Google+ Followers

måndag 31 december 2012

Årets sista dag och jag reflekterar över år 2012.

Det må låta som ett väldigt hårt omdöme av mig. Men oroväckande många med högre finansiell & social status slänger sig med dessa vidriga och förminskande omdömen om andra människor: gnälliga verkar vara favoritordet, som har utkristalliserat sig. Det skall tydligen släta över att man själv brustit flagrant och saknar de rätta insikterna, eftersom man inte ens brytt sig om att lyssna till de som drabbats. Säger man ordet gnälla, då har man förminskat den andre så till den milda grad, att ett intet är det enda som återstår av den andres förstånd.

Jag vet inte om det har med min ålder att göra. Men har inte den allmänna fördumningen ute i samhället accelererat väldigt mycket bara de senaste året?

Det saknas sannerligen inte exempel att ta till. Så jag tar det som jag fann vid frukostbordet, när jag slog upp dagens GP. Arkitekturskribenten Mark Isitt, Göteborgsposten, är bara ett av de otaliga och tragiska exemplen. Han talar i en förmyndarton om för den värnlösa och utsatta människan, som i vanlig ordning kommit rejält i kläm, att det blir "Ett bättre liv med trängselskatten". Ungefär som om de drabbade människor själva är inkompetenta, att bedöma sin egen verklighet.

Men metoden sila mygg och svälja kameler, funkade inte den här gången heller, eftersom Mark Isitt duckar för varje form av sanning och konsekvens. Han drar sig inte ens för att ta ett exempel hur någon från Bollebygd istället åker till Borås med en vinst på 16:- i ej betald trängselskatt. Det är till att ha fjärmat sig så långt som bara möjligt är inför de reella problemen. I min värld är det väldig skillnad på 16:- och den årliga inkomstförlusten på ca 
75 000:- som nu Göteborgs centrums affärsidkare går miste om, när den här personen uteblir.

Skall man då skratta eller gråta åt den arme Mars Isitt, som viftar omkring sig som om han vore satt som självaste väderkvarn i en ny upplaga av Don Quijote. Tydligen har han fått på nöten sedan sist han stack in sin nuna i Göteborgspostens trycksvärta och det var inte många timmar sedan. I dagens GP har han därför hamnat i en korsning mellan häst & vagn och lyktgubbar som går omkring och tänder och släcker i framtidens Göteborg. Såsom det var en gång i tiden när Göteborg bestod av en bastion. Den arme arkitekturskribenten har inte lyckats snappa upp att det har flutit mycket vatten under broarna sedan dess och att deformering av stadskärnan är ett fullbordat faktum, sedan väldigt många år tillbaka.

På något sätt har han t.o.m. lyckats sila bort genomfartstrafiken i Göteborg och de horribelt många långtradare, som även de ingår i genomfartstrafiken. Det kan i och för sig bero på ölångorna, som han tycks vilja fördjupa sig i, i den egna lilla privata ankdamm han vill ha med sina gelikar: Vi och de-folket. Inte heller har han förstått så enkla saker som, att det saknas en framförhållning och en stadsplanering värt dess namn. 

Han har inte ens tragiskt nog fått kläm på hur trängselskatten föddes genom den förre storpåven goa´ kommunalrådet sossegubben Göran Johansson, som fått en hastig ingivelse från någon annan förvirrad potentat under en resa till Västerås, eller något ditåt. Sedan kommit hem till de arma göteborgarna och sjösatt från den ena sekunden till den andra något som krävt betydligt mer förberedelse än liten dutt polermedel på en kåk. Dvs. något nedtecknat på en servett alt. pappersbit, eller vad det nu var. Jag säger som hon i Vilhelm Mobergs epos "Utvandrarna"

- Jag tyar inte mer

Å när jag skriver kåk, menar jag inte den pokerhand som göteborgspolitikerna tycks tro att de sitter med, utan jag menar den illa omskötta byggnaden. Mark Isitt tycks i vart fall, någonstans mitt i livets villervalla, ha träffat den nye stadsarkitekten, som vill ha getfarm mitt i Brunnsparken och så har väl de på grabbars vis suttit och kucklat ihop sig om problemen i de egna cykelnaven, utan insikt om hur en stad kan växa på ett sunt sätt. De har liksom inte lyckats knäcka det enkla, att har man placerat skittunnan mitt i spelplan, så har man.

Den arme Gustav II Adolf har står där och pekar helt förgäves. Det är nog som en av mina skolbarn sa en gång i tiden, när vi besökte statyn på Gustav Adolfs Torg och ägnade oss åt att inventera hur det ursprungliga Göteborg hade sett ut:
  
- Gun, kungen pekar nog på allt skärp, som har slängts på backen!

Mark Isitts utläggningar är inte till de mer lättförståeliga sakerna här i livet man kan läsa om. Det är så bedrövligt att jag funderar om det är komplett synapstorsk däruppe dit hissen borde ha nått upp till. Därför att Mark Isitt han vill ju sitta gu´bevars och dricka sin skummande öl i solen i ett bilfritt Grönsakstorg och uteserveringarna längs vallgraven och i den andan flummar han på och ändar ut i ett öldränkt citat:

"Hur förklarar man sådana kvaliteter för någon som tänker i 0-100 på 2,83 sek med 170 hj och 0,85 l/mil för V50 1,8 F?" 

Jag säger som Ingemar Stenmark gjorde en gång i tiden, när det begav sig:  

- Hä´ ä´ int´ lätt å förklar´ för den som int´ förstår.  

OCH inte blir de angivna hastighetstermerna, som de numera helt stillastående bilköerna i innerstan består av, så vidare värst lättbegripliga heller. Realiteten är numera 100 meter på 40 minuter och det kan få vem som helst att få både andnings- och hjärtstopp. Det är nästan så jag börjar snegla mig över axeln, fullt övertygad om att snart kommer det en kameragubbe framhoppande och talar om att det nya trängselkaoset egentligen inte är på riktigt, utan det är ett synnerligen välproducerat program ur "Dolda kameran". Antingen det, eller så är det en ny variant av Franz Kafka.

En till som int´ förstår är kommunalrådet Tommy Nyström i Gällivare, när han också inför Uppdrag Gransknings TV-kamera tyckte, att det var gnäll, när folk värjde sig mot vad LKAB gjort med ortsbefolkningen. Det gör han utan att han ens läst vad forskarrapporten i Miljödomstolen och det värsta av allt är att han inte ens döljer att han är illa påläst. Dessutom överlåtit till LKAB att själva välja vad de vill göra och inte göra för all överskådlig framtid. Trots allt är det under hans ledning, som det hela har kommit till stånd.

Tvärtemot vad kristallkulesiaren Mark Isitts skådar inför framtiden på årets sista dag, är det nog tyvärr så att både Göteborgs sossearvtagare Anneli Hultén och även Gällivare kommunale sossearvtagare Tommy Nyström kommer att gå till historien till de som var illa förberedda och bara softade på i redan illa preparerade spår. Men det är de inte ensamma om.

Det har blivit en stor ansamling nyttiga idioter, som någon stor tänkare klassade dylika personer som, som saknar helhetssyn. Jo, det är nog tyvärr det är, när man säljer ut de drabbade människorna till sista skruven och dessutom låtsas att man gjort en bra affär.

Men kan man dumpa Stockholmarnas skit i Aitikgruvan i Gällivare kommun, kan man säkert också forsla den förgiftade leran från Göteborgs innerstad, ut till ytterområdena, där man redan cementerat segregationen. Man har t.o.m. ryckt upp de gamla tågspåren för att säkerställa, att det verkligen blir fråga om en elit och en andraklassens samhälle: Vi och dom.  

Det blev t.o.m bekräftat från självaste Konungen i hans jultal. Med sorg i hjärtat har jag åsett så många det finns att dupera och ta till, när man vill förhärliga sitt eget maktspråk inom makteliten. De enda som krävs är att man undanhåller vissa väl valda delar av sanningen, så funkar det alldeles utmärkt.

Vad skall man då göra av världens elände, som ständigt visar sig kunna slå det som man trodde hittills var oslagbart.

Tja, själv funderar jag allvarligt på att satsa på en karriär som hemlig agent. De verkar ha så trevliga fester på SÄPO. Det enda som behövs är en liten kurs via Secret Me 
s.ecret.me
En liten snabbkurs för 5000 pund och uppåt är allt som krävs. Men tänk vilket party party det sedan kan bli efter det. Jag känner mig helt enkelt lite partysugen. Jag undrar bara vilken frisyr jag skall välja, så att den knorriga sladden i örat passar in till mitt i övrigt så tveklöst slående Agent-yttre. Det är ingen som kommer att förstå att jag är en hemlig agent, som står inför dem

För vem kan väl ana sig till att den bedagade ladyn, som verkar hämtad ur Les Miserables och som står där och vinglar på två kryckor, utan något handikapparkeringstillstånd (dessa p-platser är reserverade för de behövande i stadens "Vi-gäng") i själva verket är en Hemlig Agent.

Släng sig i väggen Agent 007 James Bond - här kommer Agent 0,32 minus, de hemliga agenternas Agent. Agenten med stort A, snabbare än självaste Lucky Luke "mannen som drar snabbare än sin skugga".

Vad var det jag sa? Ser du mig på bilden kanske?


 





 

 

fredag 28 december 2012

Kan man verkligen skriva om "Radiokaka" i sin blogg, när hela världen tycks vara ur led



Det känns lite udda att skriva om de egna små tingens vardag, som också är närvarande med allt annat elände, som bara tycks urarta ute i samhället och världen och som tränger in i mitt liv jämt och ständigt.

Eftersom jag ännu inte bestämt mig för om jag skall välja att skriva om  pesten, koleran, eller kanske bara den allmänt utbredda dysenterin. Så väljer jag idag, så här innan frukost, att skriva om den lilla världen. Skriva att jag funderar skarpt på att försöka göra en uppdatering av en svensk klassiker Radiokakan http://sv.wikipedia.org/wiki/Radiokaka till år 2012. Eftersom det ingick kokosfett, som en av hörnpelarna till ingrediens.

Radiokakan var en kaka som jag 1982 åter stiftade bekantskapen med, när jag var utlånad till Malmö tingsrätt för ett specialjobb. Tingsrätten/Hovrätten hade den till försäljning i sin kafeteria. Eftersom jag åter ramlade över ordet Radiokaka häromdagen, så har det legat och guppat i bakhuvudet. Så jag rotade bland de riktigt gamla recepten.

Receptet känns sas inte helt delikat speciellt med tanke på kokosfettet:
  • 250 g kokosfett
  • 2 ägg
  • 2 1/2 dl florsocker
  • 1 tsk vaniljsocker
  • 1 dl kakao
  • ca 100 g Mariekex
 *****
  • Klä en avlång form ca 1 ½ liter (för ca 20 skivor) med smörgåspapper
  • Smält kokosfettet på svag värme och låt det svalna
  • Vispa ägg, florsocker och vaniljsocker pösigt. Sikta ner kakao och rör om. Tillsätt kokosfettet under omrörning
  • Varva chokladsmet och kex i formen. Det nedersta och översta lagret skall vara chokladsmet. Låt kakan stå kallt några timmar så att den stelnar
  • Servera kakan i ca 1- 1 ½ centimetertjocka skivor med apelsinsallad

Det hade varit intressant att veta hur Radiokakan har kommit in i mitt barndomshem. Eftersom jag själv bara var en brakskit på 50-talet när mamma gjorde den någon gång, är det lite svårt att ha någon uppfattning om det hela. Någon att fråga finns inte längre kvar. 

Men jag gissar att mamma inte plockade receptet ur luften, eller så var det detta som hon gjorde: "eterluften" dvs. genom radion. Det var ju trots allt radio och radiogrammofon som var gångbart i min barndom på 50 talet. Nymodigheter som rullbandspelare, TV och radio Luxemburg, som spelade det nyaste av musik, allt det där det kom inte förrän på 60-talet.

Mina funderingar om uppdatering av ingredienserna går ut på om man på något sätt skulle kunna tänkas byta ut kokosfettet mot smör på något vis. Det får helt enkelt bli så att jag gör tre olika blindtestvarianter, så får avgörandet ligga hos provsmakarna, dvs. mina ofrivilliga försökskaniner. Det är inte värre katastrof än att soptunnan får extra tillskott.

Det får bli:

En Radiokaka med originalrecept, sålunda med kokosfett (om det nu går att få tag i kokosfett)
En Radiokaka med smör och 70% chokladkakor och 
den tredje Radiokakevariant får bli med smör och kakao. 

Men de träaktiga Mariekexen (nu får jag be yngste sonen och Herr H om avbön, de älskar Mariekex) de skall jag nog försöka byta ut i de två andra ny-testvarianterna till Savoiardi=Tiramisu-"kexen" i det ena provet och Bragokex i den andra.

Vi får se vad försökskaninerna säger i mitt blindtest. Skall bli intressant att sätta Herr H på prov, eftersom han tycker att Radiokaka i dess originalrecept är vidrigt pga. kokosfettet.

onsdag 26 december 2012

Mellandagarna i mitt liv.

Smaka på orden: mellandagarna.

Det låter lite lagom utflutet svenskt. Är jag lagomdagarna mellan jul och nyår. Kanske. Kanske inte... Jag provar tanken inombords. Nej, verkligen inte alls.

Juldagen och nu är det inte längre någon behaglig nedgrävd skyttegrav av julpardon, som jag kan urskuldar mig med. Därför försöker jag att helhjärtat trampa runt på motionscykeln, som har sin stadigvarande hemvist bakom hörnsoffan. Lagom strategisk uppställd för att jag skall kunna se TV-rutan och förhoppningsvis bli lite avledd under tiden. Det är inte så mycket till vyer som kan flimra förbi en motionscykel.  


Men efter ynka 10 minuter... Världslååååånga 10 minuter...  

Timvisaren och minutvisaren måste ha bytt plats, far det genom mitt huvud. 20 minuter borde du kunna tjura dig till, tänker mina tankar. Men nej, det går inte, skriker hela min kropp. Jag överlever inte det som pågår inne i mina knäskålar och rygg.

Jag försöker att tänka ut någon mer litterär omskrivning för att inte hamna på Neandertalarnivå i uttrycksväg för vad knäskålarna känner vid varje varv som tramporna kör runt. Det kan inte vara så mycket av normalt innehåll kvar efter dessa fyra knäoperationer, hinner passera tankarna om och om igen i takt med att tramporna går runt. Det känns som om avskavt ben skavs mot avskavt ben varje gång som tramporna tar sig runt.

Neandertalaren inom mig är på väg att göra fullskalig och helhjärtad entré. Nej, håll emot! Hitta någon annan infallsvinkel. Inte skrika högt av smärta. Inte svära. Inte gråta. Inte tycka synd om mig själv.

Men det närmsta jag kommer i konstruktiv uttrycksväg är August Strindbergsutställningen på Liljevalchs "En djefla utställning", som speglat gamle August som människa, konstnär, dramatiker, debattör och alkemist.

En djefla utställning som jag missade, därför att jag inte hade knän och kropp att kunna ta mig dit heller. Djefla knän! Djefla överalltskador! Djefla kryckor! Djefla vad ont det gör överallt!

Annandag Jul. Sinnesstämningen är inte till det bättre, när jag åter sneglar mot motionscykeln, som står där och gäckar mig. Så behaglig tillvaron är så fort jag inte ser motionscykeln. Men den står där och gör sig allt högre påmind. Inte för att den kan tala. Men nog känns det som om den säger högt och påfordrande till mig:

- NU måste du skärpa till dig, Gun. Lägg av och tyck synd om dig själv. Det finns de som har det betydligt värre än du och de kan...

Men jag känner hur den inre tankestormen fyller delar av mitt lättjefyllda sinne. Vill gå till massiv motattack. Vill freda mig mot all världens obehag. Jag vill Djefla vara utfluten! Duktiga Annika har monterat ner hela arsenalen, packat ihop och dragit.

Det är då det blir tur, att jag är som jag är. Jag ser på mig själv med distans.Skrattet inom mig är ständigt närvarande, även i de mest absurda av situationer. Men människors beteenden och smärtorna från alla mina kroppsskador får mig att tänka som en Neandertalare. Är det en huligan som vill slå tillbaka, eller är det en primitiv Neandertalargenen, som ger sig till känna inom mig.

Ny outfit i julklappspaketen. Prickiga byxor och sockor som ser ut som skor. Något att vara riktigt seriös i.
Jag lyssnade till ett vetenskapligt program. Det påstods att Neandertalarens gener fortfarande finns kvar inom människan. Den genen är inte utdöd. Den forskaren, han fick ett enormt gensvar från sina åhörare. Företrädesvis var det kvinnor som skrev till honom och påtalade, att de var gifta, alt. hade en pojkvän, som var en riktig Neandertalare.



 Hur har du det själv? 


- Ett vet jag i alla fall. De här bloggverktygen har en riktig Neandertalargen, rätt vad det är så gör den som den vill. Det spelar liksom ingen som helst roll hur jag skriver, eller försöker rätta till. Den indelar stycken och textrader precis som den själv vill. Felmarkerar med rött, där inget fel finns och struntar i att felmarkera där det verkligen finns fel. Hittar på egna ord, som inte ens svenska akademiens navelludd skulle kunna motstå i det långa loppet.

fredag 21 december 2012

Julklappsrim, surdegar och glädjeämnen

Idag går jorden under - men jag bara tänker: Sure baby, medan jag fortsätter att fila på julklappsrimmen, alternerar mellan julklappspapper, snören och limmet till rimmet. 

Vi får väl se framåt kvällskvisten, eller under helgen, om jag tar fram lackstängerna och sigillet, eller om det får bli en överloppsgärning som enbart tanken nuddade vid.

Det har blivit lite oreda bland rimmen och det mest genialiska rimmet bara försvann. Det var nog det som menades med jordens undergång, eftersom det var idag jag upptäckte, att det var försvunnet, när jag skulle klistra fast det på paketet.

Antagligen åkte årets bästa rim iväg bland pappersklipp och annat från julklappsinslagningen, som jag befriade bordet ifrån.

Idag bryter vi en gammal tradition, därför att normalt brukar vi klä granen den 22 december. Men i år blev det tjuvstart därför att 4-åringen ville vara. Jag gissar att det varit de små polkagrisstängerna, som skall hängas i granen, som har hägrat. 

Herr H har bakat matbröd igen på sin baksten. Han kanske rent av menar allvar i sina brödbakarplaner. Vi får se om han vidareutvecklar sina nyvunna förmågor.

Det är inte något snabbak precis, eftersom han gör surdegen själv. Köket är numera en levandes kemilokal, där jäsningarna står och puttrar i skåpet ovanför kylskåpet, där det alltid är varmare. Väl klar kan den förvaras flera veckor i kylen.

Gårdagskväll började han preparera surdegen till dagens brödbak. Hemligheten ligger i att sakta blanda in mjölet. Det är tiden som är hemligheten. När jag en lång stund efteråt kom in i köket för att sätta på en kopp kaffe, hade degen svällt upp så mycket, att den var på väg att rymma ut ut bunken och var helt solklart på väg ner mot bänkskivan. Jag ropade på Herr H, att han nog fick gå ut i köket och ta hand om rymlingen, innan hela bänkskivan var ett enda stor degklump.

De fyra bröden har sedan stått i kylen över natten och på morgonen, när vi åkte och hämtade upp 4-åringen, satte han in bakstenen i ugnen för att värmas upp och lade ut bröden på mjölade dukar på bänkskivan. De var klara att sättas in i ugnen när vi återvände hem. Så åkte den nyinköpta blomsprutan fram, som enbart skall användas enbart till att spraya på bröden, när de körts in i ugnen på bakstenen.

Det här brödet, vitt bröd med levain, var verkligen gott. Fin knaprig yta, som sig bör och smaken, himmelsk god. Tacka vet jag riktigt matbröd, där skorpan än knastrig, inte en svampig historia.

Brödboken, "Bröd" av Jan Hedh och Klas Andersson, köpte jag en jul för många år sedan till Herr H i julklapp, sedan han påstått att han skulle börja baka matbröd. Det är ur den som Herr H hade hämtat dagens brödrecept.

Själv var Jan Hedh med i ett TV-program som gick på Kunskapskanalen, där han inspirerande talade om sin andra brödbok, som jag också gett Herr H vid något annat tillfälle: "Sura degar, söta bröd: bakhantverk med Jan Hedh".

I samarbete med en dietist har Jan Hedh vidareutvecklat matbrödet till något näringsrikt genom olika tillsatser av det mer nyttiga slaget. Det är sålunda inte fråga om en svampig massa, som i vanliga fall bara är bukfyllnad och som jag helst av allt hoppar över.
Här var det dotterns saffransbak till Lucia. Själv bakade jag häromdagen kanelbullar med mandelmassafyllning tillsammans med 4-åringen, trots att jag egentligen lagt av med att baka kanelbullar. Mina står sig inte i smak i jämförelse med dotterns. Det är tur att det inte bakas alltför ofta kaffebröd i det här huset, därför att det är förrädiskt gott med fylld saffranskrans eller kanelbulle och ett glas kall mjölk.