan sekund. OM du tyckte att JAG var en märklig tonåring så var det inte ens en krusning i jämförelse av vad som idag förekommer i alla tänkbara lägen.


torsdag 21 maj 2015

Peggy Guggenheims ande suckar nog tungt idag, kanske lika tungt som de som gick över "Suckarnas bro" i Venedig.

Det är förunderligt med alla dessa stiftelser, de bryr sig inte ett dyft om testatorns vilja. Exemplen på det är så många, att mitt bokmanus (som aldrig tycks nå något slut) fått utgångspunkt ifrån den företeelsen, att inom stiftelserna där förkommer saker och ting, som inte tar fasta på testatorns sista vilja. Det är fritt fram att jobba med vad som helst bakom kulisserna och det gör man i allra högsta grad i mitt bokmanus (som aldrig lär komma ut).

Vi har även här i Sverige goda bevis på hur testatorns vilja viftats bort av penninggiriga människor.
Peggy Guggenheims biografi och egen historia är rätt fantastisk, när man tänker på saken och det händer understundom, att jag gör det. Tänker.

Peggy Guggenheims pappa gruvmagnaten, Benjamin Guggenheim, var den femte av sju söner till Meyer Guggenheim.


Benjamin Guggenheim gifte sig med Florette Seligman och de fick tillsammans tre döttrar varav Marguerite "Peggy" Guggenheim var en av dem. Benjamin Guggenheim gick ombord på RMS Titanic i Cherbourg tillsammans med sin älskarinna, den franska sångerskan Madame Léontine Aubart, sin betjänt Victor Giglio, sin chaufför René Pernot och Emma Sägesser.

Benjamin Guggenheim delade hytt B82 tillsammans med betjänten Victor Giglio. (Blink ... blink... ) Vid fartygets sammanstötning med isberget befann sig Guggenheim och Giglio för stunden sovande i sin hytt. När Benjamin Guggenheim insåg att hans liv inte gick att rädda, klädde han om till sina allra finaste kläder och inväntade döden. Han förklarade att anledningen till klädombytet var för att ”gå under som gentlemän”. Nej, fråga mig inte hur man vet det, att han bytte om och inväntade döden "som en gentleman". Jag har inte en susning.


Fartyget hade som bekant 2 224 människor ombord, men var endast utrustad med livbåtar för 1 178 personer. Titanic jungfruresa fick ett hastigt slut liksom Benjamin Guggenheims och de båda gick till botten den 15 april 1912 efter att ha kolliderat med ett isberg i norra Atlantan.
Det gick lite bättre för Benjamin Guggenheims bror Solomon Robert Guggenheim, som var en industri- och finansman, tillika amerikansk konstsamlare och filantrop och sålunda även farbror till Peggy Guggenheim. Han bildade en stiftelse för den konstsamling han innehade. Konstsamlaren Peggy Guggenheim, donerade i mitten på 1970-talet sina samlingar och sitt hus i Venedig till stiftelsen.

Stiftelsen driver Solomon R. Guggenheim Museum i NY, Guggenheimmuseet i Bilbao, Guggenheim Museum SoHO i NY, Deutsche Guggenheim i Berlin, Guggenheim Hermitage Museum i Las Vegas och Peggy Guggenheim Collection i Venedig.
På ön Sasdiyat i Abu Dhabi i Förenade Arabemiraten pågår uppförandet av den hittills största Guggenheimkonsthallen med en yta på 30.000 kvadratmeter. Enligt planerna skall den invigas 2017. Huruvida konsthall i Helsingfors kommit någon vart känner jag inte till.

Peggy Guggenheims barnbarn har stämt Guggenheimstiftelsen för att splittra och kommersialisera mormoderns samling. Stiftelsen å sin sida slår ifrån sig - barnbarnen är inte ens omnämnda i Peggy Guggenheims testamente och skall därför inte ha några synpunkter på stiftelsens göromål.

Domstolsförhandlingarna inleddes i Paris på tisdagen. Fejden går tillbaka till 1994 då barnbarnen Sandro Rumney och hans halvbror Nicolas Hélion stämde Guggenheimstiftelsen för att inte ha följt testamentet. Enligt testamentet får ingen annan konst än Peggy Guggenheims finnas i samlingen som visas i hennes palatsliknande hus i Venedig.


Barnbarnen hävdade i processen 1994, att Guggenheimstiftelsen blandat in konst från andra samlingar och att de dessutom vanhedrat mormoderns minne genom att sätta upp skyltar, som talar om vilka som sponsrar museet. Den gången slutade det i förlikning.

Men nu har bröderna ilsknat till igen. Sandro Rumney säger till tidningen The Guardian att "Guggenheim är vidriga" och att han fick nog när han såg skylten "Schulhof-samlingen" bredvid "Peggy Guggenheim-samlingen". Barnbarnen kräver nu att Peggys konstsamling fråntas Guggenheimstiftelsen.

Trots detta ständiga konstbråk vilar Peggy Guggenheims palats helt omedveten om vilket rabalder som ständigt blossar upp. Det är stilla i palatset längs Calan Grande i Venedig. Befinna sig i Peggy Guggenheims hem Palazzo Venier dei Leoni vid Canal Grande är en vila för själen. Men trots att jag tidigare besökt Venedig var det mitt första besök i Peggys Lejonpalats 2007.
 Fastigheten, ett palats från 1700-talet, ritat av arkitekten Lorenzo Boschetti, köptes av Peggy Guggenheim i slutet på 40-talet. Hon bodde där i trettio år. Palatset med dess konstsamling samt trädgården, numera benämnd Nasher Sculpture Garden öppnades för allmänheten år 1951. Efter hennes död 1979 övertogs driften av fastighet och museet av Solomon R. Guggenheim Foundation och museet återöppnades på 80-talet.


Guggenheimstiftelsen omvandlade och expanderade Peggy Guggenheims privata hus. Om det blev till det bättre eller sämre kan jag inte uttala mig om. Men det känns väldigt kalt och kallt och vitt. Hemkänslan uteblir.
Peggy Guggenheims aska finns placerad i ett hörn av trädgården Palazzo Venier dei Leoni, där även hennes älskade hundar, (ett gäng små pudervippor i snöre, som hon flitigt fotograferats med) som äldre damer har en viss förkärlek för. Hundarna ligger också begravda där och har egna små gravvårdar, intill hennes egen. Jag betvivlar dock att Peggy Guggenhems små pudervippor någonsin gick i snöre (koppel).
Peggy Guggenheims privata palazzo i Venedig är ett litet museum för modern konst. Det är ingen konst som jag direkt gör stora vågen för, men själva huset, miljön och trädgården är klart värt ett besök.
Samlingen innehåller konst från tidigt 1900-tal av europeiska och amerikanska konstnärer, bland annat av amerikanska modernister och italienska futurister bl.a. Pablo Picasso, Salvador Dali, Jackson Pollock, Wassily Kandisky, Joan Miró och Max Ernst, som var Peggy Guggenheims make i det andra äktenskapet. Museet har också målningar av Peggy Gugenheims dotter Pegeen Vail. - Men jag gör ett förbehåll ang. mitt omdöme av kosten som visades vid mitt besök 2007, eftersom stiftelsen tycks ha blandat om korten rejält av barnbarnens upprördhet att döma. Kanske är det inte ens Peggy Guggenheims kvarlämnade konstsamling jag har sett...

Vem vet och vem vet hur det nu slutar. Inte jag i alla fall. Jag är inte ens the pianoplayer.


söndag 17 maj 2015

Vad är likheten mellan vårt lilla päronträd och det statligt ägda LKAB i Malmberget?

Svaret är:

Jo, de blomstrar lika mycket även i år. Men "frukten" som kunde skördas förra året och framförallt delas är tämligen begränsad för Gällivare kommuns och de drabbade ortsbornas del. - Försök att dela tre päron på några tusen personer, så kommer du att upptäcka problematiken. - OM du nu för ett enda ögonblick betvivlade vad jag skrev.
  
Visserligen kunde den nya rubriken på LKAB:s hemsida vara tämligen nydanande: "Varmare känsla mellan husen" http://www.lkab.com/sv/Alla-nyheter/Koncernnyheter/?ni=8029&c=&m=

Men vad det hade med alla dessa problem som följer/följt i gruvbrytningens spår för ortsbefolkningens räkning, det kändes mer än dunkelt. För att inte säga nattsvart. Nada rörde sig under min tänkarhatt. Är det något som jag är känd för så är det att kunna tänka i nya banor, när något kört fast, eller inte längre fungerar och ändå förstod jag inte syftet. Jag är helt enkelt en person som alltjämt tror på utveckling både på det ena och det andra sättet, det finns inget i tillvaron som är som ett järnspett. Men borde inte fokus ligga på helt andra plan, med tanke på det allvarliga läget?

Om du nu som läsare inte orkade klicka upp länken och därför för ett enda ögonblick trodde, att LKAB kläckt någon ny uppvärmningsidé där uppe där odlingsgränsen sedan länge passerats, då bedrar du dig. Nej, här är det fråga om kroppsfixeringar, antagligen kommer det nu att dyka upp en ny PR för LKAB:s gruvbrytning:

Green pellets in Body formula!

De redan hårt prövade tillika idiotförklarade ortsborna i Gällivare kommunen tycks nu behöva få veta: att en del ser ut som om man försökt klä på en trådklädgalge (sådana trådgalgar man får från Kemtvätten tillsammans med klädplagget), en del är träklädgalgelika, en del ter sig tämligen proportionerliga i förhållande till sina egna kroppar (som alltid skiljer sig från person till person), en del har det börjat bulla ut lite här och där, en del är sinnebilden för Michelin reklam och en del har hamnat i ett ännu värre läge, som man inte ens behöver gå in på här. De lär själva vara väl medvetna om sakens natur och problematik. Det finns många sätt man kan skada människor på ända in i själen. Det här är ett raffinerat och ohämmat sätt.
 

Men oavsett vad det nu beror på, eller hur man ser ut till kroppsform, utstrålning etc. så är det väl ändå en högst personlig ensak och knappast något som behöver utredas eller göra affär på genom ett statligt ägt gruvbolag - LKAB. Eller tänker jag nu galet i vanlig ordning?

Jag betvivlar i allra högsta grad att ännu en variant av kroppsfixeringsinslag kan ta fokus på de verkliga problemen i tillvaron i Gällivare kommun: den enorma bostadsbristen och att samhällsomvandlingen ligger 10 år efter i utvecklingen, eller problemen med de många och alltmer kraftiga gruvskalven, miljöpåverkan med giftutsläppen, skadorna på fastigheterna p.g.a. de många och centralt belägna gruvskalven - som knappast något formellt känt seismiskt registreringsbolag kan ha en hum om, eftersom det inte har några egna mätstationer belägna i Malmberget. - Man kan förstå det när t.ex. Norsar visar 3,1 och LKAB:s egen installerade mätare på Sveavägen i Malmberget slår ut på 36,6 mm/s, även om nu LKAB:s egen Bagdad Bob går ut med att det står 2.9 på LKAB:s lokala skala.


De olika uppgifterna är faktiskt tänkt att förvirra de som inte är invigda i LKAB:s propagandaapparat."Varmare känsla mellan husen" kan inte heller vara fråga om vad gruvans påverkan ställer till med marken som husen står på, vilket får konsekvenser för husen: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/norrbotten/ilska-och-oro-efter-smallen

http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/skalvet-fick-fonster-att-spricka-9282891.aspx


För i själva verket handlar det inte om några enstaka spruckna fönster i Koskullskulle, det är betydligt allvarligare än så. LKAB anser inte att skador som plötsligt uppkommit på hus och rörledningar är problemen, som att att härröra från alla gruvskalven och alla våldsamma sprängningar. De har en inhyrd firma som gladeligen intygar att hus och rörledningar, mark etc. inte alls har någon inverkan/påverkan överhuvudtaget av gruvverksamheten. Det finns alltför många som stångat sina pannor blodiga, när de anmält skador på huset som har ett samband med otaliga gruvskalven och sprängningarna och det låtsas inte LKAB om att de existerar. - Jädrans bra taktik: Låtsas man inte om problemen så finns de inte heller! - Dock behöver man inte vara raketforskare för att inse problemen i denna form av konsekvenshantering.

Jag är förundrar över hur de nya och ständiga vägomdragningarna undan gruvan, som kostar hissnande summor, tycks vara det enda alternativ som står till buds. - Istället för att man löste in alla i Malmberget, som inte till varje pris vill bo kvar så länge marken ens går att stiga på. Till det krävs enbart vanlig hederlig bokföring, eller en bra revisor, som kan hantera den uppkomna problematiken. Trots allt skulle det inte handla om mer i reda pengar än möjligen vad vinsten blir under ett kvartal i statens heliga kassako, LKAB, sedan kunde de spränga på vilka tider som helst på dygnet och ha hur mycket gruvskalv de bara önskade ha!


Så nej, någon revolutionerande energiupptäckt är det inte fråga om och några nya tankar, som har fört LKAB till verkligheten är det inte heller fråga om. Icke sa Nicke. Det här är bara ännu ett försök från LKAB:s sida, att freda sina egna handlingar gentemot ortsbefolkningen och som är ämnat, att ta fokus ifrån grundproblemen med gruvbrytningens påverkan på livsvillkoren för ortsbefolkningen. Det tycks LKAB ideligen lyckas med för de som låter sig duperas OCH inte minst alla de välvilliga hantlangare, som helt uppenbart finns i en aldrig sinande ström: It´s just Business as usually...

Men jag kan ändå inte sluta upp med att undra: Finns det verkligen ingen som kan tala om för den där informationschefen vid LKAB, Anders Lindberg, att det finns en anledning till, att han sedan många år tillbaka går under namnet: Bagdad Bob, vars uttalanden också blev så absurda, att de helt och hållet saknade alla former av verklighetsförankring.

- Bagdad Bob blev världskändis under invasionen av Irak 2003, för den nu som missat eller glömt hur det var med Bagdad Bob. - Efterhand som Saddamregimens ställning blev alltmer utsatt gav Bagdad Bob alltmer verklighetsfrämmande och bisarra kommentarer till det rådande läget. I USA:s media började han refereras till som Baghdad Bob ("Bagdad-Bob") och Comical Ali ("Komiske Ali", det sistnämnde en referens till Ali Hassan al-Majid, känd som Kemiske Ali).



torsdag 14 maj 2015

Sveriges Regering de borde dras inför EU-domstolen för brott mot mänskligheten i Malmberget. Det statligt ägda LKAB de är en enda stor skamfläck!


De här skitregeringarna vi haft i Sverige, de är värre än en stor böld i baken.
Jag förstår den goda tanken, att skicka katastrofhjälp till jordbävningsdrabbade i Nepal osv. Men när man inte bryr sig ett dyft om att gruvskalven i Malmberget bara når allt högre höjder och det bor massor av människor inom detta katastrofområdet. Då har jag inte ens någon lust att knyta någon näve i byxfickan längre!


Högsta vibration var 36,6 mm per sekund på Sveavägen i Malmberget inatt. Tänk efter att vakna till det! 

Det är ju inte bara Malmberget som drabbades av det, utan det kändes av både i Koskullskulle och i Gällivare.

Det här är värdigt ett diktatur, att ha människor boende mitt i skiten. Alternativet har inte varit något bättre, när de inte orkat bo kvar och sålunda fördrivits från sina hem.

Den här gången var det Partas hängvägg på 500 meters nivån, som var anledningen. Men det kunde lika gärna vara några av alla andra 8-10 brytningsplatserna, vad det till dags dato kan röra sig om, eller de som de redan lämnat därhän och underminerat marken fullständigt, eller som redan gett vika. Kikar man på satellitbilderna, på gula sidorna, över Malmberget med omnejd och faktiskt ända bort mot Aitikgruvan, då inser man rätt snart vilken fullständig miljö- och människokatastrof det här håller på att utvecklas till.

Det är ju inte så att miljöproblemen enbart drabbar ortsbefolkningen, utan det finns något som heter vatten också och hur de vägarna fortsätter ända ner till Bottenviken, det behöver man inte vara raketforskare för att kunna upptäcka.

Vilka skalvvärden som uppmätts på de andra minimalt rapporterade och uppmätta platserna i Malmberget och Koskullskulle förtäljer inte historien och LKAB själva de passar sig för att sätta upp mätare, som mäter skalven från tre håll och mätningarna av stoft det har de placera så långt ut i periferin på åtskilliga mils avstånd, att det liknar ingenting.

Sedan att bergmekaniker har besiktat närliggande områden i gruvan och inte funnit några skador är knappast förvånande, eftersom hela Malmberget är en urholkad schweizerost, som vittnar om att berget är så instabilt överallt att det fungera som vilken klanglåda som helst.

Man kan ställa sig frågan om hur säkra LKAB egentligen kan vara med tanke på att stor del av Malmberget är underminerat, det är ju inte så att LKAB strålar ner sig likt Stålmusen under jord, utan det sker via en mycket snillrik och omfattande dragning genom berget, under jord, det betyder att det mesta är underminerat, även om nu Bergsstaten ivrigt förnekar all kännedom om att det skulle förhålla sig så.

Flera boende i Malmberget men också i de kringliggande samhällen, Koskullskulle och Gällivare, skriver på Facebook i bl.a. gruppen "Vi som vill att LKAB löser in ALLT i Malmberget, hur skalvet orsakat spruckna fönsterrutor mm och en skräck över vad som händer.

De stora hälsorisker som finns med att leva under denna ständigt närvarande stress, att aldrig veta när nästa stora smäll kommer, vad som skall rasa in, eller om berget verkligen kan hålla för framfarten med gruvbrytningen.

Den 19 maj 2015 kommer Miljödomstolens beslut, som blivit uppskjutet över de stora miljöstörningarna som folk får leva med dygnet runt. Får LKAB fortsatt tillåtelse att härja runt med ortsbefolkningen och bara suga ut pengarna till statskassan. Då kan de lika gärna montera ner hela rättssystemet, därför att då existerar det överhuvudtaget inte. Lyssnar man inte ens på tillsynsmyndigheten, Länsstyrelsen i Norrbotten, så har det här blivit ett lysande exempel på hur svensk korruption och tättsittande pappstrutar över huvudet fungerar ut i fingerspetsarna. Bergsstaten de är bara ett enda stort aprilskämt, de har överhuvudtaget inte tagit sitt ansvar!

journalisten Dan Larssons Foto, av hur gruvbrytningen i Malmberget ser ut och då skall man veta, att det är enbart det som är synligt. Under jord är marken underminerad precis överallt!