onsdag 31 december 2014

Nyårsafton 2014 och det minst sagt brännheta ämnet nyårslöften.

Ärligt och uppriktigt talat så tror jag inte alls på idén med nyårslöften. Jag tror att den mest sannolika möjligheten till att ett ny förändring sakta men säkert får växa fram. 

Det finns vissa fall när jag inte alls tror på några små förändringar i rätt riktning och det handlar om röka, kröka eller vara hemfallen åt kolhydratfrossa etc. Där tror jag helt enkelt inte på några milda övergångar.

Alla jag känner som brukar ägna sig åt nyårslöften, inkl. jag själv, brukar ha dem i åtanke den första veckan, ungefär lika välkommen som en gråsten i skon som ligger där och skaver. För att andra veckan gå omkring med konstant dåligt samvete och tankar av varianten.... jamen, nu blev det inte riktigt så därför att... 

Har ni någonsin slagits av tanken så mycket förhinder, som egentligen kan komma emellan. 


Jag har gjort det många gånger i mitt liv, eftersom jag har ett nyårslöfte som jag hållit på att älta runt i åtminstone 30 år!

Men hur gick det nu med nyårslöftet. Tja, vid ungefär tredje veckan finns den inte ens i medvetandet längre, utan har flugit sin kos. Never to be seen again. Någon gång under året brukar den där nyårslöftestanken åter bygga bo i mitt huvud, som ett jag borde verkligen.

Det här med kosten och dess innehåll är i vart fall på den här gatuadressen föremål för eviga och kvalificerade jättehinder. Där ser man verkligen hur mycket uppväxt och vanor egentligen spelar in. Det är väl också därför jag är mycket skeptisk till människor som på fullt allvar tror, att vi människor inte är behängda av olikheter som kan bli rätt knepiga att få ihop.

Helt lätt är det inte att leva två parallelliv bredvid varandra med helt olika vanor, eller ovanor kanske man egentligen borde klassa det som. Vem som har vanorna eller ovanorna det låter jag däremot vara osagt.


Min och dotterns diskussioner om maten har börjat dugga allt tätare, eftersom det faktiskt inte är lätt att få det att gå ihop. För hur bär man sig egentligen åt, när man bor tillsammans med en av det manliga könet, som tror att han kommer att frätas upp inifrån vid blotta tanken på att maten består av något i grönsaksväg och på fullt allvar tror att sockerbomber är lösningen på ett lyckligt liv.

För att allt intag skall vara det jag själv vill ha mig till livs krävs faktiskt, att jag varje dag ansvarar för maten. Dvs. om inte dottern är hemma förstås och skramlar runt i köket istället. Då kan jag koppla bort det hela. Hon vet vad jag vill och inte vill äta.


Nu till nyår så har det inhandlats hummer och annat i mina ögon helt ok mat. Gissa nu vad maten bestått av så här långt.
 

Frukost vid 10-tiden: alla tre hade olika intag. Min frukost var inte så upplyftande, eftersom det visade sig att de två avokado som fanns kvar inte var i något bättre skick, när jag väl hade skurit itu dem. Men jag lyckades få ihop det till ungefär en halv avokado, resten hamnade i komposten. Till det lite Crème fraîche och hackade kräftstjärtar, allt nedsköljt med en stor baja kaffe med en slatt grädde i.

Lunchen var det ingen som kände alls för, så den måltiden bara försvann ut i tomma intet.

Framemot 17-tiden insåg jag att de där hummerstjärtarna, som jag hade lagt fram kokboken till redan igårkväll och den färska ingefäran, som jag hade skalat med sked, dragonen som jag åkt iväg och enkom inköpt, eftersom Herr H rensat örtskåpet utan att anteckna vad han slängt bort, de skulle bli en ickefråga, eftersom Herr H hade börjat baka maränger, istället för att ta itu med humrarna, som han hade lovat att han skulle fixa.

Jag är inte så bra på att krossa hummerskal och få dem helt platta så jag väntande in i det längsta. Visserligen har jag bytt till dubbdäck på bilen, så det skulle väl i och för sig kunna ordnas på annat sätt, att få hummerstjärtarna helt utplattade inför grillningen och ösningen i ugnen. Men det kändes inte riktigt som om det var det var någon god tanke.

Ett tag lekte jag med tanken på allsaxen, som t.o.m. klipper plåt och köttyxan att banka ut hummerskalen med så att de blir platta inför ösningen i grillen, men jag insåg att mina nypor & nacke idag inte kände sig redo för att gå en sådan match.

Följaktligen hasade jag mig in i köket och började skramla runt för att göra grön ärtsoppa med grillade kammusslor dvs. den tänkta förrätten. Den där efterrätten som jag hade tänkt ut den kändes inte alls nödvändig, eftersom jag redan räknat ut med baken, att det är maränger & glass som Herr H såg fram emot.

Lite jordgubbar, blåbär och en klick citronkvarg blir nog bra till boken jag tänker försjunka i, eftersom det är hockey på TV och ni kanske kan gissa vem som sitter utslätade i soffhörnan där och säkert också kommer att ägna sig åt maräng och glassorgier. Det mest fantastiska är att han senare kommer att fundera över varför han mår så dåligt.


- Ja, det är ju märkligt, att du mår illa, undra vad det kan bero på, brukar jag ibland låta undslippa, men för det mesta så tittar jag bara med en tvivlande blick på honom. En blick som säger "jag som trott att du hade en ovanligt bra slutledningsförmåga".

Ute är det fullt krig, vilket fått Herr H att kommentera:


- Lustigt att man flyr från krig och så dundrar man på med fyrverkerier, smällare och ett och annat riktigt skott också, under flera dygn. 

Man skall inte vara av någon känsligare natur. Bara det senaste dygnet har jag fått den kvarvarande lilla nerven, att rycka till rejält åtskilliga gånger. Jag verkar ha blivit lika skvätträdd, som jag var som liten, vid plötsliga ljud. Det har dessutom varit ishockey på TV, så häromnatten trodde jag att det var ett helt kompani gubbar i vardagsrummet. Men det var bara Herr H som förde intelligenta högljudda samtal med sig själv. Finland-Kanada, Ryssland-Sverige var anledningen....

Så något GP-fyrverkeri inne i hamnen orkade jag inte ens tänka tanken på, dessutom såg jag och dottern att dimman låg tät, när vi var ute och rattade här på eftermiddagen och jagade reda på dragon.

Det här med nyårslöftet då?

Jo, jag skall försöka än en gång, att upprepa samma mantra, som jag hållit på med i över 30 år. Det verkar ju fungera i övrigt ute i samhället: om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger verkar det bli en sanning. Det är nog enda chansen för mitt vidkommande.




Nyårslöftet får i år bli en regelrätt halvbön istället: kan jag inte börja med att ta hand om mig själv lite bättre och lära mig att säga NEJ, lite oftare.


måndag 29 december 2014

Håhåjaja aprilskämtet kom tidigt i år och med den s.k. "decemberöverenskommelsen".

Med det så har Sverige hamnat i exakt samma resonemang, som varit i Kina och andra auktoritärt styrda länder.

Hur man ens kan tycka att man kommit fram till en bra lösning för att undvika nyval i Sverige, när man presterat något som mest av allt är jämförbart med diktaturer. DET är en gåta för mitt vidkommande.

Jag kan inte sluta upp med att fundera över vad det är för nutidspolitiker vi har fått på halsen, som inte inser att det stora problemet i det svenska politiska systemet är inte Sverigedemokraterna.

Jag tror att man måste vara totalt blind och direktkommen ur sandlådan och sakna alla former av tankeverksamhet, när man inte inser att det politiska etablissemangens låsningar och krav på att kunna rulla på i ullstrumporna, som om inget har hänt, trots att det politiska landskapet har förändrats och den svenska riksdagen består idag av åtta (8) partier i stället för de fem som fanns under större delen av 1900-talet.

Nyhetsbilden som manglas ut på "decemberöverenskommelsens nöjda kålsupare" får min mun att förbli vidöppen. Jag tror knappt mina öron och ögon. Det hela liknar mest en bild av sju små dvärgarna uppradade på led varav två av dem tillhör samma parti, ett minoritetsparti i regeringsställning!
 
Jag förstår verkligen att omvärlden skakar på huvudet åt den s.k. "decemberöverenskommelsen". Det gör jag också, därför att det politiska systemet med ett minoritetsstyre är totalt obegripligt. Det skulle vara fullständigt oacceptabelt i länder som Tyskland eller Storbritannien, bara för att nämna någon form av referensram.

Skall man tolka vad AFP - en av världens största nyhetsbyråer -
uttryckte är det inte svårt att förstå, att de tycker att Sverige lika gärna kan stoppa ner den falska självbilden som ett tolerant land i malpåsen. Många utrikes experter anser att statsminister Stefan Löfven leder en regering som citat "är den svagaste i mannaminne”.

Det är inte ofta jag delat synsätt med Peter Eriksson (MP), men idag är vi fullständigt och rörande ense: 


Det är faktiskt rätt många tidigare ledande politiker i diverse politisk tillhörighet, som med förskräckelse mottagit den s.k. decemberöverenskommelsen. 

Decemberöverenskommelsen har bara ett enda klart budskap: att den svenska politiska självutnämnda makteliten har beslutat sig för att skrota de demokratiska lagarna i Sverige.
 
Jag slår mig för pannan och undrar VAD kommer härnäst, därför att det är inte slut här. Det verkliga kaoset har bara just börjat - Sverige förs numera fram som en herrelös skuta, där inget ansvar längre existerar överhuvudtaget över något.




torsdag 25 december 2014

"You're the dumbest and the smartest person I've ever known"



Ibland är det svårt att veta om personen ifråga kommit på den tanken och omdömet själv, eller om det bara är en lånad klyscha hämtad från någon replik.

Oavsett vilket, blev jag onekligen ställd.

En del saker som händer i våra liv, får man fundera lite extra på, utan att riktigt komma fram till något direkt att sätta fingret på.

Jag fortsätter att sova på saken, trots att det nu gått så många år. 

Imorgon tänkte jag ta mig själv i kragen och påbörja en ny rundreseomgångsskildring, eftersom jag samtidigt skall passa på att göra klar en inbunden reseskildring med foton från just den speciella rundresan.

Vilket landet blir? 


En land som jag länge hade våldsamma antipatier emot, jag förstod bara inte varför och hur det kom sig. Men det gör jag inte längre, eftersom jag lärde mig att det finns mer mellan himmel och jord, än vad vi själva kan ana oss till ibland. Det tar bara helt enkelt lång tid att komma underfund med sig själv varifrån bestående reaktioner och känslor kommer ifrån, när man inte hittar någon referensram till som är sprungna ur detta liv.


Det i sin tur har fått mig att förstå hur lite vi egentligen vet vad en människa är. Nog svårt var det att rent förnuftsmässigt ta in, att man kan minnas framtiden.

Motsatsen var ännu svårare att hantera, eftersom det där inte längre handlade om detta livs egna erfarenheten.
Utan där en
regression under mycket djup avslappning kan plocka fram exakta minnen ur tiden.

VAD det i sin tur är en högst obesvarad fråga. Är det de egna minnena som kommer fram, eller är det något som susar runt i form av kvarglömda minnen/händelser. Det lär däremot förbli en olöst gåta.

En del saker kan man förkasta, ända tills man själv står där och konstaterar att det är verkligen så det ser ut. En plats man aldrig har varit på, eller ens hört talas om finns där, ser verkligen ut så och som man dittills saknar varje form av kunskaper om. Hur är det möjligt att i detalj kunna beskriva en sak, en byggnation, ett föremål, som man dessförinnan saknat all kännedom om.

tisdag 23 december 2014

Rimverkstan ligger fn i ordkoma....

och jag blev t.o.m. tvungen att göra en liten avledande paus för att komma in i stämningen igen. Lite bloggskrivande och en liten lur i soffhörnan och sedan skall jag väl ha vässat geniknölarna igen.

Dottern påstår att hon hatar att skriva rim till julklapparna.

- Nej då, det gör du inte, svarar jag, du vet bara ännu inte om hur mycket du egentligen tycker om det. Den insikten kommer med åldern.

Imorse ringde jag ner till äldreboendet, som ligger ett lappkast härifrån och frågade hur åldringarnas jul skulle se ut. Det visade sig att de skulle ha uppesittarkväll med Bingo-Lotto och imorgon var det en del som skulle åka iväg redan på förmiddagen på lite utflykt till sina anhöriga, medan resten skulle äta julmiddag kl. 13.00.

Efter ett litet dividerande fram och tillbaka kom vi fram till att den 1,6 kg tunga chokladförpackningen, nog skulle passa bäst till pensionärernas uppesittarkväll. Den stora chokladförpackningen vanns på ICA i Gunnilse strax före jul och jag misstänker att det nog var min motivering, som gjorde att vinsten blev min.

När jag väl gjorde inbrott i den jättestora chokladförpackningen när jag kommit till pensionärshemmet, visade det sig att den var fullproppad med 100 grams chokladkakor. Då insåg jag vid blotta åsynen av mängden chokladkakor, att jag kunde ju inte vara så ogin mot min egen familj, att de skulle bli helt utan.
Delad glädje är väl förhoppningsvis dubbel glädje. 

Så jag plockade åt mig 6 chokladkakor till vårt eget julspel, som vi har på julaftonskvällen. Egentligen var julspelet tänkt för oss vuxna, eftersom barnen får julklappar. Men barnen gillar julspelet lika mycket, så de är också med och kastar tärning om paketen. Man kommer sannerligen till en punkt här i livet, när saker och ting kräver en förändring. Vi uppfann sålunda julspelet med julklappar som vi spelar tärning om på tid. Julklapparna skall vara användbara under resten av året.

MJAE...kanske inte alla. Jag skall INTE säga vad förra julens "Svarte Petter" var, men den ville ingen öppna julpappret kring. Jag minns inte vem "Svarte Petter" slutligen hamnade hos när tiden var ute, men det var i vart fall inte jag. DET hade jag nog kommit ihåg.


Herr H som varit ute med ovässade armbågar i julruschen idag hade fått i uppdrag att köpa på sig två stycken askar Alladin, som förstärkning till pensionärernas uppesittarkväll med Bingo-lotto. Det är inte gott att veta hur mycket 20 pensionärer vill ha till kaffeslurken vid uppesittarkvällen, men jag hoppas att det skall räcka.

Eftersom jultulpanerna till våra egna bordsdekorationerna inte kom med igår, när jag och Herr H var ut och shoppade till vårt julaftonjulklappsspel, stannade jag till vid Bergums Handelsträdgård och passade på att tigga med mig en vacker julbukett från Handelsträdgården till pensionärerna.

Det är väl härligt att kunna slå två flugor på smällen.

Nu skall jag dock gå ut i köket och ta med mig något drickbart och slänga mig på flygspaning en stund, innan julklappsrimmandet får starta upp igen i vår egen uppesittarkväll.

Låt julefriden finnas inombords, oavsett om du sitter ensam, eller har många runtomkring dig på julafton. Jag har själv varit ensam på julafton, den erfarenheten har jag även med mig i min biografi. Därför vet jag också att julefriden kan finnas hos varje människa, även om man bara delar den med sig själv i sin ensamhet. Den kan t.o.m. vara väldigt mycket mer fridfull. Det är sant att det är inte hur man har det, utan hur man tar det, som sanningen ligger i. Jag kan därför inte med bästa vilja i världen påstå, att jag sörjer på något sätt, att jag varit ensam. Jag hade det bra på alla tänkbara sätt och hade ordnat det fint för mig själv. Det var dessutom betydligt fridfullare än alternativet.


söndag 21 december 2014

Politikerväderprognos

Löfvén har meddelat, att han försökt förhandla med SMHI. Men eftersom inte  SMHI har mottagit hans utsträckta hand är det nu skitväder i Sverige. Det är alltså inte hans fel.


Alliansen hade röstat för ett annat väder. Sålunda måste det vara SMHI:s fel om vädret skitit sig, eftersom man inte förhandlar om väder med Metallfacket.

Tilläggas kan att KD låter meddela, att de har börjat tveka om inte SMHI skickat in någon regnskur från utlandet trots allt. Hur man skall förhålla sig till SMHI är därför något vagt.


V är i Göteborg och anser, att det finns inget dåligt väder, bara dåliga städer.

 

MP har ej kunnat nås för en kommentar, eftersom hela MP:s kansli går på solenergi och p.g.a. vädret vid förbifart Stockholm har laddat ur.


SD meddelar att regnet kommer från utlandet och att dylikt får man räkna med om man inte genast stänger luftrummet.

FI har fortsatt bränna BH:ar och 100 kronorssedlar för att hålla värmen och hänvisar samtidigt: om vi haft fler kvinnliga meteorologer hade det här aldrig hänt.

Piratpartiet låter meddela, att nuvarande väderlekar har spelat ut sin roll och nya väderlekar behövs för framtiden. Därför är Piratpartiets nya väderlekar gränslösa, framtidsinriktade, transparenta och fyllda av respekt för din integritet som medborgare och att själv kunna välja väderlek.

lördag 20 december 2014

Ulf Lundell skall dra in sin låt "Jag trivs bäst i öppna landskap" om SD får 20 %, stod det på Expressens löpsedel igår.

Normalt skyndar jag bara förbi löpsedlar, men den här gången backade jag och blev stående framför den. Därför att det var något som omedelbart rörde sig i mitt minne, när det gäller just den låten.

Det dröjde en liten stund innan det blev min tur att köpa på mig mer frimärken och jag hann därför fundera lite mer över rubriken. Mer behövdes inte förrän jag visste vad som hade gjort mig påmint i mitt minne, i samma ögonblick som jag fått syn på rubriken på löpsedeln.

Nu har pensionären Ulf Lundell helt uppenbart tagit steget fullt ut i gubbvärlden, eftersom hans minne tycks svikta.

"Jag trivs bäst i öppna landskap" var kontroversiell redan när den kom ut, även om Ulf Lundell struttade runt, stolt som en tupp och putsade sina fjädrar, när man ett tag föreslog, att den skulle bli ny nationalsång. Men de diskussionerna var tämligen snart över och i ärlighetens namn vet jag inte om jag själv skulle ha tyckt, att de hade varit så lyckat, eftersom det har diskuterats friskt om Lundells "Jag trivs bäst i öppna landskap" skulle kallas citat eller plagiat.

Otvivelaktigt är det så att melodin "Hör hur västanvinden susar" skriven av Lars August Lundh (1838-1916) har inspirerat Lundell och inledningsvis helt följer den vårvisans tonsättning. En visa som t.o.m. jag växt upp med fastän jag ännu inte hunnit in i pensionsåldern.

Sedan blir det nästan på gränsen till galghumor, när man betänker Expressens löpsedel, därför att låten "Jag trivs bäst i öppna landskap" har Ultima Thule använt sig av och gjort en variant som blev en riktig hit för bra många år sedan. En del påstår att den t.o.m. var betydligt bättre än Ulf Lundells variant.

Vad jag tycker, ja, jag röstar med fötterna, eftersom mitt förhållande till Ultima Thule överhuvudtaget icke är...




Ultima Thule behöver väl knappast någon presentation om man är något så när torr bakom öronen. Deras texter hade ofta, väldigt ofta, ett nationalistiskt tema och har alltid klassats som högerextremt. Vissa händelser med en del udda kontakter i Tyskland, fick i vart fall Bert Karlssons skivbolag Mariann Grammofon, att säga upp kontraktet p.g.a. synpunkterna kring gruppens framtoning.

Själva påstod Ultima Thule, att de tog avstånd ifrån nazism och rasism och menade att de endast var svenska patrioter, som sjöng om sin historia och sin kärlek till fosterlandet. Det är inget fel med det, att älska sitt fosterland, det gör jag också. Men nog skorrar det rätt falskt, att det skulle räcka med det, eftersom gruppen tog emot ett ekonomiskt bidrag av den rasistiska organisationen "Bevara Sverige Svenskt" för att producera sin första skiva.

Ultima Thules bandmedlemmar öppnade också en skivbutik i Nyköping på 90-talet, där vet jag att riktigt lurviga figurer köpte musik av grupper som Svastika, Vit Aggression och Heros in the Snow. Inte blev det väl precis mindre märkligt, att Ultima Thule Record distribuerade sina produkter med nynazistiska Ragnarrock.

Så inte vet jag, men nog känns det som om den käre Ulf Lundell befinner sig obegripligt långt in i märkliga sammanhang, sedan väldigt lång tid tillbaka.

Men det är klart det kanske rent av är lite chickt att haka på hata hata hata SD, som är så himla modernt nu för tiden. För att inte bry sig eller inte vilja tilltala SD, eller ignorera SD tycker jag det sägs och tycks väldigt mycket. Men de här musslorna kanske håller på att träna på vad demokrati och fria val är... det lär ju behövas om de inte snart vill befinna sig i ett land där friheten är ett minne blott.

När jag var på väg till postterminalen funderade jag än en gång på rubriken, eftersom jag var rätt övertygad om att Ulf Lundell hade dragit in den låten för länge sedan. Jag har i vart fall inte hört den de sista 25 åren och för mig försvann den definitivt helt ur min värld, när Ultima Thule gjorde succé med den. Men eftersom jag nu behövt vara uppdaterad p.g.a.. mina yrkesval har jag dock satt mig in i dylika gruppers texter. Kan väl bara säga att deras texter inte är något jag står och sjunger i duschen direkt, även om jag också gillar mitt land fastän kanske inte riktigt på samma exkluderande sätt.

Så nu funderar jag bara: skall Ulf Lundell emigrera från Sverige som han utlovat för flera år sedan vart han var på väg framgick dock inte, det är jag också rätt säker på, i annat fall hade jag inget skrivit. Anledningen till att jag minns det är att det inte brukar bli så lyckat resultat, att ge sig iväg i harm, eller ilska. Det är flera som testat den varianten med mindre bra utfall, eftersom de återvänt så småningom illa tilltuffsade.

Eller om han nu skall dra in sin låt "Öppna landskap". Vilket blir det nu? Det börjar bli lite väl många bud från den sångsluddrande Ulf Lundell. Låter mer som kompromisslösa småbarn, som inte riktigt kan hantera sina frustrationer, eftersom de inte blivit fulländade i konversationens möjligheter.

Jag kan inte låta bli att undra över vad det är han vill uppnå med detta populistiska engagemang, som ständigt skapar vådliga löpsedlar.

Trots allt kan jag inte förbise, att Ulf Lundell har ju varit involverad i åtskilliga bråk med diverse kvinnor ur pressen, som han anklagat för stalking och gud vet allt. Men vad vet jag om den saken. Det kan ju faktiskt förhålla sig så att han uppfattar det kvinnliga journalistkönet som stalkers, eftersom groupies varit hans vardagsmat. Naturligtvis är jag inte så naiv, att jag inte garderar med det motsatta alternativet, att det också kan vara en möjlighet. Men jag vet inte....

Ärligt och uppriktigt talat har jag överfört det här med persontjafset till obefintlighetsregistret, eftersom det är tämligen ointressant vad kändisars privatliv består av. Sålunda har jag inte en susning om problemet ligger hos Ulf Lundell, eller om det är kvinnorna som är problemet. Det enda jag vet är att: It takes two for a tango...

Hantera starka kvinnor, det har jag däremot förstått, att Ulf Lundell inte klarar av. Men det är han inte ensam om, dylika män finns det gott om. Så finns också den andra kategorin män, som inte skulle kunna tänka sig något annat än just en stark kvinna, med en egen integritet.

Något säger mig dock, att en uppfriskande promenad nu när stormarna drar förbi Stenshuvud och Österlen, kan vara mer livgivande än ännu en löpsedelssväng i pressen.

Närheten till äpplen från Kivik skall man inte underskatta att dra lärdom ur, eftersom det är lätt att missa förekomsten av ruttna äpplen i en välbekant korg.

Det där med äpplen har förändrat hela bilden förut:

T.o.m. Adam och Eva i Paradiset fick ju ny bostadsort p.g.a. ett fjuttigt litet äpple. Där kan man väl verkligen tala om att bita i det sura äpplet.
Medan Wilhelm Tell, den uppdiktade nationalhjälten med armborstet, vägrade böja nacke för den habsburgske fogdens hatt, som hade hängts upp på en påle. Varför man nu skulle buga för en hatt kan man ju fundera en stund över. Men maktmänniskor vill ju se total underkastelse, så det ligger väl bara i sakens natur. Det är väl därför det är sådant fasligt skramlande i de tomma tunnorna just nu.

Kanske borde Ulf Lundell överväga om han verkligen behöver några pilar alls i nuläget. 
Om man vill syna äpplets innehåll ur en annan synvinkel, delar man äpplet över "ekvatorn" istället och då framträder en helt annan bild, dock är det alltjämt fråga om samma äpple, dock bara med en liten annan fördelning.

fredag 19 december 2014

Min pappa brukade alltid säga "prästjävlar"

och det var inte tu tal om att han verkligen menade det. Fastän jag med ålderns rätt förstått vari grundproblematiken uppstått, så har det ändå varit ett hårdsmält omdöme.

Dvs. ända tills igårkväll...

Det här allra grövsta, tarvar sin förklaring och jag skall verkligen försöka prestera en dylik. Även om jag är långt ifrån säker på att ingen skugga skall falla på mig.


Efter att ägnat stor del av tiden även detta år med de orättvisor, som samhället visar till de allra svagaste, allra mest utsatta. Men också smärtsamt insett att döden inte räknar några år och tagit med sig alltför många även detta år, därtill serverats många tuffa besked att bita i, kände jag verkligen ett enormt behov av att få koppla av: Vila mitt trötta huvud och kropp med Julsånger i City, i Göteborgs Domkyrka.
 

Det sista jag översköljdes av innan vi satt oss i bilen var nyheterna och evighetspositivet, som dragits om och om igen, utan urskiljning om Sverigedemokraterna. När jag låste igen ytterdörren trodde jag verkligen på vad jag själv hade gått omkring och försökt övertala mig själv om den sista timman: NU skulle jag ÄNTLIGEN få vila mitt trötta huvud i julsånger från olika länder, sjungna av duktiga körsångare, ackompanjerade av duktiga musiker.

Mycket mer julstämning kan det knappast bli i denna landsända än "Julsånger i City". Denna landsända, som allt som oftast saknar julkortsliknade vyer med snö denna årstid.

Det hela gick så smärtfritt, att jag satt där ett slag och undrade när taket åter skulle rasa in, därför att jag fann direkt en p-plats utanför Domkyrkan, det var ingen kö in till kyrkan. Trots att den snabbt blev full, fick vi hyfsade platser. 

Jag satt där helt enkelt och kände mig i nåd, även om jag hade blivit tämligen ledsen över Domkyrkans s.k. renovering så snart jag steg in genom den stora porten och förskräckt stannat till: De hade förstört min gamla församlingskyrka i vitt och guld, till något som kändes som en enda stor grå fläcktyfus, som hade landat via Ufo-lamporna i taket.


Körerna och musikerna var som vanligt av högsta klass. Julsångerna många och vackra, trots att detta var den allra sista föreställningen av så många under dessa två dagar, som Julsånger i City består av.

Prästen som skulle vara någon form av konferencier, skulle hålla ihop hela föreställningen... Ja, vad skriver jag nu då, eftersom jag mest av allt kände hur min pappa från sin himmel förde nog så högljutt samtal med mig, där jag satt inklämd i kyrkbänken. Jag kunde riktigt höra hans röst säga:


- Har du nu äntligen förstått vad jag menade, med förljugenhet och dubbelmoral?

Prästen började med att tala om ...... och Björn.

Gode Gud, tänkte jag, låt det nu inte vara Sverigedemokraterna och Björn Söder han menar.
Gode Gud, snälla... Mamma hjälp! Låt mig få en enda stund av vila, utan att behöva mötas av detta även i denna stund, som skall handla om julefrid och julsånger från hela världen. Jag är ju så in i själen trött, jag måste få vila i något annat än all denna förljugenhet. 

Men någon hjälp fanns inte att få, eller ens den minsta lilla gnutta av nåd.

Präst.....n stod och mässade politik från början till slut!

Dessutom hade han en radda med etiketter, som han ivrigt klistrade på oss, utan att veta vilka som möjligen satt där i bänkraderna. Han förklarade, ungefär som om det var en samling imbecilla som han hade framför sig, att man inte skulle vara rädd för människor med annan hudfärg och nationalitet. Redan DÄR gick min gräns! Hade jag inte suttit inklämd som i en sardinburk hade jag rest mig och gått.

Herr H undrade viskande varför jag inte hälsade vidare på människorna i bänkraderna. Jag förstod att han inte förstod vad som hade hänt inom mig.


- Nej, jag gör det bara inte, svarade jag, jag ÄR främlingsfientlig ända sedan prästen öppnade foderluckan!

Den prästen var för mig som en öppen bok, jag bara visste vad hela upplägget skulle gå ut på och jag är den första att beklaga, att jag kan läsa människor som en öppen bok. Inget av hans skamgrepp förvånade mig.

Mitt svar gjorde att Herr H såg alldeles förvirrad ut och dottern sneglade oroligt på mig, varje gång jag stönade högt, eller mumlade "men ge dig nu!" riktat till prästen, som ordentligt hade fått igång den lydiga publiken, som blev allt mer högljudda för var gång han kastade nya raljerande otidigheter runt omkring sig.

Jag har varit på många mässor i katolska kyrkor under våra resor och där händer, att man på prästens inrådan hälsar på den person, som man sitter vid sidan om, men det handlar ALDRIG om de nya svenska favoritorden: rasism eller främlingsfientlighet, utan att hälsa på grannen som sitter bredvid i kyrkbänken.-  Jag minns särskilt en äldre spenslig man, vars hela gestalt var hopsjunken och vars ögon var två tomma hålor. Det kändes sorgligt att sitta bredvid honom, eftersom det riktigt skrek uppgivenhet om honom.

Men när han fattade min utsträckta hand, var det som om något gudomligt hade inträffat. Det var som om jag stod där mittemot någon, som jag alltid hade känt. Plötsligt log hans mun och det spred sig vidare till hans ögon, som helt plötsligt fylldes med liv och glittrade till och sedan fick en helt annan skärpa. Ur hans ögon och hela gestalt strömmade något, som stunden innan hade varit helt osannolikt. Det var som om en stor ömhet hade omfamnat mig. Samtidigt som hans handslag hade förvandlats från en död fisks till ett handfast handslag och hela hans person tycktes resa på sig.

Efteråt satt han kapprak i bänkraden och jag förstod, att här var en man som hade besuttit helt andra krafter än den man, som halvtimman innan hade anlänt till Basilikan kutryggig och skyggt slagit sig ner bredvid mig. Det blev en oförglömlig upplevelse och så här efteråt kan jag bara ångra, att jag inte bjöd med honom, att dricka en kopp kaffe med oss på piazzan. Därför att hans ögon påminde om en drunknande, när mässan var slut och vi skildes åt. Väl utanför Basilikan lyfte han på hatten till en hälsning och det var som om världen stod still ett ögonblick därför att nu var han en lång och reslig man, med en air av värdighet i sin söndagskostym. Aldrig mer har uttrycket "det gick en ängel genom rummet" känts mer riktigt. 



Men den här prästen i Domkyrkan i Göteborg, han förvandlade julsångsförväntan till en enda stor dynghög. Så många smärtsamma minnen av vad som skett bara inom den kyrkans väggar manade hans agerande fram. Bara genom hans raljerande, arroganta förakt, som han dessutom försökte klä i glättig skrud. Han kallade det t.o.m. humor och att man måste kunna skoja om allt.

Jo, det kanske man kan göra hemma i det egna köket, men inte i något som handlar om "Julsånger i City", där världens alla julsånger och julefriden skall vara de enda närvarande och även om man har en lydig publik, som både skrattar åt plumpheterna och applåderar åt föraktet över Sverigedemokraterna. Men mer sorglig andefattig mänsklig nivå får man leta efter.


Märkligt att man ens orkar kasta så mycket skit omkring sig, när man är så gammal som han är och Domkyrkan i Göteborg är välkänd för att försöka mörka pedofili, dessutom upprepade gånger utan den minsta lilla tanke på offren. Länge var Domkyrkan i Göteborg den cementerade utposten för kvinnoprästhatare nr 1, alltid behandlat homosexuella som skit, för att inte tala om de homosexuella, som drabbats av AIDS.

Vid blotta tanken på det sistnämnde, dök ett sådant smärtsamt minne upp, att tårarna bara forsade nerför mina kinder och Herr H tog min hand och undrade vad det var.


Men jag bara svarade: vi tar det sen´.

Själv hade jag vid det här laget kastats tillbaka i tiden åtskilliga år och det var ånyo som om min AIDS-sjuke vän, satt där bredvid mig i kyrkbänken, när min lilla dotter sjöng i Domkyrkan där framme vid koret. Den enda gången som han följde med mig till Domkyrkan hade han trotsat alla mörka demoner som han jagades av, eftersom kyrkan fördömde honom som homosexuell och det faktum, att han hade AIDS skall vi inte ens tala om. Men han uthärdade sin egen smärta, som kyrkans fördömande hade stigmatiserat honom med. Han uthärdade det därför, att han ville verkligen se och höra "sin lilla prinsessa" sjunga i Domkyrkan.

Hon var hans lilla, kloka, ljuvliga prinsessa, ända tills det sista andetaget. Han älskade barn men fick aldrig några egna p.g.a. sin läggning. Men det är nog helt riktigt som min dotter en gång förargat sa till honom, när hon tyckte att han ville rätta till klädsel och lockar lite väl mycket, när hon var i full färd med helt andra saker: Du är som en riktig låtsasmamma! Så många ljuvliga stunder som rann upp och så många förödande hemska:

Jag kunde åter se mig själv och min dotter hur vi satt vid hans säng, i hans sovrum för att ta ett sista avsked av honom innan begravningsentreprenören kom för att föra bort honom i en kista. Den av kyrkan fördömde!

Så många minnen som bara virvlade runt medan präst.....n malde på. Det var ingen hejd på hur han förlöjligade Björn Söder, trots att det fanns så många barn och unga personer närvarande, för dem som vi vuxna skall vara förebilder. Är man verkligen en förebild, när man bär sig åt på det här viset? Ville han visa barnen och ungdomarna hur de skall bära sig åt när man ägnar sig åt utstuderad mobbing och förlöjligande av en annan människa. VAD hade Jesus sagt om han hade kunnat se och höra denne man, som ansett sig kunna vara Jesu företrädare....

Vad är det för människor, som sitter i Sveriges Riksdag och Regering, som inte ens har vanligt folkvett. Det här är Sveriges tredje största parti och man pratar inte ens med deras företrädare i Sveriges Riksdag, det forum som skall vara varje svensks förebild! Visa mig vilken arbetsplats som skulle kunna få fungera på det viset. Skulle man kliva in på en arbetsplats och bära sig åt på det viset, skulle man två röda sekunder senare stå utanför på trappan och vara arbetslös!

Det drev som nu finns inom journalistiken har inte funnits sedan andra världskriget, då nazisterna i det här landet var lika många, som lingonen lyste röda om hösten.

Jag som hade gått till Domkyrkan för att lyssna till all världens julsånger med alla dessa duktiga körsångare och musiker, var så upprörd när jag lämnade Domkyrkan, att jag inte minns när jag varit så upprörd sist.

Inte ens vid kollekten förnekade sig prästen i Domkyrkan. Hans argumentering var lika intressant som hans påstående om att det var endast två (2) svenska psalmer, som fanns i vår svenska psalmbok. Han poängterade hur mycket vi nu som satt där gamade åt oss, eftersom det hade varit mycket pengar vi hade fått betala om vi hade betalat det som konsertbiljetter kostar, istället för att nu gratis lyssna till "Julsånger i City" i Göteborgs Domkyrka, något som varken körsångare eller musiker inte begär en enda sekin för i arvode, utan alltid har sett det som ett hedersuppdrag att få medverka i "Julsånger i City"!

Som av en ren händelse hade min slutskattsedel trillat ner i brevlådan just igår och jag hade därför beloppet för hur mycket jag hade betalat i kyrkoskatt för år 2013 i mycket klart minne. Av det beloppet hade det kunna bli många konsertbiljetter. T.o.m. VIP-platser och säkert också med en konferencier av betydligt renhårigare och mer självrannsakande kaliber.

Det är endast med tanke på två kvarvarande personer i min egen nuvarande församling, som gjorde att jag inte genast fyllde i en blankett om utträde ur svenska kyrkan, när jag kom hem. Eller med tanke på att kollekten skulle tillfalla bl.a. Frälsningsarméns arbete med hemlösa, som fick mig att motstå frestelsen att stoppa ner en knippe kvitton, istället för att dottern fick pilla ner vår kollekt i håven.

Milde himmel mycket skall man då stå ut i dessa moral och etikfria tider.

Jag hade bara en enda bön, medan man läste högt den nya varianten av Fader Vår, ungefär som om man skulle gör om gammal prosa, till nysvenska. Min bön lät inte riktigt som deras bön lät. Min bön lät så här istället:

Gud, gör mig senil nog 
att glömma människor
jag inte gillar,
ge mig lyckan att komma ihåg
de jag älskar och 
låt mig behålla så pass mycket
synförmåga
att jag kan urskilja dem.

********

Min pappas hat till prästjävlar föddes ur ett litet barn och en ynglings hjärta.

Min farfar var handlastare i gruvan, därför att han hade lämnat släktens rikedomar bakom sig av broderskärlek. Farfar svor en ed att ingen av hans söner skulle arbeta i gruvan. Så blev det också. Den äldste, som överlevde kom att jobba som vattenrallare och var med om att bygga de största Lappländska vattenkraftverken, Porjus, Harsprånget, Stornorrfors m.fl. (som jag i skrivande stund inte kommer ihåg). Den andre rymde hemifrån och stack till Kanada, när han inte fick göra sina egna val. Den tredje hade förbindelse mellan obegripliga zoner, eftersom han ägde förmågan att hela människor. Resten av pappas syskon blev världsresenärer och så fanns hon. Hon som dog invärtes den julafton hon slängdes ur sitt äktenskap, ut i kylan, utan packning och förhindrades att träffa sitt enda barn, resterna som var kvar av henne tog Beckombergas experimentlusta hand om: http://gun-m-ek.blogspot.se/2011/12/min-gamla-fasters-och-maktens.html

Så när sladdbarnen föddes, som min pappa och hans lillasyster Enid var, hade de andra syskonen redan dragit hemifrån. Farfar gav farmor pengar för att hon skulle uppsöka läkare, eftersom det var något som felades henne. Men de pengarna visade sig att prästen hade lagt rabarber på under förespegling, att farmor inte skulle få någon himmelsk hjälp, att bli frisk om hon inte betalade till prästen istället. Den himmelska hjälpen uteblev givetvis och när farfar uppdagade prästens hembesök medan han själv var i gruvan, var det redan försent.

Farfar blev ensam med sina två yngsta barn, min pappa som var sex år och lilla Enid som bara var två år. Enid dog när hon var femton år och vad prästen lär ha sagt om hennes död förblev aldrig uttalat av min far. Men min farfars hjärta lär ha blivit krossat den dagen han förlorade Enid också.

Pappas enda kommentar om kyrkans män, därför att när han levde, var det män. Det var kort och koncist: "Prästjävlar"...dessemellan hände det att han inordnade sig i svenska traditioner, som kyrkan på den tiden var. För utsatta människor fanns min pappa alltid tillhands och det är ett arv som jag i allra högsta grad har fört vidare.

Pappas gröna gamla Halda fick jobba flitigt i de utsattas tjänst på fritiden, utanför hans myndighetstjänst och politiska uppdrag, inte ens då tog samhället hand om de utsatta, men min pappa tillhörde en av dem, som gjorde allt vad han kunde för dem, utan att ta betalt. Varken han eller min mamma, eller jag har någonsin frågat om någons etnicitet, eller vad de har att erbjuda i penningväg. Men så har vi aldrig heller försökt att framstå som några Guds utvalda, utan enbart som vanliga medmänniskor, som gör så gott vi kan.



Men dylik saker lär väl inte Prästen i Domkyrkan i Göteborg ha någon som helst kännedom om, han har väl fullt upp med att göra sig själv populär. Det är ju såååå trevligt att få applåder och skratt till svar på uttalade otidigheter i Guds mentalt ostädade hus och i helt fel sammanhang.


onsdag 17 december 2014

Jag identifierar mig själv, ingen annan ska göra det åt mig och det skall definitivt inte ske från politiskt håll!

Jag är inte så mycket för de här populistiska damerna och herrarna, som ägnar sig åt ordbajseri. Men i det fallet ger jag Soran Ismail helt rätt. Man kan känna sig som både 100% kurd och 100% svensk.

Vi har en rättsordning som skall reglera saker och ting, så det kan absolut inte vara några problem, bara politikerna själva håller sig till spelreglerna och slutar upp med att montera ner hela samhället bit för bit.
SD:s partisekreterare Björn Söder höll under partiets kommun- och landstingsdagar förra helgen i Västerås ett anförande där han lade han ut texten om att bl.a den samiska nationen skapar problem.

”För att demokratin ska fungera krävs konsensus kring frågan om vilka som utgör folket. Då kommer vi in på nationalismen”, sade han – och fortsatte: ”Det är ju så att Sverige i dag inrymmer andra nationer. Vi har ju till exempel den samiska nationen. De är svenska medborgare, men tillhör den samiska nationen. Om det blir för många nationer i nationalstaten – då kan det bli problem.”

Vad Björn Söder ännu inte har förstått är, att det är staten/politikerna själva, som är problemet. Sist men inte minst vållat problemen genom att man ställt upp en grupp mot en annan grupp.

I samernas fall har man valt att sätta upp fiskesamer mot renägande samer och man har inte ens dragit sig för att ta död på samerna.


Men staten har kommit och lagt mark under sig. Rena rama kolonialdiktatur. Jag vet vad jag talar om, eftersom jag kunnat följa spåren genom mitt arbete på tingsrätten och då Inskrivningsmyndigheten låg på tingsrätterna. http://gun-m-ek.blogspot.se/2011/12/i-den-evighetslanga-fredagsbilkon-satt.html
 
Jag är faktiskt urless på dubbelmoralen, som förekommer i Regering och Riksdag, men här vädrar väl de andra partierna naturligtvis morgonluft och tycker att det minst sagt korkade inlägget från Björn Söder (SD), är bra för deras egen dolda agenda. Skenhelighetens gloria putsas nu därför för fulla muggar och de har gott stöd i dylika personer som Börje Salming, som sitter på dubbla stolar och därför också talar med kluven tunga och vill strunta i att följa de demokratiska spelreglerna.

Bara just därför är jag glad över att det stod att läsa i dagens Göteborgs-Posten, att Sameföreningen i Göteborg avstod att uttala sig. Det är svårt att komma med någon kort förklaring, när ämnet är så brett och omfattande och så full i historia och man dessutom har att göra med en journalistkår, som är illa pålästa och helst av allt helt uppenbart bara vill hitta de högst ytliga förklaringarna och sälja lösnummer!

Det är precis som att sätta någon vid havet försedd med tesked och uppmana: ös på!


Man gömmer i sina egna dunkla vrår och agendor, att det egna agerandet och att
Norge, som nu anses regeras av ett främlingsfientligt parti där har man skrivit på för sina samer. Men inte Sverige. Här tvingas de till domstol. I höst pågår sexton processer om jakt och betesmark som kan ruinera samebyarna och döda rennäringen. - Sedan är det skillnad inom de egna leden också bland samerna, många har fråntagits sina rättigheter och vad räknas de som? Ingenting hos de som tillhör samebyarna.

 
Det bästa man kan göra för att kuva någon, det är att ge sig på språket!

Jag skall berätta en sedelärande historia om hur eländigt det egentligen det kan bli när direktiven kommer "uppifrån hierarkin", dvs. när direktiven börjar hagla från politikerhåll. Det är min egen mamma som berättade den för mig när jag var rätt liten och undrade hur hon och morfar hade haft det, när de gick i skolan.

* När min morfar började skolan kunde han inte tala finska. Då fick han stryk, när han kom till skolan och inte kunde tala finska. 

*Så när morfar själv fick barn lärde han dem finska för att de inte skulle möta samma öde, som han själv hade gjort när han kom till skolan.

* Men när min mamma kom till skolan och talade finska fick de stryk för att det talade finska och inte svenska!

OM detta är en amsaga, NEJ, det är det verkligen inte, utan en tidsbild av hur makteliten dvs. politikerna hela tiden valsat runt med den lilla människan helt godtyckligt. Det gjorde också att min mamma aldrig lärde mig och min syster finska, hon hoppades på att politikerna inte igen skulle påverka skolans värld.

Det vi behöver i det här landet är trygghet, som omfattar alla människor och framförallt behöver vi inga politiker, som ställer upp egna värderingar vad vi känner oss som. När jag växte upp såg jag mig själv först och främst som svenska, trots ett rätt flitigt resande. Men mina barn har med tidens utveckling kommit att tillhöra kretsen "världsmedborgare" och själv har jag också tagit steget fullt ut. Visserligen står det alltjämt svenska i mitt pass, men jag känner mig rätt hemma med många olika folkslag och länder.


Det politiska käbblet i Sveriges Riksdag är helt oacceptabelt. Stänga dörrar och vägra tala med alla invalda partier är inte något annat än diktaturfasoner och det kommer att straff ut sig, om man fortsätter med den attityden.

Det kommer inte att räcka med att man splittrar människorna, det här är precis som i vilken dysfunktionell skilsmässofamilj som helst, som inte förstår att man måste hålla näsan i ytläge, hur mycket man än ogillar situationen och den föräldern.

Golo Mann, tysk författare tillika filosof, skrev ner något oerhört viktigt om hur man kan lära sig av historien, vilket man knappast kan anklaga politikerna i Regering och Riksdag för att ha förstått ett enda jota av:


Trots de demokratiska partierna tillsammans var större än nazisterna kunde dessa gripa makten genom att de förra blockerade varandra till handlingsförlamning och oförmåga att ta itu med problem som kom att överskugga det mesta för utsatta och arbetslösa: medan de som hade inkomster och fulla förråd stängde fönsterluckorna och hoppades att det politiska debaclet inte skulle beröra dem.
bilden är lånad av http://bigganed.blogspot.se/ med hennes medgivande och den gäller i allra högsta grad i dagens samhälle, där arrogansen är så utbredd, att man kan bli kräkfärdig för mindre.

måndag 15 december 2014

To sleep, or not to sleep: that is the question:

Whether 'tis nobler in the mind to suffer. 

Den manlige i vårt hushåll slutar aldrig att fascinera, eller förvåna för den delen heller. Det blir liksom aldrig fråga om något läge av ingentingtyckande.

En del dagar är det som om smyga, eller tassa runt lite försiktigt inte är något känt begrepp hos honom överhuvudtaget, eller någon medvetenhet om att han inte bor på en öde sandstrand på en öde ö.

Då är det verkligen full sula, när vi andra ligger och försöker sova. 


Det låter rejält om lådor och dörrar av varierande slag, även i ytterdörren. Visste man inte bättre skulle man kunna förledas tro att det är en hel elefantjord, som gett sig ut för att hämta in tidningen ur brevlådan. Han skramlar runt med porslin så man funderar ett slag om han håller på med någon större inventering av hushållets samtliga porslins- och bestickinnehav. Han skrapar runt med stolar och verkar mest av allt hålla på med en total ommöblering. "Bull-Tv:n" står och skramlar på i något som verkar pågå i femton evigheter och en kvart till och det är inte bara den som kan låta högt: han sjunger, visslar, stampar takten i golvet och ibland även pratar han högt för sig själv. Vilket brukar få mig att ropa till honom:

- Vem pratar du med?
- Med PC:n, (alt. någon annan tingest) man får så intelligenta svar då som omväxling! påstår han utan omsvep.


Ibland förleds man också att tro, att han genomgått någon märklig fysisk metamorfos av fötterna, eftersom han verkar ha fått två stycken betongklossar till fotsulor, som han tar sig fram med. Sist men inte minst, för han högljudda samtal med mig från annat rum, trots att jag mycket hellre skulle önska att jag kunde fortsätta befinna mig i John Blunds värld, dvs. om det nu inte hade varit sådant himla oväsen han fört.


Men dessemellan är han hänsynen och tystnaden personifierad, man märker knappt av hans blotta existens och det vill inte säga lite, eftersom det trots allt är Herr H som avhandlas.

Då är det rent ut sagt rena Houdinitricket han tycks ägna sig åt, där han ljudlöst har öppnat sovrumsfönstret (han vet att jag har ett omåttligt behov av frisk luft), fikat och dragit iväg till golfbanan, eller så återfinner jag honom tyst läsande morgontidningen i köket till en kopp kaffe och sedvanlig macka. Dvs. han har varit ut och hämtat in tidningen från brevlådan, fixat fika, utan att jag hört en enda pip och därför bara förvånat vaknat till, att den andra sänghalvan varit tom!

 
Häromnatten slog han dock personligt världsbästa i buller, vilket föranledde mig att intervjua dottern dagen efter, sedan hon kommit hem från jobb och träning framåt kvällskvisten. Jag satte mig på hennes sängkant och tittade granskande på henne, medan jag kände att det ryckte lite förrädiskt i mungiporna av innehållen skratt, inte på grund av att hon såg ut som en urlakad, tillika obäddad utdragssoffa, som stått vidöppen de senaste 25 åren, utan med tanke på den minst sagt absurda situation som hade utspelat sig natten innan. Ögonen hängde som uttänjda sladdlampor av mörk kulör, hafsigt nedstoppade i byxfickorna på henne och jag svajade betänkligt mellan det roliga i hela situationen och ömheten om min helt märkbart trötta dotter.

Jag frågade henne i vilken del av natten hon hade haft svårt att sova:

- Var det när han i mörkret trillade över verktygslådan med buller och bång och att man ett tag funderade om han trots allt inte hade lyckats den här gången med att slå ihjäl sig. Därför att normalt brukar det samtidigt som
ljudbangen infinner sig följas av ett högt illvrål. Vilket det inte gjorde nu, det var alldeles tyst. Knäpptyst. Men så hördes stönande ljud, som mer talade för att han nog sannolikt var vid liv och bara försökte ta sig i upprättstående ställning, från någon okänd kroppsställning och även del av hallen. Strax efter stönandet lät han några väl valde svavelosande eder sväva fritt och högljutt, vilket fick mig att bestämma mig för att inte resa på mig och även att jag nog kunde utesluta det där med att ringa ambulans och/eller begravnings-entreprenör.

Jag har bett honom ex. antal gånger att inte ställa verktygslådan där, eftersom den står livsfarligt till vid en dylik placering, även om den är tillfällig. Normalt så går man där han har en förkärlek att placera den på.

Dottern lyfte på ögonbrynet till svar, som hon brukar göra och mest av allt då liknar Popeye. Jag fortsatte:

- Eller var det när han skramlade runt i diskmaskinen och skramlade sig igenom alla köksskåp och kökslådor, eller var det när han slängde igen badrumsdörren en stund efter att lugnet och tystnaden precis hade lägrat sig och man just höll på att falla i sömns igen.

Dottern påminde än en gång om Popeys ögonbrynshöjning.

Vilket fick mig att fundera vidare:

- Eller var det när han började spela på hög volym från youtube:


och spelade på Ukulele, i ett litet annat tempo och jag bad honom
dämpa musiken och dra igen skjutdörren mellan hall och vardagsrum, eftersom
du låg och sov och skulle upp och jobba om ett par timmar.

Men Popeye tyckte vara helt ointaglig på pratfronten...

Jag gjorde ett sista tappert försök:

- Eller var det när han ropade något till mig från hallen, trots att jag bara några minuter innan hade bett honom att än en gång dra igen skjutdörren, eftersom du låg och säkert försökte sova. Så fortsatte jag hela listan, medan fnisset tilltog inom mig tilltog i styrka och tillslut hade blivit till ett regelrätt skratt.

Men Popey rörde inte en min, mer än när hon lyfte på ögonbrynet.

Slutligen när jag kom till det sista gav sig Popeye tillkänna än en gång och svarade något totalt obegripligt. Det lät som en blandning mellan en grymtning och stön.



lördag 13 december 2014

Efterlysning - är det någon som hört talas om denna Luciasång, som tydligen sjöngs på 50-talet och av tärnorna.

Oh du Lucia Romarinna
Ditt minne lever ännu kvar,
Fastän du fick på bålet brinna
Lucia du ett helgon var
Lucia du ett helgon var

Ur fängelsets valv Lucia träder
För världens ondska fick du dö
Och dig martyrens krona
kläder
Du stred för sanning stolta

Du stred för sanning stolta


Lucia du i sång och saga
Av alla människor hyllning fått
Så mån vi ut i striden draga
Och kämpa tills vi målet nått
Och kämpa tills vi målet mått

*********
Det hade varit intressant att veta var ursprunget till denna sång kom ifrån.Fast det där med att Lucia skulle vara Romarinna, verkar något diffust.


Visserligen är det fråga om den romersk katolska kyrkan, men i alla fall... och helgonen är det många inom katolska kyrkan. Hur mycket närvarande italienarna är sin tro är smått fantastiskt, när man betänker hur "religiositetslöst" det är i Sverige i allmänhet. Det är väl kanske det jag slås mest av så fort jag kommer till Italien, hur närvarande tron är i vardagslivet.



Det är nog i vart fall odiskutabelt, att helgonet Sankta Lucia föddes på Sicilien, är Syrakusas skyddshelgon och dog på 300 talet. Där firas en luciatradition med att barnen lämnar över mat till helgonet, samt till en "flygande åsna" som hjälper Lucia att ge presenter. Om barnen råkar se henne kommer hon enligt sägnen att kasta aska i deras ögon, så att de blir tillfälligt blinda.

När vi var på Sicilien köpte jag en "Sankta Lucia" till dottern, som hade det på önskelistan och visst är hon vacker Lucia, där hon tronar på sin utsiktsplats överst uppe på en av bokhyllorna.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Lucia det är onekligen lite spännande med alla dessa gamla traditioner, som finns i vårt land och även om de över tid förändras, så visst finns det en anledning att inte bara göra vardagen helt grå genom att strunta i traditioner, som det faktiskt finns rätt gott om. Även om en del politiker tycker sig veta att vi inte har några traditioner i vårt land.

Av alla Luciasånger http://www.julsånger.se/luciasanger/ föredrar jag nog trots allt denna:

fredag 12 december 2014

Har det inte blivit allmänt huvudlöst i Sverige? - Eller menade jag nu egentligen hudlöst? - Eller vad menade jag nu egentligen?

Skulle man inte kunna utropa nyval om den saken också, eftersom det verkar lika befogat, som något annat.

En del dagar blir jag bara sittandes hängande över Göteborgs-Posten. http://www.gp.se/kulturnoje/1.2569362-sa-slog-stampens-skuldfalla-igen

När jag läser hela den storyn om hur det går till inom tidningsbranschen och juppiefolkets värld. Då är jag inte enbart försjunken i det jag läser. Jag blir helt förblindad av det jag läser och verkligheten i mitt kök blir inte mindre. För när jag lyfter blicken från tidningen blir jag också totalt förblindad av grannens utomhusjulbelysning i illblått. Den sticker rakt in i ögonen så att jag ser svarta prickar på två röda sekunder bara genom att ha höjt blicken.

Kanske finns en förklaring till att människor av just min årsmodell, 1951, har blivit särskilt angripna av starr. Helt nyligen ville man ha med mig i en studie och jag, lydig som jag är, fick svara på ett jätteformulär. Hur "Starrstudien" jagat reda på mig är väl antagligen samma väg, som de som hackat mina journaler.

Det är inte bara stickande ljus, som blivit outhärdliga. Det är mycket som sticker både här och där. Jag behöver bara kliva ut på gatan för att inse hur mycket orättvisor som egentligen finns i vårt Sverige, eller slå på TV-nyheterna. Där återfinns SEB:s vd Annika Falkengren, som tronar i topp som den överlägset bäst betalda bankchefen. I fjol dubblade hon lönen till 29,4 miljoner kronor. Det tycker SEB:s styrelseordförande Marcus Wallenberg är helt ok. citat: hon har en marknadsmässig ersättning. slut på citat.

Det är mannen vars familj struntat högaktningsfullt vad testatorn omtalat i sitt testamente. Idag är det t.o.m omöjligt att hitta det på webben, vilket man kunde göra innan TV-reportaget om hur de efterlevande familjemedlemmarna kringgått vad som stiftelsen haft för grundpelare. Det var aldrig meningen att familjemedlemmarna skulle göra sig till några Knösusar, inte några andra heller för den delen.

Så jag vet inte hur den här nutidsvärlden egentligen är instiftad och fungerar. När inte ens de som är satta att kontrollera, att uttryckta villkor efterlevs, säger sig inte kunna göra något, när det är helt uppenbart att man på ett personligt plan gjort sig stora pengar, något som aldrig varit meningen med stiftelsen. Ursprunget har svällt ut i en total oigenkännlighet och jag tror nog att gamle Wallenberg skulle rotera runt i sin grav om han visste vad som pågår.

Illa var det i vart fall för min egen del, eftersom jag nu sitter och skriver på ett manus där allt verkar komma emellan mitt manus och mig. Mitt groteska manus har sitt avstamp i just stiftelser och det blir bara ännu ett försenande moment, eftersom jag inte varit förståndig nog att spara ner alla dessa testamenten som blivit stiftelser och som är det som jag tagit avstamp i.

Det finns mycket som sticker.

T.ex. att stora delar av den svenska befolkningen verkar gå omkring med någon form av underliga basfakta om hur saker och ting egentligen förhåller sig.

Man kan t.ex. undra hur det kommer sig, att inte alla arbetare snart börjar undra varför t.ex. transportarbetare ska stödja en budget, som genom extra skatt på lastbilar ska ännu mer förvärra läget i transportbranschen. Eller de som jobbar i byggnadsbranschen, där nya regler sedan Göran Perssons tid medfört, att på byggjobb är polska snart vanligare språk än svenska.

Det är lite smått otroliga saker som händer i den här världen, som fullständigt tappat sans och balans.

Det är inte utan att jag undrar om de spelat Finans, eller Monopol lite för mycket när de växte upp, den här eliten som drar oss alla i fördärvets avgrund. Inte ens där drog man väl dylika rövare, som den etablerade politiker och finansvärlden är kapabla till, även om jag vet att en del var duktiga storfuskare. Kanske är det den världen, spelvärlden, som gjort att jag aldrig sväljer fuskares verk, som några sanningar.

Inte huvudlöst men väl mycket hud, tyckte vett och etikett-experten Magdalena Ribbing, om den stackars fina "Kronprinsessan, som gjort alldeles fel". Hon hade nämligen Serafimerordensband på bar hud till Nobelmiddagen. Det ska man inte ha egentligen.

Själv knallade jag omkring hela den dagen i nattlinne och stora ullsockor på fötterna, sörplandes på en jättebalja kallt kaffe utspritt under större delen av dagen. När Herr H kom hem efter mörkrets inbrott serverade han mig 3 kokta wienerkorvar till middag, eftersom jag inte äter det andra mycket kolhydratrika han bjöd till. Proppmätt blev jag visserligen av det nog så myckna korvintaget.

Men jag kan inte låta bli att undra över vad vett och etikett-experten Magdalena Ribbing hade sagt om det?

För övrigt anser jag att världen borde ägna sig åt lite mer återbruk. Är det någon kommun som behöver, så har Göteborg ett stort lager med välrostade Italienska spårvagnar.